The big bang theory hade sin höjdpunkt fram till sin fjärde säsong. Därefter tappade serien något: humorn är inte alls lika klockren längre, och det faktum att mer fokus ligger på relationsdrama än komik blir ibland rätt tröttsamt.

 

 

Men med det sagt har jag svårt att inte njuta av den, om så bara tack vare ren nostalgi. För hur partiskt det än låter, har alla år av följeskap resulterat i att jag verkligen fastnat för skådespelarna och deras karaktärer. Det spelar egentligen ingen roll att manusets kvalité sjunkit radikalt: jag gläds ändå. Särskilt Jim Parsons har en obeskrivlig charm, och genom ett fantastiskt minspel gör han den elfte säsongen minnesvärd. Det är mysigt, varmt, lättsamt och fluffigt: precis vad jag behöver. Som tittare behöver man inte anstränga sig för att hänga med. Istället är det bara att luta sig tillbaka.

 

 

Som helhet tycker jag om den elfte säsongen av The big bang theory, trots att den inte når upp till seriens högkvalitativa början. Skådespelarna är duktiga, humorn fungerar och den allmänna stämningen är svår att inte attraheras av. Allt som allt, en bra början på slutet.