Berlin syndrome är en rätt medioker thriller, som saknar det där lilla extra som får filmen att sticka ut. Den gör inget direkt fel, men har så pass många uttjatade troper och förutsägbara vändningar att det helt enkelt blir tråkigt att titta på.

 

 

Filmens urvattnade handling skapade inget helhjärtat intresse hos mig, och det långsamma tempot fick den att kännas mycket längre än två timmar. Jag störde mig dessutom på att karaktärerna ”förälskar sig vid första ögonkastet”, och deras bleka uppbyggnad gjorde att jag aldrig började bry mig om dem – speciellt inte den underutvecklade boven som saknar logiska motiv för sina handlingar.

 

 

Trots karaktärernas färglöshet är skådespelarnas prestationer mer än dugliga. Både Teresa Palmer och Max Reimelt gör bra ifrån sig och känns trovärdiga i sina roller, men det slarvigt utformade manuset ger dem inte mycket att arbeta med. Förövrigt har Berlin syndrome stundtals ryckig klippning och en smått förvirrande början som sätter ribban för resten av filmen lågt.

 

 

Allt som allt är Berline syndrome medioker. Har du inte sett många thrillers förut är den säkerligen spännande, men har du några filmer på nacken blir det uppenbart att originalitet och fingertoppskänsla saknas.