Förvånansvärt bra. Det är den spontana känslan efter att ha sett Jönssonligan kommer tillbaka. Nej, den konkurrerar inte med de gamla klassikerna – de är klassiker av en anledning – men det här är en värdig modern uppföljare. Filmen lyckas fånga mycket av originalens charm: musiken, klippningarna, karaktärernas manér och utseenden. Det märks att den vill hedra sina föregångare, med klassiska repliker och igenkännbara inslag, samtidigt som den ändå försöker stå på egna ben.

Robert Gustafsson är klockren som Sickan. Det är svårt att föreställa sig någon annan än honom som tar över efter Gösta Ekman. Han har verkligen fångat kroppsspråket och de små nyanserna i rollen. Även Johan Rabaeus som Wall-Enberg känns helt rätt – en casting som sitter som en smäck. Däremot är inte alla skådespelarval lika träffsäkra. Skådespelarna bakom Harry och Doris? Helt okej, men de sticker inte ut. Polisrollerna? Svaga överlag. Och att stoppa in kändisar som David Batra och Benjamin Ingrosso i småroller mest för att ha dem där känns överflödigt.

Filmen är också något tam. Trevlig att titta på, absolut, men det där riktigt vassa saknas. Kuppen i sig engagerar inte särskilt mycket, humorn klickar inte helt, och det är något som känns… ofullständigt. Som om den nästan är där, men ändå inte.

En nostalgisk men smått uddlös comeback för ligan, helt enkelt. Men trots brister är det en underhållande och småmysig film som bär på mycket kärlek till franchisen. Värd att se!

Samtidigt stapplar boken på sina ställen. Språket känns småkrystat, som om det försöker efterlikna tonårsslang utan att riktigt lyckas. Formuleringar som "toxic relationer" ger snarare intrycket av att försöka vara ungdomlig än att faktiskt tala på ett sätt som känns naturligt.

En annan svaghet är att målgruppen känns stundtals oklar. Boken marknadsförs mot unga och delar riktar sig onekligen till barn. Men andra avsnitt pratar om vikten av att fördela VAB med sin partner, och ger råd till föräldrar om hur de kan prata med sina barn om samtycke. Det gör att boken ibland känns spretig – är det en handbok för tonåringar, en guide för föräldrar, eller något däremellan?

Trots detta är innehållet i grunden bra och angeläget. För den som vill ha en lättillgänglig introduktion till relationer och samtycke kan boken fylla en funktion, även om den hade kunnat vara mer fokuserad i sitt tilltal.

En av de mest framstående aspekterna av romanen är dess naturskildringar och miljöbeskrivningar. Karila målar upp ett kyligt Lappland med träskmarker, byar och vildvuxen natur på ett sätt som verkligen drar in läsaren i berättelsen. Språket är poetiskt, metaforiskt och sagolikt, och ger en förtrollande vacker läsupplevelse. Den stämningsfulla och atmosfäriska tonen bidrar till att skapa en unik känsla genom hela boken.

Och jag uppskattar verkligen inslagen av folklore; de mytologiska varelserna och den subtila magin som genomsyrar berättelsen ger den en quirky och nästan humoristisk prägel. Det känns förvånansvärt välfungerande kombination av "Där kräftorna sjunger" och tv-spelet "Bramble", där naturens skönhet möter det övernaturliga.

Dock avtog mitt intresse något under den senare halvan av boken. Berättelsen blev lite för lugn och "samma".

Sammanfattningsvis är "Att fånga en liten gädda" en imponerande debut som erbjuder en unik blandning av naturskildring, folklore och magisk realism. Även fast den inte lär tilltala alla, är jag tacksam för att ha fått möjligheten att läsa den och rekommenderar den varmt till dem som söker en annorlunda läsupplevelse.

DUNE PART TWO är inte bara en film. Det är en upplevelse som drar in dig, omsluter dig, och vägrar släppa taget. Varje sekund känns som en mäktig resa. Allt är så rikt och detaljerat att du inte kan annat än förundras. DUNE PART TWO känns både episk och intim, där intrigerna är lika spännande som de storslagna ökenlandskapen. Trots sin långa speltid kändes den aldrig utdragen – tvärtom! Jag ville bara ha mer.

Visuellt är det ett mästerverk. Varje scen är som ett konstverk, från öknens karga skönhet till de majestätiska byggnaderna och de otroliga kostymerna. Det är den typen av film som verkligen kräver att man ser den på en stor skärm, för den är gjord för att hänföra. Lägg till kraftfull, suggestiv musik som känns i hela kroppen och lyfter varje scen till nya höjder – det här är filmmagi på högsta nivå.

Skådespelarensemblen är stjärnspäckad, och varje prestation fängslar. De lyckas ge liv åt sina karaktärer på ett sätt som gör att man bryr sig djupt om varje intrig och konflikt. Kombinationen av skådespeleri, visuella effekter och musik gör att filmen känns så otroligt välgjord och genomtänkt.

DUNE PART TWO är en påminnelse om varför vi älskar film. Den är storslagen, spännande och så otroligt imponerande på alla plan. Det här är inte bara en film jag vill se igen – det är en film jag vill leva i. Jag längtar redan otåligt efter nästa del och kan knappt vänta på att återvända till denna fantastiska värld.

THE FALL GUY har en riktigt häftig premiss – att få följa en stuntman och se världen genom hans perspektiv är ett koncept som känns fräscht och fullt av potential. Och på den punkten levererar filmen. Stuntdelarna är utan tvekan höjdpunkterna: välkoreograferade och allmänt intressanta. Det är kul att få kliva in bakom en bransch som oftast bara skymtas i bakgrunden.

Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb och lyckas få karaktärerna att kännas levande, även när själva handlingen inte riktigt gör dem rättvisa. Filmen är snygg – det visuella är välgjort, och actionsekvenserna är häftiga att titta på. Men där det visuella och idéerna lyser, faller tyvärr berättelsen platt. Handlingen känns lite för ointressant och förutsägbar för att verkligen gripa tag, vilket gör att filmen överlag blir något som är svårt att komma ihåg när eftertexterna rullar.

THE FALL GUY är som en riktigt snygg stuntuppvisning – imponerande att titta på i stunden, men inte något som lämnar ett större avtryck. Det är en film som har sina stunder men den saknar det där extra som gör att den stannar kvar i minnet. Ett underhållande tidsfördriv som ändå lämnar en med känslan av att den hade kunnat vara så mycket mer.

DEADPOOL & WOLVERINE är en explosion av energi som träffar rätt på så många nivåer. Det är en kärleksförklaring till båda franchiserna och lyckas smälta ihop dem på ett sätt som känns både naturligt och nyskapande. Kombinationen av de två ikoniska karaktärerna är inte bara en dröm för fansen utan också ett genidrag som lyfter filmen till något riktigt speciellt.

Skådespelarinsatserna är i en klass för sig. Ryan Reynolds som Deadpool och Hugh Jackman som Wolverine är perfekta. Det är svårt att föreställa sig någon annan i deras roller. Deras kemi är fenomenal, och dynamiken mellan Deadpools galna humor och Wolverines brutala, no-nonsense attityd skapar en förvånansvärt humoristisk balans. Filmen är full av knivskarp humor, action som får adrenalinet att pumpa, och oväntade ögonblick som håller en på tårna.

Effekterna är visuellt slående och de många hänvisningarna till tidigare filmer är som små påskägg för fansen. Dessutom är det himla kul att se så många cameos. Att filmen också bryter den fjärde väggen på Deadpools klassiska sätt gör att den sticker ut ännu mer och blir en upplevelse som både roar och engagerar.

Överlag är det imponerande att DEADPOOL & WOLVERINE lyckas hålla saker och ting samman när det händer så mycket. Det är verkligen en film som har allt – humor, action, hjärta och det där lilla extra som gör den minnesvärd. Det är fartfyllt, underhållande och genuint roligt på ett sätt som få filmer lyckas med. Tåls att ses igen!

Samtidigt går det inte att ignorera att detta är den fjärde filmen i en franchise som har sina bästa dagar bakom sig. Handlingen känns splittrad och lite som ett hopkok av idéer som inte riktigt hittade hem. Det är som om filmen kämpar för att hålla sig relevant och rolig, men mycket av humorn landar platt – särskilt i jämförelse med den charm och fräschhet som den första filmen levererade. DESPICABLE ME 4 är inte dålig, men känns lite trött; en franchise som fortsätter mer av vana än av ren inspiration.

Sammanfattningsvis är DESPICABLE ME 4 rätt fisljummen. Det är inget mästerverk, men det är inte heller en katastrof. Det är en film som duger fint att ha på i bakgrunden en lugn kväll, men som inte lämnar ett stort avtryck. Den gör sitt jobb, men når inga höjder som skulle gjort den minnesvärd.