Filmerna jag köpte var Laputa - slottet i himlen och Om du lyssnar noga. De kostade 119 kr styck och är regisserade av Hayao Miyazaki och Yoshiyumi Kondo respektive. På IMDb har de betygen 8,1 och 8,0. Jag är ett stort fan av Studio Ghibli: Japans mot- svarighet av Disney. Jag älskar magin, de genomtänkta handlingarna och de sympatiska karaktärerna. Så efter att ha hört mycket gott om dessa två ser jag fram emot att äntligen få se dem. ♥

Dave Pelzer skildrar sin tragiska barndom detaljerat och det magstarka innehållet väcker stor sympati. Den gripande berättelsen intensifieras dessutom av vetskapen om att innehållet är sant. Pojken som kallades det berör djupt och väcker tankar som är aktuella än idag.

 

Pojken som kallades det håller en ojämn språklig kvalité och småfel hittas här och var. Men romanen är inte ämnad att vara ett litterärt mästerverk. Istället är syftet att förmedla en stark berättelse som stannar kvar hos läsaren långt efteråt: något som romanen lyckas med. Trots bokens korta längd lyckas den fängsla läsaren redan vid första sidan och väcka starka känslor.

 

Allt som allt är Pojken som kallades det en gripande roman, vars innehåll är så pass skakande att det ibland upplevs som osannolikt. Fast språket inte alltid är på topp förmedlas budskapet med bravur, och tankarna som väcks går till alla dagens barn vars lidande aldrig tycks ta slut.

 

 

En av filmerna jag fick var Hail Caesar!, vilket är en komedi med bland annat Josh Brolin, George Clooney, Ralph Fiennes, Scarlett Johansson, Tilda Swinton, Channing Tatum och Jonah Hill i huvudrollerna. Filmen handlar om en lönnmördare som håller Hollywoods stjärnor i schack. Den har betyget 6,4 på IMDb. 

 

Jag fick även den Oscarvinnande thrillern Spotlight, med Mark Ruffalo, Michael Kea- ton, Rachel McAdams, Liev Schreiber och Stanley Tucci i huvudrollerna. Det är en verklighetsbaserad berättelse om en tidningsredaktion som avslöjar en skandal inom den katolska kyrkan, där ofredande av barn har ägt rum. Filmen har betyget 8,1 på IMDb.

 

 Clare hjälper Francis få mer makt. 

 Alla som sätter sig emot Francis är i fara. 

 

Paketet innehöll boken Världen efter (org. World after), som är den andra delen i Penryn & tidernas slut-trilogin av Susan Ee. Serien utspelar sig i en postapokalyptisk värld där änglar och gatugäng regerar gatorna. Vi får följa Penryn, en sjuttonårig tjej som försöker rädda sin kidnappade syster genom att samarbeta med ängeln Raphael. Efter Änglafalls spännande avslut ser jag fram emot vad Världen efter har ett erjuda. 

Längd: 1h 35 min.

Åldersgräns: 7 år.

Release-datum: 2016-07-18.

Genre: Familj, animerat, komedi.

Regissör: Jennifer Yuh, Alessandro Carloni.

Skådespelare: Jack Black, Bryan Cranston, Angelina Jolie, J. K. Simmons, Dustin Hoffman, Kate Hudson, James Hong, Jackie Chang etc.

Filmbolag: ©Dreamworks.

 

 

Animerade filmers efterföljare brukar ha en påtagligt försämrad kvalité. Därför förvånades jag över hur bra Kung fu panda 3 visade sig vara: filmen imponerar stort genom att inte bara hålla en jämn nivå med föregångarna, utan även höja ribban ytterligare. 

 

 

Genom ett foto rikt på detaljer och klara färger blir Kung fu panda 3 en oerhört vacker film. De handritade elementen sätter dessutom en karaktäristisk prägel på filmens smakfulla animeringar. Filmens skönhet framhålls ytterligare genom den mäktiga musiken, vars välvalda toner har en stark känslomässig inverkan.

 

 

Utöver de tilltalande animeringarna bidrar de kraftfulla skådespelarnas dynamiska röster till att karaktärerna får liv. Jack Black (Shallow Hal) är obeskrivligt bra som protagonisten Po, och genom enbart små variationer i tonläget får han publiken i tv-soffan att skratta. Trots att skådespelarna inte syns i bild skiner deras utstrålning igenom skärmen och Kung fu panda 3 blir genuint underhållande.

 

 

Förutom humor bjuder filmen även på stilfull action och spänning för både stora och små. Därtill gör det förvånansvärt mörka konceptet att ett otroligt fint budskap träder fram, och fast jag är vuxen berörde filmen mig till tårar.

 

 

Kung fu panda 3 är väldigt fin film, fylld med hjärta och värme. Vackra animeringar, storslagen musik och underhållande skämt gör att den passar för tittare i alla åldrar, och det berörande budskapet ger filmen ett mäktigt djup. Dessutom ges bakgrunds- information åt dem som törstar efter förklaringar på franchisens första del.

 

 Agenten Jess får reda på att offret är hennes dotter. 

 Den en gång lyckliga modern bryter ihop. 

 Tretton år senare letar de fortfarande efter den skyldige. 

 

Från 20th Century Fox fick jag bluray-filmen Victor Frankenstein med James McAvoy och Daniel Radcliffe i huvudrollerna. Filmen berättas ur assistenten Igors perspektiv och skildrar hans vänskap med den unga läkarstudenten Viktor Von Frankenstein när han blir ögonvittne till legenden vi idag känner till. Filmen har betyget 6,0 på IMDb. Stort tack, 20th Century Fox!

 

Från Dreamworks fick jag Kung fu panda 3, vilket fortsätter berättelsen om pandan Po och hans vänner, som nu måste möta två hot: ett övernaturligt och ett lite närmare hans hem. Rösterna görs av bland annat Jack Black, Angelina Jolie, Bryan Cranston, och Kate Hudson, och filmen har betyget 7,3 på IMDb. Stort tack, Dreamworks!

 

Paketet som jag beställt från CDON innehöll playstation-spelen inFAMOUS Second Son samt Shadow of Mordor: game of the year edition. Ordern kostade mig 378 kronor.

Woodlawn är ett trevligt feelgood-drama med amerikansk fotboll och religion i centrum. För mig som varken är sportintresserad eller troende blev det predikande konceptet aningen tröttsamt och emellanåt tappade jag fokus. Ändå fastnade jag för de begåvade skådespelarna och filmens sätt att förmedla sitt starka budskap. Woodlawn förespråkar för allas lika värde och trots den aningen moraliserande tonen berördes jag.

 

 

Dessvärre anser jag att filmen inte är särskilt trovärdig. Att motivationstalaren Hank redan efter ett enda uppmuntrande samtal med fotbollslaget lyckas konvertera alla dess medlemmar till kristendomen och få dem att behandla varandra bättre känns orimligt. Fast det skapar en fin berättelse är jag som tittare inte övertygad. En successiv övergång med större motstånd hade både ökat spänningen och varit mer realistiskt.

 

 

Woodlawn har ett relativt långsamt tempo och upplevs ibland som utdragen. Därtill kan de många fotbollsmatcherna uppfattas som enformiga. Men tack vare sitt starka budskap och de duktiga skådespelarna lyckas filmen ändå behålla tittarens intresse, och jag skulle ljuga om jag skrev den inte berörde mig.  

 

 

Paketet innehöll bluray-filmen Brooklyn, med Saoirse Ronan, Domhnall Gleeson och Julie Walters i huvudrollerna. Filmen släpptes 4 juli 2016 och handlar om den irländska immigranten Eilis, som förälskar sig i en amerikan. Men när hennes förflutna hinner ikapp henne måste hon välja mellan de båda länderna och det liv som medföljer. Filmen har för närvarande betyget 7,5 på IMDb har nominerats till tre Oscar. Stort tack, 20th Century Fox!

Av någon anledning är The Confirmation marknadsförd som komedi: vilket jag inte förstår varför. Visst har filmen humoristiska inslag, men den underhållningsgrad som behöver uppnås för att en film ska bli roande nog att klassificeras som en komedi nås inte. Ser du alltså The Confirmation inställd på att få uppleva komik lär du bli besviken. Vill du å andra sidan ha ett värmande och lättsamt feelgood-drama har du funnit rätt.

 

 

The Confirmation har en stark ensemble skådespelare och både Clive Owen (Beyond Borders) och sidskådespelarna gör bra ifrån sig. Den som imponerar mest är dock Jaeden Lieberher (St. Vincent). Eftersom barnskådespelare saknar erfarenhet brukar deras prestationer ofta upplevas som krystade och överdrivna, men Lieberhers insats är trovärdig och hans inlevelse får tittaren att genast förälska sig i honom.

 

 

Sekvenserna som ställer relationen mellan pappan Walt och sonen Anthony i centrum är magiska. Dessvärre fokuserar filmen mycket på jakten efter faderns försvinna verktygslåda, vilket blir tradigt efter ett tag. Därtill är inte kontexten övertygande, då mycket berättas istället för visas. Ett exempel är det faktum att Walt är en alkoholist, vilket tydligt poängteras i början av filmen. Men trots det ser vi bara honom dricka ett glas under hela filmen, vilket inte upprättar en känsla av trovärdighet.

 

Allt som allt är The Confirmation ett småcharmigt drama. Skådespelarna är duktiga och far-och-sonrelationen griper tag. Dock faller trovärdigheten och den svaga handlingen gör att filmen upplevs som stundtals tråkig.

 

Copyright: ©Disney. 

Copyright: ©Disney. 

 

 

Ett starkt manus och rå action gör tillsammans med de enastående skådespelarna att säsongen griper tag direkt. Kiefer Sutherland (Zoolander 2) är fenomenal och både Mary Lynn Rajskub (The Girlfriend Experience) och Annie Wersching (The Vampire Diaries) imponerar starkt.  Den övertygande ensemblen gör ofattbart starkt ifrån sig och deras sätt att skildra karaktärernas känslomässiga instabilitet fängslar.

 

 

Säsongen har en laddad atmosfär: skoningslösa avrättningar och tortyrsekvenser gör den överraskande brutal. Den välkoreograferade actionen och intressanta mysterierna bidrar dessutom till att tempot och spänningen hålls uppe. Vid det här laget har tittaren dock lärt sig hur serien använder komplexa tvister och eftersom 24 återanvänder liknande utformningar till säsongerna blir det som sker inte lika överrumplande. Därtill innehåller säsongen en del logiska luckor och den har inte en lika stark känslomässig påverkan som vissa tidigare delar har haft.

 

 

Tack vare den fulländade kombinationen utav action, humor och mysterier är 24 en av de bästa tv-serierna som jag någonsin har sett. Serien får en unik prägel genom de genialiska manusförfattarna och skådespelarna, och som tittare vet man aldrig hur det slutar. Den åttonde säsongen är inte seriens starkaste tillskott, men den gav Jack Bauer ett mycket värdigt avslut.  Lyckligtvis för mig, som inte är redo att ta farväl till serien än, väntar 24: Live Another Day.

 

Av Universal Sony fick jag:

• House of Cards säsong 4, med Robin Wright och Kevin Spacey i huvudrollerna.
• Woodlawn, med Sean Astin i huvudrollen. Den handlar om en fotbollsspelare som tvingas strida mot rasism under sin gymnasietid.
• Tut, med Ben Kinglsey i huvudrollen. Det är en miniserie på tre avsnitt, om Egyptens yngsta farao.
• The Confirmation, med Clive Owen och Maria Bello i huvudrollerna.

 

• Mustang, som handlar om fem föräldralösa barn som tvingas in i arrangerade äktenskap.
• Secret in Their Eyes, med Nicole Kidman, Chiwetel Ejiofor och Julia Roberts i huvudrollerna.
• Trumbo, med Bryan Cranston, Diane Lane och Helen Mirren i huvudrollerna. Den handlar om Dalton, som fängslas för sina politiska övertygelser.

Stort tack, Scanbox!

 

• Zootropolis, vilket är den mycket efterlängtade animerade filmen om de antro- pomorfiska djuren som måste samarbeta för att avslöja en konspiration. Rösterna görs av bland annat Ginnifer Goodwin, Jason Bateman, Idris Elba, J. K. Simmons, Shakira och Bonnie Hunt, och filmen verkar riktigt underhållande.

Stort tack, Disney!

Tjugo år efter inspelningen återvänder Independence Day till den lilla skärmen: denna gång i en retuscherad utgåva som genom en förbättrad bild och ett klarare ljud med större tonomfång maximerar filmupplevelsen.

 

 

Bilden i Independence Day 20th Anniversary Edition är påtagligt bättre än de tidigare utgåvorna. Filmen är mindre grynig, visar fler detaljer samt har en mer balanserad ljussättning. Dessutom är kameran stabilare och kontrasterna har intensifierats. En del färger har förstärkts, medan andra har dämpats för att ge filmen ett mer naturligt intryck. Därtill får filmen ett bättre bilddjup genom den starka svärtan.

 

 

Den simpla handlingen är fylld med förutsägbara klyschor, stereotypiska karaktärer och logiska luckor. Ändå är det svårt att inte tycka om Independence Day. Filmens värmande sinne för humor och actionpackade drama gör att den behagar från början till slut. Skådespelarna får dessutom tittaren att engageras genom sina lysande prestationer.

 

 

De strålande skådespelarinsatserna gör tillsammans med blandningen av humor och action Independence Day till en riktigt bra film redan i sitt oretuscherade tillstånd. Ska filmen ses i modern tid är dock 20th Anniversary Edition att rekommendera, då förbättringarna gör den till en ultimat utgåva.

 

Community är en härlig serie, som genom ett mestadels intelligent manus underhåller. Fast den fjärde säsongen har fler inkonsekventa avsnitt än vanligt är det omöjligt att inte låta sig charmas. De frekventa filmreferenserna gör tillsammans med de karismatiska skådespelarna säsongen underhållande och fängslande.

 

 

De dynamiska karaktärerna är en av seriens styrkor. Lätta att relatera till, med säregna personlighetsdrag och ett sinne för humor sprider de en värmande glädje genom skä- rmen. Fast relationerna mellan de fiktiva personerna ibland upplevs som krystade är kemin mellan skådespelarna övertygande.

 

 

Något annat som ger serien slagkraft är de återkommande, karaktäristiska skämten. Rektorns underhållande livsstil och Changs vana att ersätta ord med sitt namn är bara några exempel på running gags som alltid lyckas roa. Därtill fortsätter parodierna att användas flitigt och det är lika nöjsamt som alltid att upptäcka nya filmreferenser. I denna säsong driver Community med bland annat Hungerspelen, Paranormal activity, The shawshank redemption, The muppets, Freaky friday och The terminator.

 

 

Community är en härligt underhållande serie som genom intelligenta parodier, char- manta karaktärer och minnesvärda gästskådespelare ger mig en lycksalig känsla. De inkonsekventa avsnitten glöms snabbt bort, tack vare den värmande humorn som gång på gång får tittaren att skratta.

 

Den spektakulära första filmen har redan berättat det mest intressanta, men trots att Kung fu panda 2 inte är lika klockren fungerar handlingen väl. En stor del utav det är tack vare Jack Black (School of Rock). Filmen tar vara på Blacks charm och hans karaktäristiska humor passar in väldigt bra. Även Angelina Jolie (By the Sea) ger ett gott intryck, och underskattade James Hong (Blade Runner) levererar starkt. Resterande skådespelare är bra, men bidrar inte med något extraordinärt.

 

 

Kung fu panda 2 är vackert animerad. De starka färgerna, tilldragande detaljerna och läckra effekterna imponerar. Dessutom har filmen kraftfull musik komponerad utav Hans Zimmer och John Powell, och de ljuva tonerna integreras bra i berättelsen.

 

 

Kung fu panda 2 är relativt förutsägbar och använder en några torra skämt. Filmen saknar även det känslomässiga djup som fick mig att förälska mig i föregångaren. Ändå underhåller den, och som tittare har man svårt att undgå skratt. Tack vare en hel del humoristiska scener, starka skådespelarprestationer och grymma animeringar är Kung fu panda 2 trots allt en värdig efterföljare.

 

Skapare: Graham Yost.

Längd: 558 minuter.

Antal avsnitt: 13 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Timothy Olyphant, Joelle Carter, Walter Goggins, Abby Miller,  Jere Burns, Jim Beaver etc.

Release-datum: 2015-11-09.

Filmbolag: Universal Sony.

 

 

Det finns inga tvivel om att Justified är en välgjord serie: ändå har jag svårt att engagera mig. Det tradiga upplägget gör att jag lätt distraheras av annat, och fast avsnitten livas upp av dramatiska actionscener och gripande karaktärsutvecklingar upplever jag säsongen som uttryckslös. Den lider brist på ett extraordinärt uttryckssätt – det lilla extra, som framkallar ett beroende - och mitt intresse minskar successivt.

 

 

Det som gör serien intressant är dock de fenomenala skådespelarna. Timothy Olyphant (Hitman) är enastående i rollen som vicesheriffen Raylan, och Walter Goggins (The Hateful Eight) är lysande som den fascinerande antagonisten Boyd. Även Joelle Carter (Scandal) imponerar stort. Det är tack vare dessa talanger som serien hålls vid liv, och det är riktigt intressant att följa deras liv.

 

 

Genom sin stadiga grund får den fjärde säsongen av Justified en del riktigt starka avsnitt. Men inte alla handlingsparalleller får ett tillfredsställande slut. Många avslutas istället abrupt och helheten upplevs ibland som ogenomtänkt och riktningslös. Sam- mantaget är det en bra säsong, med många duktiga skådespelare och en del intressanta idéer. Jag blev bara inte så förstummad som jag hoppats på.

 

 

Med min kärlek för första filmen samt den kommande releasen av den tredje motiverar jag mitt köp av den animerade familjefilmen Kung fu panda 2, och jag hoppas innerligt att den är minst lika charmig och underhållande som föregångaren. Jag skaffade även hem tv-spelet Watch_dogs: complete edition. Spelet har jämförts med GTA V och jag hoppas på en engagerande spelupplevelse. Beställningen gick på 238 kr. ♥

Längd: 272 sidor.

Bokförlag: Modernista.

 

Det lånade mörkrets riddare är, med tanke på målgruppen, en ovanligt mörk roman. Handlingen särskiljer sig inte mycket från genrens andra böcker: ändå är boken spännande och har en intressant – men någorlunda ytligt – uppbyggd värld med genom- tänkta monster.

 

Ruddens språk flyter på bra och han har gett Denizen en behaglig berättarröst. Men bortsett från protagonisten och någon enstaka person till fattade jag aldrig tycke för karaktärerna. De gavs inte tillräckligt med bakgrundsinformation och karaktäristiska personlighetsdrag för att ett genuint, känslomässigt engagemang skulle väckas hos mig.

 

Som helhet är jag relativt neutralt inställd till Det lånade mörkrets riddare. Trots bokens fascinerande koncept sticker den inte ut ur mängden, mestadels på grund av förut- sägbara tvister, trivial handling och ointressanta sidkaraktärer. Men som debut fungerar det, och jag tror att Rudden är en författare som kan växa sig stor med tiden. Därför ser jag fram emot att läsa kommande delar i serien.

På ett trovärdigt och intagande sätt skildrar krigsfilmen 13 Hours desanna händelserna som utspelade sig år 2012 i Libya. Det är en intensiv och spännande berättelse, som genom den mänskliga faktorn som utgångspunkt berör. Men framställningen är ensidig, och filmens sätt att distansera sig från motståndarsidans perspektiv gör att den uppfattas som osympatisk och trångsynt.

 

 

Skådespelarna presterar riktigt bra och lyckas levandegöra sina karaktärer. Fast filmens längd gör att den ibland uppfattas som utdragen och aningen tradig finns intresset för karaktärerna kvar till slutet. Dessvärre gör den ofta mörka bilden i kombination med en skakig kamera att det blir svårt att särskilja de fiktiva personerna.

 

 

13 Hours är alltså en fullt fungerande actionthriller, som genom sin trovärdiga skildring av attackerna i Benghazi griper tag. Fast filmen är aningen långsam samt stundtals inne- hållslös får skådespelarna tittaren att sitta kvar.

 

 

Fast Burying the ex är marknadsförd som en romantisk skräckkomedi är den varken otäck, romantisk eller underhållande.  Genom en stereotypisk handling, ett oinspirerat koncept och överdrivna effekter blir filmen istället fånig. 

 

 

Skådespelarna lyckas inte imponera på mig och de flesta insatserna känns krystade. Anton Yelchins (Star Trek) prestation är lam, Ashley Green (Twilight) överspelar och Alexandra Daddario (San Andreas) dras ned av sin slätstrukna karaktär. Faktum är att ingen av de fiktiva personerna fångade mitt intresse: huvudpersonen Max är alldeles för eftergiven och flickvännen Evelyn irriterar med sitt självupptagna uppförande.

 

 

På grund av orealistiska effekter, mediokra skådespelarprestationer samt den mycket begränsade miljön upplevs Burying the Ex som en klyschig B-film med allt för få ljusa stunder för att väga upp för bristerna.

 

Paketet innehöll den efterlängtade boken Själarnas bibliotek (org. Library of Souls) av Ransom Riggs. Det är den tredje och avslutande delen i Miss Peregrines Besynnerliga Barn-serien, som handlar en grupp föräldralösa barn, som blir jagade på grund av sina övernaturliga krafter. Första boken i trilogin har även blivit till en film regisserad av Tim Burton och med bland annat Eva Green, Samuel L. Jackson, Asa Butterfield, Judi Dench, Terence Stamp och Allison Janney i huvudrollerna. Stort tack, Rabén & Sjö- gren!

Sakta men säkert blir Pretty Little Liars mindre tilltalande. På grund av det allt mer överdrivna och klyschiga upplägget börjar serien spåra ur. Många handlingstrådar läm- nas dessutom obesvarade, och de viktiga detaljerna som glöms bort avslöjar säsongens avsaknad av ett genomtänkt manus.

 

 

Förutom de vanligt förekommande tillbakablickarna innehåller säsongen även två tidshopp som förflyttar tittaren framåt i tiden, varav den första är på tre veckor. Tidshoppet fungerar någorlunda bra, men gör att säsongens första halva upplevs som påskyndad, och en värdefull chans att utforska dockhuset förloras. Det andra tidshoppet – som är på fem år – är mer förödande. Att utelämna en så stor del av de numera vuxna karaktärernas liv är ett stort misstag, och jag uppskattade inte att behöva lära känna dem på nytt så här långt in i serien. Därtill upprepar de som vuxna sina tidigare misstag, vilket gör att serien upplevs som tramsigare.

 

 

Trogna tittare till serien har länge grubblat över vem A egentligen är: något som vi i den sjätte säsongen får reda på. Men till min stora besvikelse är avslöjandet av identiteten och motivet bakom tjejernas stalker riktigt antiklimatiskt. Det till synes improviserade uppdagandet har ogenomtänkta detaljer som hamnar i konflikt med seriens tidigare händelser. Därtill används karaktärer tittaren inte känner ordentligt som nyckelpersoner i avslöjandet, vilket gör att seriens eftertraktade höjdpunkt uteblir. Efter den sex år långa uppladdningen känns upplösningen minst sagt matt.

 

 

Den sjätte säsongens elfte avsnitt kallas ”Pretty Little Liars: Five Years Forward” och består utav intervjuer med de medverkande. Det är intressant att höra vad skådespelarna har att säga, men i min mening hör detta hemma bland extramaterialet och inte som ett individuellt avsnitt. Upplägget gjorde mig mest irriterad, både för att det berövar tittaren på vad som förmodas vara ett riktigt avsnitt, men också för att intervjuerna spoilar om kommande händelser.

 

 

Säsongen brister på många punkter, men jag kan inte förmå mig att ogilla serien. Jag har fäst mig vid karaktärerna och finner de överdrivna intrigerna gripande. Trots att min hjärna noterade alla fel lät mitt hjärta sig hänföras och ett beroende uppstod. Så, fast jag är mycket besviken på detta tillskott kan jag inte låta bli att se fram emot fortsättningen.