FAKTA

Regissör: Jennifer Yuh Nelson.

Genre: Action, science fiction.

Längd: 1 hr 44 min.

Åldersgräns: 11 år..

Skådespelare: Amandla Stenberg, Mandy Moore, Harris Dickinson, Patrick Gibson, Skylan Brooks, Miya Cech, Gwendoline Christie, Wade Williams, Mark O'Brien.

Releasedatum: 10 december 2018.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

The darkest minds baseras på romanen med samma namn av Alexandra Bracken. Jag läste boken för nio månader sedan och blev väldigt besviken. Den levde inte alls upp till hajpen. Och naiv som jag är, hoppades jag att filmen skulle plocka ut delarna som var bra och bli allt som boken borde ha varit. Jag hade fel.

 

The darkest minds underhöll mig inte. Början är oerhört påskyndad, på gränsen till stressad. Där finns ingen världsuppbyggnad eller större inlevelse, utan allt skyndas igenom så att ”handlingen kan börja”. Men när introduktionen väl är över sker en tempoväxling, och filmen blir istället extremt långsam. Det händer i princip ingenting och det känns som att minuterna segade sig framåt. Den känslan förstärks av att inget är originellt. The darkest minds bidrar inte med något nytt till genren, utan håller sig till den typiska YA-mallen som vi har sett alltför många gånger. Klyschor och logiska luckor skapar en uttryckslös och opersonlig helhet, och som tittare blev jag väldigt, väldigt trött.

 

Hade jag sett The darkest minds för 13 år sedan hade jag säkert tyckt om den. Skådespelarna är helt okej och effekterna rätt snygga. Men som vuxen kan jag inte se något som kompenserar för alla brister. Det enda jag ser är ett stort tomrum, där filmen borde ha haft hjärta och själ. The darkest minds fick mig inte att känna någonting annat än antiklimax, och ärligt talat tycker jag inte att den är värdig en efterföljare.

 

 

 

 

 

Ena halvan av mig älskar Sharp objects. Andra halvan gillar inte alls serien. Let me explain.

 

Sharp objects baseras på boken med samma namn av Gillian Flynn, mer känd för thrillerromanen Gone girl som filmatiserades 2014. Trots att Sharp objects är en helt egen berättelse, finns flera likheter mellan de båda: både Gone girl och Sharp objects har extremt komplexa karaktärer och en tryckande, kuslig stämning. Så gillar du den ena, lär du säkerligen tycka om den andra.

 

Hur som helst, så är jag kluven när det kommer till Sharp objects. Å ena sidan är serien djupt atmosfärisk, med enastående skådespelare som verkligen lever sig in i sina roller och levererar starkt. Därtill är handlingen psykologiskt intressant och serien innehåller en del riktigt kraftfulla scener som jag sent kommer att glömma. Sharp objects bjuder dessutom på oförutsägbara avslöjanden och en riktigt spännande final.

 

Men. Tempot gjorde att jag hade lite svårt att ta till mig seriens innehåll. Avsnitten är nämligen extremt långsamma, och jag kom på mig själv med att lätt distraheras av annat. Det är riktigt synd, för Sharp objects har sådan potential – men ibland känns det helt enkelt som att serien står still. Av den anledningen tror jag att jag hade uppskattat en filmversion mer, då det hade inneburit färre utfyllnadsscener.

 

Som helhet tycker jag om Sharp objects. Tror jag. Jag vill i alla fall tycka om den. Jag fastnade verkligen för karaktärernas komplexitet, den intressanta psykologin och de oväntade vändningarna. Det är bara himla trist att serien skulle vara så utdragen.

 

FAKTA

Regissör: Hiromasa Yonebayashi.

Genre: Anime, familj, fantasy.

Längd: 1 hr 42 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Hana Sugisaki, Ryûsuke Kamiki, Yûki Amami, Fumiyo Kohinata, Hikari Mitsushima, Jirô Satô.

Releasedatum: 5 december 2018.

Distributör: Njutafilms.

 

 

 

 

 

Mary och häxans blomma är Studio Ponocs debutfilm. Den baseras på romanen The little broomstick från 1971, som skrevs av Mary Stewart – författaren bakom bland annat Merlin. Mary och häxans blomma påminner starkt om verk från nyligen nedlagda Studio Ghibli, som kallats för Japans motsvarighet till Disney. Animationsstilen, musiken och karaktärerna är tydligt influerade, varpå många har kritiserat filmen för att vara efterapande. Jag tycker emellertid att Mary och häxans blomma är sin egen, och anser inte att det är konstigt att utformandet för tankarna till Studio Ghibli. Regissören Yonebayashi står trots allt bakom Lånaren Arrietty och När Marnie var där: några av animationsstudions mest omtalade filmer. Jag ser det istället som att Studio Ponoc för facklan vidare.

 

 

Mary och häxans blomma är en underbar familjefilm. Varm, atmosfärisk och med charmiga karaktärer underhåller den såväl unga som äldre tittare. Manuset är kreativt utformat, och kombinerar snyggt humor med spänning. Det är sån där magisk film som helt enkelt får tittaren att mysa och må bra. Det som verkligen får mig att älska filmen är emellertid det visuella. Mary och häxans blomma är hänförande vackert ritad. Animationerna har en utsökt detaljrikedom och använder en förtrollande färgpalett som gör att varje scen vibrerar av liv och känsla. Det fanns hela tiden något nytt att upptäcka i det grafiska, och de iögonfallande visuella effekterna strålar från början till slut.

 

Mary och häxans blomma är rentutav underbar. Den enda kritik som jag har att framföra är att den spelar ett relativt säkert kort: den tar inte lika stora risker som Studio Ghiblis filmer. Det är visserligen förståeligt. Mary och häxans blomma är trots allt Studio Ponocs debut, och det kan vara klokt att inte äventyra för mycket direkt. Men risker innebär ofta större spelrum, och möjlighet till högre vinster. I detta fall motsvarar det att Mary och häxans blomma inte riktigt får samma djup och råa komplexitet som den hade potential till. Istället håller den sig lättsam och familjevänlig, i stil med exempelvis Kikis expressbud och Min granne Totoro. Det är inget fel med det: tvärt om så älskar jag det! Men filmen hade tjänat på att ta ut svängarna lite mer.

 

 

Allt som allt är Mary och häxans blomma en fantastisk familjefilm som flugit under många personers radar. Det är ett visuellt hänförande verk, som med skillnad från många moderna animerade filmer är kärnfull: den har substans, lekfullhet och genuin skönhet. Mary och häxans blomma markerar en stark början för Studio Ponoc: en animationsstudio som vet hur den ska använda sitt arv och som skulle kunna växa sig starkare än Studio Ghibli någonsin var.

Del 3 av filmregistret innehåller alla recensioner som är publicerade efter 8 april 2019.

 

Varje bild länkar till respektive recension. För att se alla filmer jag äger, klicka här. Om en länk inte fungerar så beror det sannolikt på att recensionen är tidsinställd och inte har publicerats ännu.

 

Senast uppdaterad: 1 juli 2023. 

 

FAKTA
Författare: Robert Kirkman, Charlie Adlard, Cliff Rathburn.

Originaltitel: The best defense.

Serie: The walking dead #5.

Längd: 144 sidor.

Förlag: Apart.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den femte volymen av The walking dead är bra, men vid det här laget är det svårt att undgå mönstret som återkommer genom serien. Det känns nästan som att de grafiska romanerna följer en mall, där ett antal olika saker ska prickas in i varje. Det blir fortfarande bra, men samtidigt förutsägbart och enformigt. Övrig kritik som jag vill rikta mot boken är att karaktärerna ritas väldigt lika varandra, att formatet orsakar bristande komplexitet samt att den har vissa inslag av misogyni då de manliga karaktärerna är betydligt mer välutvecklade och tar större plats än de kvinnliga.

 

Men trots detta är den femte volymen antagligen min favorit. Detta till stor del tack vare att guvenören introduceras. Han är en oerhört fascinerande karaktär: själva definitionen av ”fifty shades of fucked up”. Jag engagerades väldigt mycket av hans parallell och hade svårt att slita mig. Hans närvaro gjorde volymen mörkare och råare än tidigare delar, vilket jag gillade starkt.

 

Allt som allt är Anfall är bästa försvar helt okej. Jag har några problem med romanen, men fängslades tillräckligt för att tycka om helheten.

 

FAKTA

Längd: 11 hr 11 min.

Antal avsnitt: 15 stycken.

Åldersgräns: 11 år.

Genre: Action, science fiction.

Skådespelare: Sonequa Martin-Green, Jason Isaacs, Shazad Latif, Mary Wiseman, Emily Coutts, Mary Chieff, Michelle Yeoh.

Releasedatum: 19 november 2018.

Distributör: Paramount.

 

 

 

 

 

Jag är positivt överraskad av första säsongen av Star Trek: Discovery. Serien utspelas ett decennium innan originalserien tar vid, och är bättre än Star Trek någonsin varit i det förflutna. Det är betydligt mer action och fart än tidigare. Det händer saker hela tiden och jag satt som klistrad till varje avsnitt. Handlingen griper verkligen tag, och jag blev flera gånger förvånad över de vändningar som serien beslutade sig för att ta.

 

Det finns många anledningar till att den första säsongen av Star Trek: Discovery tilltalade mig: grymma effekter, snygga kostymer, fantastiska skådespelare, välskrivet manus, you name it. Det föll mig också i smaken att så mycket fokus ligger på klingonerna. Deras ras är fascinerande och det var riktigt emgagerande att följa de monstruösa varelsernas kamp mot Federationen. Innan jag började med Star Trek: Discovery hade jag väntat mig en överdriven och smålöjlig serie: men det jag fick var istället rått, brutalt och oerhört spännande.

 

Det enda jag har att klaga på är hur säsongen slutade. Det är för… finpackat. Det känns som att Star Trek: Discovery laddar upp för en explosiv final, för att sedan ta tio steg tillbaka och knyta ihop säcken så där pluttinuttigt och perfekt. Det hela avslutades helt enkelt för enkelt och klyschigt, vilket kontrasterade mot de höga förväntningarna som avsnitten innan hade byggt upp.

 

Allt som allt är den första säsongen av Star Trek: Discovery väl värd att se, även för dig som inte är ett inbitet Star Trek-fan. Serien känns genomtänkt och nytänkande, och levererar det ena högkvalitativa avsnittet efter det andra.

 

FAKTA

Författare: Colleen Hoover.

Originaltitel: It ends with us.

Serie: Fristående.

Längd: 406 sidor.

Förlag: LoveReads by Forum.

 

 

 

 

 

 

Jag gav mig in i läsningen utan att veta något om boken. Det jag förväntade mig var en typisk, romantisk berättelse: för det är precis det som jag har fått när jag läst andra verk av Hoover. Och visst börjar Det slutar med oss som en renodlad romance, och det tog ett tag innan jag förstod vilken riktning boken skulle ta. Men det visade sig att Det slutar med oss skulle utvecklas till att bli en kontroversiell och genrebrytande läsning, och bli väldigt väldigt gripande…

 

I början berättas Det slutar med oss i två tidsparalleller: en utspelar sig i nutid, medan den andra utspelas i brevform och återberättar huvudpersonens förflutna. Jag brukar inte vara särskilt förtjust i romaner som använder den typen av ”tidshopp”, då jag ofta upplever att det sätter paus på den huvudsakliga storyn. Men här fungerar det, och som läsare var jag lika hänförd av båda parallellerna.

 

Jag inledde recensionen med att skriva att Det slutar med oss är genrebrytande. Med det menade jag att det är en romance, men inte alls så där varm och fluffig som man ofta förväntar sig av den genren. Visst har den kärleksfulla stunder, där man får ett sånt där fantastiskt euforirus, men den vågar också bli mörk och rå. Den är genrebrytande på så sätt att den vågar ta ett steg ifrån allt gulligull och också integrera svåra ämnen, och på så sätt göra att boken verkligen nästlar sig in i läsarens hjärta. Jag blev faktiskt riktigt berörd, och hade svårt att lägga ifrån mig boken just för att jag var tvungen att försäkra mig om att allt slutade väl.

 

Något annat som jag verkligen fastnade för var karaktärerna. Huvudpersonen, Lily, är komplex och välutvecklad och känns som en verklig individ. Hon är dessutom en riktigt stark individ, lätt att sympatisera med och en stark inspirationskälla. Men även sidkaraktärerna är svåra att inte tycka om, och dynamiken mellan dem är så tilldragande, så äkta.

 

På grund av ämnena som boken behandlar, hade Det slutar med oss kunnat sluta riktigt illa. Jag säger inte att man bör gå som katten kring het gröt, men det är ändå viktigt att tänka på vilka signaler som saker och ting sänder ut. Men Det slutar med oss sköter det hela riktigt bra, och slutet knyter ihop säcken snyggt samtidigt som den ger ett gott budskap. Jag gillar dessutom hur titeln integreras i epilogen: skickligt gjort.

 

Allt som allt är Det slutar med oss bra. En av Hoovers bästa, faktiskt, och definitivt ett måste för dig som är sugen på en kraftfull och lite kontroversiell läsning.

 

 

2018. Vilket år det har varit! Jag har tagit kandidatexamen. Åkt till Grekland. Arbetat 442 timmar fördelat på två sommarjobb (fritidsledare och attraktionsförare). Gått på två konserter (Stjärnklart och Rolandz). Fått mitt första riktiga jobb (kommunikatör), med underbara kollegor. Arbetat fram en ny layout till bloggen. Och träffat mitt livs kärlek. Nu har jag dessutom blivit erbjuden fast tjänst inför nya året. Är det ens möjligt att 2019 kan slå detta? ♥

 

Anyhow. På bilden ovan är sådant som har anlänt de senaste veckorna. För visst måste man unna sig när livet går bra? Men låt oss börja med recexen. Njutafilms skickade animefilmen Mary och häxans blomma, medan Superhjältarna 2 kom från Disney och The meg, Fear the walking dead säsong 4, Westworld säsong 2 och Sharp objects anlände från Warner bros. Sen damp dessutom The darkest minds ner i brevlådan, från 20th Century Fox. Några böcker kom också, nämligen Vänner: I'll be there for you av Kelsey Miller från HarperCollins och Evenlyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid från LB förlag.

 

Sen hade jag förstås lite svårt att hålla mig ifrån den där köp-knappen. Men som sagt, när livet går bra ska man väl ta vara på det och belöna sig själv? Hur som helst så köpte jag sex stycken böcker: Everything I never told you av Celeste Ng, A study in Charlotte av Brittany Cavallaro, Neverworld wake av Marisha Pessl, Truly devious av Maureen Johnson, Every heart a doorway av Seanan McGuire samt First & then av Emma Mills. 

 

Har du läst eller sett någon av dessa? Eller har du kanske ett förslag på vad jag borde ta del utav? Jag är tacksam för alla tips!

 

FAKTA

Regissör: Roar Uthaug.

Genre: Action, äventyr, fantasy.

Längd: 1 hr 58 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Alicia Vikander, Dominic West, Walton Goggins, Daniel Wu, Kristin Scott Thomas, Derek Jacobi.

Releasedatum: 30 juli 2018.

 

 

 

 

 

Det här är en film som lämnade mig nöjd och besviken på samma gång. Tomb Raider är långt ifrån att vara det jag hoppats på, men hade kunnat vara mycket värre. Scenografin är vacker, konceptet spännande och Alicia Vikander utgör en mer jordnära och trovärdig Lara Croft än den vi är van vid. Som tittare sitter man inte som på nålar, men det finns ändå något som skapar nyfikenhet och engagemang.

 

Det finns dock mycket kvar att önska från Tomb Raider. Filmen baseras på den senaste speltrilogin, och är därför en origin-berättelse snarare än en fortsättning på de gamla filmerna. Men filmen håller sig inte särskilt trogen. Några scener är som tagna direkt från spelet, men som helhet skiljer de sig mycket åt. Tomb Raider ignorerar helt spelens fantastiska sidkaraktärer och puzzel: något som hade levandegjort filmen och bidragit med en hel del fascination. Istället känns den som en blek, Hollywoodiserad kopia. Klyschorna hopar sig och filmen blir aldrig lika nagelbitande spännande som den hade potential till.

 

Något annat som jag stördes av var den långsamma uppbyggnaden. I den första delen av reboot-trilogin kastas Lara direkt in i fara och måste kämpa för sin överlevnad: något som bidrar med en successiv och trovärdig utveckling och härdar henne som person. I filmen har Lara emellertid inte samma utvecklingskurva, och hon som karaktär känns… platt. Det sistnämnda beror tyvärr lite på Vikander. Som tidigare nämnt presterar hon mycket bra, men hon utgör en betydligt snällare version av Lara än Angelina Jolies tolkning i originalfilmerna. Hon känns aldrig riktigt rädd eller hotfull eller sårad. Istället håller hon ständigt känslorna i schack och blir en tråkigt "lagom" version av kick ass-karaktären som vi är vana vid.  

 

Allt som allt saknar Tomb Raider komplexitet och den där nervkittlande pulshöjningen. Det är inte en dålig nytolkning av den klassiska gravplundraren, men jag kommer länge att minnas den som ännu ett fantastiskt spel som blev en okej film. Jag föredrar personligen de gamla filmerna med Jolie, då de enligt mig bidrog med ett betydligt mer fartfyllt äventyr som fick mig att både skratta och beröras.

 

 

 

 

 

 

Dokumentärer är ofta inte något för mig. För att uppskatta genren behöver man verkligen brinna för ämnet som den behandlar, annars blir filmen lätt trist att följa. Och tyvärr är jag inte ett tillräckligt stort fan av Whitney Houston för att jag ska förälska mig i Whitney. Misstolka mig inte: jag respekterar henne som artist och gillar verkligen hennes musik, men jag är inte en inbiten beundrare. Därför hade jag lite svårt att engageras av filmen.

 

 

Whitney var alltså en film inte är helt i min smak, men precis som jag nämnde ovan beror det mer på genren än kvaliteten som sådan. För filmen är bra gjord, det är tydligt. Den kombinerar nyinspelade intervjuer med arkiverat material och skildrar på ett vackert och berörande sätt Houstons tragiska liv. Whitney kommer med flera chockerande avslöjanden som jag personligen inte hade någon aning om, och det var svårt att inte hysa stor sympati för henne. Och trots att jag inte satt som på nålar för att få reda på mer, måste jag medge att dokumentären behöll mitt intresse och väckte viss nyfikenhet.

 

Som helhet tycker jag ändå att Whitney är helt okej. Eftersom jag generellt har svårt för dokumentärer måste jag ge filmen en eloge för att den ändå lyckades intressera mig så pass mycket som den gjorde. Jag kan tänka mig att ett större fan verkligen skulle älska och fascineras av filmen.

 

BETYG: 5/10

FAKTA

Längd: 8 hrs 29 min.

Antal avsnitt: 11 stycken.

Åldersgräns: 15 år.

Genre: Skräck, drama.
Skådespelare: Sarah Paulson, Evan Peters, Cheyenne Jackson, Billie Lourd, Alison Pill, Chaz Bono, Adina Porter.

Releasedatum: 1 oktober 2018.

Distributör: 20th Century Fox.

 

 

 

 

 

 

Den här serien har aldrig varit my cup of tea. Jag har upplevt tidigare säsonger som allt från tråkiga till motbjudande. Ana min förvåning, när jag då upptäckte att jag hade svårt att slita mig från American horrror story: Cult. Jag fastnade redan vid första scenen och intalade mig ”bara ett avsnitt till” varje gång eftertexterna kom. Det är därför utan tvivel som jag kan konstatera att seriens sjunde säsong också är den starkaste.

 

Det finns flera anledningar till att jag tyckte om den här säsongen. För det första är skådespelarna enastående. De känns som ett med sina roller och övertygar verkligen om att det som de visar är verkligt. För det andra är American horror story: Cult väldigt psykologiskt intressant. Inte nog med att den skildrar hur lätt det är att manipulera och att bli manipulerad, den ger också en fascinerande representation av mental ohälsa genom karaktärer med bland annat coulrofobi, trypofobi, agorafobi, hemofobi och klaustrofobi.

 

En annan anledning till att jag fastnade för säsongen är för att den håller sig trovärdig. Här finns inga spöken eller mytomspunna monster. Istället skildrar den något betydligt mer skrämmande: verkligheten. Jag har inte något emot paranormala serier, men ofta blir det överdrivet och svårt att relatera till. Desto mer fastnar jag när verkliga problem och verkliga monster behandlas, vilket är precis vad American horror story: Cult gör. Serien tar en samhällskritisk vändning genom att fokusera på maktfrenseri, kulter och konsekvenserna av att Donald Trump valdes till president. Det hela känns väldigt tidsnära, och blir obehagligare än någon övernaturlig varelse någonsin hade kunnat bli.

 

American horror story: Cult är alltså riktigt spännande. Säsongens förmåga att bygga upp en spänd stämning håller fast tittaren med järngrepp. Men till min förvåning bjöd den också på en hel del humor. I flera situationer där jag borde ha känt avsky, satt jag istället och fnissade. Cult uppvisar en underlig talang: att väcka sympati för vidriga människor som jag egentligen ville hata, och jag kunde till exempel inte undgå att känna ett stygn av sorg när en kallblodig massmördare mötte sitt slut. Och att frammana sådana känslor är inte annat än skickligt.

 

Men visst, trots att den här säsongen är min favorit så har American horror story: Cult brister. Serien innehåller rätt många logiska luckor och långt ifrån alla avsnitt håller samma höga kvalitet. Därtill finns en del onödig utfyllnad som hade kunnat tas bort, till exempel tillbakablickar som egentligen inte bidrar med något av värde. Sen tycker jag personligen att slutet känns lite ”out of character”, så att säga, och jag hade gärna sett säsongen gå ut med ett större bang.

 

Allt som allt är American horror story: Cult över förväntan. Det är utan tvekan min personliga favorit, och återställer min tro på den här serien.

 

BETYG: 6,5/10

FAKTA

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The smell of other people’s houses. Vad tänker du när du läser titeln? Själv associerade jag den direkt med en handling om psykopater som bryter sig in i folks hus, varpå jag instinktivt kopplade samman romanen med thrillergenren. Jag har ingen annan än mig själv att skylla på att jag inte gjort ordentlig efterforskning, men det var därför med viss förvirring som jag upptäckte att Doften av ett hem inte alls är en kuslig kriminalare. Istället är det en lättsam roman som följer fyra ungdomar i Alaska under 70-talet.

 

Jag var alltså inte beredd på att Doften av ett hem skulle vara historisk fiktion. Och det kan ha påverkat mitt omdöme. Inte för att boken på något sätt var dålig: tvärt om så gillade jag den! Men ändå kan jag inte undgå att känna en hint av besvikelse, då jag hade förväntat mig något annat.

 

Handlingen känns nämligen lite tunn. Budskapet som sådant är fint och jag hänfördes av Hitchcocks vackra språk. Men det händer inte särskilt mycket. Den karaktärsdrivna boken fokuserar på hur de fiktiva personerna har inverkan på varandras liv, snarare än på en specifik historisk händelse, vilket faller lite platt mestadels för att jag aldrig riktigt fastnar för karaktärerna. Vi får läsa ur fyra olika perspektiv. Det är rätt många, särskilt i förhållande till bokens sidantal. Jag kom därför aldrig nära karaktärerna, och trots att deras berättelser var av intresse så kan jag inte påstå att jag någonsin brydde mig. Inte på riktigt.

 

Men ändå gillade jag boken. Den är välskriven och tankeväckande, och fick mig att stanna upp och verkligen fundera över relationerna i mitt eget liv. Jag är helt klart glad över att jag läste den. Jag tror bara att jag hade uppskattat boken mer om jag vetat vad jag gett mig in i: för avsaknaden av psykopater gjorde besvikelsen lite väl påtaglig.

 

Längd: 14 hr 54 min.

Antal avsnitt: 22 stycken.

Åldersgräns: 15 år..

Genre: Drama.

Skådespelare: K.J. Apa, Lili Reinhart, Camila Mendes, cole Sprouse, Casey Cott, Madelaine Petsch, Luke Perry, Marisol Nichols, Mädchen Amick.

Releasedatum: 15 oktober 2018.

Distributör: Warner bros.

 

FAKTA

Regissör: Brad Bird.

Genre: Familj, animerat.

Längd: 1 hr 58 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Craig T. Nelson, Holly Hunter, Sarah Vowell, Huck Milner, Catherine Keener, Eli Fucile, Bob Odenkirk, Samuel L. Jackson, Sophia Bush.

Releasedatum: 10 december 2018.

Distributör: ©Disney.

 

 

 

 

 

 

Superhjältarna 2 kastar in tittaren precis där handlingen i föregångaren slutade. Det har gått 14 år sedan vi såg familjen Parr på vita dukten för första gången, men i och med den här värdiga efterföljaren är det som att de aldrig har varit borta. Allt är precis lika eminent som jag minns det.

 

Det här är en efterföljare väl värd att vänta på, och franchisen frodas trots det långa tidsglappet mellan filmernas produktion. För det första är det en fröjd att återse de gamla karaktärerna och höra deras framstående röstskådespelare. För det andra ser alltsammans väldigt bra ut. Tack vare dagens teknik är animeringarna snyggare än någonsin: filmen vibrerar av färger och liv.

 

Sen är det svårt att inte fastna för själva handlingen. Ett intresse byggs upp redan vid första scenen och genom ett bra flyt behålls det ända till slutet. Trots en speltid på nästan två timmar och att en hel del troper närvarar finns ingen tråkig stund i Superhjältarna 2. Istället känns det som att tiden gått otroligt snabbt när eftertexterna börjar rulla. Kombinationen av humor, action och ett smått satiriskt koncept är med andra ord ett vinnande koncept.

 

För visst har Superhjältarna 2 en satirisk agenda. Inte nog med att superhjältarnas diskriminering kan likställas med den rasism som existerar i vår egen vardag, filmen har dessutom en tydlig, feministisk baktanke. Mamman Helen får ta betydligt större plats i filmen medan pappa Bob kämpar med hemmalivet. Det hela bidrar med ett aktuellt budskap om jämställdhet, samtidigt som kombinationen mellan actionscenerna och föräldraskapets ”baksidor” känns som en frisk fläkt inom genren. Detta är något som bemötts av en del kritik, men personligen tycker jag att det bidrar med en realistisk ton i den annars superhjältefokuserade komedin.

 

Jag har emellertid några kritiska synpunkter att rikta mot Superhjältarna 2. Till en början tycker jag att lite väl många nya superhjältar introduceras i filmen. Jag hade hellre velat upptäckte några få, nya individer som fått ta större plats, än att stöta på tunna karaktärer som hade potential till komplexitet men som inte riktigt fick den tid som behövdes för att upplevas som djupa. Därtill var skurken lite för stereotypisk i min smak, och slutet var rätt förutsägbart.

 

Men trots att det finns saker att anmärka på, är Superhjältarna 2 värd sin väntan. Det är en actionpackad och underhållande familjefilm som roar från början till slut. Den kanske inte är lika bra som sin föregångare, men den lever absolut upp till hypen. Om du tycker om Superhjältarna borde du definitivt ge denna en chans.

 

BETYG: 7,5/10.

Regissör: David Yates.

Genre: Äventyr, fantasy.

Längd: 2 hrs 14 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Johnny Depp, Alison Sudol, Zoë Kravitz, Ezra Miller, Carmen Ejogo, Jude Law, Claudia Kim.

Biopremiär: 14 november 2018.

 

Författare: Stephanie Garber.

Originaltitel: Legendary.

Serie: Caraval #2.

Längd: 444 sidor.

Bokförlag: B. Wahlströms.

 

Regissör: Christopher Mcquarrie.

Genre: Action, thriller.

Längd: 2 hrs 27 min.

Åldersgräns: 15 år.

Skådespelare: Tom Cruise, Henry Cavill, Simon Pegg, Rebecca Ferguson, Sean Harris, Angela Bassett.

Releasedatum: 3 december 2018.

Distributör: Paramount.

 

 

Well. Black Friday happened. Och jag råkade klicka hem några saker. Let's begin.

 

Låt oss börja med veckans recex. Paramount skickade Mission impossible: Fallout och Star Trek: Discovery säsong 1, medan Warner bros skickade Tag. Sen kom också Mandy från Universal, boken Det slutar med oss av Colleen Hoover från LoveReads samt Doften av ett hem av Bonnie-Sue Hitchcock från GillaBöcker. ♥

 

Utöver detta hittade jag några begagnade, engelska romaner på loppis, varpå jag köpte Branded, Four seconds to lose, One tiny lie och This is not a test.

 

Och sen hände Black Friday. Som vi alla vet har jag inte mycket till självbehärskning, och därför blev det en rejäl beställning. Det som jag köpte på Black Friday var böckerna Two by two av Nicholas Sparks och Of mice and men av John Steinbeck, samt en hel del filmer och serier. Dessa var The sinner säsong 1, The handmaid's tale säsong 1, Hawaii five-0 säsong 8, Once upon a time säsong 7, I Tonya, Adrift, Midnight sun, Vikings säsong 5 volym 1, Wonder, Truth or dare och Tomb raider. Jag ser grymt mycket fram emot alla dessa och vet knappt var jag ska börja. ♥

 

Köpte du något på Black Friday?

Regissör: Jeff Tomsic.

Genre: Komedi.

Längd: 1 hr 36 min.

Åldersgräns: 11 år.

Skådespelare: Ed Helms, Lil Rel Howery, Jon Hamm, Annabelle Wallis, Jake Johnson, Isla Fisher, Jeremy Renner.

Releasedatum: 3 december 2018.

Distributör: Warner bros.

 

 

November har inte varit en bra bloggmånad. Faktum är att det nog är min sämsta bloggmånad på över sju år. Jag kan visserligen skylla på att jag har ett heltidsjobb och - for the first time in my life - en pojkvän, men det känns ändå oerhört skandalöst att ha gått från att läsa 2-4 böcker i veckan till att bara ha avslutat en enda roman på hela månaden. Frustrerande som sjutton!

 

Inte heller har jag hunnit fota nya inköp i samma mån som tidigare. Jag kan ju inte direkt påstå att jag avstod från att shoppa på Black Friday, men jag har inte haft tid till att dokumentera det på något sätt. Så en hel del arbete skjuts upp till nästa månad istället. Tjoho.

 

I alla fall. Här under ser du det (lilla) som jag har recenserat under månaden. Om du klickar på titlarna kommer du till respektive recension. ♥

 

 

Lästa böcker:

1. Nu och för alltid, Lara Jean av Jenny Han.

 

Antal nya böcker: 5 stycken (5 recex).

 

 

Sedda filmer:

1. Mamma mia! Here we go again

2. Ocean's 8

3. Ant-man and the wasp

4. Love, Simon

5. Hotel Transylvania 3

6. Skyscraper

7. Ace Ventura: den galopperande detektiven rider igen

8. Cliffhanger

9. Jurassic world: fallen kingdom

10. The first purge

11. Mandy

 

Antal nya filmer: 8 stycken (8 recex).

 

 

Sedda tv-serier:

1. The big bang theory säsong 11

2. The looming tower

 

Antal nya tv-serier: 1 stycken (1 recex).