FAKTA

Regissör: Bryan Singer.

Genre: Biografi, drama.

Längd: 2 hr 14 min.

Åldersgräns: 7 år.

Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Allen Leech, Tom Hollander, Mike Myers, Aaron McCusker, Dermot Murphy, Dickie Beau.

Biopremiär: 31 oktober 2018.

 

 

 

 

 

Musiken tystnar. Ridån stängs. Lamporna tänds. Ändå sitter jag som fastljuten kvar i biostolen. Mina fingrar, som för några minuter sedan slog rytmiskt mot den sammetslena sitsen, griper nu krampaktigt tag om armstödet. I ögonvrån ser jag diffusa skepnader resa sig och börja gå. Det är en blandad skara som beger sig mot utgången. Några ser sammanbitna ut, andra ser ut att sväva som på moln. Jag förstår dem. Min puls skenar och jag känner ett slags vemod. Samtidigt är jag lyckligare än jag varit på länge. Överväldigad. Bohemian Rhapsody var inte vad jag hade förväntat mig. Under 134 minuter transporterades jag som genom ett trollslag bort från min egen vardag. Under 134 minuter hänfördes jag av skarpa färger och ljuva toner. Under 134 minuter kände jag en ofattbar samhörighet. Jag var inte en ensam individ som tittade på film. Nej. Alla vi i biosalongen flöt ihop till en enda massa som skrattade, berördes och kände tillsammans. Trots att jag varit skeptisk innan, visade sig Bohemian Rhapsody inte bara vara en film värd att se, utan också en film omöjlig att glömma.

 

 

Bohemian Rhapsody skildrar ett utdrag av Freddie Mercurys liv. Han var sångare i rockbandet Queen, och gick från okänd till legend på rekordtid. Filmen följer honom från strax innan gruppen bildades, till deras omtalade återförening vid Live Aid 1985. Jag har aldrig varit särskilt insatt i Queens historia. Jag har så klart hört deras mest kända låtar, men aldrig riktigt ägnat dem någon tanke. Därför tvivlade jag på att jag skulle tycka om filmen. För en film om Queen kan väl bara uppskattas av inbitna fans? Det visade sig att jag hade fel. Inte nog med att den hänförde mig, den fick mig dessutom att utvärdera artistgruppen på nytt. Och vet du vad? Jag insåg att jag älskar dem.

 

Jag blev förvånad över hur bra gjord Bohemian Rhapsody är. Fotot är utsökt. Musiken kraftfull. Och manuset oerhört välskrivet. Filmen har humor, den har tragedi, och den har så mycket känsla. Hjärtat sitter på det rätta stället och bygger upp ett genuint engagemang hos tittaren. Dessutom har filmen har en fantastisk förmåga att skapa en känsla av tillhörighet. På något sätt är det som att Bohemian Rhapsody förenade alla i biosalen i ett slags kollektivt samförstånd där ingen lämnades oberörd. ”Träffsäker”. Det finns nog inget ord som beskriver det hela bättre.

 

 

Jag har personligen aldrig tyckt om Rami Malek. Han har hyllats i verk som Mr Robot och Need for speed men själv har jag aldrig förstått tjusningen. Nu gör jag det. Han skiner starkare än solen. Briljerar. Han har en ojämförlig scennärvaro och en karismatisk utstrålning som charmar sig raka vägen in i tittarens själ. Hans kroppsspråk, hans minspel, hans tonläge… allt övertygar om att han är Mercury. Men det är också värt att nämna de andra skådespelarna: det är inte bara Maleks insats som imponerar. Varje roll känns livfull och äkta.

 

Bohemian Rhapsody blev en stark början på filmåret 2019. Dramat är lite för långt i min smak, men det är en petitess i förhållande till den explosiva inverkan som helheten hade på mig. Det är definitivt en film värd att se.