FAKTA

Författare: Sophie Hannah

Originaltitel: The Monogram Murders

Genre: Puzzeldeckare

Traumatiskt innehåll: Dödsfall

Serie: New Hercule Poirot Mysteries #1

Målgrupp: Vuxna

Längd: 361 sidor

Publiceringsår: 2014

Bokförlag: Bookmark förlag

 

 

 

 

MONOGRAMMORDEN är en helt okej fortsättning på Poirots berättelse. Sophie Hannah gör ett bra jobb med att ta över facklan från Agatha Christie och fortsätta hennes arv. Boken har en karaktäristisk atmosfär och Poirot är lika charmig som alltid.

 

Och boken börjar riktigt bra. Den är mysig, mystisk och överlag spännande. Men den når inte riktigt Christies stjärnglans, vilket blir särskilt tydligt under mittsektionen. Medan boken börjar start, blir den rätt utdragen i mitten. Tempot saktar ner, handlingen spretar och alltsammans pågår alldeles för länge, vilket gjorde att jag förlorade intresse.

 

Allt som allt: en bra bok. Helt klart godkänd. Med det sagt så är boken inte riktigt så spektakulär som böckerna av deckardrottningen själv.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 25 hr 37 min

Antal avsnitt: 30 stycken

Åldersgräns: 15 år

Genre: Drama

Skådespelare: Christine Baranski, Sarah Steele, Audra McDonald, Delroy Lindo, Rose Lesli, Gary Cole, Nyambi Nyambi, Cush Jumbo, Zach Grenier, Michael Boatman

Releasedatum: 2018-2020

Distributör: Paramount

 

 

 

 

 

Säsong 2–4 av THE GOOD FIGHT är fantastiska. Helt jäkla fantastiska; mycket bättre än första säsongen och så pass bra att serien platser på en storfavorit vad gäller drama. Som spinoff till mästerverket THE GOOD WIFE har serien mycket att leva upp till, något den inte riktigt klarade till en början. Men nu har den haft tid på sig att växa och bli bekväm i kläderna. Resultatet? Omöjligt att slita sig!

 

THE GOOD FIGHT är en advokatserie, men den har så mycket mer än enbart juridiska fall. Tätt drama, satiriska pikar till Trump och samhället i stort, mystik och en stor härva intriger präglar säsongerna. Det är spännande från start till slut, och minst sagt beroendeframkallande. Att skådespelarna sen är utomordentligt bra och har fantastisk dynamik till varandra gör att alltsammans känns verkligt.

 

Det finns bara småsaker att klara på för min del. Till exempel ändrar serien stil något i säsong 3, och lägger till tecknade kortfilmer, melodisnuttar och monologer mellan och i scenerna, vilket kändes oerhört malplacerat och onödigt. Att vara mitt uppe i ett obehagligt drama för att sedan plötsligt avbrytas av en tecknad kortfilm med glad musik som förklarar en viss juridisk term eller situation kändes… absurt och ogenomtänkt. Därtill var jag inte jätteförtjust i hur säsong 4 började eller tidshoppet det medförde, men det kan jag leva med.

 

 

Överlag riktigt bra säsonger, som allihopa slutar i cliffhangers och kräver att du ser fortsättningen direkt. Jag sitter själv som på nålar för säsong 5.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Yoshitoki Ōima

Svensk titel: –

Genre: Contemporary

Traumatiskt innehåll: Omnämnande av självmord

Serie: A Silent Voice #7

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 190 sidor

Publiceringsår: 2016 (org. 2014)

Bokförlag: Kodansha Comics

 

 

 

 

 

 

Jag är så glad över att vara klar med den här serien. Den enda anledningen till att jag fortsatte var för att få en känsla av avslut. Men herrejisses, vilken kamp det var!

 

A SILENT VOICE-serien mötte verkligen inte mina förväntningar. Den började bra och med potential, men förlorade något för varje volum. Och vid volym 7 hade jag väldigt lite intresse kvar.

 

Först och främst: vad hände med den ursprungliga handlingen? Jag upplever att det finns så många underhandlingar och sidkaraktärer att jag knappt vet vad som försiggår längre. Det känns riktningslöst och förvirrande; som om boken är lite överrallt.

 

Dessutom brydde jag mig inte om något. Tempot är långsamt. Handlingen långsam. Jag brydde mig inte om karaktärerna. Och det känns som att författaren försöker tvinga på mig känslor som jag inte har.

 

Den enda anledningen till att jag ändå ger ett så pass högt betyg är för att jag gillar premissen, konststilen och själva idén med berättelsen. Det känns som ett misslyckande att ge lägre.

 

BETYG: 4/10

FAKTA

Författare: Ashley Elston

Svensk titel: –

Genre: Contemporary

Traumatiskt innehåll: –

Serie: Messina Family #2

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 291 sidor

Publiceringsår: 2021

Bokförlag: Disney Hyperion

 

 

 

 

Det här är en väldigt typisk, söt ungdomsbok. Lättsam, snabbläst, fluffig, söt och med härliga familjeelement. Det är absolut inget fel på boken. Fast... jag älskade den inte.

 

För det första kan jag inte undgå att jämföra den med sin föregångare, 10 BLIND DATES, som jag älskade. Den hade helt enkelt inte samma charm.

 

För det andra är handlingen rätt repetitiv, torr och förutsägbar. Det finns inte mycket som engagerar,  jag upplevde inte det som händer som realistiskt och jag fastnade inte för romansen. Och slutet är väldigt lägligt.

 

Sen var jag också oerhört frustrerad med Olivias mamma. Jag tyckte att det var skrämmande att läsa om hur hon övervakar sin dotter och smsar henne var och varannan minut. Det gav inget annat än drama till handlingen och ångest i min kropp. Och det kändes som att hela handlingen hade kunnat undvikas med bättre kommunikation.

 

Överlag är jag rätt neutral. Boken är varken bra eller dålig.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Längd: 2 tim 36 min

Regissör: Steven Spielberg

Åldersgräns: 11 år

Genre: Drama, musikal

Skådespelare: Ansel Elgort, Rachel Zegler, Ariana DeBose, David Alvarez, Rita Moreno, Brian d'Arcy James, Corey Stoll, Mike Faist, Josh Andrés Rivera, Iris Menas, Sebastian Serra

Releasedatum: 7 mars 2022

Distributör: ©20th Century Studios

 

 

 

 

 

 

Jag varken älskade eller hatade WEST SIDE STORY. Det blev istället ett fisljummet mellanting; trevlig att titta på för stunden men en upplevelse jag kommer att glömma inom kort.

 

Filmen baseras på musikalen från 1957, vilket jag inte sett och därför inte kan jämföra med. Det jag kan konstatera vad gäller nytolkningen är dock att den är riktigt bra gjord. Gudomliga kostymer, snygg scenografi och riktigt bra koreografi på danserna. Skådespelarna är duktiga och sjunger förvånansvärt bra (hallå, vem visste att Ansel Elgort kunde sjunga?) och överlag så är det en småmysig film. Jag hade en trevlig stund.

 

Med det sagt så var det inte heller något som fastnade. Musiken är bra utan att bli fantastisk. Du vet, inga låtar som direkt fastnar i huvudet eller som man går runt och nynnar på månader efteråt som jag gjort vid musikaler som MAMMA MIA! , PHANTOM OF THE OPERA och THE GREATEST SHOWMAN. Den här… bara ”var”.

 

Därtill är musikalnumren alldeles för långa i min smak, och de gör att handlingen kommer lite i kläm och att filmen blir ofokuserad. Musikscenerna pausar snarare än driver handlingen framåt, och jag hade önskat ett mer rappt tempo. WEST SIDE STORY är över 2,5 timme lång – och det kändes verkligen.

 

Och sen mitt största problem. Jag fixar verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Jag kunde verkligen inte ta Tonys och Marias relation på allvar. De i princip kärleksförklarar varandra och lovar varandra evig trohet efter att ha träffats på en dans, innan de ens kan varandras namn. Deras romans var inte övertygande nånstans och jag skrattade inombords när de gjorde stora livsuppoffringar för varandra. Liksom, hallå, ni vet inget om varandra och har umgåtts i ett par timmar?

 

Överlag… meh. Snygg, visuellt tilltalande och trevlig att titta på. Men också grymt utdragen och med troper jag helt enkelt inte fixar. Fisljummet är ordet.

 

BETYG: 4,5/10

FAKTA

Längd: 2 tim 30 min

Regissör: Guillermo del Toro

Åldersgräns: 15 år

Genre: Psykologisk thriller, drama

Skådespelare: Bradley Cooper, Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara, Ron Perlman, Mary Steenburger, David Strathairn.

Releasedatum: 16 mars 2022

Distributör: ©20th Century Studios

 

 

 

 

 

Herr-e-gud! Vilken film!

 

Jag gav mig in i NIGHTMARE ALLEY helt blind. Jag visste inte vad den handlade om, vilka som medverkade eller något. Och i början kände jag mig lite tveksam. Det fanns något där som fängslade mig, men jag hade svårt att sätta fingret på vad och kände att jag inte riktigt visste var jag hade filmen. En halvtimme in och jag visste fortfarande inte riktigt vad jag tittade på. Och jag kunde inte riktigt avgöra: gillar jag det jag ser, eller inte?

 

Men återigen, herr-e-gud vad glad jag är att jag fortsatte titta. NIGHTMARE ALLEY visade sig inte bara vara en riktigt bra film, utan en av de bästa som jag sett på länge.

 

För det första är premissen toppen. Jag är oerhört svag för filmer om ”riktig” magi, illusioner, tanketrick och lurendrejerier. Det är något riktigt fascinerande med det hela, och jag kom på mig själv att hänfört försöka hänga med i alla manipulativa tricks som karaktärerna utförde.

 

För det andra har filmen en alldeles fantastisk atmosfär. NIGHTMARE ALLEY har en påtaglig noir-stil med dämpade färger, olycksbådande stämning och cynisk framtoning. Den är mörk och rå, utan att bli särskilt grafisk. Allt ligger i känslan, i hur människorna i filmen behandlar varandra, snarare än actionfyllt splatter. Och jisses vad den atmosfären griper tag.

 

För övrigt har filmen en stjärnspäckad rollista med talanger som levererar starkt. Bra musik, snyggt foto samt mycket drama och intriger. Vi följer en komplex skara grå karaktärer som hamnar i en nedåtgående spiral och successivt förlorar perspektiv på skillnaden mellan gott och ont; något som enligt mig blev oerhört spännande och förebådande att följa. Trots ett relativt långsamt och lågmält tempo satt jag med spänning i väntan på fortsättningen.

 

NIGHTMARE ALLEY är dessutom en film som överraskar. Den följer inte en uttjatad mall som gör det lätt att gissa vad som kommer att hända, utan banar egen väg. Samtidigt slänger Del Toro ut en del förebådande ledtrådar som skapar tillräckligt mycket vetskap för att öka på spänningen ytterligare genom att få tittaren att undra: ”kommer verkligen det där att hända?”.

 

Sist men inte minst är slutet oerhört snyggt. Det cirkulerar konstfullt tillbaka till filmens början och knyter ärligt talat ihop säcken på ett briljant sätt. Jag satt och studsade upp och ner i soffan med händerna för mun för att jag blev så exalterad över hur skickligt sammanvävt alltsammans var. Och det säger en hel del.

 

Summan av kardemumman är att jag rekommenderar NIGHTMARE ALLEY varmt. Det är en stilfull, mörk och härligt komplex psykologisk thriller som utforskar mänsklighetens mörka sida på ett oerhört skickligt sätt. Bravo, del Toro, bravo.

 

BETYG: 8/10

FAKTA

Författare: Mai K. Nguyen

Svensk titel: –

Genre: Magisk realism

Traumatiskt innehåll: Mobbning, dödsfall, ångest

Serie: –

Målgrupp: Äldre barn

Längd: 151 sidor

Publiceringsår: 2019

Bokförlag: Oni Press

 

 

 

 

 

PILU OF THE WOODS är en vacker grafisk roman. Inte bara tack vare den söta konststilen, utan även handlingsmässigt. Den har en bedårande huvudkaraktär, atmosfäriska illustrationer, en känslosam handling och härligt metaforiska magiska element.

 

Det är en tankeväckande och viktig länsning om att hantera dina inre monster och reda ut dina känslor. Jag älskade det. Jag har dock några mindre problem:

 

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Joe Abercrombie

Svensk titel: Det yttersta argumentet

Genre: Fantasy

Traumatiskt innehåll: Dödsfall, tortyr, war

Serie: The First Law #3

Målgrupp: Vuxna

Längd: 670 sidor

Publiceringsår: 2009 (org. 2008)

Bokförlag: Gollancz

 

 

 

 

 

Jag fattar. Eller, jag tror i alla fall att jag fattar.

 

LAST ARGUMENT OF KINGS är en välskriven bok. Jag gillar speciellt karaktärerna, särskilt Glokta. Den blurriga linjen mellan gott och ont gör det hela spännande, och jag älskar att inte kunna karegorisera karaktärerna med säkerhet.

 

Med det sagt tycker jag att den här trilogin är överskattad. Japp. Jag sa det. Den är så långsam, så händelselös. Fast det finns en hel del action känns det som att inget händer. Det finns inte mycket till handling och det är inte särskilt stora skillnader mellan de olika perspektiven, vilket resulterar i att jag... inte bryr mig mycket.

 

Överlag är boken... okej. Jag älskade vissa delar, och var uttråkad och distraherad under andra.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Dean Atta

Svensk titel: –

Genre: Contemporary, poesi

Traumatiskt innehåll: Skilsmässa, misshandel, omnämnande av självmord, homofobi, transfobi

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 360 sidor

Publiceringsår: Hodder Children's Books

Bokförlag: 2019

 

 

 

 

Jag känner rätt "meh" angående THE BLACK FLAMINGO.

 

Det är en snabb läsning, vackert skriven i vers och med ett kraftfullt budskap. Men fast jag bekräftar vikten med boken och dess representation, måste jag också vara ärlig och medge att jag inte älskade den.

 

Först och främst är böcker skrivna i vers en berg- och dal-bana för mig. Vissa gör det bra, som Elizabeth Acevedo, vars poetiska komposition ger extra kraft till det hon försöker säga. Men med Dean Atta och THE BLACK FLAMINGO upplever jag att det inte ger mycket. Ja, det är fint, men själva berättelsen fick inte ut något av det.

 

För det andra så tycker jag inte att boken berättar något särskilt annorlunda från andra böcker. Den är intressant, visst, men också normal. Det finns inget oväntat eller något överraskande dramtaiskt, utan mest vanliga "växa-upp"-saker. Inte för att det är något fel på det, men det var inte heller särskilt engagerande eller känslosamt.

 

Sist men inte minst så upplevde jag tempot som långsamt, och jag kom på mig själv att vara lättdistraherad av annat under läsningen.

 

Överlag, en helt okej bok. Jag är glad över att den fått så många att känna sig sedda. Men jag själv tyckte inte att det var en särskilt revolutionerande upplevelse.

 

BETYG: 5,5/10

FAKTA

Författare: Robert Kirkman.

Originaltitel: A New Beginning, Whispers Into Screams

Genre: Dystopi

Traumatiskt innehåll: Djurdödsfall, dödsfall, misshandel, omnämnande av våldtäkt.

Serie: The Walking Dead #22-23

Målgrupp: Vuxna

Längd: 304 sidor

Publiceringsår: 2021 (org. 2014/2015)

Bokförlag: Apart förlag

 

 

 

 

 

 

De här två volymerna är toppen. De markerar en fräsch nystart för serien. Fast vi fortfarande får följa den samling karaktärer som vi lärt känna och älska, har fokus skiftat. Flera år har gått sedan den senaste volymen, vilket öppnar en möjlighet för förändring. Till exempel får vi se en del nya ansikten och en annorlunda samhällsstruktur. Och trots att Rick fortfarande är närvarande, har framsätet ockuperats av Carl och Jesus.

 

Därtill introducerar de här två volymerna "viskarna", vilket är en himla intressant grupp antagonister. Jag ser fram emot att lära mig mer om dem!

 

Överlag så är de här volymerna spännande. De höll mig fängslad från början till slut. Och det var inte förrän nu som jag insåg hur mycket jag faktiskt har saknat den här serien. Jag är oerhört nyfiken på att se vart alltsammans leder.

 

Mina enda klagomål är att handlingen är något för lik en såpopera, och att jag inte är ett fan av den framträdande romansen i volym 23. Jag menar... paret i fråga har känt varandra i mindre än ett dygn, men faller ändå pladask för varandra. Ugh. Inte särskilt trovärdigt.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Yoshitoki Ōima

Svensk titel: –

Genre: Contemporary

Traumatiskt innehåll: Mobbning, självmordsförsök

Serie: A silent voice 4-6

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 564 sidor

Publiceringsår: 2016 (org. 2014)

Bokförlag: Kodansha Comics

 

 

 

 

 

Eftersom den här serien är så popular känns det tufft att medge att jag inte är ett fan. Jag gillar idén med böckerna, men kan inte påstå att jag underhålls av dem. Serien är överlag inte vad jag hade väntat mig. Den har rört sig alldeles för långt från den ursprungliga premissen och jag har förlorat intresse. Böckerna har dessutom långsamt tempo och jag kom på mig själv med att inte vara särskilt engagerad.

 

Därtill var Shoyo och Shoko menade att vara de som driver handlingen framåt, men de har hamnat i baksätet båda två. Istället har vi en stor samling karaktärer som jag inte alls bryr mig om. Resultatet? Att jag var uttråkad för det mesta.

 

Jag gillar inte heller dispositionen och sättet som narrativet är strukturerat på. Att det hela tiden hoppar fram och tillbaka mellan olika handlingsparalleller och tidslinjer är förvirrande och har gjort att jag kämpat från första början. Och det är inte kul att känna sig dum när man läser. Visserligen tror jag att det kan ha påverkats lite av att jag redan inte var särskilt underhållen och lätt blev distraherad, men ändå.

 

Överlag är volym 4-6 inte mer än "meh" för mig. Jag kommer att avsluta serien, men bara för att jag tycker att det är tillfredsställande att ha det klart, inte för att jag egentligen bryr mig om vad som händer.

 

BETYG: 3,5/10

FAKTA

Längd: 2 tim 11 min

Regissör: Natthew Vaughn

Åldersgräns: 15 år

Genre: Action

Skådespelare: Ralph Fiennes, Gemma Arterton, Rhys Ifans, Harris Dickinson, Djimon Hounsou, Charles Dance, Daniel Brühl, 

Releasedatum: 23 februari 2022

Distributör: ©20th Century Studios.

 

 

 

 

 

THE KING’S MAN är en gedigen actionrulle. En popcornfilm som skapar en sån där lagom mysig fredagskväll.

 

För det första gillar jag att filmen är fristående. Det var personligen länge sedan jag såg de två andra KINGSMAN-filmerna, men hade inget problem alls att hänga med i denna. För det andra är det himla kul att se så många välbekanta och duktiga skådespelare. De levererar verkligen starkt och det syns att de haft väldigt roligt när de spelat in filmen.

 

Därtill är filmen helt enkelt överlag bra gjord. Snyggt foto, välkoreograferade actionscener, bra effekter. Det är också kul att se hur verklig historia integrerats i berättelsen.

 

Sen har filmen visserligen en del småfåniga scener och en hel del klyschor. Det är lätt att gissa sig till vad som komma skall och handlingen är något rörig och ofokuserad. Jag blev inte heller så emotionellt investerad som filmen uppenbarligen ville.

 

Men allt som allt tyckte jag om THE KING’S MAN. Den ursprungliga KINGSMAN-filmen är utan tvekan fortfarande den bästa, men jag tycker att det är kul att återvända till den här franchisen och hade definitivt en underhållande stund. En bra prequel.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

Författare: Nicola Yoon

Svensk titel: Saker man inte vill veta

Genre: Magisk realism

Traumatiskt innehåll: Skilsmässa, otrohet.

Serie: –

Målgrupp: Unga vuxna

Längd: 281 sidor

Publiceringsår: 2021

Bokförlag: Penguin

 

Efter att hennes föräldrar skilde sig har Evie tappat all tro på romantik. Och så händer det konstiga: när hon ser par kyssas ser hon hela deras förhållande, från första flirten till att de gör slut. Evies enda ledtråd till varför hon plötsligt har den förmågan är ett häfte med dansinstruktioner och en adress.

 

 

 

Den här boken var precis vad jag behövde. Lättsam, enkel och mysig. Den har ett intressant koncept och karaktärer som är lätta att tycka om. Särskilt instruktören Fifi, trots att hon är lite av en karikatyr. Överlag så är det en underhållande bok.

 

Med det sagt så är boken inte heller något speciellt. Den är klyschig och saknar komplexitet. Den är också ofokuserad och har otaliga underhandlingar: Evies föräldrars skilsmässa, hennes visioner, danslektioner, kärleksintresse, bråk med sina vänner... Det finns för många ingredienser på få sidor och jag kände att handlingen vandrade iväg lite.

 

Vi får inte heller mycket kontext kring de magiska elementen i boken, och de kommer och går lite som de vill genom berättelsen. De är väldigt närvarande i början men glöms nästan bort framåt slutet, vilket blir inkonsekvent.

 

Och på tal om slutet: det förstörde lite boken för mig. Tvisten känns som ett billigt och slumpartat trick att göra läsaren emotionell, och det fungerade inte på mig. Det fick mig istället bara att himla med ögonen.

 

Trots en del problem så tyckte jag ändå om boken. Det är en enkel och snabb läsning, perfekt när du bara vill ha kul. Men jag tycker också att den är överskattad vad gäller utförande.

 

BETYG: 5,5/10