En dag kommer jag tillbaka
Originaltitel: The Forgetting Time.
Serie: Fristående.
Längd: 341 sidor.
Bokförlag: Forum.
"Janie försöker förstå vad det är med Noah. Han har alltid varit udda. Han kan saker som han inte borde, och hans egenheter börjar oroa henne. En dag ringer skolan och säger att Noah pratar om vapen och att han blivit nedtryckt under vatten tills han inte kan andas. De kräver att han genomgår en psykiatrisk undersökning."
En dag kommer jag tillbaka fångar intresset direkt och liknar inget annat som jag läst. Jag har inte tidigare tagit del av skönlitteratur med reinkarnation som koncept, men det var både unikt och oerhört fascinerande att läsa om. Dessutom har romanen nyanserade karaktärer, ett vackert språk och gripande mysterium som gör de första hundra sidorna omöjliga att slita sig ifrån.
Men efter den där fantastiska inledningen började jag tappa intresse. Kanske blev jag bara disträ, men jag upplevde helt enkelt boken som långrandig och hade svårt att fokusera. Dessutom blev det vackra språket ibland för poetiskt. De många metaforerna och liknelserna kändes till slut forcerade, och blev efter ett tag tungt att läsa.
Därtill är jag besviken över att det mesta i boken berättas, istället för att visas. Som läsare vill jag uppleva händelserna själv och delta genom karaktärernas ögon, och tyvärr blir det platt när allt explicit skrivs ut. Det hade exempelvis varit mer effektfullt om vi fått läsa om hur mamman gråter, hur hennes händer skakar och hur rösten bryts när hon pratar, istället för att bara få berättat att hon är ledsen.
I grund och botten är En dag kommer jag tillbaka en riktigt bra bok. Konceptet är oerhört fascinerande och handlingen grep verkligen tag i mig från början. Men under bokens gång händer inte tillräckligt mycket för att behålla intresset, och efter ett tag hade jag förlorat mitt engagemang.
