Den fjärde och sista säsongen av Heroes är regisserad av Tim Kring, och vi får återse Hayden Panettiere, Milo Ventimiglia, Masi Oka, James Kyson, Sendhil Ramamurthy, Ali Larter, Zachary Quinto och Jack Coleman i huvudrollerna. Den består av en volym; Redemption, som är 778 minuter lång och omfattar 18 avsnitt. Säsongen spelades in 2009 och rekommenderas från 15 år.

 

För att läsa recensionerna för de tidigare säsongerna, klicka här. Den fjärde och avslutande säsongen av Heroes är bra, men tyvärr inte lika fantastisk som resten av serien. Den är fortfarande väldigt spännande och charmig, men har tappat en del av mystiken och är lite mer utdragen. Dessutom har vissa av våra favoritkaraktärer - exempelvis Hiro - fått helt oväsentliga paralleller i denna säsong.


Vi får träffa på många nya fantastiska skådespelare i säsong fyra. Några exempel är Robert Knepper, Deanne Bray, Dawn Oliviri, Ray Park, Elisabeth Röhm, Tessa Thompson och Madeline Zima. Och med dessa nya karaktärer kommer också nytänkande krafter; häftigare än någonsin! Jag gillar verkligen de nya karaktärerna och finner dem otroligt fascinerande.


Själva handlingen i den fjärde säsongen är mycket annorlunda från de tidigare. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad, men känslan är inte alls detsamma som tidigare. Det känns nytt och fräscht, men samtidigt lite påskyndat. Serien är fortfarande intressant och underhållande att följa, men helt enkelt inte lika intressant.

 

Säsong fyra var helt klart den svagaste säsongen av Heroes, men den var definitivt inte dålig. Skådespelarna var fantastiska, handlingen bra och idiotiskt nog slutade säsongen i en spännande cliffhanger som vi aldrig lär få reda på något mer om eftersom denna säsong är den sista. Allt som allt var säsong 4 ett helt okej avslut på en fantastisk serie.

 

 

 

 

Phu! Nu är det äntligen nyår och året är snart slut. Därför gör jag även en års-wrap-up i detta inlägget. Vill dock påpeka att jag är sjuk (och har varit det i över en vecka!) och därför fattar mig lite kort. Jag har inte heller hunnit recensera alla filmer och böcker jag ska recensera, så de hamnar bland inläggen till nästa år i stället.

 

 

 

 

 

 

Safe haven är en film regisserad av svenske Lasse Hallström med bland annat Julianne Hough, Josh Duhamel och Cobie Smulders som huvudskådespelare. Den släpptes 27 november 2013 och är 115 minuter lång. Den rekommenderas från 15 år. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av Nicholas Sparks.

 

 

Recension:
Jag har sett fram emot den här filmen sjukt länge eftersom det är min absoluta favorit Sparks-bok. Det var Safe haven som fick Nicholas Sparks att hamna på min topp-lista, och det var en av de första böckerna som någonsin fick toppbetyg här på bloggen. Därför kan jag inte undgå att jämföra filmen med boken, såklart. Som helhet och jämfört med endast filmer så kan jag säga att den var bra. Inte allt för unik, och rätt förutsägbar, men ändå bra. Men för mig som har läst boken kan jag säga att jämfört med den så är filmen ett skämt.

 

 

Alla mina favoritscener från boken, som bevisade hur stark huvudkaraktären var, eller som var så sjukt obehagliga att jag var tvungen att lägga undan boken för ett tag, eller spännande och oförutsägbara scener som fick mig att dra efter andan; alla dem var ändrade till det sämre. I filmen var Katie inte längre hjältinnan, utan ur min synvinkel var hon snarare ett offer, en ungmö i behov av hjälp. I boken hade hon en helt annan styrka och hon hade gått igenom så mycket mer än vad som framstod i filmen. Även den manliga karaktären, Alex, var helt annorlunda i boken, och även hans barn betedde sig inte alls likadant. Jag skulle kunna spendera hela recensionen bara åt att jämföra boken med filmen, men för tillfället får det duga med att jag skriver att filmen inte alls levde upp till bokens spänning, romantik och dramatik, och att Lasse Hallström ändrat alldeles för mycket, från små detaljer som hårfärger till stora scener som påverkade hela handlingens förlopp.

 

 

Men rent filmmässigt var filmen välgjord och jag tycker att skådespelarna gjorde ett rätt bra jobb. Jag tycker inte riktigt att Julianne Hough passar i huvudrollen eftersom hon inte alls lyckas förmedla en utsatt karaktär (detta beror på regissören också), men däremot tycker jag verkligen att Cobie Smulders (How I met your mother) var rätt i rollen som Jo och att Josh Duhamel gjorde ett bra jobb som Alex.

 

 

Jag gillar att filmen har kvar bokens budskap, trots att den inte framför den lika bra eller tydligt. Safe haven är annorlunda från de flesta andra Sparks-filmerna som finns idag. Den fokuserar inte lika mycket på kärleken mellan karaktärerna utan mer på karaktärernas väg till att lära från det förlutna. Framåt slutet fick jag till och med lite tårar i ögonen, men för att vara ärligt så tror jag att det var från minnet av bokens scen, inte det som hände i filmen.

 

 

Jag tycker även att Lasse Hallström drar in för många klichéer som använts i andra kärleksfilmer, exempelvis från The notebook. Saker som inte har någon betydelse för handlingen men som regissören tagit med för att det varit populärt tidigare. Det känns helt enkelt inte nyskapande. Jag tycker även att det är synd att thriller-delen inte tas till den sjukliga nivån som fanns i boken och ämnet "tillit" hoppades nästan över helt och hållet. Filmen var helt enkelt lugn, medan boken var frenetisk med en ständig känsla av förföljelse.

 

 

Jag hade hoppats på att få den våld, spänning, romantik, dramatik och intensiva känslan som fanns i boken och många viktiga scener som var essenssiella för handlingen saknades tyvärr, men som film var den ändå helt okej. Om du inte har läst boken så tror jag definitivt du kan uppskatta filmen om du söker ett lite typisk kärleksdrama, men för att jag har läst och älskat boken så saknar jag alldeles för mycket av handlingen. Man fick helt fel bild av varför och hur Katie flydde hemifrån och hela handlingen är förvrängd och romantiserad! Man fick aldrig se den psykiskt sjuka sidan som fanns i boken, och inte heller den heroism som fanns inom Katie, utan hela filmen kretsade kring mest onödiga saker och återigen blev det mannen som blev hjälten. Avslutningsvis kan jag bara säga att filmen är bra, men jämfört med boken är den ett skämt.

Monsters university fungerar som en prequel till Disney klassikern Monsters, inc. Filmen är regisserad av Dan Scanlon och rösterna görs av bland annat Helen Mirren, Billy Crystal, Steve Buscemi och John Goodman. Den är 99 minuter lång, barntillåten och släpptes 16 december 2013. Du kan se trailern här.

Handling:
"I denna charmiga film med stort hjärta och mycket humor presenterar Disney Pixar historien om hur den omaka monsterduon Mike och Sulley träffades och blev bästa vänner för livet. Ända sedan Mike Wazowski var ett litet enögt monster har han drömt om att bli professionell Skrämmare när han blir stor – och han vet att de bästa Skrämmarna utbildat sig på Monsters University (MU). Men hans planer hotas redan under första terminen när han som ambitiös student stöter på den late naturbegåvade James P. Sullivan, och det dröjer inte länge förrän deras ständiga tävlan mot varandra får dem utslängda från universitetets Skrämmarprogram. De inser att de måste lära sig samarbeta med varandra såväl som med en grupp missanpassade monster om de ska kunna ställa allt till rätta igen."

 

Eftersom jag är sjuk för tillfället så ska jag försöka att hålla mig kort. Jag har alltid och kommer alltid att älska Monsters, inc och just därför var jag lite orolig att se Monsters university, för jag var säker på att den inte kunna leva upp till mina förväntningar. Och trots att jag måste säga att jag hade rätt med att den inte var lika bra som första filmen, så var den bättre än vad jag trodde.

 

 

Jag kan inte direkt påstå att jag skrattade mycket till filmen, men den var mysig och underhållande och definitivt smårolig. Det var väldigt intressant att se hur allting började; allt från Mikes och Sulleys vänskap och hur de blev skrämmande, till att få träffa på egentligen oviktiga sidkaraktärer från första filmen och se hur de påverkat vännernas väg.

 

 

Världen i sig är rätt underhållande och det var helt enkelt roligt att se på när Mike tog sina kurser i skrämselogi. Trots att filmen bara är ur Mike Wasowskis perspektiv så får man en helt annan synvinkel av första filmen när Monsters university visade helt andra sidor av bland annat Mike, Sully och Randy än vi är vana vid, och jag måste säga att det fanns vissa scener som gav "aha"-upplevelser när jag tänkte tillbaka på orginalfilmen. Från början måste jag dock medge att jag inte alls gillade Sullys karaktär (jag fann han arrogant och allmänt elak) men han växte och framåt slutet gillade jag honom igen.

 

 

En sak som jag gillar med filmen är att den introducerar med att visa när Mike var liten och gick i grundskolan (han såg helt bedårande ut by the way). Sedan med filmens gång fick man se han växa upp och börja på universitet. Jag gillar helt enkelt att tidsspannet var lite längre än vad jag förväntat mig; jag hade trott att filmen skulle börja direkt när Mike var tonåring, vilket hade varit tråkigare. På detta vis blev fler känslor inblandade.

 

Själva grafiken är rätt bra gjord tycker jag, trots att karaktärerna känns lite mer kantiga från första filmen. Jag gillar hur de har förändrat små utseendedetaljer på allt från föregångaren; det får det att kännas som att det är rätt många år mellan filmerna. Jag gillar att det användes mycket färger eftersom det lätt gör en glad och allt som allt så tyckte jag att den var bra gjord.

 

 

Monsters university är en annorlunda och söt men verklighetsbaserad berättelse som ger en större inblick i Monsters, inc's värld. Dock rekommenderar jag dig att du ser första filmen innan denna, eftersom många skämt och karaktärsförändringar kräver att du sett föregångaren för fullständig förståelse. För trots att filmen utspelar sig innan den första filmen, så finns rätt många detaljer som du kommer missa om du inte har sett den.

 

 

Sammanfattningsvis så var Monsters university mycket bättre än vad jag trodde, och trots att den definitivt inte når samma komiska klass som dess föregångare så är den väldigt söt och underhållande. Du får ett helt annat perspektiv och får se nya sidor hos karaktärerna. Det är utan tvekan en film jag kommer se igen.

Film #372

Little fockers är en film från 2011 regisserad av Paul Weitz. Det är den sista delen i Fockers-trilogin. Filmens skådespelare är bland annat Robert DiNiro, Ben Stiller, Owen Wilson, Barbra Streisand, Blythe Danner, Dustin Hoffman, Jessica Alba, Harvey Keitel, Laura Dern och Teri Polo. Den är 98 minuter lång och rekommenderas från 11 år.

 

Handling:
"Efter tio år, där otaliga hinder har legat i Gregs väg, och han fått två små Fockers med frun Pam, börjar den minst sagt svåråtkomlige svärfadern Jack äntligen att acceptera Greg. När den panke tvåbarnspappan tar ett extrajobb hos ett läkemedelsbolag börjar dock Jack, ännu en gång, att fatta misstankar mot sin favoritsjuksköterska. När Greg och Pams hela släkt, inklusive Pams trånande ex, Kevin, dyker upp på tvillingarnas födelsedagskalas, måste Greg ännu en gång bevisa för Jack att han är fullt kapabel att ikläda sig rollen som mannen i huset. Men kommer Greg, trots alla missförstånd, spionerier och uppdrag under täckmantel, att klara Jacks slutgiltiga prövning och bli släktens näste patriark: the "Godfocker", - eller kommer cirkeln av förtroende att för alltid brytas?"

Recension:

De två första delarna i trilogin, Meet the fockers samt Meet the parents, är sjukt bra och jag skrattade väldigt mycket till dem. Men den här filmen, trilogins avslutning, var verkligen en besvikelse och når definitivt inte upp till de tidigare filmernas höga standard. Mitt tips till er är att se de två första filmerna, skratta er trötta, och strunta i att se den sista delen. Den tillför egentligen ingenting nytt, så du missar ingenting viktigt. 

 

 

Filmen var underhållande, men fick mig inte att skratta, medan de andra filmerna var riktigt roliga. Och trots de stjärnspäckade rollerna så blir det närmare en flopp. De skådespelare som stod ut och gjorde det bästa jobbet var Jessica Alba (Fantastic four) och Laura Dern (Jurassic park) som fick en att åtminstone le. Den bästa komplimangen jag kan ge till de andra skådespelarna är att de passar för sina roller, men tråkigt nog har både skådespelariet och karaktärerna blivit platta.

 

 

Filmen är alldeles för överdriven för min smak och det förstör den mesta av humorn. När den dessutom är förutsägbar för att filmen inte kommer med något nytt utan endast kopierar sådant vi redan känner till, så blir det ibland rätt tråkigt. 

 

 

Filmen var definitivt inte dålig men med den höga standard de tidigare två filmerna i trilogin haft så blev den en besvikelse. Jag hade önskat en mer unik handling tillsammans med ett mer livligt skådespeleri. Vill du ha någonting roligt så se istället de två första filmerna i trilogin.

Film #371

Film #370

Allegiant är en tredje och avslutande delen i Divergent-trilogin skriven av Veronica Roth. Boken består av 526 sidor.

 

Recension:
Den här trilogin har varit min absoluta favoritserie i ungefär två år nu. Första boken, Divergent, fick toppbetyg av mig, och andra boken, Insurgent, fick ett betyg nära därpå. Därför hade jag självklart skyhöga förväntningar på den avslutande delen; Allegiant. Nådde boken upp till dem? Inte ens i närheten.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här boken, den lämnade mig helt enkelt frustrerad. Allvarligt talat så avskydde jag de första 440 sidorna; de var tråkiga, sega och rätt händelselösa jämfört med de tidigare böckerna i trilogin. Jag var ärligt talat nära att lägga i från mig boken. Det enda som höll mig uppe var att många pratat så mycket om slutet, och jag hade länge sett fram emot vad alla pratat om. Men alltså, även det ar en rätt förutsägbar besvikelse. Jag gillar händelsen i sig och har definitivt inte något problem med det, som många andra haft, och jag tycker att det var ett mycket bra sätt att avsluta trilogin på, men jag hade hoppats att det skulle vara en större och en mer storslagen händelse som knöt ihop alla böckerna. 

 

Roth är en väldigt begåvad författare och jag älskar hennes skrivteknik. Det som gjorde boken så sjukt seg var dock Tobias beteende samt allt tråkigt prat om GD och GP hela tiden (säger dock inte vad GD och GP betyder eftersom det spoilar). Jag gillar dock att man fick läsa vart annat kapitel ur Tobias synvinkel och vartannat ur Tris, för trots att jag fortfarande föredrar att läsa ut Beatrices synvikel så blev det rätt omväxlande att läsa ur bådas.

 

Jag tycker dock inte att boken berörde. Jag vet att jättemånga har storgråtit över bokens händelser, och jag förstår verkligen varför, men just att boken tråkade ut mig så pass länge gjorde att det udden av "sorgen" togs bort när det väl hände något. Det var alltså bristen på tempo som gjorde att jag inte blev rörd. Så om du inte har något problem med lite segare tempo så lovar jag dig att du kommer att uppskatta boken mycket mer än vad jag gjorde.

 

Sammanfattningsvis så gillade jag inte boken särskillt mycket. Den skiljer sig väldigt mycket från de tidigare böckerna när det kommer till handling och så vidare, och jag fann det helt enkelt inte intressant. Tempot var alldeles för segt för mig, och inte ens händelserna i slutet, som jag annars skulle ha älskat och blivit berörd av, lyckades få mig att se annorlunda på boken. Just nu känner jag mig bara frustrerad över att min före detta favorittrilogi slutar som en besvikelse. Detta var ärligt talat den sämsta avslutningen, till en riktigt bra trilogi, som jag någonsin läst. Jag ville så gärna gilla den, men måste uppriktigt skriva att jag inte gjorde det. Den får ett okej betyg för gamla minnens skull, och för Roths fantastiska skrivande.

Rekommenderar till: dig som vill avsluta trilogin.
Rekommenderar inte till: dig som stör dig på sega böcker.

Nu är julafton snart över och alla klappar är öppnade. För min del blev det 27 stycken presenter.

 

Förutom pengar, så fick jag en klocka med inbyggd kökstimer, ett par Piere Robert trosor, Warm bodies boken av Isaac Marion, en hårborste, en sminkbortagare, en Puma-jacka, ett filofax, en kniv formad som en krokodil, en flasköppnare formad som en nyckelpiga och en söt sak med afro som fungerar som potatisborst, jag fick tre stycken armband, ett par stövletter, ett par vantar, en fruktkorg, filmen Safe haven på blu-ray, en handduk, ett presentkort på bio, en blomgrupp, en stickad tjocktröja, American pie samlingen, en collagetröja, nionde säsongen av Grey's anatomy, båda Monsters inc filmerna (d.v.s. orginalet och Monsters university) och ett par silverörhängen. Hoppas jag inte glömt något! Här nedanför kan du se mina klappar närmare.

 

Och självklart var det första jag gjorde när jag kom hem att beställa en order från Cdon (fyrasiffrigt belopp!).

Jag håller tummarna för att du också fick många fina saker och att du ser tillbaka på dagen med ett leende på läpparna! Ha en bra fortsatt jul!

God Jul allesammans! Jag hoppas att ni har en underbar dag med era nära och kära, med god mat och många presenter!

 

Jag såg på cupcaketv.blogg.se att hon gjort som en julkalender: att hon varje dag svarade på en av de nedanstående frågorna. Jag tyckte det var en väldigt bra idé, men istället för att få flera korta inlägg så bestämde jag mig att besvara dem allesammans samtidigt, och publicera nu när julen slår till. Alla frågorna har med tv-serier att göra! För er som inte orkar läsa igenom mina svar: ha en fortsatt underbar julafton! Och för er som läser resten; skriv gärna dina egna svar i en kommentar eller på din blogg! Självklart är det tjugofyra frågor, en för varje dag i december fram till jul. Mina svar kan innehålla spoilers. Tänk även på att detta är ett tidsinställt inlägg från november, så mina svar kan ha förändrats lite.

 

Film #369

Jag var med i en tävling via Facebook som hölls av Bonnier Carlsen. Första pris var en massa Mortal Instruments-relaterade prylar, filmen och det två första böckerna. Själv kom jag på sjätte plats och vann böckerna Stad av skuggor och Stad av aska. Självklart har jag redan böckerna (men på engelska) eftersom The mortal instruments är en av mina favoritserier (längtar tills City of heavenly fire släpps!) så att ha en kopia på svenska också känns överflödigt. Därför kommer jag sälja böckerna för kanske 125:- totalt (org. pris 251:-), men det var ändå roligt att ha vunnit dem. :)

 

Olympus has fallen är en actionfilm regisserad av Antoine Fuqua, med Morgan Freeman, Gerald Butler och Aaron Eckhart i huvudrollerna. Filmen är 120 minuter lång och släpptes 4 september 2013, samt rekommenderas från 15 år.

 

 

Recension:
Jag gillade verkligen den här filmen, så ha det i bakhuvudet när du läser de negativa aspekterna jag tar upp i min recension. För självklar är filmen inte felfri, men den var fortfarande väldigt spännande och bra.

 

Själva inledningen till filmen hade egentligen ingenting med handlingen att göra, vilket jag fann lite irriterande. De efterföljande femton minuterna var dessutom riktigt sega och tråkiga, och jag funderade över vilken skitfilm det var. Men sedan höjdes tempot radikalt och Olympus has fallen blev en film jag storgillade.

 

Vissa scener hade dock för mycket "Hollywood"-känsla, d.v.s. som var alldeles för orealistiska och typiska i filmvärden. Att exempelvis en enda person kan ta död på ett dussintal terrorister ensam medan han faller igenom tak, blir knivhuggen o.s.v. utan att egentligen påverkas av det känner jag inte är särskilt realistsikt. Jag skulle även velat ha mer känsla och fler obehagliga scener i filmen; det hade gjort den starkare än att bara människor dog till höger och vänster.

 

 

Slutet - och många andra händelser - var väldigt förutsägbara, så Olympus has fallen var en film där jag som tittare inte behövde sitta och fundera särskilt mycket över händelseförloppen. Men trots det var filmen spännande, med högt tempo, och jag kom på mig själv att stirra storögt på skärmen ibland.

 

 

Gerald Butler gör en lysande insats tillsammans med Morgan Freeman. Dock gillar jag inte Aaron Eckharts karaktär, trots att även hans insats egentligen är bra. Jag känner att han som president inte hade mycket vett i huvudet helt enkelt. En annan sak jag inte gillade med filmen var att de inte brydde sig särskilt mycket om alla civila offer, och när filmen nästan är slut så skämtas det till och med om hela incidenten vilket jag finner osmakligt.

 

 

Nu har jag mestadels fokuserat på det negativa, men jag kan försäkra dig att Olympus has fallen är en riktigt bra och spännande actionfilm, som ärligt talat var bättre än vad jag trodde. Trots filmens brister så är det definitivt en thriller jag rekommenderar till dig som gillar action.

Film #367

The walking dead's tredje säsong är 698 minuter lång och består av 16 avsnitt. Vi får återse Andrew Lincon och Steven Yeun i huvudrollerna. Säsongen släpptes 28 augusti 2013 och rekommenderas från 15 år.

 

 

Som ni vet var jag extremt tveksam inför serien när jag sett första säsongen, som definitivt inte var en ny hit. Andra säsongen var betydligt bättre och nu tog tredje säsongen mig med storm och gör att The walking dead utan tvekan kommer med på min lista bland mina favoritserier.

 

Tredje säsongen utspelar sig några månader efter förra säsongens slut, och mycket har hunnit förändrats, bland annat vissa karaktärer. Under säsongens tid hinner alla karaktärer även att utvecklas ytterligare, somliga till det bättre och andra till det sämre. Vi får följa våra gamla favortiter, men med samma takt som vi förlorar dem en efter en får vi även möta på nya karaktärer, samt återse några bortblömda från första säsongen.

 

Tredje säsongen hade riktigt högt tempo och var sprängfylld med spänning. Dock fanns det några avsnitt som jag fann riktigt tråkiga och sega, men det var dem som var lugnet före stormen, om man säger så. Seriens sista avsnitt var sjukt spännande och jag kan inte sluta tänka på hur fortsättningen kommer att vara. Längtar otroligt mycket tills fjärde säsongen släpps på blu-ray.

 

Regissörerna har verkligen lyckats få till musiken vid det här laget. I första säsongen fanns så gott som ingen musik alls vilket gjorde den otroligt tråkig och känslolös, men nu i tredje säsongen klingar det vackert. Musiken har bringat mycket fler känslor till serien och det var nära att jag började gråta i vissa avsnitt. 

 

Jag är definitivt inte en av dem som finner all våld och allt blod motbjudande, men jag vill ändå passa på att varna dig att det finns många senor och tarmar och liknande med i scenerna. Handlingen är i sig väldigt hemsk och sorglig, men utan att bli läskig eller allt för tårfylld. Det handlar mer om att kunna lämna saker bakom sig och att överleva, och därför ältas inte varenda död avsnitt efter avsnitt som i många andra serier, utan det glöms rätt snabbt bort, vilket enligt mig känns mer realistsikt i en sådan situation som karaktärerna är i.

 

 

Personligen får jag några nya favoriter (varav många självklart dog) men det finns en karaktär som jag har gillat från första gången jag såg The walking dead och det är Daryl. Det känns som att han är den med mest erfarenhet, som har gått igenom så mycket hemskt, och därför får han mitt medlidande. Däremot storgillade jag Rick förut, men i tredje säsongen avskydde jag bokstavligen honom. Han har blivit till en Shane-kopia enligt mig. Dock är Hershal och Maggie och Glen fortfarande starka karaktärer tycker jag.

 

 

Sammanfattningsvis var den tredje säsongen av serien riktigt, riktigt bra och jag ser sjukt mycket fram emot fortsättningen. Serien platsar definitivt bland mina topp 5-favoriter, med sin spänning, sina starka karaktärsutvecklingar och sina överraskande tvistar. Även om du inte gillar zombies så rekommenderar jag verkligen serien, själv trodde jag aldrig att jag skulle gilla den så mycket som jag faktiskt gör!

Film #366

Kick-ass 2 är en actionkomedi regisserad av Matthew Vaughn, med bland annat Chloe Moretz, Aaron Taylor-Johnson, Christopher Mintz och Jim Carrey i huvudrollerna. Filmen är 99 mintuer lång och rekommenderas från 15. Den släpptes 18 december 2013. Den publiceras av Universal filmbolag.

 

 

Som ni vet så storgillade jag första Kick-ass filmen (läs min recension här) så det vet inte så konstigt att jag hade väldigt höga förhoppningar på dess efterföljare. Vad den bra? Absolut! Levde den upp till mina förväntningar? Definitivt inte.

 

Filmen var som sagt bra men inte alls lika underhållande eller spännande som i föregångaren. Jag skrattade inte en enda gång, och kände inte heller att jag drogs med av tempot som i första filmen. Det fanns fortfarande många härliga scener, mestadels med Hit Girl, och mycket våld, men inte alls lika mycket blod som i första filmen, vilket jag varken anser är positivt eller negativt. Dock när filmen inte hade en lika intresseväckande handling (samt att Chris D'Amico verkar ha evigt liv och all tur i världen!) så levde filmen helt enkelt upp till sin härliga föregångare.

 

Jag såg verkligen fram emot att se Jim Carrey i Kick-ass 2, men ärligt talat var han en besvikelse. Har inte sitt vanliga roliga, knasiga och udda jag, utan kändes som vem som helst. Jag älskar verkligen honom som skådespelare, men han levde inte upp till sig själv. Dock var Chloe Moretz awesome, och är den som bygger upp i stort sett hela filmen. Utan Hit Girl skulle filmen nästan bli en flopp. Men tack vare Moretz stannar spänningen kvar. Att vi även får följa hennes liv på high school gör att det känns annorlunda från första filmen.

 

Ett par andra skådespelare i filmen jag storgillade var Iain Glen och Donald Faison. Du känner säkert igen Glen från sin roll som Ser Jorah Mormont i Game of thrones, och Faison som Dr. Chris Turk från Scrubs. Jag tyckte att båda spelade sina roller i Kick ass 2 mycket bra, och trots att ingen av dem hade en framhävande karaktär så gjorde det mycket för filmen. Även Morris Chestnut, som du kanske känner igen från The call, gjorde ett väldigt bra jobb i filmen.

 

 

Direkt när jag såg slutet förstod jag att det skulle komma ännu en efterföljare, och det bekräftades när jag satte mig vid datorn. Mycket riktigt kommer det en fortsättning kallad Kick-ass 3: Hidden evil. Själv tycker jag att det räcker nu, att det är bäst att sluta innan det går utför. Första filmen var riktigt bra och andra nådde bara ett "bra", och jag oroar mig lite över att det blir för överdrivet med ännu en fortsättning med liknande handling.

Jag vill dock tacka Universal för detta recensionsexemplar. Filmen var bra och underhållande, trots att den inte nådde upp till mina förväntningar och var rätt föresägbar. Jag älskar många av karaktärerna - speciellt Hit Girl - och är rätt nyfiken på fortsättningen, och håller tummarna för att regissören gör ett bra jobb!

Jag slutade tidigt idag (vid klockan 11 ungefär) så det fanns ingen post i brevlådan när jag kom hem, men ungefär vid klockan 13 så hör jag hur någonting hamnar i brevlådan. Det visade sig vara två paket från Micke.

 

En prinsessas dagbok 2: kungligt uppdrag (org. Princess diaries 2: royal engagement) är en film regisserad av Garry Marshall. Den är 113 minuter lång och släpptes 2004. Bland annat Anne Hathaway, Julie Andrews och John Rhys-Davis spelar huvudrollerna i denna komedi. Filmen baseras på Princess in the spotlight av Meg Cabot.

 

Disney lyckades definitivt sätta sin prägel eftersom många skådespelare, bland annat Julie Andrews, sjunger i denna. Dock bygger just denna prägel upp en bra feel-good film som jag mycket väl kan tänka mig att se igen, just för att den är så söt.

Sammanfattningsvis var filmen bra, och en helt okej feel-good film. Charmig och söt utgör den en rätt typisk Disney film. Det är helt enkelt en förutsägbar och klichéfyllt chick-flick, men den blir inte sämre för där. Fantastiska skådespelare som Hathaway, Andrews och Rhys-Davis förhöjer filmen rejält, och jag kan definitivt tänka mig se den igen.

Idag när jag kom hem låg ett paket i brevlådan. Det var ingenting utmärkande med det, men jag blev nyfiken och undrade vem det var ifrån. Det visade sig att det var från Universal sony pictures home entertainment nordic ab (phu, det var ett långt namn!), det vill säga ett väldigt stort filmbolag.

 

Filmen jag fick som recensionsexemplar var den nyutsläppta Kick-ass 2, som släpptes på dvd 18 december 2013. Jag har sett den första Kick-ass filmen och storgillade den, så blev sjukt glad över den här överraskningen!

 

 

Jag har som sagt rätt höga förhoppningar och jag hoppas verkligen att filmen lever upp till dem. Ser extra mycket fram emot att se Jim Carrey i denna! Så STORT TACK till Universal!

Förtrollad (org. Enchanted) är en komedi regisserad av Bill Kelly. Den släpptes 2007 och är barntillåten. Den är 103 minuter lång. Bland annat Patrick Dempsey, Amy Adams, James Marsden, Timothy Spall, Susan Sarandon och Idina Menzel spelar huvudrollerna.

Handling:
"Den onda drottningen vill hindra prins Edward att äkta Giselle och sänder henne därför från den animerade världen till New York. Anpassningen till verklighetens värld blir svår, men hon får hjälp av advokaten Robert och blir strax kär i honom också.

Den här filmen har jag såklart sett förut men det var inte förren ungefär en vecka sedan som jag köpte hem den, och därför prioriterar jag även den här recensionen. Filmen är väldigt söt och mysig att se på, och trots att jag inte riktigt kan ta den på allvar så har den rätt många roliga scener.

 

 

Jag tycker att det var en väldigt bra idé att ha en animerad och en otecknad värld. Det kändes nyskapande och unikt och det var dessutom väldigt underhållande att se de tecknade figuerarna anpassas till vår värld. Den tecknade världen är välgjord och vacker, och i den realistiska världen har de lyckats göra riktigt snygga kostymer. De känns härligt fejkade, precis som att karaktärerna verkligen kommit från en tecknad och överdriven värld. Dock måste jag medge att de svårare animationerna, exempelvis draken, är gjorda i rätt dålig kvalité, men det är ingenting jag stör mig särskilt mycket på.

 

 

Jag gillar verkligen blandningen mellan klassisk Disney med sång, de igenkännbara sagorna om Snövit och Törnrosa, samt en annorlunda touch av vår egen värld. Filmen har även väldigt många duktiga skådespelare. Jag har bland annat alltid gillat Idina Menzel (Glee) och Patrick Dempsey (Grey's anatomy), medan Amy Adams (On the road) som jag tidigare ogillat lyckas visa sina talanger. James Marsden (X-men) spelar en annorlunda roll från sina tidigare karaktärer, och han lyckas verkligen att charma publiken. Susan Sarandon (Cloud atlas) är som vanligt toppen och Timothy Spall (Harry Potter) gör även han ett fantastiskt jobb.

 

Kortfattat så är filmen bra; småfånig men charmig. Den bjuder på några skratt och är definitivt underhållande. Jag ser i alla fall fram till Förtrollad 2 där vi får återse huvudskådespelarna från dess föregångare, men även får träffa på bland annat Julie Andrews.

The princess diaries är en 115 minuter lång film regisserad av Garry Marshall, med bland annat Anne Hathaway och Julie Andrews i huvudrollerna. Det är en barntillåten komedi från 2001.

 

Handling:
"Just before her 16th birthday, Mia learns her paternal grandmother, Clarisse, is visiting from Genovia, a small European kingdom. When Mia goes to meet her at a large house, Clarisse reveals she is actually Queen Clarisse Renaldi, and that Mia’s late father was Crown Prince of Genovia. Mia is stunned to learn she is a princess and next and sole heir to the Genovian throne."

Recension:
Den här filmen har jag såklart sett tidigare men jag har inte recenserat den förren nu. Recensionen blir inte lång, både för att jag är stressad men även för att det egentligen inte finns så mycket att säga om filmen.

 

The princess diaries är en söt och småmysig film om varje lilla flickas dröm: att en dag få reda på att man är en prinsessa. Trots att filmen är väldigt orealistisk och har många brister så är den också smårolig och härlig att se på.

 

 

Skådespelarna i filmen är älskvärda. Anne Hathaway har huvudrollen som Mia Thermopolis, och jag tycker att hon utför sin roll som en småtöntig prinsessa väl. Julie Andrews är som vanligt duktig, och sidkaraktärerna som spelas av Hector Elizondo och Mandy Moore känns bekvämt konventionella.

 

 

Det jag gillar med filmen är att jag som tittare får en paus från hur de flesta filmerna ser ut med sex och svordomar. The princess diaries är helt enkelt en lättsam film som hela familjen kan njuta av utan tvekan.

 

Sammanfattningsvis så är The princess diaries en mysig, smårolig och lite charmig film. Den har definitivt sina brister, men passar bra om ditt mål är att slappna av en regnig kväll.

Underkastelsens 12 nyanser (org. 12 shades of surrender) är en antologi (det vill säga novellsamling) skriven av tolv olika erotikförfattare. Några av författarna som arbetat med denna är Saskia Walker, Tiffany Reisz och Portia Da Costa. Boken är på 470 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag. I recensionen skriver jag kort om varje novell.

 

Den andra novellen i samlingen var Äventyr i Paris (org. A Paris affair) av Adelaide Cole. Den här novellen var betydligt bättre än förra, men nådde fortfarande inte riktigt fram. Den handlar om Valerie som är lyckligt gift med en trevlig man, och har barn. Men när hon träffar en man från hennes förflutna tar viljan att bryta sig loss från hennes vardagliga liv över och de inleder en passionerad affär. Skrivtekniken Cole använder är bättre än Calhouns, och novellen har en helt okej handling. Dock gillade jag definitivt inte att hela novellen gick ut på otrogenhet; speciellt när ingenting i karaktärens förhållande var fel. Tempot var också lite småsegt, så allt som allt en okej novell. Betyg: 4/10.

Den tredje novellen var Förbjuden fantasi (org. The envelope indicent) av Emelia Elmwood. Den handlar om Emma som blivit dumpad av sin pojkvän, och får hjälp av sina vänner att uppleva sina mest hemliga fantastier. Hon skriver ner tre sexuella fantasier (vara med två killar samtidigt, vara med en tjej, och inte se någonting medan hon har sex med män hon inte känner) som vännerna får att hända. Den här novellen var rätt grov och... vild(?) men jag kan definitivt säga att det är den perfekta novellen för dig som söker heta scener. Den börjar direkt med handlingen och är väldigt "steamy". Betyg: 5,5/10.

 

Sedan kom Testa gränser (org. The challenge) av Megan Hart. Den handlar om Katie som övertalar sin homosexuella vän Dean att ligga med henne, som ett vad. Jag tycker att det var en rätt nyanserad idé men samtidigt sjukt orealistisk vilket drar ner betyget rejält. Betyg: 3,5/10.

Den hemliga klubben (org. Taste of pleasure) av Lisa Renee Jones kom därnäst. Den handlar om Sarah som blir bjuden av Ryan till en klubb. Hennes vistelse där gör att hon ger efter till honom. Den här novellen fann jag allmänt tråkig. Det kändes som det tog en lång tid innan Jones kom till sin poäng och jag fann den helt enkelt inte underhållande. Betyg: 2,5/10.

Efter den fanns På tåget (org. Night Moves) av Eden Bradley. Den handlar om Kate som tillfredsställer sig själv på tåget, i någon annans bås, omedveten om att han tittar på. Efter ett tag kommer han fram ur sin hörna och är villig att hjälpa till. Jag tyckte först att den verkade riktigt bra och jag medger att det var en bra idé, men jag fann den alldeles för orealistisk för min smak. Betyg: 3/10.

Genom nyckelhålet (org. Cuffing Kate) av Alison Tyler kom efter den. Den handlar om Kate som blir nyfiken på Jules efter att hennes rumskamrat dumpat honom för att han var för kinky. Jag gillade verkligen inte den här novellen, den var händelselös och allmänt jobbig. Betyg: 2,5/10.

Sedan kom Hissen (org. Going down) av Saskia Walker. Den handlar om Jennifer som träffar Armand i en hiss. Hon blir nyfiken på hans dominanta stil. Den här novellen var okej. Egentligen fanns ingen äkta handling, men samtidigt var den rätt intressant till vissa delar. Walker skriver helt okej, och därför får novellen betyget 4/10.

Maktspel (org. Taking her boss) av Alegra Verde handlar om Glory, som omedvetet har sex framför sin chef. När hon ser honom i dörröppningen tror hon att han kommer att avskeda henne, men istället får hon reda på att han vill ha en liknande upplevelse. Jag tyckte att den här novellen var rätt vidrig och pervers och jag gillade den inte alls. Kort och gott, läs något annat. Betyg: 2/10.

 

 

Under dina händer (org. Chance of a lifetime) av Portia da Costa handlade om Rose, som tittar på en sexig film, med sin chef i huvudrollen. Medan hon blir allt mer upphetsad märker hon att han kommer in i rummet. När han märker vad hon tittar på sätter han sig vid henne, och ger henne något hon aldrig skulle glömma. Den här novellen var faktigst helt okej. Lite orealistisk att chefen kom precis vid "rätt" tillfälle och att han betedde sig som han gjorde, men det är något man får ta helt enkelt. Språket var okej, och allt som allt låg novellen på en stark 4,5/10.

Betraktaren (org. For your pleasure) av Elisa Adams handlar om Callie som spanat in sin granne ett bra tag. Men när hon strippar för sig själv ser han det och kommer över. Allt jag har att säga om den här novellen var att den var väldigt orealistisk. Ingenting för mig. Betyg: 2/10.

Den bästa novellen i samlingen var helt klart Sju dagar, sju nätter (org. Seven day loan eller The gift) av Tiffany Reisz. Den handlar om Eleanor, som blir utlånad under en veckas tid av sin dominanta pojkvän till Daniel. Berättelsen var bra och intresseväckande och skrivandet av Reisz var som vanligt superb. Karaktärerna kändes levande och trots att novellen var kort så tillföde den något till The original sinners serien (den fungerar som en prolog). Betyg: 6,5/10.

Totalt var antologin helt okej. Översättningarna var inte de bästa, men kanske är jag helt enkelt inte van vid att språket känns grövre på svenska. Tyvärr tilltalade de flesta novellerna mig inte, men vissa fångade mitt intresse. Många var alldels för orealistiska, och efter ett tags läsning blev det tjatigt eftersom många noveller liknade varantra. Allt som allt, en bra samling för dig som söker erotiska noveller.

 

För ett tag sedan hade jag gjort en beställning från Cdon bestående av lite julklappar, men då blev jag ju även tvungen att skaffa lite saker till mig själv också, trots att jag egentligen inte har råd.

 

Det blev tre filmer och en tv-serie-säsong.

 

Film #358 - 359

Den sjunde säsongen av Grey's anatomy är 960 minuter lång och består av 23 avsnitt. Säsongen släpptes 2011 med de vanliga huvudskådespelarna Ellen Pompeo, Chandra Wilson, Patrick Dempsey, Sandra Oh och Kim Raver. Denna dramaserie rekommenderas från 11 år.

 

 

Fakta:
Den här serien är verkligen som en sinuskurva; hela tiden går kvalitén upp och ner. Efter förra säsongens avslut var jag sjukt taggad inför en episk fortsättning. Men jag måste säga att jag redan vid första avsnittet var besviken. Jag hade hoppats på att ryckas med i spänningen igen, men istället utspelar sig Grey's anatomy säsong 7 en rätt lång tid efter sjätte säsongens final. Det enda man fick se som fortsättning var några tråkiga tillbakablickar.

 

 

Det är en sak som jag har upprepat recension för recension för de senaste säsongerna av Grey's anatomy, och det är att det finns alldeles för många relationsdraman istället för sjukhusrelaterade draman! I denna säsong börjar inte bara Meredith/Derek dramat igen, utan nu känns det även som att alla ligger med alla. Karaktärerna gör slut med varandra för att bli tillsammans igen avsnittet efter, alla blir sårade och löser det genom att ligga med någon annan. Det blir för mycket. I de första säsongerna fanns många häftiga operationer och katastrofer närvarande, men i den här säsongen minns jag inte ett enda sjukhusdrama (och nej, jag räknar definitivt inte sista avsnittet som ett sjukhusdrama). Det enda sjukhusrelatierade som fanns med och som jag uppskattade var var de experiment som utfördes av Karev, Grey, Shepard och Webber. Det var intressant att följa, trots att det inte var spännande. Men just för att det endast finns relationsdraman, känns säsongen rätt utdragen och händelselös. Serien hade högre tempo förr.

 

Jag älskar att säsong 7, precis som föregående säsonger, fått besök av Kate Walsh som spelar Addison Shepard. Som ni vet slutade hon med Grey's anatomy eftersom hon fått sin egen sjukhusserie som är en spin-off på denna (Private practice) men eftersom serierna hör ihop kommer hon och besöker ibland. Eftersom hon var min favoritkaratkär förut blev jag väldigt glad över att se att det inte ändrats. Dock blev jag ledsen över att hon bara var med väldigt kort; och dessutom i säsongens sämsta avsnitt: musikalavsnittet.

 

Jag vet knappt var jag ska börja! Varför har en dramaserie som Grey's anatomy med ett musikalavsnitt? Nästan alla huvudskådespelare, som spelar Owen, Meredith, Lexie, Arizona, Miranda och så vidare, sjunger i avsnittet. Men flest sånger utför Sara Ramirez som spelar Calliope Torres. Jag påstår definitivt inte att de sjunger dåligt (dock gjorde vissa det, nämner inga namn) och speciellt Chandra Wilson sjöng bra, men avsnittet passade inte in; det kändes onödigt och blev väldigt tråkigt. Det är avsnitt 18 ("Song beneath the song") jag pratar om, om du undrar. Men inte nog med detta. Avsnitt 19 är exakt samma avsnitt men förlängt! Som att jag inte blev tillräckligt uttråkad utan att se det två gånger.

 

 

Nu känns det som att jag har varit rätt negativ så därför måste jag ändå skriva att säsongen var bra. Meredith är lite gnällig som vanligt, Derek surar rätt mycket, men andra karaktärer växer för mig. Bland annat Teddy Altman har blivit en karaktär jag verkligen gillar. Men min favorit är fortfarande Christina Yang (trots att jag verkligen inte gillade hennes personlighetsändring de två första skivorna!).

 

 

Avslutsningsvis så var säsong 7 en mysig säsong, men ingenting som höjde pulsen. Karaktärerna utvecklas och söker du mycket relationsdraman är Grey's anatomy rätt serie för dig. Jag ska definitivt se alla säsonger av serien, men måste samtidigt medge att jag börjar tröttna, och jag hoppas att de avslutar serien snart innan den blir en total flopp.

Ingen kan ha lyckats undgå att X-men: days of future past har premiär snart; 23 maj 2014. Men redan nu planeras nästa x-men film i kön, den åttonde i serien. Den kommer att heta X-men: apocalypse och har premiär 27 maj 2016. Hugh Jackman ska garanterat vara med i filmen som Wolverine (Logan), men det diskuteras fortfarande om huvudskådespelarna ska vara de från originaltrilogin (som spelas av Ian McKellen och Patrick Stewart) eller skådespelarna från X-men: first class (ledda av James McAvoy och Michael Fassbender). Själv håller jag tummarna för ursprungsskådespelarna, eftersom tycker att huvudtrilogin är bäst (och så älskar jag McKellen!).

 

 

Hur som helst så ser jag väldigt mycket fram emot både X-men: days of future past och X-men: apocalypse. Vill du läsa mer om X-men: apocalypse, så som handling, vem boven är, regissör o.s.v. så finns information om filmen här.

Som ni vet finns det triljarder böcker jag längtar efter, så som The forever song, Cress o.s.v. Men idag fångades jag upp av en bok som släpps 2014 med ett otroligt vackert omslag! Visst har jag sett vackrare omslag, men jag blev verkligen hänförd av alla färger och designen. Det är tack vare omslaget som jag komme skaffa mig boken så snart den kommer ut, jag har bara läst igenom lite snabbt vad den handlar om.

 

Idag kom ett mycket efterlängtat paket i brevlådan. Dock fanns en stor besvikelse, men det kommer vi till senare.

 

Böckerna jag skaffade hem var Allegiant (Divergent #3) Veronica Roth, A million suns (Across the universe #2) av Beth Revis samt The indigo spell (Bloodlines #3) av Richelle Mead. Jag är otroligt hypad över alla dessa efterföljare!

 

Sweeney Todd är en film från 2007, regisserad av Tim Burton. Johnny Depp, Helena Bonham-Carter, Sacha Baron Cohen, Timothy Spall och Alan Rickman spelar huvudrollerna i denna 116 minuter långa musikaliska thriller. Filmen rekommenderas från 15 år.

 

 

Jag vet att många tycker det är konstigt att jag inte sett Sweeney Todd förren nu, men jag har helt enkelt inte haft intresset. Men nu har några av mina vänner tjatat på mig att jag skulle se den, så då beställde jag hem den för att göra dem nöjda. Men levde den upp till mina förväntningar efter allt prat? Nja.

 

Först och främst har filmen sina episka skådespelare. Utan dem hade filmen enligt mig inte varit värt något. Johnny Depp har en otrolig talang och mitt i den hemska historien lyckas han med sitt underbara minspel och kroppsspråk även bli rolig. Tillsammans med Helena Bonham-Carter bygger de upp filmen från grunden. Båda sjöng också mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag läste en recension av Sean O'Connel där han skrev att de "sell the parts without selling the music" och enligt mig är det en perfekt beskrivning. Deras sånger är levande och skapar karaktärerna, men det är inte så pass bra så att de skulle kunna göra succé av att sälja Sweeney Todd-skrivor.

 

Några episka skådespelare som dock inte lyckades lika väl med sången är Alan Rickman och Timothy Spall. Spall sjöng rent av inte bra, och även om Rickman inte var alltför förfälig så såg jag bara framför mig en sjungande Severus Snape, vilket bara fick mig att asgarva. Jag har aldrig riktigt gillat Sacha Baron Cohen, men han gjorde ett hyfsat bra jobb i Sweeney Todd tycker jag.

 

Handlingen är bra och i grund och botten hemskt, men tempot var lite väl långsamt för min smak. Men filmen var bra regisserad och välplanerad, så det gick på ett ut. Dock är jag inte så förtjust i musikaler eftersom det låter så fånigt när dialogerna sjungs, och Sweeney Todd var inget undantag. Det finns några få musikaler som jag storgillat, men tyvärr var denna inte en av dem.

 

 

En sak jag störde mig väldigt mycket på var fejkblodet. Scenerna hade kunnat bli rätt läskiga om de hade sett mer verkliga ut. Det syns väldigt tydligt att det inte är blod, det är alldeles för ljust och löst. Det ser snarare ut som tomatjuice. Därför blev alla scener där det sprutade blod bara fåniga istället för obehagliga.

 

Sammanfattningsvis så var Sweeney Todd bra, men inte lika bra som jag trott. Det är skådespelarna som gör filmen, för även med sin hemska handling så har filmen alltför många brister för att bli en ny favorit.

En dans på rosor (org. Considering Kate) är en fristående del av Stanislaskis-serien av Nora Roberts. Boken har 311 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag.

 

Det här är den första boken jag läst av Nora Roberts och jag måste medge att jag är besviken. Det känns som att jag ser böcker av den här författaren vart jag än går, och därför tog jag för givet att hon måste vara begåvad. Men efter att ha läst nypublicerade En dans på rosor måste jag säga att jag inte är särskilt sugen på att läsa fler verk av henne.

Jag blev först glad över att Roberts använder ett väldigt enkelt språk, det blev väldigt lättförståligt. Men väl inne i boken var det lite för simpelt, och eftersom det inte fanns några undangömda tankar gav det mig ingen utmaning i läsningen. Man visste redan från början hur det skulle sluta, och det fanns inte några tvister eller överraskningar som ändrade ens förväntningar. Många meningsuppbyggnader var även felaktiga, frågan är om det är författaren eller översättningens fel.

Den här boken är typiskt kärleksblask. En sådan berättelse där man vet från första kapitlet alla händelser, en sådan historia där någon blir kär men förstöker hålla sig borta från sin älskade. Vi vet allt om sådana böcker, och eftersom Roberts inte tar med något unikt, och inte tar storyn till en ny nivå, så blir hela boken tråkig och meningslös. Den är varken spännande eller romantisk, utan bara en i mängden kärleksblaskar. Tempot är långsamt och egentligen händer ingenting i boken.

 

Karaktärerna är inte särskilt orginella, de är ärligt talat rätt platta och tråkiga. Jag gillar att läsa om starka och färgglada huvudpersoner, men varken karaktärernas samtal, beteenden eller tankar var intresseväckande i En dans på rosor.

 

Sammanfattningsvis så är boken en berättelse lik många andra. Det typiska kärleksblasket finns med, och Roberts språk är inte det bästa. Handlingen är allt annat än orginell, och jag är definitivt inte imponerad.

 

Favoritkaraktär: Jack

Rekommenderar till: dig som söker en typisk kärleksberättelse.

Rekommenderar inte till: dig som vill ha något romantiskt/spännande.

I andra säsongen av The walking dead får vi återse Andrew Lincon, Jon Bernthal, Sarah Callies och de andra från första säsongen. Säsongen är 564 minuter lång och består av 13 avsnitt. Serien rekommenderas från 15 år. Säsong 2 släpptes i augusti 2012. Du kan läsa min recension för första säsongen här.

 

Efter att ha sett första säsongen var jag inte direkt hypad över att fortsätta med serien, men eftersom jag ändå hade köpt hem andra säsongen av The walking dead så bestämde jag mig för att få det överstökat. Men nu kan jag bara säga att jag känner mig helt häpen av serien.

 

 

Säsong 2 är en sjukt stor förbättring från första säsongen. Det går knappt att jämföra de båda. Jag älskade verkligen andra säsongen. Jag har aldrig riktigt gillat zombies, utan jag hade alltid tyckt att de är fåniga. Det tyckte jag även när jag såg första säsongen av The walking dead, men andra säsongen tog zombiegenren till en helt ny nivå och nu får jag inte nog av dem.

 

 

Förutom att det finns fler och råare zombiescener i den här säsongen så gillar jag att ingrigerna inom gruppen ökar. Jag gillar verkligen att det finns fler hot än bara zombierna, och att man inte riktigt vet vem i gruppen man ska lita på.

 

En sak som jag störde mig på i första säsongen var att avsnitten var sjukt tysta; det fanns nästan ingen musik alls. Men trots att säsong 2 fortfarande är rätt tyst så finns det mycket mer musik inblandat - speciellt i scenerna med ökat tempo - och det hela bidrar till en mycket mer spännande säsong. Och det kan jag definitivt påstå: säsong 2 av The walking dead var riktigt, riktigt spännande: speciellt i de sista tre avsnitten. I det allra sista avsnittet satt jag och hoppade upp och ner i soffan för att tempot blev så högt.

 

I säsongen får vi vara med om många förluster, men jag uppskattar verkligen de nya karaktärerna vi möter. Tidigt i säsongen få vi träffa på kanske tio nya karaktärer, varav flera av dem växer till att bli favoriter.

 

Det finns rätt många obesvarade frågor, men jag är rätt säker på att vi kommer få svar på många av dem i nästa säsong: och jag längtar otroligt mycket efter att alla hemligheter ska avslöjas. Men redan i andra säsongen får vi ta del av en del av karaktärernas gåtor. För er som har sett säsong 1 så vet ni ju att Jennings sade något till Rick, och i slutet av säsong 2 får du reda på vad. Och för att vara ärlig... "my mind was blown!". En sak som jag dock har varit nyfiken på väldigt länge är varför zombies ens existerar i första taget; hur zombieapokalypsen kom till, och jag hoppas verkligen att vi får reda på det i säsong 3.

 

 

Zombierna är välgjorda och skräckinjagande, men jag kan dock inte påstå att de är läskiga. Antagligen kan jag fortfarande inte riktigt ta zombier på allvar, men efter säsong 2 närmar jag mig definitivt att få mardrömmar om de levande döda.

 

 

Det enda jag stör mig lite på är att serien stundtals blir orealistisk. I vissa fall är zombierna svaga och kan inte ens ta ner ett barn, medan de i andra fall är flera gånger starkare än vilken människa som helst. Men detta är definitivit inget som avgör mitt tycke kring serien. Däremot är vissa avsnitt i början rätt långsamma, men tempot ökar successivt till slutet.

 

 

Om du är som jag, och tänker att zombier inte är in grej, så föreslår jag ändå att du ser serien. Jag trodde inte (inte ens efter första säsongen) att jag skulle komma att gilla serien, men nu efter säsong 2 så är jag säker på att serien kommer bli en ny favorit. Våldsam, blodig och otroligt spännande är det en serie som passar dig som gillar högt tempo och många intriger. The walking dead är utan trekan en serie jag rekommenderar.

Tillsammans med att jag skaffade mig sjunde säsongen av Grey's anatomy så beställde jag även en blu-ray-film. Tydligen delades beställningen upp, men det skiljer endast en dag på när de anlände. Filmen jag beställde var Sweeney Todd: the demon barber of fleet street.

 

Prinsen (org. The prince) är den tredje delen av fem i The original sinners-serien av Tiffany Reisz. Boken har 400 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag.  Bokens efterföljare är Härskarinnan (org. The mistress) och Helgonet (org. The saint).

 

 

Jag hade verkligen inga förhoppningar alls när det kom till Prinsen. Första boken, Sirenen, var helt okej, det kan jag medge, men jag gillade av någon anledning inte Ängeln (kanske krävs det allt jag läser om den senare). Därför var jag beredd på att bli totalt uttråkad av Prinsen, så oj vilken överraskning jag fick när jag inte kunde släppa taget om boken! Jag hade läst ut den på mindre än en dag, och jag ville genast läsa fortsättningen.

 

Prinsen berättas ur tre olika perspektiv: Nord: det förflutna, Nord: nutid samt Syd. När det är ett kapitel som utspelar sig i norr så handlar det om Søren och Kingsley, medan perspektivet ur Syd handlar om Nora och Wesley. Jag var inte särskilt förtjust att läsa ur Nord-perspektivet (kanske lär jag mig att uppskatta Søren och Kingsley senare dock) men däremot älskade jag att läsa om Nora och Wesley. Jag älskar deras relation till varandra, och både dem är definitivt mina favoritkaraktärer. Det var också ur det perspektivet som det hände flest saker.

 

 

Genomsnittlig känsla (ignorera texten):

Igår kom ett efterlängtat paket i brevlådan: sjunde säsongen av Grey's anatomy! Jag börjar komma ikapp med serien nu och jag ser sjukt mycket fram emot fortsättningen på sjätte säsongens dramatiska slut.

 

The hobbit är en bok skriven av J. R. R. Tolkien. Boken, som är på 351 sidor, fungerar som en prequel till trilogin Lord of the Rings. Den har även blivit filmatriserad i tre delar: An unexpected journey, The desolation of Smaug och There and back again.

 

Det var ett tag sedan jag läste ett verk av J. R. R. Tolkien, men jag minns att jag har haft väldigt blandade åsiker angående hans böcker. Dock måste jag säga att förutom The two towers, så är The hobbit en ny favorit bland hans verk.

 

Det som jag gillar - och som är rätt ovanligt i böcker - är att man får känslan av en lång tidsutsträckning. Oftast i böcker, så utspelar sig berättelsen under endast några dagar, och även om den utspelar sig under en längre tid så upplevs det inte så. Men i The hobbit så betonar Tolkien skickligt gång på gång över att Bilbos äventyr har tagit lång tid; och utan att det blir segt så får han läsaren att inse att Bilbos resa är tuff, ansträngande och tidskrävande.

 

Jag uppskattar även att jag som läsare lärde mig nya saker om huvudtrilogin. I Lord of the Rings berättades det en del om Bilbos äventyr, men jag gillar att den här prequeln förstärker berättelsen om Frodo.

Jag gillar dvärgarna i The hobbit, samt Bilbo, Smaug och alvkonungen, men min favorit är fortfarande Gollum. Jag tycker han är smått bedårande, och Tolkien lyckas verkligen levandegöra honom i boken. Dock skiljer sig boken starkt från The Hobbit: än unexpected journey; de flesta karaktärerna vi fick återse i filmen är inte alls med i boken.

 

Boken var spännande med varierat tempo, och jag kan även konstatera att den kunde bli lite smårolig i mellanåt. Tolkien använder sig också av ett väldigt vackert språk, och han är otroligt skicklig med att lägga ut små betydande ledtrådar lite här och var i berättelsen. Sedan fanns också illustrationer av fantastiska Alan Lee med i boken, vilket förhöjde historian.

 

Sammanfattningsvis var The hobbit bra, men inte ett dugg lik filmen. Tidsutsträckningen var stor, och det fanns både spänning och komik. Tolkien skriver väldigt proffisionellt och välutvecklat, och karaktärerna är underbara. Är du sugen på ett äventyr är The hobbit en bok för dig.

 

Tiden går så jäkla fort nu och det känns konstigt att det redan är december! Jag ser så himla mycket fram emot julen - som är min favorithögtid, men jag har inte fått den rätta julkänslan än eftersom det inte har kommit någon snö.

 

Del 2 av filmregistret innehåller alla recensioner som är publicerade mellan 2015-2019. Varje bild länkar till respektive recension. För att se alla filmer jag äger, klicka här. Om en länk inte fungerar så beror det sannolikt på att recensionen är tidsinställd och inte har publicerats ännu.

 

Senast uppdaterad: 2019-04-08.

Catching fire är efterföljaren till den populära filmen The Hunger Games. Filmen hade biopremiär 21 november 2013 och är 146 minuter lång. Som huvudrollerna har vi Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson och Woody Harrelson. Francis Lawrence har regisserat denna film från 11 års rekommendation.

 

 

Recension:
Jag såg Catching fire på bio igår och hade väldigt höga förhoppningar eftersom boken som baserar filmen är min favorit i trilogin. Men med min kärlek för filmens föregångare så var jag beredd på att bli besviken. Vilken jag definitivt inte blev. Jag bokstavligen älskade Catching fire!

 

 Filmens trailer.

 

Det som överraskade mig var att jag satt och grät inne på biografen, innan Hungerspelen i sig börjat. Redan innan själva spelet var filmen väldigt känsloladdad och våldsam, och jag älskade att se förändringarna som har skett från tiden innan förra Hungerspelen. Jag gillar även att filmen till större del utspelar sig ute i distrikten, det kanske var endast en timme som utspelade sig i själva arenan. Det gjorde att världsuppbyggnaden och karaktärerna växte fram på ett helt annat sätt än att hela filmen skulle ha utspelat sig i strid.

 

 

Tempot i filmen var väldigt högt och jag satt med hjärtat i halsgropen stor del av filmen. Trots att jag visste allt som skulle hända, eftersom jag läst böckerna, så blev jag bedrövad av händelserna. Berättelsen var väldigt spännande och otroligt stark, precis som i boken. Jag älskar att de får med spelingredienserna tillsammans med revolutionen, det blir helt enkelt en stark film tack vare dess olika paralleller. Dock saknar jag lite den bild av spelet man fick från första filmen: då perspektivet växlade mellan arenan och åskådarna, i Catching fire fick man bara följa spelarna i arenan. Jag skulle också vilja ha med de scenerna från boken som styrker sponsorernas betydelse, samt fler Haymitch-scener. Däremot gillar jag utvecklingen som gick från mestadels fysisk våld som fanns med i första filmen, till extrem psykisk misshandel som finns med i Catching fire.

 

 

Filmen följer boken rätt bra, och trots att jag saknade vissa saker så fanns det mesta med. Jag gillar även att det läggs ut små viktiga detaljer i filmen som man kanske inte tänker på om man inte läst boken. Dessa detaljer kommer bli betydande i fortsättningen. Effekterna var väldigt bra, och musiken väl passande. Dessa bidrog till en väldigt känsloladdad film.

 

 

Jag ska inte prata så mycket om skådespeleriet för alla vet hur fantastisk Jennifer Lawrence är. Hon utför sin roll otroligt bra, tillsammans med Woody Harrelson (Haymitch) och Elizabeth Banks (Effie). Karaktärerna (speciellt Caesar, Effie, Katniss och Cinna) är älskvärda och berör publiken på sitt egna lilla vis. Jag gillar även de nya karaktärerna man får träffa på, som Finnick, Johanna, Wiress och Mags. 

 

 

Filmen lyckas verkligen skildra hotet från en korrupt regering, men hade jag inte läst boken så tror jag att jag hade blivit rätt förvirrad av de sista scenerna. Slutet gick rätt snabbt fram och med en lätt skakig kamera var det svårt att förstå vad som hände. Men för er som läst boken: det slutar exakt likadant, lika storslaget, lika sårbart.

 

 

Det syns verkligen hur skicklig regissören är med alla detaljer, miljön och karaktärerna. Han bygger upp världen steg för steg och förändrar den smått i varje scen. Världen har hunnit förändrats rätt mycket från filmens föregångare och jag gillar verkligen utvecklingen. Filmen är verkligen beroendeframkallande för alla som kallar sig fans av trilogin, och allt jag kan skriva är att jag verkligen rekommenderar den.

 

 

Kostymer och smink är fantastiska och det syns definitivt att bugeten är den dubbla från The Hunger Games. Allting är väldigt välgjort och det bidrar till den styrka filmen har. Och trots att filmen är två och en halv timme lång så gick tiden väldigt snabbt och det kändes som att jag bara suttit där max en halvtimme!

 

 

Jag har svårt att sätta ord på mina känslor så sammanfattningsvis kan jag säga att Catching fire var fantastisk och definitivt levde upp till mina förväntningar. Till viss del var den till och med bättre än sin föregångare. Skådespelarna var otroliga och karaktärerna likaså. Spänningen var på topp, tillsammans med mystiken och de parallella händelserna i distrikten. Filmen var fylld med känslor och för att vara ärlig berörde mig Catching fire mycket mer än första filmen. Nu väntar jag otåligt tills filmen släpps på DVD och till november 2014 för att få se Mockingjay part 1! Kort sagt var filmen sjukt bra.