Hur många lingon finns det i världen

Regissör: Lena Koppel.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sverrir Gudnason, Vanna Rosenberg, Mats Melin, Theresia Widarsson, Claes Malmberg, Cecilia Fors.
Releasedatum: 24 augusti 2011.
 
Alex är en slarver som varken tar ansvar för sig själv eller sina närmaste. Relationen med flickvännen är usel och han är arbetslös. När han kastas ut på gatan tvingas han söka ett jobb för sin överlevnad. Plötsligt befinner han sig som assistent till ett gäng funktionshindrade, och de får honom att se livet med nya ögon.
 
 
 
 
Hur många lingon finns det i världen är en mysig film. Lättsam, charmig och sådär typiskt svensk. Jag gillar den sorglösa tonen och att den inte tar sig själv på för stort allvar. Det var helt enkelt en trevlig tittarupplevelse.
 
 
Men är det en film man minns? Nja, inte riktigt. Hur många lingon finns det i världen sticker inte riktigt ut i förhållande till andra komedier. Jag stör mig också på skådespelarna: främst Sverrir Gudnason och Vanna Rosenberg som har huvudrollerna. De känns väldigt stela, och framför sina repliker på ett minst sagt krystat sätt.
 
 
Allt som allt är Hur många lingon finns det i världen helt okej. Filmen är inte spektakulär, men småmysig för stunden.
 

I feel pretty

Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Amy Schumer, Michelle Williams, Tom Hopper, Rory Scovel, Emily Ratalkowski, Aidy Bryant, Busy Phillipps.
Releasedatum: 8 oktober 2018.
Distributör: Scanbox/Universal Sony.
 
Renee försöker varje dag att övervinna sin osäkerhet och känsla av otillräcklighet. Efter att ha ramlat och slagit i huvudet, vaknar hon upp helt övertygad om att hon är världens vackraste och driftigaste tjej. Med nytt självförtroende tar hon sig an livet. Men vad händer när hon upptäcker att hon är samma Renee som tidigare?
 
Jag satte på I feel pretty utan några förväntningar. I princip det enda som jag visste var att Amy Schumer hade huvudrollen, vilket i mina ögon inte var ett gott tecken. Detta eftersom jag enbart sett henne i överdrivna, festfokuserade filmer som inte alls fallit mig i smaken. Det var därför med stor förvåning som jag faktiskt gillade filmen. Riktigt mycket.
 
En smäll i huvudet är Renees väg till självförverkligande. 
 
I feel pretty är definitivt inget mästerverk, men långt över förväntan. Filmen är faktiskt riktigt rolig. Jag skrattade åt alla missförstånd, och njöt helt enkelt av den lättsamma stämningen. I feel pretty är så där plågsamt rolig. Du vet, ungefär som när man tittar på Mr. Bean, där man skäms för huvudkaraktären. Precis så var I feel pretty. Tro det eller ej, men Amy Schumer gör också riktigt bra ifrån sig, och jag diggar verkligen självsäkerheten hon förmedlar i sin roll.
 
I kosmetikabranschen betyder utseende allt. 
 
Sen är I feel pretty förstås inte utan brister. Den är förutsägbar, stundtals överdriven och ibland lite för klyschig.  Men bortsett från det är filmen riktigt bra. Det är en må bra-rulle med klockren humor och ett nyskapande koncept. Söker du en ny komedi, är det ett givet val.
 

Isle of dogs

Regissör: Wes Anderson.
Genre: Äventyr, komedi.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton, Bob Balaban, Jeff Goldblum, Bill Murray, Greta Gerwig, Scarlett Johansson.
Releasedatum: 15 oktober 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Tolvårige Atari arbetar för stadens korrupte borgmästare. När alla hundar i staden skickas iväg till en soptipp, tar Atari saken i egna händer och beger sig dit i hopp om att hitta sin vakthund Spots. 
 
 
 
 
Isle of dogs är en riktigt svår film att recensera. Jag vet knappt vad jag tycker om filmen. Ena halvan av mig älskade den och är hänförd. Förundrad. I vördnad. Den andra halvan är inte lika imponerad. Låt mig förklara.
 
 
Isle of dogs är en stop motion-film som utspelas i ett dystopiskt Japan. I och med att filmen är använder enbildstagningar, ser rörelserna lite ryckiga ut – vilket kan störa en viss publik. Men personligen tycker jag att animeringstekniken är tjusande och läcker. Nu är dockornas skiften visserligen inte lika diskreta som i exempelvis Kubo och de två strängarna, men det hela är ändå riktigt snyggt gjort. Tillsammans med den episka musiken skapades genuin inlevelse.
 
 
När det kommer till själva handlingen vet jag knappt vad jag ska skriva. Isle of dogs är väldigt, väldigt annorlunda, och går inte riktigt att likställa med något annat som jag har sett. Stundtals är filmen väldigt rolig. Jag skrattade åt det rent absurda som hände. Jag lyckades också bli berörd, vilket förvånade mig. Men samtidigt… jag vet inte. Jag har svårt att registrera det som har hänt. Det var lite för bisarrt för mig, kanske.
 
 
Allt som allt tycker jag ändå att Isle of dogs är en bra film. Tror jag.
 

The wall

Regissör: Doug Liman.
Genre: Drama, thriller, krig.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Aaron Taylor-Johnson, John Cena.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: Scanbox/Universal Sony.
 
De två soldaterna Allan och Shane är ute för att kontrollera en del av en rörledning i öknen i Irak efter kriget. Plötsligt blir de beskjutna. Shane skadas svårt och Allan får en kula i benet. De söker skydd bakom en sönderfallande mur och måste göra allt för att överleva en osynlig prickskytt som sitter med alla trumf på hand.
 
 
 
 
The wall fångade aldrig upp mitt intresse. Det syns så tydligt att det är en lågbudgetfilm. Miljön är begränsad, skådespelarna få och manuset händelsefattigt. Det finns inga påkostade specialeffekter och helheten känns helt enkelt… färglös.
 
 
Jag fastnade inte för karaktärerna. De är för bleka, och vaga i sin uppbyggnad. Som tittare lär vi inte känna dem ordentligt, och de frekventa dumdristiga besluten som tas av dem får dem att sjunka i mina ögon. Därtill är handlingen för enformig i min smak. Jag tycker faktiskt att The wall är rätt tråkig: ingenting leder någonstans.
 
Som helhet är jag besviken på The wall. Jag hade förväntat mig ett spännande och actionfyllt krigsdrama, men fick istället en stillsam och enformig B-film.
 

The seagull

Regissör: Michael Mayer.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 95 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Elizabeth Moss, Saoirse Ronan, Michael Segen, Annette Bening, Corey Stoll, Mare Winningham, Brian Dennehy.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En tragikomisk historia utspelar sig när vänner och familj samlas, eftersom alla är förälskade i någon som i sin tur är förälskad i någon annan.
 
 
 
 
 
Jag är så besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men vad det än var så levde The seagull inte upp till mina förväntningar.
 
 
The seagull baseras på den ryska pjäsen med samma namn av Anton Cekhov, som nått stora framgångar. Men filmen lyckas dessvärre inte lika väl. Jag vet inte riktigt varför, men jag engagerades helt enkelt inte: varken av handlingen eller karaktärerna. Istället upplevde jag tempot som tradigt och händelserna som få och ointressanta. Och trots de många duktiga skådespelarna fastnade jag helt enkelt inte för deras roller. De kändes för överdramatiserade. För intetsägande. För platta. Vilket den häpnadsväckande vackra miljön och det briljanta fotot tyvärr inte kompenserar för.
 
 
Det vore fel av mig att skriva att The seagull är en dålig film. Men det är en sådan där film som har potential, men aldrig kommer i närheten av att utnyttja den. Följden blir ett plattfall, där publikens genuina engagemang lyser med sin frånvaro.
 

Solo: A Star Wars story

Regissör: Phil Lord, Christopher Miller.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alden Ehrenreich, Joonas Suotamo, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör©Disney
 
Genom en serie händelser i den mörka och kriminella undre världen möter Han Solo sin blivande andrepilot Chewbacca och träffar också på den ökände storspelaren Calrissian. Resan visar sig bli helt avgörande för honom.
 
 
 
 
 
På något sätt lyckas Solo: a Star Wars story både vara bättre och sämre än jag förväntade mig. Den är bättre på så sätt att den snabbt fångade upp mitt intresse. Det är lätt att tycka om karaktärerna och Alden Ehrenreich passar otroligt bra i rollen som unga Han Solo. Därtill är de visuella effekterna riktigt snygga, och jag kan inte undgå att överlag underhållas av filmen.
 
 
Det som jag är besviken på är emellertid handlingen. Den känns inte originell, utan snarare som något vi har sett förut. Därtill upplever jag den som lite utdragen, vilket är underligt med tanke på att tempot är relativt högt. Men det som händer känns för upprepande, för förutsägbart och för oviktigt för att filmen ska få ett bra flyt. Det finns aldrig någon tvekan om att karaktärerna kommer att klara sig ur äventyret helskinnat, och därför satt jag aldrig heller som på nålar för att få reda på hur allt skulle lösa sig.
 
 
Som helhet är Solo: a Star Wars story en helt okej film. Den hade emellertid tjänat på att ta ut svängarna mer, våga vara originell och inte efterapa en berättelsemall vi har sett dussintals gånger tidigare. Det hela är bra gjort, men blir lite tröttsamt eftersom det inte händer något direkt oväntat.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Disney. 

Tully

Regissör: Jason Reitman.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Charlize Theron, Mackenzie Davis, Ron Livingston, Ashes Miles Fallica, Lia Frankland, Elaine Tan.
Releasedatum: 17 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Marlos liv består av ständig brist på sömn, vardagstjafs, blöjbyten och amning. Barnens pappa märker inte ens att familjens behov helt tagit över Marlos liv. Hennes bror är mer uppmärksam och betalar för en nattnanny. Det dröjer inte länge förrän de är oskiljaktiga.
 
 
 
 
Jag är besviken. Missförstå mig inte Tully är en bra film, men efter all hajp hade jag förväntat mig mer.
 
Det positiva är att Charlize Theron är enastående, och att hennes imponerande insats bidrar till en trovärdig skildring av många mammors liv. Jag gillar också familjedynamiken, och tyckte att det var riktigt intressant att ta del av Marlos relation med sina barn och sin make.
 
 
Jag hade emellertid förväntat mig att bli mer berörd. Av någon anledning upplevde jag Tully som slätstruken på en emotionell nivå. Jag var inte heller ett fan av att paralleller ofta plockades upp utan att leda någonstans. Varje gång jag trodde att filmen skulle ta en ny vändning var det som att den tog ett steg tillbaka och återgick till hur den var tidigare, vilket bidrog till den lite antiklimatiska känslan. Därtill älskade jag verkligen Tully som karaktär – hennes livsglädje och utstrålning tog mig verkligen med storm! – men jag tycker att hon hade en alldeles för liten roll.
 
 
Som helhet är Tully ett drama med riktigt stor potential. Men på grund av några felsteg föll det rätt platt, och det som hade kunnat bli en ny favoritfilm slutade istället som en i mängden.
 

Deadpool 2

Regissör: David Leitch.
Genre: Action, komedi, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Julian Dennison, Zazie Beetz, T.J. Miller, Leslie Uggams, Morena Baccarin, Bill Skarsgård, Karan Soni.
Releasedatum: 1 oktober 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
När en supersoldat anländer på ett mordiskt uppdrag tvingas Deadpool fundera över vänskap, familj och vad det egentligen innebär att vara hjälte. Samtidigt som han kickar 50 nyanser av röv. För att göra det rätta måste man ibland fajtas fult.
 
 
 
Det var länge sedan jag skrattade så här mycket. Deadpool 2 är klockren; roligare än sin föregångare. Den cyniska humorn är right up my alley. Jag gillar hur den förlöjligar andra superhjältefilmer och är helt förälskad i Waydes kaxiga kommentarsspår. Jag är också tacksam över att filmen håller sig på en lagom nivå: trots att många av skämten är sexuella, upplevde jag aldrig att den tog det hela för långt och blev förnedrande på något sätt.
 
 
För övrigt är skådespelarna självklara i sina roller och de utför sitt jobb väl. Det som filmen faller på är att det är just humorn som bär upp filmen. Actionen är okej, men inte spektakulär. Därtill är handlingen inte särskilt utmärkande, vilket gör att intresset stundtals falnar. Ofta återfinns det snabbt igen, men avsaknaden av en egen story är ändå märkbar.
 
 
Som helhet är Deadpool 2 bra. Riktigt bra. Ryan Renolds är fantastisk som Wayde, och charmar sig med lätthet in i tittarens hjärta. Trots att filmen har sina brister, är det en oförglömlig tittarupplevelse.
 

Gemini

Regissör: Aaron Katz.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lola Kirke, Zoë Kravitz, John Cho, Greta Lee, Ricki Lake, Michelle Forbes, Jessica Parker Kennedy.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Ett avskyvärd brott blir en prövning för den komplicerade relationen mellan en  personlig assistent och Hollywood-stjärnan som är hennes chef. För att lösa mysteriet måste hon se till att ligga före en målmedveten polis.
 
 
 
 
 
Gemini börjar rätt bra. Skådespelarna levererar starkt, handlingen känns annorlunda och fräsch och spänningen byggs successivt upp på ett skickligt sätt. Uppladdningen är helt enkelt gripande, och jag fastnade för stämningen.
 
Jill försöker hantera en stor förlust. 
 
Men det tog inte lång tid förrän jag tröttnat på filmen. Gemini saknar nämligen djup, och fast början var lovande gick det rätt fort för den att återgå till att bli förutsägbar och tråkig. Efter ett tag känns det helt enkelt som att inget händer. Inget tillförs handlingen, och själva upplösningen känns inte alls tillfredsställande.
 
Som helhet är Gemini en thriller med potential. Men ju längre tid som går, desto mer falnade intresset.
 

Lady Bird

Regissör: Greta Gerwig.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Christine kämpar emot, men är precis som sin galet kärleksfulla, envisa och viljestarka mamma, en sjuksköterska som arbetar outtröttligt för att hålla familjen flytande efter att Christines pappa förlorat jobbet.
 
 
 
 
 
Lady Bird är ett vackert drama. Det är en karaktärsdriven film, med lugn och trivsam atmosfär, och som känns så där härligt äkta. Lady Bird ger en genuin och trovärdig inblick i livet som tonåring, och lyckas underhålla och väcka viktiga tankar på samma gång. Det är en film med starkt budskap, kaxiga karaktärer och riktigt bra skådespelare. Ett drama som griper tag helt enkelt.
 
 
 
Det jag saknar i Lady Bird är en lite mer konkret handling. Narrativet är uppbyggt på ett lite annorlunda sätt, utan de distinkta stegringarna som ofta närvarar inom dramaturgin. Som det är nu får vi mest följa utvalda delar av Christines liv, men det går inte att tydligt peka på vad dramat handlar om. Det är liksom mer slätstruket, utan att det nödvändigtvis blir något negativt. Däremot hade jag önskat att Lady Bird tagit ut svängarna lite mer, och trots att jag gillar filmen skarpt så saknar den det lilla extra som annars kan göra en film ovärderlig.
 
 
 
Allt som allt är Lady Bird riktigt bra. Den gör allting rätt och är riktigt charmig. Det jag saknar är däremot det.
 

10x10

Regissör: Suzi Ewing.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke, Olivia Chenery, Benjamin Hoetjes. Jason Maza.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Cathy blir attackerad, kidnappad och inlåst i ett litet rum. Men allt blir mer komplicerat när hennes mystiske angripare bara kräver en enda sak från henne: att få veta hennes namn. Efter ett tag står det klart att Cathy vet mer än hon låtsas om, och att hon inte är det verkliga offret.
 
 
 
 
Det finns mycket som jag tycker om med 10x10. Filmen börjar spännande och lyckas fånga upp mitt intresse som tittare. Därefter är det något visst med stämningen som engagerar, och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Det är en thriller som helt enkelt förtjänar mer beröm än vad den har fått.
 
Cathy kidnappas av en mystisk förövare. 
 
Samtidigt förstår jag den hårda kritik som riktats mot 10x10. Filmen följer en förutsägbar och relativt händelselös mall. Därtill känns inte manuset särskilt genomtänkt eller väl sammanhållet. Trovärdigheten är extremt låg, det som händer är minst sagt långsökt och karaktärernas utvecklingar är så orealistiska som det kan bli. Faktum är att karaktärerna i allmänhet beter sig rätt absurt, och deras sätt att agera är långt ifrån logiskt. Det är också synd att en film som denna, med intressant premiss och bra skådespelare, inte allt får den upplösning som krävs för att själva tittarupplevelsen ska kännas ”värt det”.
 
Successivt uppdagas sanningen. 
 
Som helhet tycker jag ändå att 10x10 är okej. Bristen på logik drar ner helheten, men stämningen och skådespelarna gör att intresset ändå behålls fram till det antiklimatiska slutet.
 

You were never really here

Regissör: Lynne Ramsay.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Dante Pereira-Olson, Judith Roberts, Frank Pando, John Doman.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Joe är en traumatiserad krigsveteran och hitman, som utför olika former av våldsamma uppdrag åt kunder med krav på diskretion. Han är känd för att vara effektiv och pålitlig, men när han får i uppdrag att hitta en politikers försvunna dotter, utvecklas fallet på ett oväntat sätt.
 
 
 
 
You were never really here överträffade mina förväntningar på samma gång som filmen gjorde mig besviken. Detta eftersom det är en bra film. Den lyckades verkligen fånga upp mitt intresse och jag ville hela tiden veta vart alltsammans skulle leda. Men den hade kunnat ta ut svängarna så mycket mer, och i slutändan blir det en thriller som kastar bort mycket av sin potential.
 
Joe mördar på beställning. 
 
Jag börjar att berätta om det som jag tyckte om. You were never really here är en spännande film: mörk, intrigisk och brutal. Samtidigt har den ett emotionellt djup som jag tycker om, och jag blev till min stora förvåning berörd. Därtill presterar Joaquin Phoenix riktigt bra, och han lyckas uttrycka Joes desperata, inre kamp på ett mins sagt övertygande sätt.
 
Ett lite annorlunda uppdrag blir att rädda en politikers dotter. 
 
Men trots att jag fängslades av filmen, kan jag inte neka att den var smått händelselös. Jag blev lite frustrerad, för You were never really here växlade kraftigt mellan att få mig att sitta som på nålar och tråka ut mig. Därtill upplevde jag den som lite smårörig, och det var inte alltid lätt att förstå vad som försiggick. Jag hade också velat ha ett tydligare budskap, samt ett annat soundtrack. Visst bidrog musiken till en hel del inlevelse, men oftast störde jag mig på de höga och stressande tonerna.
 
Den nära relationen till mamman håller ihop Joe. 
 
Allt som allt är You were never really here en bra film, men den har inte riktigt det där lilla extra som gör den ”wow”.
 

Avengers: Infinity War

Regissör: Anthony Russo, Joe Russo.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 29 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Zoe Saldana, Elizabeth Olsen, Tom Holland.
Releasedatum: 28 augusti 2018.
Distributör©Marvel.
 
The Avengers och deras allierade superhjältar riskerar allt i ett försök att besegra den mäktige Thanos innan hans förödande attacker har förstört hela universam. Deras största konfrontation genom tiderna väntar.
 
 
 
 
Avengers: Infinity war är inte en dålig film. Med det sagt tycker jag att samtliga filmer som har släppts av Marvel Studios på sistone har varit i princip likadana. Det är alltid superhjältar som ska rädda universum från förödande katastrofer. Det enda som skiljer filmerna åt är att slagsmålen blir större och större. Och missförstå mig inte: det hela är briljant snyggt gjort. De visuella effekterna är utsökta. Men det är tyvärr inte tillräckligt, när det nästan enbart är hjärndöd action som bygger upp filmen.
 
Iron man och Hulken förenar krafter med Doctor Strange. 
 
Mitt problem med de senaste Marvelfilmerna, inklusive denna, är att de känns själlösa. Jag upplever att den här typen av film görs av ren vana, alltid följer samma mall och aldrig bryter sig loss från gamla spår. Och det fungerar för vissa personer, men för mig blir det för enformigt. Jag hålls helt enkelt inte engagerad av den ytliga handlingen, utan behöver något som sticker ut och fångar upp min uppmärksamhet för att min hjärna inte ska stängas av och distraheras av annat. För mig är det inte tillräckligt att allt ser bra ut, jag behöver mer substans, mer hjärna.
 
Slagsmål efter slagsmål blir lite tröttsamt. 
 
Jag har också svårt för det höga antalet karaktärer. Det är inte så att jag inte kan hålla rätt på vem som är vem, utan snarare att de är så pass många att jag helt enkelt slutar bry mig. Jag måste emellertid nämna att några karaktärer har gyllene stunder i Avengers: Infinity war, och jag medger att jag skrattade till några gånger. Men som sagt, för övrigt blir filmen aldrig genuint spännande och jag kan inte förmå mig att faktiskt give a shit.
 
Elizabeth Olsen återvänder i rollen som Wanda. 
 
Som helhet är Avengers: Infinity war okej. Gillar du den här typen av superhjältefilmer så lär du ju tycka om den här också. Men söker du komplexitet, djup och substans… då tror jag att du redan förstår att du behöver fortsätta leta.
 

Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

Peter Rabbit

Regissör: Will Gluck.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Corden, Rose Byrne, Fayssal Bazzi, Domhnall Gleeson, Sia, Sam Neill, Margot Robbie, Daisy Ridley, Rose Byrne, Ewen Leslie, Elizabeth Debicki.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Pelle Kanin är en busig hjälte som ställer till med en gräslig röra för att ta tillbaka herr Karlssons gård och återfå grannen Beas uppmärksamhet.
 
 
 
 
 
Peter Rabbit är en familjefilm som baseras på Beatrix Potters klassiska berättelse med samma namn. Det är en gullig komedi, söt som socker, som passar dig med barnasinnet kvar. 
 
Bea tar hand om en grupp föräldralösa kaniner.
 
Det här är inte en film utan brister. Men det är en typen av film där bristerna är lätta att förbise. Peter Rabbit är fylld med logiska luckor, överdrivna händelser och har ett stundtals riktigt krystat manus. Men det är sådant man kan förvänta sig. Därför är det lätt att istället fokusera på det som är bra. Som de charmiga kaninerna, deras härliga humor och det förvånansvärda emotionella djupet. Förövrigt gör skådespelarna bra ifrån sig, trots att deras karaktärer är i ytligaste laget.
 
Kaninerna försöker få bort Beas nya kärleksintresse.
 
Allt som allt är Peter Rabbit helt okej. Det är inget mästerverk direkt, men en solid familjefilm som underhåller tittare i alla åldrar. Och ibland är det fullt tillräckligt.
 

Sister act

Regissör: Emile Ardolino.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Whoopi Goldberg, Maggie Smith, Kathy Najimy, Wendy Makkena, Harvey Keitel, Bill Nunn.
Inspelningsår: 1992.
 
"En sångerska tvingas gömma sig i ett kloster för att undvika maffian. Innan hon vet ordet av förvandlar hon klostrets tondöva nunnekör till en kör av svängande systrar. Men när gruppen blir populär, äventyrar kändisskapet hennes identitet."
 
 
 
 
 
Sister act, som på svenska kallas En värsting till syster, är en lättsam film. Det är en rätt typisk 90-talskomedi – som är så där småmysig och trevlig att titta på, men inte nödvändigtvis särskilt haha-rolig. En hygglig må bra-film helt enkelt, vilket förstärks av medryckande musik och en kompetent ensemble skådespelare.
 
Abbedissan är inte särskilt förtjust i i Deloris. 
 
Det som gör filmen värd att se är främst karaktärerna. För att vara nunnor är de förvånansvärt excentriska, och det är svårt att inte charmas av deras personligheter. Där filmen brister är actionscenerna, som inte är de mest genomtänkta. Filmen innehåller därigenom en hel del logiska luckor, men för det mesta förlåter är det lätt att förlåta dem.
 
Deloris får fart på den tondöva kören. 
 
Som helhet är Sister act inte en banbrytande komedi, men trevlig att se en myskväll med familjen. 
 

Drömkåken

Regissör: Peter Dalle.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Björn Skifs, Suzanne Reuter, Zara Zetterqvist, Mikael Haack, Lena Nyman, Jan Malmsjö.
Inspelningsår: 1993.
 
När familjen befinner sig ute på sjön bestämmer sig Göran för att överraska fru och barn med att bli husägare. På exekutiv auktion gör han sitt livs fynd: drömkåken. Full av förväntan sätter han igång med renoveringen av den gamla trävillan. Det visar sig dock att drömkåken ruvar på en livsfarlig hemlighet.
 
 
 
 
Drömkåken är en småmysig film, men jag måste medge att jag är besviken. Jag har hört mycket gott om den, särskilt i samband med jämförelser med mer moderna, svenska komedier. Men Drömkåken var faktiskt inte särskilt rolig.
 
När familjen är bortrest köper Göran en villa. 
 
Det här är en trivsam film som passar tittare i alla åldrar. Det är en sån där småputtrig och rätt typisk, svensk komedi: med bra skådespelare och lättsmält handling. Men för mig känns det lite uttjatat. Det är inte eget eller nytt: utan sådant som vi har sett otaliga gånger tidigare. Jag är inte heller särskilt förtjust i det lite överdrivna konceptet, och trots att andra sagt att igenkänningsfaktorn är hög upplevde jag aldrig att jag kunde relatera till innehållet.
 
Som helhet är Drömkåkenokej. Den är lite gosig att titta på någon enstaka gång, men jag hade personligen förväntat mig mer av en så kallad ”klassiker”.
 

A quiet place

Regissör: John Krasinski.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe, Cade Woodward.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Paramount.
 
En familj måste leva sina liv i tystnad för att undfly mystiska varelser som hittar sina offer med hjälp av ljud. Samtidigt som de vet att minsta viskning eller fotsteg kan innebära deras död, är Evelyn och Lee fast beslutna att hitta ett sätt att skydda sina barn till varje pris.
 
 
 
 
A quiet place förtjänar alla lovord som den har fått. Det är en galet bra rysare! Filmen griper tag från första början, och trots den lågmälda tonen är den intensiv och ruggigt spännande. Atmosfären bokstavligen vibrerar av en härligt obehaglig stämning. Ändå blir A quiet place aldrig för mörk. Den fantastiska familjegemenskapen sätter en varm prägel som lättar upp i kontrast till de brutala händelserna.
 
Lee försöker lära sin son att överleva. 
 
Det här är – som förväntat – en film med väldigt lite dialog, vilket sätter lite extra krav på skådespelarna eftersom de enbart kan förlita sig på kroppsspråk och minspel. De sköter sig emellertid briljant. Emily Blunt, John Krasinski och de andra känns solklara i sina roller, och är så där självklart övertygande. Trots att de inte säger mycket lyckas de förmedla en bred räckvidd med känslor, och som tittare blev jag både berörd och underhållen.
 
Evelyn är gravid och ska snart föda sitt barn. 
 
För övrigt är A quiet place en mycket välgjord film, med intelligent manus, snyggt foto, genomtänkta ljudval och fantastisk detaljnivå. Att vi aldrig får någon förklaring på varifrån varelserna kommer eller vad de är, är inte något som stör mig. Tvärt om, så uppskattar jag att detta lämnas obesvarat. Detta eftersom det inte är monstren i sig som är skrämmande, utan den effekt de har på de efterlevande. Vidare är A quiet place inte rakt igenom logisk, men seriöst – vem bryr sig när resterande delar av filmen är så här bra?
 
De mystiska varelserna hör minsta ljud. 
 
Allt som allt är A quiet place en briljant rysare, och en av årets hittills bästa filmer.
 

The Avengers

Regssör: Joss Whedon.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson.
Releasedatum: 5 september 2012.
 
När en oväntad fiende hotar hela Jordens säkerhet måste Nick Fury, chefen för den fredsbevarande byrån S.H.I.E.L.D, hitta ett team som tillsammans kan rädda Jorden från ett katastrofalt öde.
 
 
 
 
 
Jag är generellt kluven till Marvelfilmerna, och The Avengers är inte ett undantag. Å ena sidan levererar skådespelarna starkt och effekterna är rent utav grymma. Jag tycker också om humorn och sättet som karaktärerna kivas med varandra. Men jag har svårt att ta till mig helheten, och i slutändan känns The Avengers som en i mängden.
 
Tony Stark har tillgång till framskriden teknologi. 
 
Jag tycker nämligen att The Avengers inte bjuder på något nytt: vi har sett allt förr. Dessutom består den största delen av filmen av hjärndöd action, och alla långa slag blir i längden väldigt mättat och utmattande. Själva handlingen hamnar i skymundan och mitt intresse försvinner. Jag saknar djup, hjärna och hjärta – här finns inte mycket mer än fart och fläng.
 
Pang, pang och ännu mer pang. 
 
Som helhet är The Avengers okej. Den är definitivt värd att se om du tycker om actionpackade och fartfyllda science fiction-äventyr. Men om du vill se en film som får dig att tänka och känna, så är det inte rätt val.
 

Ödets makt

Regissör: Bronwen Hughes.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 46 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Sandra Bullock, Maura Tierney, Steve Zahn, Blythe Danner, Ronny Cox.
Inspelningsår: 1999.
 
Två dagar återstår till bröllopet när Bens flygplan halkar av banan och lämnar honom strandsatt i New York. Mot bättre vetande liftar han med den lättsinniga Sarah. De råkar ut för missöden och en attraktion för dem samman.
 
 
 
 
 
 
Ödets makt var inte riktigt en film i min smak, av flera anledningar. För det första tycker jag inte om konceptet. Filmen handlar i princip om en man som försöker avgöra om han ska vara otrogen mot sin fästmö eller inte, vilket enligt mig sänder helt fel signaler. Därtill är nästan alla karaktärerna i filmen odrägliga, och samtliga har en orealistiskt negativ syn på äktenskap. Det finns ingenting tilltalande hos dem.
 
På vägen till sitt bröllop blir Ben förälskad i Sarah. 
 
Vidare känns inte manuset särskilt genomtänkt. Händelserna sker sporadiskt och saknar sammanhang, och helt ärligt blir det rätt tråkigt. Ödets makt räknas som komedi men det finns inget roligt med filmen. Den har ingenting viktigt att säga och det genomförandet gör den platt.
 
Allt som allt är Ödets makt en film som du kan skippa utan att ha missat något. 
 

Rampage: big meets bigger

Regissör: Brad Peyton.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Naomie Harris, Malin Åkerman, Jeffrey Dean Morgan, Jake Lacy, Joe Manganiello, Marley Shelton, P.J. Byrne.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Primatologen Davis fäster sig vid den smarta gorillan George. När ett genetiskt experiment förvandlar George och andra djur till farliga supervarelser försöker Davis hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän.
 
 
Jag har svårt att ta Rampage: big meets bigger särskilt seriöst. Jag tycker om Dwayne Johnson och filmen börjar faktiskt helt okej. Men det dröjer inte länge förrän den övergår till det hjärndöda kaos som kännetecknar de flesta, moderna actionfilmerna idag.
 
Claire har egna planer för medlet som gör djuren stora och aggressiva. 
 
Det finns inget som utmärker Rampage. Handlingen är uttjatad, händelseförloppet förutsägbart och efter att ha sett de stora djuren slåss gång på gång på gång kan jag som tittare inte undgå att gäspa. Filmen är inte direkt dålig, och den har några scener som fängslar, men helheten gör inte särskilt stort intryck. Den är helt enkelt för lik alla andra ”monster”-filmer som finns idag.
 
George är ett av djuren som börjar förändras. 
 
Som helhet är Rampage: big meets bigger inte mycket att hurra över. Om du tycker om hjärndöd action, där stora monster slåss med varandra och där en stor, muskulös man räddar dagen – by all means, se den! Men vill du ha lite mer komplexitet i dina filmer bör du fortsätta leta.
 

RSS 2.0