Nu är tävlingen avslutad och vinnarna dragna. De som vann varsitt exemplar av Assassin's Creed är:

1. Charlotte (DVD)
2. Elsa (BD)
3. Helen (DVD).

Eftersom Ett litet liv fått mängder lovord var förväntningarna höga. Men jag hade faktiskt riktigt svårt att fastna för läsningen, mestadels på grund av språket. Boken är nämligen extremt överarbetad och tung. Meningarna är långa – ibland över tio rader! – och har oräkneliga inskott och parenteser som förstör flytet. Dessutom är romanen i sig för lång, och berättelsen förlorar kraft på grund av de utdragna transportsträckorna mellan händelserna. Mitt intresse förlorades helt enkelt i de stora textmängderna.

 

Jag älskar mörka, komplexa böcker och jag älskar böcker som får mig att känna. Men här upplever jag det som att Yanagihara försöker för mycket, vilket resulterar i att jag inte kände något alls. Huvudkaraktären Jude går igen skit hela tiden och till slut förlorar de hemska händelserna sin effekt. Bristen på ljusglimtar gör att udden trubbas av, och till slut blev det så melankoliskt att jag slutade bry mig.

 

Misstolka mig inte, Ett litet liv är långt ifrån en dålig bok. Den är både kraftfull och tankeväckande, men helt enkelt för texttung i min smak. Jag fick svårt att fastna för handling och karaktärer, och det faktum att det händer ytterst få positiva saker i Judes liv fick mig att tröttna. 

 

 

Albert Bonnir skickade Huset vid havet, vilket är den avslutande delen i Three sisters island-trilogin av Nora Roberts. Jag fick också Som stjärnor faller av Lin Hallberg och Idag är allt av Nicola Yoon från Bonnier Carlsen, samt En enda natt och En enda hemlighet av Simona Ahrnstedt från Månpocket.

 

Universal sände mig dessutom två filmer, nämligen I, Daniel Blake och Noctural animals. Jag ser mycket fram emot att se dessa. ♥

 

 

 

Animal Kingdom är en välspelad och småspännande serie, i liknande stil som Sons of Anarchy. Men med skillnad från den populära motorcykelserien saknar denna ett kraftfullt manus. Här är det rätt platt, med ytlig karaktärsteckning och en handling som inte riktigt klaffar.

 

 

Fast konceptet intresserade mig redan från första början hade jag svårt att fastna för serien. Detta berodde till största del på att jag inte greps tag av karaktärerna. Alldeles för många karaktärer introduceras på samma gång och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Dessutom utforskar manuset inte dem tillräckligt noggrant, och en mer nyanserad och komplex uppbyggnad hade behövts för att engagera. Serien saknar för övrigt förmågan att beröra, och fast den ibland blir riktigt spännande satt jag ofta uttråkad.

 

 

Den första säsongen av Animal Kingdom är som helhet okej. Det blir spännande ibland och skådespelarna gör bra ifrån sig, men karaktärerna är svåra att fastna för och hårdrocksmusiken som spelas titt som tätt framkallar huvudvärk.

 

Middagsmörker är den enda boken jag läst om samisk kultur. Det är riktigt intressant att ta del av den annorlunda mytologin, och jag fascineras av samebyns uppbyggnad. Miljön och karaktärernas levnadssätt får boken att sticka ut, och bidrar till en lärorik läsning. Jag hade dock velat få ännu djupare inblick i kulturen, och därför kan jag inte låta bli att undra hur det skulle ha blivit om någon med samisk bakgrund hade skrivit boken istället. Missförstå mig inte, Cederlund gör ett bra arbete med det hon har, men i slutändan approprierar hon ändå kulturen och det blir stundals tydligt att fördomar spelat in.

 

Texten har ett bra flyt, och fast berättelsen är i enklaste laget hölls jag fängslad. Jag saknar dock ett tydligt orsak-verkan-samband, då en del händelser sker utan någon direkt förklaring. Därför brister trovärdigheten. Jag hade också lite svårt för magisystemet, och kärlekshistorien hade jag klarat mig utan helt.

 

Som helhet är Middagsmörker bra bok, och fast den inte utnyttjar sin potential till fullo ser jag fram emot att läsa fortsättningen på serien.

 

Passengers är en mycket annorlunda science fiction. Här finns inga utomjordingar eller storslagna actionscener, utan fokus ligger på karaktärernas liv och relationer till varandra. Det är ett lågmält drama i rymden, och fast det kanske låter trist kan jag försäkra dig om att så inte är fallet.

 

 

Det är inte vanligt att science fiction-filmer har större inslag av romantik än rymdkatastrofer, men i Passengers fungerar det oväntat bra. Karaktärerna är charmiga, lätta att tycka om och deras kemi till varandra känns äkta. Tack vare att tidsresor, superkrafter och strider mot monster uteslutits, tillåts deras relation att långsamt byggas upp och utvecklas på ett gripande sätt. Deras förhållande ger filmen en oerhört trivsam stämning, och jag mådde personligen väldigt bra av att följa den underhållande duon. Alla skådespelarna gör mycket bra ifrån sig, och speciellt Lawrence imponerar med sin berörande gestaltning.

 

 

Men Passengers är också spännande. Filmens fascinerande koncept är i stil med Across the universe av Beth Revis, och den futuristiska miljön är mycket intressant. Läckra platser varvas med häftiga gadgetar, och trots att vi inte har den sortens teknologi idag upplevs allt som fullt trovärdigt. Därtill har filmen ett vackert foto, ruggigt snygga effekter och en trollbindande atmosfär som gradvis blir allt mer spänd. Det enda jag egentligen saknar är lite mer djup i berättelsen och ett lite mindre förutsägbart slut, men det är petitesser i förhållande till det som är bra.

 

 

Stillsamma Passengers är ett välspelat och kraftfullt rymddrama. Filmen blandar spänning med humor, och håller tittaren fängslad ända till slutet.

 

Komedi? I vilken värld är Divorce en komedi? Rätta mig om jag har fel, men jag trodde att komedier skulle vara roliga? Den första säsongen av Divorce har ingen som helst humor och för att vara en så kallad ”komedi” är den ruggigt tråkig. Det är faktiskt en rätt deprimerande serie, och inte på ett ”åh-vad-jag-berörs”-sätt, utan snarare att den drar ner tittaren i en värld av självömkan och ytlighet.

 

 

Det första som slår mig när jag tittar på Divorce är hur blek den är. Fotot består av blaskigt grå färger, skådespelarna är uttryckslösa och serien utstrålar ingen som helst energi. Den intetsägande handlingen rör sig långsamt framåt och manuset saknar kreativitet. Dessutom är de okomplicerade karaktärerna riktigt irriterande. De beter sig rent utav förskräckligt mot varandra, och speciellt protagonisten Frances framstår som en hemsk person då hon hela tiden ljuger och försöker rättfärdiga sina hycklande handlingar.

 

 

Den första säsongen av humorlösa Divorce gör inget vidare intryck. Det finns egentligen ingen och ingenting att gilla, och jag är förvånad över hur en serie med så lite hjärna och hjärta blivit förnyad för fler säsonger. Den är långt under HBO:s vanliga standard.

 

Why him? är en oambitiös komedi som återanvänder manuset från genrens typiska dussinfilmer och markerar det med en ny titel. Ingenting med filmen är originellt eller nyskapande, och det tar inte lång tid förrän den känns långrandig. Det enda som händer är att den duktiga flickans ”missförstådda” pojkvän försöker få hennes överbeskyddande pappa att gilla honom, och det är inte tillräckligt unikt för att engagera mig.

 

 

Kanske är jag pryd eller gammalmodig i mitt tankesätt, men jag saknar komedier som faktiskt får tittaren att skratta genom intelligenta dialoger och kreativa skämt. Why him? anspelar alldeles för mycket på osmaklig sexhumor och innehåller en tröttsam, strid ström svordomar. Skämten känns barnsliga och filmen som helhet blir oerhört överdriven. Förutom någon enstaka scen som fick mig att fnissa, klarade filmen inte av att hindra mig från att gäspa och himla med ögonen.

 

 

En annan anledning till att jag inte är särskilt förtjust i filmen är karaktärerna. Skådespelarna är visserligen duktiga och det är mycket tack vare dem som Why him? inte sjunker som en sten. Men karaktärerna är platta och känns inte alls som verkliga personer. Den enda som har en gnutta komplexitet i sig är Laird, men hans påfrestande omogenhet får mig nästan att önska att han var lika endimensionell som de andra. Ironiskt är att filmen heter ”varför honom?”, för trots att jag har sett filmen har jag fortfarande inte svar på den frågan.

 

 

Som helhet är Why him? en väldigt typisk, modern komedi. Överdrivenheten tar ofta överhanden och scenerna flyter ihop till ett enda enformigt töcken. 

 

 

Från HarperCollins anlände Timglaset av Gena Showalter och Svartlistad av Alyson Noël. Timglaset handlar om Ten, som spärras in på mentalsjukhus efter att hon vägrat välja mellan de två stridande rikerna dit själen kommer efter att man dött. Svartlistad är fortsättningen på Rivalerna, som följer en grupp kändisaspirerande ungdomar som blir misstänkta för stjärnan Madisons försvinnande.

 

Sonen av Lois Lowry fick jag från Natur&kultur. Det är den fjärde och sista delen i Den utvalde-serien, som utspelas i ett dystopiskt samhälle fullt av förtryckelse och underliga krafter. Jag tycker om de tidigare delarna och ser mycket fram emot att se hur serien avslutas.

Bonnier Carlsen skickade Tors hammare, vilket är den andra delen i Magnus Chase-serien av Rick Riordan. Den här serien är en spin-off på Percy Jackson-böckerna, men behandlar nordisk mytologi istället för grekisk. Eftersom Riordan är en stor favorit hos mig, är jag riktigt taggad att läsa denna.

 

Därtill fick jag Årets bok-nominerade romanerna Ett litet liv av Hanya Yanagihara, och Glöm mig av Alex Schulman, från Albert Bonnier respektive Bookmark. Ett litet liv har fått mängder med lovord och trots bokens avskräckande storlek på närmare 800 sidor verkar det vara en riktigt intensiv läsning. Även Glöm mig har fått många positiva utlåtanden, och fast jag inte riktigt har en uppfattning av vad den handlar om ser jag fram emot att ta del av den.

 

Jag fick även En enda risk av romance-författaren Simona Ahrnstedt, som anlände från Månpocket. Jag tycker väldigt mycket om Simona. Inte nog med att hennes debutbok Överenskommelser också var mitt debutrecex, hon är också en av få svenska författare som verkligen lyckats gripa tag i mig som läsare. Hennes tidigare, skickliga verk gör att jag har riktigt höga förhoppningar på denna.

 

Sist men inte minst har ett par filmer kommit också: Passengers och Assassin's Creed. Dessa har jag redan hunnit se, så recensionerna dyker upp om några dagar.♥ 

Jag är inte det minsta sportintresserad, vilket kändes som ett problem i början av läsningen eftersom det var hockey, hockey och hockey. Jag kände mig distanserad från karaktärerna då jag inte delade deras intresse eller kunde relatera till deras passion. Dessutom är Björnstad väldigt långsam i början, och eftersom många karaktärer introduceras på samma gång fick jag svårt att särskilja dem.

 

Men efter ungefär 150 sidor blev romanen bättre. Jag var självfallet fortfarande inte sportintresserad, men trollbands allt mer av spelarnas gemenskap och kämpaglöd. Dessutom visade sig Björnstad vara betydligt mörkare än förväntat, och den fick mig att känna mer än jag trott att den skulle. Det vackra språket ingav en nästintill poetisk känsla, och spänningen som tog vid blev oväntat gripande.

 

Som helhet är Björnstad en smått utdragen men förvånansvärt kraftfull roman. Orkar man ta sig förbi de första hundra sidorna har man en minnesvärd läsning framför sig.

 

 

Från bokförlaget Opal fick jag Middagsmörker av Charlotte Cederlund, Saeculum av Ursula Poznanski och Tisteltankar av Anette Eggert. Från Piratförlaget fick jag Björnstad av Fredrik Backman och från Albert Bonnier kom Månskensstranden av Nora Roberts.

 

Paramount skickade i sin tur andra säsongen av Zoo, Warnerbros sände första säsongen av Divorce, Animal kingdom och dramat Collateral Beauty medan 20th Century Fox skickade Why him? och Mars.

 

Därtill kom Hundraettåringen som smet från notan och försvann från Disney, och ett egenbeställt paket innehållande Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Deepwater horizon, Florence, När Marnie var där och Planet Earth.

 

Det blev alltså många gobitar att ta del av i helgen, vilket passar utmärkt eftersom jag är sjuk och behöver underhållas. ♥

Det verklighetsbaserade dramat Deepwater Horizon är snyggt och bitvis riktigt spännande. Filmen griper tag om tittaren tidigt och den uppbyggande stämningen ser till att intresset behålls rakt igenom. Engagemanget stärks ytterligare av de imponerande effekterna, och det är svårt att inte låta sig hänföras av de makalösa expositionerna.

 

 

Trots att Deepwater Horizon följer den klassiska mallen för katastroffilmer och därmed blir lite av en dussinfilm, går det inte att neka att den gör det riktigt bra. Det gör dessvärre att filmen känns klyschig, och den utnötta heroiska berättelsen gör dramat förutsägbart. Filmen blir dessutom rätt rörig när kaoset drar igång, och bland  flammor och slam är det svårt att hålla koll på vad som drabbar vem.

 

 

Vidare hade jag gärna velat ha ett lite annat fokus. Mycket tid läggs på att förklara hur oljeriggen fungerar, och jag hade velat se mindre av det. Istället borde mer energi ha lagts på att visa karaktärernas vardag. Nu får vi inte lära känna dem ordentligt: vi vet inte vilka de är eller vilka slags relationer de har till varandra. Det gör offren mer till  en siffra i statistiken än verkliga personer. Jag hade också velat veta mer om händelsens efterföljder, samt anledningen bakom det hela.

 

 

Deepwater Horizon är ett snyggt och välspelat drama. Spänningen griper tag och de kompetenta skådespelarna övertygar i sina roller. Dessutom lyckades filmen beröra. Men trots detta känns det som att något saknas, och hade Deepwater Horizon valt ett annat fokus skulle den kunnat bli kraftfullare.

Längd: 15 hr 6 min.

Det har gått nästan tre år sedan jag såg förra säsongen av Nashville, och jag hade nästan hunnit glömma hur mycket jag älskar serien. Men redan vid första avsnittet kände jag hur alla minnen och känslor kom tillbaka, och jag måste medge att det känns underbart att återvända till Nashville. Seriens härliga karaktärer, medryckande musik och fängslande drama ger Nashville en styrka som skapar ett oåterkalleligt beroende.

 

 

Seriens främsta styrka är karaktärerna. I täten av Nashville finns en grupp framgångsrika kvinnor, och trots att mitt eget liv ser helt annorlunda ut än deras har jag lätt att relatera och inspireras av deras självständighet och styrka. Jag tilltalas också av karaktärernas mångfald och gillar att serien framhäver individer med olika etniska bakgrunder och sexualiteter. Fast karaktärernas förmåga att fängsla mycket beror på manuset, spelar också de begåvade skådespelarna en stor roll i detta. De griper utan svårigheter tag i tittaren och bländar med sin professionella stjärnglans. Extra imponerad är jag över de många minnesvärda gästskådespelarna. I tv-serier är det vanligt att gästskådespelare bara blinkar förbi utan att de ägnas dem någon större tanke, men i Nashville gör de intryck. Till exempel bidrar Christina Aguileras och Alexa PenaVegas medverkan med ett par handlingsparalleller som förhöjer hela säsongen.

 

 

Den tredje säsongen av Nashville är emellertid inte perfekt. Dramat är någorlunda utdraget och serien har lite svårt att släppa taget om vissa handlingsparalleller. Säsongen är dessutom rätt förutsägbar, och fast den försöker chockera med en del vändningar och cliffhangers är det ofta uppenbart hur det kommer att fortsätta. Detta beror till stor del på att Nashville börjat upprepa sig en del, vilket blir lite uttjatat i längden. Det frustrerade mig dessutom att många av karaktärerna ofta bråkar och gör saker som inte är likt dem, och med tanke på hur mycket jag grät till förra säsongen berördes jag förvånansvärt lite av händelserna.

 

 

Som helhet är den tredje säsongen av Nashville riktigt bra. Det är ett mycket välspelat och intrigfyllt drama, som inte alls har fått det genomslag som serien förtjänar. Jag ser väldigt mycket fram emot fortsättningen, och baserat på trailern för den fjärde säsongen lär det bli drama, drama, drama.

 

 

Nu är tävlingen avslutad och vinnarna är dragna. De som vann varsitt exemplar av den första säsongen av Mars är:

1. Gunilla (DVD)
2. Karin (BD)
3. Daniel (BD).

American Honey är ett annorlunda men sevärt drama, med energipulserande stämning, snyggt foto och duktiga skådespelare. Berättelsen är vacker, och budskapet om att våga drömma och se livets möjligheter träffar direkt i hjärtat. Dessutom är det förvånansvärt intressant att följa Star och hennes bestyr.

 

 

Men på grund av en del brister når American Honey inte ända fram. Filmen är lite ofokuserad, och väckte inte ett genuint intresse för karaktärerna då mycket bakgrundsinformation saknas. Men den största svagheten är ändå dess längd. American Honey är hemskt utdragen och det händer inte tillräckligt mycket för att fylla ut tiden på ett effektivt sätt. Många scener känns upprepande och pågår alldeles, alldeles för länge. Som tittare får man därför inte samma energi och passion som karaktärerna – vilket är synd, för med en tydligare riktpunkt och en mer komprimerande klippning hade American Honey kunnat bli riktigt gripande.

 

 

Den originella American Honey visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Ändå når den inte ända fram, och filmen hade behövt vara lite mer… händelserik, för att göra ett bestående intryck på mig.

Antal nya böcker: 20 stycken (14 recex).

Recenserade böcker: