The Maze Runner
The Maze Runner är en film regisserad av Wes Ball. I huvudrollerna får vi se bland annat Dylan O'Brien, Aml Ameen, Ki Hong Lee, Thomas Brodie-Sangster, Kaya Scodelario, Will Poulter och Black Cooper. Filmen är 113 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 19 januari 2015 av 20th Century Fox. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av James Dashner. Du kan läsa min recension av bioupplevelsen här.
Handling:
"Thomas vaknar upp i ett litet samhälle av pojkar, helt utan minne, och får reda på att de är inlåsta i en labyrint. Han tvingas att utvecklas till en Springare för att kunna hitta en väg ut ur den dödliga labyrinten, hämnas på Skaparna som har satt dem där och slutligen finna sitt hem i en postapokalyptisk värld som inte är vad han väntat sig."
Recension:
Jag såg The Maze Runner på bio och skrev en recension av min bioupplevelse. I den recensionen jämförde jag filmen mycket med boken och därför tycker jag att det är rätt onödigt att göra det igen nu. Kort och gott är boken bättre och filmen skiljer sig mycket från den. I denna recension kommer jag att fokusera på andra saker.
Gläntingarna försöker hitta en väg ut ur labyrinten.
Konceptet är fantastiskt. Idén att vakna upp i en labyrint utan något minne av sitt liv är både skrämmande och märkligt fängslande. Filmen slösar inte bort någon tid utan kommer in i handlingen snabbt. Vi introduceras för Gläntan och dess invånare, och trots att filmen inte förklarar alla begrepp och uttryck så är det inte svårt att förstå vad som försegår.
Labyrinten är indelad i åtta sektioner.
Filmen har en hel del imponerande effekter och animeringar. The Maze Runner är välgjord och det syns att skaparna varit noggrana med att forma Klagarna, labyrinten och de andra sci-fi-detaljerna. De lyckas få fram den mystiska känslan och som tittare undrar man hela tiden vad som försegår och varför.
Thomas och Minho letar desperat efter en utgång.
Skådespelartalangerna varierar. Mina favoriter är Thomas Brodie-Sangster (Game of Thrones, Nanny McPhee) och Will Poulter (The Voyager of Dawn Treader), men många av de andra känns tillgjorda och oäkta, vilket speglas tillbaka på karaktärerna och den allmänna känslan på filmen. Ett exempel är Kaya Scodelario i rollen som Teresa, som känns uttryckslös och tråkig.
I labyrintens mörker gömmer sig Klagarna.
Filmen är ofta spännande och kraftfull men alla de scenerna utspelar sig ute i labyrinten. I Gläntan är allting rätt stillsamt och det kan ibland bli lite småtråkigt i mellanåt. Som tittare såg jag fram emot actionen utanför portarna, istället för de smått monotona samtalen mellan karaktärerna.
När saker och ting börjar att förändras grips Gläntingarna av panik.
Allt som allt är The Maze Runner bra. Det är en välgjord och påkostad film, med ett fascinerande och mystiskt koncept. Idén är fantastisk, och trots att utförandet faller lite platt så fungerar det bra. Skådespelarprestationerna är inte särskilt minnesvärda, utan det som bär upp filmen är effekterna, science fiction-ingredienserna och den ständiga undran. Jag ser mycket fram emot fortsättningen, The Scorch Trials, och hoppas på att den är minst lika bra.
