Exodus: Gods and Kings
Exodus: Gods and Kings är faktiskt en av de bättre filmerna jag sett som baseras på Bibeln och jag är glatt förvånad över att jag gillar den så pass mycket som jag ändå gör. Den är betydligt mycket bättre än Noah och kan lätt ses som en otecknad Prinsen av Egypten (1998). Filmen är riktigt bra gjord och har en hel del starka skådespelare.
Jag gillar att det finns många ansikten man känner igen. Indina Varma (Game of Thrones), Sigourney Weaver (Alien), Ben Kingsley (Schindler's List), Aaron Paul (Breaking Bad), Joel Edgerton (The Great Gatsby) och inte minst Christian Bale (The Flowers of War). De passar allesammans perfekt i sina roller och det enda jag egentligen har att klaga över på den fronten är att många får alldeles för lite skärmtid. Ett exempel är att man, trots att filmen är två och en halv timme lång, bara får se Weaver i någon minut, vilket nästan är skamligt.
Filmen är välgjord samt har grymma animeringar och effekter. Även vid de svårare animationerna, så som Egyptens tio plågor, ser allting väldigt realistiskt ut. Miljön är dessutom vacker och fängslar tittaren.
Dock måste jag medge att Exodus: Gods and Kings misslyckades med att bygga upp relationen mellan Mose och Ramses och de andra karaktärerna. Karaktärerna i exempelvis Prinsen av Egypten känns mer levande och som tittare förstår man bättre varför saker och ting utvecklas som de gör. I Exodus: Gods and Kings bryr sig tittaren inte särskilt mycket om alla sidkaraktärerna och man får inte samma förståelse för vilka de är och vad de haft för inverkan.
En sak jag verkligen uppskattar med Exodus är att de har tolkat och gjort berättelsen mer verklighetstrogen än de flesta andra interpretationer jag sett. I många tolkningar av religiösa texter ger guden sina order och sen blir det helt enkelt så som hen sagt. Men när det kommer till Exodus: Gods and Kings så lyckas filmen faktiskt få med logiska förklaringar till mycket. Exempelvis, istället för att låta plågorna dyka upp ur tomma intet så uppstår dem med rationella motiveringar; så som att en krokodilattack färgar havet rött. Motiveringarna kanske inte är superrealistiska, men de känns mycket mer övertygande än alternativet.
Jag tycker dock att filmen är onödigt lång. Exodus: Gods and Kings lyckas hålla tittarens intresse uppe och blir aldrig tråkig, men samtidigt så hade den lätt kunnat kortas ner till två timmar. Det är aningen ironiskt och B att filmen är så pass lång, men att många av skådespelarna knappt syns och att romansen är påskyndad.
Allt som allt är jag riktigt förvånad över hur bra Exodus: Gods and Kings är. Det är en vacker film som byggs upp tack vare dess välgjorda effekter och begåvade skådespelare. Handlingen svajar dock och jag måste medge att den tecknade versionen, Prinsen av Egypten, är snäppet vassare.
