Nytt i samlingen, #259

 
Så skönt med långhelg! Jag behöver visserligen arbeta vidare på examensarbetet, men ska försöka ta det lite lugnt så här i början av kursen – innan det hinner hetta till ordentligt. 
 
Den här veckan har jag fått hem två bokrecex: Midnattsljus av Charlotte Cederlund från Opal, samt Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed från LavenderLit. Sen kom också tre filmer från Universal och 20th Century Fox, nämligen The killing of a sacred deer, Murder on the orient express och The mountain between us. Jag ser mycket fram emot alla dessa!
 
Sen fick jag också några äldre DVD-filmer från min pappa: The out of towners, Entrapment, I spy och Training day. Jag har inte sett någon av titlarna, men har hört gott om flera. 

12 monkeys, säsong 1

Längd: 9 hr 18 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction.
Skådespelare: Aaron Stanford, Amanda Schull, Barbara Sukowa, Emily Hampshire, Todd Stashwick, Kirk Acevedo.
Releasedatum: 29 juni 2015.
 
Genom att använda en farlig och obeprövad metod för att resa i tiden färdas James Cole från en postapokalyptisk framtid till nutiden med uppdraget att hitta och eliminera källan till en dödlig epidemi som kommer att decimera människosläktet.
 
 
 
 
 
Åh. 12 monkeys har verkligen potential till att bli en riktigt bra serie. Konceptet är oerhört fascinerande, handlingen spännande och effekterna snygga. Jag tycker dessutom mycket om skådespelarna: speciellt Aaron Stanford, bland annat känd från Nikita och X-men. Dessvärre var mina förväntningar innan lite för höga.
 
James reser tillbaka i tiden för att hindra en epidemi från att döda mänskligheten. 
 
Hela idén med 12 monkeys är himla intressant, men beklagligtvis tröttande jag efter ett tag. Det som händer känns nämligen lite upprepande att tjatigt, och efter ett tag började jag undra när handlingen skulle drivas framåt och ta sig an något nytt. Den största delen av säsongen spenderar karaktärerna med att leta efter personer, oskadliggöra dem och börja om på nytt. I längden blev det lite tradigt. Det vänder emellertid i slutet, men då är det lite för sent.
 
År 2046 gäller det att döda eller bli dödad. 
 
En annan sak som påverkade min upplevelse av 12 monkeys negativt var avsaknaden av verklig fara och oväntade vändningar. Upplägget känns nämligen relativt linjärt, enkelt och förutsägbart. Sen finns förstås ett problem som ofta närvarar när tidsresor finns med i bilden: paradoxer, som ibland gör det svårt att koppla samman hur allt hänger ihop.
 
Vännerna försöker hitta orsaken till utbrottet. 
 
Som helhet tycker jag att den första säsongen av 12 monkeys är bra, men jag hade väntat mig något ännu bättre.
 

Skärgårdsdoktorn, säsong 2

Längd: 5 hr 50 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.
Inspelningsår: 1998.
 
"Det är sommar på Saltö. Johan Steen fortsätter att behandla skadade och sjuka öbor, Wilma uppvaktas av två killar, Sören försöker hitta en strandsatt, Axel lägger näsan i blöt och Eva kommer hem från Afrika."
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av Skärgårdsdoktorn är precis lika mysig som den första, om inte mysigare. Vid det här laget har tittaren verkligen lärt känna karaktärerna och när första avsnittet började kändes det lite som att komma hem efter en lång resa. Det som gjort att jag förälskat mig i serien är att den är så kravlös: det är lätt att hänga med i vad som händer och allt man behöver göra är bara att luta sig tillbaka och njuta.
 
Wilma hamnar lätt i skymundan när fadern har många att hjälpa. 
 
Skärgårdsdoktorn skildrar ett underbart Sverige: med gemytlig miljö, långa soliga dagar och fantastisk natur och gemenskap. Serien förmedlar sån värme, och får mig att längta efter sommar och solljus. Därtill har serien många intressanta fall, och trots att de är enklare och betydligt mindre dramatiska än i moderna sjukhusserier kan jag inte undgå att hänföras.
 
Som helhet är den andra säsongen av Skärgårdsdoktorn supermysig: ett måste för alla som vill ha en nostalgisk återblick eller väcka varma känslor inför sommaren.
 

Det handlar om oss

Författare: Åsa Ringdahl.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
Johan verkar ha allt, men framtiden är inte så perfekt som den ser ut. För Malin innebär flytten till Östersund att hon kan träna och tävla sin häst med siktet inställt på SM i dressyr. Han gillar verkligen inte hästtjejer. Hon gillar verkligen inte hockeykillar. Men när de träffas händer det omöjliga: de faller för varandra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det handlar om oss är inte riktigt min typ av roman. Den är helt okej för att vara en debut – men jag hade svårt för boken av flera skäl.
 
För det första tycker jag att konceptet är rätt dumt. Karaktärerna dömer varandra baserat på deras intressen, vilket enligt mig är befängt. Bara för att exempelvis Johans pappas nya flickvän är en hästtjej, har han bestämt sig för att hata alla hästtjejer. Detsamma gäller Malin och hennes inställning mot hockeykillar. Även om jag bortser från den delen har jag svårt för karaktärerna. De litar mer på omgivningens åsikter än varandra, vilket leder till en hel del frustrerande kommunikationsproblem. Och sånt har jag sällan tålamod för.
 
Sen tycker jag också att Det handlar om oss har en väldigt simpel handling, och språket föll mig inte riktigt i smaken. Det är talspråkligt, med korta meningar och ”pratiga” ordval. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, men jag föredrar personligen mer skriftspråkliga romaner.
 
Som helhet är Det handlar om oss okej. Om du inte frustreras av kommunikationssvårigheter och böcker med verbal stil, så kan du säkert gilla den mer.
 

Justice League

Regissör: Zack Snyder.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Gal Gadot, Ezra Miller, Jason Momoa, Ray Fisher, Jeremy Irons.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Batman tar hjälp av Wonder woman för att bekämpa en ny fiende. Tillsammans försöker de bygga upp ett team av superhjältar, med Aquaman, Cyborg och The flash. Men kan de lyckas rädda planeten i tid?
 
 
 
 
 
Justice League är helt okej: betydligt bättre än vad ryktet föreslår. Skådespelarna är duktiga, effekterna fungerar och humorn håller filmen uppe på sina fötter. Sen är förstås handlingen inget nytt. Vid det här laget finns så många superhjältefilmer att själva konceptet i sig känns uttjatat. Men förväntar man sig verkligen något annat när man sätter sig för att titta på filmen?
 
Wonder woman slår ihop sig med en grupp andra superhjältar. 
 
Bortsett från X-men har jag generellt svårt för filmer som handlar om personer med superkrafter. Varför? För att det så himla lätt blir för mycket. Effekter, actionscener och stunts prioriteras ofta framför ett starkt manus, och helheten brukar bli så pass överdriven att det blir svårt för mig att behålla intresset. Justice League är inte ett undantag, och det fanns stunder då jag behövde kämpa för att inte distraheras av annat. Men det är förstås ett fel som ligger hos mig, och inte i filmen själv. Vidare föredrar jag personligen när fokus ligger på en enda superhjälte istället för en grupp. Detta för att det lätt blir rörigt med flera.
 
Som helhet är Justice League okej. Den bjuder inte på något nytt och fräscht, men levererar på de punkter som man kan förvänta sig. Är du sugen på en actionpackad fantasyfilm så kommer du med största sannolikhet tycka om den. Är du däremot som jag och har svårt för superhjältefilmer så säger det sig själv att Justice League inte lär vara en större hit.
 

Nytt i samlingen, #258

 
Den här veckan har fyra böcker landat i brevlådan. Ormen i Essex av Sarah Perry anlände från Albert Bonnier. Jag vet inte vad den handlar om, men om handlingen är i närheten lika fantastisk som omslaget kommer det att bli en ny favorit. Sen kom Allt ska brinna av Sofia Nordin från Rabén&Sjögren, och 14 år till salu av Caroline Engvall från Southside Stories.
 
Sist men inte minst fick jag den efterlängtade Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse av Jessica Townsend från Semic. Boken är författarens debut och handlar om Morrigan, som har en förbannelse som gör att hon anklagas för allt dåligt som händer i staden som hon bor i. Förbannelsen innebär också att hon är dömd att dö på sin elfte födelsedag. Mycket mer än så vet jag inte, men jag har bara hört bra saker om boken och ser väldigt mycket fram emot att läsa den! 

Deep

Regissör: Julio Soto Gurpide.
Genre: Barn, komedi.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Justin Felbinger, Stephen Hughes.
Releasedatum: 8 februari 2018.
Distributör: Scanbox.
 
När den lekfulla Bläckis ställer till problem för sin fiskkoloni får han order av stammens ledare Kraken att ge sig iväg efter hjälp. Han tar med sig sina vänner: en kaxig räka och en korkad prickfisk.
 
 
 
 
 
 
Deep är lite småsöt, men inte mycket mer än så.
 
Bläckis måste hitta någon som kan rädda Kraken och resten av fiskarna i kolonin. 
 
Det här är en film för barn – inte för hela familjen. Manuset är väldigt simpelt, animeringarna mediokra och de många stereotyperna fick mig att sucka högt. Som vuxen blir jag aldrig intresserad av handlingen, och för att vara krass satt jag rätt uttråkad. Deep har som sagt sina stunder, men det håller inte för att bära helheten.
 
Deep är säkert jättebra för en ung publik, men för mig som vuxen håller det inte.
 

The Darkest Minds

Författare: Alexandra Bracken.
Serie: The darkest minds #1.
Längd: 488 sidor.
 
"En dag när Ruby vaknar har något förändrats. Något som får hennes föräldrar att ringa polisen och skicka henne till Thurmund: ett brutalt koncetrationsläger. Den mystiska sjukdomen som dödat de flesta barnen i landet tog inte hennes liv, men gav henne något annat: skrämmande krafter som inte kan kontrolleras."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är riktigt beskriven på The darkest minds. Det är inte en dålig bok, men hade hoppats på att få en ny favorit. Denna är på sin höjd okej. 
 
Boken börjar bra. Det intressanta konceptet är på många sätt likt X-men, och det verkade som att jag hade en spännande läsning framför mig. Men när jag hade läst ungefär hundra sidor började jag undra när handlingen skulle komma igång. Det hände inte särskilt mycket, tempot var långsamt och jag började bli uttråkad. Världen kändes underutvecklad, krafterna hade inte förklarats särskilt väl och karaktärerna var fortfarande så där enkelt stereotypiska. Det fanns fortfarande hopp om att allt det skulle ändras, men för varje sida jag läste falnade intresset allt mer. Och när sista sidan väl var läst, var det med stor besvikelse som jag medgav för mig själv att läsningen inte alls hade varit särskilt tillfredsställande.
 
The darkest minds är en väldigt klyschig dystopi, som inte bjuder på något eget. Handlingen – den lilla som finns – är förutsägbar, och som läsare förvånades jag aldrig. Självklart finns också en kärlekstriangel, men bristen på kemi är påtaglig. Det finns egentligen inget som indikerar att karaktärerna är förälskade i varandra, förutom att de stirrar på varandras läppar emellanåt. Och ena killen i dramat är så uppenbart bad guy att det blir löjligt.
 
Som helhet är jag väldigt besviken. Jag hade förväntat mig en actionfylld, nervkittlande dystopi, men fick istället ett klyschigt kärleksdrama med stora tempoproblem. Det händer väldigt lite i förhållande till bokens längd, och ärligt talat så förstår jag inte riktigt varför The darkest mind har blivit så omtalad. Jag vill läsa resten av trilogin, men det beror på att få en känsla av avslut, snarare än att jag är nyfiken på fortsättningen. 
 

Victoria & Abdul

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Abdul reser från Indien för att delta i drottning Victorias guldjubileum får hon ett gott öga för honom. Drottningen ifrågasätter de begränsningar som hennes ställning medför, och de bildar en osannolik allians som hennes hov och innersta cirkel gör allt för att bryta.
 
 
 
 
Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.
 
Drottning Victoria blir nära vän med tjänaren Abdul. 
 
Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar. 
 
Hushållet konspirerar för att få bort Abdul från slottet. 
 
Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.
 

Ronja Rövardotter (tv-serien)

Längd: 10 hr 44 min.
Antal avsnitt: 26 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Anime, äventyr.
Skådespelare: Gillian Anderson, Teresa Gallagher, Rasmus Hardiker, Giles New, Rufus Hound, Kelly Adams, Morwenna Banks, Bob Golding.
Releasedatum: 8 juni 2017.
 
"Ronja växer upp bland rövare. En dag möter hon pojken Birk, som flyttat in på den delen av borgen som ligger på andra sidan sprickan de kallar Helvetesgapet. Ronja och Birk blir vänner, men det är ingen enkel vänskap eftersom deras familjer är bittra fiender."
 
 
 
 
Tv-serien Ronja Rövardotter baseras på filmen med samma namn från 1984. Bakom serien ligger japanska Studio Ghibli, kända för mästerverk som bland annat Spirited away och Lånaren Arrietty. Men är en nytolkning av den svenska klassikern en flipp eller en flopp?
 
Mattis får en rövardotter. 
 
Lite av båda, faktiskt. Att se den klassiska, svenska berättelsen influerad av japansk mytologi är minst sagt intressant. Det är inte en kombination som jag hade väntat mig att se, men som fungerar förvånansvärt bra. Det mesta från originalfilmen finns med, ända ner till den varma berättarrösten, men varelsernas utseenden och beteenden har tolkats efter japansk kultur. Därtill har de ursprungliga låtarna ersatts av nykomponerad musik.
 
Ronja och pojken Birk blir vänner. 
 
Men tv-serien är lite för utdragen. Berättelsen som det tar ungefär två timmar för originalfilmen att skildra, sträcks här ut till nästan elva. Ändå har inget lagts till handlingsmässigt. Det händer i princip bara en utmärkande sak i varje avsnitt, vilket ger många långa transportsträckor mellan händelserna. Nu är jag krass, men i ärlighetens namn hade seriens avsnitt kunnat komprimeras från 26 stycken till 10, för att få en betydligt mer koncis och rapp story. Vidare förstörs karaktärerna lite. Exempelvis är Mattis rent utav odrägligt omogen.
 
Vildvittrorna sätter skräck i rövarna. 
 
Därtill är jag lite kluven till animeringarna. Miljöerna är fantastiska, med utsökt detaljrikedom och enastående färgåtergivning. Men karaktärerna ser inte lika äkta ut. De har en plastig, modern look som inte riktigt går hem. Därtill känns Ronja Rövardotter aningen fånig ibland. Dubbningen resulterar i klumpigt fördröjda repliker, och den anime-influerade stilen gör karaktärerna så pass uttrycksfulla att det ofta känns överdrivet.
 
Barnen försöker få familjerna att bli sams. 
 
Som helhet är tv-serieversionen av Ronja Rövardotter okej. Supermysig att se någon gång, men när det väl kommer till kritan föredrar jag originalfilmen. Detta för att den kan åtnjutas av hela familjen, varav tv-serien mer riktar sig mot en yngre generation.
 

My friend Dahmer

Regissör: Marc Meyers.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ross Lynch, Alex Wolff, Tommy Nelson, Harrison Holzer, Liam Koeth, Dallas Roberts, Anne Heche.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Mördare, nekrofil och kannibal. 1992 dömdes Jeff Dahmer till sexton livstidsstraff. Men hur blev det så? Detta är historien om Dahmers tidigare liv, en berättelse om en blyg tonåring som gör allt för att passa in. Den mörka bakgrunden till ett förskräckligt livsöde, förvandlingen från ung man till monstruös mördare."
 
 
 
My friend Dahmer är ett verklighetsbaserat drama som utgår från den grafiska romanen med samma titel, skriven av Derf Backderf. Det är en speciell film. Trots att jag aldrig hade hört talas om Jeffrey Dahmer innan, tyckte jag att det var oerhört intressant att ta del av hans liv. Skådespelarna gör superba insatser, och den spända stämningen gör att jag satt på helspänn hela tiden. Men dessvärre är det inte tillräckligt för att skapa ett helhjärtat engagemang.
 
Jeff har alltid ett varmt leende på läpparna. Eller inte. 
 
Tempot är långsamt och själva narrativet är faktiskt rätt tråkigt. Berättarelementen upprepas, vilket gör att inte mycket hinner hända trots speltiden. Därtill finns hela tiden känslan av att något kommer hända: men det slutar alltid i antiklimax. Det blir helt enkelt mycket väntan på ingenting, och jag är lite besviken över att vi aldrig fick ta del utav stunden då Jeffrey faktiskt blev mördare. My friend Dahmer hade potential till att bli så mycket mer om filmskaparna bara vågat ta steget längre. Nu blir det istället ett relativt slätstruket drama utan någon riktig konflikt.
 
Klasskompisarna utmanar Jeff till att skämma ut sig. 
 
Som helhet tycker jag om My friend Dahmer förvånansvärt mycket. Berättelsen är gripande och jag tyckte att det var intressant att följa Jeff Dahmers liv. Men just eftersom spänningen aldrig ledde någonvart, har jag svårt att sätta ett betyg högre än ”okej”.
 

Förbannade kärlek

Författare: Colleen Hoover.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Ugly love.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
"När Tate flyttar är Miles den första hon träffar. De upptäcker attraktion, och de enas om det perfekta upplägget: sex. Relationen är enkel, så länge Tate håller sig till två villor: Fråga aldrig om det förflutna, förvänta dig aldrig en framtid."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förbannade kärlek är en fantastisk roman som jag ogillar. Lät det underligt? Det är för att jag känner mig väldigt kluven. Ena halvan av mig tycker mycket om boken, medan den andra halvan inte gör det.
 
Detta är en väldigt typisk romance. Du vet, med en medgörlig kvinnlig protagonist som faller för en bad boy med tragiskt förflutet. Det händer inte mycket mer än att de har sex och försöker hålla sig borta från varandra. Ändå fastnade jag. Jag gillar Hoovers språk skarpt. Texten är lätt att ta till sig och kräver inte mycket tankeverksamhet. Sidorna flög förbi och allt som allt underhölls jag av läsningen.
 
Boken berättas ur två perspektiv. Tates berättarröst tycker jag om, men jag har svårare för Miles. Faktum är att jag skummade igenom hans kapitel. Hans berättelse utspelar sig nämligen sex år innan händelserna i boken och handlar bara om hans besatthet av en tjej, vilket känns upprepande och innehållslöst. Hans perspektiv är dessutom skrivna i vers, vilket jag tyckte var rätt störande. 
 
Vidare hade jag gärna velat se större bredd på bokens innehåll. Tate studerar till att bli specialistsjuksköterska, men vi får inte ta del av hennes tid på skolan eller jobbet. Istället är romansen helt i fokus, och det framstår som att Tate tänker på Miles hela sin vakna tid. Och visst förstår jag att det är den typen av roman, det är trots allt romance, men hennes besatthet kändes inte särskilt trovärdig. Jag hade hellre velat läsa om hennes liv utanför relationen.
 
I sin helhet är Förbannade kärlek en bra roman. Det är inte en bok utan brister, men en bok som är svår att inte njuta till.
 

Geostorm

Regissör: Dean Devlin.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gerard Butler, Jim Sturgess, Abbie Cornish, Alexandra Maria Lara, Andy Garcia, Ed Harris.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Efter att Jorden drabbats av naturkatastrofer har världens ledare skapat ett nätverk av satelliter som kontrollerar det globala klimatet. Men det system som byggdes för att skydda dem angriper nu istället Jorden. Det blir en kamp mot klickan för att ta reda på vem som är det verkliga hotet innan en geostorm drabbar världen och förintar allt.
 
 
 
Geostorm har fått hård kritik och det är lätt att förstå varför. Men så länge jag underhålls har jag lätt att ignorera brister, och faktum är att Geostorm grep tag i mig. Tempot är högt, skådespelarna duktiga och effekterna snygga. Jag har en svag punkt för katastroffilmer, och trots att Geostorm fick mig att rulla med ögonen fler gånger än jag kan räkna till satt jag fängslad ända till slutet.
 
Jake försöker rädda Jorden från total katastrof. 
 
Geostorm är som bäst i början, där spänningen byggs upp på ett snyggt sätt. Men allteftersom blir filmen mer överdriven, mer klyschig och mindre trovärdig. Manuset är fyllt med uttjatade troper och det som sker på skärm är varken logiskt eller särskilt sammanhållet. Inte heller kände jag någon rädsla för karaktärerna. Trots katastroferna upplevde jag aldrig att de var i verklig fara, och även om de hade varit det så skulle jag troligen inte bry mig. Karaktärerna är nämligen ytligt uppbyggda. Kritiken som filmen har fått är alltså inte tagen ur luften: det finns stora hål. Men ser man bortom dem är Geostorm värd att ge en chans.
 
Stad efter stad ödeläggs av stormar, vågor, is och eld. 
 
Som helhet tycker jag inte att Geostorm är så dålig som många har gjort sken utav. Den har påtagliga brister som är svåra att bortse från, men lyckas ändå underhålla och skapa ett starkt intresse av att veta mer. Om du stör dig på filmer vars trovärdighet ligger i botten ska du nog skippa denna. Men om du är ute efter en actionpackad film med storskalade katastrofer har du hittat rätt. 
 

Nytt i samlingen, #257

 
Den här veckan har det anlänt några recex. Samtidigt blev jag attackerad av bokrean...
 
Warner bros skickade Justice league, medan Victoria & Abdul anlände från Universal. Sen fick jag också Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan och Dark matter av Blake Crouch från Massolit, Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker från Forum och Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin av Elsa Beskow från Bonnier Carlsen. Jag är uppväxt med Elsa Beskows berättelser om de tre tanterna, och ser riktigt mycket fram emot ett nostalgiskt återseende. 
 
Sen köpte jag alltså några böcker från Adlibris bokrea... och några böcker som inte var rabatterade men som ville följa med hem ändå. Jag köpte Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman, The name of the wind av Patrick Rothfuss, Skärvor av minnen av Laurie Halse Anderson, Dumplin' av Julie Murphy, Starcrossed av Josephine Angelini, The call av Peadar O'Guilin samt Mörk ängel och Blod & stjärnstoft av Laini Taylor. De två sistnämnde äger jag redan men i "fel" format, så jag passade på att rätta till det nu när de var prissänkta. 

Final Portrait

Regissör: Stanley Tucci.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Geoffrey Rush, Armie Hammer, Tony Shalhoub, Clémence Poésy, James Faulkner, Sylvie Testud.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Under en resa till Paris tillfrågas James av den världsberömde konstnären Alberto Giacometti, om han vill sitta modell för ett porträtt. Smickrad och nyfiken tackar James ja. Så börjar en rörande vänskap och ett unikt avslöjande i skönheten och frustrationen i den stundtals kaotiska kreativa processen."
 
 
 
Jag tyckte om Final portrait, men har svårt att sätta fingret på varför. Det är inte en film som jag vanligtvis skulle gilla: det händer inte mycket och tempot är så gott som obefintligt. Handlingen är slätstruken och saknar upptrappande klimax. Vidare återspeglar dramats grå färgtoner filmens stillsamma inre, och får orden ”jag borde vara uttråkad vid det här laget” att eka i huvudet. Men jag blev aldrig uttråkad, vilket minst sagt var förvånande.
 
Timmar blir till månader. 
 
Jag tycker att Final portrait var mycket intressant, något som förstärks av Geoffrey Rushs briljanta insats. Jag har hittills inte sett honom vackla, och rollen som Alberto Giacometti är inget undantag: varje andetag han tar utstrålar världsvan kompetens. Därtill tycker jag att filmen var rolig. Den har vissa humoristiska stunder som fick mig att skrocka, och de har verkligen satt sig på minnet.
 
Giacometti blir frustrerad av sitt skapande. 
 
Som helhet tycker jag att Final portrait är bra. Tror jag. Är det något som jag inte tycker om så är det långsamma filmer, och detta är en långsam film. Men den håller sig uppe tack vare sina skådespelare och intresset som skapas tidigt. Så ja. Jag tror nog att jag tycker om den.
 

Igen: förundersökning i examensarbete

För några dagar sedan delade jag en länk till en enkät. Jag håller nämligen på med mitt examensarbete, och behöver information om målgruppen. De som tillhör målgruppen är personer som bor i Strängnäs flerbostadshus (hyres- eller bostadsrätt) med tillgång till kärl för matavfall. Jag skulle verkligen behöva få in fler svar, så om du eller någon som du känner passar in på beskrivningen får du jättegärna besvara frågorna i enkäten nedan och dela länken. Varje röst räknas!
 

https://goo.gl/forms/8WJZb01S5JQputMI2

 
Det tar bara några minuter att svara på enkäten, och allt är helt enonymt. Stort tack på förhand!

Hasselskogen

Författare: Melissa Albert.
Originaltitel: The hazel wood.
Serie: Hasselskogen #1.
Längd: 312 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
Alice och hennes mamma har alltid flackat runt. Men när mormorn dör ensam i sitt hus Hasselskogen blir tillvaron värre. Alices mamma bortrövas och den enda ledtråden är ett meddelande på en lapp som mormor efterlämnat, en lapp med orden: "Håll dig borta från Hasselskogen".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hasselskogen är en omtalad bok som inte riktigt föll mig i smaken. Det är inte en dålig roman, men den passar en väldigt specifik typ av läsare, som jag tyvärr inte tillhör.
 
Det jag tyckte om med Hasselskogen var atmosfären. Orden utstrålar en väldigt stark stämning som försänker läsaren i precis rätt känsla. Jag gillade också sagorna från Sagor från Hinsidan. Det är en bok med stor betydelse i romanen, och som karaktären Finch läser två berättelser från. Dessa berättelser var härligt mörka och riktigt spännande. Men de utgör bara två kapitel.
 
Men så finns förstås saker som jag inte tycker om med Hasselskogen. För det första är den för drömsk och metaforisk i min smak. Det hela gör berättelsen otydlig och rörig, och jag fick svårt att förstå vad som egentligen försiggick. Jag tycker mycket om mystik men när det blir obegripligt och konstigt på grund av att saker och ting inte förklaras ordentligt så tappar jag tålamodet. Därtill upplevde jag läsningen som väldigt långsam, och jag hade svårt att känna samband med karaktärerna.
 
Som helhet tror jag att du skulle tycka om Hasselskogen om du gillar Caraval, Alice i Underlandet eller andra romaner där en massa besynnerliga saker försiggår. Om du däremot vill förstå hur världen fungerar och ha en tydlig story, så passar den nog inte dig.
 

Six feet under, säsong 2

Längd: 12 hr 5 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Michael C. Hall, Frances Conroy, Peter Krause, Lauren Ambrose, Freddy Rodríguez.
Releasedatum: 11 augusti 2004.
 
"När döden är det du lever på, vad är då meningen med ditt liv? För Nate, David, Ruth och Claire förtsätter världen utanför begravningsbyrån vara minst lika utmanande och oförutsägbar än den de är vana vid."
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av Six feet under är både stilmässigt och kvalitetsmässigt lik den första. Precis som sin föregångare är den tillräckligt bra för vilja se fortsättningen, men inte så pass bra att man fastnar och blir beroende. 
 
Nates relation med Brenda är inte den mest hälsosamma. 
 
Jag är relativt neutralt inställt gentemot Six feet under hittills. Den andra säsongen är smårolig och trivsam, med charmiga karaktärer och en del minnesvärda scener. Men sammantaget är den rätt stillsam, och det händer inte särskilt mycket. Visst är den småputtrig och trevlig, men inget sticker direkt ut. Därtill känner jag mig inte särskilt känslomässigt investerad. Varför vet jag inte riktigt, men även när serien är som mest känslosam har jag svårt att känna mig berörd. Jag är aldrig rädd för karaktärernas säkerhet och även när serien försöker intala mig att de är i fara kan jag inte förmå mig att tro på det.
 
Familjen måste hantera både egna och andras kriser. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Six feet under bra. Men vid det här laget hade jag förväntat mig något mer.
 

Förundersökning i examensarbete

Jag håller på med en förundersökning till mitt examensarbete och behöver lite information från studiens målgrupp. Målgruppen är personer som bor i Strängnäs flerbostadshus (hyres- eller bostadsrätt) med tillgång till kärl för matavfall. Passar du eller någon som du känner in på beskrivningen? Då får du jättegärna avsätta några minuter till att besvara frågorna i en enkäten nedan, och dela länken!
 

https://goo.gl/forms/8WJZb01S5JQputMI2

 
Frågorna tar bara 4-7 minuter att besvara, och svaren kommer att vara till stor hjälp i mitt arbete. Du som svarar är helt anonym. Tack på förhand!

Can't buy me love

Regissör: Steve Rash.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Patrick Dempsey, Amanda Peterson, Courtney Gains, Tina Caspary, Seth Green, Dennis Dugan.
Inspelningsår: 1987.
 
"När skolans populäraste tjej hamnat i knipa räddar Ronny henne. Som betalning måste hon låtsas vara Ronnys flickvän, då han hoppas att populariteten ska smitta av sig. Men planen spricker när Ronny blir så cool att både hans gamla kompisar och förälskelse hamnar ute i kylan."
 
 
 
 
 
Can’t buy me love är en tonårsfilm för dig som tycker om klassiska 80-talskomedier. Som förväntat är filmen klyschig, förutsägbar och rätt fånig – men det stora hjärtat gör det lätt att förlåta tillkortakommandena. Can’t buy me love är nämligen söt som socker och hur mysig som helst.
 
Cindy övertygar klasskamraterna att Ronny är hennes pojkvän. 
 
Hela filmen vibrerar av en glädjande må bra-känsla. Tonen är lättsam, handlingen är lätt att ta till sig och karaktärerna charmar sig in i tittarens hjärta. Det är dessutom himla kul att se Patrick Dempsey i sån ung ålder. Han är mest känd för sin insats i tv-serien Grey’s Anatomy, och det är roligt att ta del utav en film från början av hans karriär. Trots att han är betagande redan här, var det knappt jag kände igen honom.
 
De simulerade känslorna blir snart riktiga. 
 
Som helhet är Can’t buy me love en underhållande familjefilm, med fint budskap om att vara sig själv. Tycker du om 80-talskomedier lär du älska denna.
 

Fandom

Författare: Anna Day.
Originaltitel: The fandom.
Serie: Fristående.
Längd: 477 sidor.
Bokförlag: B. Wahlströms.
 
"Violet och hennes vänner älskar Galgdansen och all fan-fiction som skrivits. De kan varenda replik utantill, och befinner sig äntligen på Comic-Con för att träffa skådespelarna. Men då plötsligt förflyttas de in i Galgdansen på riktigt. När de av misstag har ihjäl huvudpersonen, påbörjas ett skeende som de inte i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Fandom har ett kreativt koncept som direkt gjorde mig intresserad. För hur många gånger har vi nördar inte drömt om att transporteras till en av världarna som vi älskar? Boken hade verkligen potential till att bli originell, men till min besvikelse föll den lite platt. Fandom är småspännande, men upprepande, underutvecklad och förutsägbar. 
 
Redan i början av läsningen anade jag att boken skulle bli utdragen. Fandom inleds nämligen med att Violet sammanfattar Galgdansen för sin klass, vilket känns tradigt med tanke på att resten av boken då blir en upprepning av det hon berättat. Sen tog det inte heller lång tid innan jag insåg att jag inte var ett fan av karaktärerna. Huvudpersonen är irriterande, och hennes rivalliknande relation med ”vännen” Alice är påfrestande att läsa om. De påstår att de är kompisar, men pratar illa om den andre när de får chansen och sabbar för varandra konstant – vilket gör det svårt för läsaren att avgöra vilken slags relation de har. I mina ögon är de allt annat än vänner. 
 
Som helhet är Fandom okej. Boken motsvarade inte riktigt mina förväntningar, men var ändå intressant att ta del utav.
 

SvampBob Fyrkant: filmen

Regissör: Stephen Hillenburg.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Tom Kenny, Jeffrey Tambor, Rodger Bumpass, Clancy Brown, Bill Fagerbakke, Mr. Lawrence, Jill Talley, Scarlett Johansson, Alec Baldwin, David Hasselhoff.
Releasedatum: 28 september 2005.
 
"Kungens krona är försvunnen och herr Krabba misstänks ha stulit den. Tillsammans med kompisen Patrick Stjärna ger sig SvamBob iväg till den förrädiska Skalstaden för att återta kronan och rädda herr Krabba."
 
 
 
 
 
SvampBob Fyrkant: filmen är en härligt fånig familjefilm, med störtskön humor och charmiga karaktärer som är så dumma att det blir bra. Dialogerna är rappa, manuset satiriskt och som tittare får man en avkopplande må bra-känsla av att se filmen. Visst blir den överdriven ibland, men i det stora taget är det en film som passar tittare i alla åldrar.
 
SvampBob vill bli befordrad av herr Krabba. 
 
Det enda som jag egentligen har svårt för är blandningen av tecknat och otecknat. Filmen är som bäst när den är fullt animerad, och jag hade av någon anledning svårt att engageras av scenerna som utspelar sig uppe på land med verkliga människor. De kändes helt enkelt too much.
 
Vännerna ger sig ut för att hitta kungens krona. 
 
Som helhet är SvampBob Fyrkant: filmen en charmant barnfilm som även vuxna med barnasinnet kvar kan underhållas av.
 

Nytt i samlingen, #256

 
Den här veckan har varit tuff. Snart börjar mitt examensarbete, vilket redan nu innebär en hel del stress. Men då känns det förstås lite extra kul att få så här fin post. Jag är så himla tacksam för mina underbara PR-samarbeten, som förgyller min vardag. Den här veckan vet jag knappt vad jag längtar efter att ta del utav mest: allt verkar så himla bra! 
 
Vi kan börja med böckerna. LavenderLit skickade Children of blood and bone: Solstenen av Tomi Adeyemi. Jag har inte riktig koll på vad boken handlar om, men den har i princip exploderat på sociala medier och synts överallt. Sen fick jag Dagen du förstörde allt av Linnéa Dahlgren från VoxbyOpal, Gökungen av Frances Hardinge från B. Wahlströms, och Grejen med kärlek av Julie James från Lovereads. Också HarperCollins I ett rosa skimmer av Brianna Wolfson, Norstedts Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan och Natur&kulturs Lyras färd av Philip Pullman dök upp i brevlådan.
 
När det kommer till filmerna så köpte jag en del själv. Marley & jag samt Crocodile Dundee i Los Angeles fanns billigt på ett loppis, medan jag beställde Thor: The dark world, Avengers och Avengers: Age of ultron från CDON för att komma ifatt med att se alla Marvelfilmer. Sen kom dramat My friend Dahmer från Universal Sony, Geostorm från Warner bros och Thor: Ragnarok från Disney. Tusen tack! ♥

De kommer ändå inte tro mig

Författare: Ulla Nissen.
Serie: Fristående.
Längd: 221 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
"Elsa har flyttat och börjar årskurs åtta i en ny skola. Första helgen går hon på en fest, fast hon inte får för sina föräldrar. På festen drar en kille iväg med Elsa till ett sovrum. Chockad stänger hon av under övergreppet och efteråt bestämmer hon sig: det här har inte hänt."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag tyckte verkligen om De kommer ändå inte tro mig, som är en välskriven och gripande roman om sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och ätstörningar. Boken har en förvånansvärd trovärdighet och är nästintill skrämmande i sin tankeväckande skildring. Som läsare berördes jag, och när sista sidan var läst ville jag ha mer.
 
Det tog ett tag att fastna för De kommer ändå inte tro mig, men när handlingen väl kommit igång var det svårt att släppa taget. Språket flyter på väldigt fint och det var med en blandad känsla av fascination och fruktan som jag uppslukades av Nissens ord. Trots att jag inte har upplevt det som Elsa varit med om, kunde jag relatera till henne på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hennes tankar och känslor blev på något sätt mina tankar och känslor, och fast jag emellanåt ville ruska om henne i frustration så förstod jag varför hon agerade som hon gjorde.
 
Det finns bara några saker som jag hade velat ändra med De kommer ändå inte tro mig, men dessa kan knappast kallas klagomål – snarare förbättringspotential. För det första hade jag velat ta del av mötet med kuratorn, istället för att bara få det återberättat lite kort i efterhand. Sen tror jag att boken hade behövt vara längre: gärna femtio sidor till. Slutet kändes lite abrupt och jag hade velat veta vad som hände efteråt och hur föräldrarna reagerade på det hela.
 
Som helhet är De kommer ändå inte tro mig en riktigt bra roman. Språket är vackert, karaktärerna lätta att relatera till och vänrelationen underbart värmande. De kommer ändå inte tro mig berörde mig, och borde läsas av alla unga vuxna. 
 

G. I. Joe: Retaliation

Regissör: Rhett Reese, Paul Wenick.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Channing Tatum, Adrianne Palicki, Jonathan Pryce, Byung-hun Lee, Ray Stevenson, Walton Goggins, Arnold Vosloo.
Releasedatum: 15 januari 2018 (nyrelease).
Distributör: Paramount.
 
"Den här gången bekämpar G. I. Joes inte bara sin dödsfiende Cobra. De tvingas också möta ett internt hot inom regeringsmakten, som hotar hela deras existens."
 
 
 
 
 
G. I. Joe: Retaliation är en väldigt typisk actionfilm med science fiction-inslag. Det finns inte mycket till handling, utan filmen drivs enbart framåt av slagsmål och eldstrider. Det är välkoreograferat, spännande och underhållande – och något innehållslöst. Att ha fullt ös hela tiden säkerställer att tittaren inte blir uttråkad, men blir samtidigt förutsägbart, tar fokus från berättelsen och förhindrar att ge den komplexitet. 
 
Vännerna Duke och Roadblock slåss mot gemensamma fiender. 
 
Något som verkligen imponerade mig var filmens grymma visuella effekter. Animeringarna är himla snyggt gjorda och integreras skickligt i de verkliga miljöerna. Därtill presterar skådespelarna mycket bra; särskilt Dwayne Johnson som bär upp filmen på sina kompetenta axlar. Han bidrar dessutom med några humoristiska repliker, som bryter av och lättar upp mot den annars actiontyngda filmen.
 
Det blir många heta eldstrider. 
 
Som helhet tycker jag faktiskt att G. I. Joe: Retaliation fungerar rätt bra. Visst är den klyschig och lite för mycket ibland, men den underhåller icke desto mindre. G. I. Joe: Retaliation passar dig som är sugen på en typisk actionrulle, men vill du ha mer komplexitet och innehåll ska du nog skippa den.
 

Alla hjärtans mirakel

Författare: Simona Ahrnstedt.
Serie: Fristående.
Längd: 81 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
"Minoo tycker att det är svårt att hitta kärleken. Men kärleksängeln Astrild ruvar på en plan. När Minoo lockas in i en butik på Drottninggatan, blir ett mystiskt möte en upplevelse hon sent kommer att glömma."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alla hjärtans mirakel är en kort, het berättelse som fick håret på armarna att resa sig. På få sidor lyckas Simona Ahrnstedt skapa mer känsla än vad som finns i de flesta romance-böckerna som jag har läst. Novellen är omöjlig att inte sträckläsa, och när sista sidan är läst är det svårt att inte vilja ha mer.
 
Det här är inte en novell för de pryda. Den innehåller nämligen väldigt detaljerade, explicit beskrivna sexscener. Ahrnstedts språk gör emellertid att boken aldrig känns smaklös eller vulgär. Den är välskriven och genomtänkt från början till slut, och trots den erotiska genren känns Alla hjärtans mirakel elegant.
 
Som helhet tycker jag om Alla hjärtans mirakel. Novellen har noll trovärdighet, men vad gör egentligen det?
 

Private practice, säsong 1

Längd: 6 hr 18 min.
Antal avsnitt: 9 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Kate Walsh, Tim Daly, Paul Adelstein, KaDee Strickland, AMy Brenneman, Audra McDonald.
Releasedatum: 3 december 2008.
 
"Livet i Seattle bleknar sakta bort medan den berömda kirurgen Addison planerar en omstart. Längtan efter ett enklare och soligare liv får henne att ta jobb på en hälsoklinik i Los Angeles tillsammans med sina gamla studiekamrater från läkarlinjen."
 
 
 
 
 
Private practice är en spin-off på Grey’s anatomy, som följer karaktären Addison efter att hon lämnat Grey Sloan Memorial. Serien är småmysig och lätt att ta till sig, men långt ifrån lika bra som sin föregångare.
 
Addison får inte ett varmt mottagande i Los Angeles. 
 
Private practice är en lugnare och mindre komplex version av Grey’s. Här är det centrala karaktärernas relationer snarare än medicin. Faktum är att Private practice innehåller väldigt lite läkarkonst: sjukhusmiljön har bytts mot en vårdcentral, läkarrockar mot vanliga kläder, kirurgi mot akupunktur. Det är något som jag inte riktigt hade förväntat mig, och de enkla, medicinska fallen bidrog varken till mycket fascination eller spänning.
 
Dell, Sam och de andra läkarna gör hembesök. 
 
När det kommer till karaktärerna har jag inte mycket att säga. Jag tycker inte illa om dem, men har inte heller fastnat. De flesta har rätt omogna beteenden, och fast de är runt 40 år gamla beter de sig som skvallriga, sexgalna 16-åringar. Addison är fortfarande helt okej, men Private practice förstörde henne lite för mig. Hon ska trots allt föreställa en världsberömd kirurg, och därför var den stagnerade övergången till ”vanlig” barnmorska något som jag inte upplevde som trovärdigt.
 
Serien försöker desperat göra innehållet mer spännande. 
 
Den första säsongen av Private practice är helt okej, så länge man inte stör sig på de smått krystade dialogerna och barnsliga karaktärerna. Serien passar dig som söker ett läkardrama fokuserat på relationer. 
 

The Little Hours

Regissör: Jeff Baena.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 27 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alison Brie, Dave Franco, Kate Micucci, Aubrey Plaza, Molly Shannon, John C. Reilly, Fred Armisen.
Releasedatum: 19 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Några uttråkade nunnor bor i ett kloster. En ny trädgårdsmästare presenteras som dövstum för att systrarna inte ska lockas av frestelsen, men det hela slutar i ett rus av hormoner, missbruk och syndigt festande."
 
 
 
 
 
En ”komedi” är för mig en glädjefylld film som får mig att skratta och se livets ljusa sida. The little hours är inte en komedi. Den fick mig snarare att må dåligt. Varför den har kallats ”hysteriskt rolig” är något som jag inte begriper mig på. Skämten är omogna och förolämpande, och allt annat än underhållande. Det går så pass långt att det känns som att filmen regisserats av ett barn.
 
Ha-ha, vad roligt..! Eller inte. 
 
Jag har svårt för de flesta skådespelarna som är med i The little hours, och det faktum att deras karaktärer respektlösa och inkapabla till sympati gör inte situationen bättre. Helt ärligt är det här en film som jag inte alls förstod mig på – det finns inget med den som jag tyckte var bra. Det är egentligen allt jag har att skriva, så det blir en kort recension idag.
 

Sunt förnuft, vilt hjärta

Författare: Veronica Almer.
Serie: Fristående.
Längd: 308 sidor.
Bokförlag: Visto.
 
"Journalisten Ella styr sitt liv med järnhand. Men när hon får sparken hänger hennes karriär på en intervju med en arrogant pojkbandssångare. James ser Ella som ännu en journalist att bocka av på listan. Men till skillnad från andra kvinnor faller hon inte för hans leende. Istället börjar hon gräva efter hemligheter. Ella och James har inget gemensamt, men när de träffas öppnas dörrar till deras förflutna som båda trodde var stängda."
 
 
 
 
 
 
Sunt förnuft, vilt hjärta är en relativt typisk romance. Det är en bra bok: småcharmig med behagligt språk. Innehållet är lätt att ta till sig och texten har fint flyt. Men jag fastnade inte helhjärtat. Detta för att den inte sticker ut. Boken gör inga direkta fel, men har inte något som gör den originell och annorlunda. Det som händer är förutsägbart och som läsare blev jag aldrig förvånad.
 
När det kommer till karaktärerna är jag kluven. Jag tycker om Ellas starka personlighet och hade lätt att relatera till hennes behov av kontroll. Däremot kunde jag inte stötta det faktum att hon var otrogen och att det ämnet behandlades lite… lättvändigt. Jag hade också svårt för James, som är en typiskt arrogant bad boy – vilket inte riktigt är min cup of tea. Jag har lättare att fastna för fiktiva killar som är genuina och sockersöta. 
 
Vidare är jag personligen lite trött på böcker där kärleksdramat är den enda drivande faktorn. Att Sunt förnuft, vilt hjärta är en renodlad romance är inte fel någonstans, men på sistone har jag känt mig mättad på sådan litteratur – vilket gjorde det till dålig timing. Jag älskar att ta del av böcker där passionerade romanser dominerar, men vill gärna ha en intressant handling bortom just kärleksdramat.
 
Som helhet är romanen okej. Den passar dig som söker en typisk, het romance. Sunt förnuft, vilt hjärta är helt klart en godkänd debut, och jag ser fram emot att läsa mer av Almer i framtiden. Men om du är inställd på en mer originell läsning, föreslår jag att du letar vidare. 
 

Riverdale, säsong 1

Längd: 8 hr 52 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: K.J. Apa, Lili Reinhart, Camila Mendes, Cole Sprouse, Marison Nichols, Mädchen Amick.
Releasedatum: 12 februari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
"Invånarna i Riverdale är omskakade efter Jason Blossoms chockerande död – en händelse som drar upp allt fler hemligheter i den en gång idylliska småstaden."
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig kluvet inställd till den första säsongen av Riverdale. Det är helt klart en småspännande serie. Jag tycker om intrigerna och det finns alltid något som gör att tittaren vill veta mer. Men efter allt som jag har hört om serien, hade jag förväntat mig mer.
 
Vännerna försöker lösa mordmysteriet med livet i behåll. 
 
Riverdale är nämligen inte originell. Serien håller sig inom ramarna för vad vi har sett förut, karaktärerna är stereotypiska och den sötsliskigt melodramatiska berättelsen är på gränsen till barnslig. Därtill känns den klyschiga handlingen spretig: fokus hoppar fram och tillbaka mellan paralleller och får aldrig riktigt grepp. Den smått irriterande berättarrösten som integreras mellan scenerna förklarar dessutom situationerna på ett så övertydligt sätt att det nästan dumförklarar tittaren. 
 
Skolans artistgrupp Pussycats vill slå igenom stort. 
 
Som helhet är Riverdale en rätt typisk tonårsserie. Jag förstår inte riktigt hajpen kring den, men trots brister finns en viss nyfikenhet att se vidare.
 

Nytt i samlingen, #255

 
Den här veckan har jag fyndat några filmer på loppis. Jag köpte Focus, Och så kom Polly, 50 first dates, En ung Jane Austen, Philomena, Se upp för dårarna, Jumper och Den gode dinosaurien för bara tio kronor styck! Flera av dem har jag sett förut, men de har inte hittat hem till min hylla förrän nu.
 
Några recex har också anlänt i brevlådan. Final portrait och The square kom från Universal Sony, medan vackra Midnattsrosen av Lucinda Riley kom från bokförlaget Bazar. Jag har ingen aning om vad romanen handlar om, men om innehållet är det minsta lika fantastiskt som omslaget så lär boken vara enastående. Tack Uni och Bazar! ❤ 

The Snowman

Regissör: Tomas Alfredson.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, J.K. Simmons.
Releasedatum: 12 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en elitgrupp ledd av Harry Hole undersöker ett fall där en person försvunnit under årets första snöfall, fruktar han att en seriemördare återvänt. Tillsammans med en briljant rekryt måste han koppla ihop ledtrådar från äldre ouppklarade fall med de nya för att överlista den ofattbara ondskan före nästa snöfall.
 
 
 
The Snowman baseras på boken med samma titel av Jo Nesbø. Det är en klassisk men spännande thriller, med snyggt foto och en briljant Fassbender i huvudrollen. Ensemblen skådespelare är för övrigt stjärnspäckad, med förvånansvärt många medverkande svenskar. Det känns lite underligt att se exempelvis Sofia Helin, Peter Dalle och Jonas Karlsson i en film tillsammans med legendariska amerikanska skådespelare som J.K. Simmons, Michael Fassbender och Val Kilmer, men det är en bra slags egendomlighet.
 
Harry försöker lista ut vem mördaren är. 
 
Dessvärre håller The Snowman inte hela vägen. Den är lite för lång, och känns emellanåt utdragen. Därtill är mysteriet stundtals omständligt och inte helt trovärdigt. Jag fastnade inte heller helhjärtat för karaktärerna, och tror att de hade upplevts som mer levande om tittaren fått ta del av deras bakgrunder personligen, snarare än att få det berättat för sig.
 
Sliskiga Arve är förtjust i kvinnor. 
 
Som helhet är The Snowman rätt bra, men den hade potential till att bli ännu bättre.
 

Döden är inget skämt

Författare: Karl Modig.
Serie: Fristående.
Längd: 217 sidor.
Bokförlag: Gilla böcker.
 
"Josef bor med sina storasyskon: Natascha och Alexander. Fast nu är det bara han och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin standup-rutin, och nättarna åt att hamna i fel säng. Han pratar om vad som helst utom om Alexander. Men sakta börjar han ta in det som har hänt, trots att han försöker skämta bort det."
 
 
 
 
 
 
 
 
Döden är inget skämt är en helt okej ungdomsroman. Jag tycker om språket som gör innehållet lätt att ta till sig, och uppskattar att kapitlen är så korta. Jag gillar också hur Karl Modig skildrar livet: det känns trovärdigt och äkta, nästan som att han skriver om egna erfarenheter. Ändå föll boken lite platt i min smak.
 
Det finns två anledningar till att jag inte riktigt fastnade för Döden är inget skämt. Den ena är att handlingen känns tunn. Jag upplever inte att något egentligen händer, och jag saknar den klassiska uppbyggnaden med tydligt klimax som markerar en minnesvärd vändning. Här är det rätt slätstruket, och vi får helt enkelt bara följa Josefs vardag efter förlusten av hans bror. Den andra anledningen är att den aldrig fick mig att känna. Döden är inget skämt gör tappra försök att få läsaren att både skratta och gråta, men jag berördes inte alls. Ärligt talat vet jag inte vad det beror på. Kanske hade jag svårt att relatera till Josef som karaktär, kanske var mina förväntningar för höga. Hur som helst hade jag önskat mer hjärta och känsla.
 
Som helhet är Döden är inget skämt helt okej. Det är en läsning som inte riktigt engagerade mig, men som samtidigt aldrig heller tråkade ut mig.
 

Läst och sett – februari 2018

 
Här under ser du vad som jag har recenserat under månaden. Om du klickar på titlarna kommer du till respektive recension. ♥
 
LÄSTA BÖCKER:
 1. The language of thorns av Leigh Bardugo – 7★
 2. Artemis av Andy Weir – 6½★
 3. Mörkare av E. L. James – 6★
 4. Till alla killar som jag har gillat av Jenny Han – 6★
 5. Half-blood av Jennifer L. Armentrout – 6★
 6. Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting – 6★
 7. The wide window av Lemony Snicket – 5½★
 8. Vi hade ju bara en paus av Lindsey Kelk – 5★
 9. Danny bäst i världen av Roald Dahl – 4★
10. Livbåten av Charlotte Rogan – 3★
 
Nya böcker: 14 stycken (6 recex).
 
 
SEDDA FILMER:
 1. Pretty woman – 7★
 2. What happened to Monday – 7★
 3. Brawl in cell block 99 – 6½★
 4. The dark tower – 5½★
 5. Kingsman: the golden circle – 5½★
 6. It – 5★
 7. Eddie – 5★
 8. The emoji movie – 4½★
 9. The big sick – 4½★
10. November criminals – 4★
11. Eat pray love –  3★
 
Nya filmer: 12 stycken (9 recex).
 
 
SEDDA TV-SERIER:
1. Hawaii five-0 säsong 7 – 8★
2. Black sails säsong 4 – 6½★
3. Six feet under säsong 1 – 6½★
4. Shooter säsong 1 – 5★
5. It miniserie – 4½★
6. Be cool Scooby-Doo säsong 1 volym 3 – 3★
 
Nya tv-serier: 2 stycken (2 recex).

RSS 2.0