While you were sleeping

Regissör: Jon Turteltaub.
Genre: Romantik, komedi
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sandra Bullock, Bill Pullman, Peter Gallagher, Peter Boyle, Jack Warden, Glynis Johns.
Inspelningsår: 1995.
 
"Lucy är singel och jobbar på tunnelbanan i Chicago. En dag ser hon hur en man, som hon är hemligt förälskad i, blir rånad. Hon räddar honom, men han hamnar i koma. Mannens familj tror att Lucy är hans fästmö, och när hon faller för hans bror blir situationen ohållbar."
 
 
 
 
 
While you were sleeping, som i Sverige kallas Medan du sov, är en helmysig romantisk komedi. Det tar ett litet tag för filmen att komma igång, men när man väl är insatt i det som händer är det omöjligt att slita sig. Det var länge sedan jag såg en film som fick mig att må så bra. While you were sleeping har en hjärtevärmande humor och en underbar atmosfär som värmer ända in på själen. Charmanta skådespelare bidrar med mycket hjärta, och den obesvärade känslan gör att filmen passar alla i familjen. 
 
Lucy räddar en man från att bli påkörd av tåget. 
 
While you were sleeping är inte en film utan brister, men i ärlighetens namn är dessa tillkortakommanden bagateller. Handlingen är inte särskilt originell, trovärdigheten brister på sina ställen och filmen innehåller en rad klyschor som vi har sett förut. Dessutom bygger hela konceptet på bristande kommunikation, vilket jag personligen brukar störa mig på. Men i While you were sleeping fungerar det, och mysfaktorn är så pass hög att jag inte ens bryr mig om alla så kallade ”fel”.
 
 

Vikings, säsong 4 volym 1

Längd: 14 hr 55 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, äventyr.
Skådespelare: Travis Fimmel, Gustaf Skarsgård, Katheryn Winnick, Alexander Ludwig, Clive Strander.
Releasedatum: 7 november 2016.
 
"Kung Ragnar återvänder från slagfältet svårt skadad. Nedstämd av sitt äktenskap med Aslaug och utmaningarna med sina söner, söker han sig till slaven Yidu. Samtidigt stanner Rollo kvar i Frankia, drottning Kwenthrith smider planer för att återta Mercia och gåtfulla Harald dyker upp."
 
 
 
 
 
Den första volymen av tv-serien Vikings fjärde säsong är riktigt spännande. Hämndfulla intriger varvas med blodiga slag, och ger avsnitten ett tempo som aldrig saktar ner. Volymen är dessutom välspelad och oerhört snygg att titta på. Fotot är utsökt, med makalösa vyer och kunniga klippningar. Därtill är effekterna grymma, kostymerna vackra och håruppsättningarna en dröm.
 
Björn ger sig ut på en resa för att hitta sig själv. 
 
Karaktärerna är mycket intressanta att följa. Det beror både på den fascinerande tiden de lever i: med annorlunda seder, fängslande mytologi och betagande livssätt. Men det har också grund i karaktärernas genomtänkta uppbyggnader. Deras komplexa personligheter gör nämligen deras liv fängslande att ta del utav. Karaktärer som Björn och Lagertha, till exempel, blir intressantare för varje avsnitt som går, just för att de ger tittaren upplevelsen av ett kontinuerligt utvecklande. Ragnar, däremot, har jag tröttnat på sedan länge.
 
Vikingarna suktar efter land, guld och makt. 
 
En av volymens nackdelar är att den är lite upprepande, och ibland önskar jag som tittare att något nytt och fräscht ska hända. Därtill är en stor brist – som jag har nämnt i mina tidigare recensioner – alla tidshopp. Mellan avsnitt eller enskilda scener kan flera år passera, och jag kan inte undgå att känna att jag gått miste om viktiga händelser och karaktärernas utveckling. Visst gör tidshoppen att händelserna rör sig snabbare framåt, men jag vet inte om det kompenserar för det som tittaren missar.
 
Lagertha kämpar på sidan om männen. 
 
Som helhet är den första volymen av Vikings fjärde säsong riktigt bra. Om du har tyckt om tidigare delar kommer du att älska den här.
 

Skärgårdsdoktorn, säsong 1

Längd: 5 hr 28 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.
Inspelningsår: 1997.
 
"När skärgården är som vackrast kommer en ny doktor, Johan Steen, till läkarpraktiken på Saltö. Med sig har han sin tolvåriga dotter Wilma. Johan får det inte lätt i sin nya roll. Både den gamle doktorn och skärgårdsborna är misstänksamma över att Johan gör saker på sitt sätt."
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Skärgårdsdoktorn går att definiera med ett enda ord: mysig. Miljön är gemytlig, karaktärerna förtjusande och känslan i allmänhet är lättsam och puttrig. Jämför man med moderna läkarserier skulle man antagligen komma fram till att det inte händer mycket i Skärgårdsdoktorn. Den är mer lågmäld, och de medicinska fallen är inte särskilt dramatiska. Men det är en härlig serie, karakteristisk för sin tid.
 
Wilma och hennes pappa flyttar från Afrika till skärgården. 
 
Fast Johan Steel är läkare och serien handlar om hans tid på Skärgårdskliniken, skulle jag inte påstå att seriens fokus ligger på medicin. Istället är moraliska dilemman i centrum, tillsammans med karaktärernas anpassning till nya miljöer och människor. Serien förmedlar att visa respekt till sina medmänniskor och att våga stå upp för sig själv. Men sen har den förstås lättare, medicinska fall som gör att den ändå räknas till genren ”läkarserie”.
 
Skärgårdsdoktorn blir lite småkrystad ibland: med bristande trovärdighet och inte helt övertygande skådespelarprestationer. Men det är något som jag inte bryr mig om, eftersom det är en sån trevlig serie att slötitta på tillsammans med familjen.
 

Caraval

Författare: Stephanie Garber.
OriginaltitelCaraval.
Serie: Caraval #1.
Längd: 420 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Caraval är ett årligt uppträdande där åskådarna deltar i ett dödligt spel för att lista ut vad som är verkligt och vad som är fantasi. När Scarlett och hennes syster blir inbjudna, tar de sig till spelet. Men så fort de stiger i land kidnappas Tella, och Scarlett måste hitta sin syster innan spelet är över och Tella försvinner för alltid."
 
 
 
 
 
 
 
Caraval är en spännande roman. Den stämningsfulla miljön och det drömska språket bygger upp en sagolik atmosfär. Dessutom är konceptet riktigt intressant, och jag fascinerades av spelets alla egenheter. Exempelvis kan varor betalas med sanningar, vilket jag tyckte var en läcker idé. Men trots att jag njöt av läsningen och satt fängslad nästan hela tiden, tycker jag att Caraval är aningen överskattad.
 
Anledningarna till att jag inte förälskade mig var:
  • Romantiken är onödig. Alla ungdomsböcker behöver inte innehålla kärleksdrama, och här tyckte jag att den aspekten var rätt onödig.
  • Boken har ojämnt tempo och förlorar fart i mitten.
  • Innehållet upprepas ibland, och vissa saker berättas gång på gång istället för att visas.
  • Världsuppbyggnad saknas. Läsaren vet lite om hur samhället ser ut och hur magin fungerar, vilket gör att den känns allsmäktig.
Som helhet tycker jag om Caraval. Faktum är att det är en av de bättre böckerna som jag har läst den här månaden. Men jag tycker inte riktigt att den är så häpnadsväckande som många gett sken av. En intressant läsning, helt klart! Definitivt värd att läsas. Men det är inte ett mästerverk.
 

Nytt i samlingen, #250

 
Den här veckan har varit hektisk. Jag går sista terminen på högskolan, och just nu är det mycket förberedelser inför examensarbetet. Det som jag har kunnat konstatera hittills är att forskning inte riktigt är min grej... Men som tur är har jag fått lite finpost som satt lite guldkant på vardagen. ♥
 
Låt oss börja med det som jag har köpt själv. Eftersom jag tyckte så mycket om Falling kingdoms bestämde jag mig för att skaffa hem Gathering darkness av Morgan Rhodes, vilket är den tredje delen i serien. Sen beställde jag även två klassiska filmer som jag har hört mycket gott om: Pretty woman och Sister act, även kallad En värsting till syster.
 
Under veckan har en del recex anlänt också. Universal Sony skickade November criminals, The emoji movie och The dark tower. Från Scanbox kom What happened to Monday, och från Warner bros anlände nyinspelningen av It. ♥

Snuten i Hollywood 3

Regissör: John Landis.
Genre: Komedi, action.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Jon Tenney, Joey Travolta, Judge Reinhold, Bronson Pinchot, Alan Young, Theresa Randle, Hector Elizondo.
Inspelningsår: 1994.
 
"Axel Foley reser tillbaka till Beverly Hills där han får en ordentlig tur i nöjesparken Wonderworld. Axel får sällskap av sina gamla polare Billy och Serge, och blir nöjesparkens nytillskott när han jagar skurkar i attraktionerna, på showerna och i labyrinten under parken."
 
 
 
 
Det går att argumentera för att alla Snuten i Hollywood-filmerna är barnsliga och förutsägbara. Tittaren vet att Alex kommer att klara sig helskinnad från äventyren, och därför blir filmerna inte särskilt spännande. Därtill är det lätt att fastna vid den bristande trovärdigheten och de förlegade animeringarna. Men om man bortser från detta och istället ser det som charmiga egenheter som karakteriserar filmerna, blir det uppenbart att denna trilogi är en riktig pärla.
 
På Wonderworld måste Axel slåss mot vakt efter vakt. 
 
Snuten i Hollywood 3 underhåller. Trots mycket action är stämningen avslappnad, och det är lätt att ryckas med i de härliga karaktärernas rappa dialoger och befängda vågspelen. Det är underbart att återse Axel, Billy och Serge – som tillsammans bildar en fantastiskt roande trio. Därtill är musiken medryckande och det höga tempot hindrar tittaren från att bli uttråkad. Enligt mig, är Snuten i Hollywood 3 bättre än tvåan, då den särskiljer sig mer från originalet.
 
Inte allt går enligt Axels planer. 
 
Som helhet är Snuten i Hollywood 3 underskattad. Visst har filmen brister, men det är lite de som ger actionkomedin sina utmärkande egenskaper. Om man tittar på Snuten i Hollywood förväntar man sig sannolikt inte ett mästerverk, utan enbart att underhållas – vilket filmen lyckas med.
 

Ditt livs affär

Författare: Fredrik Backman.
Engelsk titelThe deal of a lifetime.
Serie: Fristående.
Längd: 78 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
"En grå kvinna går genom sjukhusets korridorer för att hämta en av oss. Hon bär en pärm med våra namn: en cancersjuk 5-åring som sitter ensam och målar, en 20-åring som putsar ölglas och en 45-åring som kör ursinnigt genom mörkret. Ett av våra liv måste tas, om inte ett annat ges frivilligt."
 
 
 
 
 
 
Ditt livs affär är en roman som gör mig ambivalent. Det finns sådant som jag verkligen värdesätter hos den, samtidigt som jag inte ser helheten som något märkvärdigt.
 
Låt mig börja med det som jag tyckte om. Ditt livs affär är en vacker och gripande berättelse om livets värde. Det som skrivs känns äkta, och jag kan inte undgå att falla för det poetiska språket. Boken går snabbt att läsa, men stannar i läsarens tankar ett bra tag efteråt.
 
Men det som jag inte tyckte om då? Tja, till en början så känns ”handlingen” lite tunn, samtidigt som boken – trots sin längd – har rätt många sidor som agerar utfyllnad. Därtill fastnade jag inte helhjärtat för det som berättades, och lika mycket som jag förälskade mig i det poetiska språket kändes det krystat. Det är lite som att Backman försöker för hårt med att beröra, vilket snarare får motsatt effekt. Visst hade hans ord inverkan på mig, men ibland blev det helt enkelt för många fina, inlindade ord istället budskap i klarspråk.
 
Ditt livs affär är en tankeväckande och fin roman som jag är glad att jag gav en chans. Trots att den inte är helt on point, var det en läsning som jag uppskattade.
 

The 100, säsong 4

Längd: 8 hr 47 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, äventyr.
Skådespelare: Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Henry Ian Cusick, Christoper Larkin.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Jordens reaktorer smälter och kommer snart att sätta eld på atmosfären. Kommer människorna tillbringa sina sista dagar med att försöka överleva, eller kommer de att använda dem till att äntligen leva? Gränsen mellan rättvisa och hämnd är hårfin när överlevarna måste möta sina livs mörkaste ögonblick."
 
 
 
Eftersom den tredje säsongen av The 100 gjorde mig besviken, visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta av fortsättningen. Men det visade sig snart att jag inte behövde oroa mig. Serien gör här verkligen ett krafttag, och återetablerar sig som en av TV:s starkaste science fiction-serier. Den fjärde säsongen av The 100 sätter serien på kartan igen, och ökar tittarens engagemang för varje avsnitt som passerar.
 
Himlafolket måste ta till drastiska åtgärder för att överleva. 
 
Jag minns att jag hade svårt för skådespelarna i seriens början. På något sätt kändes det som att många av dem inte var redo att stå framför kameran. Men vid det här laget har de mognat, och jag upplever att de är bekvämare i sina roller. De framställer sina karaktärer med finess, och personer som jag har tyckt illa om i det förflutna är nu mina hjärtebarn. I takt med skådespelarnas utveckling, har även karaktärerna växt sig starkare och i den fjärde säsongen bryr jag mig genuint om dem allesammans. Vad jag i första säsongen skulle ha beskrivit som en tafatt skådespelarensemble, skulle jag idag säga är grym!
 
Clark försöker resonera med sina fiender. 
 
Den fjärde säsongen är riktigt spännande. Tempot är högt och scenerna intensiva. Trots att säsongen bara består av 13 avsnitt hinner det hända väldigt mycket. Inte heller falnar intresset, och den växande intensiteten stärker beroendet tills det är omöjligt att slita sig. Något som jag tyckte om var också att säsongen fick mig att känna. Den har ett väldigt tankeväckande koncept och väcker många moraliska frågor som är aktuella i vårt eget samhälle, vilket berörde djupt. Samtidigt finns inslag av humor som lättar upp stämningen emellanåt och fick mig att le som ett fån.
 
Murphy börjar bry sig om andra än sig själv. 
 
Det enda jag har att kritisera är slutet. Utan att avslöja vad som händer, kan jag berätta att vändningen kändes väldigt billig och den passade inte alls ihop med den kunskap vi har fått tidigare under seriens gång. När en viss världsbild har etablerats är det viktigt att den upprätthålls, men här bryts det vi har trott varit sant på ett sätt som känns desperat snarare än realistiskt. Och det gör mig nervös över hur väl utförd fortsättningen kommer att vara.
 
Octavia är en av seriens grymmaste karaktärer. 
 
Som helhet är den fjärde säsongen av The 100 riktigt gripande. Här bevisar serien att den är värd mer tid i rampljuset. Avsnitten är actionpackade och härligt intensiva. Synd är bara att slutet tyder på en fortsättning som inte håller samma kvalité. Men det får tiden avgöra.
 

I helvetet vet alla vem jag är

Författare: Fredrik Hardenborg.
Serie: Fristående.
Längd: 263 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Rosanna får ett meddelande är hon inte intresserad. Hon har fullt upp med annat. Men snart personen blir en anonym vän att anförtro sig åt. Och personen bakom aliaset är någon som får Rosanna att göra saker hon aldrig gjort förut. Snart är hon fast i ett nät, spunnet av någon med onda avsikter."
 
 
 
 
 
 
 
Det gick snabbt att läsa I helvetet vet alla vem jag är. Språket är enkelt, konceptet intressant och relationen mellan Rosanna och hennes mamma är himla mysig. Dessutom vill man som läsare veta vad allt kommer att leda till. Men det tar lång tid för boken att komma igång. Läsningen är relativt händelselös fram till de sista nittio sidorna, och därefter sker allt så snabbt att det känns som att allt är över i princip samma stund som det börjat. Efterverkningarna utforskas ytligt och i det hela taget känns författarens fokus skevt.
 
I helvetet vet alla vem jag är gjorde mig frustrerad. Detta för att det i min åsikt är väldigt dumt att inleda en intim relation med någon man aldrig träffat. Självklart är det något som händer i verkligheten, och visst tycker jag synd om Rosanna för det hon behöver genomlida. Men får man be om lite sunt förnuft? Det må låta osympatiskt, men jag förstår verkligen inte varför någon skulle skicka nakenvideor till en person som man aldrig träffat. Det skulle i alla fall jag aldrig någonsin göra, och det faktum att Rosanna tog så lättvindigt på det hela fick boken att kännas klyschig och förutsägbar.
 
Det här är en helt okej bok. Någorlunda ojämn, med lång uppladdning och snabb upplösning – men ändå okej. Budskapet är, om något, värt att fundera över.
 

Mother!

Regissör: Darren Aronofsky.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer, Domhnall Gleeson, Jovan Adepo.
Releasedatum: 29 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"Ett pars förhållande testas till dess yttersta gräns då oinbjudna gäster anländer till deras hem och avbryter deras lugna tillvaro."
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte inte alls om Mother!. Faktum är att jag uppfattade den som väldigt påfrestande. Filmen börjar långsamt men utvecklas inom kort till en surrealistisk oreda där händelser sker sporadisk utan någon som helst förklaring eller logisk koppling. Scenerna är yvigt ihopklippta och med tiden blir alltsammans lika kaotiskt och obegripligt som en mardröm. 
 
(Nästan) alla karaktärerna verkar frodas i kaos. 
 
Även när jag tittar på filmer som jag inte tycker om, är det sällan jag ser upplevelsen som ett slöseri med tid. Men Mother! går inte att beskriva på något annat sätt. Filmen gav mig inget annat än en känsla av stress. Den känns bara som ett hopplock av absurda, osammanhängande scener som sammantaget inte har något innehållsrikt.
 

The reptile room

FörfattareLemony Snicket (Daniel Handler).
Svensk titelReptilrummet.
SerieA series of unfortunate events #2.
Längd: 190 sidor.
 
"I början spenderar syskonen Baudelaire sin tid med intressanta reptiler och en lättsinnig morbror. Men även behagliga händelser leder till en väg av elände. Faktum är att de måste utstå en bilolycka, en hemsk stank, en dödlig orm, en lång kniv, en stor läslampa av koppar och en person de hoppats att aldrig se igen."
 
 
 
 
 
 
 
Precis som sin föregångare är The reptile room en mysig bok. Jag gillar precis samma saker: karaktärernas intelligens, den lustiga berättarrösten och den mörka tonen. Så istället för att upprepa det jag redan har skrivit, tänkte jag berätta vad som gjorde mig besviken.
 
Något som jag tyckte var lite jobbigt var att The reptile room upprepar mycket från första boken: dispositionen är upplagd på liknande sätt och jag upplevde egentligen inte att handlingen kom någonstans. Att Snicket dessutom fortsätter att förklara ”komplicerade” ord är något som gick mig på nerverna. Jag tycker också att det var störande med den bristande kommunikationen mellan syskonen och de vuxna, särskilt Mr. Poe. Trots att barnen gång på gång har bevisat att de går att lita på, vägrar han att lyssna, vilket jag tyckte var oerhört frustrerande.
 
Allt som allt är The reptile room helt okej, men den är inte lika originell som första delen.
 

Nytt i samlingen, #249

 
Under veckan har jag både köpt och fått böcker som jag längtat efter hur länge som helst.
 
Det jag köpte själv var klassikern Animal farm av George Orwell och den historiska krigsromanen Code name verity av Elizabeth Wein. Jag har bara hört gott om båda dessa och ser grymt mycket fram emot att läsa dem.
 
Nu till recexen. Bookmark skickade Artemis av Andy Weir. Jag läste hans debut – Ensam på Mars – för ett par år sedan och förälskade mig totalt. Jag ser det nu som en av mina favoritböcker, vilket gör förväntningarna på Artemis mycket höga.
 
Jag fick även De som försvann av Sheena Kamal från HarperCollins, De kommer ändå inte tro mig av Ulla Nissen från Hoi, Sunt förnuft vilt hjärta av Veronica Almer från Visto, Danny bäst i världen av Roald Dahl från Rabén&jögren, Till alla killar jag har gillat av Jenny Han från Lavender Lit samt Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting från Natur&kultur. Stort tack till er allesammans! 

The leftovers, säsong 1

Längd: 9 hr 17 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Skådespelare: Justin Theroux, Amy Brenneman, Christopher Eccleston, Chris Zylka, Liv Tyler, Carrie Coon.
Releasedatum: 26 oktober 2015.
 
"Två procent av jordens befolkning har försvunnit. Hämtade av änglar? Kidnappade av utomjordingar? Eller något annat? Polischefen Kevin kämpar med att leva vidare, tre år efter den mystiska händelsen."
 
 
 
 
 
 
The leftovers baseras på boken med samma namn av Tom Perrotta, och är en av de underligaste serierna som jag har sett. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka, mest för mina förväntningar inte alls stämde överens med verkligheten. Jag hade förväntat mig ett spännande science fiction-mysterium, men det visade sig att The leftovers inte alls fokuserar på själva försvinnandet. Istället ligger fokus på befolkningens vardagliga liv, flera år efter händelsen – vilket är bra, men inte alls det jag hade väntat mig.
 
En kult försöker få individen att förstå sin obetydlighet. 
 
Jag är väldigt kluven när det kommer till den här serien. Den är så oerhört fascinerande och speciell – med underliga kulter, oförklarliga beteenden och förvildade hundar. Det som händer fängslar verkligen, fast jag aldrig riktigt är säker på vad som händer och varför. Det jag hade velat ha är fler svar. Antalet obesvarade frågor växer för varje avsnitt, men något svar ges aldrig. Och tyvärr grämer det mig, och jag hade sannolikt tyckt om serien mer om jag faktiskt förstått mig på den.
 
Ingen förstår varför försvinnandet hände. 
 
En stor anledning till att jag inte riktigt fastnade för The leftovers är att jag hade helt andra förväntningar. Det, och att det som händer är så oförståeligt. Samtidigt kan jag inte förtränga att serien är fascinerande – med underliga karaktärer, bra musik och förvånansvärt brutala scener. Jag ville hela tiden veta mer, även när jag var som mest uttråkad. Allt som allt rekommenderar jag The leftovers till dig som vill se en långsammare, karaktärsdriven serie snarare än ett actionfylld science fiction-mysterium.
 

Nytt i samlingen, #248

 
Den här veckan har jag delat upp det som tillkommit hyllan i två separata inlägg, på grund av att det blev så pass mycket. Så jag visar veckans nya filmer och tv-serier idag, medan böckerna dyker upp på bloggen imorgon. 
 
Filmerna till vänster på bilden är begagnade, medan det till höger är recex. Låt oss börja med recexen. Från Fox kom den fjärde säsongen av Black Sails, medan Warner bros skickade den fjärde säsongen av The 100, den tredje volymen av Be cool Scooby-Doo! och steelbook-utgåvan av It från 1990. Därtill fick jag den första säsongen av Shooter, sjunde säsongen av Hawaii five-0 och filmen Mother från Paramount. Sen kom även The beguiled från Universal.
 
De begagnade filmerna fick jag från min pappa. Dessa var Click, Catch me if you can, Smekmånaden, Licens att döda, Medan du sov, The aviator, 13 snart 30, Ensam hemma 2, Eddie, Tillbaka till framtiden, Tillbaka till framtiden 3, Traffic, Hero, Zoolander, The talented mr. Ripley, American beauty, Vad kvinnor vill ha, For a few dollars more, Den gode den onde den fule, Casino royale och Quantum of solace. 

Falling kingdoms

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #1.
Längd: 412 sidor.
 
"Härskarna i de tre kungarikerna strider om makten. Fyra nyckelpersoner upptäcker att deras liv är sammanflätade, och dras in i en värld av svek, mord, hemliga allianser och oförutsedd kärlek. Det enda som är säkert är att kungariken kommer att falla."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På grund av att jag ofta blir besviken av omtalade böcker, har jag med flit undvikit att plocka upp Falling kingdoms. Men nu var det dags, och åh vad jag är glad över att jag äntligen läste den! Redan från första sidan gillade jag den skarpt.
 
Falling kingdoms är en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig om kvällarna, och som jag gick och tänkte på konstant under dagarna. Det var länge sedan en bok fick mig att känna så. Det jag fastnade för var bland annat språket, som är enkelt utan att bli nedlåtande. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att Rhodes uttryckte sig så anspråkslöst, mest för att den här genren kan bli relativt krävande med nya världar, magisystem och liknande. Här gav språkets enkelhet stöd till att förstå alltsammans, och fast det fanns mycket nytt att ta in blev Falling kingdoms aldrig tung.
 
Världen är inte särskilt unik. Exempelvis känns magisystemet med de fyra elementens kraft igen från många andra romaner. Men jag tilltalades ändå av Rhodes sätt att bygga upp alltihop. Jag gillade också att magin närvarade utan att ta överhanden: mer fokus låg på karaktärsutveckling, politiska intriger och action. Ett annat stort plus är bokens längd. Ofta har fantasyromaner långa transportsträckor som drar ut berättelsen, men Falling kingdoms är kort, har högt tempo och blir aldrig tråkig. Spänningen är alltid närvarande, och boken har flera vändningar som jag inte hade väntat mig.
 
Karaktärerna var dessutom oväntat lätta att fastna för. Falling kingdoms har fyra protagonister men berättas ur sju eller åtta olika synvinklar. Jag brukar ha svårt för romaner med många berättarperspektiv, men tack vare karaktärernas utmärkande personligheter fungerade det bra här. Det var lätt att skilja berättarrösterna från varandra, och multiperspektivet underlättade att förstå allas motiv. Om boken bara hade berättas ur en synvinkel skulle karaktärerna lätt ha delats upp i ”goda” och ”onda” eftersom de är varandras fiender. Men nu får vi ta del av allas livsstilar och tankesätt, vilket gör att läsaren oundvikligen sympatiserar med dem alla.
 
Falling kingdoms är en riktigt lovande start på serien, och jag ser fram emot att läsa vidare.
 

Ocean's eleven

Regissör: Steven Soderbergh.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Andy Garcia, Julia Roberts, Bernie Mac, Scott Caan.
Inspelningsår: 2001.
 
 "Danny trotsar oddsen i en sekundsnabb stöt av kasinon i Las Vegas – vilka alla ägs av en hänsynslös magnat, som har ett förhållande med Dannys före detta fru. Om allt går som det ska blir bytet 150 miljoner dollar."
 
 
 
 
 
 
Ocean’s eleven är en remake av filmen med samma namn från 1960, och passar mig som handen i handsken. Jag tycker nämligen mycket om väl utförda kupp-filmer, vilket detta är. Manuset är intelligent, skådespelarna duktiga och det är spännande att följa deras planering och genomförande av kuppen. Här är det inte målet som är det intressanta: vi vet redan hur det kommer att sluta. Istället är det resan dit; att se hur de lyckas, som fängslar. 
 
Varje medlem i gruppen är specialisterad inom ett särskilt område. 
 
Men fast jag tyckte om filmen, kan jag inte påstå att den är felfri. För det första hade den kunnat klippas ner i början, då det tar ett tag för handlingen att komma igång ordentligt. Sen anser jag även att trovärdigheten brister, och att handlingen saknar överraskningsmoment. Karaktärerna möter inte några motgångar och precis som jag skrev tidigare så är det rätt uppenbart redan från början att de kommer att lyckas med sin plan.
 
De elva männen genomför en otänkbar kupp mot Las Vegas kasinon. 
 
Ocean’s eleven känns som en blandning mellan Mission impossible och Now you see me, och passar dig som tycker om kuppfokuserade thrillers. En riktigt underhållande film!
 

Trolltyg i tomteskogen

Regissör: Jack Zander.
Genre: Animerat, familj
Längd: 47 minuter.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Lee Richardson, Arthur Anderson, Rex Everhart, Anne Francine, Hetty Galen, Gordon Halliday.
Inspelningsår: 1980.
 
"Ett bröllop stundar i skogen när tomtarna Tor och Lisa ska gifta sig. Alla firar utom trollen, som avskyr tomtar mer än något annat eftersom de befriar djuren ur trollens fällor. På bröllopsdagen sätts trollfamiljens ondskefulla plan i verket – att göra sig kvitt tomtarna för gott."
 
 
 
 
 
Trolltyg i tomteskogen är en kort familjefilm som brukar visas på svensk TV runt jul. Men av någon anledning har jag inte sett den förrän nu. 
 
Stadstomten Lisa och skogstomten Tor ska gifta sig. 
 
Mitt intryck är att Trolltyg i tomteskogen är mysig, lite i stil med de gamla Bamse-filmerna som gjordes under –70 talet. Gammeldags animering och en djup berättarröst triggar igång nostalgin. Ändå känns det som att den enkla berättelsen bäst åtnjuts av de allra minsta. Fast jag tyckte mycket om de söta karaktärerna och den varma känslan som filmen ger, tappade jag som vuxen lite av intresset efter ett tag. Självfallet är det annorlunda om man växt upp med filmen, men för mig blev det inte en jättestor hit. 
 
Allt som allt är Trolltyg i tomteskogen en puttrig film, men ser du den för första gången som vuxen uppmanar jag dig att inte förvänta dig ett mästerverk.
 

The Beguiled

Regissör: Sofia Cappola.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning, Oona Laurence, Angourie Rice.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en skadad fiendesoldat hittas nära ett flickinternat, blir han omhändertagen av rektorn Martha. Allt eftersom de unga kvinnorna tar hand om honom stiger den sexuella spänningen och farliga rivaliteter bildas."
 
 
 
 
 
The beguiled är en nytolkning av filmen från 1971, och baseras på romanen med samma titel av Thomas Cullinan. Det är ett drama som har mötts utav obefogat hård kritik. The beguiled är sannerligen en film med många brister, men den väckte nyfikenhet hos mig och höll mig intresserad ända till slutet.
 
Soldaten McBurney räddas av kvinnorna på flickskolan. 
 
Det som The beguiled har fått kritik för – och som jag håller med om – är bland annat tempot. Handlingen rör sig långsamt framåt, och intrigen känns på något sätt otillräcklig i förhållande till tiden som läggs på att bygga upp det hela. Slutet är dessutom lite intetsägande, vilket tillsammans med de simpla karaktärerna bidrar till att helheten känns slätstruken. Men det många kritiker har förbisett är filmens skönhet. Fotot är utsökt, och sättet som kamerorna utnyttjar det naturliga ljuset på är oförklarligt vackert. Därtill är The beguiled välspelad och den har ett viktigt, feministiskt budskap. Visst förmedlas det inte på förstklassigt sätt, men tillräckligt engagemang väcks för att behålla tittarens intresse genom hela filmen.
 
Livet på internatet tar en oväntad vändning när rivaliteter uppstår. 
 
Som helhet tycker jag faktiskt om The beguiled. Ja, det är en film med många brister – men jag ville hela tiden veta mer och upptäcka vad som skulle hända.
 

Livsblod

Författare: Gena Showalter.
OriginaltitelLifeblood.
SerieEverlife #2.
Längd: 443 sidor.
Bokförlag: HarperCollinsNordic.
 
"Innan Tenley dog hann hon göra sitt val. Nu vet hon att hon ska tillbringa eviglivet i Troika. Men den nya tillvaron börjar inte som hon tänkt sig. Tenley har en ovanlig förmåga, och på grund av den vill fienderna i Myriad röja henne ur vägen."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nej. Nope. Nix. Den här serien är inte något för mig. Timglaset var en av förra årets besvikelser, och det är med tungt hjärta jag skriver att Livsblod är ännu sämre. Jag hade verkligen hoppats att serien skulle rycka upp sig, men ärligt talat satt jag uttråkad under nästan hela läsningen.
 
Av någon anledning har jag svårt för Gena Showalter. Jag har läst nästan tio böcker av henne, men inte fastnat för någon av dem. Det är något med hennes sätt att skriva. Det känns så slätstruket, med enkelt språk, många klyschor, ytliga handlingar och livlösa karaktärer. Ofta har Showalter en riktigt intressant historia att berätta, men genomförandet sitter helt enkelt inte. Hennes böcker är känslolösa ord på papper snarare än en upplevelse.
 
Som helhet var Livsblod inte en roman i min smak. Berättelsen saknar driv och karaktärerna känns inte särskilt trovärdiga. Därtill gör Showalter inte särskilt stort intryck med sina ord, och jag upplever helheten som… billig. Jag kommer sannolikt läsa den sista delen i serien för att få ett avslut, men efter att ha ogillat de två första böckerna är förväntningarna låga.
 

Becker: kungen av Tingsryd

Regissör: Martin Larsson.
Genre: Komedi, thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Jan Coster, Nour El-Refai, Henrik Lillér, Karin Lithman, Torkel Petersson, Peter Lorentzon.
Releasedatum: 8 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Becker och kompisen Stefan drygar ut kassan med att sälja smuggelsprit och cigaretter svart. Affärerna går bra och de har inget att klaga på, tills en dag då två danskar dyker upp och utmanar allt Becker har byggt upp."
 
 
 
 
 
Den här filmen var inte i min smak. Den är inte direkt dålig, men fångade inte heller upp mitt intresse. Det är den typen av slätstruken film som lämnar tittaren helt neutral; som varken väcker känslor eller roar – utan snarare bara är.
 
 Becker får problem när två danskar kommer till staden. 
 
Handlingen har vi sett många gånger tidigare, och Becker: kungen av Tingsryd bidrar inte med något nytt till genren. Det är enkelt och förutsägbart, och trots att filmen klassas som både thriller och komedi blir den varken spännande eller rolig. Skådespelarna är uttryckslösa och jag fastnade inte för karaktärerna, då de – precis som resten av filmen – är relativt intetsägande. Replikerna framförs lite fumligt, och det känns varken som att manusförfattare eller skådespelare tänkt över rollerna ordentligt.
 
 Exet dyker till med Beckers dotter. 
 
Som helhet är Becker: kungen av Tingsryd en medioker, svensk komedi med ett ytligt förhållningssätt till allt som händer. Tittaren tillåts inte fördjupa sig i vare karaktärer eller handling, utan förväntas roas av ett urvattnat händelseförlopp som liknar så många andra.
 

Snuten i Hollywood 2

Regissör: Tony Scott.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 39 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Judge Reinhold, Jürgen Prochnow, John Ashton, Ronny Cox, Brigitte Nielsen.
Inspelningsår: 1987.
 
"Axel Foley är tillbaka där han inte hör hemma. Den här gången ger han sig ut på ett uppdrag i södra kaliforniens snobbiga vildmarker i största hemlighet. Han tar hjälp av sin arsenal av skjutvapen och rappkäftade skämt för att komma åt ett gäng internationella vapensmuggnare."
 
 
 
 
 
Jag har inte mycket att skriva om Snuten i Hollywood 2. Den är bra, men det är i princip samma film som första. Självklart är handlingen annorlunda, men händelseförloppet och känslan är densamma och filmerna är så pass lika varandra att jag redan blandar ihop dem i mitt huvud. Snuten i Hollywood 2 är precis lika mysig och charmig som sin föregångare, men den är också entonig. Därför kan jag med säkerhet skriva att om du underhölls av Snuten i Hollywood så lär du gilla denna också, men väntar du dig en originell efterföljare får du leta vidare.
 
Axel och hans polisvänner är tillbaka i Beverly Hills. 
 
Allt som allt är Snuten i Hollywood 2 underhållande och värd att se. Men eftersom den inte skiljer sig mycket från föregångaren kan jag inte heller påstå att du missar något om du låter bli att se filmen.
 

Moonlight

Regissör: Barry Jenkins.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mahershala Ali, Alex Hibbert, Janelle Monáe, Naomie Harris, Jaden Piner, Ashton Sanders
Releasedatum: 3 juli 2017.
 
"Ett intimt porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder, när han växer upp i ett tufft område utanför Miami. Han kämpar för att finna sin plats i denna värld."
 
 
 
 
 
 
 
Är det jag som av ren slump väljer fel film gång på gång, eller är det så att alla bra filmer faktiskt har tagit slut? Min åsikt av Moonlight är minst sagt kontroversiell. Oscar-vinnaren har hyllats till höger och vänster, men det var med nöd och näppe som jag orkade se klart den. Jag hade höga förväntningar och ville verkligen tycka om Moonlight, men jag har helt enkelt inte tålamod för sådana här filmer.
 
Tystlåtna Chiron får en ny vän. 
 
Moonlight har ett bra koncept; en stark grund att stå på. Men filmen är väldigt utdragen, och det långsamma tempot gjorde att jag snabbt förlorade mitt intresse. Den har dessutom väldigt lite dialog, och jag upplever att vi inte får lära känna karaktärerna ordentligt. Det visade sig också att Moonlight inte var lika insiktsfull och nytänkande som jag hoppats på. Filmen innehåller många klyschor, och vi får personligen inte se mycket av det Chiron är med om. Det mesta berättas istället för visas, vilket gör att berättelsen faller platt.
 
Vi får följa Chirons hårda uppväxt. 
 
Allt som allt är Moonlight inte mer än okej. Den har en bra tanke, men förlorar tittarens intresse under berättandes gång. Jag hade förväntat mig mer.
 

Nytt i samlingen, #247

 
Årets andra haul! Den här veckan har det anlänt saker i alla möjliga storlekar och genrer.
 
Från HarperCollins kom romcom-boken Vi hade ju bara en paus av Lindsey Kelk. Sen fick jag Mörkare av E. L. James från Nordstedts och Ditt livs affär av Fredrik Backman från Forum. Därtill skickade Universal den svenska filmen Becker: kungen av Tingsryd.
 
Jag har också köpt två böcker: Half-blood av Jennifer L. Armentrout och Rebel spring av Morgan Rhodes. Jag läste och förälskade mig i Falling kingdoms för någon vecka sedan, och har sedan dess längtat efter fortsättningen. 

The bad beginning

Författare: Lemony Snicket (Daniel Handler).
Svensk titelEn olustig början.
SerieA series of unfortunate events #1.
Längd: 163 sidor.
 
"Syskonen Baudelaire lever eländigt. Från att de får hemska nyheter på stranden, fortsätter katastrof att följa deras varje steg. De möter en girig och motbjudande skurk, kliande kläder, en förödande eld, en komplott att stjäla deras förmögenhet och kall gröt till frukost."
 
 
 
 
 
 
 
 
The bad beginning är en klassiker som de flesta verkar ha läst som barn. Själv är jag uppvuxen med filmen från 2004, men har aldrig riktigt tänkt på att den baseras på en serie böcker. Men i samband med tv-serien, som premierade förra året, har mitt intresse för romanerna väckts och nu har jag bestämt mig för att läsa alla tretton böcker i serien.
 
Det tar ett tag innan The bad beginning kommer igång, och från början fick jag uppfattningen att jag som vuxen skulle ha svårt att tycka om läsningen. Men ungefär halvvägs igenom började jag få svårt att slita mig. Mycket beror på författarens sätt att uttrycka sig. Romanen är skriven i en cynisk ton som särpräglar The bad beginning från typisk ungdomslitteratur. Trots sin dysterhet har den en distinkt, humoristisk touch som bryter av och gör läsningen lättsam. Jag tycker också mycket om att Snicket törs vara grym mot karaktärerna, trots att de är barn. Många andra böcker med samma målgrupp är betydligt ”snällare”, vilket gör läsningen mer slätstruken.
 
En av få störningsmoment är dock att Snicket ofta förklarar ”svåra” ord. Det är säkert tänkt att vara hjälpsamt med tanke på den unga målgruppen, men på något sätt kändes det dumförklarande. Samtidigt tyckte jag att det fick författaren att kännas för närvarande, då det avbröt själva historien för att övergå till ett mer lärandebaserat berättande.
 
Som helhet utgör The bad beginning en bra början på en lovande serie. Jag tycker mycket om de intelligenta karaktärerna och Snickets sätt att skriva, och ser fram emot att ta del utav resten av serien.
 

Farväl till maffian

Regissör: Luc Besson.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Diana Agron, John D'Leo, Tommy Lee Jones, Jimmy Palumbo.
Releasedatum: 26 mars 2014.
 
"Familjen Blake flyttar in en liten stad i Normandie. Pappa Fred ska skriva en bok, hans fru Maggie engagerar sig i välgörenhet och deras tonåringar börjar på gymnasiet. Men Freds riktiga namn är Giovanni, en före detta maffiaboss som tvingats läcka information till polisen och därför lever under vittnesbeskyddarprogram."
 
 
 
 
Farväl till maffian är en besvikelse. Visst är den lättsam och helt okej att slötitta på någon gång, men helheten är inte särskilt tillfredsställande. Filmen har inte mycket substans och känns rörig. Att den klassificeras som ”komedi” är också ett mysterium, då filmen är allt annat än rolig. Den livnär sig på våld snarare än skämt, och förskönar aggression på ett extremt sätt som känns malplacerat för genren.
 
Bra skådespelare, platt innehåll. 
 
Det är synd att Farväl till maffian faller platt, för skådespelarensemblen är fantastisk. Vi får se veteraner som Robert De Niro och Tommy Lee Jones, samt min personliga favorit: Michelle Pfeiffer. Men de får inte mycket att arbeta med. Manuset är styltigt och karaktärerna svåra att tycka om. I slutändan spelar det ingen roll hur bra skådespelarna presterar, när grundmaterialet är så pass dåligt.
 
Belle och Warren tar inget skit i skolan. 
 
Allt som allt är Farväl till maffian inte mer än okej. Filmen är too much för att passa mig i smaken.
 

Shanghai

Regissör: Mikael Håfström.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: John Cusack, Li Gong, Yun-Fat Chow, David Morse, Ken Watanabe, Jeffrey Dean Morgan.
Releasedatum: 23 juli 2012.
 
"Specialagenten Paul anländer till ockuperade Shanghai för att utreda sin väns plötsliga död. Han fokuserar sin utredning på den karismatiska gangstern Anthony och hans fru Anna. Men det dröjer inte länge innan han är indragen i en dödlig konspiration."
 
 
 
 
 
Shanghai är en thriller som hade kunnat vara riktigt bra, men som faller platt på grund av ett överambitiöst utformande. Handlingen känns nämligen lite för komplicerad, och det röriga upplägget gjorde att det blev svårt att hänga med i svängarna. Fast jag definitivt intresserades av konceptet, blev filmen aldrig riktigt spännande på grund av förvirringen som uppstod.
 
Gangstern Anthony utreds av agenten Paul. 
 
Filmens oordning kastar alltså bort den potential som Shanghai hade, vilket är synd då den verkligen hade kunnat gripa tag. Den är vackert filmad och bygger upp en stämningsfull atmosfär som träffar tittaren i hjärtat. Dessutom är skådespelarna duktiga, och jag blev särskilt glad över att se både Li Gong och Ken Watanabe i något större roller än väntat. Jag tycker nämligen mycket om dem båda två, men har inte sett dem i mycket sedan fantastiska En geishas memoarer.
 
Det gifta paret är djupt involverade i en konspiration. 
 
Allt som allt är Shanghai okej, men filmen hade tjänat på ett mindre rörigt manus.
 

Lögnernas träd

Författare: Frances Hardinge.
OriginaltitelThe lie tree.
Serie: Fristående.
Längd: 402 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"När Faiths pappa omkommer är hon säker på att han mördats. Men ingen lyssnar på henne, så om hon vill ta reda på sanningen måste hon göra det på egen hand. I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd. Enligt legenden kan det avslöja hemligheter, men det visar sig att sanningen har ett högt pris."
 
 
 
 
 
 
 
Åh, vad Lögnernas träd ger mig motstridiga känslor.
 
Å ena sidan är konceptet intressant och handlingen spänningsfylld. Hardinges metaforrika språk är riktigt vackert, och hennes sätt att bygga upp den viktorianska miljön griper tag. Den starka gotiska atmosfären ger en tryckande stämning och gör allt lätt att se framför sig. Hardinge har därtill skapat en protagonist som är enkel att relatera till, och jag tycker om bokens feministiska prägel.
 
Men Lögnernas träd är långsam. Det tar lång tid för boken att komma igång, och transportsträckorna mellan de spännande scenerna upplevs ofta som onödiga. Ett annat problem var att boken inte väckte känslor hos mig. Jag var intresserad av det som hände, men brydde mig inte på ett djupare plan.
 
Lögnernas träd är alltså bra, men Hardinge hade medlen för att göra boken ännu bättre.
 

Snuten i Hollywood

Regissör: Martin Brest.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Eddie Murphy, Judge Reinhold, John Ashton, Lisa Eilbacher, Ronny Cox, Jonathan Banks.
Inspelningsår: 1984.
 
"Axel Foley är en tuff polis på jakt efter sin bästa väns mördare i Beverly Hills. Hans framfusiga sätt går inte hem i distriktet, och två poliser sätts in för att hålla situationen under kontroll. Axel tar med de torra poliserna på en åktur utan like där han kulturkrockar ordentligt."
 
 
 
 
 
Ett av mina nyårslöften var att se fler klassiker. En mycket uppskattad sådan är Snuten i Hollywood, som jag har hört mycket om men aldrig själv sett. Men nu har jag gjort något åt det, och äntligen förstår jag vad alla pratat om. Trots att jag inte tycker att filmen är särskilt speciell, håller jag med om att den är bra.
 
Eddie Murphy levererar i rollen som Axel. 
 
Snuten i Hollywood är en lättsam actionkomedi, som följer en rätt så typisk mall. Den innehåller karakteristisk gammeldags action, vars strider underhåller så länge tittaren inte lägger för stor vikt på filmens trovärdighet. Karaktärerna känns aldrig som att de är i verklig fara och filmen blir inte spännande, men Eddie Murphys charmiga gestaltning gör det ändå till en härlig upplevelse. Hans kroppsspråk och rappa käft gör tillsammans med den medryckande 80-talsmusiken Snuten i Hollywood till en mysig må bra-film.
 
Allt som allt är Snuten i Hollywood en sorglös klassiker som håller än idag.
 

Mischling

Författare: Affinity Konar.
Originaltitel: Mischling.
Serie: Fristående.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Polaris.
 
"1944 kommer tvillingsystrarna Pearl och Stasha till Auschwitz. De sätts i Mengele Zoo, nazisternas mänskliga experimentverkstad. På vintern försvinner Pearl. Stasha sörjer, men håller fast vid tanken att hon fortfarande lever. När lägret befrias av Röda armén ger hon sig ut genom förödelsen för att hitta sin syster."
 
 
 
 
 
 
 
Trots att jag verkligen ville tycka om Mischling är jag kluven. Å ena sidan är berättelsen kraftfull, och boken innehåller några riktigt hjärtknipande scener. Men samtidigt saknar jag en starkare handling. Romanen är relativt utdragen, och hur hemskt det än känns att skriva så blev den ofta tråkig. Vi har hört historien förut, och Konar bidrar inte med nya infallsvinklar eller lärdomar. Det hela resulterar i en förutsägbar berättelse som inte riktigt förmår sig gripa tag.
 
Jag hade dessutom svårt att relatera till sättet som historien berättas på. Språket känns nämligen lite krystat, då det ofta blir för utsvävande och konstnärligt. Fina ord binds samman i onödigt långa och målande meningar, och gjorde att jag tappade intresse. Det bidrog även till att boken aldrig blev riktigt känslosam, då författarens egna språkövningar framgick tydligare än handlingen.
 
Mischling är inte en dålig bok, men allt som allt hade jag förväntat mig mer.
 

The Circle

Regissör: James Ponsoldt.
Genre: Drama, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emma Watson, Tom Hanks, Ellar Coltrane, Bill Paxton, Karen Gillan, Glenne Headly.
Releasedatum: 18 september 2017.
 
"När Mae blir anställd på världens mest framgångsrika internetbolag, tycker hon att hon fått sitt livs bästa jobb. Mae blir ansiktet utåt och dess talekvinna, men snart börjar hon förstå vidden av företagets ambitioner och konsekvenserna av deras tjänster."
 
 
 
 
 
Trots ett tankeväckande och intressant koncept är The circle en besvikelse. Klippningen är hackig och handlingen känns osammanhängande. På grund av att mycket berättas istället för visas, skapas distans till tittarna eftersom vi sällan själva får se det som händer. Mae utvecklas bakom kulisserna, vilket gör det väldigt svårt att förstå sig på henne. Hon agerar väldigt nämligen motsägelsefullt mot hur hon introducerats.
 
Mae börjar arbeta för The Circle. 
 
The circle är ett stelt drama med övertydliga budskap och mediokra skådespelarinsatser. Det känns dessutom som att filmen laddar upp mot ingenting. The circle saknar klimax och slutet kommer abrupt. På grund av att väldigt lite händer under filmens gång, känns den mer som en introduktion till något annat. Den känslan förstärks av de många obesvarade frågorna och det faktum att karaktärernas handlingar aldrig får konsekvenser.
 
Att ge ett företag monopolisk makt visar sig vara farligt. 
 
Allt som allt är The circle ett drama med potential, men på grund av att filmen saknar både hjärna och hjärta faller den platt.
 

Nytt i samlingen, #246

 
Min pappa håller på att rensa ut sin filmsamling. Därför har jag den här veckan fått några gamla filmer av honom. Han gjorde sig av med totalt sextio stycken, varav jag valde tjugotvå att behålla. 
 
Filmerna som tillkom min samling var Addams family values, Gifta på låtsas, Man on fire, Spy game, Ensam hemma, The break-up, Jalla jalla!, View from the top, What a girl wants, Bruce den allsmäktige, Notting hill, Moulin rouge!, Day after tomorrow, Min stora kärlek, 40 year-old virgin, The scorpion king, 17 again, Die har: hämningslöst, Mumien: drakkejsarens grav, The Terminator, Terminator 2 och Terminator 3: rise of the machines.
 
Jag har sett de flesta av filmerna, men hade dem inte i min samling. De enda som jag inte har sett är Gifta på låtsas, Man on fire, Spy game och Die hard: hämningslöst

Fear the walking dead, säsong 3

Längd: 11 hr 17 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi, drama.
Skådespelare: Kim Dickens, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason, Colman Domingo.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Fox.
 
"Madison har återförenats med Travis, och Alicia är splittrad över sitt mord på Andres. Nicks första beslut som ledare resulterar i att Luciana blir attackerad, men de undkommer döden. Strand har satt sikte på att utnyttja den nya världens valuta, och Ofelias fångenskap sätter hennes överlevnadsförmåga på prov."
 
 
 
Det smärtar mig att medge att jag har riktigt svårt för Fear the walking dead. Jag vill verkligen tycka om serien, men upplever att den aldrig kommer igång. Tempot är långsamt och det som händer griper inte tag. Manuset känns inte särskilt arbetat och de många klyschorna får mig att tappa intresset allt mer.
 
Travis och Madison återförenas. 
 
Mitt största problem med Fear the walking dead är att jag inte fastnar för karaktärerna. Precis som The walking dead är spinoff-serien karaktärsdriven, men med skillnad från originalserien saknar denna starka heroer som tittaren verkligen ser upp till och hejar på. Skådespelarna känns relativt uttryckslösa i sina framställningssätt, och när jag tittar på avsnitten bryr jag helt enkelt inte om vad som händer med karaktärerna.
 
Gruppen behöver kämpa mot både zombier och människor. 
 
Som helhet är Fear the walking dead en serie som jag inte vet om jag kommer att fortsätta med. Kanske är det inte seriens fel att jag fastnar, utan att jag ser den i fel period av mitt liv. Men min aktuella uppfattning är att den är allmänt tråkig.
 

War Horse

Författare: Michael Morpurgo.
Serie: War horse #1.
Längd: 180 sidor.
 
"Joey har inte alltid varit en krigshäst. En gång i tiden var han på en gård, med en ung pojke som kallades Albert. Sen började Första världskriget, och allt förändrades. Joey såldes till armén och tränades att rusa mot fienden, dra tunga last och bära skadade soldater över slagsfältet. Kommer han någonsin hitta Albert igen?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
War horse är en krigsbok som berättas ur hästen Joeys synvinkel. Det är första gången jag läser en bok riktad mot en äldre målgrupp som skildras ur ett djurs perspektiv. Det var en spännande upplevelse, men inte fullt trovärdigt. Joeys berättarröst kändes nämligen lite för mänsklig för att vara helt övertygande.
 
Jag gillar verkligen berättelsen, och Morphurgo levandegör krigets fasor på ett tankeväckande sätt. Men trots att boken inte ens är tvåhundra sidor lång tog det mig lång tid att läsa klart den. Detta på grund av det långsamma tempot, och det stundtals tunga språket. På något sätt kändes det som att Morphurgo hade en väldigt bra idé, men sen när det kom till själva genomförandet så gick inte allt lika smidigt som planerat. Alltsammans beskrivs väldigt enkelt, och hans ord fick mig aldrig att känna.
 
Allt som allt är War horse en helt okej roman, men jag föredrar faktiskt filmen mer.
 

Årets bästa tv-serier: 2017

 
 Antal tv-serier sedda under året: 69 stycken.
 
 1. Big little lies
 2. The good wife 
 3. Game of thrones
 4. Empire 
 5. Gilmore girls: a year in the life
 6. Black sails 
 7. Westworld 
 8. Sherlock 
 9. Grey's anatomy 
 10. The big bang theory
 
 
 Största överraskningenThis is us.
 Största besvikelsenWeeds.
 Sämsta tv-serienDivorce.
 Mysigaste tv-serien: Little house on the prairie.
 
 Antal nya tv-serier i hyllan: 103 stycken (33 recex).

Årets bästa filmer: 2017

 
 Antal filmer sedda under året: 160 stycken.
 
 1. The dressmaker
 2. The help
 3. Hidden figures
 4. Vaiana
 5. Logan
 6. I, Daniel Blake
 7. Kubo och de två strängarna
 8. Hacksaw ridge
 9. The edge of seventeen
 10. Doctor Strange
 
 
 
 Största överraskningenBrimstone.
 Största besvikelsenTomten är far till alla barnen.
 Sämsta filmenHigh-rise.
 
 Antal nya filmer i hyllan: 202 stycken (123 recex).

Årets bästa böcker: 2017

 
 Antal böcker lästa under året: 122 stycken.
 Antal påbörjade serier: 22 stycken.
 Antal avslutade serier: 4 stycken.
 
 1. A monster calls av Patrick Ness
 2. Golden boy av Abigail Tarttelin
 3. Harry Potter och fången från Azkaban (illustrerad) av J.K. Rowling & Jim Kay
 4. Six of crows av Leigh Bardugo
 5. Allt det vackra är inte förstört av Danielle Younge-Ullman
 6. Målarens musa av Lisa Strømme
 7. Crooked kingdom av Leigh Bardugo
 8. Minnet av vatten av Emmi Itäranta
 9. Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland
 10. The crown av Kiera Cass
 
 
 Längsta bokenEtt litet liv av Hanya Yanagihara (732 sidor).
 Kortaste bokenMitt magiska finger av Roald Dahl (60 sidor).
 
 Största överraskningenEn ö i havet av Annika Thor.
 Största besvikelsenTimglaset av Gena Showalter.
 Sämsta bokenAllt som blir kvar av Sandra Beijer.
 
 Antal nya böcker i hyllan: 286 stycken (155 recex).

RSS 2.0