Jätten
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Christian Andrén, Johan Kylén,
Anna Bjelkerud, Linda Faith.
Anna Bjelkerud, Linda Faith.
Releasedatum: 2017-04-10,
Distributör: TriArt.
"Rikard är 30 år, autistisk och född svårt missbildad. Han skildes från sin mor som barn, men är fast besluten att återförenas med henne. För att nå sitt mål tar Rikard hjälp av boule, och en 50 meter lång jätte."
Jätten är ett skakigt, svenskt drama som jag inte riktigt förstår mig på. Handlingen är i sig rätt blek, och tillvägagångssättet för att förmedla budskapet är… underligt. Filmen berör viktiga och intressanta ämnen så som utanförskap, men trots många försök att beröra faller berättelsen platt då mycket känns ytligt och relativt oseriöst. Som tittare tycker man självfallet synd om Rikard, men både manus och skådespelare saknar den där gnistan som gör att man faktiskt bryr sig.
Rikards favoritsysselsättning är att spela boule.
Filmen är inspelad med en skakig kamera för att få en dokumentärlik känsla att uppstå. Personligen är jag inte särskilt förtjust i denna metod, men jag är samtidigt lättad över att kamerarörelserna och vibrationerna inte går till överdrift – efter ett tag hade jag nästan glömt bort dem helt. Effekterna är däremot rätt dåliga, och jag stör mig på att Rikards sminkning får honom att se ut lite som en docka.
Den 50 meter långa jätten hjälper Rikard.
Något som jag har kluvna känslor för är just metaforen ”jätten”. Å ena sidan tycker jag om djupet som den medför. Men samtidigt känns den malplacerad, och jag upplever att den hade kunnat integreras mycket snyggare i handlingen. De abrupta, märkliga scenerna som jätten är med i bidrar dessutom till att den oseriösa känslan förstärks.
Mitt engagemang under filmen är ungefär lika stort som Rikards mammas.
Det känns inte rätt att säga att Jätten är dålig. Budskapet är värt att få ut och berättelsen bär potential. Men jag känner att filmen inte gav mig som tittare något. Den fick mig inte att känna eller bry mig om karaktärerna. Den engagerade mig inte i det som hände och fick mig inte att reflektera över samhällets orättvisor. Den bara var. Jätten kan bäst efterliknas ett skolprojekt, där de som gjort filmen har lagt ner sin själ och är hur stolta som helst – men för en utomstående ser den allt annat än professionell ut.
