Författare: Moa Herngren.

Serie: Fristående.

Längd: 303 sidor.

Bokförlag: Bonnier Carlsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av boken. Att den skulle vara fartfylld? Spännande? Ha oväntade vändningar? Hur som helst är Ni kommer sakna mig inget av det där.

 

Eftersom konceptet med en runaway som ger sig in på en kriminell bana lät intressant i mina öron, satte jag ivrigt igång med läsningen. Men redan efter ett par sidor kände jag att Ni kommer sakna mig inte var en bok för mig. Både språket och tempot hade ett finger med i detta, men största problemet var huvudkaraktären My. Jag hade svårt för henne redan från första stund, och ju mer jag läste desto gnälligare och mer osympatisk framstod hon. Jag kunde inte alls relatera till hennes egocentriska tankesätt, och irriterades på avsaknaden av förståelse och omtanke. När jag gav mig in i läsningen hoppades jag på en spännande berättelse om någon som flydde från hemska förhållanden, men i själva verket handlar det om en bortskämd tonåring som är trött på att inte alltid sättas i första hand. Det hela är oerhört omoget, och genom boken beter hon sig mer som en klagande sjuåring än någon som snart är vuxen.

 

Ni kommer sakna mig är som helhet en rätt ytlig bok. Konceptet hade kunnat utforskas mer noggrant och karaktärerna hade behövt göras mer dynamiska. Som det är nu känns berättelsen platt, och som läsare greps jag inte tag av handlingen då jag saknar trovärdighet och hjärta. Ni kommer sakna mig är dessutom rätt långsam, och det tar ett tag innan romanen kommer igång. Som tur är ökar tempot framåt slutet, och där lyckas boken fånga mitt intresse på ett annat sätt. Dessvärre kom det för sent för att kompensera för tidigare svackor.

 

Allt som allt är Ni kommer sakna mig en rätt medioker läsning som inte gjorde ett särskilt stort intryck.