Becoming Jane

Regissör: Julian Jarrold.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anne Hathaway, James McAvoy, Julie Walters, James Cromwell, Maggie Smith, Laurence Fox.
Inspelningsår: 2007.
 
Jane Austen lyste upp världen med sina ord. Men hennes liv var också fyllt av passion. När hon var tjugo förälskade hon sig i Tom, och deras förhållande var lika romantiskt som i hennes stora litterära verk. Och precis som i hennes romaner stod valet mellan pengar och kärlek.
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Becoming Jane. Jag hade väntat mig ett mysigt, romantiskt drama i klass med Stolthet och fördom, men denna film är långt ifrån lika självklar. 
 
Jane vill kunna leva på sina romaner. 
 
Trots att skådespelarna är duktiga fastnade jag inte för karaktärerna. De är ytligt gestaltade och som tittare får man inte lära känna dem ordentligt. Därtill är tempot riktigt långsamt. Det händer inte mycket alls, och efter ett tag kom jag på mig själv med att distraheras av annat. Jag blev helt enkelt uttråkad.
 
Att välja mellan kärlek och pengar är inte lätt. 
 
Becoming Jane är inte en dålig film, men jag hade väntat mig mer. Den utmärker sig inte ur mängden kostymdraman utan håller sig bekvämt inom ramen och blir på så sätt en film man lätt glömmer.
 

Fifty Shades Freed

Regissör: James Foley.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jamie Dornan, Dakota Johnson, Eric Johnson, Eloise Mumford, Rita Ora, Arielle Kebbel.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
I hopp om att ha lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, lever det nygifta paret ett liv i överflöd. Men i samma stund som Ana går in i rollen som Mrs. Grey och den ovana känslan av stabilitet får Christian att börja slappna av, dyker nya hot upp som äventyrar deras lyckliga slut innan det ens har börjat.
 
 
 
Jag är kluven när det kommer till Fifty Shades Freed. Det är den sämsta delen i trilogin. Dialogen är krystad, mycket av hettan har försvunnit och händelserna är nästintill parodiska. Filmen är också förvånansvärt lång i förhållande till vad som händer. En del scener känns rätt onödiga, faktiskt. Samtidigt störde jag mig på att de stora, ”viktiga” delarna skyndas förbi, medan de mindre betydelsefulla hamnar i strålkastarljuset. Det blir ett skevt fokus, vilket som följd gör att spänningen uteblir.
 
Anastacia och Christian gifter sig. 
 
Samtidigt kan jag inte undgå att tycka att de här filmerna är trevliga att titta på. Det är något med den idylliska bilden av ett liv i överflöd som helt enkelt ger en mysig tittarupplevelse. Därtill är musiken helt okej, medan fotot och scenografin är riktigt snyggt.
 
Kommer paret att få sitt lyckliga slut? 
 
Som helhet är Fifty Shades Freed en okej avslutning på trilogin. Det är knappast ett mästerverk, men en lättsam och småputtrig tittarupplevelse. Trots filmens många brister är jag rätt säker på att jag kommer att se den igen.
 

Molly's Game

Regissör: Aaron Sorkin.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jessica Chastain, Idris Elba, Kevin Costner, Michael Cera, Jeremy Strong, Chris O'Dowd.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Molly Bloom drev världens mest exklusiva höginsats-pokerspel i tio år, innan hon mitt i natten greps av 17 FBI-agenter med dragna automatvapen. Hos henne spelade hollywoodkungligheter, sportstjärnor, näringslivsjättar och medlemmar i den ryska maffian. Mollys enda allierade var försvarsadvokaten Charlie, som förstod att Molly var mycket mer än vad media försökte få alla att tro.
 
 
Ja! Äntligen en bra film!
 
Molly’s game fångade mitt intresse redan vid första scenen, och höll mig engagerad rakt igenom. Det är en riktigt bra film: med högt tempo, rapp klippning och en annorlunda berättarstil. Berättelsen som vi får följa är förvånansvärt fascinerande, och jag hade aldrig trott att en film om poker skulle kunna vara så spännande.
 
Molly grips mitt i natten för höginsatsspel och involvering med maffian. 
 
Något som jag blev väldigt förtjust i, var Molly Blooms fantastiskt kaxiga attityd. Jessica Chastain, som innehar huvudrollen, är en gudinna. Hon äger filmen: ser fenomenal ut och presterar ännu bättre. Hon är rent utav klockren som Molly, och övertygar med små medel att de är en och samma person. Och hon väckte genuin sympati och intresse för Molly som person.
 
Vi får följa Mollys resa både före och efter arresten. 
 
Det enda negativa jag har att säga om Molly’s game är att den är aningen för lång. Jag upplevde aldrig att filmen blev tråkig, men under vissa delar sackar tempot och en del scener hade lätt kunnat klippas ner. 140 minuter är för mig en smärtgräns när det kommer till speltid, och just Molly’s game hade nog kunnat vara 40 minuter kortare utan att handlingen eller engagemanget från tittaren hade påverkats negativt.
 
Molly litar bara på sin advokat Charlie. 
 
Som helhet tycker jag riktigt mycket om Molly’s game. Filmen är spännande, med hänförande skådespelare och vass redigering. Rekommenderas varmt till er som vill se ett lite annorlunda drama.
 

Ted: för kärlekens skull

Regissör: Hannes Holm.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson, Hanna Alström, Tove Edfeldt, Maria Kulle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
 
Ted Gärdestads genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet fascinerades hela landet av hans glädje, energi och talang. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Teds livsöde kom att beröra en hel nation och hans musik har på många sätt definierat svensk pop.
 
 
 
 
Ted: för kärlekens skull är en fin film, som både värmer och berör på samma gång. Berättelsen är förvånansvärt intressant, musiken nostalgisk och Adam Pålsson presterar väl i rollen som Ted. Det hela gör Ted: för kärlekens skull till en lättsam och mysig feelgood-film.
 
Ted går till ett skivbolag och blir signad direkt. 
 
Men något saknas. När filmen visar glädje och humor lyckas den riktigt bra. Men när det kommer till att skildra Teds psykiska ohälsa faller Ted: för kärlekens skull rätt platt. Som tittare förstår man inte riktigt Teds ”demoner” och det hela hade kunnat skildras på ett betydligt bättre och mer berörande sätt. Som det är nu är det mer ryckigt och spretigt, och inte särskilt sammanhängande. På grund av det tappade jag lite av intresset.
 
Livet går upp och ner, kärleken hittas och förloras.
 
Som helhet är Ted: för kärlekens skull ett bra, svenskt drama. Jag tycker mycket om filmens första halva: som värmer och underhåller. Den andra halvan är också bra, men fängslar inte riktigt lika väl.
 

All inclusive

Regissör: Karin Fahlén.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Suzanne Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm, Goran Bogdan, Jonas Karlsson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
 
En resa till Kroatien med familjen för att fira Ingers 60-årsdag lät som en bra idé tills Inger kom på sin man med att vara otrogen. När planet lyfter finns bara en olycklig Inger och hennes två döttrar med på resan. Det tar inte lång tid innan systrarnas rivalitet om mamman utvecklas till en tävling om vem som bäst kan trösta henne.
 
 
 
 
Jag hade trott att All inclusive skulle vara bättre. Omtolkningen av den danska filmen med samma namn från 2015, är ett glädjelös och klyschfyllt drama som inte utnyttjar sin potential. Karaktärerna är stereotypiska, konceptet inte alls originellt och hjärta saknas helt. 
 
Tove saknar respekt för personer i sin omgivning. 
 
Trots att All inclusive har marknadsförts som komedi är filmen inte särskilt rolig. Visst har den sina gyllene stunder, men största delen av filmen består av att karaktärerna bråkar, vilket inte alls underhöll mig. Skämten faller platt, och jag fick inte alls den glädje och värme som jag förväntat mig. Dessutom syns det hur skådespelarna kämpar med det torftiga manuset, och de många osammanhängande sidospåren med malplacerade sidkaraktärer gör att helheten känns rörig.
 
Antonio betalas för att flirta med Inger. 
 
Som helhet är jag besviken på All inclusive. Jag hade förväntat mig en varm sommarkomedi men fick istället ett deppigt och halvdant utfört relationsdrama.
 

Coco

Regissör: Lee Unkrich.
Genre: Familj, äventyr.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt, Alanna Ubach, Renee victor, Jaime Camil.
Releasedatum: 18 juni 2018.
Distributör©Disney/Pixar.
 
Miguel ger sig ut på en resa till sina förfäders förtrollade rike. Där får han en oväntad vän i skojaren Hector, som hjälper Miguel att lösa mysterierna kring hans familjs berättelser och traditioner.
 
 
 
 
 
Coco är en varm animation för hela familjen. Filmen har härliga karaktärer, bra tempo och riktigt snygga animeringar. Miljöerna är detaljrika och de dynamiska färgerna hänför. Men Coco är inte bara vacker rent visuellt, utan också på ett djupare plan. Filmen har ett fint budskap om att inte glömma våra nära och kära, och lyckades beröra mig djupt. Samtidigt lider den inte brist på humor, och trots att jag skrattade rätt ut fick Coco mig le och att må bra. Filmen påminner lite om Manolos magiska resa. Om du tyckte om den, kommer du säkerligen att gilla Coco också.
 
Miguel vill bli musiker, precis som sin idol. 
 
Det som drar ner filmen är de många klyschorna. Konceptet i sig är unikt, men själva upplägget är förutsägbart och relativt urvattnat. Det är inte svårt att lista ut hur alltsammans kommer att sluta, och det känns som att vi har sett många av händelserna förut. På grund av det blir Coco inte så bra som den hade kunnat vara. Jag kan också tycka att budskapet präntas in i tittarens huvud lite för tydligt, på gränsen till att det hela blir moraliserande. På så sätt anser jag att Cocoär aningen överskattad. Missförstå mig inte: jag tycker väldigt mycket om filmen och tycker att alla borde se den. Men den var inte riktigt lika ”wow” som jag hade förväntat mig.
 
I dödsriket får Miguel träffa sina avlidna släktingar. 
 
Som helhet är Coco vacker: både rent visuellt och på ett djupare plan. Det är en underhållande och berörande film, som passar såväl stora som små. Men personligen tror jag att jag tyckte om Manolos magiska resa snäppet mer.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av Disney/Pixar 2018. 

The Butler

Regissör: Lee Daniels.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, John Cusack, Jane Fonda, Terrence Howard, James Marsden, Alan Rickman, Robin Williams, Mariah Carey.
Releasedatum: 19 februari 2014.
 
Under 30 år arbetar Cecil för sju presidenter och kan från maktens innersta rum bevittna historiska händelser och stora omvälvningar i den amerikanska raspolitiken. Cecil förblir lojal mot makthavarna, samtidigt som hans sönder på olika vis kämpar för de svartas rättigheter.
 
 
 
 
Jag är faktiskt riktigt besviken på The Butler. Filmen börjar starkt, berör redan vid första scenen och ger intrycket av att vara ett kraftfullt drama. Men det dröjer inte länge förrän The Butler tar ett stort steg tillbaka. 
 
Cecil får en tjänst i Vita huset. 
 
Filmen är riktigt, riktigt långsam och tyvärr påverkar det helhetsintrycket negativt. The Butler blir inte i närheten lika gripande som Niceville eller Dolda tillgångar: det händer för lite. Handlingen känns oinspirerad och ibland blir det som sker till och med rörigt. Det är som att filmen vill beröra tittaren så pass mycket att det får motsatt effekt och tappar fokus. Vidare var jag entusiastisk över att se många duktiga skådespelare samlade i samma film. Men de blinkar förbi så pass snabbt att de förblir skådespelare och aldrig lämnar något intryck som sina karaktärer.
 
Butlern servar sju olika presidenter. 
 
Som helhet är The Butler okej, men jag hade förväntat mig mer. Det är en film med potential men som i slutändan är rätt tråkig.
 

Call me by your name

Regissör: Luxa Guadagnino.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Under en strålande italiensk sommar på 1980-talet upptäcker Elio och Oliver den förföriska skönheten i en spirande passion som kommer att förändra deras liv.
 
 
 
 
 
 
Jag ville verkligen tycka om Call me by your name. Jag har bara hört gott om filmen, och hade därför väldigt höga förväntningar. För höga. Det visade sig nämligen att det här inte var en film i min smak, och nu känns det som att jag är den enda personen på jorden som inte tyckte om den.
 
En ung italienare blir kär i en äldre, amerikansk student. 
 
Det som jag gillade med filmen var två saker: skådespelarna och fotot. Skådespelarna känns äkta. De är sina karaktärer, och kemin mellan dem strålar ut genom skärmen. Jag tvivlade aldrig på kärleken mellan Elio och Oliver, och hänfördes av deras passion till varandra. De satte ofta ett leende på mina läppar. När det kommer till fotot är Call me by your name makalöst snyggt filmad. Enastående vyer, dynamiska färger och en angenäm ljussättning gör filmen en ren fröjd för ögat.
 
Sommaren fylls med passion och kärlek. 
 
Men det som fick filmen att falla för min del var tempot. Jag har inte problem med lågmälda filmer, så länge de har något som fångar mitt intresse. Men jag upplevde Call me by your name som alldeles för långsam: den krävde mer tålamod än vad jag hade. Det kände som att handlingen aldrig riktigt kom igång, vilket är himla synd eftersom berättelsen i sig är så fin. Men jag tappade helt enkelt intresset, och i slutändan gjorde inte Call me by your name ett särskilt stort intryck på mig.
 
Elio och Olivers liv kommer att förändras för alltid. 
 
Som helhet tyckte jag inte att Call me by your name var mer än okej. Men i det här fallet kanske det är fel på mig? Alla som jag har pratat med har nämligen älskat filmen. Så varför inte ge den en chans och avgöra själv?
 

The death cure

Regissör: Wes Ball.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 24 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dylan O'Brien, Ki Hong Lee, Kaya Scodelario, Thomas Brodie-Sangster, Will Poulter, Giancarlo Espositio, Aidan Gillen, Patricia Clarkson.
Releasedatum: 11 juni 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Thomas leder sin grupp på deras sista uppdrag: att bryta sig in i den ökända, sista staden, som riskerar att innebära slutet för dem alla.
 
 
 
 
 
Jag tycker mycket om den första filmen i Maze runner-trilogin. Den var spännande, ny och fräsch. Men precis som Divergent-serien har franchisen gått utför. The death cure är inte nödvändigtvis dålig, men den håller inte hela vägen. Särskilt inte i den mån som första filmen.
 
Thomas vill rädda Minho från sin fångenskap. 
 
Jag kan börja med det positiva. Effekterna är snygga. Skådespelarna duktiga. Och actionscenerna är snyggt koreograferade. Det är typ det. För övrigt är filmen rätt utdragen, och alltför många scener känns som utfyllnad. Jag upplever också att det var för många actionscener: något som i längden blev rätt tröttsamt att se på. Att manuset sedan är fyllt med klyschor och har ett relativt urvattnat och förutsägbart upplägg, främjar inte heller filmen.
 
Theresa arbetar åt WCKED.
 
The death cure förlorar också på att det har gått så pass lång tid sedan föregångaren, The scorch trials. Som tittare har jag nästan hunnit tappa intresse för karaktärerna som jag en gång brydde mig om, vilket resulterar i att jag inte alls bryr mig lika mycket om vad som händer som filmen förutsätter. Jag känner inte för karaktärerna, och av den anledningen blir det hela aldrig särskilt spännande.
 
För att få slut på farsoten måste gruppen riskera sina liv. 
 
Som ni förstår var detta lite av ett antiklimax. Jag saknar den unika uppbyggnaden och de oväntade vändningarna från första filmen. Men med det sagt kan jag inte heller påstå att The death cure är en dålig film. Den underhåller, men hade helt enkelt kunnat vara bättre.
 

Jumanji: welcome to the jungle

Regissör: Jake Kasdan.
Genre: Äventyr, action, komedi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black, Karen Gillan, Rhys Darby, Alex Wolff, Morgan Turner.
Releasedatum: 28 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Fyra tonåringar upptäcker ett tv-spel, där de antar figurernas personor. De inser snart att målet med Jumanji inte är att vinna: det är att överleva. För att återvända till verkligheten oskadda måste de ta sig an sitt livs farligaste äventyr och förändra sättet de ser på sig själva.
 
 
 
 
Jag har inte sett den ursprungliga Jumanji, och kan därför inte uttala mig huruvida Jumanji: welcome to the jungle förhåller sig till originalet. Jag kan däremot säga att jag tycker om konceptet, trots att det blir lite fånigt ibland. Jag gillar idén med att transporteras till en spelvärld, och här görs det hela rätt bra. Det är actionfyllt, snyggt och helt enkelt underhållande.
 
De fyra vännerna transporteras in till spelet Jumanji. 
 
Handlingen är inte direkt nytänkande och karaktärerna är rätt stereotypiska. Men ärligt talat gör det inte särskilt mycket, mest tack vare skådespelarna som förhöjer upplevelsen. De levandegör sina roller och bidrar med en hel del humor, som är den huvudsakliga anledningen till att filmen är värd att se. Förövrigt hade jag emellertid önskat lite mer spänning och äventyr. Som det är nu känns djungeln för trygg, och spelets olika banor är enkelt avklarade. Lite för mycket fokus ligger på överdrivna actionscener med maskerade motorcykelknuttar, snarare än det verkliga äventyret, vilket är synd.
 
Lite för lite äventyr och för mycket action i min smak. 
 
Som helhet är Jumanji: welcome to the jungle helt okej. Skådespelarna gör definitivt filmen värd att se. Men blir du lätt uttråkad av nästintill non-stop action så kanske du bör kolla in originalet istället, som sannolikt inriktas mer på äventyret i det hela.
 

Se upp för dårarna

Regissör: Helena Bergström.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rakel Wärmländer, Nina Zanjani, Korhan Abay, Zinat Pirzadeh, Dan Ekborg, Birgitte Söndergaard.
Inspelningsår: 2007.
 
"Elin är dotter till en självupptagen kriminalprofessor, och Yasmins pappa är en turkisk hjärtkirurg som får nöja sig med att köra tunnelbana i Stockholm. Tjejerna träffas när de söker till Polishögskolan och deras vänskap sätts på prov i väntan på intagningsresultatet."
 
 
 
 
 
Se upp för dårarna är en småcharmig film. Det är en rätt så typisk svensk komedi, som egentligen inte tillför något till genren. Men jag tycker om den. Det som händer är lätt att ta till sig och som tittare mår jag bra av den lättsamma tonen. Det finns något varmt och mysigt över filmen, som gör att jag förlåter den för dess många brister.
 
Yasmins föräldrar försöker anpassa sig till livet i Sverige. 
 
För visst har Se upp för dårarna brister. Manuset är klyschigt, dialogerna stundtals pinsamt otrovärdiga, scenerna ofta hackigt klippta och handlingen förutsägbar. Men det är lite det som jag hade förväntat mig av den här typen av film. Och visst gör det att Se upp för dårarna haltar ibland, men jag tycker inte att det förstör helheten.
 
Allt som allt är Se upp för dårarna en trivsam komedi, som passar dig om du tycker om svenska klassiker.
 

Insidious: the last key

Regissör: Adam Robitel.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lin Shaye, Leigh Whannell, Angus Sampson, Kirk Acevado, Caitlin Gerard, Spencer Locke.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Den skickliga parapsykologen Elise ställs inför det mest skrämmande och personliga fall hon hittills stött på, där hon blir hemsökt i sitt eget hem.
 
 
 
 
 
 
Skräck är inte min genre. Inte för att jag tycker att det är obehagligt att se på, utan för att det helt enkelt inte underhåller mig. Insidious: the last key är inte ett undantag.
 
Elise försöker övervinna monstren från sitt förflutna. 
 
Det här är faktiskt en rätt så tråkig film. Tempot är långsamt, handlingen uttjatad och det finns inte mycket till hjärta eller klimax. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket, och jag kan inte direkt påstå att jag satt som på nålar av spänning. Dessutom är Insidious: the last key, som de flesta rysare, överdriven och orealistisk: något som skräckfans såklart accepterar men som jag personligen har rätt svårt för. Monster och plötsliga läten får i mina ögon snarare en komisk effekt än kuslig.
 
Skräck eller komedi? Det är frågan det.  
 
Ni förstår alltså att jag är aningen partisk när det kommer till skräck. Det är helt enkelt inte min typ av film. Om du tycker mycket om lite lågmälda skräckfilmer så kan du säkert tycka om Insidious: the last key. Men för mig var det en rätt så tråkig tittarupplevelse.
 

In the heart of the sea

Regissör: Ron Howard.
Genre: Drama, äventyr, biografi.
Längd: 2 hr 1 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Brendan Gleeson, Michelle Fairley, Tom Holland.
Releasedatum: 25 april 2016.
 
År 1820 blev valfångstfartyget Essex attackerat av en jätteval, en katastrof som inspirerade författaren Herman Melville till att skriva romanen Moby Dick. Besättningen kämpar mot stormar och svält och tvingas göra de mest otänkbara saker för att överleva.
 
 
 
 
 
In the heart of the sea är en bra film, med potential att bli fantastisk om inte resurser hade kastats bort på ytligheter. 
 
Owen behöver ordna 2000 fat med valspäck innan besättningen kan återvända hem. 
 
Låt oss börja med det positiva. Filmen har en väldigt gripande handling. Själva konceptet i sig bär en enorm kraft, och det är riktigt intressant att se hur händelserna avlöser varandra. In the heart of the sea har en del riktigt starka scener, som jag sannolikt kommer att minnas livet ut. Därtill är fotot snyggt och effekterna läckra.
 
Så var går filmen på grund? En aspekt är att tempot sackar ibland, men den största svagheten är avsaknaden av djup. Vi lär nämligen inte känna karaktärerna ordentligt, något som till en följd gör att jag som tittare helt enkelt inte brydde mig om deras makabra öden. Moviezine skrev i sin recension av filmen: ”En scen där fyra utsvultna män i en livbåt drar lott om vem som ska skjuta sig själv och överlämna sitt kadaver åt de andra har ju alla förutsättningar att bli gripande – förutsatt att man som åskådare bryr sig om dem överhuvudtaget” (Bolin, 2015), och jag kan inte instämma mer med de orden.
 
En av valarna har fått nog av allt dödande. 
 
Som helhet är In the heart of the sea en minnesvärd film, men som på grund av den grunda skildringen av karaktärerna inte gör ett så stort intryck som jag hade önskat.
 

Bolin, Jake (2015). Dramatisk yta utan djup, Moviezine. Senast uppdaterad 15 december. URL: https://www.moviezine.se/movies/heart-of-the-sea (hämtad 13 maj 2018).


Gifta på låtsas

Regissör: Peter Weir.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Gérard Depardieu, Andie MacDowell, Bebe Neuwirth, Gregg Edelman, Robert Prosky, Ethan Phillips.
Inspelningsår: 1990.
 
"Brontë och George måste vara gifta. Brontës kommande hyresvärd godkänner bara äkta par. Georges kommer att slängas ut ur USA om han inte kan gifta sig med en amerikan. Vigseln tar tre minuter i Rådhuset, och de behöver inte träffas förrän skilsmässan om ett år. Men det visar sig att invandrarverket gör hembesök för att se att det inte är en bluff. Nu måste de spela nygifta."
 
 
 
Gifta på låtsas är en sån där film som är riktigt trevlig att se, men som man snabbt glömmer bort efteråt. Det är egentligen inget med filmen som är unikt. Den enkla berättelsen har vi sett förut, och i det stora hela är det en rätt så typisk romantisk komedi. Lättsam, smårolig och definitivt mysig. Men inget speciellt.
 
Brontë och George måste låtsas vara gifta. 
 
Filmen flyter på bra och gör inte direkt några fel. Det enda jag reagerade på var det förutsägbara händelseförloppet, samt att vissa scener är rätt så överdrivna. Dessutom blev jag inte riktigt övertygad om kemin mellan Brontë och George, och den successivt växande förälskelsen mellan dem kändes inte trovärdig.
 
Brontë gillar inte att ljuga för sin bästa vän. 
 
Allt som allt är Gifta på låtsas en halvbra film, en sådan där myspys-rulle som man underhålls av men sedan aldrig tänker på igen.
 

Wind River

Regissör: Taylor Sheridan.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare:  Jeremy Renner, Elizabeth Olsen, Julia Jones, Kelsey Asbille, Teo Briones, Graham Greene.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En flicka hittas död av viltvårdaren Cory. För att lösa fallet skickar Jane av FBI från Las Vegas. Tillsammans tvingas detta högst omaka par samarbeta i jakten på mördaren.
 
 
 
 
 
 
Wind river hade stor potential. Konceptet är riktigt starkt, skådespelarna duktiga, och fotot är himla snyggt. De vackra landskapsvyerna tar andan ur tittaren och musiken bidrar effektivt till stämningen. Men. Wind river är utdragen. Tempot är väldigt långsamt, och det känns som att det händer alldeles för lite i förhållande till speltiden. Och tyvärr drar det ner helheten. Jag ville verkligen tycka om filmen, men förlorade rätt snabbt intresset. Riktigt synd på en förövrigt bra film.
 
Jane försöker lösa mordgåtan. 
 
Det här blir en kort recension, för jag har ärligt talat inte mer att säga. Om du gillar kriminalare med lite långsammare tempo så lär det här passa dig som handen i handsken. På riktigt, då borde du verkligen se den: för filmen har ett grymt spännande koncept. Men söker du action eller bara rätt allmänt vill att det ska brinna lite i knutarna, är Wind river inte en film för dig. Betyget skildrar således inte nödvändigtvis filmens kvalité, utan enbart huruvida den passade just mig.
 

Downsizing

Regissör: Alexander Payne.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Christoph Waltz, Hong Chau, Kristen Wiig, Rolf Lassgård, Udo Kier.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Fox.
 
Som en lösning på planetens överbefolkning har norska forskare uppfunnit ett sätt att krympa människor till en decimeters längd. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul och hans fru Audrey.
 
 
 
 
Jag är besviken på Downsizing. Den var inte alls vad jag förväntat mig. Filmen börjar lovande och har en del roliga stunder, men ju mer tid som passerar desto mer började jag ifrågasätta om det var värt att fortsätta titta.
 
En norsk forskare kommer på lösningen på jordens överbefolkning. 
 
Anledningen till att jag var hajpad över att se Downsizing, var för att jag såg fram emot kulturkrockarna i och med att protagonisterna krymptes i storlek. Till min frustration fanns emellertid inte några kulturkrockar. De krymps, men lever i princip ett helt vanligt liv. De bor i miniatyrhus i miniatyrstäder, och behöver på så sätt inte hamna i konflikt med ”stora” saker. Det är nästan att jag knappt tänkte på att de var små över huvud taget, bortsett från enskilda detaljer här och där.
 
Paul bestämmer sig för att bli liten. 
 
Men trots att detta förstås var till en stor besvikelse, var det inte främsta anledningen till att jag inte tyckte om Downsizing. Det finns främst två orsaker till att jag inte gillade filmen: tempot och strukturen. Filmen är väldigt utdragen, och en stor del av speltiden satt jag uttråkad. Men värst är att den känns oerhört spretig. Efter ungefär en timme ändrar Downsizing stil helt, och det känns nästan som att titta på två helt skilda filmer. Det var personligen inte något som jag uppskattade. Dessutom upplever jag det satiriska budskapet som lite för predikande.
 
Livet som liten är i princip samma som det som stor. 
 
Som helhet var tyvärr Downsizinginte en film i min smak. Jag hade förväntat mig komik och härliga kulturkrockar, men fick istället ett moraliserande drama som drog ut alldeles för mycket på tiden.
 

Oliver Twist

Regissör: Roman Polanski.
Genre: Drama, familj.
Längd: 2 hr 4 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Barney Clark, Ben Kingsley, Leanne Rowe, Jamie Foreman, Edward Hardwickle, Jeremy Swift.
Releasedatum: 1 november 2006.
 
Oliver Twist rymmer till London efter en hemsk barndom på ett fattighus på landsbygden. Här blir han medlem i ett gäng av gatupojkar. Men när Oliver blir anklagad för ett brott han inte begått, sätts stenen i rullning.
 
 
 
 
 
 
Oliver Twist är en mysig familjefilm, som hade kunnat vara snäppet skarpare. Allt görs egentligen bra – men på något sätt känns det samtidigt som att det finns utrymme för förbättring på alla fronter.
 
Fagin använder gatubarn för att stjäla. 
 
Till exempel skådespelarna. Ben Kingsley är fantastisk, men jag undrar om Barney Clark verkligen var rätt val för huvudrollen. Visst är han söt, men han har inte särskilt mycket inlevelse, vilket gör att hans karaktär upplevs som lite tråkig. När det kommer till handlingen gillar jag själva grundidén, men det hela pågår lite för länge och filmen hade nog mått bra av att klippas ner till en rimligare längd.
 
Sen tycker jag om att Oliver Twist är så pass mörk och brutal som den är. Samtidigt är känns det fånigt och stundtals skrattretande, då det hela framställs på ett tillgjort sätt för att även barn ska kunna se filmen. Det blir helt enkelt lite motstridigt att skildra död och misshandel på ett barnvänligt vis.
 
Oliver blir vän med en grupp gatupojkar. 
 
Som helhet tycker jag definitivt om Oliver Twist, men det är inte en film som jag skulle njuta av att se om och om igen.
 

Panic Room

Regissör: David Fincher.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jodie Foster, Kristen Stewart, Forest Whitaker, Dwight Yoakam, Jared Leto, Patrick Bauchau.
Inspelningsår: 2002.
 
Meg och hennes dotter har just flyttat in i ett stort hus i Manhattan, som tidigare tillhört en miljonär som lät installera ett panikrum för att skydda sin förmögenhet. En kväll när de gått och lagt sig kommer tre män med avsikt att leta efter en väska full med pengar. Men de vet inte att huset nu är bebott.
 
 
 
 
Panic room frustrerar mig verkligen. Det är en film med oerhört många brister, men som i grund och botten ändå är bra. Skådespelarna är begåvade och spänningen håller mig som tittare fängslad rakt igenom. Därför skapas en inre strid: å ena sidan kunde jag inte slita mig från skärmen, men samtidigt irriterades jag enormt över det ogenomtänkta manuset.
 
Meg och hennes dotter gömmer sig i panikrummet när de får inbrott. 
 
Panic room är nämligen rätt dum. Den ger nästan ingen bakgrundsinformation till det som händer, och inbrottstjuvarna känns ungefär lika seriösa som de i Ensam hemma. Därtill gör den begränsade miljön att thrillern upplevs som lite enformig, och de stereotypiska karaktärerna fick mig att sucka djupt gång på gång. Men värst av allt är de logiska luckorna. Manuset har fler hål än schweizerost, och alla irrationella händelser sänker trovärdigheten enormt och gör att filmen känns billig.
 
Inbrottet blir snart en kamp på liv och död. 
 
Trots att Panic room sätter krokben för sig själv kan jag inte undgå att tycka om filmen. Den är spännande, trots att min hjärna skriker att det som sker omöjligen skulle kunna hända i verkligheten. Därför rekommenderar jag Panic room till dig som har lätt att förbise förutsägbara sammanträffanden och ologiska vändningar.
 

Back to the future

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Science fiction, komedi.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover, Thomas F. Wilson.
Inspelningsår: 1985.
 
Marty är en typisk tonåring från 1980-talet, som av en slump skickas till 1955 i en tidsmaskin uppfunnen av den galne vetenskapsmannen Emmett. Han blir tvungen att se till att hans då tonåriga föräldrar träffas och blir förälskade i varandra, så att han kan återvända till framtiden.
 
 
 
 
 
De flesta har antagligen redan sett Back to the future-filmerna vad det här laget. Det är trots allt en mycket omtalad trilogi, som jag av någon anledning helt enkelt inte har tagit mig an förrän nu. Men på sistone har jag försökt beta igenom lite äldre, populära filmer och serier för att ”förstå snacket” som går. 
 
Doc har byggt en tidsmaskin. 
 
Jag förstår varför Back to the future är en klassiker. Det är en bra film. Underhållande, charmig, till gränsen på fånig. Jag gillar den lättsamma stämningen och tycker om kulturkrockarna som uppstår när Marty reser i tiden. Filmen har också många troper och logiska luckor, men det är något som bidrar till charmen snarare än stör. 
 
Arbetet går inte riktigt som planerat. 
 
Jag tycker inte att Back to the futurevar exceptionell på något sätt, så lite överskattad måste jag säga att den är. Men det är en underhållande och bra film: varken mer eller mindre.
 

Pretty in pink

Regissör: Howard Deutch.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Molly Ringwald, Harry Dean Stanton, Jon Cryer, Annie Pots, James Spader, Andrew McCarthy.
Inspelningsår: 1986.
 
"Hon är en high school-tjej från fel stadsdel. Han är den rike snyggingen som bjuder henne på balen. Men när deras romans växer hotas den av grupptryckets plågsamma verklighet."
 
 
 
 
 
 
Jag känner mer rätt neutralt inställd till Pretty in pink. Jag ställer mig inte till dem som anser att filmen är ett mästerverk, men tycker inte heller att den är dålig. Den mest är.
 
Andie drömmer om det perfekta livet. 
 
Det jag tycker om är den mysiga stämningen. Det är en klassisk 80-talsfilm, vilket ger en väldigt tilltalande atmosfär. Det är dessutom roligt att se de numera välkända skådespelarna i sina unga år. Exempelvis syns både Jon Cryer från Two and a half men och James Spader från The Blacklist i rollerna.
 
Det jag tycker mindre om är att filmen inte har mycket till handling. Den är dessutom klyschig, och bjuder egentligen inte på något som vi inte har sett förut. Jag tycker också att konceptet är lite överdrivet. Det pratas hela tiden om att huvudpersonen Andie är fattig och att paret möter grupptryck, men det är inget som man märker i filmen. Andie har både hus, bil och husdjur och det så kallade ”grupptrycket” handlar egentligen bara om två personer som inte stöttar relationen. Jag tycker alltså att det var mycket liv kring ingenting.
 
Duckie har varit förälskad i Andie länge. 
 
Som helhet är Pretty in pink okej. En småmysig film, som inte gör särskilt stort intryck. 
 

RSS 2.0