Florence
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson.
Releasedatum: 2017-01-16.
"Florence Jenkins är en rik arvtagerska i New York som drömmer om att bli stor operasångerska – trots att sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Sopranen kunde bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar, tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen drygt en månad före sin död 1944."
Ni vet den där känslan som man får när man tittar på Mr Bean? Obehaget, pinsamheten, som uppstår när man ser Beans välmenade försök som alltid slutar i katastrof? Lite av den känslan finns med även i Florence. Florence Jenkins saknar helt självinsikt, vilket försätter henne i många genanta situationer. Det kryper av obehag i tittarens kropp, men likt en bilkrasch är det omöjligt att titta bort hur mycket man än vill. Men det är också det som gör Florence så fruktansvärt underhållande.
Florence är lyckligt ovetandes om att hennes man döljer tidningarnas kritik.
Florence är en rolig film, och redan halvvägs igenom hade jag tappat räkningen på antalet gånger som den fått mig att skratta. Men i grund och botten är det ett drama. På sina ställen fokuserar Florence på Jenkins dödliga sjukdom, och vid dessa tillfällen blir filmen mer allvarlig. Scenerna ger filmen djup, och ökar samtidigt förståelsen för Florence Jenkins som person. De bidrar till att hon blir mer människa, snarare än ett förlöjligat skämt. Hade filmen inte kombinerat humorn med denna dos allvar hade den lätt kunnat ses som överdriven. Nu känns Florence istället väl avvägd; om något utdragen.
Lektionerna hos sångpedagogen går enligt Florence utmärkt.
Som helhet är den värmande må bra-filmen Florence sevärd. Den har fantastiska skådespelare, mycket glädje och stort hjärta. What’s not to like?
