Rampage: big meets bigger

Regissör: Brad Peyton.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Naomie Harris, Malin Åkerman, Jeffrey Dean Morgan, Jake Lacy, Joe Manganiello, Marley Shelton, P.J. Byrne.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Primatologen Davis fäster sig vid den smarta gorillan George. När ett genetiskt experiment förvandlar George och andra djur till farliga supervarelser försöker Davis hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän.
 
 
Jag har svårt att ta Rampage: big meets bigger särskilt seriöst. Jag tycker om Dwayne Johnson och filmen börjar faktiskt helt okej. Men det dröjer inte länge förrän den övergår till det hjärndöda kaos som kännetecknar de flesta, moderna actionfilmerna idag.
 
Claire har egna planer för medlet som gör djuren stora och aggressiva. 
 
Det finns inget som utmärker Rampage. Handlingen är uttjatad, händelseförloppet förutsägbart och efter att ha sett de stora djuren slåss gång på gång på gång kan jag som tittare inte undgå att gäspa. Filmen är inte direkt dålig, och den har några scener som fängslar, men helheten gör inte särskilt stort intryck. Den är helt enkelt för lik alla andra ”monster”-filmer som finns idag.
 
George är ett av djuren som börjar förändras. 
 
Som helhet är Rampage: big meets bigger inte mycket att hurra över. Om du tycker om hjärndöd action, där stora monster slåss med varandra och där en stor, muskulös man räddar dagen – by all means, se den! Men vill du ha lite mer komplexitet i dina filmer bör du fortsätta leta.
 

Pacific rim: Uprising

Regissör: Steven S. Deknight.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny, Burn Gorman, Charlie Day, Tian Jing, Jin Zhang.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Jake Pentecost är en lovande Jaeger-pilot, vars var offrade sitt liv för att säkra mänsklighetens seger mot de monstruösa Kaiju. Men när jorden åter hotas av undergång kallas han till strid av sin före detta andrepilot och den 15-åriga hackaren Amara. De tränas till att bli det starkaste motståndet världen någonsin skådat.
 
 
 
Jag har inte sett originalfilmen från 2013, och efter att ha sett Pacific rim: uprising kan jag inte påstå att jag är särskilt sugen på att göra det. Det är nämligen inte en särskilt bra film. Inget med den är originellt, utan vi har sett allt förut: hjärndöd action mellan robotar och monster. Utöver det är karaktärerna slätstrukna, och handlingen intetsägande. Pacific rim: uprising saknar helt hjärta och själ. Resultatet? En film som jag kommer att ha glömt imorgon.
 
Sexy glance into the camera.. oh yeah. 
 
Det enda som jag tyckte om med Pacific rim: uprising var det visuella. Kameraarbetet är snyggt och effekterna fungerar. Men trots det känns filmen överlag väldigt… B. Manuset känns hafsigt hopskrivet och jag upplever att det inte finns någon riktig tanke bakom det som sker. Därtill gör de färgglada miljöerna i kombination med bristen på komplexitet och det faktum att de oerfarna skådespelarna inte känns mogna i sina roller, att Pacific rim: uprising utstrålar en förnimmelse av barnslighet.
 
Autobots Jaeger-robotarna skyddar planeten mot fara. 
 
Pacific rim: uprising är alltså inte en film jag kan förmå mig att rekommendera. Det är en rätt dum actionrulle som följer den mest klyschiga av mallar. Den har ingenting nytt att erbjuda, och som tittare satt jag uttråkad under nästan hela speltiden.
 

Austin Powers: international man of mystery

Regissör: Jay Roach.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mike Myers, Elizabeth Hurley, Michael York, Mimi Rogers, Robert Wagner, Seth Green.
Releasedatum: 1997.
 
Från att ha varit nedfrusen sedan 60-talet måste den hemliga agenten Austin Powers återigen kämpa mot sin ärkerival Dr Evil. Med hjälp av den sexiga Ms Kensington blir Austin tvungen att stoppa Dr Evils planer på att kontrollera hela världen.
 
 
 
 
 
Det här är verkligen inte min typ av film. En del av mig kan förstå vad det är som tilltalar så många, men samtidigt kan jag inte undgå att känna en visst avsky. För trots att Austin Powers har några underhållande scener – främst tack vare Dr Evil – upplevde jag helheten som oerhört barnslig, och nästintill förnedrande. Skämt som anspelar på sex, droger och som dras på andras bekostnad (främst kvinnors) har aldrig varit något för mig. Det hela fördummar tittaren, och blir i längden rätt osmakligt.
 
Snuskhumor är inte något jag tycker är särskilt roligt. 
 
Utöver de överdrivna och nedsättande skämten, har filmen inte mycket att komma med. Handlingen är urvattnad: väldigt 90-tal, som faller rätt platt med dagens mått. Nej, Austin Powers var inte en film för mig. Några småskratt, visst, men inte i närheten av tillräckligt för att kompensera för alla tillkortakommanden. 
 

Mamma Mia! Here we go again (bio)

Regissör: Ol Parker.
Genre: Komedi, musikal.
Längd: 1 hr 54 min.
Skådespelare: Lily James, Amanda Seyfried, Christine Baranski, Julie Walters, Andy Garcia, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård, Cher, Meryl Streep.
Biopremiär: 20 juli 2018.
 
Sophie lär sig mer om sin mammas förflutna, medan hon är gravid själv.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mamma Mia! Here we go again utspelas fem år efter den första filmen, och växlar mellan handlingsparalleller om Sophie i nutiden och Donna som ung. Det är ett fantastiskt glädjepiller till film, som fick mig att le stort från början till slut. Ända kan jag inte neka att den här musikalfranchisen har fått vidkännas ett ökande antal felsteg. 
 
Sophie förbereder inför invigningen av Hotell Belladonna. 
 
Låt mig börja med det positiva. Mamma Mia! Here we go again är en oerhört inspirerande och underhållande musikal. Vackert filmad, med starka färger och idylliska miljöer förtrollar den tittaren på ett naturligt sätt. Därtill är musiken oerhört medryckande, skådespelarna lika duktiga som alltid och den muntra och öppenhjärtiga stämningen kan få vem som helst på fall. Det är helt enkelt en varm och kärleksfylld komedi: perfekt att se för att fly undan verkligheten ett tag.
 
Vi får följa unga Donna under år 1979. 
 
Men trots att jag är upp över öronen förälskad i Mamma Mia! Here we go again, finns tydliga sprickor i den vackra fasaden som jag inte kan ignorera. För det första är handlingen inte alls lika klockren som i Mamma mia!. Faktum är att den är rätt förutsägbar, eftersom vi sedan tidigare vet det mesta som hänt i Donnas förflutna. Många av scenerna känns därför upprepande, och ibland upplever jag att Mamma Mia! Here we go again inte riktigt är sin egen, utan snarare åker räkmacka på förra filmens framgång utan att anstränga sig särskilt att stå på egna ben. Filmen har också en hel del utfyllnadsscener, och känns inte lika väl sammanhållen som sin föregångare.
 
Sophies tre pappor är lika charmiga som alltid. 
 
Något annat som är till filmens disfavör är att den inte riktigt klaffar med originalfilmen. I Mamma mia! berättades en hel del om Donna och hennes uppväxt, som av olika anledningar har ändrats i Mamma Mia! Here we go again. Exempel på sådant är att Sophies döda mormor plötsligt återuppstår, att Donnas pojkvänner ändrar utseende och att sätten de träffas på inte stämmer överens. Det är inte stora grejer, men avsaknaden av konsekvent tänkande är något som jag blir lite frustrerad av. Utöver det innehåller Mamma Mia! Here we go again också en hel del lösa trådar och klyschiga sammanträffanden, och jag hade gärna velat se en mer trovärdig förankring i verkligheten.
 
Lite tårar i ögonen blir det också. 
 
Summan av kardemumman är att Mamma Mia! Here we go again är en enastående musikal, för en viss typ av människor. Är du den sortens person som irriteras av bristande logik och som är lite kinkig när det kommer till att allt ska upplevas som vettigt? Då är detta inte något för dig. Men har du lätt för att svepas med av sprudlande musik och skådespelarnas genuina glädje, så är Mamma Mia! Here we go again en må bra-film som du inte får missa.
 

Thoroughbreds

Regissör: Cory Finley.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Olivia Cooke, Anya Taylor-Joy, Anton Yelchin, Paul Sparks, Francie Swift, Kaili Vernoff.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Lily och Amanda växer ifrån varandra, men tar flera år senare upp kontakten igen. Trots deras olikheter förs tjejerna samman av Lilys förakt för sin brutale styvfar, och de bestämmer sig för att ta saken i egna händer.
 
 
 
 
 
Thoroughbreds är ett annorlunda drama. Den är olik allt annat jag sett, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker.
 
Lyxtjejen Lily återförenas med sociopatiska Amanda. 
 
Å ena sidan är det uppfriskande med det unika sättet att skildra händelserna. Mörker och humor kombineras till en nästintill absurd blandning, som blir en frisk fläkt i genren. Det är också lätt att svepas med av stämningen, som skapas genom avskalade miljöer och en psykologiskt intressant handling. Filmen är lättsam och spänd på samma gång, och det vackra fotot och de snygga klippningarna kontrasterar mot de annars makabra händelserna. Det hela är oerhört välgjort.
 
Därtill imponerar skådespelarna, särskilt Olivia Cooke som spelar Amanda. Hon bygger upp sin karaktär på ett briljant sätt, och jag fascinerades rejält av hennes kaxiga stil och kvicktänkta men ändå sociopatiska personlighet. Det var mycket tack vare henne som jag fastnade så pass mycket som jag gjorde.
 
Brottslingen Tim häpnas över Lilys rikedom. 
 
Samtidigt finns där sådant som Thoroughbreds hade kunnat göra bättre. För det första hade jag gärna sett ännu större djup hos karaktärerna. Missförstå mig inte, de är som sagt riktigt intressanta redan nu. Men det kändes som att något saknades. Därtill upplevde jag filmen som lite spretig, och jag hade gärna sett färre sidospår och större fokus.
 
Allt som allt är Thoroughbredsen förvånansvärt gripande film. Att beskriva den som ”mystisk” är inte riktigt rätt. Filmen är snarare ”skum”, men på ett bra sätt. Den hade emellertid kunnat bjuda lite mer på sig själv, och ta ut svängarna mer.
 

Saknaden

Regissör: Andrey Zvyagintsev.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 6 min.
Skådespelare: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov, Marina Vasileva, Andris Keiss, Aleksey Fateev.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: TriArt/Universal Sony.
 
Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa. De grälar konstant och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv: Boris med sin yngre, gravida flickvän och Zhenya med sin förmögne älskare. Ingen av dem visar något större intresse för deras 12-årige son Alyosha. Inte förrän han försvinner spårlöst.
 
 
 
 
Saknaden är ett ryskt drama som hyllats av kritiker världen över. Och visst instämmer jag med en del av lovorden. Konceptet är minst sagt intressant och i början var jag hänförd av det som hände. Jag tyckte också om den mörka stämningen, och hur varje scen utstrålar ett slags relaterbart mörker.
 
Ett barns försvinnande förändrar allt. 
 
Men. Saknaden saknar en hel del. Filmen är alldeles för lång i förhållande till innehållet, och det händer för lite. Faktum är att helheten känns väldigt enformig, då det finns få intriger och lite som griper tag. Sen störde jag mig också på att barnet i fråga inte är med särskilt mycket. Han briljerar i de scener som han syns i, men närvarar alldeles för lite. Föräldrarna blev jag istället arg på, på grund av hur de försummar sitt enda barn. Utöver det blev jag besviken på slutet, som kändes alldeles för abrupt och som lämnade många obesvarade frågor.
 
Alyoshas föräldrar bryr sig knappt om honom. 
 
Allt som allt lämnade Saknaden mycket att önska. Det är en film med potential, men som är bättre i idéform än som färdig film. 
 

Vi hade i alla fall tur med vädret

Regissör: Kjell Sundvall.
Genre: Komedi.
Längd: 57 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rolf Skoglund, Claire Wikholm, Gunnar Lindkvist, Lotta Thomsen, Johan Öhman.
Inspelning: 1980.
 
Färden går via överfyllda campingplatser, kladdiga landsvägstavernor och skräniga badplatser. Hoppfullt strävar familjen Backlund genom sol och regn, medan bilen blir trängre och trängre och den korta semestermånaden rinner iväg.
 
 
 
 
 
Det är kul att äntligen ha sett Vi hade i alla fall tur med vädret. Äntligen vet jag vad alla pratat om! Och visst är det en bra film. Smårolig, och definitivt underhållande. Det är också skönt att den är så pass kort: mindre än en timme!
 
Gösta och familjen ska ut på fyra veckors bilsemester. 
 
Men Vi hade i alla fall tur med vädret är också aningen enerverande. Vilket säkert är syftet, förstås. Men det blir lite för mycket helt enkelt. Pappan i familjen är definitionen av oförstående och jag kände att jag varken kunde relatera till eller sympatisera med honom. Utöver det är också klippningen lite ryckig, och ibland känns det som att innehåll hoppas över då scenerna växlas. Därtill känns slutet lite abrupt.
 
Som helhet tyckte jag om Vi hade i alla fall tur med vädret. Filmen har inte wow-faktor, men den var lättsam, underhållande och snabbtittad. Perfekt att se en regnig kväll när inte bättre finns på TV.
 

The Cloverfield Paradox

Regissör: Julius Onah.
Genre: Rysare, science fiction.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl, John Ortiz, Chis O'Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang.
Inspelningsår: 2018.
 
Medan de färdas runt en planet nära krig, testar en grupp forskare ett föremål som kan lösa energikrisen. De hamnar emellertid ansikte mot ansikte med en mörk, alternativ verklighet.
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på The Cloverfield Paradox. Inte för att jag hade förväntat mig ett mästerverk, men jag hade i alla fall trott att jag skulle bli någorlunda underhållen. Och visst finns det några rätt intressanta scener, och specialeffekterna och skådespelarna kompenserar för en hel del brister i manuset. Men det finns inte tillräckligt för dem att arbeta med. Karaktärerna är ointressanta, handlingen obefintlig och klippningen känns rörig. Därutöver är trovärdigheten lång, klyschorna många och antalet obesvara frågor irriterande högt.
 
Det finns många faror i rymden. 
 
Som helhet var inte The Cloverfield Paradox lika bra som jag hade hoppats på. Det är en film med potential, men som slänger bort sina möjligheter genom slarv.
 

Sameblod

Regissör: Amanda Kernell.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi, Olle Sarri, Hanna Alström, Malin Crépin, Julius Fleischanderl.
Releasedatum: 14 juli 2017.
 
Elle Marja, en ung samisk tjej från ett renskötarhem, utsätts för 30-talets rasism med kolttvång och rasbiologiska undersökningar och väljer till slut att rymma från sin samiska internatskola och "bli svensk". Men i kampen för att få status och bli en riktig svensk tvingas hon bryta banden med sin familj och förneka den kultur hon vuxit upp i.
 
 
Sameblod är en bra, svensk film. Den ger god inblick i den samiska kulturen, och skildrar på ett trovärdigt och berörande sätt den rasism som samer har tvingats bemöta. Det är intressant och tankeväckande: men också någorlunda slätstruket. 
 
En grupp samiska barn går på internatskola för att lära sig svenska. 
 
Jag hade önskat att det hänt mer. Det känns inte som att filmen riktigt är på väg någonstans, och Sameblod saknar ett utmärkande klimax. Utöver det finns också en del utfyllnad: upprepande scener och lite för långdragna sekvenser. Det gör tyvärr att filmen upplevs som långsam, och även lite tråkig vissa stunder. Sen hade jag också velat lära känna Elle-Marja och hennes motivationer bättre: varför vill hon så gärna vara med personerna som hatat henne hela hennes liv?
 
Elle-Marje vill inte vara same. 
 
Som helhet är Sameblod bra. Förvånansvärt bra för att vara svensk film. Men jag hade förväntat mig något mer, något extra. Filmen håller sig inom ramarna och tar inte riktigt ut svängarna, vilket också gör att den inte lämnar ett särskilt stort avtryck.
 

Ready Player One

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Science fiction.
Längd: 2 hr 19 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Waithe, T.J. Miller, Simon Pegg.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
När skaparen av den virtuella verkligheten OASIS dör, lämnar han efter sin förmögenhet till den som först hittar det digitala påskägg som gömts där. Den unge hjälten Wade Watts ger sig in i en verklighetsförvrängd jakt fylld av mysterier, upptäckter och faror.
 
 
 
 
Ready player one är en dystopisk film, som baseras på romanen med samma namn av Ernest Cline. Eftersom jag inte har läst boken visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta, men mängden lovord för det litterära verket kan inte ha undgått någon. Därför var förväntningarna ändå höga. Och uppfylldes dem? Njae.
 
I framtiden finns en mer avancerad VR-version. 
 
Missförstå mig inte. Ready player one är en helt okej film. Konceptet är minst sagt läckert, och de visuella effekterna är himla snygga. Det är också roligt att filmen integrerar så många nostalgiska popkulturella referenser, både i form av anspelningar på äldre filmer och genom att använda gammal välkänd musik. Filmen är emellertid inte så ”wow” som jag hade trott.
 
I den virtuella verkligheten sker en ständig kamp om påskägget. 
 
Den är lite för lång. Lite för ofokuserad emellanåt. Och jag upplever att tittaren aldrig lär känna världen ordentligt. Vi kastas direkt in i händelserna och får aldrig en riktig introduktion av världen. Därtill hade jag velat se mer djup och större karaktärsutveckling. Eftersom jag aldrig genuint brydde mig om karaktärerna, blev filmen inte heller spännande på riktigt.
 
Wade är den första som hittar en ledtråd. 
 
Med det sagt är som sagt Ready player one okej. Jag gillar verkligen idén, och trots bristerna förlorade jag aldrig mitt intresse: jag ville hela tiden se mer. Jag ska definitivt läsa boken, för trots att jag hört att den skiljer sig mycket från filmatiseringen så tror jag att det kan vara något positivt. 
 

The vacation of our lives

Regissör: Paolo Virzí.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Helen Mirren, Donald Sutherland, Christian McKay, Janey Moloney, Dana Ivey, Dick Gregory.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Ella och John är ett rätt omaka gift par som tillbringat många år ihop, på sistone med vacklande hälsa. För att liva upp tillvaron rymmer de och ger sig ut på en roadtrip genom USA i sin gamla husbil.
 
 
 
 
 
The vacation of our lives (sve. En sista semester) är en fin film, som baseras på boken The leisure seeker. Den följer den vackra relationen mellan Ella och John, som är ett riktigt gulligt par som spelas av de fantastiska Helen Mirren och Donald Sutherland. Att ha så starka skådespelare i täten höjer definitivt den genomsnittliga kvalitén, och kemin mellan dem känns genuin. De bidrar dessutom med humor, samtidigt som deras övertygande insatser också berör.
 
John lider av Alzheimers och glömmer lätt bort saker. 
 
Men fast The vacation of our lives är bra på ett subtilt sätt, är det något som saknas. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket. Faktum är att filmen är rätt slätstruken, och det skulle behövas lite mer krydda för att verkligen engagera tittaren. Det finns alltså inte något påtagligt fel hos filmen, men bristen på påtagliga ”rätt” blir nästan detsamma.
 
Ella har obotlig cancer och vill ta kontroll över sitt öde. 
 
Allt som allt är The vacation of our lives ett helt okej drama, som går en balansgång mellan att vara vackert lågmäld och beklagligt intetsägande. Efter att ha sett filmen är jag sugen på att läsa boken.
 

The 15:17 to Paris

Regissör: Clint Eastwood.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ray Corasani, Alek Skarlatos, Anthony Sadler, Spencer Stone, Judy Greer, Jenna Fischer, Bryce Gheisar, Stephen Matthew Smith.
Releasedatum: 2 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den 21 augusti 2015 lamslogs världen av nyheten om ett försök till terrorattack på höghastighetståget Thalys till Paris. Ett försök som stoppades av tre modiga, unga amerikaner som vi får följa från barndomen till de osannolika händelserna fram till attacken.
 
 
 
 
Eastwood, Eastwood, Eastwood. Varför? Varför använder du inte din briljanta talang till att skapa lika briljanta filmer? The 15:17 to Paris är en stor besvikelse. Den börjar bra, men tappar en hel del bara efter någon halvtimme. Tempot saktar ner och jag fann helt enkelt inte det som hände särskilt intressant. Men förutom det har jag två huvudsakliga klagomål.
 
Tre vänner på ett tåg blir snart amerikanska hjältar. 
 
Det första är att filmen är oerhört ofokuserad. The 15:17 to Paris handlar om tre män som stoppar ett terroristattack, men själva attacken skyndas förbi ca 10 minuter innan filmens slut. Nästan allt annat är bara utfyllnad, som saknar syfte eller funktion.
 
Min andra kritiska åsikt är skådespelarna. De tre männen som stoppade attacken i verkligheten är också de som spelar de tre männen i filmen. Och det är något som jag tycker är en riktigt cool grej. Men. De är inte särskilt begåvade skådespelare. De agerar inte med någon inlevelse och fick mig helt enkelt inte att fastna för dem.
 
En terrorist börjar skjuta ombord. 
 
Allt som allt är The 15:17 to Paris inte mer än meh. Vissa delar är bra, men ärligt talat upplever jag att den största delen av filmen hade kunnat klippas bort på grund utav ren irrelevans.
 

Mary Magdalene

Regissör: Garth Davis.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rooney Mara, Joaquin Phoenix, Chiwetel Ejiofor, Tahar Rahim, Aariene Labed, Denis Ménochet, Lubna Azabal.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En ung kvinna lämnar landsbygden och sin traditionella familj för att ansluta sig till en ny, radikal folkrörelse där den karismatiskr ledaren, Jesus från Nasaret, lovar förändring i världen. Mary söker efter ett nytt levnadssätt och under sin andliga resa hamnar hon mitt i en historia som för henne till Jerusalem där hon konfronteras med sanningen om Jesus öde och sin egen roll i det.
 
När det kommer till mina tankar och åsikter gällande Mary Magdalene, måste jag medge att jag inte är helt objektiv. Detta eftersom filmen behandlar kristendomen som ämne, och fokuserar på historiska personer som Maria och Jesus. Jag är personligen inte troende, och för att få mig engagerad av filmer med starka religiösa inslag krävs något alldeles extra. Och denna ingrediens hade dessvärre inte Mary Magdalene, något som resulterade i att mitt intresse aldrig fångades upp.
 
Jesus påverkar många livsöden. 
 
Utifrån det jag vet, är filmen emellertid relativt trogen Bibeln. Den är också snyggt väl utförd: med snyggt foto, stiliga kostymer och övertygande skådespelarinsatser. Är du insatt i den kristna religionen och finner den intressant kommer du säkerligen tycka att Mary Magdalene är bra. Men ur min icke-troende synvinkel blev det snarare ett sömnpiller.
 

Game Night

Regissör: John Francis Daley, Jonathan Goldstein.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chanddler, Sharon Horgan, Billy Magnussen, Lamorne Morris, Kylie Bunbury, Jesse Plemons, Michael C. Hall.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Max och Annies regelbundna spelkvällar tas till en ny nivå när Max bror anordnar en fest med ett mordmysterium som tar en oväntad vändning.
 
 
 
 
 
Game night har inte direkt ett nytt och fräscht koncept, men filmen är ändå rätt bra. Skådespelarna är superb. Särskilt Rachel McAdams, som charmar tittaren genom skärmen. Kemin till kollegorna är slående, och deras gemensamma komiska tajming fick mig att skratta oräkneliga gånger. Faktum är att Game night är rätt rolig, och filmen har en del riktigt minnesvärda scener.
 
Gränsen mellan spel och verklighet blir oklar. 
 
Ändå är det något som håller filmen tillbaka. Karaktärerna är lite slätstrukna, händelserna klyschiga och upplägget rätt rörigt med sidspår som inte utvecklas ordentligt. Ibland känns manuset lite krystat och på något sätt upplevde jag filmen som förutsägbar, trots att den innehöll många vändningar. 
 
 En vanlig spelkväll ändrar snabbt riktning. 
 
Allt som allt underhölls jag av Game night. Det är en rolig film: jag skrattade och mådde allmänt bra när jag tittade på den. Samtidigt känns det inte som att den särskiljer sig särskilt mycket från andra komedier.
 

Grease - 40th anniversary edition

Regissör: Randal Kleiser.
Genre: Komedi, musikal.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Travolta, Olivia Newton-John, Stockard Channing, Jeff Conaway, Didi Conn.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Paramount.
 
Den fina flickan Sandy och den fräcka killen Danny förälskar sig under sommaren. När de upptäcker att de går på samma skola, försöker de återuppta romansen.
 
 
 
 
 
 
Grease är sedan länge stämplad som en tidlös klassiker. Ett måste att se. Och nu har det gått hela 40 år sedan den syntes på biodukarna för första gången, vilket såklart firas med en 40-jubileumsutgåva. Det som skiljer jubileumsutgåvan från tidigare exemplar av filmen är att det medföljer mer extramaterial. Skaffar du dig den på bluray, är det förstås även bättre bild- och ljudkvalité. Och det måste jag faktiskt säga: Grease gör sig riktigt bra i HD!
 
Sandy och Danny förälskar sig under sommaren. 
 
När det kommer till själva filmen är jag kluven. Ena halvan av mig tycker att den är mysig. Jag tycker om musiken, och fast låtarna är aningen för långa blir jag glad av soundtracket. Det bidrar med så mycket energi. Samtidigt vill jag tillkännage att Grease inte har mycket till handling. Det finns också många återvändsgränder: sidospår som aldrig riktigt leder någon vart. Till exempel känns det som att enda anledningen till att Frenchy börjar och hoppar av skönhetsskolan är för att få en sång om det.
 
Frenchy börjar på skönhetsskolan. 
 
Och fast jag tycker att Grease är en sevärd och fin film, ser jag också viss problematik med den. Budskapet känns lite skevt: "ändra ditt utseende och din personlighet så får du en pojkvän", typ. Det känns lite... ytligt. Jag är inte heller Team Danny, utan tycker att han är ett svin genom så gott som hela filmen.
 
Fixa håret och byt kläder så blir du accepterad. 
 
Med det sagt så är Grease ändå en charmig film. Och ska man se Grease, så ska man definitivt se denna 40-jubileumsutgåva.
 

Red sparrow

Regissör: Francis Lawrence.
Genre: Thriller.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Joel Edgerton, Matthias Schoenaerts, Charlotte Rampling, Mary-Louise Parker, Ciarán Hinds, Bill Camp.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Dominika är en ballerina som tvingas in i skolan Sparrow, ett hemligt statligt program som förvandlar henne till en agent med rätt att manipulera, förföra och döda.
 
 
 
 
 
Red sparrow börjar lovande. Filmens första halva är riktigt bra. Det är fascinerande att följa Dominikas olycka och spännande att se hur hon tränas till att bli agent. Jag förvånades över brutaliteten och imponerades av Jennifer Lawrence fina prestation. Hon minst sagt övertygar med sin ryska dialekt och sitt vältalande kroppsspråk.
 
Dominika tränas upp till att bli en Sparrow-agent. 
 
Men något händer ungefär halvvägs igenom filmen. När själva agent-delen av Dominikas liv börjar är det som att händelserna stillnar. Tempot saktar ner och jag gick från att sitta som på nålar till att gäspa stort. Det är himla synd, för Red sparrow hade sådan potential. Men jag tappade helt enkelt intresset.
 
Tvingad in i livshotande situationer, måste Dominika ta tuffa beslut. 
 
Allt som allt är Red sparrow bra. Första halvan: toppen. Andra halvan: not so much. Det är en spännande thriller som gör mycket rätt, men som snubblar på mållinjen.
 

The Post

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Meryl Streep, Tom Hanks, Bob Odenkirk, Sarah Paulson, Tracy Letts, Bruce Greenwood.
Releasedatum: 4 juni 2018.
 
Året är 1971 och läckta dokument från CIA visade hur USA:s regering hade ljugit om Vietnamkriget för det amerikanska folket. Tidningen Washington Posts oerfarna ägare ställs inför det svåra beslutet att antingen lyda presidenten eller avslöja sanningen och äventyra sin och hela bolagets framtid.
 
 
 
 
The Post är ett drama med många styrkor. Filmen inleds gripande, med en spännande och annorlunda start. Fotot är utsökt. Och skådespelarna… finns det något som ens kan sätta ord på hur det känns att äntligen se Streep och Hanks i samma film? Den legendariska, dynamiska duon som jag sedan länge avgudat, gör sig bättre tillsammans på skärm än vad som går att förklara. Ändå engagerades jag inte fullt ut av The Post.
 
Ben vill hitta material som konkurrerar med nyheterna hos The New York Times.  
 
Jag har svårt för den här genren, och har sedan tidigare ogillat populära filmer som The wolf of wallstreet, The big short och Spotlight. Inte för att det nödvändigtvis har varit något fel på filmerna, utan för att ämnena de behandlat har medfört ett oerhört långsamt tempo. I grund och botten tycker jag att tidningsredaktioner, politik, juridik och liknande är rätt intressant: men jag vill gärna ha något annat utöver det som driver på berättelsen. Det saknar jag i The Post, vilket tyvärr resulterade i att jag satt aningen uttråkad. Det känns som att man behöver ha ett brinnande intresse för politik och stor insikt i amerikansk historia för att förstå och engageras av filmen fullt ut. Jag saknade det, och därför föll det hela lite platt.
 
Som kvinnlig ägare av The Post får Kay Graham lite respekt.  
 
Som helhet är The Post okej. Fast jag saknar det intresse som filmen kräver för fullt engagemang, fängslades jag av att se Streep och Hanks tillsammans. Tack vare deras insatser, fanns hela tiden något som fick mig att sitta kvar.
 

The Florida Project

Regissör: Sean Baker.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Brooklynn Prince, Willen Dafoe, Bria Vinaite, Mela Murder, Christopher Rivera, Aiden Malik.
Releasedatum: 9 juli 2018.
Distributör: Universal Sony/Scanbox.
 
Sexåriga Moonee bor med sin unga mamma på ett ruffigt motell. De har ont om pengar, men Moonees värld är ändå underbar. Den till synes bistre motellskötaren ömmar under ytan för infallsrika Moonee och hennes kompisar, som ständigt skapar huvudvärk för sin omgivning.
 
 
 
 
Jag både gillar och ogillar The Florida Project. Alltså, jag vet inte riktigt vad jag tycker.
 
Låt oss börja med det positiva. Jag. Älskar. Barnskådespelarna. Deras energi och kaxighet. Deras genuina insatser som känns så spontana och ärliga. Trots att karaktärerna är irriterande snorungar lyckades de charma. Stor eloge till Brooklynn Prince som spelar Moonee. Även de andra skådespelarna presterar bra. Jag tycker också om fotot, som vibrerar av starka färger.
 
Starka färger och livliga barn utgör grunden för filmen. 
 
Nu till det negativa. Jag störde mig väldigt mycket på mamman, som var alldeles för omogen för att jag som tittare skulle respektera henne på något sätt. Sen tyckte jag att det var rätt jobbigt med den skakiga kameran. Men värst var avsaknaden av en konkret handling. Missförstå mig inte, filmen har något som gör att intresset hålls kvar, men ändå känns det som att den inte handlar om något. Därtill är tempot lite för långsamt och det antiklimatiska slutet kommer väldigt abrupt. Det blir som en lång historia som inte får ett riktigt avslut.
 
Motellets ägare får kämpa med Moonees mamma. 
 
Allt som allt tycker jag att The Florida Project är okej. Jag tyckte väldigt mycket om vissa delar. En del scener fick mig att skratta och må bra, medan andra berörde. Samtidigt fanns stunder då jag satt relativt uttråkad. Så jag vet inte. Okej är nog en rätt så bra definition.
 

In Darkness

Regissör: Anthony Byrne.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Natalie Dormer, Ed Skrein, Emily Ratajkowski, Joely Richardson, James Cosmo, Neil Maskell.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Den blinda pianisten Sofia hör ett slagsmål i lägenheten ovanför, som leder till hennes granne Veroniques död. Sofia kommer i kontakt med Veroniques far, en serbisk affärsman anklagad för folkmord under Bosnienkriget. Hon riskerar livet i jakten på svar, men när hennes förflutna kommer ikapp avslöjas hennes jakt på hämnd.
 
 
 
In darkness är en film som försöker alldeles för mycket. Den aspirerar att vara intelligent och djupsinnig, vilket snarare får motsatt effekt. In darkness blir för komplicerad för sitt eget bästa. Som tittare behövde jag kämpa för att hänga med, och jag fick svårt att faktiskt njuta av upplevelsen. Istället upplevde jag filmen som spretig och förvirrande.
 
Blinda Sofia riskerar sitt liv på jakt efter sanningen. 
 
Skådespelarna, fotot och musiken är i grund och botten helt okej. Det är manuset som jag har svårt för. Mängden logiska luckor förstår en annars intressant handling, och ger känslan av att inget i filmen egentligen hänger ihop. Det är synd, för In darkness har verkligen potential – men som tidigare nämnt vill den för starkt chockera tittaren, vilket bara blir rörigt och platt.
 
Allt som allt är jag besviken på In darkness. Premissen lät intressant och jag gillar skådespelarna sedan tidigare, men den var inte tillräckligt väl utförd för att jag skulle underhållas. 
 

Black Panther

Regissör: Ryan Coogler.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 14 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Martin Freeman, Daniel Kaluuya, Angela Bassett, Andy Serkis.
Releasedatum: 29 juni 2018.
Distributör©Marvel
 
När den unga kungen T'Challa dras in i en konflikt med en gammal fiende, i vilken hans hemland Wakanda och hela världen hotas, måste han använda sig av svarta panterns fulla kraft för att rädda dem.
 
 
 
 
Black Panther gör mig kluven. Det är en film som känns urblekt och fräsch på samma gång. Å ena sidan tycker jag mycket om att den anammar en annan kultur än vad som är normen för Marvelfilmer. Det känns nytt och intressant. Samtidigt följer filmen en rätt så typisk mall för superhjältefilmer. Det blir förutsägbart, och jag kan inte undgå att få en känsla av att jag har sett allt förut. Det är helt enkelt lite för mycket tanklös action och för lite djup i min smak.
 
T'Challa måste bevisa att han är en värdig kung. 
 
På plussidan finns dock fler aspekter, däribland de duktiga skådespelarna. Det är roligt att se så många välbekanta ansikten samlade, och deras insatser är som förväntat mycket imponerande. Därtill är effekterna riktigt snygga, och jag gillar även inslagen av humor som filmen har.
 
Drottningmodern vill sin son det bästa. 
 
Som helhet är Black Panther helt okej. Småspännande och smårolig, utan att riktigt ta det ända ut. Tycker du om superhjältefilmer är denna ett måste.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel.

RSS 2.0