Ghost in the shell

Regissör: Rupert Sanders.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Major räddas undan döden, och blir den första av sitt slag: en mänsklig hjärna i en artificiell kropp, designad för att bekämpa cyberbrottslingar. När hon utreder en brottsling gör hon en upptäckt om sitt tidigare liv, och den organisation hon skapades för att tjäna."
 
 
Ghost in the shell har potential. Konceptet är fascinerande och filmen är riktigt snyggt gjord, med uppseendeväckande effekter, vackert foto och härligt starka färger. Men tyvärr är handlingen för blek och fantasilös för att gripa tag. Långa sekvenser är rätt överdrivna och tråkiga, mycket upprepas och ofta fann jag mig själv med att distraheras av annat. Jag upplevde helt enkelt inte att filmen någonsin blev spännande.
 
De många actionscenerna känns upprepande och ofta innehållslösa. 
 
Utöver den tunna berättelsen hade jag också svårt för karaktärerna. De känns så intetsägande, och hade behövt betydligt mer djup för att jag skulle fastna för dem. Nu känns de mest som tomma skal (pun intended) och jag brydde mig inte om vad som hände med dem.
 
Skådespelarna är duktiga men rår inte på det svaga manuset. 
 
Allt som allt är Ghost in the shell okej. Den är riktigt snygg utåt sett, men saknar det hjärta som skulle ha fått mig att engageras känslomässigt. Som helhet hade jag hoppats på mer.
 

Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken

Regissör: Spike Brandt.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 9 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: JP Karliak, Jess Harnell, Lincoln Melcher, Mick Wingert, Lori Alan.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Tom och Jerry blir kompisar med den godhjärtade Kalle Spann och försöker hjälpa honom att få en gyllene biljett och en rundtur i Willy Wonkas magiska fabrik. Inne i fabriken väntar en fantasivärld som är en fröjd för både öga och öra."
 
 
Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken har fått mycket kritik. Tittare har klagat över logiska luckor, gnällt om att Tom och Jerry inte passar i Roald Dahls värld och till och med beklagat sig över att filmen håller sig för nära originalberättelsen. I mitt tycke är allt detta överanalyserande. Vad hade de egentligen förväntat sig? Självklart är detta inte ett mästerverk, men jag tycker att upplägget fungerar bra och jag blev förvånansvärt underhållen.
 
Tom och Jerry måste hjälpa Kalle att uppfylla sin dröm. 
 
Berättelsen, som grundas på Dahls klassiker Charlie and the chocolate factory, är lika intressant som alltid och gör sig faktiskt rätt bra tillsammans med Tom och Jerry. De sockersöta karaktärerna – OMG vad gullig Tuffy är! – är lätta att tycka om, musiken är riktigt svängig och det finns lagom mycket spänning för att engagera unga tittare. Att animationerna därtill är mer lik de som använts i de gamla Tom and Jerry-serierna, snarare än de plastiga nya, är ett stort plus och väcker nostalgi hos oss äldre.
 
Crossovern mellan filmerna fungerar förvånansvärt bra. 
 
Som helhet är jag faktiskt nöjd. Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken må ha brister, men det är ändå en fin barnfilm som även vuxna kan underhållas av, om så bara av nostalgiska skäl.
 

Before the flood

Regissör: Fisher Stevens.
Genre: Dokumentär.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ki-moon Ban, George Bush, Barack Obama, Bill Clinton.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Filmskaparen Fisher Stevens och skådespelaren, miljöaktivisten och FN:s fredsbudbärare Leonardo DiCaprio ger en gripande inblick i de dramatiska klimatförändringar som sker världen över till följd av global uppvärmning."
 
 
Från början kändes Before the flood som en tråkig lärofilm från skolan. Men filmen ryckte upp sig, och fortsättningen utvecklades och blev betydligt mer dynamisk än början.
 
Isarna smälter och vattennivåerna höjs. 
 
Before the flood är nämligen en vacker, tankeväckande och lärorik dokumentär. Att Leonardo DiCaprio åker mellan olika delar av världen och diskuterar miljöfrågor med världsledare, forskare och personer som redan drabbats av planetens klimatförändringar låter inte särskilt lockande – men visade sig vara förvånansvärt fängslande. DiCaprio är riktigt insatt i ämnet, och det är inspirerande att se hans glöd för miljön.
 
De senaste åren har hälften av alla korallrev försvunnit. 
 
DiCaprios engagemang och regissörens sätt att skildra hotet berörde mig oväntat djupt. Men filmen gjorde mig också arg – arg på mänskligheten och arg på personer som blint vänder kinden till, inte tillkännager problemet eller tänker på sin konsumtion. Alltför få inser att vi måste agera nu. Den skrämmande sanningen är att klimatförändringarna inte är ett avlägset hot som vi kan avväpna i framtiden – det sker nu. Isarna smälter, vattennivån ökar och atmosfären fylls med allt mer föroreningar, och faktum är att vi är de sista som kan göra något åt det innan det är för sent. Precis som före detta president Obama säger i filmen, så handlar det inte längre om en miljöfråga, utan om ett säkerhetshot.
 
Regnskogarna bränns för att ge plats åt plantage med palmolja. 
 
Som helhet är Before the flood en mycket viktig film. Det kanske inte är den mest underhållande dokumentären, men den uppfyller sitt syfte väl: att få tittaren att tänka efter och att öka medvetenheten om det miljöhot som vi står inför.
 

Darkland

Regissör: Fenar Ahmad.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 53 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dar Salim, Stine Fischer Christensen, Ali Sivandi, Jakob Ulrik Lohmann
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal.
 
"Zaid njuter av livet som framgångsrik hjärtkirurg. En natt får han besök av sin lillebror Yasin som desperat ber om pengar, men som han bryskt avvisar. Kort därefter hittas Yasin död och Zaid översköljs av skuldkänslor. Hans sorg övergår snabbt i vrede och Zaid blir besatt av att hitta gärningsmannen."
 
Danska thrillern Darkland har potential. Filmen börjar riktigt spännande och har en del adrenalinpumpande actionscener som griper tag. Dessutom presterar skådespelarna över förväntan. Ändå fastnade jag inte.
 
Zaid ger sig ut på Köpenhamns gator, på jakt efter hämnd. 
 
Att jag inte fastnade beror främst på tempot – filmen är alldeles för långsam. Ju mer tid som gick, desto mer förlorade jag intresset för karaktärerna och handlingen. Fast konceptet i sig är engagerande, upplevde jag helt enkelt helheten som tråkig just för att saker och ting rörde sig så långsamt framåt. Sen är också trovärdigheten en bristande punkt, men det är inget som jag hade stört mig på om filmen hade haft mer ös.
 
Läkare på dagen, mördare på natten. 
 
Allt som allt är Darkland en intressant film, vars potential kastas bort på ett alldeles för händelselöst upplägg.
 

Going in Style

Regissör: Zach Braff.
Genre: Komedi.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Caine, Morgan Freeman, Alan Arkin, Matt Dillon, Christopher Lloyd, Josh Pais.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Willie, Joe och Al bestämmer sig för att ta saken i egna händer när deras pensionsutbetalningar fryser inne. För att kunna betala sina räkningar och hjälpa nära och kära bestämmer de sig för att riskera allt och råna banken som roffat åt sig deras pengar."
 
 
Going in style är en förvånansvärt välgjord remake av Seniorligan från 1979. Den är överraskande mysig, med bra tempo och en lättsam ton. Filmen går inte direkt utanför ramarna, men i det här fallet behövs det inte för att den ska lyckas underhålla.
 
De tre vännerna blir av med sina pensionspengar. 
 
Där Going in style saknar hjärna kompenserar filmen stort med hjärta. Komedin är faktiskt riktig rolig, och fast skämten inte är särskilt banbrytande fick de mig att skratta högt flera gånger. Detta främst tack vare de duktiga skådespelarna. En legendarisk ensemble veteraner spelar de tre huvudrollerna med en enastående kemi. Visserligen är valet av Freeman, Caine och Arkin som skådespelare tryggt och förutsägbart eftersom de gjort liknande roller så ofta att de skulle kunna göra det i sömnen, men det fungerar icke desto mindre väl. Deras oförglömliga charm och glödande energi gör filmen riktigt underhållande.
 
Willie, Joe och Al kontaktar en bov för att få lite tips. 
 
Som helhet är Going in style en enkel men roande komedi, med lysande skådespelare och varm humor kryddat med en liten dos satiriskt allvar.
 

Guardians of the galaxy

Regissör: James Gunn.
Genre: Sci-fi, äventyr, action.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe saldana, Dave Bautista, Bradley Cooper, Vin Diesel, Lee Pace, Glenn Close.
Releasedatum: 1 december 2014.
Distributör: Disney, ©Marvel.
 
"Äventyraren Peter stjäl ett mystiskt klot och blir föremål för en skoningslös prisjakt. För att undkomma fiender sluter han motvillig vapenvila med den skjutglade tvättbjörnen Rocket, trähumanoiden Groot, lönnmördaren Gamora och den hämndlystne Drax."
 
 
Guardians of the galaxy har en sliten struktur. Handlingen är uttjatad och händelserna förutsägbara. Den är också smårörig, och stundtals för ”spacad”. Magiska klot, långa actionscener, det klassiska ”jag-ska-döda-alla-i-universum”-hotet och många andra utnötta troper blir helt enkelt lite för mycket. Ändå är det allt annat än en blek produktion, och filmen lyckas mot alla odds underhålla.
 
Peter försöker charma sig in i Gamoras hjärta. 
 
Det som får filmen att sticka ut är främst humorn. Ibland känns skämten framtvingade, men för det mesta är de fantastiskt roande. Karaktärerna är oerhört charmiga, och jag älskar verkligen deras sinne för humor. Envisa tvättbjörnen Rocket och gravallvarliga Drax är favoriterna, som bjöd på flest skratt. De bidrog med en gladlynt ton som lättade upp det annars lite tunga konceptet.
 
De omaka vännerna måste hindra galaxen från att förintas. 
 
För övrigt har filmen läckra effekter, många duktiga skådespelare och störtskön musik. Som helhet är alltså Guardians of the galaxy en bra film – som trots sin opersonliga och klyschfyllda handling, har en hel del spänning och humor. Det är inte min Marvel-favorit (X-Men och Doctor Strange ligger fortfarande i toppen) – men definitivt en film värd att se, om så bara för humorns skull.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

The Boss Baby

Regissör: Tom Mcgrath.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Alex Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel, Lisa Kudrow, Tobey Maguire.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Dreamworks.
 
"Sjuårige Tim finner plötsligt att hans föräldrars kärlek svalnar när hans lillebror kommer till världen – klädd i kostym visar han att det är han som bestämmer. När Tim upptäcker att Babybossen är på ett hemligt uppdrag går han med på att hjälpa honom."
 
 
The Boss Baby är ett småroligt och snyggt animerat äventyr som passar hela familjen. Den har ett charmigt koncept som skiljer filmen ur mängden, och fast vissa repliker känns lite torra har The Boss Baby en hel del upplyftande humor som fick oss i soffan att skratta rätt ut. Jag tycker mycket om den lite karikatyriska känslan, och underhölls mycket den parodiska skildringen av småbarnsfamiljers vardag.
 
Tim förstår direkt att något är fel med det nya barnet. 
 
Men The Boss Baby lider av ett stundtals långsamt tempo, och fast konceptet känns fräscht så följer händelseförloppet en väldigt förutsägbar mall. Dessutom fastnade jag inte särskilt för karaktärerna. De är nämligen bleka, och deras underutvecklade personligheter gör det svårt att genuint bry sig om dem.
 
Människornas förkärlek för valpar minskar efterfrågan på barn. 
 
Allt som allt är The Boss Baby en okej film. Den bjuder på en del värmande humor, men tempot dödar en stor del av intresset.
 

Raw

Regissör: Julia Ducournau.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Garance Marillier, Ella Rumpf, Rabah Nait Oufella, Laurent Lucas, Joana Preiss.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Justine börjar på veterinärskolan uppenbarar sig en lockande ny värld. I ett desperat försök att passa in i under den förnedrande nollningen frångår hon sina principer, och äter rått kött för första gången. Snart får Justine ta de  oväntade konsekvenserna när hennes sanna jag börjar framträda."
 
Raw har fått mycket publicitet för sin råa, skrämmande skildring av kannibalism. Jag var beredd på att det skulle vända sig ordentligt i magen, eftersom dussintals tidningar skrivit om tittare som kräkts, svimmat och till och med lagts in på sjukhus. Men i själva verket tycker jag inte att filmen var särskilt otäck. Grotesk, ja – men inte så obehagligt som den gett intryck av. Efter allt ståhej hade jag definitivt förväntat mig mer.
 
På nollningen dränks Justine och hennes klasskamrater i blod. 
 
Konceptet är intressant och jag tycker ändå att själva idén är rätt läcker. Men jag har svårt att se vad filmens syfte är, annat än att chockera tittaren med blod och döda kroppar. Inget är särskilt originellt, och själva berättelsen faller platt då den överskuggas av all kaos. Dessutom anstränger Raw sig för mycket när det kommer till att få till en obehaglig stämning, vilket får motsatt effekt. Kakofonin av underliga färger och hög musik gör att det hela känns som en skräckfilm, fast utan skräcken.
 
Efter att ha ätit rått kött mår Justine inte bra. 
 
Jag upplever också att Raw är ostrukturerad och motsäger sig själv. Ett exempel är att huvudpersonen, Justine, från början framstår som den enda med kannibalistiska drifter. Många runt omkring henne har svårt för blod. Men senare framgår det att andra i hennes närhet, som tidigare svimmat när de sett blod, i själva verket också är kannibaler. Det är som att filmen bygger upp mot en stor klimax, som i själva verket inte går logiskt ihop med resten.
 
Begäret växer sig successivt starkare. 
 
Jag störde mig också på den otrovärdiga bilden som ges av universitetsstudier. Nästan varje elev är en stereotypisk idiot. Nykomlingarna väcks mitt i natten, får blod hällt över sig, tvingas äta rått kött, får sina sängar utslängda och behandlas brutalt om de inte tittar i golvet när någon äldre elev går förbi i korridoren. Dagarna spenderas festandes, alla sjunger högt i kör om sex och nästan ingen studerar. Ren anarki råder, och lärarna låter eleverna göra som de vill. Är det bara jag som har en helt annan vardag som högskolestudent? 
 
Snart är det människokött som står på menyn. 
 
Allt som allt är Raw okej. Jag tycker visserligen inte att den är trovärdig eller alls så obehaglig som många har gett sken utav, men den har ändå något provokativt som gör filmen intressant att se.
 

Up in the air

Regissör: Jason Reitman.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman, Melanie Lynskey.
Inspelningsår: 2009.
 
"Ryan flyger över hela världen i affärer och stannar aldrig upp – inte förrän han möter medpassageraren Alex och inser att livet inte handlar om resan, utan om de kontakter vi knyter längs vägen."
 
 
 
 
Up in the air är ett lite för enkelt drama för min smak. Filmen är inte dålig, men den saknar det där lilla extra som griper tag. Hela upplevelsen känns väldigt neutral, och alla styrkor jämnas ut med lika många svagheter.
 
Ryan försöker bevisa att företaget förlorar på att digitalisera. 
 
Å ena sidan gillar jag att Up in the air har en satirisk framtoning och ett aktuellt budskap som många säkerligen kan relatera till. Jag tycker också om filmens humor, och imponeras av de många duktiga skådespelarna som medverkar. Samtidigt känns handlingen rätt blek. Det stundtals ostiga manuset är mediokert, och jag saknar ett tilldragande djup. Filmen har dessutom en del riktigt tråkiga sekvenser som slätar ut humorn, och den kompetenta ensemblen hålls tillbaka av ointressanta karaktärer.
 
Vad är viktigast: resan eller destinationen?
 
Som helhet är Up in the air okej. Det är en trevlig film på att titta på någon gång, men inget som jag känner behov av att se igen.
 

Aftermath

Regissör: Elliott Lester.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Scoot McNairy, Maggie Grace, Judah Nelson, Larry Sullivan.
Releasedatum: 28 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Roman Melnyk ser fram emot att få träffa sin fru och gravida dotter som är på väg hem till Ohio. Men familjen kommer aldrig att återförenas då planet störtar under dramatiska omständigheter. Melnyk kan inte förlåta flygledaren Jakes fatala misstag, utan bestämmer sig för att hämnas sin familjs död."
 
Aftermath har en riktigt stark början, och de första tjugo minuterna griper verkligen tag. Konceptet är riktigt spännande, och berättelsen berör. Men snart blir det tydligt att filmens potential slösas bort. Den fängslande historien om skuld, sorg och hämnd överskuggas nämligen av två stora brister: tempot och skådespelarna.
 
Flygledaren Jake missar att två plan flyger mot varandra i samma höjd. 
 
Tempo: Filmen är alldeles för långsam. Aftermath innehåller några spännande milstolpar, men den långa sträckan mellan dem gör att tittaren hinner tappa intresset. Det slätslutna dramat upplevs som händelselös, och fast det fortfarande finns något i bakgrunden som griper tag så är det inte tillräckligt för att kompensera för det sakta framskridandet av handlingen. 
 
Roman vill att någon ber om ursäkt för att ha dödat hans familj. 
 
Skådespelare: Jag tycker om Arnold Schwarzenegger, men i Aftermath gör han inte bra ifrån sig. Han känns utnött och likgiltig, vilket speglas i hans bleka karaktär. Huvudpersonen Roman Melnyk känns nämligen själlös, och fast han går igenom tragedi väcks inga starka känslor. Schwarzenegger passar helt enkelt inte i denna typ av film. Jag brydde mig desto mer om flygledaren, som spelas av Scoot McNairy. Fast hans insats inte är perfekt, lyckades han verkligen beröra mig.
 
Jakes fru måste se på när hennes man långsamt bryts ner. 
 
Aftermath gör mig lite ledsen. Det är så uppenbart att filmen har mer att erbjuda, men all potential slösas bort på grund av tempot och skådespelarna (och några himla-med-ögonen-klyschor). Det är riktigt synd, för hade dramat haft mer ös skulle Aftermath imponera så mycket mer.
 

Smurfarna: den försvunna byn

Regissör: Kelly Asbury.
Genre: Äventyr, familj.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Demi Lovato, Rainn Wilson, Joe Manganiello, Jack McBrayer, Danny Pudi.
Releasedatum: 21 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En mystisk karta får Smurfan och hennes vänner Glasögonsmurf, Klantsmurf och Muskelsmurf att ge sig ut på en spännande och fartfylld jakt genom förbjudna skogen för att hitta en mystisk försvunnen by innan den elake trollkarlen Gargamel gör det."
 
 
Smurfarna: den försvinna byn är en fristående och helanimerad fortsättning på tidigare spelfilmer. Det är ett förvånansvärt charmigt och underhållande familjeäventyr, som för en gångs skull gör smurfarna rättvisa. De kommer verkligen till sin rätt bland starka färger och svängig musik, och fast upplägget är väldigt stereotypiskt är det lätt att ryckas med.
 
Smurfgänget beger sig till Förbjudna skogen för att hitta en gömd by. 
 
Förutom riktigt snygga animeringar och småroliga dialoger mellan smurfarna, tycker jag också mycket om den lite feministiska vändningen som filmen tar. I tidigare filmer har killsmurfarna varit i fokus, och Smurfan har inte haft något direkt syfte. Här får istället handlingskraftiga och modiga tjejsmurfar rädda dagen, vilket känns som en fräsch omväxling.
 
Onda trollkarlen Gargamel vill ha smurfarnas magi. 
 
Men filmen når inte samma höjder som Vaiana, Trolls eller Insidan ut. Detta bland annat på grund av att manuset följer en väldigt uttjatad mall, fylld av förutsägbara klyschor. Dessutom är karaktärerna inte särskilt välgrundade. Visst är de småroliga och söta att titta på, men de känns stereotypiska och underutvecklade. Smurfarna har tilldelats ungefär en personlighet var, och känns därför inte som kompletta individer.
 
Pojksmurfarna hittar en by med bara tjejsmurfar. 
 
Som helhet är Smurfarna: den försvunna byn över förväntan. Filmen är långt ifrån perfekt, men lyckas underhålla och locka fram skratt.
 

Miss Congeniality

Regissör: Donald Petrie.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Bullock, Michael Caine, Bejnamin Bratt, Candice Bergen, William Shatner.
Inspelningsår: 2000.
 
"En terroristorganisation hotar att detonera en bomb under en skönhetstävling och FBI-agenten Gracie får uppdrag att spåra upp attentatsmännen. Som Miss New Jersey tar Gracie upp jakten på brottslingarna tillsammans med sin partner."
 
 
 
Precis som många av er sannolikt gjort, har jag sett Miss Congeniality många gånger. Men ifall att någon har missat denna pärla, så kommer här en kort recension av filmen.
 
Miss Congeniality är en söt och mycket charmerande komedi. Här är Sandra Bullock i sitt esse, och hon får mig att skratta fler gånger än vad jag kan räkna till. Även många andra duktiga skådespelare syns i bild, vilket får den annars klyschiga och lite fåniga produktionen att kännas mer professionell. 
 
FBI-agenten Gracie går undercover i en skönhetstävling. 
 
Miss Congeniality är inget mästerverk. Klyschorna hopar sig och trovärdigheten är i botten, men det är inget som hindrar filmen från att underhålla. Komedin är riktigt rolig, och skådespelarnas dugliga prestationer gör detta till en varm och fluffig film, perfekt att se en regnig dag.
 

The Salesman

Regissör: Asghar Farhadi.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Taraneh Alidoosti, Shahab Hosseini, Babak Karimi, Mina Sadati, Mojataba Pirzadeh.
Releasedatum: 21 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony/Scanbox.
 
"Emad och Rana tvingas lämna sin bostad då ett renoveringsarbete i en närliggande byggnad äventyrar deras säkerhet. De flyttar in i en tillfällig lägenhet i Teherans centrala delar. En incident knyten till lägenhetens förra ägare kommer dramatiskt att förändra det unga parets liv."
 
The salesman är enligt mig ett överskattat drama. På något sätt känns det som att filmen aldrig kommer igång, och därför väcktes inte heller något intresse hos mig. Många kallar The salesman för kvalitetsfilm – och kanske har de rätt, kanske är jag inte tillräckligt mycket ”finsmakare” – men underhålls jag inte så anser jag helt enkelt inte att filmen är bra. En film som får mig att sitta uttråkad från början till slut, har alltså inte kvalité i mitt tycke.
 
Eman och Rana flyttar från sin lägenhet. 
 
The salesman lider både av ett mycket långsamt tempo, och avsaknad på spänning. Handlingen känns blek, och det som händer får aldrig mig som tittare att faktiskt bry mig. Detta mestadels på grund av karaktärerna. Vi lär inte känna dem ordentligt; deras motiv och varför de gör som de gör. Därför framstår de som platta, och nästan apatiska. Fast karaktärerna genomgår tuffa prövningar, finns inte den där fingerkänslan som väcker empati.
 
Drabbade av tragedi måste paret hantera ett dramatiskt förflutet. 
 
Filmen föll alltså inte i min smak. Den ser välgjord ut, men är i själva verket riktigt, riktigt tråkig. Varje minut segar sig framåt, och eftertexterna kom som en välsignelse från ovan.
 

Contagion

Regissör: Steven Soderbergh.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Matt Damon, Jude Law, Kate Winslet, Marion Cotillard, Jennifer Ehle, Gwyneth Paltrow, Laurence Fishburne, Bryan Cranston.
Inspelningsår: 2011.
 
"Beth har varit på affärsresa. Två dagar senare är hon död och läkarna hittar ingen förklaring. Snart dyker andra, liknande fall upp. Antalet insjukna ökar lavinartat och de miljontals kontaktytorna mellan människor varje dag gör smitten omöjlig att spåra."
 
 
Contagion är en snygg och rätt annorlunda katastroffilm. Vi får ta del av en tankeväckande skildring av hur viruset sprids och hur samhället faller sönder allt mer i kaos. Det är spännande och smått skrämmande att se, då alltsammans framställs på ett mycket trovärdigt sätt. Viruset och dess spridning genom kontaktytor känns väldigt realistiskt, och när eftertexterna började rulla var jag angelägen om att direkt springa och tvätta händerna.
 
Mitch försöker skydda det som finns kvar av hans familj. 
 
Contagion har också en mycket stjärnfylld ensemble skådespelare – så gott som vartenda ansikte som dyker upp på skärmen är välbekant. Alla gör dessutom riktigt bra ifrån sig, och det är en fröjd att se de många olika talangerna samverka med varandra. De som sticker ut mest från skaran är dock fantastiska Kate Winslet (Titanic), Marion Cotillard (Inception) och Jennifer Ehle (Zero dark thirty), som strålar.
 
 Viruset orsakar panik och massförödelse. 
 
Men Contagion är inte perfekt – filmen hade behövt lite mer driv ibland. Ibland sviktar engagemanget, och dramat känns stundtals ofokuserat. Jag blev inte heller riktigt orolig för vad som skulle hända. Karaktärerna är intressanta, men involverar inte så pass mycket att jag bryr mig om de avlider. Här hade filmen behövt bygga upp ett starkare känslomässigt band till dem, för att skräcken över att förlora dem skulle bli mer påtaglig.
 
Ett högt uppsatt team försöker ta fram ett vaccin. 
 
Som helhet är Contagion en välspelad och spännande thriller, väl värd att se.
 

View from the top

Regissör: Bruno Barreto.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Christina Appelgate, Mark Ruffalo, Candice Bergen, Joshua Malina.
Inspelningsår: 2003.
 
"Donna kommer från fattiga förhållanden men har höga ambitioner: hon vill bli glamorös flygvärdinna i första klass. Hon är beredd att bera allt för att få sin dröm uppfylld, men det blåser kyliga vindar där uppe, och vägen mot målet visar sig vara turbulent."
 
 
 
View from the top är fylld med konflikter, och är således en mycket ojämn komedi. Exempelvis anstränger sig inte filmen för att bygga upp en trovärdig romans, fast romansen i sig är en stor del av dramat. Som resultat saknar View from the top trovärdighet och sannolik kausalitet. Ändå lyckas den underhålla.
 
Donna vill arbeta i första klass. 
 
View from the top är nämligen rätt charmerande. Det är en söt, romantisk komedi som helt enkelt roar, utan att väcka några direkta skratt. Dessutom är stämningen mysig, och fast filmen inte levererar något nytt hålls intresset rakt igenom. Som helhet är det en småfånig men ändå trevlig komedi.
 

A dog's purpose

Regissör: Lasse Hallström.
Genre: Drama, komedi, familj.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Josh Gad, Dennis Quaid, Peggy Lipton, Bryce Gheisar, K.J. Apa, Britt Robertson.
Releasedatum: 19 maj 2017.
 
"En lojal hund försöker hitta meningen med sin egen existens genom de olika människor han träffar och som han lär skratta och känna kärlek."
 
 
 
 
 
A dog’s purpose är inte perfekt. Filmen har en relativt tunn handling, med många klyschor och ett väldigt förutsägbart händelseförlopp. Ändå kan jag inte undgå att bli hopplöst förälskad. 
 
Bailey växer upp med pojken Ethan. 
 
Det är ett sådant vackert och oskyldigt drama, som verkligen hittar sin väg in i tittarens hjärta. Den varma, fluffiga berättelsen fick mig att både gråta och skratta gång på gång, och den mysiga stämningen spred en inspirerande glädje genom skärmen. Fotot är dessutom riktigt snyggt, och skådespelarna gestaltar sina roller väl.
 
Den reinkarnerande hunden återföds gång på gång. 
 
A dog’s purpose är alltså ett riktigt sött drama. Det är en lättsam och berörande må bra-film för hela familjen.
 

Elle

Regissör: Paul Verhoeven.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Cosigny, Charles Berling, Virginie Efira.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En affärskvinna blir angripen av en okänd förövare i sitt eget hem."
 
 
 
 
 
Jag är riktigt besviken. Inte bara på att filmen är bisarrt dålig, utan på världen för att de hyllat och lovordat den. Elle är nämligen ett smaklöst drama, som ger en oerhört skev skildring av ett ämne som verkligen inte bör tas lättsamt på: våldtäkt. Filmens protagonist Michéle får inbrott och blir våldtagen en handfull gånger, varpå hon efter ett tag börjar njuta och uppmuntra akten. Det hela är förnedrande, och jag blir arg när jag ser det hela. Ingen kvinna med förnuftet i behåll skulle agera som Michéle, och enligt mig är det inte okej att försköna ett så allvarligt ämne.
 
Spelskaparen Michéle blir våldtagen i sitt hem. 
 
Även om jag bortser från sexualiseringen av våldtäkt, kan jag inte förstå filmens popularitet. Karaktärerna är osympatiska och handlingen så seg att jag blev uttråkad redan efter en halvtimme. Nej, detta var verkligen inte en film för mig.
 

Sense and sensibility

Regissör: Ang Lee.
Genre: Romantik, drama.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Emma Thompson, Kate Winslet, Hugh Grant, Alan Rickman, Imelda Staunton, Hugh Laurie.
Inspelningsår: 1995.
 
"När rika Mr. Dashwood dör, går förmögenheten till hans son och hans fru och tre döttrar lämnas fattiga. De måste flytta, och de två äldsta syskonen behöver hitta kärleken för att klara sig."
 
 
 
 
Sense and sensibility är ett utsökt kostymdrama. Lättsam stämning, passionerade skådespelare och vackert foto gör filmen oerhört mysig att titta på. Dessutom låter det viktorianska samhället tittaren att drömma sig bort. Det är fascinerande att följa den annorlunda livsstilen, och det är svårt att inte bli hopplöst förälskad i de raffinerade gentlemännens försynthet. 
 
Syskonen Dashwood förlorar sitt hem när fadern dör. 
 
Något som jag tycker väldigt mycket om med Sense and sensibility är hur väl den bygger upp intimitet. Nu för tiden används naken- och sexscener i nästan alla romantiska filmer, trots att det egentligen inte visar mer än åtrå. Men i Sense and sensibility får vi inte se någon fysisk kontakt mellan karaktärerna. Ändå förmedlas den djupaste passionen, och kärleken glöder hetare än i många andra filmer. Detta tack vare skådespelarnas utomordentliga prestationer och det faktum att vi får lära känna karaktärerna så väl, att det räcker med längtansfulla ögonkast för att hjärtat ska ta ett extra skutt. 
 
Finns det ett lyckligt slut för alla? 
 
Som helhet utstrålar Sense and sensibility sån värme att det är svårt att inte le genom hela filmen. Det är dessutom riktigt roligt att se så många begåvade kändisar i början av deras karriärer. 
 

Loving

Regissör: Jeff Nichols.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Joel Edgerton, Ruth Negga, Terri Abney, Alano Miller, Chris Greene.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"I Virginia år 1958 var giftermål mellan svarta och vita inte bara något som många ansåg vara omoraliskt, det var även olagligt. När Richard och Mildred förälskar sig i varandra är de medvetna om omgivningens blickar. Men när de också gifter sig omvandlas ord till handling och de båda arresteras."
 
Filmens kraftfulla berättelse och snygga foto ger Loving stor potential. Men alltsammans känns för urvattnat för att jag ska gripas tag. Regissören saknar fingertoppskänsla, skådespelarnas kemi övertygar inte om karaktärernas desperata kärlek, och tempot är alldeles för långsamt. Det hela resulterar i en blek produktion som inte väcker några känslor hos mig.
 
Richard och Mildred förälskar sig i varandra. 
 
Trots att Loving är över två timmar lång, händer inte särskilt mycket av intresse. Istället återanvänds scenernas innehåll, och samma sak upprepas om och om igen. Det här hade inte ens kunnat lösas genom att klippa bort några onödiga scener. Däremot hade hela filmens utformning behövt göras om. Som det är nu staplas scenerna mest på varandra, istället för att säga något av vikt som fängslar. 
 
 Mitt i natten grips kärleksparet. 
 
Filmen saknar också en kulmination. Jag tycker om lågmälda filmer, så länge de bygger upp inför något som gör resan värd – men denna stegring lyser med sin frånvaro i Loving. Fast karaktärerna möter motgångar känns de aldrig särskilt påtagliga, och efter den överslätade slutscenen väcks den antiklimatiska känslan: ”var det allt?”.
 
Nu måste de kämpa för sin kärlek i högsta domstolen. 
 
Som helhet är Loving ett okej drama, som saknar det där lilla extra som gör att tittaren verkligen dras in det som sker.
 

We bought a zoo

Regissör: Cameron Crowe.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Scarlett Johansson, Elle Fanning, Thomas Haden Church, Colin Ford, Maggie Elizabeth Jones, John Michael Higgins.
Inspelningsår: 2011.
 
"Benjamin Mee beslutar efter sin hustrus tragiska bortgång, att starta ett nytt liv med sina två barn. De flyttar till en högst osannlik plats: ett hus vars ägor innefattar en fallfärdig djurpark med exotiska djur."
 
 
 
We bought a zoo är en småmysig må bra film, men den överdoserar på klyschor. Stereotypiska relationer, endimensionella karaktärer och förutsägbara händelser utgör filmens grundpelare. Resultatet blir ett relativt livlöst drama. Ändå går det inte att ogilla filmen.
 
Benjamin spenderar sina sista pengar till att köpa och driva ett zoo. 
 
Detta för att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, samt tack vare det magiska konceptet. Vem har inte drömt om att en dag släppa taget om allt för att levandegöra sin dröm? Handlingen rör sig visserligen långsamt framåt, men det är förtrollande att följa karaktärernas nya start i livet. Dessutom är det omöjligt att inte förälskas i filmens enda riktigt levande karaktär: lill-gamla Rosie, vars färgstarka personlighet ger liv åt den annars stillastående filmen.
 

RSS 2.0