Jag har väldigt kluvna känslor för Maybe someday. Å ena sidan fångade boken mitt intresse direkt. Språket är väldigt behagligt och texten är oerhört lätt att ta till sig. Som läsare sugs man in i berättelsen redan vid första meningen, och det är svårt att släppa taget om den. Jag gillar dessutom det annorlunda konceptet med en döv musiker, och fascinerades eftersom jag aldrig läst om hörselskadade karaktärer förut.

 

Men. Intresset svalnar efter ett tag. Fast jag engagerades av att läsa om karaktärerna kunde jag inte låta bli att störa mig på dem. Sydney är alldeles för osjälvständig och gråtmild, medan ”drömprinsen” Ridges beteende gjorde mig genuint arg. Båda två är hycklare, och jag frustrerades av deras enträgna kärleksdrama. Flera gånger ville jag bara skrika ”ryck upp er och ta ansvar över era liv!”, och eftersom boken inte skildrar något annat än just deras förhållande blev det efter ett tag riktigt tröttsamt. Det enda vi får läsa om är hur de trånar efter varandra, och jag hade velat ta del av en större del av deras liv. 

 

Som helhet är Maybe someday bra, men inte så bra som jag hade förväntat mig. Jag fullkomligt älskade bokens början och såg fram emot en extraordinär läsning, men på grund av triangeldraman, idiotiska karaktärer och bristande trovärdighet blev Mayby someday inte mer än ordinär.