Jag brukar inte tycka om deckare eller klassiker, eftersom jag ofta upplever dem som tradiga. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli förtjust i Agatha Christie! Men Mordet på Orientexpressen drar verkligen in läsaren. Redan efter ett par kapitel uppstår ett beroende, och allteftersom läsningen fortlöper blir det svårare att lägga ifrån sig romanen.

 

Fast Mordet på Orientexpressen är den tionde delen om Hercule Poirot är själva berättelsen fristående. Det innebär att du utan problem kan läsa boken utan att ha tagit del av föregående delar. Boken i sig är utformad enligt en klassisk ”mord-vittnen-förklaring”-struktur, och tilltalar med sin enkelhet. Det finns inga svårförståeliga utsvängningar, utdragna sidospår eller överflödiga utfyllnadsscener. Istället håller den fokus hela tiden, vilket gör läsningen härligt kort och koncis.

 

En av anledningarna till att jag verkligen tycker om Mordet på Orientexpressen är det behagliga språket. Texten är oerhört lätt att ta till sig, och nyöversättningen gör innehållet lättbegripligt utan att den tidsenliga förbindelsen avlägsnas. Mysteriet är dessutom spännande, och som läsare stimuleras man hela tiden att försöka lista ut vem den skyldige är. När avslöjandet väl kommer inser man hur svaret funnits där hela tiden, och jag personligen kan inte undgå att imponeras över hur briljant ihopsatt berättelsen är.

 

Jag har tidigare tagit del av Christies Och så var de bara en och 4.50 från Paddington, men Mordet på Orientexpressen är tveklöst favoriten hittills. Trots att vissa delar känns daterade och inte är särskilt trovärdiga kan jag inte undgå att låta mig charmas. Jag sveptes lätt med i berättelsen och var genuint intresserad av att få reda på vem som låg bakom mordet.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är en bra film. Ändå hade jag förväntat mig mer. Filmen består av två handlingsparalleller, och dessa hade kunnat balanseras och vävts samman bättre. Ena stunden tar vi del av en skämtsam jakt, med egendomliga varelser och bisarra parningsdanser, medan vi i nästa bevittnar mord och övergrepp. Det ger en nyckfull kontrast och skapar en labil ton som abrupt växlar fram och tillbaka. Även Harry Potter-filmerna kombinerade mörka handlingsspår med mer gladlynta, men de förenades på ett smidigare och mindre slumpartat sätt.

 

 

Det är intressant att ta del av J.K. Rowlings värld i en annan tid och ett annat land än vad vi är vana vid, men miljön hade kunnat utnyttjas bättre. Den magiska kulturen i New York City 1926 skiljer sig mycket åt från den i London 1991, men kontrasterna utforskas inte särskilt djupt. Istället hamnar de i bakgrunden och glöms snabbt bort. 

 

 

Vi introduceras för en grupp nya karaktärer i Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Var och en är riktigt charmiga, och de levandegörs av minst sagt kompetenta skådespelare. Huvudrollsinnehavaren Eddie Redmayne har som alltid en behagfull inlevelse, och passar som handen i handsken som den lite bortkomna Newt. Dessvärre klickar karaktärerna inte riktigt som grupp, och jämför man dem med intressantare roller som Grindelwald känns de lite tunna.

 

 

En annan sak som jag reagerar på är filmens trovärdighet, speciellt när det kommer till karaktärernas reaktioner. I exempelvis scenen där förföriska Queenie lagar mat, får mugglaren Jacob se magi för första gången. Fast han hänförs av synen ser han inte det minsta misstroende ut, och han ifrågasätter aldrig det som händer. Det distanserar tittaren och gör att scenen faller platt. Vidare är effekterna snygga, men eftersom vi har sett liknande tidigare blir det aldrig riktigt imponerande. Dessutom överanvänds CGI lite, och fast det ser läckert ut hade filmen troligen tjänat på att tona ner det i vissa scener.

 

 

Som helhet är Fantastiska vidunder och var man hittar dem underhållande och spännande. Men den återskapar inte riktigt magin från Harry Potter, och känns som en transportsträcka till något bättre. Filmen upplevs som lite oordnad och utdragen, och etablerar inte faror som engagerar lika mycket som Voldemorts återkomst i Harry Potter-filmerna.

 

The Accountant är en lite annorlunda thriller, då inslag av action och våld finns med utan att ta överhanden. Istället är det de intressanta karaktärerna som driver berättelsen framåt. Dessa är filmens styrka, och det blir som allra bäst när scenerna fokuserar på protagonistens bakgrund och livsstil. Skådespelarna gör ett bra arbete med rollerna, och deras insats får karaktärerna att kännas autentiska. De bidrar också med humor som skapar en trevlig kontrast mot det spännande dramat.

 

 

Dessvärre är The Accountant för lång. Transportsträckorna mellan de händelserika scenerna är relativt utdragna, och under vissa sekvenser falnar intresset. Dessutom växlar filmen mellan tillbakablickar och nutid på ett otydligt sätt, vilket ger ett rörigt intryck. Det är inte heller helt enkelt att förstå sig på handlingen, vilket försvårar att verkligen engageras.

 

 

The Accountant är i sin helhet en bra film. Trots att den är aningen osammanhängande, är det spännande att följa katt-och-råttaleken.

 

Det är trevligt att återvända till Mystics Falls. Jag har saknat karaktärerna och sett fram emot att fortsätta ta del av deras berättelse. Ändå är jag riktigt besviken. Sakta men säkert har The Vampire Diaries blivit allt svagare, och den sjunde säsongen får mig att skämmas över att jag en gång kallat serien för en favorit. Den har helt förlorat sin förmåga att beröra och engagera, och som ett gammalt fan blir jag ledsen när jag ser ur krystad, enfaldig och urvattnad serien har blivit.

 

 

Den sjunde säsongen av The Vampire Diaries fångade inte mitt intresse. De nya karaktärerna är slätstrukna, och jag har svårt att ta det som händer på allvar. Vid det här laget har vi tittare lärt oss att allt ständigt löser sig; att karaktärerna aldrig är i någon verklig fara, vilket skapar en distans till det som sker. Det är för verklighetsfrämmande, för slumpartat och för förutsägbart. Sporadiska förklaringar dyker konstant upp men passar inte in i helheten, och de nya handlingsparallellerna hungrar desperat efter uppmärksamhet. I längden blir det tråkigt att titta på, och den påtagliga bristen på en röd tråd gjorde att jag längtade efter säsongens slut.

 

 

Min en gång älskade The Vampire Diaries har alltså förlorat sin charm. Borta är mystiken, spänningen och den hjärtevärmande romantiken. I dess ställe finns istället ett tröttsamt antal innehållslösa klyschor, och en ansträngd handling som aldrig stannar upp tillräckligt för att engagera.

 

Warner bros skickade Fantastiska vidunder och var man hittar dem på bluray. Det är den första delen i en ny filmserie som utspelas i samma värld som Harry Potter. Jag är ett stort fan av både J.K. Rowling och huvudrollsinnehavaren Eddie Redmayne, och ser mycket fram emot att ta del av deras senaste verk.

 

Jag fick också Belle & Sebastian som recex, av Majeng Media. Det är en fransk familjefilm som handlar om en liten pojke som under Andra världskriget blir vän med en stor fårhund. Jag såg filmen för ett par dagar sedan och blev förvånad över hur mycket jag tyckte om den: den visade sig vara riktigt vacker. Recensionen dyker upp om ett par dagar.

 

Jag beställde dessutom ett gäng filmer och tv-serier från CDON under veckan, nämligen Two and a half men säsong 10, Hawaii five-0 säsong 5, New girl säsong 1, Morran och tobias, Tjorven Båtsman och Moses, Tjorven och Skrållan, Tjorven och Mysak, Skrållan Ruskprick och Knorrhane, Emil i Lönneberga, Emil och griseknoen, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Lotta flyttar hemifrån. Som ni förstår är jag på riktigt nostalgihumör. ♥

Eftersom jag inte var lika entusiastisk över Destination: Thailand som många andra, var jag osäker på om jag skulle fortsätta att läsa serien. Efterföljare har trots allt en tendens att känns bleka, och mina förväntningar var inte särskilt höga. Men Destination: Indien var förvånansvärt lätt att fastna för. Jag föll snabbt för de härligt charmerande karaktärerna och det dröjde inte länge förrän jag var helt uppslukad av deras äventyr.

 

Destination: Indien är en lättsam och riktigt inspirerande må bra-bok, som får mig att vilja ge mig ut i världen och resa. Den exotiska miljön, maten och människorna beskrivs med ett rikt språk, och ofta känns det nästan som att man befinner sig på plats. Katy Colins ord transporterar läsaren till Indien, och gör det mycket svårt att återvända till verkligheten.

 

Destination: Indien är dockbåde förutsägbar och klyschig, men det är lätt att låta bero just för att den för övrigt är så pass värmande. Som helhet är Destination: Indien en bok med livsgnista och härlig attityd, och den får verkligen mig att vilja läsa mer av Katy Colins.

Den animerade Trolls är ett färgsprakande glädjepiller för hela familjen.Trots en stereotypisk handling är det lätt att förbise klyschorna just för att filmen är så härligt käck. Trolls inspirerar med optimistiska karaktärer, ger energi med svängig musik och gör tittaren på allmänt gott humör.

 

 

De kreativa animeringarna i Trolls ger en riktig sockerchock. Glitter, starka färger och kramgoa flufftroll gör filmen sjukligt söt, och det är omöjligt att inte svepas med av det värmande lyckoruset som medförs. Trolls har dessutom galet bra musik, och jag njuter helhjärtat av de medryckande låtarna som sätter sprutt på kroppen. Upprymda av soundtracket dröjde det inte länge förrän alla i soffan skrattade och sjöng med.

 

 

Vidare är Trolls även riktigt smart. Manuset är fyllt med många popkulturella referenser som både väcker skratt och ger en känsla av tillhörighet. Dessutom imponerar Trolls med ensemblen skådespelare. De förhöjer tittarupplevelsen, och passar sina karaktärer som handen i handsken. Störst intryck gör talangfulla Anna Kendrick, Zooey Deschanel och Justin Timberlake, som med sina starka röster får filmen att svänga.

 

 

Trolls tar tittaren på ett sött, färgglatt och hjärtevärmande äventyr för hela familjen. Det är en underhållande må bra-film, fylld med glädje och med hjärtat på rätt plats.

 

 

 

Eftersom det är en del att gå igenom håller jag mig kortfattad.

 

HarperCollins skickade mig Destination: Indien, vilket är den andra delen i feelgood-serien Äventyr för ensamma hjärtan av Katy Colins. Från Modernista fick jag Någon måste stoppa Ivy Pocket av Caleb Krisp samt Berättelser om en (inte så) evig lycka av Rachel Renée Russell. Jag fick dessutom Leon av Mons Kallentoft & Markus Lutteman, Som ett eko av Diana Gabaldon och Mordet på orientexpressen av Agatha Christie från Bookmark förlag.

 

Under veckan skickade också Rabén&Sjögren Den sista stjärnan av Rick Yancey, alltså den avslutande delen i Den femte vågen-trilogin. Även Jorden vaknar av Madeleine Bäck anlände från Natur&kultur.

 

Från 20th Century Fox kom den tredje säsongen av Black Sails, medan Paramount skickade Hawaii Five-0 säsong 6. Jag fick också Kärleken är störst samt Hacksaw Ridge från Noble Entertainment, The accountant från Warner Bros, Trolls från Dreamworks och Doctor Strange från Disney/Marvel.

 

Min älskade mamma överraskade dessutom mig med tre svenska filmer under veckan; nämligen Den allvarsamma leken, Morran & Tobias och den underbara Astrid Lindgren-klassikern Madicken på Junibacken.

 

Den tredje säsongen av Hawaii five-0 är seriens hittills starkaste, och utmärker sig genom att hålla en hög kvalité rakt igenom. Kriminalare blir lätt enformiga, men Hawaii five-0 har hittat lösningen i form av att variera avsnittens stilar och upplägg. Exempelvis är ett avsnitt utformat som en slags talk-show, medan ett annat fokuserar mestadels på tillbakablickar. Dessutom involveras ofta huvudkaraktärerna personligt i fallen, vilket engagerar betydligt mer än när de bara bistår utomstående.

 

 

Skådespelarna är som alltid mycket duktiga och dynamiken mellan dem är fantastisk. Speciellt gripande är ”bromansen” mellan Steve och Danny, vars käbbel har högt underhållningsvärde. Den tredje säsongen av Hawaii five-0 har dessutom många bra gästskådespelare. Exempelvis är George Takei, Terrence Howard, Peter Weller, Summer Glau, Aisha Tyler och Janel Parrish med i en del minnesvärda scener.

 

 

Säsongen avslutas med en spännande cliffhanger och abstinensen efteråt är hög. Som helhet sticker Hawaii five-0 ut från andra kriminalare och trollbinder med vacker miljö, charmiga karaktärer och ett upplägg som varierar från avsnitt till avsnitt.

Den senaste superhjältefilmen från Marvel är förvånansvärt stark. Doctor Strange sticker ut ur mängden, och imponerar med en ruskigt bra kombination av action och humor. Den spännande handlingen och de snyggt koreograferade striderna kompletteras med fyndiga dialoger och oväntat många skratt. Det hela resulterar i en värdefull förmåga att underhålla en bred publik.

 

 

Så vad har Doctor Strange som gör den speciell? Förutom den upplyftande humorn finns två saker som utmärker filmen, varav den ena är skådespelarna. Ensemblen är verkligen fantastisk. Skådespelarna lever sig in rollerna och gör stort intryck med dynamiska framföranden. Cumberbatch är klockren i huvudrollen, Swinton har en härligt sublim närvaro och McAdams bidrar med ett behagligt lugn. Hela rollistan lyser av kompetens och inger respekt med sina stora namn. Jag hade dock velat ha en mer komplex skurk. Mikkelsen, som spelar honom, gör allt rätt och ger karaktären stor potential. Men vi får inte veta särskilt mycket om bovens förflutna, och hans relativt stereotypiska uppbyggnad gör att han ändå känns lite platt.

 

 

Det andra som får Doctor Strange att glänsa är de mäktiga, visuella effekterna. De har nästan en psykedelisk inverkan och berikar filmen med oräkneliga, läckra scener som fick mig att utropa ”wow”. Filmer som tungt förlitar sig på effekter faller ofta på att större fokus ligger på det estetiska snarare än innehållet. Men Doctor Strange väger upp båda på ett snyggt sätt och använder effekterna som ett genomtänkt, framåtdrivande verktyg. Det är enbart framåt slutet som CGI:n tar överhanden och blir lite för mycket.

 

 

Doctor Strange har en härlig glimt i ögat och briljanta, visuella effekter. Intresset fångas redan vid första scenen och det klargörs tidigt att Doctor Strange är en av Marvels starkare verk.

 

The Neverending Story är en vacker familjefilm, med starkt budskap och en härligt magisk känsla. Karaktärerna är otroligt söta och speciellt Bastian, som spelas av Berret Oliver, charmar sig in i tittarens hjärta. Ändå är The Neverending Story inte lika speciell som mitt yngre jag hade målat upp den.

 

 

Berättelsen hade nämligen svårt att behålla mitt engagemang från början till slut. Filmen känns aningen utdragen och som vuxen tittare tyckte jag att den var stundtals tråkig. Dessutom innehåller The Neverending Story stora logiska luckor, och ibland upplevs filmen vara riktigt osammanhängande. Scenernas kontrasterande stilnivåer ger ett rörigt intryck och känslan när eftertexterna börjar rulla är antiklimatisk.

 

 

The Neverending Story är alltså en fin och trivsam familjefilm, som har lite svårt att skapa ett helhjärtat intresse hos sin vuxna publik.

 

Mitt magiska finger är ännu en söt berättelse av Roald Dahl. Dessvärre tilltalar den inte mig lika mycket som hans andra verk.

 

Karaktären som i fråga har det magiska fingret har en mycket liten roll. Vi spenderar inte mycket tid alls med henne och får inte lära känna henne som person. Dessutom förklaras hennes krafter ytligt, och det psykologiskt intressanta sambandet mellan hennes magi och ilska faller platt på grund av att det inte utforskades tillräckligt djupt.

 

Detsamma gäller bokens budskap. Mitt magiska finger förespråkar moral och egenansvar genom satiriska metaforer, men även detta görs på ett så pass ytligt sätt att det skapar distans till läsaren. Det gör att det blir svårt att ta till sig det Roald Dahl vill förmedla.

 

Som helhet är Mitt magiska finger en lättsam och småsöt berättelse. Boken saknar dock den charm och magi som Roald Dahls verk ofta karakteriseras av.

 

Det var problematiskt för mig att engagera mig i The Fiery Heart. Det är över tre år sedan som jag läste bokens föregångare – The Indigo Spell – och jag upplever att min boksmak har förändrats under dessa år. ”Urban fantasy” är inte riktigt min genre längre, och jag hade svårt att återvända till Richelle Meads vampyrvärld. Dessutom har jag hunnit förlora intresse för karaktärerna, och jag kunde inte hänge mig handlingen lika mycket som jag velat.

 

Med det sagt tycker jag ändå att The Fiery Heart är helt okej. Jag gillar konceptet och tycker mycket om relationen mellan protagonisterna Sydney och Adrian. De är riktigt gulliga ihop och jag tilltalas av att deras relation bygger på en stark vänskapsgrund. Båda har dessutom tydligt urskiljbara berättarröster, och fast jag föredrar att läsa böcker ur en synvinkel om det inte är absolut nödvändigt med flera så fungerade det bra.

 

Det som The Fiery Heart faller på är dock att det känns som en utfyllnadsbok. Det händer inte mycket i mitten av romanen och som läsare förlorade jag engagemanget under långa partier. Visserligen ökar tempot mot en spännande cliffhanger i slutet, men det kompenserade inte tillräckligt för den tråkiga mittsektionen.

 

Som helhet är The Fiery Heart okej, men det var tröttsamt att återvända till en värld jag upplever mig ha vuxit ur.

 

Ouija: origin of evil utspelar sig ungefär femtio år innan Quija (2014). Filmen är dock fristående, och det är inte nödvändigt att se originalet för att hänga med. Till min förvåning börjar Ouija: origin of evil rätt bra. Inledningen är spännande och väcker nyfikenhet för handlingen. Dessutom gillar jag att stort fokus ligger på karaktärerna, och skådespelarna presterar bra. Jag fastnar speciellt för talangfulla Reaser (Twilight), Basso (Captain Fantastic) och Wilson (Annabelle 2), som tillsammans väcker intresse för rollerna.

 

 

Men det blir dessvärre snabbt uppenbart att Ouija: origin of evil håller sig inom mallen för en typisk skräckfilm. Den innehåller många klyschiga troper och det förutsägbara händelseförloppet är allt annat än nyskapande. Därtill är dialogerna platta och händelserna saknar trovärdighet. Ouija: origin of evil har också så många ”jump-scares” att de förlorar effekt, och ofta blir situationer ämnade att vara obehagliga istället komiska. Ett exempel på detta är när besatta Doris får en mans röst; vilket låter mer som sura uppstötningar än en ond ande.

 

 

Ouija: origin of evil är som helhet okej. Jag tycker om skådespelarna och karaktärerna, men förlorar intresse på grund av de överdrivna och efterapande händelserna. Filmen följer strömmen och tillför inget eget till genren.

Wow. Varför har inte fler läst den här boken?

 

Golden Boy är en intensiv roman. Med sitt kraftfulla koncept och berörande handling griper boken verkligen tag. Den vackert skrivna berättelsen är förvånansvärt mäktig och de överväldigande händelserna tog andan ur mig gång på gång. Golden Boy är en bok som verkligen hänför, och jag kan inte säga annat än att jag är riktigt imponerad.

 

Jag förväntade mig inte särskilt mycket när jag började läsa Golden Boy. Jag hade inte hört talats om boken tidigare och utifrån baksidestexten uppfattade jag handlingen som relativt ytlig och stereotypisk. Därför blev jag förvånad när jag motbevisades redan efter några sidor. Det blev tidigt tydligt att Golden Boy var något utöver det vanliga. Det rika språket, den laddade stämningen och Tarttelins fantastiska förmåga att få läsaren att reflektera och ifrågasätta gör Golden Boy till något extraordinärt. Jag lärde mig nya saker på varje sida och berördes så djupt att det nästan gjorde ont. 

 

De dynamiska karaktärerna är genomtänkta och trovärdiga. De sjuder av liv och känns verkligen som riktiga personer. Mest fastnar jag ändå för huvudpersonen, Max – som är lätt att sympatisera med och oerhört intressant att följa. Boken berättas dock ur fem perspektiv. Det kan låta som mycket, men det ger faktiskt en hel del. Situationen som skildras är nämligen komplex, och genom att framställa den ur flera synvinklar skapas både större förståelse och empati än vad som hade varit möjligt med en berättarröst.

 

Som helhet är Golden Boy en roman som jag rekommenderar varmt. Den har ett annorlunda koncept, en kraftfull handling, flera tankeväckande budskap och stor känslomässig inverkan. 

Dolda tillgångar är en genomtänkt och väl efterforskad roman. Den lärorika berättelsen väcker många viktiga tankar, och som läsare inspireras man av de starka, kvinnliga protagonisterna. Ändå fastnade jag inte. 

 

Jag hade svårt att ta till mig innehållet, och trots att boken endast består av 326 sidor kändes den väldigt lång på grund av upprepningar och Shetterlys sätt att skriva. Språket är tungt, neutralt och relativt formellt, och det torra uttryckssättet hindrade mig från att engageras. Dessutom är Dolda tillgångar väldigt informationstung, och faktadumpningen med årtal, namn och händelser skapade en distans till berättelsen. Det är som att läsa sakprosa till en skoluppgift, vilket försvårar att faktiskt lära känna kvinnorna och hänföras av deras liv.

 

Som helhet är Dolda tillgångar en extraordinär berättelse; men boken i sig gör inte ett särskilt stort intryck.

 

 

Från Universal Sony fick jag filmerna Sausage party och Inferno. Sausage party är en animerad film för vuxna, där vi får följa livet ur matvarors synvinklar; medan Inferno är den tredje installationen om Robert Langdon. Den utspelar sig alltså efter Da Vinci-koden och Änglar och demoner, men är relativt fristående. Båda filmerna släpptes 27 februari.

 

Från Norstedts fick jag klassikern Balladen om det sorgsna kaféet, av Carson McCullers. Jag vet inte särskilt mycket om boken, men som jag förstår det handlar den om en kvinna som försöker hantera ett triangeldrama.

 

Under veckan lade jag dessutom en order från Adlibris; innehållande The Indigo Spell, The Fiery Heart, Silver Shadows och The Ruby Circle – alltså del tre till sex i Bloodlines-serien av Richelle Mead. Jag har egentligen tappat intresse för serien eftersom det var så länge sedan jag läste de första böckerna, men jag vill ha min samling komplett. The Indigo Spell hade jag dock sedan tidigare, men eftersom den var i en annan storlek än de andra böckerna valde jag att skaffa hem ett nytt exemplar. 

 

Precis som tidigare delar är den fjärde säsongen av The Good Wife väldigt lätt att fastna för och tycka om. Jag imponeras verkligen av den höga kvalitén som alla avsnitt håller: det finns inga utfyllare eller avsnitt som sticker ut på grund av en svacka i manuset. Istället är de oerhört genomtänkta, och den välgrundade kombinationen av spännande intriger, humor och intressanta, juridiska fall engagerar tittaren från början till slut.

 

 

Något som jag verkligen tycker om är att de komplexa karaktärerna inte är desamma som de var i seriens början. De utvecklas hela tiden, och det är riktigt intressant att följa deras förändringar. Att karaktärerna levandegörs så pass väl och känns så verkliga är mestadels de briljanta skådespelarnas förtjänst. De gör oerhört bra ifrån och lever in sig i rollerna så pass mycket att de blir dem. Det är dessutom roligt att se så många välkända gästskådespelare, och exempelvis Denis O’Hares och Dylan Bakers insatser är mycket minnesvärda.

 

 

Den fjärde säsongen av The Good Wife är den hittills starkare. Med hjälp av humor och intriger skapar den ett beroende som inte släpper taget förrän flera dagar efter sista avsnittet är slut.

 

 

Tusende våningen är ett trollbindande debut, som genom skandaler, skarp social hierarki och häftig teknologi bäst kan beskrivas som Gossip Girl i futuristisk miljö. Vi följer fem huvudpersoner, vars paralleller sammanvävs på ett snyggt sätt. De är mycket intressanta att följa och som läsare brydde jag genuint om dem. Men mest imponerad är jag den mångfald som McGee skapat. Hon har på ett väldigt naturligt sätt integrerat personer med skilda hudfärger och sexualiteter i handlingen, och gör ingen stor grej utav deras olikheter.

 

En nackdel med att ha så många berättarröster är dock att det tar ett tag att vänja sig vid. Eftersom de fem protagonisterna introduceras med rätt korta mellanrum är det i början svårt att komma ihåg vem som var vem. Det är inte förrän mer bakgrundsinformation lagts till och karaktärerna växt sig allt mer komplexa som det är lättare att skilja dem åt.

 

Något som verkligen tilltalar mig med Tusende våningen är de spännande intrigerna. En handling fylld med hemligheter och konspirationer är nämligen helt i min smak och gjorde Tusende våningen till en riktig bladvändare. Däremot hade jag gärna velat ha en mer konkret världsuppbyggnad. McGee förklarar väldigt lite om hennes framtidsvision och som en följd blir det svårt att förstå konceptet och syftet med tornet. Många frågor om hur samhället ser ut och fungerar väcks under läsningens gång, men nästan ingen av dem besvaras, vilket minskar världens trovärdighet.

 

Tusende våningen är en förvånansvärt stark debutroman. Jag hade svårt att släppa taget om boken och fängslades av språket samt de intressanta intrigerna. Om du tycker om tv-serien Gossip girl är Tusende våningen verkligen en bok för dig.