The Crown är en sådan där bok som får läsaren att sitta och le fånigt under hela läsningen. Boken har en lättsam och glädjande stämning, och är skriven på ett sätt som gör det oerhört lätt att fångas upp – men desto svårare att lägga ifrån sig den. Protagonisten Eadlyn, som i The Heir var så pass självisk och bortskämd att det blev påfrestande, har växt mycket som person och är betydligt mer sympatisk och lättomtyckt. Faktum är att alla karaktärerna är måttlöst goa: till och med männen som tävlar om prinsessans hjärta är vänner snarare än rivaler. Deras överväldigande omtänksamhet gör nästan att jag vill omfamna dem allesammans i en stor gruppkram och sjunga kumbaya.

 

Men The Crown är långt ifrån perfekt. Precis som i föregångarna är bokens största svaghet den ointelligenta världsuppbyggnaden och de många logiska luckorna som uppstår i berättandet. Trovärdigheten ligger i botten och kungafamiljen är pinsamt oinsatta i politik. De isolerar sig från folket som de styr över och gör omfattande förändringar utan att fundera över vilka konsekvenser det får. Därtill är boken förutsägbar och klyschig, och jag tycker att det är lite synd att männen i Eadlyns urval inte testas för att göra sig förtjänta av kronan. De närvarar bara vid vissa evenemang och påverkar inte sina egna öden på samma sätt som kvinnorna gjorde i seriens tre första böcker.

 

Som helhet är The Crown en riktigt bra roman. Det som The Crown saknar i hjärna kompenseras stort i hjärta. Inte alla böcker behöver vara intelligenta och aktivera alla hjärnceller. Ibland räcker det gott och väl med att den får läsaren att må fantastiskt bra.