Jag är inte det minsta sportintresserad, vilket kändes som ett problem i början av läsningen eftersom det var hockey, hockey och hockey. Jag kände mig distanserad från karaktärerna då jag inte delade deras intresse eller kunde relatera till deras passion. Dessutom är Björnstad väldigt långsam i början, och eftersom många karaktärer introduceras på samma gång fick jag svårt att särskilja dem.

 

Men efter ungefär 150 sidor blev romanen bättre. Jag var självfallet fortfarande inte sportintresserad, men trollbands allt mer av spelarnas gemenskap och kämpaglöd. Dessutom visade sig Björnstad vara betydligt mörkare än förväntat, och den fick mig att känna mer än jag trott att den skulle. Det vackra språket ingav en nästintill poetisk känsla, och spänningen som tog vid blev oväntat gripande.

 

Som helhet är Björnstad en smått utdragen men förvånansvärt kraftfull roman. Orkar man ta sig förbi de första hundra sidorna har man en minnesvärd läsning framför sig.