Frankenstein

Författare: Mary Shelley.
Serie: Fristående.
Längd: 230 sidor.
 
Vetenskapsmannen Victor Frankenstein är besatt av att livets hemligheter, och skapar en ny varelse av döda kroppar. Den här varelsen är förvriden, hemsk parodi av en man och avvisas för sitt monstruösa utseende. Och han ger sig ut för att förgöra sin skapare.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är inte ofta som jag läser klassiker, men ibland ger jag genren ett försök. Inte minst för att det får mig att känna mig mer allmänbildad. Just Frankenstein är en psykologiskt intressant berättelse, som jag tyckte om mer än förväntat. Jag tar emellertid avstånd från att den kategoriseras som en skräckroman. Det finns nämligen ingenting läskigt med boken. Jag skulle istället förklara Frankenstein som ett satiriskt sci fi-drama.
 
Frankenstein är en tragisk berättelse. Boken centreras kring ensamhet, delaktighet och vad som egentligen definierar människan. Det är lätt att sympatisera med ”monstret” och jag berördes av Shelleys noggrant utformade moraliska budskap. Sen måste jag också nämna att boken är förvånansvärt spännande för att vara över 200 år gammal. Visst är den lite släpig och torr, och det tar ett tag innan läsningen kommer igång ordentligt. Men jag förlorade aldrig mitt intresse, och ville hela tiden veta hur det skulle sluta för det stackars monstret.
 
Något som jag emellertid stör mig lite på, är att mycket berättas istället för att visas. Jag föredrar när jag som läsare själv får ta del av det som händer, då det ofta blir mer livfullt och dynamiskt. I Frankenstein är det emellertid ofta någon som återger det som har hänt i efterhand. I vissa fall blir det till och med berättelser i berättelser i berättelser, vilket blev lite jobbigt att läsa. Jag tror personligen att jag hade upplevt ett bättre flyt om själva strukturen inte varit så invecklad.
 
Som helhet är Frankenstein en klassiker väl värd sitt namn. Fast det inte blev en wow-upplevelse för min del, tycker jag definitivt att romanen förtjänar att bli läst.
 

Solo: A Star Wars story

Regissör: Phil Lord, Christopher Miller.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alden Ehrenreich, Joonas Suotamo, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör©Disney
 
Genom en serie händelser i den mörka och kriminella undre världen möter Han Solo sin blivande andrepilot Chewbacca och träffar också på den ökände storspelaren Calrissian. Resan visar sig bli helt avgörande för honom.
 
 
 
 
 
På något sätt lyckas Solo: a Star Wars story både vara bättre och sämre än jag förväntade mig. Den är bättre på så sätt att den snabbt fångade upp mitt intresse. Det är lätt att tycka om karaktärerna och Alden Ehrenreich passar otroligt bra i rollen som unga Han Solo. Därtill är de visuella effekterna riktigt snygga, och jag kan inte undgå att överlag underhållas av filmen.
 
 
Det som jag är besviken på är emellertid handlingen. Den känns inte originell, utan snarare som något vi har sett förut. Därtill upplever jag den som lite utdragen, vilket är underligt med tanke på att tempot är relativt högt. Men det som händer känns för upprepande, för förutsägbart och för oviktigt för att filmen ska få ett bra flyt. Det finns aldrig någon tvekan om att karaktärerna kommer att klara sig ur äventyret helskinnat, och därför satt jag aldrig heller som på nålar för att få reda på hur allt skulle lösa sig.
 
 
Som helhet är Solo: a Star Wars story en helt okej film. Den hade emellertid tjänat på att ta ut svängarna mer, våga vara originell och inte efterapa en berättelsemall vi har sett dussintals gånger tidigare. Det hela är bra gjort, men blir lite tröttsamt eftersom det inte händer något direkt oväntat.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Disney. 

Nashville, säsong 4

Längd: 14 hr 26 min.
Antal avsnitt: 21 stycken.
Åldersgräns: 15 år. 
Genre: Drama, musikal.
Skådespelare: Hayden Panettiere, Clare Bowen, Charles Esten, Connie Britton, Jonathan Jackson, Sam Palladio, Lennon Stella, Chris Carmack, Aubrey Peeples.
Releasedatum: 16 februari 2017.
 
Stjärnorna kämpar för att kombinera deras publiker med deras privatliv. Vissa strävar efter att nå toppen. Andra kommer att falla. Men alla måste de lära sig hur de ska klara sig genom saknad och förlust.
 
 
 
 
 
Jag har en förkärlek för dramatik, varpå den här moderna såpoperan passar mig som handen i handsken. Nashville är nämligen en intrigfylld dramaserie som inte tvekar när det kommer till användningen av cliffhangers. Det hela är mycket spännande, och den fjärde säsongen är inget undantag. Fullproppad av konspirationer, komplotter och drama drama drama blir det en mycket lyckad fortsättning på den här underskattade serien.
 
Maddies rebelliska tonårsperiod tär på relationen mellan Deacon och Rayna. 
 
Men tolka mig inte fel. Det finns mer med Nashville än bara drama. Serien är rolig. Berörande. Och så där sockersött gullig och romantisk att man bara vill omfamna allt och alla i en gigantisk björnkram. Sen gör skådespelarna också mycket bra ifrån sig, och som tittare uppskattar jag verkligen hur de lever sig in i sina roller. De gör dem lätta att relatera till och sympatisera för, och inte minst inspirerande. Karaktärerna är härligt kaxiga, vågar stå upp för sig själva och klarar alltid av att ta sig tillbaka efter ett hårt fall. Vidare är det också roligt att se så många välkända ansikten gästa säsongen, däribland Elton John, Steven Tyler, Kesha, Robin Roberts, Whoppi Goldberg och Raven-Simoné.
 
Steven Tyler är en av många artister som gästar säsongen. 
 
Sen är Nashville förstås inte en serie utan brister. Långt ifrån. Den innehåller många klyschor, är ofta förutsägbar och sällan helt trovärdig. Det är inte en serie som passar alla. Men den betyder mycket för mig. Den får mig att känna och lyckas skapa ett genuint intresse hos mig som tittare. Det är en serie med hjärta och budskap, och därför gör det mig inget att den inte är helt perfekt: den har min fulla uppmärksamhet ändå.
 

Tully

Regissör: Jason Reitman.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Charlize Theron, Mackenzie Davis, Ron Livingston, Ashes Miles Fallica, Lia Frankland, Elaine Tan.
Releasedatum: 17 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Marlos liv består av ständig brist på sömn, vardagstjafs, blöjbyten och amning. Barnens pappa märker inte ens att familjens behov helt tagit över Marlos liv. Hennes bror är mer uppmärksam och betalar för en nattnanny. Det dröjer inte länge förrän de är oskiljaktiga.
 
 
 
 
Jag är besviken. Missförstå mig inte Tully är en bra film, men efter all hajp hade jag förväntat mig mer.
 
Det positiva är att Charlize Theron är enastående, och att hennes imponerande insats bidrar till en trovärdig skildring av många mammors liv. Jag gillar också familjedynamiken, och tyckte att det var riktigt intressant att ta del av Marlos relation med sina barn och sin make.
 
 
Jag hade emellertid förväntat mig att bli mer berörd. Av någon anledning upplevde jag Tully som slätstruken på en emotionell nivå. Jag var inte heller ett fan av att paralleller ofta plockades upp utan att leda någonstans. Varje gång jag trodde att filmen skulle ta en ny vändning var det som att den tog ett steg tillbaka och återgick till hur den var tidigare, vilket bidrog till den lite antiklimatiska känslan. Därtill älskade jag verkligen Tully som karaktär – hennes livsglädje och utstrålning tog mig verkligen med storm! – men jag tycker att hon hade en alldeles för liten roll.
 
 
Som helhet är Tully ett drama med riktigt stor potential. Men på grund av några felsteg föll det rätt platt, och det som hade kunnat bli en ny favoritfilm slutade istället som en i mängden.
 

Deadpool 2

Regissör: David Leitch.
Genre: Action, komedi, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Julian Dennison, Zazie Beetz, T.J. Miller, Leslie Uggams, Morena Baccarin, Bill Skarsgård, Karan Soni.
Releasedatum: 1 oktober 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
När en supersoldat anländer på ett mordiskt uppdrag tvingas Deadpool fundera över vänskap, familj och vad det egentligen innebär att vara hjälte. Samtidigt som han kickar 50 nyanser av röv. För att göra det rätta måste man ibland fajtas fult.
 
 
 
Det var länge sedan jag skrattade så här mycket. Deadpool 2 är klockren; roligare än sin föregångare. Den cyniska humorn är right up my alley. Jag gillar hur den förlöjligar andra superhjältefilmer och är helt förälskad i Waydes kaxiga kommentarsspår. Jag är också tacksam över att filmen håller sig på en lagom nivå: trots att många av skämten är sexuella, upplevde jag aldrig att den tog det hela för långt och blev förnedrande på något sätt.
 
 
För övrigt är skådespelarna självklara i sina roller och de utför sitt jobb väl. Det som filmen faller på är att det är just humorn som bär upp filmen. Actionen är okej, men inte spektakulär. Därtill är handlingen inte särskilt utmärkande, vilket gör att intresset stundtals falnar. Ofta återfinns det snabbt igen, men avsaknaden av en egen story är ändå märkbar.
 
 
Som helhet är Deadpool 2 bra. Riktigt bra. Ryan Renolds är fantastisk som Wayde, och charmar sig med lätthet in i tittarens hjärta. Trots att filmen har sina brister, är det en oförglömlig tittarupplevelse.
 

Flickvänsmaterial

Författare: Yrsa Walldén.
Serie: Fristående.
Längd: 250 sidor.
Bokförlag: Vox by Opal.
 
Roxy och Eva har just tagit studenten. Eva har precis blivit dumpad av sin kille och Roxy har aldrig haft någon. Men de har varandra och sommarens projekt blir att hitta en kille till Roxy. Eva fixar med bilder och dejtingappar. De tråcklar sig förbi klyschiga formuleringar och violá! Sommaren kan börja.
 
 
 
 
 
 
 
Flickvänsmaterial är en sann pärla. Det finns inga ord som beskriver hur vackert skriven den är. Språket är on point och Yrsa Walldén visar upp en exceptionell förmåga att med sina beskrivningar skapa en stämningsfull närhet och skickligt väva ihop läsarens liv med karaktärernas. Det som händer är tankeväckande och lätt att relatera till, och en ren fröjd att läsa om.
 
Det här är en karaktärsdriven roman. Söker du efter action och oväntade vändningar, ska du nog leta vidare. Men trånar du istället efter en vacker historia med komplexitet och djup, och där karaktärernas relation utstrålar värme och kärlek – då har du hittat rätt. Flickvänsmaterial känns äkta. Genuin. Och kombinerar humor med allvarligare ämnen. Det är en riktigt bra bok helt enkelt.
 
Yrsa Walldén är en ny författarstjärna, som förr eller senare kommer att ta Sverige med storm. Jag tyckte mycket om hennes debut Allt jag inte sa, men Flickvänsmaterial var ta mig tusan snäppet bättre. Läs.
 

Gemini

Regissör: Aaron Katz.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lola Kirke, Zoë Kravitz, John Cho, Greta Lee, Ricki Lake, Michelle Forbes, Jessica Parker Kennedy.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Ett avskyvärd brott blir en prövning för den komplicerade relationen mellan en  personlig assistent och Hollywood-stjärnan som är hennes chef. För att lösa mysteriet måste hon se till att ligga före en målmedveten polis.
 
 
 
 
 
Gemini börjar rätt bra. Skådespelarna levererar starkt, handlingen känns annorlunda och fräsch och spänningen byggs successivt upp på ett skickligt sätt. Uppladdningen är helt enkelt gripande, och jag fastnade för stämningen.
 
Jill försöker hantera en stor förlust. 
 
Men det tog inte lång tid förrän jag tröttnat på filmen. Gemini saknar nämligen djup, och fast början var lovande gick det rätt fort för den att återgå till att bli förutsägbar och tråkig. Efter ett tag känns det helt enkelt som att inget händer. Inget tillförs handlingen, och själva upplösningen känns inte alls tillfredsställande.
 
Som helhet är Gemini en thriller med potential. Men ju längre tid som går, desto mer falnade intresset.
 

Nytt i samlingen, #278

 
Nu har det gått en månad sedan jag började på mitt nya jobb. Och det känns bra. Visst är det mycket att göra, och jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att i princip aldrig vara hemma. Men det är roligt, och jag trivs med mina kollegor.
 
Det jag grämer mig mest över med att arbeta heltid är att jag hamnar efter i min läsning. Tidigare har jag haft som vana att läsa det första jag gör på morgonen och det sista jag gör på kvällen, men nu för tiden har jag inte energi till det. Men jag hoppas att det vänder snart.
 
Det finns emellertid fördelar med att alltid ha fullt upp. En av dem är att jag inte alls har samma köpbehov som tidigare. Faktum är att jag inte klickat hem något på jättelänge, vilket gör mig lite stolt. Det hindrar mig emellertid inte från att be om recex, och jag lyser upp varje gång jag hittar ett paket i brevlådan.
 
Den här veckan har jag fått hem tre filmer, tre tv-serier och en bok. Från 20th Century Fox kom Deadpool 2, The walking dead säsong 8 och Homeland säsong 7. Sen kom Tully från Scanbox, Solo: a Star Wars story från Disney och första säsongen av Famous in love från Warner bros. Sist men inte minst skickade HarperCollins Kodnamn Alice av Kate Quinn. Jag ser grymt mycket fram emot alla dessa, men är lite extra taggad över fortsättningarna av TWD och Homeland. ♥

Tävling – Deadpool 2

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av Marvel-filmen Deadpool 2. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.
 
I Deadpool 2 följer du när supersoldaten Wade kickar femtio nyanser av röv. Filmen är regisserad av David Leitch och i huvudrollerna syns bland annat Ryan Reynolds, Josh Brolin och Morena Baccarin. Den släpps 1 oktober 2018.
 
 
 
För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: vem tycker du är den bästa superhjälten?
2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 30 september. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
Vinnare: Åke, Andreas och Anton.
 
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med telefonnummer och fullständig adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Pokémon: Indigo League, säsong 1

Längd: 18 hr 29 min.
Antal avsnitt: 52 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Anime, äventyr.
Skådespelare: Iku Ôtani, Rica Matsumoto, Rodger Parsons, Shin'ichirô Miki, Unshô Ishizuka, Kayzie Rogers.
Inspelningsår: 1997 (nyrelease: 30 oktober 2017).
 
Tioåriga Ash och hans sidekick Pikachu försöker se till att Ash blir en Pokémon-mästare. På vägen möter de Misty och Brock, och tillsammans kämpar de mot såväl fientliga pokémon som människor.
 
 
 
 
 
 
En stor del av min barndom definieras av Pokémon. Jag följde inte serien slaviskt och lyckades aldrig se avsnitten i rätt ordning, men varje gång jag upptäckte att serien visades på tv blev det automatiskt till dagens höjdpunkt. Men sedan dess har det gått många år. Därför var det ren och skär nostalgi att sträcktitta på den första säsongen av Pokémon: indigo league. Den här recensionen ska emellertid inte handla om nostalgi. Istället ska jag försöka hålla ett objektivt avstånd till serien för att ge dig en rättvis bedömning om dess kvalitét.
 
Tioåriga Ash vill bli en världsberömd Pokémon-tränare.
 
I början kände jag mig besviken på Pokémon: indigo league. De första avsnitten är extremt lika varandra och jag upplevde att i princip ingenting hände. Det kändes rätt snopet, för jag hade sett fram emot en mysig nostalgikick och inte att bli uttråkad. Men avsnitten blev successivt bättre. Allteftersom började det hända saker som stack ut från resten, och avsnitten fick mer karkatär. I slutändan tog det inte lång tid förrän jag var fast, och de där småtråkiga avsnitten i början glömdes snabbt bort.
 
Jag ska inte neka att säsongen ibland blir lite enformig. Det finns trots allt inte mycket till handling, och ofta är vändningarna både förutsägbara och övertydliga. Men ärligt talat bryr jag mig inte. Karaktärerna är söta som socker. Humorn bidrar med en hel del charm. Och serien är helt enkelt allmänt mysig att se på. Dessutom bidrar förstås de färgglada animeringarna också till tjusningen.
 
Allt som allt tycker jag faktiskt att den första säsongen av Pokémon: indigo league är bra. Kanske är det nostalgin som talar, men jag hade svårt att slita mig.
 

Lady Bird

Regissör: Greta Gerwig.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Christine kämpar emot, men är precis som sin galet kärleksfulla, envisa och viljestarka mamma, en sjuksköterska som arbetar outtröttligt för att hålla familjen flytande efter att Christines pappa förlorat jobbet.
 
 
 
 
 
Lady Bird är ett vackert drama. Det är en karaktärsdriven film, med lugn och trivsam atmosfär, och som känns så där härligt äkta. Lady Bird ger en genuin och trovärdig inblick i livet som tonåring, och lyckas underhålla och väcka viktiga tankar på samma gång. Det är en film med starkt budskap, kaxiga karaktärer och riktigt bra skådespelare. Ett drama som griper tag helt enkelt.
 
 
 
Det jag saknar i Lady Bird är en lite mer konkret handling. Narrativet är uppbyggt på ett lite annorlunda sätt, utan de distinkta stegringarna som ofta närvarar inom dramaturgin. Som det är nu får vi mest följa utvalda delar av Christines liv, men det går inte att tydligt peka på vad dramat handlar om. Det är liksom mer slätstruket, utan att det nödvändigtvis blir något negativt. Däremot hade jag önskat att Lady Bird tagit ut svängarna lite mer, och trots att jag gillar filmen skarpt så saknar den det lilla extra som annars kan göra en film ovärderlig.
 
 
 
Allt som allt är Lady Bird riktigt bra. Den gör allting rätt och är riktigt charmig. Det jag saknar är däremot det.
 

10x10

Regissör: Suzi Ewing.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke, Olivia Chenery, Benjamin Hoetjes. Jason Maza.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Cathy blir attackerad, kidnappad och inlåst i ett litet rum. Men allt blir mer komplicerat när hennes mystiske angripare bara kräver en enda sak från henne: att få veta hennes namn. Efter ett tag står det klart att Cathy vet mer än hon låtsas om, och att hon inte är det verkliga offret.
 
 
 
 
Det finns mycket som jag tycker om med 10x10. Filmen börjar spännande och lyckas fånga upp mitt intresse som tittare. Därefter är det något visst med stämningen som engagerar, och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Det är en thriller som helt enkelt förtjänar mer beröm än vad den har fått.
 
Cathy kidnappas av en mystisk förövare. 
 
Samtidigt förstår jag den hårda kritik som riktats mot 10x10. Filmen följer en förutsägbar och relativt händelselös mall. Därtill känns inte manuset särskilt genomtänkt eller väl sammanhållet. Trovärdigheten är extremt låg, det som händer är minst sagt långsökt och karaktärernas utvecklingar är så orealistiska som det kan bli. Faktum är att karaktärerna i allmänhet beter sig rätt absurt, och deras sätt att agera är långt ifrån logiskt. Det är också synd att en film som denna, med intressant premiss och bra skådespelare, inte allt får den upplösning som krävs för att själva tittarupplevelsen ska kännas ”värt det”.
 
Successivt uppdagas sanningen. 
 
Som helhet tycker jag ändå att 10x10 är okej. Bristen på logik drar ner helheten, men stämningen och skådespelarna gör att intresset ändå behålls fram till det antiklimatiska slutet.
 

Kärlekens magiska regler

Författare: Alice Hoffman.
OriginaltitelThe rules of magic.
SeriePractical magic #1.
Längd: 365 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Susanna kan se att det är något speciellt med hennes barn, och hon sätter upp stränga regler som de måste följa. Inga nattliga promenader, inga svarta kläder, inga kråkor, inga böcker om magi och viktigast av allt: de får aldrig bli förälskade. Men när barnen besöker sin moster börjar familjens hemligheter komma till ytan och för första gången snuddar de vid sanningen om vilka de är.
 
 
 
 
 
 
 
Kärlekens magiska regler är en annorlunda roman. Eller, det kanske den inte är – för det är inte ofta som jag tar del av böcker inom genren ”magisk realism”. Men den var annorlunda för mig, och jag gillar verkligen att den blev som en frisk fläkt.
 
Det bästa med Kärlekens magiska regler är sättet som den är skriven på. Språket är oerhört vackert och stämningen byggs upp på ett fantastiskt sätt. Det är rent utav förtrollande. Jag fastnade också snabbt för konceptet och de första hundra sidorna satt jag som besatt.
 
Intresset behölls emellertid inte rakt igenom. Varför, vet jag inte ens. Men det är något som saknas. Upplägget känns inte helt klockrent, och det fanns partier som jag skummade igenom helt enkelt för att de inte tilltalade mig. Det är synd, för jag älskade verkligen Kärlekens magiska regler i början. Men det höll inte hela vägen.
 
Som helhet är Kärlekens magiska regler en bra bok. Definitivt. Men den hade behövt det där lilla extra för att verkligen engagera från början till slut.
 

Nytt i samlingen, #277

 
Nu har jag klarat av tre veckor på mitt nya jobb som kommunikatör. Hittills går det rätt bra, men jag är så trött om kvällarna att jag sällan orkar läsa. Men det hindrar mig inte från att utöka min samling... läslusten måste ju komma tillbaka någon gång, eller hur? 
 
Under veckan som passerat har tre böcker och en film anlänt. Från Marchetti förlag kom H.C. Andersen, som jag redan läst och recenserat. Sen kom också Allt det här är sant av Lydia Day Peñaflor från VoxbyOpal, samt Innan ni tog oss av Lisa Wingate från Lavender lit. Jag ser mycket fram emot båda dessa, men mitt hjärta klappar lite extra när jag tänker på att börja med Innan ni tog oss... Det verkar vara en fantastiskt gripande berättelse.
 
Sen kom också Lady Bird från Universal Sony. Jag såg den för några dagar sedan och tyckte om den. Recensionen dyker upp om fyra dagar. ♥

You were never really here

Regissör: Lynne Ramsay.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Dante Pereira-Olson, Judith Roberts, Frank Pando, John Doman.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Joe är en traumatiserad krigsveteran och hitman, som utför olika former av våldsamma uppdrag åt kunder med krav på diskretion. Han är känd för att vara effektiv och pålitlig, men när han får i uppdrag att hitta en politikers försvunna dotter, utvecklas fallet på ett oväntat sätt.
 
 
 
 
You were never really here överträffade mina förväntningar på samma gång som filmen gjorde mig besviken. Detta eftersom det är en bra film. Den lyckades verkligen fånga upp mitt intresse och jag ville hela tiden veta vart alltsammans skulle leda. Men den hade kunnat ta ut svängarna så mycket mer, och i slutändan blir det en thriller som kastar bort mycket av sin potential.
 
Joe mördar på beställning. 
 
Jag börjar att berätta om det som jag tyckte om. You were never really here är en spännande film: mörk, intrigisk och brutal. Samtidigt har den ett emotionellt djup som jag tycker om, och jag blev till min stora förvåning berörd. Därtill presterar Joaquin Phoenix riktigt bra, och han lyckas uttrycka Joes desperata, inre kamp på ett mins sagt övertygande sätt.
 
Ett lite annorlunda uppdrag blir att rädda en politikers dotter. 
 
Men trots att jag fängslades av filmen, kan jag inte neka att den var smått händelselös. Jag blev lite frustrerad, för You were never really here växlade kraftigt mellan att få mig att sitta som på nålar och tråka ut mig. Därtill upplevde jag den som lite smårörig, och det var inte alltid lätt att förstå vad som försiggick. Jag hade också velat ha ett tydligare budskap, samt ett annat soundtrack. Visst bidrog musiken till en hel del inlevelse, men oftast störde jag mig på de höga och stressande tonerna.
 
Den nära relationen till mamman håller ihop Joe. 
 
Allt som allt är You were never really here en bra film, men den har inte riktigt det där lilla extra som gör den ”wow”.
 

Sovande jättar

Författare: Sylvain Neuvel.
OriginaltitelSleeping giants.
Serie: Themisfilerna #1.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Brombergs.
 
Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken under henne plötsligt försvinner i ett slukhål. Hon vaknar på botten av en djup grop. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en flicka i en gigantisk hand av metall. Sjutton år senare är mysteriet ännu inte löst. Men vissa slutar aldrig söka efter svar. Som Rose.
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker om Sovande jättar. Det är inte en bok för alla, men jag fastnade verkligen för premissen och greps tag direkt av berättelsen. Boken följer ett spännande science fiction-mysterium och som läsare ville jag hela tiden veta mer. Det var svårt att lägga ifrån sig romanen, och även fast jag var hur trött som helst intalade jag mig hela tiden ”ett kapitel till”.
 
Sovande jättar har en okonventionell berättarstil. Det narrativa upplägget liknar det i exempelvis Illuminae, och utgörs av intervjutranskriptioner, labbrapporter och dagboksanteckningar istället för vanlig löptext. Detta har både för- och nackdelar. Å ena sidan gör det boken annorlunda och speciell. Jag gillar att stilen känns som en fräsch fläkt i förhållande till den standardiserade romanen. Texten blir också lätt att ta till sig. Nackdelen är emellertid att det blir lite begränsande. Som läsare kommer man inte särskilt nära karaktärerna och det är svårt att känna med dem. Deras berättarröster är också väldigt liknande varandra, och det är inte alltid tydligt vem det är som talar. Därtill begränsade narrativet också vilken slags information som var möjlig att förmedla till läsaren, och efter ett tag kändes upplägget lite enformigt.
 
Som helhet tycker jag om Sovande jättar. Det är en annorlunda science fiction-roman, som är spännande på ett lågmält och tillbakadraget sätt. Boken slutar på ett mycket intrigant sätt, och jag ser mycket fram emot att ta del utav resten av Themisfilerna-trilogin: Gudarna vaknar och Bara människa
 

Cikada

Författare: Shaun Tan.
OriginaltitelCikada.
Serie: Fristående.
Längd: 32 sidor.
Bokförlag: Lilla Piratförlaget.
 
Cikada arbetar på ett kontor i ett högt hus. Han arbetar flitigt, dag ut och dag in. Han blir mobbad och osynliggjord av sina arbetskamrater. Han får ingen uppskattning av sin chef. Men en dag går Cikada ut på taget till huset, och något alldeles extraordinärt händer.
 
 
 
 
 
Cikada är en kort, minimalistisk roman som med 150 ord lyckades fånga mitt hjärta. Det är en bok i enklaste laget: 32 sidor med bara några få meningar på varje. Alltsammans tar bara någon minut att läsa. Ändå stannar Cikada kvar hos en. För trots det simpla upplägget har berättelsen ett förvånansvärt djup och ett stort budskap. 
 
Cikada är en kraftfull satir, som berör och väcker viktiga tankar. Vackert illustrerad med bleka, stora bilder upplevs den som rå och äkta. Cikada är en ögonöppnare. Den får läsaren att inse hur grå vår vardag verkligen är. Den träffade mig rakt i hjärtat och kommer finnas i mitt minne en lång tid framöver.
 
Som helhet är Cikada vacker och ärlig. Läsningen må vara någon minut, men budskapet sitter kvar en livstid.
 

Avengers: Infinity War

Regissör: Anthony Russo, Joe Russo.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 29 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Zoe Saldana, Elizabeth Olsen, Tom Holland.
Releasedatum: 28 augusti 2018.
Distributör©Marvel.
 
The Avengers och deras allierade superhjältar riskerar allt i ett försök att besegra den mäktige Thanos innan hans förödande attacker har förstört hela universam. Deras största konfrontation genom tiderna väntar.
 
 
 
 
Avengers: Infinity war är inte en dålig film. Med det sagt tycker jag att samtliga filmer som har släppts av Marvel Studios på sistone har varit i princip likadana. Det är alltid superhjältar som ska rädda universum från förödande katastrofer. Det enda som skiljer filmerna åt är att slagsmålen blir större och större. Och missförstå mig inte: det hela är briljant snyggt gjort. De visuella effekterna är utsökta. Men det är tyvärr inte tillräckligt, när det nästan enbart är hjärndöd action som bygger upp filmen.
 
Iron man och Hulken förenar krafter med Doctor Strange. 
 
Mitt problem med de senaste Marvelfilmerna, inklusive denna, är att de känns själlösa. Jag upplever att den här typen av film görs av ren vana, alltid följer samma mall och aldrig bryter sig loss från gamla spår. Och det fungerar för vissa personer, men för mig blir det för enformigt. Jag hålls helt enkelt inte engagerad av den ytliga handlingen, utan behöver något som sticker ut och fångar upp min uppmärksamhet för att min hjärna inte ska stängas av och distraheras av annat. För mig är det inte tillräckligt att allt ser bra ut, jag behöver mer substans, mer hjärna.
 
Slagsmål efter slagsmål blir lite tröttsamt. 
 
Jag har också svårt för det höga antalet karaktärer. Det är inte så att jag inte kan hålla rätt på vem som är vem, utan snarare att de är så pass många att jag helt enkelt slutar bry mig. Jag måste emellertid nämna att några karaktärer har gyllene stunder i Avengers: Infinity war, och jag medger att jag skrattade till några gånger. Men som sagt, för övrigt blir filmen aldrig genuint spännande och jag kan inte förmå mig att faktiskt give a shit.
 
Elizabeth Olsen återvänder i rollen som Wanda. 
 
Som helhet är Avengers: Infinity war okej. Gillar du den här typen av superhjältefilmer så lär du ju tycka om den här också. Men söker du komplexitet, djup och substans… då tror jag att du redan förstår att du behöver fortsätta leta.
 

Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

Nytt i samlingen, #276

 
Tre filmer har landat i brevlådan under veckan. Från Scanbox fick jag den omtalade thrillern You were never really here, som följer en lönnmördare som ska rädda en politikers dotter från sexhandeln. Sen kom också 10x10 och Gemini från Universal Sony. Jag har inte hört något om dessa filmer, men de ser rätt spännande ut.
 
Utöver det anlände också sex stycken böcker: Flickvänsmaterial av Yrsa Walldén från VoxbyOpal, Sagan om Despereaux av Kate DiCamillo och Cikada från Lilla piratförlaget, OBS: flirt av Lovisa Wistrand och Det måste gå av Ulla Nissen från Hoi, samt Kvinnan i fönstret av A. J. Finn från Albert Bonnier. Jag ser fram emot att läsa alla dessa, och vet knappt var jag ska börja! 

Here and Now

Längd: 9 hr 4 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, komedi, science-fiction.
Skådespelare: Tim Robbins, Holly Hunter, Daniel Zovatto, Jerrika Hinton, Raymond Lee, Sosie Bacon, Peter Macdissi.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Relationerna i en familj med blandad härkomst testas, när ett av barnen börjar att se saker som resten inte kan se.
 
 
 
 
 
 
 
Here and now är en tv-serie från skaparna bakom bland annat Six feet under och Dexter, och det här är precis vad jag skulle kalla en dold pärla. Ingen pratar om den här serien. Ingen har ens hört talats om den, men ack så bra den är!
 
Audrey kämpar med att vara fyrbarnsmamma. 
 
Jag gillar Here and now skarpt. Det är en väldigt annorlunda dramaserie; djupt atmosfärisk och med en väldigt tilltalande dunkelhet. Den kombinerar skickligt verklighetstroget familjedrama med spännande, supernaturliga inslag. Det hela ger en kreativt och mysteriös uppbyggd serie som på något sätt påminner mig om Heroes: där stämningen utgjorde halva serien.
 
Syskonen Ramon och Kristen får båda genomlida livsförändrande händelser. 
 
Skådespelarna gör verkligen bra ifrån sig i Here and now. De lever sig in i sina roller och bidrar till sina karaktärers komplexitet. Och jag älskar verkligen karaktärerna. Allesammans är konstruerade med sådant djup att mitt intresse fångades direkt. De känns trovärdiga, starka, äkta. Och dynamiken i relationerna som de har till varandra är makalöst övertygande. 
 
Ashley är inte helt nöjd med sitt inrutade liv. 
 
Allt som allt är Here and now en spännande serie som inte alls fått den uppskattning som den förtjänar. Serien lades ner efter sin första säsong, vilket gör mig genuint upprörd: jag vill ju ha svar! Handlingen har inte fått chans att utvecklas och serien förlorar tyvärr mycket potential på grund av att det inte finns en förklarande fortsättning. Hursomhelst är jag tacksam över att ha fått tagit del av Here and now och kunna rekommendera den till dig. Gillar du mystiska, karaktärsdrivna serier med starka budskap, lär du älska denna.
 

A Game of Thrones – Kampen om Järntronen, volym 2

Författare: George R. R. Martin, Daniel Abraham.
Illustratör: Tommy Patterson.
OriginaltitelA game of thrones: graphic novel, vol. 2.
SerieA song of ice and fire grafiska romaner #7–12.
Längd: 180 sidor.
Bokförlag: Apart.
 
Besök Westeros och möt Tyrion, Jon Snow, Arya, Ned, Cersei, Sansa, Bran och resten av rollfigurerna från den välkända serien. Men bli inte för fäst vid dem.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den grafiska romanversionen av A game of thrones baseras på originalboken av George R. R. Martin. Just den här volymen utgår från den andra fjärdedelen, och består på så sätt i grund och botten av samma berättelse. Skillnaden är just mediet. Den grafiska romanen är förenklad, på gott och ont. Vissa saker är lättare att förstå i den här återgivningen, vilket gör det till ett bra alternativ för personer som inte vill ta sig an de enorma böckerna. Samtidigt sker detta förstås på bekostnad av viss komplexitet, och några relativt viktiga händelser har plockats bort. Så om du gillar den här tolkningen av berättelsen beror helt på i vilket syfte som du läser den.
 
Jag tycker att den andra volymen av grafiska A game of thrones är bra. Illustrationerna är riktigt vackra, och jag gillar färgvalen och detaljrikedomen. Det måste ha tagit en evighet att rita allt detta! Det enda som jag störde mig på var att många ansikten är rätt lika varandra. Därför blandade jag ofta ihop de olika karaktärerna, och det gällde att läsa noggrant för att veta vem som var vem.
 
När det kommer till själva storyn så är den förstås bra. Game of thrones är game of thrones, trots allt. Jag upplevde också att den här volymen hade högre tempo än sin föregångare, vilket förstås är förståeligt eftersom den första delen tar upp bokens början och det inte är förrän nu som berättelsen börjar utvecklas.
 
Något som jag emellertid inte vet om det beror på mig eller boken, är att jag ofta började skumläsa sidorna. Jag upplevde inte alltid texten i pratbubblorna som intressanta, och många gånger framgick ändå vad som hände genom bilderna. Detta kan dock bero på att jag redan är så bekant med berättelsen att jag helt enkelt inte hade något behov av att läsa noggrant.
 
Allt som allt är den andra volymen av grafiska A game of thrones bra. Den passar läsare som vill ha ett enkelt substitut för böckerna, samt er som vill få ett nytt perspektiv på berättelsen. För tro mig, trots att berättelsen i grund och botten är densamma, så skiljer sig mycket åt från originalromanerna och tv-serien.
 

Peter Rabbit

Regissör: Will Gluck.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Corden, Rose Byrne, Fayssal Bazzi, Domhnall Gleeson, Sia, Sam Neill, Margot Robbie, Daisy Ridley, Rose Byrne, Ewen Leslie, Elizabeth Debicki.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Pelle Kanin är en busig hjälte som ställer till med en gräslig röra för att ta tillbaka herr Karlssons gård och återfå grannen Beas uppmärksamhet.
 
 
 
 
 
Peter Rabbit är en familjefilm som baseras på Beatrix Potters klassiska berättelse med samma namn. Det är en gullig komedi, söt som socker, som passar dig med barnasinnet kvar. 
 
Bea tar hand om en grupp föräldralösa kaniner.
 
Det här är inte en film utan brister. Men det är en typen av film där bristerna är lätta att förbise. Peter Rabbit är fylld med logiska luckor, överdrivna händelser och har ett stundtals riktigt krystat manus. Men det är sådant man kan förvänta sig. Därför är det lätt att istället fokusera på det som är bra. Som de charmiga kaninerna, deras härliga humor och det förvånansvärda emotionella djupet. Förövrigt gör skådespelarna bra ifrån sig, trots att deras karaktärer är i ytligaste laget.
 
Kaninerna försöker få bort Beas nya kärleksintresse.
 
Allt som allt är Peter Rabbit helt okej. Det är inget mästerverk direkt, men en solid familjefilm som underhåller tittare i alla åldrar. Och ibland är det fullt tillräckligt.
 

The Good Fight, säsong 1

Längd: 7 hr 51 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, juridik.
Skådespelare: Christine Baranski, Rose Leslie, Cush Jumbo, Delroy Lindo, Sarah Steele, Nyambi Nyambi.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Paramount.
 
Diane tvingas bort från sin advokatbyrå och börjar på en ny. Hon rekryterar Maia, en lovande advokat vars föräldrar anklagas för bedrägeriet mot Diane. Diane återförenas med sin före detta kollega Lucca. Denna orädda grupp kvinnor har allt att bevisa och inget att förlora.
 
 
 
 
The good fight är en spinoff-serie som tar vid ett år efter finalen av The good wife. Eftersom The good wife är en av mina favoritserier, var jag lite nervös över att se denna. Skulle den verkligen hålla måttet? Svar: ja. Faktum är att det här är en av de bästa pågående dramaserierna just nu. Serien har tydliga anknytningar till The good wife, bland annat genom referenser i dialogerna samt gästskådespelare, men har inga problem med att stå på egna ben. Det är inte en serie som åker snålskjuts på sin föregångares framgång. Åh nej, den här serien bygger upp sin egen välgång från grunden och klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.
 
Diane lämnar sin gamla firma och anställer sin guddotter. 
 
The good fight är en professionell serie. Det finns inget ord som bättre beskriver det hela. Professionell. Här finns ingen onödig utfyllnad, inget trevande. Alla vet vad de gör. Manuset är intelligent skrivet, musiken kraftfullt komponerad och skådespelarna mer än kompetenta. I täten syns briljanta Christine Baranski (Mamma mia!), som på ett naturligt och okonstlat sätt tagit över huvudrollen efter Julianna Margulies. Med sig har hon bland annat Rose Leslie (Game of thrones) och Cush Jumbo (Remainder), som också imponerar stort och ger serien en riktigt fantastisk girl power! 
 
Den kvinnliga trion tvingas möta många prövningar. 
 
Allt som allt är den första säsongen av The good fight härligt komplex. Redan vid första avsnittet är det svårt att slita sig från skärmen. Tempot är högt, intrigerna många och som tittare har jag både underhållits och berörts. Visst kan jag inte undgå att sakna Alicia Florrick från The good wife, men med det sagt har serien inget som helst problem att hålla sig uppe på egen hand.
 

Läst och sett – augusti 2018

 
Här under ser du vad som jag har recenserat under månaden. Om du klickar på titlarna kommer du till respektive recension. 
 
Lästa böcker:
 1. Shatter me av Tahereh Mafi
 2. Kyssfaktorn av Helen Hoang
 3. Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
 4. Destroy me av Tahereh Mafi
 5. Stanna hos mig av Ayọ̀bámi Adébáyọ̀
 6. Magikernas tid av Cressida Cowell
 7. Fuckboy av Cecilia Salamon
 8. Love hurts 2 av Kim W. Andersson
 9. Heta möten av Cara Lockwood
10. Slaget om Salajak av Johan Theorin
11. Starcrossed av Josephine Angelini
 
Antal nya böcker: 27 stycken (19 recex).
 
 
Sedda filmer:
 1. Mamma Mia: here I go again
 2. A quiet place
 3. Thoroughbreds
 4. Sameblod
 5. Sister act
 6. Ready player one
 7. The avengers
 8. Vi hade i alla fall tur med vädret
 9. The vacation of our lives
10. Drömkåken
11. Rampage: big meets bigger
12. Austin Powers: hemlig internationell agent
13. The Cloverfield paradox
14. Saknaden
15. The 15:17 to Paris
16. Pacific rim: uprising
17. Ödets makt
 
Antal nya filmer: 9 stycken (9 recex).
 
 
Sedda tv-serier:
1. Weeds säsong 3
2. Orange is the new black säsong 2
 
Antal nya tv-serier: 3 stycken (2 recex).

RSS 2.0