Mitt största problem med Interstellar är tempot. Filmen börjar och slutar i en lagom takt, men mitten av filmen är otroligt långsam och enformig. Interstellar är minst sagt utdragen och hade lätt kunnat vara en timme kortare. Den har många omständliga och överflödiga scener som hade kunnat klippas bort för att få en mer kompakt och händelserik film.

Dock är Interstellar väldigt ambitiös och lyckas ta sig an något som vi tittare inte sett förut. Filmen är otroligt unik och har ett fascinerande koncept. Världsuppbyggnaden är genomtänkt och rent visuellt sett är filmen mirakulös. Det är också riktigt intressant med vetenskapen i filmen och trots att mycket är fiktivt så märker man tydligt att filmskaparna är kunniga och har baserat allt på redan existerande forskning. Grunden Interstellar står på är därmed stark och trots att filmen är påhittad så känns den verklighetstrogen.

Filmen har en fantastisk casting och det är riktigt kul att se samspelet mellan de olika stjärnorna. De bidrar till filmens spänning med hjälp av sina lysande talanger och McConaughey har en genomträngande kemi med alla sina kollegor, speciellt med den imponerande Foy (The Twilight Saga: Breaking Dawn part 2). Man märker hur duktiga skådespelarna är när exempelvis Irwin (The Grinch), som spelar den charmiga roboten TARS, lyckas underhålla tittaren utan att ens synas i bild. Bara hans rösts tonfall får tittaren att le.

Allt som allt är Interstellar bra. Det är ett udda och häftigt rymdäventyr med många duktiga skådespelare. Dock är filmen alldeles för utdragen och den har också en hel del logiska luckor. Jag tycker definitivt att alla ska ge Interstellar en chans eftersom den minst sagt är speciell, men jag rekommenderar framtida tittare till att inte ha alltför höga förhoppningar. Det är en en sådan film som jag älskar och ogillar på samma gång och hade den varit kortare hade den antagligen fått en stjärna till.

Brad Pitt (World War Z) är fantastisk som ledaren War-Daddy. Det syns tydligt att Pitt har mycket erfarenhet av liknande roller och han utstrålar styrka och framåtanda på ett briljant sätt. Hans karaktär, War-Daddy, uppfattas som otroligt viljestark och tapper, och trots att han ibland kan verka vredgad så känner vi både medlidande och stor förståelse för honom.

Jon Bernthal (The Walking Dead) presterar även han riktigt bra, trots att vi inte gillar hans karaktär lika mycket som War-Daddy. Bernthal spelar Coon-Ass, en hotfull mobbare som verkar njuta av andras elände. Bernthal har, precis som Pitt, empirisk kunskap av en liknande roll och använder sin erfarenhet för att göra Coon-Ass så verklighetstrogen som möjligt.

Den som dock imponerar på mig mest är Logan Lerman (The Perks of Being a Wallflower). Jag har inte varit ett stort fan av honom tidigare men i Fury bevisar han att han är en duktig skådespelare. Hans karaktär är den som genomgår den mest komplexa och intressanta utvecklingen och Lermans prestation känns helhjärtad. Det är också kul att se LaBeouf (Transformers), Isaacs (Harry Potter) och Parrack (True Blood), men de sticker inte ut lika mycket i filmen som Pitt, Bernthal och Lerman.

Fury är spännande och intresseväckande men tyvärr också aningen enformig eftersom mesta delen av filmen utspelar sig i stridsvagnen ”Fury”. Actionscenerna och striderna är välgjorda och från början är de riktigt fascinerande att följa, men när man efter ett tag lär sig hur stridsvagnarna och soldaternas taktiker fungerar blir det en gnutta variationslöst och långsamt. Filmen har några svackor framåt mitten som känns likformiga, men som tur är lyckas Fury rycka upp sig mot slutet igen.

Allt som allt är Fury en riktigt bra krigsfilm. Skådespelarna presterar på topp och handlingen är kraftfull och minnesvärd. Filmen är lite entonig ibland men det kompenseras av den genomtänkta skildringen av kriget.

Jag blev glatt förvånad över Femhäraslaget. Jag avgudar Sagan om Ringen-trilogin och har därför blivit väldigt besviken på de tidigare Hobbit-filmernas mycket sämre kvalité. Femhäraslaget når självfallet inte upp till ursprungstrilogins storslagna värde, men jag måste säga att den är riktigt bra.

Femhäraslaget är filmat på ett otroligt professionellt och vackert sätt. Trots att det är fem olika arméer som slåss på samma gång blir filmen förvånande nog inte rörig. Kameran håller koll på alla karaktärerna och actionscenerna är välgjorda och imponerande. Det är otroligt roligt att få återvända till Midgård och som alltid fascineras jag av världen. Midgård har en så pass förtrollande miljö och fängslande karaktärer att jag som tittare blir helt tagen.

En av de bästa sakerna med Hobbit-filmerna är att vi får återse många kära karaktärer från originaltrilogin, trots att det är som sidkaraktärer. I Femhäraslaget får vi exempelvis se älskvärda karaktärer så som Galadriel, Elrond och Saruman, och självfallet spelas de av samma begåvade skådespelare som i Sagan om Ringen. Cate Blanchett (Blue Jasmine) är sagolik i sin roll och lyckas verkligen göra Galadriel till en beundransvärd och fabulös kvinnlig karaktär. Det syns att Blanchett är en otroligt skicklig skådespelerska med mycket erfarenhet, och hon ger sin styrka till sin karaktär. Även Hugo Weaving (Bangkok Hilton) och Christopher Lee (Charlie and the Chocolate Fabric) är fantastiska som Elrond och Saruman.

Naturligtvis har Femhäraslaget också fenomenala skådespelare i huvudrollerna; filmen är minst sagt stjärnspäckad. Alla imponerar stort men det är några som står ut ur mängden. Ian McKellen (Da Vinci Koden) är självklar som Mithrandir, Martin Freeman (Fargo) lyckas göra Bilbo både inspirerande, stark och underhållande, Evangeline Lilly (Lost) har lyckats få mig att älska en karaktär som inte ens finns i boken, Orlando Bloom (Pirates of the Caribbean) spelar Legolas helt naturligt och med glans och Lee Pace (Guardians of the Galaxy) är den perfekta Thranduil. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre casting.

Dock finns det förstås också nackdelar med Femhäraslaget. En av de sakerna som ständigt får mig att häpna över Sagan om Ringen-trilogin är att teamet bakom filmerna verkligen brydde sig om miljöerna och karaktärerna; så pass att de lade ner oerhört mycket tid och energi på att skapa dem för hand. I Hobbit-filmerna är dock det mesta gjort med hjälp av CGI och trots att det är grymt vackert att se på så försvinner en del av känslan. Med allting handgjort känns helheten mycket mer imponerande och realistisk. Nu ser allting på något sätt mer slappt och oäkta ut.

Trots att jag nu faktiskt börjat gilla Tauriel (som spelas av Evangeline Lilly) så är filmens romanser någonting jag stör mig på. De känns lustiga och framtvingade, och jag kan inte riktigt ta dem på allvar. Det gäller inte bara Tauriel och Kili, utan även relationen mellan Mithrandir och Galadriel. Att ta vänskapen steget längre på det viset gör att deras förhållande känns mer tillgjort.

Det som gör att jag gillar Femhäraslaget betydligt mycket mer än tidigare Hobbit-delarna är att det känns som att det händer mycket mer. De tidigare filmerna har varit relativt stillsamma och händelselösa, men i Femhäraslaget finns mycket spänning och action. Tempot är förhållandevis väldigt högt och trots att hela Femhäraslaget fokuserar på ett enda krig så blir filmen aldrig tråkig. Själva slaget slutar aningen abrupt och förutsägbart, men som helhet höll hela filmen en hög kvalité.

Allt som allt är jag ändå riktigt belåten med Femhäraslaget. Givetvis når ingen av Hobbit-filmerna upp till den höga ribba som Sagan om Ringen-trilogin har satt, men jag är faktiskt nöjd. Hobbit-filmerna har gett oss möjligheten att återvända till Tolkiens fantastiska värld och det är guld värt. Trots att kvalitén svajat i den nya trilogin så är Femhäraslaget en riktigt bra avslutning. Snyggt gjord, talangfulla skådespelare och en fantastiskt uppbyggd värld. Hobbit-filmerna må ha skapat vissa logiska luckor i förhållande till Sagan om Ringen, men jag kan med gott samvete skriva att jag är glad över att ha tagit del av detta äventyr. Hobbit-filmerna är ett bra komplement till ursprungstrilogin och Femhäraslaget är ett enastående slut på en underbar resa.