Science fiction bokhandeln

Vid klockan nio igår kväll kom jag hem från en resa från Stockholm. Det blev en hel del shopping (trots bristen på pengar): allt från kläder till mattor till födelsedagspresenter och så vidare. Men viktigaste av allt: jag besökte Science fiction bokhandeln för första gången!
 
Jag vet att det är chockerande - en bokbloggare som recenserar fantasyböcker bara måste ha besökt sf-bokhandeln. Men ja, jag har inte ens tänkt på att den finns där, men nu var jag otroligt ivrig att få se hur det ser ut där. En otroligt mysig butik, dock med ett litet magrare utbud än vad jag förväntat mig. Men hur som helst så köpte jag en bok där, varav jag fick ytterligare en.
 

Du får ursäkta att bildernas ljus inte är det bästa - eftersom jag kom hem på kvällen var ju inte det särskilt ljust. Böckerna jag skaffade mig var The hobbit av J. R. R. Tolkien som jag har väldigt stora förhoppningar på, samt Temple of the winds av Terry Goodkind, vilket är fjärde boken i Sword of truth serien (första boken i serien gav jag 10/10).


Science fiction bokhandeln var verkligen en upplevelse jag inte kommer att glömma och jag skulle verkligen ha missat något om jag att valt inte besöka den. Dock tror jag inte att jag någonsin kommer handla därifrån igen eftersom The hobbit kostade 35: - mer än från Adlibris, och Temple of the winds kostade 50 :- mer. Men jag var ju tvungen att köpa någonting som minne!

Glee: director's cut pilot episode

Fakta:
Glee: director's cut pilot episode är första avsnittet av den populära tv-serien Glee. Avsnittet hade premiär 19 maj 2009. Ryan Murphy regisserade avsnittet. Bland annat Matthew Morrison, Stephen Tobolowsky, Lea Michele och Jane Lynch spelar rollerna.

Handling:
"Spanish teacher Will learns that the head of William McKinley High School's glee club has been fired for inappropriate sexual behavior toward male student Hank. The school principal, Figgins, gives Will permission to take over the club, and he plans to revitalize it, naming the group New Directions. The club consists of fame-hungry Rachel, diva Mercedes, flamboyant countertenor Kurt, paraplegic electric guitar player Artie and stuttering goth Tina. Will's efforts are derided by Sue, head of the school's successful cheerleading team, the Cheerios who soon plans to abolish the Glee club to restore her money funded towards the spoilt Cheerios. His wife Terri, is also unsupportive, suggesting that Will become an accountant to increase their income and give up teaching. Rachel threatens to leave the club if Will cannot find a male vocalist with talent comparable to hers."

Recension:
För att vara ärlig är jag en av de få personerna som inte sett något av Glee och därför skaffade vi hem första avsnittet på DVD för att serien var något att se. Det är väldigt sällan jag anser att första avsnittet i en serie är bra (inte ens i mina favoritserier) och därför hade jag inte så stora förhoppningar. Men jag tyckte faktiskt att det var helt okej.
 
 
Avsnittets känsla liknade lite en nymodig Fame. Jag har sett alla Fame-avsnitt och älskar verkligen serien så jag blev mycket positivt inställd när jag fann så många likheter. Skillnaderna är egentligen att Fame är mer uttraget och Glee är mer anpassat med dagens teknik och tonåringar. Men i princip känns de som samma serie.

En annan sak som jag bokstavligen älskade var att det var väldigt många kända skådespelare med. Från många olika filmer och serier, bland annat Two and a half men och Freaky friday och många fler. Därmed flera stycken från en av mina absoluta favoritserier: Heroes. Bland annat Jayma Mays som spelar Emma i Glee spelar Charlie Heroes. Även Dianna Agron (med karaktären Debbie i Heroes och Quinn i Glee) samt Jessalyn Gilsig (med karaktären Meredith i Heroes och Terri i Glee) är med i båda serierna. Tycker alltid det är kul att återse skådisar man gillat från andra filmer och serier! Och jag är mycket väl medveten om att fler kändisar kommer in i bilden med seriens gång, vilket är ett stort plus.
 

Avsnittet var väldigt mysigt och gör tittaren glad. Det är fyllt med bra musik och jag gillar idén med de omgjorda låtarna. Tillsammans med dans och skratt blev det helt enkelt ett feel-good avsnitt som verkar vara början till en serie med hög potential. Dock fanns det såklart vissa negativa saker med avsnittet - så som förutsägbar handling samt överdrivna karaktärer - men det är sådant jag förväntar mig förbättringar på senare i säsongen.

Allt som allt var första avsnittet i Glee helt okej och om du är som mig och velar fram och tillbaka om du ska skaffa dig första säsongen så är ett bra tips att skaffa dig Glee: director's cut pilot episode som en försmak.
 

Gregor: dödens labyrint

Fakta:
Gregor: dödens labyrint (org. Gregor and the prophecy of bane) är den andra delen i Krönikan om Underjord (org. Underland chronicles) av Suzanne Collins. Boken är på 332 sidor och publiceras av Bonnier Carlsen.
 
Handling:
"Gregor har svurit på att aldrig återvända till Underjord, världen under New York som befolkas av stora råttor, spindlar, kackerlackor och bleka människor med lila ögon. Men han är ödesbestämd att spela ytterligare en roll i en profetia, och besegra den fruktade vita råttan Bane. För att få Gregor att återvända tillfångatar underjordarna hans lillasyster Boots och Gregor ser ingen annan utväg än att följa efter. Ett misslyckande betyder slutet - både för honom och Underjord."

Recension:
Gregor: dödens labyrint är en otroligt gullig och ovanligt spännande low-grade fantasy bok. Tempot är högt och trots att Suzanne Collins skrivande inte alls liknar den i Hungerspelen så är boken lättläst och härligt beroendeframkallande.

Collins har en förmåga att få läsaren fäst vid de fiktiva karaktärerna hon skapat. De har alla utmärkande karaktärsdrag som inte bara gör dem unika utan även sympatiska och medlidande. Min favoritkaraktär är Boots eftersom hon har det underbaraste språket någonsin och får mig att le varje gång hon är med i en scen.

Gregor verkar däremot äldre än vad han egentligen är. Jag gillar hans karaktär, men han verkar definitivt vara äldre än 11 år. Han hjälper sina föräldrar med deras pengarproblem, tar hela tiden hand om sin lillasyster och extraknäcker hos sin granne. Dessutom är det han som har ansvaret att rädda hela Underjord, eftersom alla som bor där lämnar uppdraget till honom. Jag förstår att han är förutbestämt via profetian, men eftersom han är så pass ung blir det lite overkligt. Men det är ingenting jag stör mig särskilt mycket på.

Det jag gillar mest med böckerna är profetiorna. Jag älskar att försöka klura ut vad de betyder och att se de olika vändningarna som tas tack vare dem. Bland annat slutet var överraskande och tog en spännande vändning.

Jag tycker att Underjord är väldigt intressant att läsa om. Allt från de städerna som är uppbyggda där till miljön som Gregor måste ta sig igenom på sitt äventyr till alla varelser som lever där. Det finns gigantiska sjöodjur, råttor, kackerlackor (ååå Temp <3) och bleka människor och fladdermöss och så vidare. Det är väldigt intresseväckande och roligt att läsa om denna värld.

Gregor: dödens labyrint var bättre än Gregor: från ovanjord - trots att jag gillade dem båda. De är väldigt söta och tar inte lång tid att läsa då tempot är högt. Det är en serie för alla åldrar och jag ser fram emot nästa del som släpps på svenska i september: Gregor: blodets förbannelse.
Favoritkaraktär: Boots eller Temp

Rekommenderar till: er som söker ett sött och tempofyllt äventyr.
Rekommenderar inte till: er som inte gillar böcker avsedda för lite yngre.

Första meningen: "När Gregor slog upp ögonen fick han en bestämd känsla av att vara iakttagen."

Engelska omslag:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Flight

Fakta:
Flight är en dramafilm regisserad av Robert Zemeckis. Bland annat Denzel Washington, John Goodman och Bruce Greenwood spelar huvudrollerna. Filmen är på 133 minuter och släpptes 26 juni 2013. Den rekommenderas från 11 år.

Handling:
"Den erfarna piloten Whip Whitaker lyckas mirakulöst landa sitt plan efter en kollision i luften, och därmed räddar livet på nästan alla passagerare. Efter kraschen hyllas Whip som en hjälte, men ju mer man får veta om olyckan - desto fler frågor uppstår om vad som egentligen hände på planet?"

Recension:
Eftersom jag inte hade hört någonting om Flight innan jag såg den hade jag inte några förhoppningar. Det enda jag visste innan var det som stod på baksidan och vilka som var med som skådespelare. Och njaaa... Det visade sig att det inte direkt var min typ av film.



Jag tyckte att filmen var rätt bra och spännande till en början. Man undrade vad som skulle hända, vilka som skulle överleva. Men efter att planet kraschat blev den snarare seg och tråkig. Det blev allt för mycket prat och jag hade trott att det skulle vara en actionfylld film. Filmen - som jag trott skulle gå ut på ett mysterium kring plankraschen - handlade i själva verket om en drogmissbrukare som skulle klara sig igenom en rättegång.

Jag måste medge att filmen lyckades förmedla vad det innebär med drogmissbruk och alkoholism, men eftersom filmen var så pass tråkig så brydde tittaren sig helt enkelt inte. Budskapet förlorades på grund av bristen på tempo och händelser.

 
Det jag var mest uppspelt över innan jag såg filmen var att det var många bra skådespelare med. Men inte ens den bästa av skådespelare kan levandegöra otillräckliga karaktärer, och så var situationen i Flight. Jag fastnade inte vid någon karaktär och brydde mig inte om Whip åkte i fängelse eller inte - jag ville bara att filmen skulle ta slut. Den är ju trots allt på två timmar och tretton minuter, och ändå har händelserna tagit slut efter tjugo minuter. Resten är bara snack.


Sammanfattningsvis var filmen inte särskilt bra. Det finns ingen action utan mestadels består bara av dialoger. Flight koncentrerar sig på drogmissbruk och alkoholism men budskapet går förlorat eftersom ingenting egentligen händer. Tyvärr rekommenderar jag inte den här filmen.
 

Ice Study

Fakta:
Ice study är en novell som utspelar sig efter boken Fire study samt novellen Power study men innan seriens fjärde bok. Novellen är skriven av Yelena Zaltana författaren Maria V. Snyder och är på 30 sidor.

Handling:
"This is a short story about Yelena and Valek as they race to keep the powerful Ice Moon from a rogue magician. She faced the fire, but can she conquer the ice..?"

Recension:
Ice study är ur Yaleks och Yelenas synvinklar - det växlar helt enkelt mellan dem. Jag gillar verkligen Valek eftersom han är en väldigt tuff och stark karaktär, men samtidigt stör jag mig lite på Yelena. Trots att hon är huvudpersonen i serien finner jag henne lite irriterande eftersom hon alltid hamnar i situationer som enkelt skulle kunna undvikas. Men jag uppskattade att läsa en novell om Valeks och Yelenas samarbete.

Trots att det fanns action och humor i novellen nådde den inte riktigt den nivå som den andra novellerna haft. Power study, var till exempel en rätt komisk läsning, men jag kände inte något sådant från Ice study, tyvärr. Novellen kunde även bli lite underlig och oförklarlig ibland.

Ice study bidrar egentligen inte med någonting till serien utan är en novell för trofasta fans i väntan på den fjärde boken i serien. Det var helt enkelt en okej läsning men inte den bästa novellen av Snyder.
 

Favoritkaraktär:
Valek

Rekommenderar till: er som läst alla romaner i serien och vill ha mer av Yelena och Valek.

Rekommenderar inte till: er som känner att det räcker att läsa böckerna.

Första meningen: "The scent of lavender woke me."

Andra omslag:
-
 
 
 
 
 
 

The Host

Fakta:
The host är ett sci-fi äventyr regisserad av Andrew Niccol. Bland annat Saoirse Ronan, Diane Kruger, Jake Abel, Max Irons, Frances Fisher, William Hurt och Scott Lawrence spelar huvudrollerna. Filmen baseras på boken med samma namn av Stephenie Meyer, författaren till The twilight saga. Filmen är på 125 minuter och rekommenderas från 11 år. Den släpps på Blu-ray, DVD samt VOD den 7 augusti 2013 av Noble Entertainment.
 
Handling:
"Jorden har invaderats av en annan art som raderar människornas minnen och tar över deras kroppar. Det här är framtiden och mänskligheten är nästan utrotad. Men människornas känslor är starkare än de andra arterna de har tagit över och vissa klarar att kämpa emot inifrån. 
Det finns en grupp fria människor kvar som fortfarande kämpar emot, Jared Howe och Melanie Stryder är två av dem.
 Melanie tas över av ”Wanderer” - en utomjording som levt på många olika planeter. Men Melanies minnen har överlevt tillsammans med hennes känslor och hon kämpar emot starkare än någon tidigare för att skydda de hon älskar. 
Det här är början på en annorlunda kärlekshistoria…"

Recension:
Jag vill börja med att skriva att ni inte ska avskräckas att se The host om ni ogillar The twilight saga. Trots att det finns några få likheter så är de helt olika filmer och att du ogillar den ena betyder inte att du måste ogilla den andra.

Det var ett tag sedan, lättare sagt närmare fyra år sedan, jag läste boken och trots att jag minns en hel del så är det svårt att jämföra de mindre händelserna och detaljerna. Men baserat på det jag minns från boken så tycker jag att Niccol tolkat boken bra. Jag tycker att filmen följer bokens handling utan att ändra någonting viktigt. Den största skillnaden är väl egentligen att filmen börjar direkt i en händelse och inte har en lika seg början som boken.

 
Filmens inledning var simpel men bra och intresseväckande. Den gav lite bakgrundsinformation vilket gjorde det enklare att komma in i handlingen. Och jag tycker att konceptet i filmen var riktigt bra: att unika och annorlunda aliens förespråkade för sanning och fred. Jag tycker att filmen lyckades visa berättelsen ur flera perspektiv och man förstod att utomjordningarna inte kommit till Jorden för att bringa våld, utan att det handlade om överlevnad och kontroll. Jag lyckades helt enkelt fastna för handlingen.
 
Dock måste jag skriva att filmen, precis som boken, till stor del är rätt seg, men tempot lyckades öka intill slutet. Och eftersom filmen är smårolig och rätt mysig så störde jag mig inte särskilt mycket på det.


Angående karaktärerna så gillar jag den ständiga kluvenheten i Melanie/Wanderer. Det är komiskt att en karaktär har två själar och eftersom man hör Melanies tankar så vet man hela tiden vad de diskuterar. Dock tycker jag att det ibland kunde låta rätt fånigt att höra Melanies tankar, det lät ibland lite fejk och överdrivet. Men det var något som jag vande mig vid rätt snabbt.

Jag älskar Melanies lillebror, Jamie. Han framstår som väldigt oskuldsfull och han är så himla gullig. Chandler Canterbury som spelade honom gjorde ett väldigt bra jobb. Jag gillar även Jeb som lyckas se saker andra inte ser. Han är en av de få människorna som förblir mänsklig och jag gillar hans omtänksamma och smarta stil. Jag gillade även Jared och tyckte ibland att han liknade Edward Cullen - på ont och på gott. Men min favoritkaraktär blir nog ändå Seeker, just för att jag lyckades se en helt annan sida av henne än vad jag gjorde i boken. Allt som allt så fastnade jag karaktärerna.


De flesta skådespelare gjorde ett riktigt bra jobb. Diane Kruger lyckades spela Seeker bättre än vad jag förutställt mig och jag tyckte att Frances Fisher lyckades få fram fientligheten människorna hade mot själarna. Dock gillade jag inte Saoirse Ronan (som spelade Melanie) särskilt mycket. Helt allmänt tycker jag att hon inte passade för rollen, hon var helt enkelt inte som jag förutställt mig Melanie, varken till utseende eller beteende.


Trots att det är en dystopi så fanns inte så många annorlunda gadgetar, men de som fanns tycker jag var rätt läckra. Omgivningen såg till stor del ut som världen ser ut idag, men med få ändringar som gjorde framtiden intressant. Miljön var rätt vacker i början men största delen av filmen utspelar sig i en grotta, vilket kunde bli lite tråkigt. Men anledningen till att jag gillade filmen var först och främst att jag älskade utomjordingarnas beteenden.

Musiken var ingenting speciellt, den var lugn och mestadels passande till händelserna. Trots att filmen var lätt känslosam var det ingenting jag fällde några tårar övar och jag tror att musiken kan ha haft en del i det. Hade musiken varit mer känslosam hade även händelserna varit det.


Cirkuleringen i slutet var bra och gjorde det annars lite antiklimatiska avslutet helt okej. Det var väldigt mycket prat i filmen och jag hade hellre velat ha mer action. Men tack vare det ovanliga triangeldramat (det var ju trots allt två personer i samma kropp), de unika själarna och den häftiga uppbyggnaden av utomjordingarnas beteenden tyckte jag ändå att filmen blev bra. Det är, trots att det inte blev en ny favorit, en film jag kan tänka mig se igen. Jag tycker att filmen låg på ungefär samma nivå som boken, och den är definitivt minnesvärd.
 

Power Study

Fakta:
Power study är en novell som utspelar sig mellan Fire study (sve. Elden) och Yelena Zaltana seriens fjärde bok av Maria V. Snyder. Novellen är på 27 sidor.

Handling:
"Ari and Janco deal with a Sandseed Story Weaver and a cocky young soldier while Valek is off helping Yelena. Many will challenge them, one will win..."

Recension:
Den här novellen är ju bara på 27 sidor så det finns inte så mycket att skriva om den, så det blir en kort recension. Jag uppskattade verkligen att läsa enskilt om Ari och Janco, de är lite småroliga båda två och det är mer underhållande att läsa om dem än Yelena. Man fick se karaktärernas mer charmiga sida och jag känner att den här novellen utvecklade både Ari och Janco.
 
Men eftersom novellen trots allt är en novell så hinner inte så mycket att hända. Däremot gillar jag skillnaden från Assassin study. I Assassin study gick stor del av novellen ut på att få information om händelser som redan skett. Power study, däremot, användes för att utveckla historien och fortsätter helt enkelt berättelsen från Fire study.
 
Jag tycker dock att handlingen kändes lite platt och egentligen tillförde Power study inte så mycket till serien. Men det var sammanfattningsvis en bra novell med älskvärda karaktärer.
 


Favoritkaraktär:
Janco

Rekommenderar till: er som läst resten av serien och är intresserade av Janco samt Ari.

Rekommenderar inte till: er som inte läst Yelena Zaltana serien.

Första meningen: "'Holy snow cats!'"

Andra omslag:
-
 
 
 
 

Switched

Fakta:
Switched är en självpublicerad bok av Amanda Hocking. Boken är på 293 sidor och den första i Trylle-trilogin.

Handling:
"When Wendy Everly was six years old, her mother was convinced she was a monster and tried to kill her. Eleven years later, Wendy discovers her mother might have been right.  She’s not the person she’s always believed herself to be, and her whole life begins to unravel—all because of Finn Holmes. Finn is a mysterious guy who always seems to be watching her.  Every encounter leaves her deeply shaken…though it has more to do with her fierce attraction to him than she’d ever admit.  But it isn’t long before he reveals the truth:  Wendy is a changeling who was switched at birth—and he’s come to take her home. Now Wendy’s about to journey to a magical world she never knew existed, one that’s both beautiful and frightening.  And where she must leave her old life behind to discover who she’s meant to become…"

Recension:
Switched började mycket lovande och jag fastnade både för karaktärerna och handlingen. Konceptet var även det nytt - jag tror inte att jag läst en YA-bok förut om bortbytingar. Men för mig var bortbytingarna (speciellt huvudkaraktären) för perfekt. Det hade varit extremt intressant och roligt om hennes sanna natur var ett riktigt troll - liten, hårig, långa öron - inte att trollen ser ut som människor men att de har krafter. Det känns mer som feer eller någonting.

Jag både uppskattade och fann det skrattretande att Hocking använde sig av svenska ord. Det var rätt charmigt, det medger jag, men jag tyckte helt enkelt inte att det passade in att exempelvis trollens land hette "Förening".
 
En annan sak som jag stör mig extremt mycket på är att när Wendy fått reda på att hon är en bortbyting så förväntar sig bokstavligen alla att hon vet allt om allt. De blir irriterade på henne när hon inte vet hur deras statsskick fungerar, eller om deras krafter och så vidare. Och det var helt enkelt sjukt irriterande. På det sättet fastnade jag inte för någon av karaktärerna eftersom jag fann dem allesammans lite smådryga.

Romansen kändes rätt påtvingad och oäkta och boken hade klarat sig bättre utan den. I allmänhet var boken tråkig och inte ett dugg unik trots Hockins fräscha idé kring bortbytingar. Jag hade helt enkelt förväntat mig mycket mer. Det här var min första bok av Hockins och jag kommer antagligen inte att läsa fortsättningen på serien, men jag funderar på att läsa novellen som utspelar sig efter Switched. Jag har också hört att hennes andra serie, My blood approves, ska vara mycket bättre så jag kanske tar mig an den istället.
Favoritkaraktär: -
Rekommenderar till: er som söker en YA bok inte olik alla andra.
Rekommenderar inte till: er som söker någonting tempofyllt, unikt, spännande eller romantiskt.
Första meningen: "A couple things made that day stand out more than any other: it was my sixth birthday, and my mother was weilding a knife."
Andra omslag:
 
 
 
 

Transformers

Fakta:
Transformers är en sci-fi film regisserad av Michael Bay med bland annat Josh Duhamel, Megan Fox och Shia LaBeouf som skådespelare. Filmen, från 11 år, spelades in 2007 och är 137 minuter lång. Filmen baseras på en tecknad serie med samma namn och är producerad av Steven Spielberg.

Handling:
"Jorden blir ett stort slagfält då onda utomjordingar bestämt sig för att söka nyckeln till den totala makten. En kub, sedan länge förlorad, har landat på Jorden. Med makten att förvandla allt elektroniskt till ondskefulla robotar är kuben dödlig i fel händer. Människornas sista chans att överleva vilar i händerna på tonårige Sam Witwicky."

Recension:
Jag har sett Transformers upprepande gånger, men trots det är jag väldigt kluven till vad jag tycker om den. Den kan vara lite smårolig ibland, men ofta känner jag att det blir för mycket. Det är väldigt mycket biljakter, robotslagsmål och action och Bay ger inte tillräckligt med tid till att få känslor för karaktärerna. Till sist blir det rätt långtråkigt att se när två stora robotar skjuter mot varandra.
 

Shia LaBeouf och Josh Duhamel spelar väldigt bra och deras karaktärer är några av de få som man får känslor för. Megan Fox är däremot inte med för någonting annat än hennes utseende. Hon bidrar ingenting till filmen och spelar inte särskilt bra, utan hennes roll är helt enkelt att locka besökare med hjälp av hennes utseende. Och hennes karaktär, Michaela, känns på grund av Fox väldigt fejkad och överdriven.
 

Handlingen i filmen är väldigt simpel och förutsägbar, och trots att den kan vara underhållande så stör jag mig på att den är så stereotypisk. Ett exempel är att det är den vanliga berättelsen om den "töntiga" killen som är hopplöst förälskad i skolans snyggaste tjej.
 
Ett annat exempel är hur allting är indelat i ont och gott. Jag har sagt förut att alla har gott och ont i sig, och jag stör mig extremt mycket på att filmen påstår att en person är helt igenom ond eller god. Detta gör även filmen orealistisk - speciellt när man ser på deras utseende om de är onda eller goda. De så kallade decepticons blev ju "onda" för att de förrådde sin ras, men borde de inte ändå se ut som alla andra transformers? Man ser direkt skillnaden mellan goda autobots och onda decepticons vilket inte är verkligt. Om jag gör något dumt får ju inte jag röda ögon så att alla vet vad jag gjort. Urfånigt.

Jag måste dock medge att effekterna är väldigt bra gjorda och det är proffsigt gjort när robotarna transformerar. Allt som allt är filmen helt okej, men den kan bli väldigt långtråkig ibland. Söker du en film fylld med action, biljakter och fajter så har du funnit rätt, men vill då få en djupare kontakt med karaktärerna eller en mer komplex handling får du leta vidare.
 

Friends with benefits

Fakta:
Friends with benefits är en komedi regisserad av Will Gluck med bland annat Justin Timberlake och Mila Kunis i huvudrollerna. Filmen, som är på 108 minuter, släpptes den 1 februari 2012 på Blu-ray, DVD samt VOD och är barntillåten.
 
Handling:
"While trying to avoid the clichés of Hollywood romantic comedies, Dylan (Timberlake) and Jamie (Kunis) soon discover however that adding the act of sex to their friendship does lead to complications."

Recension:
Jag har egentligen inte så mycket att säga om den här filmen. Den var mysig att se på men trots att den var söt och lite smårolig skulle jag inte kalla det en komedi - snarare en feel-good film. Handlingen är sjukt likt den i No strings attached (med Ashton Kutcher och Natalie Portman) men Friends with benefits är garanterat bättre. Trots att den inte står ut i mängden kände jag att den var värt att se på. Eftersom den var så lättsam (d.v.s. man behövde inte tänka så mycket för att hänga med) var det en bra film att slappna av till.
 
 
På Cdon står det att filmen är barntillåten men jag skulle inte rekommendera alltför unga barn att se den här. Den har ibland lite grovt språk med och sedan är det förstås lite sexscener.
 
Friends with benefits var i allmänhet inget mysterium utan den var väldigt förutsägbar. Filmens starka sida är just att den är lättsam och mysig. Så söker du någonting mer romantiskt eller spännande - eller åtminstone någonting överraskande - så ska du nog fortsätta leta.
 
 
Jag både gillar och ogillar karaktärerna. Jamie är väldigt intensiv och jag tycker att Dylan är rätt omogen just för att han inte vill inleda ett förhållande. Däremot gillar jag karaktären som Richard Jenkins spelar. Han får nästan alltid en karaktär med någon slags sjukdom (exempelvis som i Dear John) men han använder det till sin fördel och får det till sin styrka. Han skapar ett medlidande för sin karaktär som väldigt få kan få fram.
 
Sammanfattningsvis var filmen bra - inte mer. Den var mysig att se på och jag kan tänka mig att se den igen, men det är ingen film jag vill se om och om igen. Den var lättsam, med bra skådespelare och helt okej karaktärer. Friends with benefits är definitivt en film du ska se om du söker en film där du bara kan luta dig tillbaka i soffan och mysa.
 

Tack Noble Entertainment! <3

Idag när jag kollade i brevlådan låg ännu ett opublicerat filmexemplar från Noble Entertainment där. Den här gången fick jag The host!
 

Filmen baseras på boken med samma namn av Stephenie Meyer (författaren till The twilight saga). Det är en sci-fi film med bland annat Diane Kruger i en av huvudrollerna. Här i Sverige släpps The host på DVD,  Blu-Ray och VOD den 7 augusti - som också råkar vara min födelsedag. En annan lite ironisk sak är att huvudpersonen har samma namn som mig - med så många sammanträffanden måste det ju vara en bra film!
 
Såg du The host när den gick på bio - och i så fall - var den bra? Jag har faktiskt stora förhoppningar på den här filmen.

Befriad

Fakta:
Befriad (org. Unraveled) är den andra boken i Insnärjd-serien av Gena Showalter. Boken publiceras av Harlequin bokförlag och är på 439 sidor.

 

Handling:
"För en gångs skull har sextonårige Aden Stone allt han någonsin velat ha: ett hem, vänner, drömtjejen. Otur att han kommer att dö snart... Sedan han kom till Crossroads i Oklahoma har den tidigare utstötte Aden Stone levt ett bra liv. Visserligen är hans vän en varulv och flickvännen en vampyrprinsessa som suktar efter Adens blod. Dessutom ska han krönas till vampyrkonung vilken dag som helst - trots att han bara är en vanlig människa! En någorlunda vanlig människa åtminstone... Med tre själar fångade i sin kropp har Aden alltid varit lite annorlunda. En av dem kan förutspå framtiden och därför vet Aden exakt hur han kommer att dö: en kniv genom hjärtat. Nu befinner han sig mitt i upptakten av ett krig mellan mörkrets varelser, men han tänker inte bara acceptera sitt öde och vänta in döden utan att slåss. Inte när hans nya vänner står vid hans sida, inte när Victoria har riskerat sin framtid för att vara med honom, och inte när han för första gången i sitt liv har något att leva för."

Recension:
Jag blev väldigt överraskad av Insnärjd och därför hade jag någorlunda höga förhoppningar på Befriad. Dock kan jag skriva att trots att den var bra, så var den inte lika bra som första boken.

Jag gillar verkligen idén på Aden, hans själar och hans krafter. Det är liksom en del av vad som representerar honom och det känns nytt och unikt. Hans synvinkel är väldigt intressant att läsa från eftersom det är rätt komiskt att höra själarna i hans huvud tjafsa. Jag tycker det är läckert att själarna har olika krafter och det är coolt att se synerna och se hur de uppfylls på oväntade sätt.

Dock gillade jag inte att läsa ur Mary-Anns synvinkel. Som karaktär är hon helt okej, men hennes perspektiv är rätt tråkigt. Det händer inte alls lika mycket som ur Adens perspektiv och vid dessa tillfällen kunde boken bli tråkig, seg och händelselös. Boken i allmänhet hade inte lika mycket action och spänning som första, utan koncentrerade mer på relationerna mellan karaktärerna, men den var fortfarande helt okej.

Om du söker den ultimata paranormala boken har du dock funnit rätt. Det finns så många olika varelser med att jag knappt kommer ihåg alla. Allt från älvar, häxor och troll till demoner, varulvar och vampyrer. Och jag gillar att det inte är de stereotypiska varelserna utan att Showalter har lagt en unik touch över dem. Gena Showalter skriver fantastiskt och flytande och läsaren fastnar verkligen för texten. Den är lättläst och lättförståelig och det enda jag egentligen har att klaga på angående skrivandet är att det känns som om Showalter vill ha med så pass många olika saker så att det kan bli för mycket ibland.

Trots att jag gillar karaktärerna gillar jag inte riktigt deras relationer. Victoria känns svartsjuk och deras relation är konstlad, samtidigt som Mary-Anns relation med Riley utåt sett verkar rätt fejk. Slutet var både förutsägbart och förvånande. Det som hände på näst sista sidan var inte särskilt imponerande medan det som hände på allra sista sidan bara irriterade mig. Det känns som om Adens mest slående personlighet försvann. Suck.

 

Sammanfattningsvis var boken helt okej och värd att läsa om du söker den ultimata övernaturliga läsningen. Karaktärerna är bra medan deras relationer behöver mycket arbete. Befriad var inte lika bra som Insnärjd men jag ser ändå fram emot tredje boken: Förvrängd.

 
 Favoritkaraktär: Elijah

Rekommenderar till: er som söker den ultimata övernaturliga boken.
Rekommenderar inte till: er som vill ha någonting romantiskt eller actionfyllt.
Första meningen: "Aden Stone kastade sig fram och tillbaka på sängen så att lakanen föll ner på golvet."

Engelska omslag:
 
 
 

Sherdil

Fakta:
Sherdil är en svensk film regisserad av Gita Malliks med bland annat Rebecca Liljeberg och Hanna Ahlström som skådespelare. Den spelades in 1999 och rekommenderas från 7 år. Filmen är 101 minuter lång. Expert Ox spelar arabfullblodet Sherdil.

Handling:
"Sanna är en ung tjej som inte vill något hellre än att få en egen häst. En dag på väg till skolan hamnar hon vid ett stall där tre arabiska fullblod hålls i karantän. Hästarna är en gåva från ett främmande land till Sveriges regering, som har bestämt att de ska slaktas. Sanna väljer att rädda ett svart arabiskt fullblod kallat Sherdil och tar honom till ett gammalt övergivet torp ute i skogen. Snart är det inte bara hennes föräldrar och vänner som letar efter henne, utan hela polisstyrkan och militären."
 
Recension:
Jag är inte direkt en hästmänniska och jag har aldrig varit förtjust i hästfilmer. Men Sherdil är mycket mer än en hästfilm. Det är en rolig och romantisk film om vänskap, tillit och att våga tro på sig själv.

Skådespelarna spelar väldigt bra i den här filmen, och de skapar en mycket trovärdig känsla för händelserna. Jag har inte tidigare gillar Rebecca Liljeberg men i Sherdil glänser hon. Hon lyckas skapa en riktigt engagerad karaktär som tittaren verkligen fastnar för.


Den här filmen är verkligen en feel-good film, den har allt från charmiga karaktärer till roliga repliker och den är otroligt mysig att se på. Jag såg den här filmen för första gången på TV när jag var 6 såg gammal och den blev genast min favorifilm. Och nu - 12 år senare - så älskar jag den fortfarande. Den är komisk och allmänt härlig att se på, och det säger en hel del när det kommer från mig eftersom jag inte är särskilt förtjust i svenska filmer.
 
 
Sammanfattningsvis är Sherdil en riktigt bra feel-good film för hela familjen. Det är mer än en hästfilm - den handlar i stort sätt om att våga lita på sig själv. Skådespelarna är bra och filmen är väldigt mysig att se på en regnig dag.
 

Call Girl

Fakta:
Call girl är en svensk film regisserad av Mikael Marcimain med bland annat Ruth Vega Fernandez i huvudrollen. Filmen är inom genren "politisk thriller" och släpptes på DVD 3 juli 2013 Den rekommenderas från 15 år och är på 140 minuter.
 
Handling:
"Det är valår 1976. Kvinnlig frigörelse och sexuell revolution går hand i hand med neutralitet, kärnkraft och trygghet för alla. I Stockholm ligger dagisen vägg i vägg med poseringsateljeer, och sexklubbarna får kunder från det närliggande regeringskansliet. Unga Iris rekryteras som 'Call Girl' från en ungdomsvårdsskola, och sugs blixtsnabbt upp från samhällets botten, förbi diskoteken och elitens kristallkronor, upp emot landets högsta politiker. När den utopiska bilden av Sverige hotas, stiger maktens män in för att upprätthålla den."

Recension:
Det här var definitivt inte en film för mig. Jag var redan negativt inställt till filmen för att den var en "politisk thriller" och svensk. Jag vet att det låter väldigt generaliserat, men det finns ytterst få svenska filmer som jag tycker är bra. Men Call girl var värre än mina farhågor.

Filmen saknade verkligen äkta känslor. Trots att karaktärerna var nedbrutna av de fruktansvärda händelserna kändes deras reaktioner fejkade och kände absolut ingenting för de fjortonåriga flickorna som tvingades in som prostituerade. Dock måste jag medge att filmen lyckades skildra på ett realistiskt sätt hur tjejerna drogs in i "call girl" branschen.
 
 
Jag ser definitivt inte Call girl som en thriller, utan filmen är bara väldigt politisk (d.v.s. tråkig) och rätt osammanhängande. Jag tror att anledningen till att filmen är från 15 är att det finns rätt mycket kvinnlig nakenhet i, för det är så gott som inget våld alls i. Vissa delar kunde bli förvirrande, och filmen var otroligt seg. Ibland hörde vi inte ens vad karaktärerna sade för att skådespelarna hade en finsk brytning.
 
Sverige måste verkligen ha ett begränsat musikförråd, för all musik och alla ljud var typiska svenska filmer. Det är sådana irriterande bakgrundsljud som finns med i bland annat Jönssonligan, och jag stör mig på att det inte fanns med någon unik låt. För trots att många inte tänker på det så är musiken nästan viktigare än skådespelarna - undermedvetet påverkas vi av ljuden, och då med dålig musik förstörs allt.
 

Slutet var otroligt skumt och oklart, det kändes de som gjort filmen skyndade till ett slut utan att besvara de olösta frågorna för tittaren. Sammanfattningsvis hade filmen ett bra budskap men resten föll platt. Skådespelarna var inte särskilt duktiga, klippningen var extremt dålig gjort och ljudeffekterna var inte unika. Det blev helt enkelt en riktigt tråkig film som jag inte rekommenderar.
 

 

Nya filmer 23 juli

Idag när min mamma kom hem från affären hade hon med sig tre stycken (typ) filmer till mig!
 

En av filmerna jag fick var Winter's bone med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Det är en thriller som handlar om en tjej som letar efter sin försvunna pappa som langar droger och hon beblandas med hans kretsar.
 
Sedan fick jag Friends with benefits som verkar riktigt bra. Den handlar om två personer som söker ett kravlöst förhållande och finner det hos varandra - men snart växer känslorna hos båda parter. Den låter riktigt bra och jag hoppas att det inte blir samma fiasko som No strings attached.

Sedan fick jag även Glee director's cut vilket är pilatavsnittet (alltså första) av tv-serien Glee. Jag har inte sett något av Glee och därför kan det här bli min chans att se om jag gillar serien eller inte. Det medföljer även massor av extramaterial som man inte får tillgång till annars. Woop-woop.

Har du sett någon av dessa filmer? I så fall, vad tyckte du?

YA böcker som släpps som film 2013 / 2014

Redan under de månader som gått av 2013 har flera YA-böcker blivit film, exempelvis Beautiful creatures och The host.  Men fler är på väg - både under de månader som är kvar av 2013, och i 2014. Vilken ser du mest fram emot?



Efterföljaren till Percy Jackson and the Lightning Theif släpps 14 augusti 2013 under namnet Percy Jackson and the sea of monsters. Filmen baseras på den andra boken i serien av Rick Riordian. Så här står det om filmen: "In order to restore their dying safe haven, the son of Poseidon and his friends embark on a quest to the Sea of Monsters to find the mythical Golden Fleece while trying to stop an ancient evil from rising."
 
 
 
 
 
 

Ingen har väl missat filmatriseringen av den första Mortal instruments boken av Cassandra Clare. City of bones förväntas ses för första gången på vita duken 23 augusti 2013. Så här står det om filmen: "When her mom is attacked and taken from their home in New York City by a demon, a seemingly ordinary teenage girl, Clary Fray, finds out truths about her past and bloodline on her quest to get her back, that changes her entire life."
 








The hunger games
efterföljare, Catching fire är en film många YA-älskade ser fram emot. Filmen baseras på trilogin av Suzanne Collins och har premiär 22 november 2013. Så här står det om filmen: "Katniss Everdeen and Peeta Mellark become targets of the Capitol after their victory in the 74th Hunger Games sparks a rebellion in the Districts of Panem."
 
 
 





En annan mycket efterlängtad film är Divergent som baseras på Veronica Roth's bok. Den har nu fått ett release-datum, vilket är den 21 april 2014. Woot-woot! Så här står det om filmen: "Set in a futuristic dystopia, a teenager seeks to break free from her homogeneous society that divides people based on human traits. She leaves her faction and joins a rival group, where she falls for an older man."






21 november 2014 släpps Mockingjay part 1, vilket då är den näst sista delen i The hunger games trilogin. Jag gillar inte riktigt att de har delat upp filmen i två delar - speciellt inte när den enligt mig baseras på boken som det händer minst i. Den sista delen, Mockingjay part 2, kommer att visas 20 november 2015.
 
Andra YA-baserade filmer som släpps från och med 2013 och framåt (dessa sträcker sig ända till 2016) är bland annat:
Det känns nästan som att alla YA-böcker jag läst håller på att bli film... och det finns så många fler där ute! Hoppas verkligen att de blir bra gjorda!

Filmnyheter

Under de senaste veckorna har rätt många bok- och filmnyheter kommit ut och i det här inlägget tänkte jag ta upp de som jag funnit mest intressanta.
 
Trailers
De flesta har vid det här laget sett trailern för Catching fire, men för två dagar sedan släpptes en ny trailer som visar mer av filmens handling. Du kan se den här:


Trailern för The walking dead's fjärde säsong har kommit ut. Jag har inte sett något av serien men har förstått att den är mycket populär.
 
Jag gillade verkligen den gulliga animerade filmen Rio och blev jätteglad när jag fick reda på att det kommer finnas en fortsättning. Bland annat Anne Hathaway och Jesse Eisenberg gör rösterna. Trailern finns nedan:

Tv-serier
 
Cote de Pablo bekräftade för några dagar sedan att hon tyvärr har valt att hoppa av tv-serien NCIS. Hon kommer att återkomma i ett antal avsnitt av säsong 11 för att skapa ett bra avslut för hennes karaktär Ziva, men sedan kommer serien att fortsätta utan henne.
 
Bekräftade uppföljare:
Sedan har vi förstås filmer som inte har fått några trailers ännu men som har blivit bekräftade att de kommer att komma inom de närmaste åren. De är bland annat Avatar 2: the lost ocean, Independence day 2, The Amazing spider-man 2, Avengers: age of ultron, Transformers 4, Terminator 5, X-men 7: Days of future past, National treasure 3, The expandables 3, Star wars 7, Dawn of the planet of the apes samt The girl who played with fire.

Hoppas att ni funnit det här inlägget intressant - återkommer med fler filmnyheter så snart jag kan!

The Golden Lily

Fakta:
The golden lily är den andra delen i Bloodlines serien av Richelle Mead, som är en spin-off serie på Vampire academy. I serien ska det bli totalt sex delar, varav de fyra första finns att köpa/förhandsboka just nu. De är Bloodlines, The golden lily, The indigo spell samt The fiery heart. The golden lily är på 418 sidor.
 
Handling:
"In hiding at a Californian boarding school, Sydney's life has become irrevocable interwined with Jill Drogomir, the vampire Moroi princess she has been tasked with protecting. She has grown close to those in Jill's royal circle - and to someone in particular. Someone that forces her to question everything the alchemists believe in. Someone forbidden. When a shocking secret threatens to tear the vampire world - her new world - apart, Sydney's loyalties are tested more than ever. Should she trust the alchemists - or her heart? Will love lose her everything she knows?"

Recension:
Som ni vet så älskade jag Vampire Academy serien men blev sjukt besviken på Bloodlines. Dock måste jag säga att jag blev glatt förvånad över The golden lily. Den var definitivt långt ifrån fantastisk, men jag tyckte ändå att den var riktigt bra.

I boken händer det egentligen inte så mycket och jag kommer inte på någonting som förändrade serien, utan allting fortsätter på samma spår. Jag fann inte några tvister eller överraskningar och handlingen i allmänhet förs inte framåt, utan serien går i praktiken fortfarande ut på att Sydney är barnvakt till Jill. Personligen skulle jag vilja ha viktigare händelser som ändrar seriens förlopp, men jag måste ändå säga att trots att det inte fanns mycket till handling så fann jag boken mysig. Det känns inte som en vanlig vampyrbok utan snarare som en feel-good bok eftersom den i stort sätt bara handlar om karaktärernas vardag. Visst vill jag ha mer romantik eller spänning för att inte bli uttråkad ibland, men jag tyckte ändå att The golden lily höll måttet eftersom Mead lyckades hålla historien intressant.

Sydney har jag aldrig gillat, inte i Vampire Academy eller Bloodlines, men i The golden lily kändes det som om hon höll på att smälta, som om hennes hårda och "perfekta" sida börjat lösas upp. Det gjorde att jag gillade henne mer än tidigare och jag har förhoppningar på hennes karaktär i framtiden. För trots att jag ett tag tyckte att det var intressant att läsa om "kontrollfreaket-och-anorexiet-Sydney" så känner jag att det är dags för hennes karaktär att utvecklas, och jag tyckte att hon lyckades förändras lite i The golden lily
 
Adrian är däremot mer kompex och jag gillar att han nu för tiden är lite ensamvarg. Jag älskade hans relation med Rose från Vampire Academy och för att vara ärlig ville jag hellre att hon skulle bli tillsammans med honom än Dimitri. Därför är jag väl en av de få som inte hejar på team Sydrian. Jag gillade honom bättre när han bara tänkte på Rose. Men han är fortfarande lika rolig och gullig.
 
Jag tycker att The golden lily var rätt intressant med de olika grupperna (ex. alkemisterna) och dess regler tillsammans den nya magin. Tidigare har det ju bara varit Moroi som kunnat utöva magi och det känns roligt att andra paranormala ingredienser en det kommer in i bilden. Blandningen mellan häxor och vampyrer känns helt enkelt nytt för Mead - vilket jag gillar - men trots det saknar jag lite den gamla Vampire Academy som utan tvekan är bättre än Bloodlines-serien.

Boken är rätt förutsägbart och trots att det inte är jättestörande så kunde jag ibland irritera mig på att jag visste allting innan karaktärerna. Jag kände även att det fanns många obesvarade frågor efter läsningen; frågor kring tatueringarna, Sydney och magin. Jag tycker att det känns som om Mead försöker börja väldigt många olika handlingsparalleller, men att ingenting därför utförs riktigt ordentligt.
 
En annan sak jag bara vill nämna lite snabbt är att det känns som om för varje kärlekstriangeldrama som avslutas börjar ett nytt. Suck.

Boken har en del roliga dialoger och ibland satt jag och log som en dåre. Men trots att jag gillade slutet så kände jag att ingenting annat egentligen påverkat seriens gång. Men gillar du Vampire Academy ska du definitivt läsa den här spin-off serien, och The golden lily var mycket bättre än Bloodlines. Richelle Mead är en fantastisk författare och den här boken är inget undantag. Med roliga kommentarer, karaktärsutvecklingar och Adrian blir det aldrig fel. Jag ska definitit läsa fortsättningen och ser ärligt talat fram emot den. Dålig vampyrbok, bra feel-good bok.
 


Favoritkaraktär:
Adrian

Rekommenderar till: VA-älskare.

Rekommenderar inte till: om du vill ha en spännande bok.

Första meningen: "Most people would find being led into an underground bunker on a stormy night scary."

Andra omslag:
-
 
 
 

Grey's Anatomy säsong 1

Fakta:
Grey's anatomy säsong 1 består av 9 avsnitt på totalt 376 minuter. Regissören Shonda Rhimes har tillsammans med skådespelarna Chandra Wilson, Ellen Pompeo, Isaiah Washington, James Pickens Jr, Justin Chambers, Kate Walsh, Katherine Heigl, Patrick Dempsey och Sandra Oh skapat denna drama-serie. Säsongen spelades in 2005 med originalspråket engelska. Serien rekommenderas från 11 års ålder.

Handling:
"Meet Meredith Grey, a brilliant first-year surgical intern at Seattle Grace Hospital. Together with her fellow residents-in-training, Meredith navigates her way through the daily traumas and social land mines of life inside the hospital and out in the real world. Grey’s Anatomy is a smart and witty look at young people struggling to be doctors and doctors struggling to stay human."

Recension:
Trots att Grey's anatomy har funnits i åtta år så var det inte förrän nu jag såg serien för första gången. Jag hade hört mycket om den, men visste inte riktigt vad serien gick ut på.

Jag blev väldigt förvånad över att läkarna tittaren följer i serien är nybörjare - jag hade av någon anledning fått för mig att de var professionella. Men att de var nybörjare gjorde saken bara bättre - karaktärerna gör fler misstag och är inte lika självsäkra som färdigutbildade, och det gjorde serien roligare och mer spännande att se på.
 

Jag gillar faktiskt alla karaktärerna, även de som är lite smådryga, just för att alla visar att de har en mänsklig och human sida. De har dessutom en ovanlig men härlig relation till varandra som gör att serien blir unik. Deras dialoger med varandra är både intressanta, roliga och romantiska.

Serien är realistisk och har inte några övernaturliga ingredienser, men ibland tycker jag att allting löser sig lite väl enkelt och perfekt. Till exempel så har en patient i ett avsnitt råkat skjuta sig upprepande gånger med en spikpistol rakt in i huvudet, men han har "lyckligtvist" nog missat viktiga nerver och överlever. Det känns inte särskilt verkligt. Men det är som tur var ingenting jag stör särskilt mycket mig på.
 

Jag finner Grey's anatomy väldigt intressant. Serien utspelar sig på ett sjukhus och jag känner att jag bara under de här nio avsnitten har lärt mig rätt mycket om sjukdomar, diagnoser och läkaryrket. Jag är rätt medicinskt intresserad och därför passar den här serien mig väldigt bra. Men det är definitivt inte bara en passa operationer och sådant, det skulle bli riktigt långtråkigt, utan man får följa läkarna på deras fritid också.

Dock känner jag att det växlar lite väl ofta mellan olika patienter. Jag förstår att det inte är patienterna som är i fokus, men vissa har otroligt intressanta åkommor och de skulle jag vilja stanna hos lite längre och få reda mer om. Man får inte följa samma patient mer än ett avsnitt, och jag tycker att vissa åtminstone kan återkomma i ett till avsnitt.


Grey's anatomy är nog den första serien jag skulle klassificera inom genren "feel-good". Den får mig verkligen att må bra, för trots att första säsongen kanske inte är så jättespännande så gillade jag romantiken och komiken, de medicinska ingredienserna samt att säsongen tog upp många av livets viktiga aspekter. Säsongen slutade i en liten cliffhanger och jag är väldigt taggad inför fortsättningen! Sammanfattningsvis var första säsongen av Grey's anatomy mycket bra och jag känner att den har potential till att bli en fantastisk serie med årens utveckling. För första säsongen brukar enligt mig alltid vara sämst i serier, och med de åren som har gått sedan första säsongen har bra ny teknik kommit som förhoppningsvis gjort säsongerna bättre och bättre.
 

National Treasure

Fakta:
National Treasure är en film regisserad av Jon Turteltaub med bland annat Nicolas Cage, Sean Bean och Diane Kruger i huvudrollerna. Producenten är Jerry Bruckheimer, som bland annat gjort Pirates of the Caribbean och King Arthur. Filmen är ett actionäventyr från Disney på 125 minuter och från 7 år. Den spelades in 2004 med åldersgränsen 7 år. Andra filmen i trilogin, Hemligheternas bok, spelades in tre år senare, och nu till 2014 beräknas den sista delen i National Treasure trilogin ha biopremiär.

Handling:
"Nu är Tempelriddarnas skatt en mytomspunnen legend, men det finns fortfarande de som är villiga att trotsa farorna för att hitta den. En äventyrare och arkeolog, Ben Gates (Nicolas Cage) söker efter den legendariska skatten, vilket hans far (Jon Voight) och flera tidigare generationer har gjort i hans familj. Men han är inte ensam om sitt sökande och han lär sig snabbt att när det gäller den här skatten kan han inte lita på någon. Förutom kanske sin bästa vän Riley Poole (Justin Bartha), en spänningssökande dataexpert."

Recension:
Eftersom National Treasure har funnits nu i 9 år så har de flesta redan sett den. Personligen håller jag inte ens reda på hur många gånger jag har tittat på den. Men jag kom på att jag inte hade skrivit någon recension på filmen och eftersom jag såg den igen för några dagar sedan är minnet fräscht. Och så finns det ju alltid någon som inte sett den och då kan jag vara den som rekommenderar National Treasure för dem.


Det jag älskar med National Treasure är alla gåtor och mysterier, myter samt alla ledtrådar. Jag älskar äventyrsfilmer som har mystik och symbolik och legender, och National Treasure lyckas ha med allt sådant. Innan jag såg den första gången var jag rädd att den skulle bli tråkig - eftersom, face it, det handlar om någon som ska hitta en legendarisk skatt. Men det visade sig vara en väldigt spännande och tempofylld skattjakt - hela tiden händer det någonting nytt i filmen och det blir aldrig tråkigt.


Jag tycker att den här filmen har något att erbjuda till alla. Den finns skottlossningar och biljakter, men även lite romantik och sedan otroligt roliga repliker. Karaktärerna är underbara och välutvecklade och ger verkligen liv till filmen. Exempelvis Riley som är filmens lite gulliga och roliga bidrag. Det är han som får dig att skratta. Och sedan Ben som är otroligt kvicktänkt, påläst och smart. Och de spelas allesammans av fantastiska skådespelare.
 

Alla vet vid det här laget att jag är ett enormt fan av Lord of the Rings - och då blir det väl inte någon chock över att jag nämner hur oerhört glad jag är över att Sean Bean (som spelar Boromir i Lord of the Rings) är en av huvudpersonerna (Ian) i National Treasure. Han är en helt otrolig skådespelare och han utför sin roll perfekt.
 
 
Sedan har vi ju legendariska Nicolas Cage - och jag behöver väl inte säga så mycket om honom va? Han gör alltid ett väldigt bra jobb och National Treasure är inget undantag. Men de vars begåvning jag vill uppmärksamma lite extra är Justin Bartha som förgyllde filmen genom skratt och Diane Kruger som spelade sin roll väldigt trovärdigt.
 
 
Jag gillar att filmen börjar med en inledning som utspelar sig några år innan handlingen börjar. På så sätt får man lite bakgrundsinformation kring skatten och hur allting började med ledtrådarna. Det är otroligt skickligt ihopklippt genom hela filmen och det enda jag egentligen har att klaga över är slutet. Ser man National Treasure så har filmen ett väldigt avslutande avslut - utan någon indikator på att en fortsättning skulle komma. Jag förstår att de kanske inte visste det då, men exempelvis i National Treasure 2: Book of secrets så är det ett öppet slut - och vid det laget visste de inte om de skulle göra en fortsättning eller inte. Så jag gillar inte riktigt att det var ett slutet avslut, men jag gillar ändå att de har lyckats cirkulera början av filmen till slutet, det blir en större "aha-upplevelse" då, istället för att det bara är nya saker som läggs på hela tiden.


Sammanfattningsvis är filmen definitivt sevärd - med fantastiska skådespelare, högt tempo, härlig action och underbara gåtor med mytologiska grunder. Cirkuleringen från början till slut skapar en helhet.

 

Elden

Fakta:
Elden (org. Fire study) är den tredje och sista delen i Yelena Zaltana (org. Study) serien av Maria V. Snyder, men hon har påbörjat en spin-off serie som ska ta vid efter Elden. Tidigare delar är Giftet och Magin. Boken är på 384 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag. Den släpps 1 augusti 2013.

Handling:
"När ryktet att Yelena är en själafinnare, med makten att fånga och släppa lös själar, sprids som en löpeld blir folk oroliga. Redan sedan tidigare har hennes ovanliga förmågor och förflutna skilt henne från de andra. Medan det magiska rådet diskuterar Yelenas framtid får hon ett oroväckande meddelande: Det planeras en sammansvärjning mot hennes hemland, ledd av en mordisk magiker hon redan har besegrat en gång. Hoppet om att kunna återförenas med sin älskade driver henne framåt på en resa där alla hennes förmågor sätts på prov. Under färden möter hon allierade, fiender, älskare och påstådda lönnmördare, och allas lojalitet går att ifrågasätta. Vem är egentligen vän och vem är fiende? Yelena har nu en chans att visa vad hon går för och rädda landet hon älskar."
 
Recension:
För att vara ärlig blev jag lite besviken på Elden. Första boken, Giftet, var riktigt bra och den kändes ny och fräsch. Andra boken, Magin, kändes inte lika unik men hade fortfarande mycket spänning i sig. Men tredje boken, Elden, kändes rätt platt.

Maria Snyder är en väldigt bra författare, så jag vet inte riktigt vad som hände i Elden. Trots att hennes text är lättläst och har tempo så kändes den inte längre spännande. Det var väldigt mycket som hände i boken som jag kände igen från tidigare böcker, och det kändes lite som ett upprepande av tidigare händelser. Handlingen var inte lika stark som tidigare och lyckades inte hålla hela vägen ut.

Karaktärerna kändes lite orealistiska och platta, och jag saknade Valek i den här. Det är inte särskilt många sidor han är med i, utan berättelsen fokuserar på Yelena. Dock introduceras nya karaktärer som jag antar kommer vara viktiga för spin-off serien.

Jag älskar dock kontakten Yelena har med djur, exempelvis att hon hör hästarnas tankar. Det känns unikt för den här serien och är lite smågulligt. Men boken kunde bli lite småtråkig ibland och allt som allt kan jag säga att det var ett okej avslut.

Jag tyckte även att Elden var rätt förutsägbar och mystiken höll inte. Jag visste rätt snabbt vem "the bad guy" var, medan Yelena inte kom på det förrän närmare slutet av boken.

Misstolka mig inte - boken var bra, men jämförelsevis med första och andra boken så var den en besvikelse. Jag är ändå glad över att jag läst klart trilogin och jag tycker som sagt var att Elden avslutande den helt okej. Jag hade hoppats på en lite mer unik handling, aningen mer spänning och en gnutta mer romans, men allt som allt var Elden ändå en bra bok.
Favoritkaraktär: Kiki
Rekommenderar till: er som gillat tidigare delar och vill avsluta trilogin.
Rekommenderar inte till: er som vill ha en spännande eller romantisk läsning.
Första meningen: "Det är patetiskt, Yelena, klagade Dax."
Engelska omslag:
 
 
 
 
 

Beautiful Creatures

Fakta:
Beautiful creatures är den första delen i Caster chronicles quadrilogin av Kami Garcia och Margaret Stohl. Boken är på 563 sidor. Läs min recension för filmen som baseras på boken här.

Handling:
"Lena Duchannes is unlike anyone the small Southern town of Gatlin has ever seen, and she's struggling to conceal her power, and a curse that has haunted her family for generations. But even within the overgrown gardens, murky swamps and crumbling graveyards of the forgotten South, a secret cannot stay hidden forever. Ethan Wate, who has been counting the months until he can escape from Gatlin, is haunted by dreams of a beautiful girl he has never met. When Lena moves into the town's oldest and most infamous plantation, Ethan is inexplicably drawn to her and determined to uncover the connection between them. In a town with no surprises, one secret could change everything."
 
Recension:
Efter att ha sätt filmen hade jag rätt låga förhoppningar på boken - samtidigt som jag kände att eftersom filmen var så pass dålig skulle det krävas rätt mycket för att boken ska vara ännu sämre. Men grattis, Beautiful creatures, du lyckades, filmen var mycket bättre.

Själva konceptet med boken gillade jag. Att "casters" framtid som ond eller god bestäms på deras sextonårsdag. Det kändes nytt, fräscht och intressant. Men samtidigt känns det otroligt orealistiskt. Världen är inte uppdelat i ont och gott, men i Beautiful creatures var det allt eller inget, svart eller vitt, ont eller gott - och så fungerar inte världen. Alla har godhet respektive ondska inom sig, men det är vad man väljer att göra med varje del som bestämer vem man är. Men i Beautiful creatures var du antingen god eller ond, punkt slut.

Jag gillar det annorlunda perspektivet i boken. Nästan alla YA-romance är ur kvinnans synvinkel och därför var jag inställd på att få läsa Beautiful creatures ur Lenas synvinkel. Så jag blev glatt förvånad när det istället visade sig vara ur Ethans synvinkel. Inte för att jag gillar Ethan mer än Lena, utan för att det är ovanligt att läsa YA-romance ur en mans perspektiv. Men tyvärr fann jag faktiskt båda huvudkaraktärerna, Lena och Ethan, väldigt gnälliga och frustrerande. Den enda karaktären jag egentligen gillade var Macon. De andra karaktärerna intresserade mig helt enkelt inte.

Jag tycker också att boken är otroligt seg och långtråkig. Det händer inte särskilt mycket och allting är utdraget. När det inte heller finns tillräckligt med förklaringar så var det nära inpå att jag gav upp. De sista hundra sidorna slarvläste jag - jag hade helt enkelt inte orken att läsa noggrant längre.

Språket som Kami Garcia och Margaret Stohl använde sig av var dock bra och lättläst, men eftersom Beautiful creatures är så seg så förstördes det positiva med boken. Jag kan inte skriva att boken var helt värdelös, för den intresserade mig till viss del, men den var definitivt otillräcklig och överskattad. Många jämför den här boken med Twilight men jag måste skriva att jag uppskattade min läsning av Twilight mycket mer än Beautiful creatures. Det här var verkligen en alldeles för seg och händelselös bok för mig.
Favoritkaraktär: Macon
Rekommenderar till: er som gillat filmen.
Rekommenderar inte till: er som vill ha en tempofylld läsning.
Första meningen: "There were only two kinds of people in our town."
Andra omslag:
 
 

The Night Children

Fakta:
The Night Children är prequeln till Escape of Furnace serien av Alexander Gordon Smith. Första delen i serien är Lockdown. Prequeln är på 32 sidor.

Handling:
"It is December 1944 and Europe is still gripped by war. In the densely forested mountains of Belgium one of the conflict’s most brutal battles is raging. Cut off from the front, a ragtag group of young British and American soldiers finds itself being hunted by a patrol of elite German Special Forces, including a newly commissioned officer called Kreuz—a teenage boy who will grow up to become Warden Cross (the fearsome prison director who will one day rule Furnace Penitentiary, the terrifying underground prison specially built for teen offenders). As both sides fight for their lives in the unforgiving terrain, however, they start to realize that there are worse things hiding in the snow than soldiers. There are creatures out there with gas masks and piggy eyes (ancestors of Furnace prison’s “wheezers”)—demonic entities that cannot be killed by guns and grenades, monsters who do not care what uniforms their victims are wearing so long as they bleed, and so long as they scream . . ."

Recension:
Jag blev riktigt besviken på den här prequeln. Lockdown var en av de bästa böckerna jag någonsin läst, en av totalt fyra som fått maxpoäng - otroligt hemsk, läskig och mörk - och jag dör av längtan på att skaffa mig fortsättningen. Och just på grund av denna oförglömliga väntan så var jag tvungen att läsa den här prequeln. Vilket jag nu nästan ångrar.

Jag tycker att det var intressant att läsa om seriens början, hur allt startade och så vidare. Men (och det här kanske beror på att jag bara läst första boken i serien) jag tyckte inte att den här prequeln tillförde något. Den besvarade inte någon av mina frågor utan det var helt enkelt som en separat berättelse, helt orelaterad till huvudböckerna. Kanske väcks det frågor senare i serien som besvaras av den här, men för tillfället har den inte bidragit med något.

Och trots att The Night Children bara är på 32 sidor så var jag väldigt uttråkad under läsningen. Kanske var det just för att den kändes så orelaterad till Lockdown, men jag var helt enkelt inte intresserad av läsningen. Dock uppskattar jag ändå prequelns mörker. Den var inte alls lika obehaglig eller läskig som Lockdown, men det känns som om The Night Children är skapat som ett smakprov inför serien. Så om man tycker att den här är för mörk ska man definitivt inte läsa Lockdown.

Escape from Furnace är definitivt en serie jag tycker att fler borde läsa. Den är rent av fantastisk och är en av de få som jag har gett en tia i betyg. Så om du läser den här dåliga prequeln, döm inte resten av serien då. Jag lovar dig att om du letar efter en bok med spänning eller mörker - då har du funnit den rätta serien.



Favoritkaraktär:
fastnade inte för någon alls.

Rekommenderar till: er som vill ha ett litet (och opålitligt) smakprov på serien.
Rekommenderar inte till: er som inte vill läsa något mörkt.

Första meningen: "He had always thought that hell would be hot."

Andra omslag:
-
 
 
 
 


50/50

Fakta:
50/50 är en film regisserad av Jonathan Levine med bland annat Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick och Bryce Dallas Howard som skådespelare. Detta drama är från 7 år och spelades in 2011. Filmen publiceras av Noble Entertainment AB och är 100 minuter lång.

Handling:
"Adam är 27 år och får, trots sitt hälsosamma liv, en allvarlig cancerdiagnos. För att hantera sin nya situation har han den bästa och inte helt smidiga polaren Kyle, sin chockade mamma, flickvännen Rachael och den nyutexaminerade terapeuten Katie som tar sig an Adam som sin tredje patient - någonsin."

Recension:
Den här filmen var väldigt gripande. Som tittare kände jag att jag fick en bild över hur cancer kan drabba vem som helst, oavsett livsstil, och att man ska ta vara på livet. Filmen lyckas skildra över hur allting förändras och hur människor börjar bete sig annorlunda runt dig, och jag tycker att 50/50 lyckas framhäva känslorna som är inblandade när är i en livshotande situation.

Filmen är seriös, det vill säga det är ingen film som skämtar om cancer eller hur den påverkar. Men trots det tycker jag att den kunde vara rätt rolig ibland. Många av dialogerna var komiskt utformade, trots att de i grund och botten hade ett allvarligt budskap.


Jag gillar karaktärerna i filmen, de kändes allesammans så realistiska och humana på något vis. Och det jag tycker var starkt gjort är att många lyckades ha humor i det tragiska, för att hålla hoppet uppe. Kyle, exempelvis, var väldig rolig, men kunde ibland bli lite okänslig - men trots det förblev han lojal mot sin vän medan andra försökte hålla sig undan.

Huvudkaraktären, Adam, är definitivt min favorit i filmen. Gordon-Levitt gjorde ett utmärkt jobb med sin karaktär och jag känner att Adam lyckades förbli stark trots sin situation. Han förblev hjälpsam och omtänksam, och det tror jag kan vara sällsynt när man känner att ens tid rinner ut. Och Gordon-Levitt lyckades verkligen förmedla den hjälplöshet Adam kände, och hur sjukt tröttsamt det var att alla började bete sig annorlunda mot honom.


Det fanns många bra skådespelare med i filmen, och de lyckades verkligen spela sympatiska. Och trots att exempelvis Anna Kenrick (Jessica från Twilight) har en väldigt gnällig röst så spelade hon väldigt bra och jag fastnade för hennes karaktär.

Men filmen hade även vissa brister. Den var förutsägbar och trots att den ur en informativ vinkel var väldigt bra så var 50/50 rent filmmässigt rätt tråkig ibland. Men rent psykologiskt sätt var den ytterst intressant eftersom man fick en fördjupning av hur människan påverkas av situationer så som cancer.


Filmen var känslosam, fylld med glädje och rädsla, och på något vis tyckte jag att den var vacker. Den förmedlade att man i slutet av sitt liv inser att man missat saker i livet och att världen spinner vidare som vanligt utan dig. Otroligt bra regisserad, med utomordentliga karaktärer så måste jag säga att det här är en film för dig som söker en bra feel-good film. Men vill du ha romantik eller spänning så har du nog hittat fel. Men det här är definitivt en film jag rekommenderar.
 

Tack underbara Harlequin

Idag kom sju nya böcker från Harlequin i brevlådan.
 

Böckerna som kom var bland annat Elden av Maria V. Snyder. Boken släpps den 1 augusti och följer berättelsen där Magin slutade. Det är den tredje delen i Yelena Zaltana serien. Jag fick även Befriad och Förvrängd vilket är andra och tredje delen i Insnärjd-serien av Gena Showalter. Sedan fick jag även tredje, fjärde, femte och sjätte boken i Shifters serien av Rachel Vincent. Jag har dock inte de två första böckerna så vi får se hur det går med läsningen.
 
Böckerna jag fick var alltså:
  
   

Är det någon som vet om det är okej att börja mitt i serien med Rachel Vincents böcker? Eller måste jag skaffa mig de två första böckerna innan läsningen?

The Rescue

Fakta:
The rescue är en fristående bok av Nicholas Sparks. Boken är på 421 sidor och är översatt till över fyrtio språk. Precis som resten av Sparks böcker ska The rescue bli filmatiserad.

Handling:
"Volunteer fireman Taylor McAden is driven to take terrifying, heroic risks to save lives. But there's one leap into the unknown he can't bring himself to make: he can't fall in love. As a man who likes to rescue troubled women, he inevitably leaves them as soon as they want more from him. Then, one day, a record-breaking storm hits his small Southern town, and Taylor comes across a young single mother named Denise Holton in a crashed car. When she revives, Taylor finds himself looking for her missing son - and involved in a rescue different from all the others. This one will require him to open doors to his past slammed shut by pain. And, with Denise's help, dare him to make the greatest commitment of all: love someone forever."

Recension:
Jag har läst rätt många böcker av Nicholas Sparks och han har skrivit några av mina absoluta favoritböcker (bland annat Safe haven och The last song) samtidigt som han har skrivit några böcker som inte var mer än okej (exempelvis Dear John). Därför vågade jag inte ha förhoppningarna uppe eftersom det minst sagt kunde gå hur som helst, trots att Nicholas Sparks är en av mina favoritförfattare. Men jag lyckades verkligen fastna för The rescue och den här boken är definitivt en av de bättre.

Boken börjar rätt spännande men det är såklart inte spänningen som ska vara i fokus i en Sparks-bok. Resten av boken var rörande och intressant tillsammans med att den både var upplyftande och nedbrytande.

Anledningen till att jag finner Sparks böcker intressanta (oavsett hur bra de är för övrigt) är att han alltid lyckas skapa ett psykologiskt intresse. Han tar alltid med någonting undangömt hos någon karaktär, någon sjukdom, handikapp eller ibland till och med någon form av galenskap. Och han lyckas sätta ord på sådant jag aldrig skulle kunna förklara. Jag lär mig alltid någonting nytt från hans böcker, både psykologiskt om hur människan fungerar, och hur vi påverkas av olika händelser.

I The rescue är Kyle min absoluta favorit. Han är en liten pojke, med starkt psyke men som utvecklas väldigt långsamt. Han förstår inte riktigt omvärlden och han vet inte hur han ska uttrycka sig. Men Sparks sätt att skriva gör att läsaren får en djupare förståelse för både karaktären och hans tillstånd - tillsammans med att han skapar ett medlidande.

Sparks lyckas verkligen levandegöra karaktärerna, de är otroligt realistiska och utvecklas genom bokens gång, och läsaren förstår verkligen varför karaktärerna beter sig som de gör på grund de svårigheter de möter. Texten är rörande och otroligt vackert skriven, och det bevisar än en gång att Sparks är en exceptionellt bra författare som lyckas sätta ord på det omöjliga. Han väckte verkligen känslor hos mig, både ilska och glädje. Visserligen inte lika många känslor som i hans bästa böcker, men fler än vad de flesta andra författare lyckas klara av att skapa.

Titeln är otroligt symbolisk och precis som med resten av hans böcker kan man tolka det på olika sätt. Man kan tolka det bokstavligt, att några blir räddade rent fysiskt, men genom The rescue förstår man att det finns fler sätt att bli räddade på än genom livshotande situationer. Sparks lyckas förmedla otroligt många känslor och visar genom sina karaktärer att alla är sårbara. Han lyckas berätta hur olika trauman kan påverka oss och hur människan beter sig i agerandet av skuld.

Tänk på att Nicholas Sparks skriver romantiska böcker, och då menar jag att han inte skriver en massa sexdetaljer. Utan det han skriver om är hur känslor uppstår och hur man ska fortsätta kämpa för det man vill ha. Så letar du efter en romance-bok liknande de exempelvis Simona Ahrnstedt skriver så är det här inte rätt bok för dig. Men letar du efter en vacker berättelse om hur livet fungerar så har du funnit rätt.

Sammanfattningsvis var The rescue en rörande bok, trots att den inte lyckades få mig att fälla några tårar, som berättar om hur livet går till. Jag älskar karaktärerna och det psykologiska intresset Spark skapar. Sparks skriver fantastiskt bra och jag älskar verkligen varenda mening han skrivit, eftersom de flesta har ett undangömt budskap. Den här boken lyckas förmedla till läsaren att vi alla kan bli räddade, på ett sätt eller ett annat. Och trots att jag har läst garanterat bättre böcker av honom, så kommer Nicholas Sparks för alltid att vara en av mina favoritförfattare.
 Favoritkaraktär: Kyle
Rekommenderar till: er som söker en vacker, realistisk och romantisk berättelse.
Rekommenderar inte till: er som söker en bok med intim romans eller fylld med action.
Första meningen: "It would later be called one of the most violent storms in North Carolina history."
Andra omslag:
 
 

Mission Accomplished!

Som de flesta boknördar har jag ju ett lästmål på Goodreads 2013 Reading Challenge. Mitt mål har varit 100 böcker varje år - och nu har jag klarat av det målet för i år! Och eftersom det är fem månader kvar innan årets slut lär jag ju hinna med fler böcker än beräknat... ;)
 

Hur är det med dig - har du något läsmål, och i så fall, hur långt har du kommit? =)

Den boken som blev #100 i år var The Rescue av Nicholas Sparks - en värdig bok för den platsen.

Du gör mig galen!

Fakta:
Du gör mig galen! är en film regisserad av David O. Russel med bland annat Jennifer Lawrence, Robert Di Niro och Bradley Cooper i huvudrollerna. Filmen är från 11 år och är inom "romantisk komedi" genrén. Den släpps 24 juli 2013 och är 117 minuter lång. Filmen publiceras av Noble Entertainment AB och baseras på boken The silver linings playbook av Matthew Quick.

Handling:
"Pat, en före detta lärare har precis släppts ut från den psykiatriska anstalten där han suttit efter att ha försökt slå ihjäl sin frus älskare. Nu tvingas han flytta hem till sina föräldrar och gör allt han kan för återförenas med sin motvilliga ex-fru. På en brokig väg dit möter han mystiska Tiffany som har en hel del egna problem."

Recension:
Den här filmen är speciell. Jag älskar huvudkaraktärerna, eftersom de känns ärliga, unika och genuina. De fejkar helt enkelt inte vem de är utan vågar uttrycka sig. Jag älskar hur pass öppna de är mot varandra utan att skämmas, och trots att både Pat och Tiffany är lite smågalna så har de en charm som gör de oförglömliga. De är härligt avslappnade och eftersom väldigt få personer nu för tiden kan slappna av kändes det som en befrielse att se Du gör mig galen!. De kändes helt enkelt som riktigt smarta men missförstådda karaktärer.
 

Skådespelarna spelar riktigt bra i den här filmen. Jag tror inte jag sett någon film tidigare med Cooper, men han lyckades charma mig och jag storgillade verkligen honom. Hans karaktär kunde vara galen och överdriven ibland men Cooper lyckades skapa ett medlidande för sin karaktär och han förmedlade en sårbarhet hos sin karaktär. Lawrence spelade en roll annorlunda från de hon spelat tidigare men jag tyckte att hon lyckade väldigt bra. Hon passade som en drama-queen och jag älskar verkligen karaktären Lawrence lyckades bygga upp. Hon fick fram otroligt många sidor hos sin karaktär - galenskapen som egentligen kommer från sårbarhet, karaktärens tuffa attityd som kommer från ensamhet. I grund och botten förstår man att Tiffany är en omtänksam och varm karaktär. Även Robert Di Niro gjorde ett utmärkt jobb ifrån sig. Han är såklart riktigt duktig och levandegör sin karaktär vilket förstärker filmens helhet. Så riktigt bra skådespeleri från alla parter.
 

Jag gillar sminkningen, håruppsättningarna och kläderna i filmen, det var snyggt och stilrent samtidigt som det kändes avslappnat. Just att allting kändes avslappnat bidrog till att filmen blev en mysig feel-good film. Men trots det så hade den lika mycket dramatik som komik. Jag måste medge att jag skrattade rätt mycket till filmen.

Jag tycker att Du gör mig galen! var väldigt psykologiskt intressant, samtidigt som den hade många gömda budskap. Tillsammans med de roliga och minnesvärda kommenterarna lyckas filmen förmedla en historia om att livet kan slå omkull oss och att vi själva har valet att fortsätta kämpa för att resa oss igen. Den berättar om världens orättvisor, om hur vissa människor beter sig överlägset och dömer andra utan att ge dem en chans. Och på så sätt blir filmen även känslofylld.


Visst kunde filmen ibland bli lite seg och smått orealistisk men det var definitivt ingenting jag ägnade en längre tanke åt, utan just styrkan hos karaktärerna var det som fick mig att fastna för filmen.

Jag älskade att dansen blev en så stor del av filmen och jag kände att med karaktärernas utvecklande inom dansen utvecklades även deras psyke och känslor. För mig känns det som om det var mer till dansen än vad som syntes på utsidan. Sedan bidrog förstås dansen till filmens romantik.
 

Sammanfattningsvis var filmen riktigt bra, med underbart galna men genuina karaktärer. Skådespelarna är fantastiska allesammans och sminkningarna var slående. Efter den intressanta handlingen, filmens komik och de otroliga karaktärerna tillsammans med det romantiska slutet vill jag definitivt läsa boken The silver linings playbook som baserar filmen. Filmens budskap utstrålar trygghet och att man ska ta vara på livets ljusglimtar, och den förmedlade en passion till hopp och drömmar. Jag har bara ett ord kvar att skriva: "Excelsior".
 

Solsidan säsong 2

Fakta:
Andra säsongen av Solsidan är regisserad av Felix Herngren. Vi får återse Mia Skäringer, Johan Rheborg, Josephine Bornebusch och Henrik Dorsin i huvudrollerna. Säsongen rekommenderas från 7 år och spelades in 2010. Den är 218 minuter lång och består av 10 avsnitt.
 
Handling:
"Vi fortsätter följa paren Alex och Anna och Fredde och Mickan i Saltsjöbaden i Stockholm under andra säsongen av Solsidan. Anna och Alex har precis blivit föräldrar till dottern Wilma, och Anna har fullt upp med att försöka passa in i mammagruppen med alla de oskrivna regler som finns. Mitt i alltihop ska Anna och Alex planera ett bröllop och få sina föräldrar att komma överens om vem som ska göra vad. Fredde och Mickan försöker hålla fasaden uppe som det rikaste och lyckligaste paret på Solsidan vilket får relationen att ta stryk. Ove Sundberg fortsätter att irritera Alex genom att ständigt dyka upp vid fel tillfällen. Alla undviker Ove men ibland kan en Ove vara bra att ha till hands, vilket både Alex och Fredde får erfara."

Recension:
Solsidan fortsätter att imponera och bjuda på skratt. Vi vet nu med säkerhet att ordet "rolig" inte räcker för att beskriva serien. Den här serien skänker riktig underhållning och glädje i form av varm humor. Det växlar mellan störtsköna kommentarer från karaktärerna och rent av sjuk, tillvredan samhällskritik.

 Fredde och hustrun Mickan bråkar.


Karaktärerna har fortfarande sina utmärkande personligheter från förra säsongen, och skådespelarna som spelar dem (speciellt Rheborg, Herngren, Dorsin och Bornebusch) visar hur fantastiska och talangfulla dem är. De överdriver karaktärernas personligheter, men inte på ett irriterande och smaklöst sätt. Det hela blir väldigt humoristiskt - och tro det eller ej - lätt att relatera till. Exempel på roliga situationer är när Fredde grillar och Mickan frågar "Var du glazat grillkorven?" och får svaret "Dubbelgglazeat; mango, chili och hichory. Ett litet spännande möte.", eller när Ove ska ha sex och kör utan kondom för att det är billigare. Dessa små, men kraftfulla, tillfällen är vad som bygger upp humorn i serien.

 Ove är rädd att frugan vill skiljas, så han samlar på sig sina saker.

Andra säsongen av Solsidan ligger på ungefär samma nivå som den första. Karaktärerna har inte utvecklats något, men humorn och charmen finns kvar. På något sätt har de lyckats analyserat hur samhället ser ut och lyckats komma underfund med hur de kan göra en underhållande serie samtidigt som de faktiskt förmedlar någonting viktigt. Solsidan är definitivt en serie jag rekommenderar till de flesta att se, det är lite kult över det hela, och du kommer definitivt att börja skratta.


Solsidan säsong 1

Fakta:
Solsidan är en svensk komediserie regisserad av Felix Herngren med bland annat Mia Skäringer, Johan Rheborg och Henrik Dorsin i huvudrollerna. Säsongen är 228 minuter lång (10 avsnitt), barntillåten och spelades in 2010. Det beräknas att bli minst sju säsonger av serien.
 
Handling:
"Alex och Anna har precis flyttat hem till Alex gamla föräldrahem. Anna är lite av en främmande fågel i denna borgerliga miljö och Alex försöker få henne att trivas och smälta in samtidigt som han vill umgås med sin gamla kompis Fredde. Fredde och Mickan ångar på i ullstrumporna med olika livsprojekt och har tydliga åsikter om vad som är rätt och fel i livet i allmänhet och villalivet i synnerhet. Runt dessa två par finns vänner, släkt och grannar. Lyckojakt, livspussel och hets är ledorden för Solsidan. Ord som de flesta kan känna igen sig i, som kan skapa stress och olycka och samtidigt vara upphov till en rad komiska förvecklingar. Kan man vara nöjd utan kvällssol på altanen? Hur hinner man med att självförverkliga sig med skrikande dagisbarn runt benen? Vem har haft den bästa semestern?"

Recension:
Den här serien är verkligen härlig. Den tar vardagliga problem och utmaningar till en helt ny, störtskön, nivå. Den lyckas skildra hur samhället idag ser ut på ett verklighetstroget och samtidigt humoristiskt sätt, och kan nästan klassificeras som satir. Jag är inget stort fan av svenska filmer eller serier, men Solsidan är en av de få svenska verken jag faktiskt älskar. Jag kan utan tvekan säga att Solsidan är en av Sveriges bästa tv-serier.
 
Störtsköna Fredde tar sig några glas.

Det finns väldigt mycket humor i varje avsnitt och Solsidan kommer med en skrattgaranti. Karaktärerna är härligt överdrivna för att demostrativt visa hur verkligheten ser ut och ur människor beter sig. Just de överdrivna karaktärsdragen fungerar exceptionellt för att förmedla seriens budskap; lite som en lyckad version av samhällskritik.
 
Lite nyanserad humor.

Karaktärerna är väldigt lätta att tycka om och kommer hela tiden med kvicka och komiska kommentarer. Sättet de pratar med varandra är så när inpå oförglömligt, och det blir extra roligt när man faktiskt känner igen sig en hel del. Några roliga exempel är när Mickan frågar Fredde: "Vem är din säkra källa?" och får svaret "Flashback", eller när Anette inte vill ligga med Ove och han frågar "Är det okej ifall jag tar en ensamseglare?", eller när Fredde ska ut och jogga men istället tar sin segway och köper korv, eller när han blir utskälld av hustrun att han köpt en grill för artontusen kronor, och hans motargument var att grilltången ingick. Det är sådant som bygger upp serien och gör den till en komedi i världsklass.
 
Fredde berättar vad mingel innebär.

Solsidan är utan tvekan en serie som jag rekommenderar. Det är en serie som lättar upp humöret, och du lär garanterat skratta till varje avsnitt. Skådespelarna är fantastiskt bra och utför ett glädjefyllt samarbete.

Splintered

Fakta:
Splintered är den första boken i trilogin av Anita Grace Howard. Boken är en retelling av Alice's Adventures in Wonderland av Lewis Carroll och är på 371 sidor. Efterföljaren heter Unhinged och släpps 7 januari 2014.

Handling:
"Alyssa Gardner hears the thoughts of plants and animals. She hides her delusions for now, but she knows her fate: she will end up like her mother, in an institution. Madness has run in her family ever since her great-great-great-grandmother Alice Liddell told Lewis Carroll her strange dreams, inspiring his classic Alice's Adventures in Wonderland. But perhaps she's not mad. And perhaps Carroll's stories aren't as whimsical as they first seem. To break the curse of insanity, Alyssa must go down the rabbit hole and right the wrongs of Wonderland, a place full of strange beings with dark agendas. Alyssa brings her real-world crush - the protective Jeb - with her, but once her journey begins, she's torn between his solidity and the enchanting, dangerous magic of Morpheus, her guide to Wonderland. But no one in Wonderland is who they seem to be - not even Alyssa herself..."

Recension:
Jag älskar bokens design - inte nog med att omslaget är otroligt snyggt med sina detaljer och sitt blänkande, utan designen inne i boken är även den fantastisk. Till exempel så är texten lila istället för svart.

De flesta som har läst den här boken har älskat den, och jag kan definitivt förstå varför. Själv känner jag att den var bra - kanske till och med mer än bra - men jag kan inte påstå att jag älskar den. Men det finns däremot vissa saker med den som kan klassificeras som älskvärda. Bland annat så gillar jag sättet som Howard berättar sin retelling på. Det är helt enkelt inte bara en omskrivning av den klassiska sagan, utan även en fortsättning på den. Splintered utspelar sig ett tag efter att originalberättelsen i Underlandet avklarats, och jag tycker det är unikt gjort att fortsätta på ett klassiskt verk och sätta sin touch på den. I Howards fall har hon gjort den mörkare och konstigare.

Jag bokstavligen älskade de första hundra sidorna och fann dem hur intressanta som helst. Jag menar, vad fanns det inte att älska? En flicka som kan höra småkryp och växter prata, vars mamma sitter inlåst i ett mentalsjukhus och vars förfäder i själva verket var Alice från Carrolls berättelse. Jag var helt överväldigad över det som Howard hade lyckats att skapa.

Men efter ett tag tappade jag helt enkelt intresset eftersom det kändes som om boken förlorade lite av sig själv med handlingens gång. Dessutom började jag upptäcka fler saker jag störde mig på. Ingen av dem är särskilt stora, men tillsammans hindrar de Splintered från att nå ett högt betyg.

För trots att handlingen och karaktärerna minst sagt var intressanta och annorlunda från det jag annars brukar läsa om så gillade jag inte romansen i boken. Den kändes överdriven och malplacerad, ungefär som om Howard valt att ha med den bara för att andra ungdomsböcker har det. För mig kändes den helt enkelt inte äkta.
 
Texten var otroligt välskriven men det fanns med lite väl mycket referat från originalberättelsen för min smak. Det spelar ingen roll om man läst Carrolls bok eller inte, de flesta vet ändå vad berättelsen går ut på, och därför känns det onödigt att Howard hela tiden insisterar på att berätta det för läsaren. Jag trodde även att boken skulle vara mer obehaglig än vad den var.

Sammanfattningsvis är boken värd att läsas bara tack vare omslagsdesignen. Och trots att innehållet var väldigt intressant och sjukt bra utfört så fastnade jag helt enkelt inte för boken till hundra procent. Howard skrev om Lewis Carrolls berättelse på ett unikt sätt och lyckades fängsla mig i början, men efter ungefär hundra sidor tappades mitt intresse. Romansen och referaten till Carrolls bok blev för mycket för mig, men jag kan trots det skriva att jag storgillade boken och jag hoppas på att läsa fortsättningen när den kommer ut.
 


Favoritkaraktär:
Alison

Rekommenderar till: er som söker en underlig men häftig retelling om Underlandet.

Rekommenderar inte till: er som vill ha mysig romantik eller härlig action.

Första meningen: "I've been collecting bugs since I was ten: it's the only way I can stop their whispers."

Andra omslag:
-





Xena: Warrior Princess säsong 1

Fakta:
Xena: warrior princess season 1 är en serie med bland annat Lucy Lawless och Renée O'Connor i huvudrollerna. Säsongen spelades in 1995 och är från 11 år. Denna äventyrssäsong är på 1018 minuter och har 24 avsnitt. Det finns ytterligare fem säsonger i serien och det har även börjat göras en ny version av säsong 1 och en film.

Handling:
"In a time of ancient Gods, ruthless warlords and capricious kings, a landin turmoil cried out for a hero. She was Xena, a Mighty warrior princessforged in the heat of battle."

Recension:
Den här serien är väldigt gammal (lika gammal som mig för att vara exakt) och därför är den väldigt dåligt gjord. Monstren är skrattretande, magin är overklig och effekterna snarare förstör än förstärker serien. 1995 hade man ju inte samma tillgångar som vi har idag, och därför blir det lite vemodigt att se på serien.

Men, seriens plus-sidor är minst lika många som dess brister. Karaktärerna är otroligt starka och man får känslor för dem efter bara några avsnitt. De vet vad de vill och de är inte rädda för att kämpa för det. Även handlingen är stark, med monster, spänning, romantik och action - det är just utförandet som är problemet. Hade de haft en bättre budget samt bättre teknik närvarande hade den här serien kunnat slå igenom på stort och blivit en större succé än vad den blev.

 
Serien är rätt så våldsam. Jag minns när jag var liten, kanske åtta eller tio år, och jag tittade på den här på tv. Jag drömde mardrömmar i månader efteråt. Nu såklart, när jag ser den, så är den ju inte ett dugg läskig - mestadels på grund av de dåliga effekterna - men jag rekommenderar inte någon yngre att se den här serien.

Jag har tänkt att köpa den här serien jättelänge men hittills har det fått duga med att se den på tv eller på youtube, eftersom den bara finns som importerad här i Sverige. Inte för att jag har problem med att förstå engelska, men jag vill inte ha filmer eller serier utan någon valmöjlighet till svensk text. Det är mer avslappnat och vissa jag känner kan inte engelska, så då skulle vi inte kunna se den tillsammans. Men hade den funnits med svensk text hade jag köpt den för länge sedan.


Den här serien är väldigt unik och har med väldigt mycket. Det som brister är att den är dåligt gjord samt gammaldags och detta gör att den förlorar många stjärnor. Jag hoppas innerligt att den nya versionen av säsongen har kvar Xena-andan, men att den helt enkelt är i bättre kvalité. Tror jag skulle kunna börja älska serien om de gjorde om den rätt.

Remember me

Fakta:
Remember me är en film producerad 2010 av Allen Coulter Bland annat Robert Pattinson, Emili de Ravin och Pierce Brosnan spelar huvudrollerna i detta romantisk drama från 11 år. Filmen är på 108 minuter.

Handling:
"Tyler Hawkins (Robert Pattinson) lever ett rotlöst liv och släpper ingen inpå livet. Kärlek står långt ner på önskelistan - tills han träffar Ally (Emilie de Ravin). Hennes mod och spontanitet inspirerar Tyler att släppa efter och tillåta sig att känna lycka och mening med livet. Men både Tyler och Ally bär på hemligheter som snart kommer att ställa deras förhållande och kärleken på hårda prov ..."

Recension:
Remember me är en film som jag, trots att den inte är perfekt, har sett många gånger. Anledningen till att jag inte kunnat hindra mig själv från att återuppleva historien är att den har många intressanta aspekter tillsammans med otroligt starka karaktärer som verkligen tror på sina åsikter.

Själva handlingen tycker jag är vacker och rätt gullig för det mesta. Den är romantisk men lyckas även få mig att skratta ibland. Men ibland kan filmen bli lite vemodig mellan de gulliga och roliga delarna, och vissa scener är rätt sega. Men filmen är från första början känslosam och slutet är oväntat och sorgligt.


Trots att jag inte är ett Twilight-fan så tycker jag efter hans uppträdande i Water for elephants väldigt mycket om Robert Pattinson. Han spelar sina karaktärer väl men har alltid sin personliga touch på dem. I Remember me lyckas han visa många olika sidor hos sin karaktär och han gjorde att jag fastnade för filmen. Även Emilia de Ravin (Claire från Lost) gjorde ett utmärkt jobb och jag känner att hon som skådespelare har växt. Sedan är ju Pierce Brosnan en gammal legend och han gör som vanligt ett bra jobb.


Jag tycker att trots att filmen har sina brister och kan bli seg så är den ändå utmärkt. Den har många bra kvalitéer så som romantik och komik samt att den är väldigt söt, men anledningen till att jag fastnat vid Remember me är att den berättar en vacker historia om hur livet är, och hur lätt det är för vindarna att vända.
 

Ny tv-serie i bokhyllan

När min underbara mamma kom hem från handlingen så hade hon med sig en present till mig: första säsongen av Grey's Anatomy!
 

Jag har inte - trots att den här säsongen nu funnits i åtta år - sett ett enda avsnitt av Grey's antomy, men jag har hört mycket gott om den. Hittills finns väl åtta säsonger av den och en nionde är på väg? Hur som helst är jag jätteglad över den och otroligt uppspelt eftersom jag är medicinskt intresserad och serien utspelar sig på ett sjukhus.

Tack, Noble Entertaiment!

Idag när jag kollade i brevlådan hade jag fått två filmrecensionsexemplar av Noble Entertaiment AB, varav jag är väldigt hypad över att se dem båda två! Tidigare har jag ju bara fått bokrecex så det känns riktigt roligt att börja få från filmbolag också!
 
 
Filmen jag ser mest fram emot att se är Du gör mig galen!, vilket är filmatiseringen av The silver linings playbook. Filmen släpps 24 juli och det känns sjukt roligt att få den så här tidigt av filmbolaget. I filmen finns många kända skådespelare, bland annat Jennifer Lawrence, Robert Di Niro och Bradley Cooper.

Den andra filmen, 50/50, verkar även den riktigt bra, och den släpptes för ungefär ett år sedan. Även 50/50 har många bra skådespelare och jag är väldigt taggad över att se den.


Lite kortfattat handlar Du gör mig galen! om "Pat (Cooper), en före detta lärare, som precis har blivit utsläppt från en psykiatrisk anstalt han suttit instängd i sedan han försökte ha ihjäl sin frus älskare. Nu tvingas han flytta hem till sina föräldrar (bla. Di Niro) och gör allt han kan för att återförenas med sin motvilliga ex-fru. På en brokig väg dit möter han den mystiska Tiffany (Lawrence) som har en hel del egna problem."

50/50 handlar om 27 åriga "Adam som får, trots sitt hälsosamma liv, en allvarlig cancerdiagnos. För att hantera sin nya situation har han den bästa och inte helt smidiga polaren Kyle, sin chockade mamma, flickvännen Rachael och den nyutexaminerade terapeuten Katie som tar sig an Adam som sin tredje patient - någonsin."

Har du sett någon av filmerna - och i så fall - var den bra?

Succubus on Top

Fakta:
Succubus on Top är den andra boken i Georgina Kincaid serien av Richelle Mead. Det finns totalt sex delar i serien och dennas föregångare är Succubus Blues. Den är på 333 sidor, och finns även under titeln Succubus Nights.

Handling:
"Love hurts, and no one knows it better than Georgina Kincaid. If she so much as kisses Seth Mortensen, the shy, sexy, incredibly gifted Seattle writer she's been dating, she'll drain his life force. Georgina is a succubus-a demon who draws her power from other men's pleasure. Admittedly, the shapeshifting and immortality perks are terrific, and yes, Georgina did choose to join the ranks of hell centuries ago. But it seems completely unfair that a she-demon whose purpose is seduction can't get hot and heavy with the one mortal who knows and accepts her for who she is..."

Recension:
Jag har redan skrivit en recension redan och eftersom den raderades (en av mina katters fel) så skriver jag mer kortfattat eftersom jag inte längre har tid att vara noggrann.

Richelle Mead har länge varit en av mina favoritförfattare eftersom hennes språk är så fantastiskt, men trots att språket inte varit något undantag har de senaste Mead-böckerna jag läst varit rena besvikelser. Jag gillade första boken i den här serien, och gav den rätt högt betyg, men den här nådde inte alls till dess nivå. Den kunde bland annat bli väldigt långtråkig ibland, och jag fastnade helt enkelt inte för händelserna.

Jag måste medge att berättarrösten var bra, och det fanns ändå ett tempo i texten, men på något sätt kändes karaktärerna, som jag älskat tidigare, platta och tråkiga. Känslorna för dem togs helt enkelt bort i och med den här boken.

Däremot älskar jag att den här serien har så pass unika varelser med, bland annat succubi, som är en slags kvinnodemon som har sex med män för att få i sig deras livskraft. Det är ingen varelse jag läst om förut, trots att jag vetat om dess existens, och jag finner det väldigt intressant att läsa om en succubus-huvudroll.

Men boken är rätt förutsägbar och utan spänningen eller den heta passionen som fanns i första boken så blir den mestadels en besvikelse. Jag ångrar definitivt inte köpet och jag funderar till och med på att fortsätta med serien eftersom Richelle Mead är en så pass exceptionell författare. Jag älskar hennes Vampire Academy serie, och även några andra mindre kända böcker av henne, men Bloodlines - och nu denna bok - har jag blivit sjukt besviken på, eftersom jag förväntar mig något som är mer än "okej" av Mead. Så jag hoppas att serierna blir bättre så att Mead inte försvinner från min lista med favoritförfattare.

 
Favoritkaraktär: Seth
Rekommenderar till: Mead fans.
Rekommenderar inte till: er som söker en riktigt spännande eller romantisk bok.

Första meningen: "Demons are scary."
Andra omslag:
 
 
 

The Selection

Fakta:
The Selection är Kiera Cass debutbok, som är början på en ny trilogi. Fortsättningarna heter The Elite och The One (släpps 6 maj 2014). Det finns även en prequel kallad The Prince. Boken är på 327 sidor.

Handling:
"For thirty-five girls, the Selection is the chance of a lifetime. The opportunity to escape the life laid out for them since birth. To be swept up in a world of glittering gowns and priceless jewels. To live in a palace and compete for the heart of gorgeous Prince Maxon. But for America Singer, being Selected is a nightmare. It means turning her back on her secret love with Aspen, who is a caste below her. Leaving her home to enter a fierce competition for a crown she doesn't want. Living in a palace that is constantly threatened by violent rebel attacks. Then America meets Prince Maxon. Gradually, she starts to question all the plans she's made for herself—and realizes that the life she's always dreamed of may not compare to a future she never imagined."

Recension:
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av The Selection, men så här mycket vet jag; jag köpte den tack vare det vackra omslaget, jag älskade den tack vare den vackra handlingen.

Det här är en riktigt bra debutbok och jag väntar spänt på att få se vad Kiera Cass kan åstadkomma i framtiden. Texten är otroligt vackert skriven och jag kunde under läsningens gång rysa av välbehag, från de vackert valda orden. Jag älskade verkligen den här annorlunda dystopin. Den hade fortfarande de klassiska dystopi-elementen så som att bekämpa rebeller och att slåss för sin överlevnad, men för mig var det inte riktigt den dystopiska delen som gjorde att jag fastnade. Visst intresserades jag otroligt mycket för världen och dess uppbyggnad, men det jag fastnade för var den otroligt gulliga romantiken. Karaktärerna och handlingen var så underbara att jag inte kunde låta bli att le genom så gott som hela boken. När boken även lyckades få med några komiska bitar kändes det här mer som en underbar feel-good bok istället för en dystopi.

Från början var min favoritkaraktär Aspen, jag tyckte att han var så söt. Men sedan när boken kom igång försvann han ur mitt minne och jag fick en ny favorit: Maxon. Så underbar, helt enkelt min nya book-crush. Ibland var han till och med lite för perfekt för att vara sann, men i det här fallet bryr jag mig faktiskt inte. Jag blev alldeles varm inombords när han var med i någon scen och det var oftast vid de tillfällena som jag inte kunde lägga ifrån mig boken. Och framåt slutet var det till och med så att jag ogillade Aspen - men Maxon förblev perfekt.

America var även hon en utmärkt karaktär. Jag älskar hennes ärlighet, och trots att hon ofta visar sina känslor och är sårbar, så känns hon som en väldigt stark karaktär. Jag älskar att hon är så pass självständig och att hon står för det hon tycker och känner. Dock är jag lite trött på kärlekstringlar och jag hoppas att hon i efterföljande bok snabbt inser vem det egentligen är hennes hjärta tillhör. Jag vet i alla fall vem jag hoppas att det blir (och jag kommer bli sjukt irriterad om det inte blir så!).

Visst hade det kunnat kunna finnas förklaringar för samhällsuppbyggnaden och dess uppdelning med "distrikt", men det var absolut ingenting jag störde mig på. Som jag nämnde förut så är det inte de dystopiska egenskaperna som gör boken stark, och därför känner jag att det inte är nödvändigt att förklara allt. Det boken fokuserade på var romantiken, och då är det det som ska vara i centrum, så Cass lyckades bra tycker jag.

Det jag älskade med boken var att det på något vis kändes som en blandning mellan Miss congeniality och Bonde söker fru. Jag vet - det låter som en hemsk blandning, men med Cass unika touch blev det en fantastisk läsning som verkligen värmde hjärtat. Det var flera gånger jag kände att The Selection förtjänade en stark nia, men just för att jag inte riktigt uppskattade slutet måste jag sänka betyget lite. Men inte desto mindre var det en fantastisk bok. The Selection lyckades verkligen göra mig glad och jag kan med säkerhet skriva att jag tänker läsa fortsättningen. För att vara ärlig tror jag att det här skulle kunna vara början till en ny favoritserie.
 
Favoritkaraktär: Prins Maxon Schreave

Rekommenderar till: er som söker en romantisk feel-good bok.
Rekommenderar inte till: er som söker action.

Första meningen: "When we got the letter in the post, my mother was exstatic."

Andra omslag:
 


The Eternity Cure

Fakta:
The Eternity Cure är den andra delen i Blood of Eden-trilogin av Julie Kagawa, fortsättningen på The Immortal Rules. Boken är på 434 sidor. Efterföljaren, The Forever Song, släpps våren 2014.

Handling:
"In Allison Sekemoto's world, there is one rule left: Blood calls to blood  She has done the unthinkable: died so that she might continue to live. Cast out of Eden and separated from the boy she dared to love, Allie will follow the call of blood to save her creator, Kanin, from the psychotic vampire Sarren. But when the trail leads to Allie's birthplace in New Covington, what Allie finds there will change the world forever-and possibly end human and vampire existence.  There's a new plague on the rise, a strain of the Red Lung virus that wiped out most of humanity generations ago-and this strain is deadly to humans and vampires alike. The only hope for a cure lies in the secrets Kanin carries, if Allie can get to him in time. Allison thought that immortality was forever. But now, with eternity itself hanging in the balance, the lines between human and monster will blur even further, and Allie must face another choice she could never have imagined having to make."

Recension:
Jag var väldigt rädd att börja läsa The Eternity Cure, och trots att jag har haft den stående i bokhyllan sedan den släpptes, så har jag avsiktligt skjutit upp läsningen. För mig kändes det som en självklarhet att den här boken skulle bli en besvikelse, eftersom första boken var så pass fantastisk. Jag ville helt enkelt inte förstöra känslan efter första boken, och därför har jag inte vågat läsa fortsättningen förrän nu.

Och när boken började fick jag bekräftelse på mina föraningar. Början var bra (kanske värd en sjua), men inte alls i samma kvalité som The Immortal Rules, och trots att jag hade ställt in mig på att bli missnöjd, så kände jag mig ändå besviken. Men ungefär hundra sidor senare lyckades takten öka och därefter blev boken bara bättre och bättre.

För dig som inte kommer att läsa hela recensionen kan jag redan nu skriva att The Eternity Cure utvecklades till att bli en av mina absoluta favoritböcker, och det är den fjärde boken som någonsin fått toppbetyg här på bloggen. Slutet lyckades flera gånger om kompensera för början, och trots att det borde vara omöjligt så var den här boken en stor förbättring från The Immortal Rules. Men mer om det senare.

Jag älskar karaktärerna i boken. Huvudpersonen, Allison, är en väldigt stark karaktär. Hon har utvecklats enormt från The Immortal Rules men trots att hon har blivit en kraftfull krigare är hon fortfarande barmhärtig och sårbar. Men det är inte bara Allie som har utvecklats, utan det har skett en extrem karaktärsutveckling för många andra också, bland annat Ezeikel och Jackal. Tack vare de utvecklingarna har jag till och med börjat gilla karaktärer som jag ogillade i första boken.

Jag tycker att det känns som om Kanin, Ezeikel, Sarren och Jackal får en mycket större roll i The Eternity Cure än vad de hade i The Immortal Rules, och det här älskar jag. Visst uppskattade jag att första boken koncentrerade sig på Allison, men när en trilogi fortsätter vill man gärna få del av fler personer. Jag gillar verkligen att man får reda på mer om karaktärernas förflutna, samtidigt som fler påverkar Allies öde än bara hon själv som i första boken. Det gör att händelserna i boken känns mer världsomfattande.

Precis som sin föregångare är The Eternity Cure en mörk bok, men en stor skillnad är att det är betydligt mycket mer romantik och hjärtesorg i denna. När jag först förstod det blev jag lite avskräckt, för många gånger förstörs en boks spänning av romantiken. Men i det här fallet förstärktes den istället. Hjärtesorgen gällde därmed inte bara de fiktiva personerna i boken, utan även mig som läsare. Jag älskar att The Eternity Cure snabbt kunde växla mellan att vara varm och mysig, till att plötsligt bli otroligt spännande och känslosam.

Förutom bokens lite sega början, var den fylld av spänning i högt tempo blandat med välskrivna actionscener. Ofta kan jag känna att vissa författare inte lyckas få till actionscenerna, och de blir då förutsägbara och likvärdiga. Kagawa, lyckas däremot skapa en otroligt överraskande stimuli med sin text. Varje slagsmål var olik den förra och man vet aldrig hur det ska sluta. Med sina otroligt skickligt uppbyggda meningar lyckades Kagawa få igång min puls rejält och vid vissa tillvällen var jag väldigt nervös över det som skulle hända.

Julie Kagawa har lyckats bygga upp en fantastisk värld med en otroligt levande och realistisk miljö. Uppbyggnaden av samhället är intresseväckande och spännande, och det var så gott som omöjligt för mig att släppa taget om boken. Det slutade helt enkelt med att jag hällde i mig koffeindrycker och stannade uppe halva natten för att läsa ut boken.

Genom bokens gång lyckas Kagawa bygga upp känslor för varje karaktär, för att sedan gå i spåren av J. K. Rowling och Suzanne Collins, och krossa läsarens hjärta i småbitar. Framåt slutet kände jag mig som ett känslomässigt vrak. Jag grät aldrig till boken, för det gör jag extremt sällan, men det jag kände hur tårarna trängde på. Och sista sidan bestod av en enorm cliffhanger - och det var definitivt ett underbart men frustrerande slut.

Har du inte läst den här boken måste du genast göra det. Det spelar ingen roll om du, precis som jag, har tröttnat på vampyrer, för det här är inte din vanliga vampyrbok. Det här är en bok som lyckas skildra ondskan i dess renaste form, men som samtidigt skapar sympati för alla dess karaktärer. The Eternity Cure är fylld med spänning och action, men missar inte romantiken för det. Den fyller dig med allt från skratt till tårar och är utan tvekan älskvärd.

Blood of Eden är definitivt en ny favoritserie och det känns som det är en evighet kvar tills jag kan få tag i The Forever Song. Visst har jag en teori om slutet, men jag är verkligen inte säker och jag får inte nog av de underbara karaktärerna från The Eternity Cure. Trots att jag inte uppskattat Julie Kagawas andra serie, Iron Fey, så måste jag efter den här boken nämna att hennes skrivande är exceptionellt. Genom en enda bok lyckades hon bringa mig lycka, för att sedan krossa mitt hjärta.
Favoritkaraktär: Ezeikel

Rekommenderar till: er som söker en actionfylld och hjärtekrossande bok.
Rekommenderar inte till: er som söker en ljus bok med triangeldraman.

Första meningen: "I smelled blood as soon as I walked into the room."

Andra omslag:
 

Cloud Atlas

Fakta:
Cloud atlas är en film regisserad av Tom Tykwer, Andy Wachowski samt Lana Wachowski med bland annat Tom Hanks, Halle Berry, Susan Sarandon, Doona Bae, Hugh Grant, Jim Broadbent, Hugo Weaving och Ben Whishaw som skådespelare. Filmen, som är på 174 minuter, är inom drama och sci-fi genren med originalspråket engelska. Den spelades in 2013 och är från 15 år. Se trailern här.
 
Handling:
"I den storslagna Cloud Atlas vävs flera historier - som spänner över flera århundraden - samman i ett science fiction-äventyr som tar publiken med på en visuell filmupplevelse. Från en omvälvande och ödesstigen seglats över Söderhavet, via ett mordmysterium i 1970-talets San Francisco, till framtida Neo Seoul i Korea där mänskliga kloner hålls som slavar, ända till tiden efter den stora katastrofen."

Recension:
Jag vet knappt var jag ska börja med den här recensionen. Ena halvan av mig älskade filmen och tyckte att den var extremt läcker, medan den andra halvan avskydde den för att den för så osammanhängande.

Men jag kan börja med att berätta att filmen har sju olika paralleller, varav vissa utspelar sig i dåtiden, vissa i nutiden och vissa i framtiden - tiderna sträcker sig från 1849 till något decennium efter 2321. Från början visas årtalen och därför var det enkelt att veta vilken del som utspelar sig när, men sedan får man klara sig på egen hand. Parallellerna har olika handlingar och karaktärer, men många av skådespelarna spelar tre till sex karaktärer var. Från början var detta extremt förvirrande och jag förstod inte riktigt kopplingen, men sedan förstod jag att samma skådespelare spelar flera karaktärer. Detta gäller många av skådespelarna, så gott som alla kända som man känner igen från andra filmer. Och på ett sätt tycker jag faktiskt att det blev läckert, unikt och charmigt, speciellt när man ibland inte kunde gissa sig till vilken skådis det var. Här nedan har jag satt ihop ett exempel på de olika karaktärerna som samma skådespelare spelar, jag valde skådespelarna Hugo Weaving, Tom Hanks samt Halle Berry;


Parallellerna var dock inte ett dugg sammanhängande. Med olika handlingar, karaktärer - ja till och med olika världar - förstod jag verkligen inte hur de hörde samman. Enskilt berättade de en magnifik historia, vacker och slående, men tillsammans blev det ett förvirrande virrvarr. Jag har suttit extremt länge och funderat på hur de hör samman men jag kommer verkligen inte på något. En parallell är hysteriskt rolig och handlar om en pensionerad gullig gubbe (han som spelar Snigelhorn i Harry Potter), en handlar om kloner, o.s.v. Det finns verkligen ingen koppling alls. Men jag tror ärligt talat att om jag ser filmen igen, att fler saker faller på flats då. Det  här känns som en film man måste se upprepande gånger för att förstå.



Filmen har dock mycket av allt, trots att det inte hör samman. Många gånger skrattar man högt, andra gånger vrids magen om för att det är sorgligt eller hemskt och äckligt. Filmen kunde stundtals bli spännande med högt tempo, för att sedan byta till en ny lugn parallell där någon försöker komponera ihop musik. Så trots att den är osammanhängande har Cloud atlas något för alla.
 


Skådespelarna gör verkligen ett utmärkt jobb. Det fanns kanske tjugo skådisar som jag kände igen från tidigare filmer och jag älskar när man upptäcker kändisar där man inte förväntat sig dem. De förhöjer känslan för filmen med sina ansiktsuttryck, dialekter och kroppsspråk, och det är ett stort plus.

 

Jag tyckte att effekterna i filmen (speciellt i parallellen med science fiction i framtiden) var väldigt läckra och väl utförda. Det märks att de som gjort filmen har haft en bra budget och jag blev väldigt nyfiken över den framtida världen. Dock tycker jag att det inte är så mycket som förklaras. Filmen är trots allt två och en halv timme lång, men ändå vet jag inte varför framtiden såg ut som den gjorde eller hur allting hörde ihop. På omslaget står det ju trots allt "Everything is connected" men ändå känns det som om ingenting är det.
 


Filmen kunde även bli orealistisk i vissa delar. Trovärdigheten störde mig dock inte lika mycket som filmens andra problem, men jag måste ändå påpeka det. Men med de läckra enskilda parallellernas otroliga handlingar  och skådespelarnas fantastiska utförande måste jag ändå säga att filmen var bra, trots dess många brister, som exempelvis att man knappt förstod någonting. Och jag måste också nämna att sminkningarna var otroliga! Jag kan i alla fall tänka mig att se om filmen - då kanske jag även förstår kopplingarna mer. Men Cloud atlas känns otillräcklig och på något sätt ofärdig.

The Knife of Never Letting Go

 Fakta:
The knife of never letting go är den första boken i Chaos Walking trilogin av Patrick Ness. Det finns även en prequel kallad The new world. Boken är på 479 sidor.
 
Handling:
"Prentisstown isn't like other towns. Everyone can hear everyone else's thoughts in an overwhelming, never-ending stream of Noise. Just a month away from the birthday that will make him a man, Todd and his dog, Manchee - whose thoughts Todd can hear, too, whether he wants to or not - stumble upon an area of complete silence. They find that in a town where privacy is impossible, something terrible has been hidden - a secret so awful that Todd and Manchee must run for their lives. But how do you escape when your pursuers can hear your every thought?"

Recension:
Jag hade extremt höga förhoppningar på den här boken, för så gott som alla säger att det är en otroligt bra bok - de säger att den är mörk, spännande och älskvärd. Jag säger att den är tråkig.

Språket är fruktansvärt. Patrick Ness har med flit skrivit felstavningar och använt inkorrekt grammatik. Det irriterade mig genom hela boken, men jag kände ändå att jag vande mig rätt snabbt tack vare att jag läst Blodröd väg som även den har ett sådant språk. Dock läser jag mycket hellre böcker med ett korrekt språk.

Jag störde mig extremt mycket på huvudkaraktären, Todd. Jag tror till och med att jag kan skriva att jag avskydde honom. Han betedde sig som en snorunge, gnällig och ständigt ilsken. Och jag avskyr sättet han beter sig mot sin bedårande hund. Jag ser verkligen ner på honom.

Dock älskade jag idén med att alla kunde höra varandras tankar och att djuren kunde tala. Den kändes ny, fräsch och unik. Annars brukar det alltid vara en udda person med kraft, och i The knife of never letting go hade i stället alla kraften. Den var uppfräschande. Jag tyckte även att bokens upplägg var läckert, att vissa sidor bestod av "klotter" för att visa hur The Noise fungerade.

Tempot lyckades också hålla igång och jag kan inte säga att någon del var seg. Men boken var orealistisk och det lämnades många obesvarade frågor kvar. Ness lyckades inte heller få mig att bry mig om karaktärerna eller vad som hände, vilket förstås blev tråkigt.

Jag förstår verkligen varför många gillar den här boken, men personligen känner jag att den inte var något för mig. Jag gillade verkligen inte karaktärerna och trots att språket kan ses som charmigt så stördes jag mestadels på det. Tror tyvärr inte att jag skaffar mig nästa del i trilogin, The ask and the answer, eftersom det finns så många underbara böcker där ute jag hellre köper.
 Favoritkaraktär: Manchee
Rekommenderar till: dig som söker en dystopi med personlighet och som inte stör dig på språk och karaktärer.
Rekommenderar inte till: dig som söker mycket action och romantik.
Första meningen: "The first thing you find out when yer dog learns to talk is that dogs don't got nothing much to say."
Andra omslag:
 


Ängeln

 Fakta:
Ängeln (org. The angel) är den andra delen i The original sinners-trilogin av Tiffany Reiz. Boken är på 416 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag.
 
Handling:
"Den ökända erotikaförfattaren och dominatrixen Nora Sutherlin gör något som går stick i stäv mot hennes natur – hon gömmer sig. Allt för att skydda sin älskare Søren, som plötsligt utsätts för en ingående medial granskning. Om hans sexuella böjelser upptäcks skulle det innebära en katastrof för hans liv och arbete. Nora ligger därför lågt hela sommaren, i en lantlig idyll med lyx och erotiska utsvävningar. Hennes värd är den förmögne och ohämmade Griffin Fiske. Han är förtjust över att få Nora som gäst på sitt gods, inte minst när han möter hennes ressällskap. Michael är ung och oerfaren och vacker som en ängel. Han har snabbt blivit Noras skyddsling och under sommaren ska han genomgå sin utbildning hos henne – i att hantera smärta. Visst njuter hon av sommarens uppdrag, men Noras tankar är på annat håll. Hon tänker på Søren, men också på en man från ett nära förflutet, en man med en mjukare sida. Kanske är det just det som gör att han skrämmer henne mest. Det är en sommar som ska bevisa den urgamla sanningen: att kärlek gör ont."

Recension:
Jag har aldrig varit ett stort fan av erotik. När jag läste min första erotiska bok, Fifty shades of grey, tyckte jag att den var avskyvärd. Men nu har jag lite mer kött på benen och jag har läst fler serier inom genrén, och ska jag vara ärlig är nog Fifty shades den bästa. Jag vet att det låter fruktansvärt, men jag kan ändå tycka att det finns en charm i de vitsiga dialogerna. Med skillnad från sämre erotika, som Ängeln.

För det första finns det bara två saker som sker i boken. Sex. Och prat om sex. Dialogerna är enformiga och uttråkande och det finns absolut inget tempo i dem. Och sex-biten är även den uttjatad och trist, det är inget förspel eller charmiga dialoger, utan karaktärerna bara sätter på varandra.

Och på tal om karaktärerna. Jag tycker att de har stora brister i sina personligheter, och för att vara ärlig fastnar jag inte för någon. De saknar alla charm och jag tycker att de känns väldigt fejkade. I första boken, Sirenen, kunde jag ändå finna karaktärerna och handlingen intressant eftersom det var nytt, men nu har vi redan läst om det och vi vill ha någonting mer än bara prat och sex och tråkiga karaktärer.

Jag tyckte inte att Reiz hade något vettigt budskap, och anledningen till att jag läser böcker är antingen att den ska vara riktigt spännande, unik eller romantisk, eller att jag kan lära mig något från den. Och Ängeln lyckas inte falla in i någon av kategorierna.

För att vara ärlig förstår jag inte riktigt hur man kan uppskatta en bok som Ängeln. Trots att det finns sex finns ingen passion eller romantik. Trots att det finns våld finns det ingen spänning. Nej, Ängeln var definitivt inte en bok för mig, och jag läser hellre Fifty shades of grey tio gånger om än att läsa fortsättningen.
Favoritkaraktär: -
Rekommenderar till: om du söker en meningslös erotika.
Rekommenderar inte till: om du vill ha en sexig, romantisk eller spännande bok.
Första meningen: ""
Engelska omslag:
 
 

Boundless

Fakta:
Boundless är den avslutande delen i Unearthly - trilogin av Cynthia Hand. Tidigare delar är Unearthly och Hallowed. Boken är på 434 sidor.
 
Handling:
"The past few years have held more surprises than part-angel Clara Gardner could ever have anticipated. Yet from the dizzying highs of first love, to the agonizing low of losing someone close to her, the one thing she can no longer deny is that she was never meant to live a normal life. Since discovering the special role she plays among the other angel-bloods, Clara has been determined to protect Tucker Avery from the evil that follows her . . . even if it means breaking both their hearts. Leaving town seems like the best option, so she’s headed back to California - and so is Christian Prescott, the irresistible boy from the vision that started her on this journey in the first place. As Clara makes her way in a world that is frighteningly new, she discovers that the fallen angel who attacked her is watching her every move. And he’s not the only one. . . . With the battle against the Black Wings looming, Clara knows she must finally fulfill her destiny. But it won’t come without sacrifices and betrayal."

Recension:
Boundless är välskriven och Cynthia använder ett väldigt lättbegripligt språk. Texten är enkel att smälta och förstå vilket gör boken väldigt lättsam och avslappnande. Precis som tidigare delar i trilogin är Boundless otroligt mysig och gullig, och är väldigt romantisk. Vissa scener är rent av bedårande. Och trots att boken utspelar sig i vår egen värld känns den på något sätt exotisk och vacker.

Jag gillar att Angela får en större roll i Boundless, så att boken inte bara skulle handla om Christian/Clara/Tucker. Och ja, där är ett av mina problem. För trots att änglarna är väldigt unika och intresseväckande så är boken väldigt typisk med sin kärlekstriangel. Och eftersom jag har tröttnat så mycket på velandet mellan två killar så blir det tyvärr ett minus för Boundless. Och trots att boken hade några överraskningar så kändes den till största delen rätt förutsägbar.

Det kändes även som om hela boken - ja hela trilogin - hade laddat inför seriens slut, men framåt slutet försvann allt bara och det kändes som om laddningen hade varit helt i onödan. Trots att de sista hundra sidorna var riktigt spännande kändes slutet antiklimatiskt.

Sammanfattningsvis var Boundless väldigt avslappnande att läsa med dess mysiga stil. Trots att den har sina brister har trilogin i allmänhet fängslat mig från första början. Unearthly är definitivt den bästa ängelserien jag läst, trots att jag är lite besviken över dess avslut. Jag är helt enkelt glad över att jag har läst trilogin.
 

Favoritkaraktär: Tucker
Rekommenderar till: er som söker en lättsam bok med romans.
Rekommenderar inte till: er som vill undvika triangeldraman eller vill ha mycket action.
Första meningen: "The first thing I'm aware of is the dark."
Andra omslag:
 

Du glömde säga hej då

 Fakta:
Du glömde säga hej då (org. What happened to goodbye) är en fristående bok av Sarah Dessen, publicerad av Rabén&Sjögren på 434 sidor.
 
Handling:
"Ännu en ny stad, ännu en ny skola. Inte för att det gör Mclean så mycket. Hon är van att bryta upp och börja om, att förändra sig själv och spela nya roller. De senaste åren har hon flyttat så många gånger att hon nästan tappat räkningen och för varje flytt har hon skapat en ny personlighet. Den populära tjejen. Den alternativa tjejen. Den smarta tjejen. Men i Lakeview blir allt annorlunda. Plötsligt står hon där utan förklädnad och skyddsnät och kan inte vara någon annan än sig själv. Men vem är egentligen en riktiga Mclean? Finns hon? Och kommer Dave - killen i grannhuset - att gilla henne?"

Recension:
Innan jag läste Du glömde säga hej då hade jag tidigare bara läst en bok av Sarah Dessen (Blunda och hoppa) och därför har jag inte haft så mycket erfarenhet av Dessen. Men jag hade ändå trots allt stora förhoppningar, och trots att boken var bra, så lyckades den inte nå upp till dem.

Jag tyckte att boken till stora delar var händelselös, seg och allmänt tråkigt. Den där unika Dessen-känslan jag fick när jag läste hennes andra bok lyckades aldrig komma fram, utan Du glömde säga hej då kändes bara som en bok i mängden. Vissa scener kändes helt enkelt platta och känslolösa.

Bokens starka sida är karaktärerna. Jag gillar idén med att Mclean hittar på en ny personlighet för varje ställe hon flyttar till. Och jag älskar Debs omtänksamma personlighet. Dock kan karaktärerna ibland kännas lite fejkade. Lite för bra för att vara sanna - jag vill gärna ha fler brister, det gör dem mer realistiska. Men personerna i boken lyckades ändå kännas starka och hade urskiljbara personligheter.

Det mest negativa med boken är att det kändes som om den byggde upp mot ingenting. Slutet kändes antiklimatiskt och det kändes som om allting hade löst sig alldeles för lätt. Trots att Dessen skriver otroligt bra så räckte det tyvärr inte för att den här boken skulle bli mer än okej. Men jag har två böcker till av henne här hemma så jag hoppas att den lite sämre kvalitén från Du glömde säga hej då bara var en engångshändelse.
 
Favoritkaraktär: Deb
Rekommenderar till: er som söker en mild och lättsam läsning.
Rekommenderar inte till: er som vill ha passion eller spänning.
Första meningen: "Bordet var kladdigt, det var ett flottigt  fingeravtryck på mitt glas och vi hade suttit i tio minuter utan att se skymten av någon servitris."
Engelska omslag:
 
 
 

Ny bok, nya filmer

Idag kom det två böcker från Rabén&Sjögren. Den ena var Du glömde säga hej då av Sarah Dessen och eftersom jag har den här hemma redan så var det första jag gjorde att ge bort den. Den andra jag fick var däremot Mycket mer än så, och den vill jag hemskt gärna läsa. Nu har jag alla svenska översättningar av Dessen-böckerna. Yeey!


Sedan, när min mamma kom hem från storhandlingen, hade hon köpt tre nya filmer till mig. Jag hade bara hört talas om en av dem men det är många kändisar med i dem alla och jag har grymt stora förhoppningar!
 

Filmerna jag fick var Cloud atlas, Flight samt Call girl. Har du sett någon av filmerna eller läst Mycket mer än så?

Book Shelf Tour: Juli 2013

Hur lång tid tog det att göra den? Nu har jag kämpat ihjäl mig för att göra en hyfsad Book shelf tour. Jag har nu jobbat med den ungefär tre timmar varje dag i tre veckor, det är alltså 63 timmar - så det är med till videon än vad som syns. Men jag hoppas att den blir till belåtenhet. Videon är lite suddig ibland eftersom jag använder web-kameran på skoldatorn, men jag har gjort mitt bästa i alla fall. Ljudet är dock klart och tydligt.
 
Hur är uppbyggnaden? Jag försökte göra en liten unik touch på den vilket i det här fallet innebär att jag inte säger ett enda ord i videon, men med hjälp av animeringar o.s.v. ser du ändå titel, författare och mitt betyg. Betyget för filmerna syns högst uppe i högra hörnet. Och för att inte hela videon ska vara helt tyst så har jag lagt in 35 stycken låtar som jag bedårar. Det är allt från rock till tango till ballader till disco o.s.v, just för att det ska passa alla smak och tycken. Både instrumentalt och sång. På engelska och alviska. Av artister från alla världens hörn, inklusive Sverige. Både populära låtar och sådana väldigt få har hört.
 
Vad visar jag? I videon tar jag upp mina YA / NA / A-böcker, mina filmer och mina barnböcker. Det jag inte tar upp är mina ljudböcker, e-böcker, böckerna i källaren eller någon annan stans i lägenheten förutom mitt rum, böckerna och filmerna hos min pappa, mina faktaböcker, pysselböcker, matlagningsböcker o.s.v.

Hur hittar jag bättre? För att du ska kunna hitta lite enklare skriver jag nedanför var du kan finna varje del;
Vid 00:00:07 - 00:50:16 spelas mina YA / NA / A - böcker.
Vid 00:50:17 - 01:29:01 spelas mina filmer.
Vid 01:29:02 - 01:58:18 spelas mina barnböcker.
Vid 01:58:23 - 01:58:49 visas vilken musik jag använt mig av.

På så sätt blir det enkelt för dig att hoppa över eventuella delar du inte vill se. Om du nu står ut över att missa mina superbra låtar, förstås.

Hur många böcker/filmer är visas? Videon är på ungefär två timmar (så ta fram popcorn och cola, eller ta pauser i mellanåt) och visar totalt 397 filmer (en säsong i en tv-serie räknas som en film) och 447 böcker. Tänk på att eftersom den här videon tagit sådan tid att spela in har vissa saker förändrats, det står till exempel "inte läst" på flera böcker jag nu har hunnit läsa och recensera.

Tänk på att jag använder mig av maxantalet fem stjärnor istället för tio.

Videon:

Jag missade att skriva ner låten 'When I look at you' av Miley Cyrus.

Hoppas att du tyckte att den var okej och att du fått några läsar/tittar-tips!

A Storm of Swords

 Fakta:
A storm of swords är den tredje delen i A song of ice and fire serien av George R. R. Martin. I serien finns totalt sju delar, varav de släpps med fyra års mellanrum. A storm of swords är på 1123 sidor.
 
Handling:
"The Seven Kingdoms are divided by revolt and blood feud as winter approaches like an angry beast. Of the five contenders for power, one is dead, another in disfavour, and still the wars rage as violently as ever, as alliances are made and broken. Beyond the Wall, a horde of hungry, savage people steeped in the dark magic of the wilderness is poised to invade. Yet with King of the North Robb Stark's defences ranged against the South – the land of the cunning and cruel Lannisters – he must bend to the will of an old tyrant if he is to hold his crown. And while his youngest sister Arya may have escaped the clutches of the depraved Cersei Lannister and her son, Sansa Stark remains their unwilling captive. Meanwhile, across the ocean, Daenerys Targaryen, the last heir of the Dragon king, delivers death to the slave-trading cities of Astapor and Yunkai, as she approaches Westeros with vengeance in her heart. Throughout Westeros the war for the Iron Throne rages more fiercely than ever, but if the Wall is breached, no king will live to claim it."

Recension:
Jag är ytterst kluven angående A storm of swords. Geroge Martin är en underbar författare och skriver både vackert och episkt. Hans meningar är symboliska och har ett djup som gör att hans ord karvar sig fast i huvudet långt efter läsningen är avslutad. Dock är hans språk väldigt tungt och just för att han har införstådda meningar i sin text så tar det väldigt lång tid att läsa, eftersom man vill förstå budskapen. Att boken är så pass lång bidrar förstås också till en längre läsning. Vanligtvis tar en bok ungefär en till två dagar att läsa, men A storm of swords tog mig tre hela dagar att läsa ut.

Eftersom boken är så pass tjock, och Martin skriver på ett så tungt sätt, så blir tempot inte särskilt högt. Boken är ärligt talat rätt seg och till en början störde jag mig inte på det men efter ett tag blev det väldigt tröttsamt. Men jag gillar att Martin skriver i tredje person. Det är inte ofta jag läser böcker som är skriva på det sättet och därför känns det mer unikt för A song of ice and fire. Att det även är så många olika perspektiv är inte heller fel. Jag älskar att läsa ur Sansas, Tyrions, Catelyns och Daenerys synvinklar, men de andra finner jag väldigt ointressanta, tyvärr. George Martin bygger dock upp karaktärerna väldigt väl och jag tycker att man förstår sig på allas handlingar.

Bokens handling känns väldigt episk och verklighetstrogen och Martin lyckas väldigt många gånger överraska mig. Jag måste säga att jag under de sista fyra hundra sidorna blev väldigt chockad många gånger om, så det lyckades Martin med bra. Slutet hade en enorm cliffhanger vilket gjorde mig intresserad på fortsättningen.

Sammanfattningsvis var boken bra, med underbar handling och fantastiska karaktärer. Det som drar ner på betyget är att boken är väldigt seg och att jag snabbt blev trött på läsningen. Men Martins språk är vackert och han lyckas ta upp spännande intriger och tvister. Jag ser väldigt mycket fram emot den härs motsvarighet i HBO:s tv-serie som kommer ut i februari nästa år på DVD (d.v.s. säsong 3 av Game of Thrones) eftersom jag gillar tv-serien mycket mer. Jag lovar att trots att jag läst boken kommer jag bli minst lika chockad när jag ser tvisterna på tv:n.
 
Favoritkaraktär: Tyrion
Rekommenderar till: er som söker en episk berättelse.
Rekommenderar inte till: er som vill läsa något lättsamt.
Första meningen: "The day was grey and bitter cold, and the dogs would not take the scent."
Andra omslag:
 
 
 

Beautiful Creatures

Fakta:
Beautiful creatures är en film regisserad av Juan Bayona på 119 minuter. Bland annat skådespelarna Emma Thompson och Emmy Rossum medverkar i detta romantiska äventyr. Filmen spelades in 2013 och är från 11 år.

Handling:
"Ethan Wate drömmer mardrömmar om en flicka som han aldrig har träffat. När Lena Duchannes flyttar till hans lilla stad Gatlin, dras Ethan oförklarligt till henne. Han beslutar sig för att ta reda på varför det finns ett band dem emellan, även om det innebär att avslöja en hemlighet som kan förändra allt."

Recension:
Trots att jag har de två första böckerna hemma så har jag inte läst dem ännu, och därför tänkte jag att filmen kanske skulle vara bättre än om jag hade läst dem. Annars brukar man ha sin egen bild av hur allt ser ut och filmen brukar oftast inte likna det man föreställt sig. Men njaaa. Filmen var inte direkt min stil.

För det första kändes den inte självbärande. Jag som tittare kände mig ständigt förvirrad. De som filmen ska inte behöva ha läst boken, men i det här läget kändes det som om det var ett krav. Jag förstod varken något om besvärjelserna, deras länk till varandra, halsbandet, drömmarna o.s.v. Ingenting hade någon koppling till något och ingenting förklarades grundligt.

Vissa scener var rent utav löjliga, också. Eller de såg i alla fall löjliga ut. En hyfsat lång scen gick ut på att ett bord snurrade runt och runt och runt men ingenting annat hände. Spänningen kom aldrig igång och just nu har jag en olustig känsla av att en ny Twilight är på gång...

Jag tycker bara att två skådespelare gjorde sitt jobb bra. Det var Emma Thompson, som är mästarinna på ansiktsuttryck och kroppsspråk, samt Jeremy Irons som även han är en toppenskådespelare. Vissa personer har jag dock aldrig sett, och känner inte heller för att se. Jack O'Connell kändes lam och tråkig och lyckades inte ge sin karaktär några personliga drag. Och Alice Englert... suck. För att vara ärlig tror jag att Kristen Stewart, som inte har mer än ett ansiktsuttryck, hade kunnat ge mer liv till rollen.
 
Så nej, det här var inte en film för mig. Det hände inte så mycket och den var otroligt förvirrande. Skådespelarna, med få undantag, var inte särskilt duktiga och jag ser hellre The twilight saga än Beautiful creatures igen. Om det kommer en uppföljare vet jag inte om jag kommer se den.
 
 

Book Wrap Up: Juni 2013

Jag är sjuk just nu så jag kan inte spela in en Wrap-Up video, och därför har jag i stället gjort ett collage över de böcker jag läst.
 
Jag hade hunnit två eller tre böcker till den här månaden om jag inte bestämt mig för att börja läsa A storm of swords helt plötsligt. Eftersom den är på 1200 sidor tar det lite längre tid än andra böcker. Men jag hoppas att du har läst mycket och att de flesta böckerna har varit bra!
 

Antal böcker lästa i juni: 21 stycken (1 novell, 17 recex)
Antal påbörjade serier: 10 stycken
Antal avslutade serier: 2 stycken

Bästa boken för juni: De odödligas regler av Julie Kagawa
Största överraskningen för juni: Insnärjd av Gena Showalter

Sämsta boken för juni: Nattfjärilen av Saskia Walker
Största besvikelsen för juni: Gravity av Melissa West

Antal nya böcker i bokhyllan: 18 nya böcker (18 recex)

Månadssammanfattning:
Vissa böcker, som Cinder, De odödligas regler samt Legend var fantastiska, och jag läste många böcker, exempelvis Änglarnas kamp och Insnärjd som var riktigt, riktigt bra. Men sedan läste jag också många böcker som jag blev väldigt besviken över, exempelvis Den femte vågen, De skandalösa och The first pillar. Så jag måste säga att månaden var..;

Gregor: Från ovanjord

Fakta:
Gregor: Från ovanjord (org. The overlander) är den första boken i Krönikan om Underjord-serien (org. Underland chronicles) av Suzanne Collins. Boken är på 328 sidor och publiceras av Bonnier Carlsen.

Handling:
"När Gregor ska passa sin tvååriga lillasyster Boots ramlar hon ner i en öppning i tvättstugan. Gregor kastar sig efter och faller... och faller. Slutligen hamnar de i Underjord, en värld som befolkas av stora råttor, spindlar, kackerlackor och bleka människor med lila ögon. På denna mörka, främmande plats råder fiendskap mellan de olika invånarna och ett krig är nära förstående. Underjords öde vilar helt i syskonparets händer, men Gregor har bara en önskan: att ta sig hem."

Recension:
Innan jag läste Gregor: från ovanjord visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Jag visste förstås att Suzanne Collins är en fantastisk författare (för vem har inte läst och älskat Hungerspelen?) men eftersom detta är hennes debut var jag osäker på om den skulle vara bra. Men nu efter läsningen kan jag skriva att trots att den inte är i närheten av att vara lika bra som Hungerspelen så är den definitivt läsvärd.

Boken var inte alls som jag trodde den skulle vara innan. Den var otroligt gullig och mestadels kändes den som en blandning av Landet innanför av Maud Mangold, Berättelsen om Narnia av C. S. Lewis och Alice i underlandet av Lewis Carroll. Men trots att den ofta kändes som en barnbok så kunde den ibland bli spännande, och tempot lyckades hållas genom hela boken.

En stor del av handlingen baseras på en profetia, och jag älskar att läsa böcker med dikter, gåtor och profetior. Att profetian var välskriven och ibland svår att tolka gjorde det inte heller värre. Trots att jag till stor del förstod den så fanns det väldigt mycket med den som överraskade mig.
 
Karaktärerna är verkligen älskvärda i Gregor: från ovanjord. Trots att många av karaktärerna är kryp och smådjur istället för människor känner man väldigt mycket sympati med dem. Förutom karaktären Boots var ärligt talat kackerlackorna mina favoriter - och det säger väl en hel del? Jag avskyr kackerlackor. Men i den här boken lyckades Collins verkligen ta fram känslor, både för människor, råttor, spindlar och andra varelser. Personerna hon skapat är minst sagt älskvärda. Dock tyckte jag att Gregor verkade vara betydligt äldre än 11 år på sättet han betedde sig och hur han tänkte.

Boken kunde dock bli förutsägbar och lite händelselös ibland. Jag hade även hoppats på fler svar: varför fanns det människostora småkryp under marken? Och varför bodde de just där istället för att komma upp till Ovanjord? Hur kunde de ens existera utan att krossas under sitt stora exoskelett?
 
Trots att boken hade sina brister var den otroligt gullig att läsa och karaktärerna var perfekta. Romanen är i alla fall inte lika bra som Hungerspelen (det märks att det är Collins första bok) och jag antar att det är det som kallas utveckling. Men definitivt läsvärd.
Favoritkaraktär: Boots
Rekommenderar till: er som har erat ungdomliga sinne kvar och tycker det är mysigt att läsa böcker avsedde för lite yngre.
Rekommenderar inte till: er som vill ha realistiska världar och action.
Första meningen: "Gregor hade haft pannan tryckt mot skärmen så länge att han hade fått ett litet rutmönster ovanför ögonbrynen."
Engelska omslag:
  
 
 
 

RSS 2.0