Idag kom Posten väldigt sent; för första gången i mitt liv kom den vid 18.30! Men det kompenserades med att det låg tre paket i brevlådan till mig. Jag fick ett paket som jag beställt från Cdon, ett från Rabén&Sjögren och ett från Scanbox vision filmbolag.

 

Den tredje säsongen av Sex and the city är regisserad av Darren Star med Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis och Cynthia Nixon i huvudrollerna. Säsongen är 514 minuter lång och består av 18 avsnitt. Den spelades in 2000 och rekommenderas från 15 år.

 

Sex and the city är en väldigt mysig serie att slötitta på och säsong 3 är inget undantag. Serien utvecklas sakta men säkert åt det bättre hållet och jag tycker att den tredje säsongen både hade bättre manus, större karaktärsutveckling och roligare humor.

 

Tredje säsongen var väldigt upplyftande att se. På något sätt så känns Sex and the city mycket mer äkta än många andra serier, och Sex and the city är inte rädd att ta upp tabu-lagda ämnen. Karaktärerna må vara irriterande och ytliga ibland, men de är fortfarande väldigt humoristiska och älskvärda och spelas av fantastiska skådespelare. Min personliga favorit är fortfarande Cattrall som spelar Sam.

 

Ett stort plus för säsong 3 är att mr. Big inte är med lika mycket. Självklart finns dramat mellan honom och Carrie kvar, men det börjar svalna. I andra säsongen hann jag tröttna på deras på- och- av-relation och därför blev jag nöjd när den drogs mer åt sidan i denna säsong. 

 

Tredje säsongen var alltså bra och det är roligt att fortsätta följa de fyra, starka karaktärerna på deras olika strapatser. Serien kan bli lite enformig ibland men den är perfekt att slötitta på när man är lite småtrött. Säsong 3 var både uppmuntrande och livfull och jag ser fram emot att se fortsättningen.

Eldhäxan är den första delen i Trolldomsakademien-serien av Peter Bergting, vilket är en spin-off av Legenden om Morwhayle-serien. Boken är 221 sidor lång och publiceras av Semic bokförlag.

 

Jag har tidigare läst och gillat Bergtings Legenden om Morwhayle-serie och jag tycker faktiskt att Eldhäxan var minst lika bra. Det är roligt att läsa en spin-off-serie eftersom världen som Bergting skapat är otroligt intressant. Dessutom får man återse några av mina favoritkaraktärer; Malda och Gorgobestor.

 

Jag tycker faktiskt att handlingen i Eldhäxan är bättre än den i huvudserien. Den känns enklare att hänga med i och boken blir aldrig förvirrande. Och precis som huvudserien är Eldhäxan både söt och småcharmig, och jag fastnade lätt för karaktärerna. Ingen var riktigt lika bedårande som Lill-Flamma från Drakhjärta & Hamnskiftare av Jerker Hultén, men personerna i boken hade alla karaktärsdrag som var lätta att gilla.

Eldhäxan har några få illustrationer som förhöjer textinnehållet, men inte alls lika många som fanns i huvudserien, utan majoriteten av boken besetår av text. Peter Bergting bjuder på en lättsam läsning med ett bra och stadigt tempo. Sedan första boken jag läste av Bergting har jag gillat hans skrivteknik och den sviker inte i Eldhäxan. Språket är enkelt och flyter på fint. Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Bergting, och det enda jag önskar är mer spänning.

Nights in Rodanthe (sve. Nätterna vid havet) är en film regisserad av George C. Wolfe, baserad på boken med samma namn av Nicholas Sparks. Filmen är 92 minuter lång och i huvudrollerna får vi se Richard Gere, Diane Lane, James Franco, Christopher Meloni, Viola Davis, Mae Whitman och Ted Manson. Den rekommenderas från 7 år och spelades in 2008.

Handling:
"Paul är en samvetstyngd kirurg som satsat så mycket på karriären att familjelivet fått stryka på foten. Adrienne är en hängiven mor vars man varit otrogen och nu vill återvända till hennes sida. Paul och Adrienne behöver båda komma bort från vardagen, få lite ro och ta itu med sina liv. De tar sin tillflykt till den avlägsna lilla kuststaden Rodanthe, där ett oväder är på väg att svepa in. Under den oförglömliga helg de tillbringar ensamma i stadens stormpiskade värdshus kommer de varandra allt närmare. Det blir början på en romans som kommer att förändra hela deras liv..."

Som alla mina bloggföljare vet så är jag ett stort fan av Nicholas Sparks - både hans böcker och filmer - och därför såg jag väldigt mycket fram emot att se Nights in Rodanthe. Det är en av hans böcker som jag ännu inte har läst och därför var jag lite extra nyfiken på den. Och jag måste skriva att filmen är bra - men jämfört med de andra Sparks-filmerna så är jag trots allt besviken.


Jag måste börja med att skriva att filmen bjuder på ett par väldigt talangfulla skådespelare; Richard Gere (Unfaithful) och Diane Lane (Unfaithful). De är båda fantastiska och de bjuder på ett underbart samspel mellan karaktärerna. Dock, eftersom filmen går rätt snabbt framåt, så känns deras romans inte särskilt verklighetstrogen.  Men Geres och Lanes interaktion med varandra gör filmen både mysig och romantisk.

 

Filmen har inte mycket till handling utan är mest om hur två människor finner varandra och hur deras möte påverkar dem. Det är någonting jag har sett många gånger tidigare, vilket gör Nights in Rodanthe förutsäbar och långsam, men tack vare de duktiga skådespelarna hålls intresset ändå kvar. Att miljön är otroligt vacker är förstås även det ett plus.

 

Den sista halvan av filmen är utan tvekan bäst och som alla vet så slutar inte någon Nicholas Sparks-film lyckligt. Trots den halvdanna början så lyckas Nights in Rodanthe verkligen beröra mig till tårar. Jag är lite besviken, men Nights in Rodanthe är en väl fungerande romantisk film som jag kan tänka mig att se igen - och jag vill hemskt gärna läsa boken! Detta är en av Nicholas Sparks sämre filmer, men tack vare skådespelarna, miljön och det gripande slutet så gillade jag ändå den.

I första säsongen av Motive får vi se Kristin Lehman, Louis Ferreira, Brendan Penny och Lauren Holly i huvudrollerna. Säsongen är 610 minuter lång och består av 13 avsnitt. Serien rekommenderas från 15 år och släpptes 18 juni 2014 av Universal.

Handling:
"Den tuffa kvinnliga mordutredaren Angie Flynn utmanar mördare med sin intelligens i denna dödliga, katt-och-råtta-lek. Med hjälp av rättsläkarens kontor måste hennes team hitta fram bland svindlande, komplicerade och ibland djävulska labyrinter i jakt på att analysera bevis och slutligen upptäcka... Motivet."

Recension:

Jag gillar första säsongen av Motive. Den är gjord av samma producent som gjort Dexter och The mentalist och jag tycker att serien lyckades leva upp till mina förväntningar. Kristin Lehman (The killing) och Lauren Holly (NCIS) är de två skådespelarna som gör serien sevärd, trots att deras karaktärer inte är särskilt fängslande uppbyggda. Holly har ungefär samma roll i Motive som David McCallum har i NCIS. Dock gillar jag inte Louis Ferriera (SGU Stargate Universe) som inte är ett dugg minnesvärd i sin prestation.

 

Motive har nog det mest unika upplägget av alla kriminalserier jag sett. Varje avsnitt börjar med att vi får reda på vem mördaren och offret är, och resterande tid går ut på att få reda på varför mordet begicks. Vi får följa både offret, mördaren och utredarna för att få reda på motivet. Det är ett väldigt eget och intresseväckande koncept och med den öppningen på varje avsnitt ville jag verkligen få reda på motivet. Den enda nackdelen med upplägget är ju förstås att det var lite trist att redan veta vem mördaren var. Dessutom kan det ibland bli svårt att avgöra vad som var nutid och dåtid eftersom det ofta växlas fram och tillbaka. Men övergångarna mellan scenerna är häpnadsväckande välgjorda.

 

Det jag tycker är lite trist är att bara mord utreds; jag hade gärna velat ha lite mer varierade brott. Dessutom känns serien lite opersonlig när det kommer till huvudkaraktärerna. De känns avlägsna och ingenting händer någonsin med dem. Man får inte följa dem utanför jobbet och väl på jobbet så löser de bara morden. Jag hade velat bli mer personligt involverad i karaktärernas liv. Jag hade dessutom velat ha en helhetshandling; alltså att det fanns en större handling som kopplade samman varje avsnitt. Nu lever istället avsnitten sina egna liv och man behöver inte följa serien för att förstå hur det ligger till. Jag tycker också att Motive hade väldigt lite action för att vara en kriminalare.

 

 

Allt som allt så gillar jag serien. Jag tycker att Motive är en bra och sevärd kriminalare, men den brister när det kommer till karaktärer, action och variation. Det positiva med serien är att Lehman och Holly är otroligt starka skådespelare och att serien har ett väldigt unikt upplägg som jag aldrig tidigare sett. Jag kan definitivt tänka mig att fortsätta följa serien.

Nu har det kommit ut en teaser-trailer för Mockingjay part 1, d.v.s. den tredje delen i The Hunger Games quadrilogin. Den visar en propaganda-video inspelad av President Snow som visas för alla distrikt.

 

 
Jag tycker att videon är kraftfull trots att det inte händer mycket. Just att Snow säger "If you resist the system, you will starve yourself. If you fight agaist us, it is you who will bleed" medan Peeta står helt apatisk på sidan om, är mäktigt, tycker jag.

Shades of Earth är den tredje och avslutande delen i Across the Universe-trilogin av Beth Revis. Boken är 441 sidor lång.

Handling:
"Fueled by lies, ruled by chaos, almost home. Amy and Elder have finally left the oppressive walls of the spaceship Godspeed behind. They're ready to start afresh - to build a home - on Centauri-Earth, the planet that Amy has traveled 25 trillion miles across the universe to experience. But this new Earth isn't the paradise that Amy had been hoping for. There are giant pterodacyl-like birds, purple flowers with mind-numbing toxins, and mysterious, unexplained ruins that hold more secrets than their stone walls first let on. The biggest secret of all? Godspeed's former passengers aren't alone on this planet. And if they're going to stay, they'll have to fight. Amy and Elder must race to uncover who - or what - else is out there if they are to have any hope of saving their struggling colony and building a future together. They will have to look inward to the very core of what makes them human on this, their most harrowing journey yet. Because if the colony collapses? Then everything they have sacrificed - friends, family, life on Earth - will have been for nothing."

Jag älskade den första boken i trilogin och trodde därför att fortsättningen skulle vara en besvikelse. När det visade sig att den andra delen i serien var ännu mer fantastisk blev jag oroligare att den sista delen inte skulle leva upp till mina förväntningar. Men nu när jag läst ut hela trilogin kan jag konstatera två saker. Nummer ett; Shades of Earth var otrolig och utan tvekan den bästa boken jag läst i år. Nummer två; Across the universe-trilogin är en av de bästa serierna jag läst - någonsin.

Shades of Earth är verkligen en fantastisk avslutning till trilogin och trots att den skiljer sig väldigt mycket från de två första böckerna så håller den en röd tråd som kopplar samman den med mysterierna från Godspeed. Och på tal om mysterier: det finns det gott om i Shades of Earth. Efter de två första böckerna trodde jag inte att Revis kunde komma på fler sätt att snäva in läsaren i intriger och hemligheter, men här lyckas hon igen! Boken är väldigt spännande och har otroligt högt tempo. Nästan alla kapitlerna slutar i en sådan nagelbitande sensation och spänd förväntan att det är näst intill omöjligt att sluta läsa.

Handlingen i boken, tillsammans med konceptet, är fantastiskt. De tidigare böckerna har lite Star Trek-känsla över sig, och de utspelar sig enbart i rymden, men jag tycker att Shades of Earth lyckas få med en känsla av Jurassic Park och Black Hawk Down också, tillsammans med den välbekanta science fictionen. Förutom de häftiga prylarna som fanns på rymdskeppet Godspeed så får vi ta del av nya, coola uppfinningar på Centauri-Earth. Genom hela boken hölls mitt intresse och det var inte förren den var slut som jag kunde andas ut.

Karaktärerna är underbara och omöjliga att inte älska och Beth Revis har verkligen en fantastisk skrivteknik; unik och vacker som skiljer sig från mängden. Jag tycker att vissa saker, så som slutet, är lite förutsägbart, men boken har utan tvekan många tvister, överraskningar och avslöjanden som definitivt förvånat mig. Jag älskar att mystiken hålls genom hela trilogin och att man inte riktigt förstår hur allt hänger ihop förren nu i slutet. Efter första boken trodde jag att jag visste hur allt stod till, men nu när jag blickar tillbaka vet jag att jag inte hade en aning om hur det egentligen var.

Revis lyckas beröra mig som läsare och jag kan utan någon ånger säga att jag rekommenderar Shades of Earth starkt. Det är en spännande och mystisk science fiction, med inslag av action och drama. Den är otroligt välskriven och jag kan definitivt konstatera att Across the Universe är en av mina favoritserier. Är du intresserad av rymden, mysterier, och hemligheter som hålls ända till slutet? Då ska du definitivt läsa den här trilogin. Jag hoppas att Revis tar sitt förnuft till fånga och skriver en fortsättning eller spin-off serie.

Den andra säsongen av Sex and the city är regisserad av Darren Star och i huvudrollerna får vi se Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis och Cynthia Nixon. Säsongen är 460 minuter lång och består av 18 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år och spelades in 1999.

Handling:

Jag gillar den första säsongen men måste skriva att den andra säsongen är ännu bättre! Den är mycket mer underhållande och tittaren lär känna karaktärerna bättre, som allesammans blir mer intressanta och får ett större djup. Humorn har ökat ett steg och jag var inte långt ifrån skratt. Den andra säsongen av Sex and the city känns verkligen som en feel-good serie, och den fick mig att le.

Visserligen stör jag mig fortfarande på de små "intervjuerna" i serien, men jag uppskattar i alla fall att Carrie inte längre pratar direkt in i kameran som i första säsongen. Nu är det mer som att hon läser sin kolumn högt, eller skriver dagbok, förut pratade hon med tittaren vilket gjorde att det inte kändes lika äkta.


Skådespelarna blir bara bättre och bättre, och trots att jag inte gillar karaktären Carrie så mycket, utan finner henne lite gnällig, så tycker jag väldigt mycket om Sarah Jessica Parker som spelar henne. Jag tycker även att Kristin Davis och Cynthia Nixon har utvecklats som skådespelerskor sedan förra säsongen. Men min favoritskådespelare i serien är dock Kim Cattrall som spelar underbara Samantha. Jag kan inte tänka mig att Sam skulle spelas av någon annan än utav Cattrall, för hon gör ett otroligt bra jobb med sin karaktär.

 

Andra säsongen av Sex and the city är helt enkelt en charmig serie att slötitta på. Den bjuder på varm humor och underhållande karaktärer som spelas av starka skådespelare. Jag börjar gilla serien mer och mer och ser fram emot att se den tredje säsongen.

12 years a slave är en film regisserad av Steve McQueen med bland annat Chiwetel Ejifor, Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Michael Fassbender och Sarah Paulson i huvudrollerna. Filmen är 129 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 28 maj 2014 och baseras på boken av Solomon Northup.

Handling:
"Denna berörande film är baserad på en sann historia och berättar om Solomon Northup, en fri svart man som kidnappas i New York och säljs till en brutal tillvaro som slav i mitten av 1800-talet. Det är också en inspirerande och stark berättelse om hans desperata kamp för frihet och för att få återse sin familj – oavsett vad det kommer att kosta honom."

Recension:

Okej, jag vet att många älskar den här filmen, men jag kan inte sträcka mig längre än att påstå att den är bra. Den skildrar slaveriet realistiskt, men filmens stora nackdel är att den är väldigt utdragen och enformig. Tempot segade sig framåt och det blev väldigt mycket stirrande på tv:n utan att någonting hände över huvud taget. Det blev ärligt talat lite tröttsamt.

 

Det bästa med filmen är de otroligt begåvade skådespelarna som är med. Ejifor (2012) presterar bra som Solomon, men även Pitt (Inglourous basterds), Fassbender (X-men: first class), Paulson (Mud) och Cumberbatch (Sherlock) är fantastiska. Handlingen var dessutom kraftfull och det var en väldigt viktig historia att berätta. Men det hela framfördes inte riktigt på rätt sätt. Regin känns avskild och oengagerad och som tittare blev jag inte särskilt påverkad. 

 

Filmen är dock brutal, och under de stunderna väcktes självfallet känslor, och spänningen ökade. Men en film som endast blir bra när den är hemsk, kanske inte är den bästa. Den jag tittade på filmen med tyckte filmen var alldeles för jobbig med misshandeln, och alldeles för långsam, och därför uppskattade hon inte den alls. Personligen tycker jag fortfarande att filmen var bra, men vad som hade kunnat vara ett riktigt känsloladdad drama blev istället en småtråkig historisk film. Den är bra, men hade kunnat vara mycket bättre.


Jag måste också skriva att jag blev frustrerad över slutet; som jag inte fann särskilt verklighetstroget. Men allt som allt så gillade jag filmen och jag kan definitivt tänkta mig se den igen. Dess nackdelar är att den är långsam och rätt händelselös, och fördelarna är alla fantastiska skådespelare och den kraftfulla handlingen. Det är en film jag tycker att man ska se; men inte med för höga förhoppningar.

En oväntad vänskap (org. The Intouchables) är en fransk film regisserad av Oliver Nakache och Eric Toledano, med bland annat François Cluzet och Omar Sy i huvudrollerna. Filmen är 112 minuter lång och rekommenderas från 7 år.  Den släpptes 6 mars 2013. 

 

Handling:
"Det är den sanna historien om två män som på ytan inte har något gemensamt. Mångmiljonären Philippe är förlamad från halsen och ner efter en skärmflygningsolycka och måste leva resten av sitt liv i rullstol. Han bor i lyxiga omgivningar i Paris och ska anställa en ny assistent. Den enda som sticker ut bland de sökande är Driss, som bara söker jobbet eftersom han måste visa att han är aktivt arbetssökande. Det här är början på en oväntad vänskap baserad på ärlighet och humor mellan två individer."

Recension:
En oväntad vänskap är en film jag hört väldigt mycket om vilket gjorde att jag hade extremt höga förhoppningar. Nådde filmen upp till dem? Nja. Men jag tyckte i alla fall att den var riktigt bra och jag kan definitivt tänka mig att se den igen. Den jag tittade på filmen med älskade den.


En oväntad vänskap är en feel-good film man blir glad av att se. Den bjuder på bra och äkta humor - och trots att jag inte skulle kalla den för en komedi så är den ändå underhållande och fick mig att skratta flera gånger. Manuset är välskrivet och genomtänkt och trots att filmen enligt mig inte är sorglig så lyckas den ändå beröra mig som tittare genom karaktärerna.

 

Skådespelarna är fantastiska. Cluzet och Sy presterar otroligt bra båda två, och skapar glada, levande, realistiska och älskvärda karaktärer. Det är väldigt roligt att se samspelet mellan Cluzet och Sy och jag älskar verkligen relationen mellan deras karaktärer, som både inspirerar och piggar upp tittaren.

 

Jag tyckte att filmen kunde bli lite långsam ibland och jag är inte lika hypad som många andra, men jag tycker verkligen att En oväntad vänskap var en riktigt bra film; den bästa franska filmen jag sett faktiskt. Den hade en bra handling och ett viktigt budskap, tillsammans med humor och skådespelare som lyckades beröra. En oväntad vänskap är en film jag verkligen rekommenderar.

På drift (org. Miles behind us) är den andra volymen i The Walking Dead-serien av Robert Kirkman, Charlie Adlard och Cliff Rathburn. Den grafiska boken är 144 sidor lång och publiceras av Apart bokförlag. Böckerna baserar tv-serien med samma namn.

Handling:
"Den här volymen följer gruppen av överlevare på deras tragiska resa på jakt efter skydd. Karaktärer lever och dör när de tar sig fram genom det svikande landskapet, packat med de levande döda."

Recension:

Efter att ha läst första volymen i serien, Tills döden skiljer oss åt, var jag nyfiken på att läsa fortsättningen. Den andra volymen skiljer sig väldigt mycket från tv-serien (som jag älskar!), och tyvärr måste jag skriva att jag tycker tv-serien är sjukt mycket bättre än vad den baseras på.

Bilderna är fint illustrerade, det finns en riktigt bra handling och koncept, men det räcker inte till. Dialogerna är någonting jag störde mig mycket på. De är endimensionella och platta - och nästan alla "låter" likadant; utan några säregna karaktärsdrag i sättet de pratar på. Jag tycker också att många av händelserna känns upprepande och förutsägbara; lite klichéigt helt enkelt. Sedan känner jag inte heller att boken tilltalade till mina känslor, och efter läsningen kände jag mig opåverkad av boken. Jag gillar när böcker berör en, och stannar kvar i minnet långt efteråt, men tyvärr lyckades På drift inte med det.

Jag ska definitivt läsa fortsättningen till serien, eftersom jag har den tredje volymen hemma, men för tillfället känner jag mig inte särskilt dragen till den. Nackdelarna är ungefär lika många som fördelarna, vilket gjorde att jag till stor del under läsningen kände mig uttråkad. Helheten är helt okej, men jag hoppas på en klar förbättring i den tredje volymen, annars måste jag nog ta och lägga ner den här serien.

I första säsongen av Sherlock får vi se Benedict Cumberbatch, Martin Freeman och Una Stubbs i huvudrollerna. Säsongen är 219 minuter lång och består av tre avsnitt: A study in pink, The blind banker samt The great game. Den rekommenderas från 11 år och släpptes 23 februari 2011.

 

Handling:
"I denna nya filmatisering från BBC ser vi en vass och svårmodig Sherlock Holmes som tillsammans med sin kollega John Watson löser samtidens misståd och mysterier. Under tre spännande, skrämmande, actionfyllda och mycket underhållande avsnitt navigerar de två utredarna oss genom en labyrint av kryptiska ledtrådar och galna mördare för att slutligen komma fram till sanningen."

Recension:
Jag har sett en hel del filmer/serier om Sherlock Holmes, exempelvis Sherlock Holmes-filmerna och Elementary, men jag tycker att Sherlock är den bästa tolkningen hittills. Det jag älskar med serien är just samspelet mellan huvudskådespelarna; Benedict Cumberbatch (Star trek: into darkness) och Martin Freeman (The hobbit: an unexpected journey). De är båda två exceptionella skådisar, och det är en fröjd att se dem samarbeta. Cumberbatch utgör den perfekta Holmes, och Freeman gör Watson bättre och mer intressant än någonsin.


Någonting jag tycker både var läckert och fascinerande var att få följa Holmes tankegångar lite. Lite då och då i serien så dyker det upp enstaka ord och liknande som definierar vad han tänker på, vad han skriver och så vidare, vilket gör det lättare att förstå sig på honom och hans intressanta tankegångar.

 

 

Serien är både spännande och smått komiskt, med ett välskrivet och genomtänkt manus. Avsnitten är få, men väldigt långa - ungefär 73 minuter per avsnitt - och är gjorda i filmkvalité, vilket gör att att Sherlock snarare känns som en filmserie än en tv-serie. Helt ärligt så tycker jag att de är lite väl långa, eftersom det blir svårt att sitta och titta på flera avsnitt i sträck, som jag brukar vilja göra. Det gör dessutom att den första säsongen blev aningen långsam.


Allt som allt så gillade jag verkligen första säsongen av Sherlock och anser att det är den bästa tolkningen hittills. Det är helt enkelt en välgjord klassiker i modern tappning. Jag ser fram emot att se nästa säsong, eftersom The great game slutade i en välbehövd cliffhanger. Det enda som drog ner betyget var att tempot var lite väl lågt för min smak, men tack vare Cumberbatch och Freeman så kompenseras det för.

Igår kom ett överraskningspaket från Universal i brevlådan, innehållande två säsonger av serier jag länge velat se!

 

Pitch perfect är en film regisserad av Jason Moore med bland annat Anna Kendrick, Anna Camp, Skylar Astin, Brittany Snow, Rebel Wilson och Alexis Knapp i huvudrollerna. Filmen är 112 minuter lång och rekommenderas från 7 år. Den släpptes 12 juni 2013. Du kan se trailern här.

Handling:
"Beca går första året på universitetet och har svårt att hitta någon passande studentförening, men låter sig motvilligt övertalas att gå med i skolans enda helt kvinnliga a capella-kör, The Bellas. I kören finns både trevliga tjejer, otrevliga tjejer och rentav skumma tjejer, vars enda gemensamma nämnare är att det låter bra när de sjunger tillsammans. Efter en mycket välbehövlig uppfräschning av repertoaren tar tjejerna sig an sina manliga rivaler i de årliga skolmästerskapen."

Jag både älskade och avskydde Pitch perfect! Det bästa med filmen är de riktigt häftigt omgjorda moderna låtarna, som låter sjukt bra i filmen. Sedan har vi också de otroliga skådespelarna; både de i huvudrollerna och de som inte syns lika ofta. En av mina favoriter är Elizabeth Banks (The Hunger Games) som är sitt vanliga strålande, charmiga och rent av underbara jag. Precis som hennes roll i The Hunger Games-quadrilogin så får hon mig att skratta, och hon känns på något sätt väldigt äkta.

 

Sedan har vi också Brittany Snow (Hairspray) som sjunger fantastiskt. Och några andra riktigt bra skådespelare som är med är förstås Anna Kendrick (Twilight), Anna Camp (True Blood), Christopher Mintz-Plasse (Kick ass) och Donald Faison (Scrubs). Deras karaktärer är allesammans härliga.


Dock kan jag inte påstå att jag gillar karaktärerna Fat Amy och Lilly, utan finner dem mest underliga, överdrivna och fåniga. Tyvärr kan även filmen få dessa karaktärsdrag, och den är minst sagt orealistisk. Och trots att den har mycket glädje och charm, så är den även otroligt förutsägbar och klichéfylld. Som helhet är filmen riktigt bra, men  vissa otroligt överdrivna scener gör filmen lite platt.

 

Allt som allt så gillar jag Pitch perfect trots dess många brister. Musiken är fantastisk, skådespelarna otroliga och trots att det är en handling vi sett förut så uppskattar jag den. Det är en chick-flick jag kan tänka mig se igen och jag ser fram emot att se Pitch perfect 2. Jag hoppas att den har samma glädje som denna.

Igår kom min mamma med en present till mig: 12 years a slave på blu-ray! Det är en film som nästan bara har fått bra kritik och jag ser sjukt mycket fram emot att se den!

 

 

Inte nog med att handlingen verkar slående, den har också många fantastiska skådespelare med, som Michael Fassbender, Benedict Cumberbatch, Chiwetel Ejiofor och många fler. Jag hoppas verkligen den är bra!

Första säsongen av Sex and the city spelades in 1998 och regisserades av Darren Star. I huvudrollerna får vi se Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis, Cynthia Nixon och Chris Noth. Säsongen är 244 minuter lång och består av 12 avsnitt. Serien rekommenderas från 15 år.

 

Handling:
"Can woman have sex like men? That's what columnist Carrie Bradshaw sets out to discover in this first series of the most outrageous hit TV comedy show of all time. Using her three best friends - and herself -as guinea pigs, Carrie investigates just what a thirysomething girl has to do to have fun in a city full of seriously unmarried men who think that commitment is for guys who ought to be committed. So joun Carrie, Sam, Miranda and Charlotte in a sexy and sophisticated exploration of some of the hottest questions of the day. Are relationships the religion of the 90's? Is the threesome the new sexual frontier? If so, who's supposed to do what with whom - and when? And if single women can have sex with any man, anywhere, how come married woman always assume it'll be anytime, anywhere, with theirs?"

Recension:

Jag köpte serien eftersom jag sett - och älskat! - de två Sex and the city-filmerna som gjordes efter serien. Och trots att jag fortfarande tycker att filmerna är mycket mer underhållande, så gillar jag den första säsongen av serien. Det några avsnitt att komma in i den, men efter det kände jag igen tjejgängets charm.


Skådespelarna är riktigt duktiga, och jag måste hylla speciellt Kim Cattrall (Producing Parker) som spelar Samantha. Hon gör ett makalöst jobb när det kommer till hennes rätt avancerade karaktär. Men självfallet är även Kristin Davis, Cynthia Nixon och Sarah Jessica Parker också riktigt bra. De skapar allesammans söta och älskvärda karaktärer som jag inte kommer att glömma bort inom den närmaste tiden. Deras tjejgrupp har ett visst tilltalande sätt som gör det omöjligt att inte gilla dem, oavsett vad man tycker om serien i allmänhet.


Den första säsongen av Sex and the city lyckades få mig att le, och ibland småskratta, men jag hade faktiskt förväntat mig att den skulle vara mer händelsefylld och roligare. Men förhoppningsvis blir den ännu bättre i de senare säsongerna. Det enda jag riktigt störde mig på i den första säsongen var när Carrie pratade direkt mot kamaren till tittaren, och när man fick se korta "intervjusnuttar" med slumpmässiga människor. Det störde seriens känsla lite tyckte jag.

 

Allt som allt så gillade jag den första säsongen och jag ser fram emot att se fortsättningen. Jag älskar filmerna som hör till serien, och jag hoppas att de övriga säsongerna är så pass bra att jag börjar älska serien också.

Idag kom min HDMI-kabel och den sista serien jag beställde: Orange is the new black säsong 1. Det blev en otrolig skillnad att använda HDMI-kabel istället för sladden som ingick när jag köpte min PS3:a, så jag blev väldigt nöjd med den! Bilden fick en helt annan skärpa och ljudet är klarare och tydligare. Jag fick även hem ett recensionsexemplar av Semic bokförlag.

 

Allt och lite till (org. The moon and more) är en fristående roman skriven av Sarah Dessen. Boken publiceras av Raben&Sjögren och består av  432 sidor.

 

Handling:
"Luke är verkligen en fantastisk pojkvän. Snäll, snygg och pålitlig. Emaline och han har varit tillsammans i flera år och deras förhållande är helt perfekt. Eller? Sommaren efter high school börjar Emaline ifrågasätta allting. Räcker livet i den trygga småstaden Colby och en framtid med Luke, eller vill hon ha mer? Borde hon satsa på en riktigt bra utbildning och en lysande karriär, som hennes pappa vill? Och när den spännande New York-killen Theo dyker upp i Colby för att arbeta med en dokumentärfilm ställs allting på sin spets... Det här är verkligen sommaren när allt förändras."

 

Jag gillar Dessen och tycker att hon är otroligt skicklig på att skriva. Allt och lite till är definitivt inget undantag, men jag fann den lite monoton; upprepande och långsam. Egentligen händer inte särskilt mycket i boken och det kunde bli lite tråkigt ibland.

Det jag älskar med Dessen är att hon alltid håller sina böcker realistiska. I Allt och lite till skildrar Dessen olika livssituationer, olika slags familjer och hur olika val kan påverka våra liv. Boken känns inte överdriven, utan snarare lärdomsfull, och det var trevligt att få läsa en lugn bok som hade något viktigt att berätta.

 

Men det Dessen verkligen är expert på är karaktärer, och det bevisar hon återigen i Allt och lite till. Min favorit var Benji, som var hur gullig och älskvärd som helst! Dock tycker jag att Dessen skapade lite väl många karaktärer att hålla reda på, vilket också gjorde att många tappade sin känsla lite.

Allt som allt var boken bra, men jag hade velat ha mer tempo och fler händelser. Men söker du en söt och somrig bok med bedårande karaktärer, då kan Allt och lite till passa dig bra.

 

Closed Circuit är en thriller regisserad av John Crowley. I huvudrollerna får vi se Eric Bana, Jim Broadbent, Rebecca Hall, Julia Stiles, Isaac Hempstead Wright, Riz Ahmed och Ciarán Hinds. Filmen är 92 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 11 juni 2014 av Universal.

Handling:
"När en hektisk marknad i London decimeras av terrorister, förbereder sig landet för ett av de mest uppmärksammade fallen i brittisk historia. Försvarsteamet hamnar i ett farligt nät av hemligheter och lögner och avslöjar en ondskefull konspiration som tyder på att regeringen mörklagt situationen. Som ett resultat av det sätts de två advokaternas liv på spel."

 

Closed Circuit var tyvärr inte en film jag uppskattade. Trots att den klassificeras som en thriller så har den varken spänning eller tempo; ingenting som gör den uppseendeväckande. Den var långsam och det hände inte mycket minnesvärt, och när tempot väl började öka så saktade det snabbt ner igen.


Filmen var dessutom rätt förvirrande, och trots det långsamma tempot så var den svår att förstå ibland. Det gjorde att filmen blev rent av tråkig att titta på. Manuset hade alldeles för stora brister och till och med nu efteråt att jag sett filmen så är jag osäker på vad handlingen var. 


Dock får den ett stort plus för att det finns många fantastiska skådespelare med. Vad sägs om Eric Bana (Star trek) och Ciarán Hinds (Lara Croft: Tomb Raider - The Cradle of Life), eller Julia Stiles (The Bourne Identity) och Isaac Hempstead Wright (Game of thrones)? Det är helt enkelt ett riktigt starkt startfält med skådespelare, vars prestationer verkligen förhöjer filmens känsla.


Men allt som allt så underhöll filmen inte mig, och trots att den hade ett viktigt meddelande så känns det som att Closed Circuit är en film jag snabbt kommer att glömma. Den var alldeles för seg, förvirrande och händelselös för min smak.

The Call är en thriller regisserad av Brad Anderson med bland annat Halle Barry, Abigail Breslin och Michael Eklund i huvudrollerna. Filmen är 90 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 4 september 2013. Du kan se trailern här.

Handling:
"Jordan Turner är en erfaren larmcentralsoperatör, men när hon gör ett fel i ett fall där en ung kvinna kidnappas och senare hittas mördad, känner hon sig skakad och osäker på om hon kan fortsätta sitt jobb. När hon ett halvår senare får ett livsavgörande samtal från en tonårsflicka som just blivit kidnappad, inser hon att hon måste konfrontera mördaren från sitt förfluta för att rädda livet på flickan."

Recension:
Jag hade hört nästan bara bra saker om The Call, så jag var lite rädd att den inte skulle leva upp till mina förväntningar när jag såg den. Men filmen grep tag i mig redan från början och jag satt som på nålar genom nästan hela filmen.


Filmen lyckades beröra mig redan efter tio minuter, samtidigt som den rakt igenom var väldigt spännande, mystisk och tempofylld. Det jag gillar är att filmen också känns äkta och realistisk, och inte alls som en typisk actionfilm. Den är egen och speciell.


Skådespelarna i filmen är fantastiska allesammans, men de tre som bygger upp filmen från grunden är Halle Berry (X-men), Abigail Breslin (Allt för min syster) och Michael Eklund (Bates motel). Berry spelar en otroligt stark huvudkaraktär vars svagheten även dem framhävs, vilket gör att det är lätt att relatera till karaktären. Berrys prestation gör att tittaren både känner medlidande och hängivenhet till karaktären. Dessutom är Breslins deltagande i The Call hennes bästa framförande hittills, och Eklund för en förvånadsvärt beundransvärd insats.


Det enda jag har att klaga över är att de sista trettio eller tjugo minuterna var väldigt klichéfyllda, vilket förstörde filmens hisnande känsla lite. Det var mycket framåt slutet som var lite väl "typiskt" Hollywood, och både jag och den jag tittade på filmen med blir lite irriterade över det. Dock gillade jag slutet och känslan den gav.

Allt som allt så var The Call en riktigt bra och hisnande spännande thriller jag definitivt rekommenderar. Tempot är högt och det går inte att gissa sig till vad som kommer att hända. Som tittare sitter man som på nålar genom nästan hela filmen. The Call bjuder på både starka skådespelare och välutvecklade karaktärer. Det enda som den förlorar på är att den framåt slutet blev fylld med klichéer, men The Call är utan tvekan en av de bästa filmerna jag sett på mycket länge.

The Bible är en miniserie på 10 avsnitt. Serien är 475 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 27 november 2013. I huvudrollerna får vi se bland annat Diogo Morgado och Darwin Shaw.

 

Jag måste börja med att skriva att jag inte är troende och jag hoppas att ingen dömer mig när jag skriver att jag anser att hela upplägget med gudatro är rätt abderitisk. Därför tycker jag så klart att serien The Bible är orealistisk eftersom jag inte tror på mirakel, återuppståndelser och andlighet.

The Bible i allmänhet är faktiskt helt okej, om jag bortser från att det inte är min tro den handlar om. Jag tycker att den skildrar Bibeln bra och jag anser att serien är perfekt för undervisning om kristendomen. Serien får med det essentiella från boken; den börjar med Eva och Adam samt avslutas med Jesus återuppståndelse.


Dock är serien väldigt utdragen och ofta tråkig. Jag antar att det kan ha att göra med att jag inte är intresserad av det hela, så du får ta mina påståenden med en nypa salt. Det jag gillar med serien är att den är stundtals brutal och den kan ärligt talat bli berörande ibland.


Dessutom tycker jag att skådespelarna är helt okej. Jag gillar speciellt Roma Downey som spelar Maria samt Diogo Morgado som spelar Jesus. De presterar båda två över förväntan. Dock tror jag att serien i allmänhet kan tilltala den yngre generationen mer än tittare i min ålder.

 

Avslutningsvis vill jag upprepa att serien är okej, men definitivt inte i min stil. Eftersom jag inte är troende så fann jag den otroligt orealistisk - ja rent av fånig ibland - och tråkig. Men tycker du att kristendomen är intressant så är The Bible en serie som jag verkligen rekommenderar.

Downton Abbey: The London Season är fjärde säsongens nionde avsnitt; dess julspecial som säljes separat. Avsnittet är 92 minuter långt och släpptes 2 april 2014 av Universal. I huvudrollerna får vi se Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Brendan Coyle, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Phyllis Logan och Elizabeth McGovern. Avsnittet rekommenderas från 11 år.

Handling:
"Sommarsäsongen har börjat i London och som en del av Roses ”debut” ska hon bli introducerad på Buckingham Palace. Familjen Crawley och de flesta av tjänstefolket befinner sig i familjens Londonresidens, Grantham House, där de förbereder ett intensivt umgängesprogram. Coras mor Martha Levinson är inte den som tänker missa ett så storslaget evenemang och reser över från New York tillsammans med sin playboy till son, Harold, som helt nyligen har varit i klammeri med lagen. Med sitt frispråkiga och storvulna sätt gör de ett starkt intryck på vissa medlemmar av Londons societet. Isobel upptäcker att hon har en beundrare, medan Edith kämpar med ett moraliskt dilemma. En trappa ner får Daisy ett oväntat erbjudande och Carson belönar personalen med en speciell utflyktsdag. När familjen Crawley hotas av en skandal som kan skada monarkin, är Robert beredd att göra sitt yttersta för att skydda både den kungliga familjen och sin egen."

Jag tycker Downton Abbey har varit helt okej. Serien började rätt starkt men nu tycker jag att den blir sämre och sämre. The London Season är ärligt talat tråkig. Visst har den kvar seriens mysiga känsla, men den är också utdragen och känns rätt tom. Avsnittet är inte heller lika dramatiskt som de tidigare julspecialavsnitten.


Ärligt talat så hände det inte särskilt mycket i The London Season. Avsnittet kretsar mest kring Rose som blir introducerad för kungafamiljen. Däremot uppskattade jag verkligen relationen mellan Carson och mrs. Hughes och tack vare dem fick avsnittet ett sött avslut.


Jag hoppas verkligen att serien slutar snart, så att de inte drar ut på den för länge. Jag vill kunna tänka tillbaka på serien och minnas de lyckliga stunderna, den oförutsägbara dramatiken och de charmiga replikerna, istället för att bara komma ihåg de vackra kläderna och de långtråkiga stunderna. The London Season var okej, men nu tycker jag att de bör lägga ner serien för gott.

Idag plingade det till i telefonen som visade att jag hade två paket att hämta från Posten. Det ena var ett paket med recensionsböcker, medan den andra var ett paket jag beställt från Cdon efter studenten.

Recensionsexemplarböckerna var följande:

 

På drift samt Tryggt förvar av Robert Kirkman, vilket är den andra och tredje volymen i The walking dead-serien.

Det jag köpte från Cdon var detta:

 

Sherlock säsong 1 (jag har redan den andra säsongen) på blu-ray.

Filmen The call med Halle Berry i huvudrollen.

En box med första och andra säsongen av Pretty little liars-serien.

The Pretty One är en film regisserad av Jenée LaMarque med bland annat Zoe Kazan, Jake Johnson, Frances Shaw och John Carroll Lynch i huvudrollerna. Filmen, som är 91 minuter lång, släpptes 11 juni 2014 av Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB. Den rekommenderas från 11 år.

Handling:
"Laurel har alltid varit en outsider, medan hennes glamorösa enäggstvilling Audrey har det självförtroende och utstrålning som krävs för att lyckas i storstaden. När en tragedi inträffar och Laurel misstas för sin tvillingsyster, bestämmer hon sig för att anta sin systers identitet och bli ”The Pretty One”."

Innan jag såg The Pretty One visste jag ingenting om den, vilket gjorde att jag hade låga förväntningar, men jag måste skriva att jag är positivt överraskad. Jag gillar faktiskt filmen och anser att det är en mysig feel-goodfilm med en annorlunda touch. Konceptet är kanske inte jättetrovärdigt eller helt eget, men filmen går sin egna väg och jag känner att den ändå har en unik känsla. Trots den lite långsökta handlingen så känns filmen genuin, och jag tycker att manuset är skickligt skrivet.

 

Du kan se trailern för The Pretty One här ovan.

 

Jag anser att Zoe Kazan (Ruby Sparks) gör ett bra jobb i rollerna som Audrey och Laurel, och jag tycker att det var riktigt bra filmat, eftersom jag under filmens gång inte visste om det var en skådespelare eller om det faktiskt var enäggstvillingar som spelade karaktärerna. Jag tycker också att Jake Johnson (New Girl) gör ett bra jobb i från sig och jag gillar verkligen hans karaktär.


The Pretty One är helt enkelt en söt och charmerande film som jag kan tänka mig att se igen. Det är ingen ny favorit, men definitivt en uppfriskande och annorlunda film som jag uppskattade. Den fick mig att tänka efter, och den fick mig att må bra. Att trovärdigheten sprack störde mig inte, just för att skådespelarna tillsammans med den genuina känslan kompenserade för det.

Efter studenten bestämde jag att fira lite och köpa hem lite filmer och serier. Det blev två beställningar; men tre ordrar eftersom en serie förbokades. Totalt beställde jag hem 18 filmer/serier och en HDMI-sladd. Idag fick jag hem fyra filmer/serier från beställningen. De jag fick hem idag kom från Discshop.

 

Ordningen upprätthålls alltid är en grafisk novellettsamling illustrarad av 23 olika konstnärer, skriven av Pär Thörn. Boken är 144 sidor lång och släpps av Apart förlag.

 

Handling:
"I Ordningen upprätthålls alltid dör människor som flugor. Girigheten och våldet talar sitt tydliga språk. Här stiftar läsaren bekantskap med brevbombare, undercoversnuta, bankrånare och poeter. Autentiska rättsfall samsas med vansinniga fantasifoster."

Recension:
Tyvärr är detta nog den tråkigaste grafiska boken jag läst. Jag antar att Pär Thörn är rätt duktig att få ihop de 23 olika novelletterna, men jag förstår mig inte på handlingen. Dock måste jag skriva att texten cirkulerar fint; alla novelletter börjar och avslutas på samma sätt, vilket gör att budskapet nästlar sig fast hos läsaren.

Dock tycker jag att det blir långdraget att läsa de 23 novelletterna i sträck. Vissa var bättre än andra, men som helhet blev det tråkigt. Illustrationerna går lite upp och ner; där några var vackra och intressanta att titta på, medan andra såg rent av slarviga ut. Allt som allt var Ordningen upprätthålls alltid ingen grafisk bok för mig.

Idag hamnade ett paket i min brevlåda innehållande två filmer; ett från Universal och ett från Sony pictures. Filmerna jag fick var The pretty one samt Closed circuit

 

Andra volymen av Angry birds toons säsong 1 består av 26 avsnitt. Volymen är 69 minter lång och barntillåten. Den släpptes 4 juni 2014 av Sony Pictures Home Entertainment Nordic AB. Rösterna görs av bland annat Antti Pääkkönen, Heljä Heikkinen och Lynne Guaglione. Serien baseras på det finska spelet Angry Birds.

 

Handling:
"Welcome back to Piggy Island, where the Angry Birds’ survival is at stake! Join Red, Chuck, Matilda, Bomb, the Blues and Terence as they continue to hatch up schemes to foil the sneaky Bad Piggies who plot to steal their eggs. Based on one of the most popular games in history, Angry Birds Toons Season One – Volume Two brings back your favorite characters for 26 more fun-filled adventures. Will our heroes defeat the mischievous Piggies once and for all? Toon in and find out!"

Recension:

Jag har inte sett den första volymen av serien, men det gör ingenting tack vare att alla avsnitt är fristående och att det inte finns genomträngande handling genom hela serien. Men är Angry birds toons en serie jag uppskattar? Inte alls.


Jag medger att de tecknade varelserna är söta och hyfsat välgjorda, men tyvärr finns det ingenting mer positivt med serien. Först och främst förstår jag inte varifrån idén kom ifrån; att basera en serie på Angry Birds är enligt mig vansinnigt. Det är skillnad med spel så som Tomb Raider som lyckats bli några riktigt bra filmer, men att göra en serie av Angry Birds är som att göra en film av Tetris: helt ologiskt.

 

Karaktärerna i serien säger ingenting; utan gör bara ifrån sig ljud som grymtningar. Eftersom de allesammans ser likadana ut: grisarna är grisar och fåglarna har inte heller något sätt att skilja dem åt; blir det väldigt svårt att identifiera vem som är vem. Karaktärerna i sig är väldigt korkade och det känns rent av löjligt att se dem göra sina dumma misstag.

 

Serien är inte det minsta underhållande, utan jag skulle säga att Angry birds toons är en serie för riktigt, riktigt små barn som inte kan uppfatta annat än seriens alla färger och rörelser. Det enda jag kan säga att jag uppskattade var att avsnitten var såpass korta: ca två till tre minuter per avsnitt, vilket gjorde att hela volymen var färdigtittad på strax över en timme. Angry birds toons var ingen serie som passade mig och jag avråder dig till att köpa den.

Idag kom ett paket från Rabén&Sjögren i brevlådan, innehållande den inbundna boken Allt och lite till av Sarah Dessen; alltså översättningen av The moon and more. 

 

Jag gillar verkligen Dessens böcker så jag ser väldigt mycket fram emot att läsa denna! Den handlar om Emaline som börjar ifrågasätta sitt liv och sina relationer, och om hennes sommar där allting förändras.

Den sjätte säsongen av True Blood är den näst sista i serien. Säsongen är 524 minuter lång och består av 11 avsnitt. I huvudrollerna får vi se Anna Paquin, Alexander Skarsgård, Stephen Moyer, Sam Trammell, Ryan Kwanten. Rutina Wesley, Chris Bauer, Nelsan Ellis, Deborah Ann Woll och Kristin Bayer van Straten. Serien rekommenderas från 15 år och släpptes 4 juni 2014.

 

Handling:
"Med Myndigheterna i lågor, True Blood som bristvara, och människor i öppen konflikt med vampyrer, uppstår en mängd nya hot för människo/fehybriden Sookie Stackhouse och hennes allierade, som utrustar sig med nya anti-vampyr vapen och ett högteknologiskt interneringsläger. Under tiden förbereder sig Sookie och Jason för ett möte med deras föräldrars mördare, Warlow."

Recension:

Tyvärr måste jag skriva att den sjätte säsongen i True Blood-serien är den hittills sämsta. Självklart håller den en väldigt hög klass jämfört med många andra serier, men i kontrast till de andra säsongerna i serien var den en besvikelse.

 

Säsongen har inte kvar den charm resten av serien hade. Tidigare har jag skrattat, gråtit och skrikit, men den sjätte säsongen väckte inte några starka reaktioner hos mig. Den känns helt enkelt plattare. Spänningen har minskat och säsongen är mycket mer förutsägbar än tidigare.

 

Säsongen är också mycket mer övernaturlig - och därmed orealistisk. Nu finns inte bara féer, vampyrer, hamnskiftare, varulvar, meanader, häxor och gudar, utan nu finns också individer som kan teleportera, se framtiden och andra överdrivna, magiska saker. Allt detta bidrar till att säsongen får ett mycket svagare koncept och handling.

 

Antalet intima scener har också sjunkigt drastiskt. Det verkar som att sexscenerna minskar mer och mer för varje säsong. Förut tyckte jag att det var bra; det lämnade större plats till en starkare handling, men i sjätte säsongen är det en av de få sakerna som är som förr, vilket gör att det blir trist när även det minskat. Och eftersom det inte heller finns lika mycket våld som förut så är blir säsongen inte lika hjärtekrossande.

 

 

Skådespelarna är såklart fortfarande fantastiska men av någon anledning känner jag att de inte presterar lika bra som vanligt. Kanske är det för att karaktärerna ändrats så mycket, men på något sätt känns alla skådespelare mer tankspridda än vanligt, och de får inte fram den charmanta känslan de enkelt lyckades leverera förr. Tycker också det är synd att inte Alexander Skarsgård snackade mycket svenska i denna säsong - jag minns inte ens att han gjorde det över huvud taget.

 

 

Allt som allt var säsongen bra, men jämfört med tidigare säsongerna var det utan tvekan en stor besvikelse. Jag hoppas verkligen att den sista säsongen tycker upp sig och blir en full-poängere, för säsong 6 av True Blood var inte en ny favorit.

Idag fick jag hem ett paket som jag beställt från Tradera. Det jag köpt var andra säsongen av Sherlock; trots att jag inte har första säsongen hemma.

 

Säsongen kostade mig 19:- plus 12:- frakt, vilket är fullt acceptabelt för en blu-ray. Jag har hört mycket gott om serien och ser väldigt mycket fram emot att se den; men först måste jag skaffa mig första säsongen!

Drakhjärta & hamnskiftare är Jerker Hulténs debutbok, publicerad av Idus bokförlag. Boken är 360 sidor lång.

 

The Wolf of Wall Street är en film regisserad av Martin Scorsese, med Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie och Kyle Chandler i huvudrollerna. Filmen är 172 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 4 juni av Universal.

Handling:
"Filmen utspelar sig under sent 80-tal i New York och skildrar en resa från den amerikanska drömmen till total girighet när Belfort förvandlas från hederlig småhandlare till korrupt börshaj med öknamnet “The Wolf Of Wall Street”. Pengar, makt, kvinnor och droger. Frestelserna fanns där för att avnjutas och risken att åka fast var ointressant. För Jordan och hans flock fann girigheten inga gränser."

Recension:

Jag ville verkligen gilla The Wolf of Wall Street och jag uppskattade verkligen den första timmen, men sedan gick det rätt utför. De resterande två timmarna kändes mest jobbiga, skrikiga och väldigt överdrivna. Filmen är som helhet helt okej, men jag hade verkligen hoppats på att gilla den mer.

 

Leonardo DiCaprio (Titanic, Inception) är underbar och bygger upp hela filmen; det är han som gör att jag ändå tycker att den var okej. De andra skådespelarna, som exempelvis Matthew McConaughey (Mud, Flickvänner från förr), Jon Bernthal (The walking dead, Eastwick) och Jonah Hill (This is the end, 22 jump street) är även dem bra, men utan DiCaprio hade inte filmen varit värd att se.

 

Det är väldigt mycket grovt språk i filmen, och den kretsar enbart kring droger, sex och pengar; vilket gör att karaktärerna känns endimensionella och handlingen otillräcklig. Karaktärerna utvecklas inte under filmens gång, och The Wolf of Wall Street hade lätt kunnat vara hälften så kort och ändå få med det essensiella. Jag tyckte också att det var synd att man aldrig fick se hur offren utsattes för bolagets bedrägeri; det hade gett mer djup och känsla till filmen.

 

Allt som allt var filmen okej, tack vare DiCaprio. Filmen kunde bli stundtals underhållande, men även irriterande och utdragen. Handlingen kretsar bara kring droger, sex och pengar och tyvärr hade jag hoppats på en film med ett starkare koncept. Jag kommer säkert att se The Wolf of Wall Street igen, eftersom jag trots allt gillade den första timmen, men då lär jag snabbspola förbi resten.

Igår tog jag studenten och därför måste jag såklart göra ett inlägg om det! 

Jag hoppade över champagnefrukosten som var klockan 06 och startade dagen istället vid 10 med fotografering. Efter det samlades vi i klassrummet för att "mingla". Vid 12 åt vi lunch och samlades sedan i klassrummet igen för att få våra betyg. Det visade sig att jag låg på ett B i genomsnitt. Jag fick också ett stipendium på 5000:-. Efter det, vid 13, så bar det iväg till aulan och vid 14 sprang vi ut! Fyrtio minuter senare hoppade vi på flaket och åkte i två timmar. Vid ungefär 17 var jag hemma igen, där jag träffade släkten och öppnade paket. Sedan på kvällen, ca 22, gick jag och mina vänner till puben Harrys på studentfesten som slutade 02. Men eftersom festande inte direkt är min grej så gick jag istället vid 00. Det var dock kaos; med folk som blev knivskurna (läs mer här) och klämda och rent av halvt ihjälstampade, så jag är riktigt glad att jag kom därifrån. Ett tag trodde jag verkligen inte att jag skulle komma ut. Jävla Harrys som släppte in fler än maxgränsen. De borde kompensera för allas skador och ge tillbaka pengarna. Vakterna gjorde ingenting åt att folk slogs och när jag kom ut stod ambulanser utanför. Nu på Facebook kryllar det med klagomot mot Harrys. Det blev en skitdålig avslutning som slutade i tårar, på en annars bra dag.

 

Anyway... Förutom en massa söta nallar, vackra blommor i alla färger och former samt pengar så fick jag dessa:

 

I första säsongen av Alphas finns David Strathairn, Ryan Cartwright, Warren Christie, Azita Ghanizada, Laura Mennell och Malik Yoba i huvurollerna. Säsongen är 493 minuter lång och består av 11 avsnitt. Den rekommenderas från 15 år. Säsongen finns inte att köpa med undertext.

Handling:
"Sammanförda för att bilda en ovanlig grupp Alphas - människor vars unika avvikelser i hjärnan ger dem övermänskliga metala och fysiska förmågor - fem till synes vanliga medborgare måste ta lagen i sina egna händer och arbeta åt regeringen för att undersöka helt nya, förbryllande brott."

Recension:
Jag fastnade vid Alphas redan vid första avsnittet. Konceptet känns nyanserat och eget; och väldigt intressant! Säsongen i allmänhet var som en blandning mellan NCIS och Heroes - två riktigt, riktigt bra serier. Alphas når inte lika högt som de gör, men jag kan ändå med lätthet skriva att jag storgillade säsongen.


Alphas bjuder på häftiga och unika krafter som jag inte sett tidigare, och skådespelarna gör ett utmärkt jobb.David Strathairn (The Bourne Ultimatum, Big Apple) spelar intelligenta Dr. Lee Rosen som bygger upp nästan hela säsongen. Sidkaraktärerna är otroligt charmiga; speciellt autistiska Gary som jag både tycker riktigt synd om samtidigt som jag anser att han är otroligt stark och underhållande. Jag gillar även att serien visade upp många starka gästskådespelare. Några exempel är underbara Summer Glau (Terminator: The Sarah Connor Chronicles, Firefly), Brent Spiner (Star Trek: The Next Generation, Independence Day), Rebecca Mader (Once Upon A Time, Lost) och Garret Dillahunt (Terminator: The Sarah Connor Chronicles, Raising Hope).

 

Serien är välgjord och kunde bli riktigt spännande. Dock kunde den likaväl vara småseg ibland och det kändes som att säsongen skrapade mest på ytan, utan att gå in på djupet. I exempelvis Heroes finns otroligt många mysterier och hemligheter - och det tar flera säsonger innan man riktigt förstår hur allt hänger ihop - men i Alphas känns det som att allting blir serverat; att man som tittare inte riktigt behöver tänka efter. Jag vill nog hellre ha det som i Lost där man knappt förstår hur något hänger samman än att inte behöva tänka alls.

 

Kortfattat så är Alphas en bra serie med stor potential. Jag gillade karaktärerna som framfördes av utomordentliga skådespelare, och konceptet kändes unikt. Jag hade velat ha lite mer djup och mysterier i säsongen, men allt som allt är jag nöjd.

 

Ske din vilja är den första delen i The tudors serien, som baseras på tv-serien med samma namn, skapad av Michael Hirst. Boken är skriven av Anne Gracie, är 363 sidor lång och publiceras av Harlequin bokförlag.

 

Jag såg väldigt mycket fram emot att läsa Ske din vilja. Jag har inte sett tv-serien, men jag har hört mycket om den och jag älskar många av skådespelarna som är med, och därför såg jag fram emot boken. Jag älskar själva konceptet, som är väldigt likt det i filmen Den andra systern Boleyn (som jag by the way älskar) men tyvärr var boken väldigt långsam och till stor del händelselös. Det fanns några enstaka spännande scener men de kom inte riktigt till liv på grund av att resten av boken segade sig fram.

 

Själva skrivandet är okej; jag kan tyvärr inte ge Anne Gracie mer credit än så. Texten kändes lite tung att följa, och precis som jag skrev ovan så fick Gracie inte med ett bra tempo. Skrivandet var inte heller särskilt beskrivande, utan det var svårt att få en klar bild över hur allt och alla såg ut.

Boken är väldigt intressant och fascinerande eftersom den baseras på en verklig historia, men dock framförs den på ett sådant sätt att den inte får mig som läsare att tänka efter. Händelserna påverkade inte mig känslomässigt utan jag noterande bara att de skedde. Jag saknade mängden intriger jag hoppats på och jag måste medge att jag är rätt besviken. Dock var boken ändå bra och jag vill fortfarande se tv-serien The tudors, eftersom jag tycker att bokserien har potential vilket ger mig hopp om en bra fortsättning och tv-serie.

Genomsnittlig känsla:

Idag när jag kom hem låg en serie från Sony i brevlådan. Självklart blev jag väldigt glad, men jag måste samtidigt skriva att det är en serie jag egentligen inte vill se. Det jag fick var Angry birds toons säsong 1 volym 2. Jag tycker att den verkar väldigt fånig och förstår inte hur de kan göra en serie av spelet, men förhoppningsivs förvånar serien mig. Den är i alla fall kort: trots att det är 26 avsnitt så är volymen bara 69 minuter lång.

 

Första säsongen av The Mindy Project är 497 minuter lång och består av 24 avsnitt. I huvudrollerna får vi se Mindy Kaling, Chris Messina, Ed Weeks, Ike Barinholtz, Amanda Setton och Zoe Jarman. Säsongen släpptes 14 maj 2014 av Universal och rekommenderas från 15 år.

 

Det här var definitivt ingen serie för mig. Jag kan rent av skriva att The Mindy Project är den sämsta serien jag sett. Det enda positiva med serien var att det fanns några bra gästskådespelare med; som Seth Rogan, Drea de Matteo och Anna Camp. Skådespelarna som hade huvudrollerna var dock urusla. Det finns inget bättre ord som beskriver dem. De var helt enkelt fruktansvärt dåliga allesammans.

 

 

Serien är en enda stor vandrande kliché, som är sjukt orealistisk från första till sista minuten. Det finns inte mycket sanning i det karaktärerna säger och seriens händelser är inte verklighetstrogna. Det är rätt svårt att komma in i serien och det var inte förren halvvägs igenom som jag vant mig med dess idioti. Med tolv avsnitt kvar känns serien lite bättre, just för att jag vant mig vid den, men det är inte så att den plötsligt tog en vändning och blev bra. Den höll sig dålig rent igenom.

 

Serien klassificeras som en komedi men jag skrattade inte en enda gång. Den är helt enkelt inte rolig; inte ens det minsta underhållande. Den är istället väldigt överdriven och stundtals förolämpande. Det finns inte heller några tvister eller överraskningar, utan hela serien är väldigt förutsägbar. Och själva handlingen i sig... ja finns det ens någon handling? Det enda serien handlar om är att Mindy är besatt av att ha det perfekta kärlekslivet. That's it.

 

Och på tal om Mindy... Det första vi tittare lägger märke till är hennes gälla och fåniga röst. Men kort därefter får vi även se hennes påträngande, gnälliga, omogna, egoistiska och otroligt enfaldiga sida. Det fanns ingenting jag gillade med henne som karaktär, utan jag tyckte snarare att hon var motbjudande.

 

 

The Mindy Project är tyvärr ingen serie som jag kommer att fortsätta följa; utan jag tog en lättnads suck när sista avsnittet var över. Serien var inte bara tråkig och humorlös, utan den hade också uselt presterande skådespelare, platta och irriterande karaktärer samt en otroligt orealistisk och ointressant handling. The Mindy Project är en sådan serie man snabbt glömmer.

Jack Ryan: Shadow Recruit är en film regisserad av Kenneth Branagh med hans själv, Chris Pine, Kiera Knightley, Kevin Costner och Lenn Kudrjawizki i huvudrollerna. Filmen släpps 4 juni 2014 av Paramount och rekommenderas från 15 år. Den är 105 minuter lång.

Handling:
"En ny actionhjälte föds i Jack Ryan: Shadow Recruit där Chris Pine spelar den färske CIA-analytikern som hamnar i händelsernas centrum och snabbt måste utvecklas till fullfjädrad agent för att rädda USA från ett terrordåd."

Recension:
Jag har rätt kluvna känslor när det kommer till Jack Ryan: Shadow Recruit, och finner både mycket positivt samt negativt i filmen. För det första tycker jag att skådespelarna presterar riktigt bra. Chris Pine (Star trek, Unstoppable) passar i rollen som Jack Ryan och Kiera Knightley (Pirates of the Caribbean, Never let me go) visar sin begåvning. I de senaste filmerna som jag sett med Knightley har hon inte alls levererat, men i Jack Ryan: Shadow Recruit tycker jag att hon presterar mycket bättre.

 

 

Dock tycker jag att filmens första halva var alldeles för långsam. Filmen segade sig fram och en stor del var händelselös. Det var inte förren det var ungefär fyrtio minuter kvar av filmen som tempot ökade och spänningen kom igång ordentligt.

 

Filmen är visserligen rätt orealistisk, både när det kommer till handlingen och karaktärerna, men det var inte någonting jag störde mig särskilt på. Jag tycker att Jack Ryan: Shadow Recruit kändes som en lite bättre version av Bourne-filmerna; om du uppskattar filmerna med Jason Bourne tror jag alltså att du skulle gilla den här filmen också. Allt som allt så var Jack Ryan: Shadow Recruit bra, men kanske ingenting unikt som man minns långt efter att man sett den.

Idag låg två paket i brevlådan; ett som jag själv köpt och ett från Universal. För länge sedan förhandsbokade jag sjätte säsongen av True Blood och idag kom den äntligen! Jag har längtat sjukt mycket efter fortsättningen och är riktigt, riktigt taggad att se den! Det är den näst sista säsongen i serien.

 

Välkommen till LA, baby är skriven av Moa Eriksson Sandberg och publiceras av Rabén&Sjögren. Boken är 212 sidor lång.

 

Recension:
Välkommen till LA, baby är i sin helhet helt okej. Handlingen är bra, men inte särskilt nytänkande eller revolutionerande. Jag känner också att jag aldrig riktigt kom in i boken eftersom jag inte fastnade för Sandbergs skrivande.

Nu vet inte jag hur mycket erfarenhet och träning Sandberg har, men det känns som att hon är oerfaren och ovan vid att skriva, och språket känns rätt osäkert och väldigt simpelt. Boken är otroligt lättskriven och om det inte hade funnits prat om sex och så vidare så hade jag definitivt trott att boken var ämnad för en yngre målgrupp. En annan sak angående språket som jag inte riktigt uppskattar var att det fanns otroligt mycket onödig information om vad karaktärerna gjorde, och ibland var det skrattretande irriterande att läsa. Ett exempel är när karaktären Doris skäms över att fisa inne på toaletten. Det är sådant läsaren inte tycker är intressant att veta och det tillför inte heller något till handlingen.

Boken var ärligt talat rätt monoton; händelselös och enformig, vilket kändes platt och tråkigt. Men samtidigt fanns det någonting med den som jag gillade, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, och därför blev det inte ett bottennapp.

Genomsnittlig känsla:

Ender's game baseras på boken med samma namn av Orson Scott Card. Filmen är regisserad av Gavin Hood med Asa Butterfield, Harrison Ford, Hailee Steinfeld, Abigail Breslin, Ben Kingsley och Viola Davis i huvudrollerna. Den är 114 minuter lång och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 12 mars 2014.

Handling:
"När jorden hotas av en utomjordisk invasion som kan förgöra mänskligheten rekryterar den internationella försvarsorganisationen Earth's International Fleet en ny osannolik ledare; den ovanligt begåvade tonåringen Ender Wiggin. Han får uppdraget att leda de militära styrkorna inför striden för människorasens överlevnad.

Recension:

Jag såg fram emot Ender's game eftersom jag läst och tyckt om boken. Men trots att jag tyckte att filmen var helt okej så var den inte i närheten lika bra som boken. Jag förstår att filmen kan bli svår att förstå om man inte läst boken, då det finns många lösa trådar. Dessutom går filmen alldeles för snabbt fram. I boken får man följa Ender mellan åldrarna 6 till 12 år, medan han inte åldras alls i filmen, och ändå är med om det mesta som bok-Ender upplever, vilket känns overkligt. 


Men nu till själva filmen, utan någon jämförelse med boken. Jag tycker att rymdmiljön var väldigt vacker och välgjord, och jag älskar konceptet med barnsoldater som utbildas för att förhindra framtida krig. Jag tycker även att teknologin i filmen är sjukt häftig. Dessutom finns några riktigt bra skådespelare i filmen; och då tänker jag förstås på Ben Kinglsey (Prince of Persia, Schindler's list) och Harrison Ford (Indiana Jones, Star Wars) som helt enkelt inte kan prestera dåligt. Dock gillar jag inte Hailee Steinfeld (True grit, 3 days to kill) som spelar Petra; jag tycker inte att hon får liv i sin karaktär, och inte heller Nonso Anozie (Game of thrones, The grey) som framstår som löljlig.

 

Det är synd att utomjordingarna är väldigt dåligt gjorda. De ser inte det minsta verkliga ut, vilket är ett stort minus. Filmen har verkligen potential med sin starka handling, men tyvärr framförs konceptet helt fel. Vad som hade kunnat vara riktigt spännande och berörande blev istället stundtals fånigt.

 

 

Jag gillar filmen i sin helhet och kan tänka mig att se den igen, och jag uppskattar att den slutar med en tvist och en liten cliffhanger som gör det möjligt för en uppföljare, men jag måste säga att jag också är besviken.

  

Jag hoppas att ni har haft en riktigt bra maj månad. Nu närmar sig studenten med jämna steg och det är endast 5 dagar kvar tills jag slutar gymnasiet! Det finns väldigt mycket att förbereda nu den sista veckan, men jag lovar att jag tar mig tid att skriva många recensioner!

Sedan jag startade bloggen har jag nu skrivit och publicerat 733 recensioner. Maj har varit helt okej för mig och jag känner att jag ändå skrivit lagom många recensioner (några recensioner är dock inte publicerade ännu, så de kommer med i nästa månadsrapport). Nedanför länkar jag till månadens alla publicerade recensioner, och listar det som tillförts i hyllorna. De med (R) nedan är recensionsexemplar.

Publicerade bokrecensioner:
Sätt mig i brand! av Tahereh Mafi (8/10) (R)
The forever song av Julie Kagawa (7,5/10)
Prodigy av Marie Lu (7/10) (R)
Tills döden skiljer oss åt av Robert Kirkman & Tony Moore (6/10) (R)
För dig sedd av Sylvia Day (5,5/10) (R)
Drama av Sylvia Day (5,5/10) (R)
För dig nära av Sylvia Day (5/10) (R)
Frestad av Megan Hart (4,5/10) (R)

Publicerade filmrecensioner:
Elysium (7/10)
47 ronin (6,5/10) (R)
Scoop (6,5/10)
Schindler's list (6,5/10)
Mandela: vägen till frihet (6/10) (R)
How I live now (6/10) (R)
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (4,5/10)
Det regnar köttbullar (4/10) (R)
Det regnar köttbullar 2: det stora matkriget (3/10) (R)
Better living through chemistry (2/10) (R)

Publicerade serierecensioner:
Terminator: The Sarah Connor Chronicles säsong 2 (7,5/10)
Terminator: The Sarah Connor Chronicles säsong 1 (7/10)
Dexter säsong 5 (7/10)
Elementary säsong 1 (7/10) (R)
Winter at Downton Abbey (7/10)
Downton Abbey säsong 2 (7/10)
Downton Abbey säsong 1 (6,5/10)
Downton Abbey: A journey to the highlands (6,5/10)
Downton Abbey säsong 3 (6/10)
Downton Abbey säsong 4 (6/10)

Nytt i hyllan (böcker):
Längta av Sylvia Day (R)
Sätt mig i brand! av Tahereh Mafi (R)
Drakhjärta och hamnskiftare av Jerker Hultén (R)

Castra: det blå stoftets magi av Jenny Sandgren (R)
Alvhilda: uppvaknandet av Pernilla Lindgren (R)
Välkommen till LA, baby av Moa Eriksson Sandberg (R)
Ske din vilja av Anne Gracie (R)
Tårar av blod av Elizabeth Massie (R)
En drottnings död av Elizabeth Massie (R)
Frestad av Megan Hart (R)
Förledd av Megan Hart (R)

Uppfylld av Megan Hart (R)
Outtalad ondska av Heather Graham (R)
Utan ett spår av Rick Ofina (R)
En mördares bekännelse av Erica Spindler (R)
Fläckad av blod av Sharon Sala (R)
Ondskans gäst av Heather Graham (R)

Nytt i hyllan (filmer):
Better living through chemistry (R)
How I live now (R)
Mandela: vägen till frihet (R)
47 ronin (R)
Jack Ryan: Shadow Recruit (R)

Nytt i hyllan (serier):
Terminator: The Sarah Connor chronicles säsong 1
Terminator: The Sarah Connor chronicles säsong 2
Alphas säsong 1
The Mindy project säsong 1 (R)
Downton Abbey säsong 4

Så det var månadens alla böcker, filmer och serier. Du har väl inte missat tävlingen som pågår på bloggen just nu? Du har fortfarande chans att vara med. Klicka här för att veta mer.

Om det finns någon bok du är intresserad av att köpa, så säljer jag några billigt här.