Jag har svårt för Stulna liv, och trots det mycket fascinerande konceptet grips jag inte tag. Karaktärerna saknar djup, dialogerna är ointressanta och Dashners sätt att skriva tilltalar mig inte. På grund av ett dåligt genomförande blir handlingen alltså aldrig riktigt fängslande.

 

En annan anledning till att den i grund och botten spännande berättelsen faller platt är Dashners påtagliga okunskap. Han upplevs inte vara särskilt insatt i ämnet, och hans sätt att beskriva datorprogrammering på känns inte trovärdigt eller logiskt. Istället känns det som att han har kodning mer som en ”cool grej” och inte som ett genomtänkt inslag.

 

Min förmåga att ta till mig innehållet påverkades dessutom av formgivningen; främst valet av typsnitt. I Stulna liv används en sanserif, alltså en sorts typsnitt där tecknens linjer är jämntjocka och saknar små "flaggor" eller "fötter" som antikvatypsnitt har. Sanserifer har alltså färre detaljer än andra typsnitt, vilket gör det svårare att särskilja typsnittens tecken från varandra. Därför används sådana typsnitt sällan i längre texter, och nästan aldrig i romaner. Men i Stulna liv används då en sanserif, och fast man vänjer sig efter ett tag så blir det definitivt mer mödosamt att ta sig igenom texten – vilket gjorde mig disträ och ofokuserad.

 

Stulna liv har alltså en bra grundidé men ett dåligt genomförande, och som läsare fastnar jag varken för karaktärer eller handling. Innehållet är dessutom relativt ansträngande att ta till sig på grund av att det valda typsnittet har dålig läsbarhet.