Cult of Chucky

Regissör: Don Mancini.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Fiona Dourif, Brad Dourif, Alex Vincent, Allison Doiron, Matthew Stefanson.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Nica är övertygad om att hon har mördat sin familj, och har varit inspärrad på mentalsjukhus de senaste åren. När hennes psykiatriker introducerar ett nytt terapiverktyg – en docka – börjar Nica tänka att hon trots allt inte är galen."
 
 
Cult of Chucky är den sjunde filmen i en franchise som jag aldrig har varit intresserad av. Eftersom många skräckfilmer är löjligt överdrivna trots seriösa koncept, såg jag inte fram emot att se en talande docka mörda människor. Och tyvärr var mina föraningar rätt.
 
Är det bara jag som tycker att det är ser skrattretande ut?
 
Som fallet är med många så kallade ”rysare” är Cult of Chucky inte alls kuslig. Istället är den tradig, barnslig och oerhört fånig. Handlingen griper inte tag och jag hade svårt att ta filmen på allvar. Karaktärerna är dessutom bleka, och fast de har några småroliga repliker satt jag för det mesta uttråkad.
 
Chucky låtsas ibland vara en vanlig docka. 
 
Som ni förstår var Cult of Chucky inte en film för mig. Men har du sett de sex första filmerna så kommer du säkert tycka om även denna.
 

Allegiant

Regissör: Robert Schwentke.
Genre: Science fiction, action.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Shailene, Woodley, Theo James, Jeff Daniels, Zoë Kravitz, Ansel Elgort, Miles Teller.
Releasedatum: 12 juli 2016.
 
"Tris och Four flyr och tar sig bortom muren som omringar Chicago. För första gången någonsin lämnar de allt som de känt till. Väl ute är gamla kunskaper meningslösa i ljuset av nya sanningar."
 
 
 
 
Allegiant har snygga effekter, läcker teknologi och många duktiga skådespelare. Ändå är det inte en bra film. Den är klyschig, förutsägbar och saknar hjärta (och hjärna). Dessutom märks det knappt att den baseras på boken med samma namn, och på något sätt passar den inte alls ihop med sina föregångare.
 
Tris kämpar mot sin pojkväns mamma. 
 
När jag tittar på Allegiant upplever jag inte att den har en bärande handling. Det är en väldigt innehållslös film, och när eftertexterna börjar rulla känns det nästan som att den stått och trampat på samma ställe som den började på. Berättelsen rör sig ingen vart, och tradigheten gör det svårt att få grepp om vad filmens egentliga syfte är.
 
Vännerna beger sig till andra sidan muren. 
 
Allt som allt är jag riktigt besviken på Allegiant. Föregångarna är definitivt inte perfekta, men de lyckades underhålla och höll mig intresserad från början till slut. Den här gör däremot mig ytterst tveksamt inställd till om jag vill se den avslutande delen Ascendant.
 

The Mummy

Regissör: Alex Kurtzman.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Tom Cruise, Sofia Boutella, Annabelle Wallis, Russel Crowe, Neil Maskell.
Releasedatum: 23 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En prinsessa från antiken som berövats sitt rättmätiga öde, väcks ur sin eviga vila för att hämnas på den värld som en gång tagit hennes liv. med sig ur graven har hon ett raseri och ett hämndbegär som fått tryckkoka i en gravkammare i tusentals år."
 
 
The mummy är en okej nytolkning av den klassiska Mumien-franchisen. Filmen har inte direkt ett nytänkande koncept, men kompenserar det med läckra effekter och snyggt foto. Den är dessutom förvånansvärt rolig. Jag hade inte förväntat mig humor i en Mumie-film, men det fungerar överraskande bra. Men det gör dessvärre att filmen aldrig blir särskilt obehaglig.
 
Nick och vännen Chris letar efter egyptiska artefakter. 
 
En annan nackdel med att blanda in humor i The mummy är att filmen är svår att ta på allvar. Upplägget är spretigt och det känns ofta som att genren är obestämd. Det finns också flera olika handlingsparalleller, vilket gör filmen ofokuserad. Till exempel har Dr. Jykyll och Mr. Hyde viktiga biroller, men de känns på något sätt malplacerade i Mumien-universumet.
 
Den begravna prinsessan vaknar återigen till liv. 
 
Allt som allt är The mummy en okej film med lite för mycket av det goda. Men trots klyschor, rörigt upplägg och förutsägbar handling lyckas den underhålla.
 

The Wizard of Lies

Regissör: Barry Levinson.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 2 hr 12 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Alessandro Nivola, Nathan Darrow, Michael Kostroff.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Bernie Badoff orkestrerade det största ponzibedrägeriet i USA:s historia, värt över 65 miljarder dollar. När han till slut arresteras hamnar hans fru och två söner i det brutala rampljuset, vilket får tragiska konsekvenser."
 
 
The wizard of lies är inte en dålig film. Faktum är att jag tydligt kan se hur välproducerad och genomtänkt den är. För rätt tittare är det ett mästerverk. Men jag har inget intresse av ekonomi, och därför förlorade jag intresset alldeles för snabbt.
 
 
Filmen börjar riktigt bra. Den mörka berättelsen är gripande, och skådespelarna levererar starkt. Det var länge sedan jag såg Pfeiffer, och det är roligt att se henne göra en så stark comeback. Men i mina ögon är The wizard of lies ofokuserad och alldeles för lång. Händelserna rör sig plågsamt långsamt framåt, och det dröjde inte länge innan jag kände mig uttråkad. Och det är väldigt synd, för jag borde tycka om den. Filmen gör inga som helst fel – men jag är helt enkelt inte rätt målgrupp.
 
 
Allt som allt är The wizard of lies långt ifrån dålig, men det är inte en film för mig. Tycker du om filmer som Spotlight och The big short lär du dock älska den.
 

Alien: Covenant

Regissör: Ridley Scott.
Genre: Rysare, science fiction.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"På väg till en avlägsen planet upptäcker besättningen på rymdskeppet Covenant vad de tror är ett outforskat paradis. Men i själva verket är det en farlig plats, och nu måste de försöka fly."
 
 
 
Alien: Covenant är efterföljaren till Prometheus. Den har många brister som tunn handling, bleka karaktärer och ett förutsägbart förlopp som vi har sett många gånger tidigare. Upplägget upplevs vara aningen repetitivt, och många av scenerna känns påskyndade. Till exempel växer utomjordingarna obegripligt snabbt, och man hinner knappt blinka förrän de dubblat sin storlek. 
 
Den främmande planeten visar sig ha många faror. 
 
Ändå är det svårt att inte ryckas med och underhållas. Jag tycker faktiskt förvånansvärt mycket om filmen. Förväntar du dig ett mästerverk kommer du självfallet bli besviken. Men om du, som jag, vill se en klassisk scifi-skräck med mycket blod och karaktärer som avverkas en efter en, lär du bli nöjd med Alien: Covenant. Visst kan man argumentera för att konceptet är uttjatat, men det underhåller och är spännande. Dessutom är fotot snyggt och Michael Fassbender är som alltid superb i sin roll.
 
En efter en avverkas medlemmarna i besättningen. 
 
Allt som allt är Alien: Covenant en bra science fiction-rulle. Det är en spännande och brutal film, som trots många brister underhåller.
 

Wonder Woman

Regissör: Petty Jenkins.
Genre: Fantasy, action.
Längd: 2 hr 20 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gal Gadot, Chris Pine, Connie Nielsen, Danny Huston, Robin Wright, David Thewlis, Ewen Bremner, Elena Anaya.
Releasedatum: 9 oktober 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Diana är uppvuxen på en skyddad paradisö. Men när en amerikansk pilot kraschar där och berättar om en massiv konflikt lämnar hon sitt hem, övertygad om att hon kan stoppa hotet."
 
 
Wonder woman är en rätt typisk superhjälte-film. Handlingen är enkel och händelseförloppet förutsägbart. Den har dessutom många klyschor och ologiska detaljer, samt en hel del överdrivna scener. Faktum är att filmen blir rätt fånig emellanåt; något som förstärks av bristfälliga effekter. Men trots det, tycker jag mycket om filmen.
 
Trots klyschor och ologiska detaljer underhåller filmen. 
 
Wonder woman är nämligen rätt härlig. För det första passar Gal Gadot riktigt som Diana, och jag kan inte riktigt föreställa mig någon annan i rollen. Dessutom är filmen rätt charmig. Det är roligt att se kulturkrocken när Diana kommer till människans värld, och trots att vi har sett det mesta förut kan jag inte undgå att smälta. Om man inte är för kritisk mot bristerna, så är det lätt att underhållas och koppla av till filmen.
 
Gal Gadot passar som Wonder woman. 
 
Allt som allt är Wonder woman bra; varken mer eller mindre. Den väckte intresse relativt fort och behöll det ända till eftertexterna, men hade kunnat arbeta mer för att motverka klyschor.
 

Blade Runner (limited steelbook)

Regissör: Ridley Scott
Genre: Thriller, science fiction.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, Daryl Hannah.
Releasedatum: 2 oktober 2017
Distributör: Warner bros.
 
"I ett högteknologiskt framtidssamhälle som börjar förfalla är Deckard på jakt efter förrymda, livsfarliga replikanter och dras samtidigt till en mytsisk kvinna vars hemligheter riskerar att förtära honom."
 
 
 
Blade runner är science fiction-klassikern som varit på allas läppar sedan 1982. Nu, 35 år senare, har den ny-release. Förutom ett nytt, snyggt utseende på fodralet, har filmen utökats med fler scener som tidigare klippts bort. Om man är ett fan av filmen, kan det vara en bra idé att utöka sin samling med denna steelbook-utgåva.
 
Deckard letar efter replikanter. 
 
Det här var faktiskt första gången som jag såg Blade runner. Förväntningarna var höga, eftersom viskningar om ett mästerverk sedan länge nått mitt öra. Dessvärre uppvisade filmen inte den kvalité som jag väntat mig, och ärligt talat måste jag säga att den känns överreklamerad. Det långsamma tempot och den oklara handlingen tråkade ut mig. Mitt intresse fångades aldrig upp, och trots att skådespelarna presterade väl började jag aldrig bry mig om karaktärerna.
 
Den futuristiska världen grundas på teknologiska lösningar. 
 
I det stora hela känns Blade runner som ett plattfall. Jag respekterar att det många tycker att filmen är fantastisk, men kan inte konstatera annat än att den inte var för mig.
 

Prometheus

Regissör: Ridley Scott.
Genre: Science fiction.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldergräns: 15 år.
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Idris Elba, Guy Pearce, Sean Harris.
Releasedatum: 13 oktober 2013.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"En grupp vetenskapsmän och äventyrsresande sätter deras fysiska och mentala gränser på prov när de landar i en avlägsen värld. Där hittar de svaren på våra svåraste frågor och livets slutliga mysteriet."
 
 
 
Jag är inte särskilt förtjust i Alien-filmerna, men tycker mycket om Prometheus. Det visade sig vara en förvånansvärt spännande film med högt tempo och många duktiga skådespelare. Dessutom är effekterna grymma, och det visuella överlag imponerar.
 
Gruppen utforskar planetens tunnlar. 
 
Men Prometheus har förstås brister. Exempelvis är trovärdigheten låg, vissa scener överdrivna och en del dialoger krystade. Dessutom hade jag svårt att verkligen känna något för protagonisterna, och sidkaraktärerna är mest likgiltiga skuggor i bakgrunden. Det finns också några logiska luckor.
 
Ingenjörerna visar sig vara människans förfäder. 
 
Men allt som allt är Prometheus mycket bra. Den får effektivt adrenalinet att pumpa, och trots att filmen är två timmar hade jag gärna sett mer.
 

Baywatch

Regissör: Seth Gordon.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare:  Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: Paramount.
 
"När en brottsvåg slår ner på stranden, leder Mitch sin grupp livräddare på ett uppdrag som bevisar att inte bara poliser kan rädda dagen. De skippar surfandet och går undercover för att avslöja en hänsynslös affärskvinna som hotar att förstöra strandens framtid."
 
 
Baywatch är väldigt ”Hollywood” med scener i slow motion, snygga kroppar och karaktärer som går mot kameran medan det exploderar i bakgrunden. Handlingen är tunn, karaktärerna bleka och det finns otaliga klyschor i varje scen. Sen finns även många omogna sexskämt, vilket inte riktigt är min grej. Men. Alltsammans är gjort på ett självmedvetet och ironiskt sätt. Det är tydligt att överdrivenheten är avsiktlig, och på något sätt underlättar den uppenbara karikatyriska tonen att ta till sig fånigheterna. För om filmen inte tar sig själv på allvar, varför ska jag? Och slutar man överanalysera, blir Baywatch faktiskt rätt underhållande att se på. 
 
Livräddarna är strandens poliser. 
 
Filmen har ett riktigt snyggt foto, svängig musik och duktiga skådespelare. Favoriten är förstås Dwayne Johnson, som både fullträffar sina komiska repliker och agerar som ögongodis. Jag kan dock tycka att filmen hade kunnat klippas ner lite. En tramsig komedi med två timmars speltid är på bristningsgränsen för lång.
 
Det hettar till mellan Matt och Summer. 
 
Allt som allt är Baywatch en helt okej film. Ja, den är uppenbarligen förutsägbar och väldigt fånig. Men den är väldigt lättsam att se på, och ibland är det precis vad man behöver.
 

The Ottoman Lieutenant

Regissör: Joseph Ruben.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Hera Hilmar, Michiel Huisman, Josh Hartnett, Ben Kingsley.
Releasedatum: 9 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"1914 lämnar viljestarka Lillie USA då hon träffat Jude, en läkare på missionsuppdrag i Osmanska riket. Lojaliteten mot Jude testas då hon förälskar sig i den osmanske löjtnanten Ismail. Sliten mellan läkaren och löjtnanten inser Lillie att kärlek i krig är farligt."
 
 
The Ottoman Lietenant är en snyggt inspelad och stundtals fängslande film. Men den saknar originalitet och visar egentligen inget som vi inte har sett förut. Allt hålls dessutom på en väldigt grund nivå, och inte ens de mest laddade scenerna blir särskilt intensiva.
 
 Lillie förälskar sig i osmanske Ismail. 
 
Dramats största problem är att den saknar fokus. Det känns som att filmskaparna inte har kommit överens om vilken genre The Ottoman Lietenant är i eller vilken ton den ska ha. Att den hoppar mellan olika stilar blir till slut rörigt, och det spretiga upplägget gör att filmen aldrig hittar sig själv. Filmen hade kunnat bli spännande om den valt ett tydligare spår. Men nu tar den sig ytligt an lite av allt, vilket tär på tittarens intresse.
 
 Ismail är löjtnant och hamnar ofta i farliga situationer. 
 
Vidare är karaktärerna stereotypiska, och saknar personligheter som gör dem verkliga. Det finns inte heller någon kemi mellan dem, vilket gör det överhängande kärleksdramat tradigt att följa. Och på tal om kärleksdramat så är det den typiska förbjudna romansen. Du vet, där en envis kvinna klagar över sin priviligierade uppväxt men sen förälskar sig i en mäktig (och stilig) man. Självfallet är hennes kärlek otillåten, men efter att ha blivit räddad av honom bryter hon mot reglerna och faller i hans armar medan solen går ner i horisonten bakom dem. Och nej, jag överdrev faktiskt inte: precis så klyschigt är det.
 
 Missionens grundare har förlorat sin livsgnista. 
 
The Ottoman Lieutenant är alltså inte mer än okej. Den har en del intressanta stunder, men är alldeles för spretig och sötsliskig för att göra något större intryck.
 

Runaway bride

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Julia Roberts, Richard Gere, Joan Cusack, Hector Elizondo, Rita Wilson.
Inspelningsår: 1999.
 
"Reporten Ike får höra talas om Maggie, en kvinna känd för att ha övergett tre män vid altaret. Fascinerad av historien reser Ike till Maggies hemstad för att söka sanningen. När han dyker upp är datum redan bestämt för bröllop nummer fyra, och staden håller andan."
 
 
 
Runaway bride är okej, men jag hade förväntat mig mer. Skådespelarna är charmiga och vissa scener underhåller, men som helhet känns filmen rätt platt. Den är ärligt talat inte särskilt fängslande. Handlingen är fånig, klyschorna hopar sig och trovärdigheten ligger i botten. Det är dessutom väldigt lätt att förutse vad som kommer att hända.
 
Maggie och bästa vännen försöker undvika Ike. 
 
Fast filmen har några minnesvärda scener är den som helhet rätt tråkig. Dramat är utdraget och transportsträckorna mellan de intressanta delarna är långa. Dessutom hade jag svårt för karaktärerna. Ike är omogen och Maggie upplevs som likgiltig inför sina medmänniskor, vilket gör det svårt att sympatisera för dem båda. Därtill känns inte deras relation äkta, då de förälskar sig i varandra för snabbt och helt saknar kemi till varandra. 
 
Allt som allt är Runaway bride… överskattad. Filmen är okej, men inte mer än så.
 

King Arthur: Legend of the sword

Regissör: Guy Ritchie.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 6 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Charlie Hunnam, Astrid Bergés-Frisbey, Jude Law, Eric Bana, Aidan Gillen, Djimon Hounsou.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"När Arthurs far mördas, tar hans farbror kronan. Arthur berövas sitt arv och vet inte själv om sin egen bakgrund och lever därför ett tufft liv i stadens gränser. När han en dag drar svärdet ur stenen tvingas han möta sanningen."
 
 
King Arthur: Legend of the sword är en helt okej fantasyfilm. Handlingen är enkel och rätt trivial, men det är ändå underhållande att följa Arthurs resa mot kronan. Dessutom är effekterna riktigt bra, och filmen bör ses om så bara för den snygga CGI:s skull.
 
Arthur drar svärdet ur stenen. 
 
Därtill medverkar förstås en hel del duktiga skådespelare, som Hunnam (Sons of anarchy), Law (Sherlock Holmes), Bana (Troy), Gillen (Game of thrones) och Hounsou (Gladiator). De vet alla hur de ska göra för att fånga tittarens uppmärksamhet. Därför är det synd att de undermineras av karaktärernas bleka utformande. De är nämligen väldigt stereotypiska och inte särskilt intressanta att följa. Deras utveckling påverkas också negativt av den väldigt påskyndade berättelsen.
 
Bra skådespelare, dåliga karaktärer. 
 
King Arthur: Legend of the sword är som helhet måttligt tillfredsställande. Filmen är varken bra eller dålig.
 

The Oath

Regissör: Baltasar Kormákur.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
SkådespelareBaltasar Kormákur, Hera Hilmar, Ingvar Eggert Sigurðsson, Gísli Örn Garðarsson.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Hjärtkirurgen Finnur har ett vanligt liv tills hans tonårsdotter börjar dejta en langare. Efter att ha hotat pojkvännen går allt snett och han inser att dottern rä inblandad i något mycket farligare än han trodde."
 
 
 
The oath är inte nödvändigtvis dålig, men den är så pass ”vanlig” att det blir tråkigt att se på. Det finns ingenting som förvånar eller sticker ut, filmen bara är. 
 
Finnurs dotter börjar dejta en droglangare. 
 
Konceptet är ungefär detsamma som i Darkland och precis som den mediokra thrillern har The oath platta karaktärer, en otrovärdig handling och många klyschor. Filmen väcker inte några känslor och resultatet blev ett enda stort ”meh”.
 
Läkaren slits mellan sin ed och sin familj. 
 
Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. The oath gjorde helt enkelt inte något vidare intryck.
 

Free fire

Regissör: Ben Wheatley.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Enzo Cilenti, Sam Riley, Brie Larson, Michael Smiley, Cilliam Murphy, Armie Hammer.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En illegal vapenaffär mellan två gäng går fel."
 
 
 
 
 
 
Ugh. Det här blir en kort recension, för ärligt talat finns inte mycket att säga om Free fire. Det är en väldigt tråkig film, med få nyanser. Miljön är densamma hela tiden, karaktärerna känns endimensionella och handlingen är väldigt blek. Finns det ens en handling? Knappt. 
 
Två gäng möts för att genomföra en affär. 
 
Så gott som hela filmen går ut på att karaktärerna skjuter mot varandra. Enda gången som de tar paus är när de kastar förolämpningar och svordomar mot varandra. Det hela är svårt att ta seriöst, och väldigt enformigt att titta på. Tycker du om pang pang-filmer utan mycket till handling så lär Free fire passa dig, men mig föll det inte i smaken.
 

Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge

Regissör: Joachim Rønning, Espen Sandberg.
Genre: Äventyr, fantasy.
Längd: 2 hr 9 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Kaya Scodelario.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör©Disney.
 
"Salazar och spökseglarna flyr från Djävulens triangel med sikte på att förgöra alla pirater till sjöss."
 
 
 
 
 
Salazar’s revenge underhåller med högt tempo, grymma effekter och briljanta skådespelare. Johnny Depp är föga förvånande som Sparrow, och hans excentriska minspel lockar som alltid fram skratt. Även andra välbekanta ansikten, som inte syntes till i I främmande farvatten, dyker upp i filmen. Exempel på detta är Will, Elizabeth och Jacks besättning. 
 
Salazar vill utrota alla pirater. 
 
Men trots denna återförening är Salazar’s revenge nykomlingarnas film. De centrala rollerna är nämligen Henry (Wills son), Carina och Salazar. Skådespelarna som porträtterar dem gör mycket bra ifrån sig alla tre, men jag kunde ändå inte undgå att störa mig på känslan av att Sparrow och de andra ursprungliga karaktärerna degraderats till sidkaraktärer. Henry och Carina framställs nämligen som de nya Will/Elizabeth, och det känns som att de gamla skådespelarna lämnar över facklan till en ny generation.
 
Sparrow måste hjälpa Henry och Carina. 
 
Det finns ytterligare några saker som gjorde att jag inte helt och hållet älskade filmen.
  • Filmen förklarar inte särskilt tydligt hur magisystemet fungerar och vad som är möjligt. Det hela känns ofta övermäktigt och blir ibland för mycket och för konstlat.
  • Några saker som sker i filmen motsäger sådant som har hänt i tidigare delar. Exempel på detta är berättelsen om hur Jack fick kompassen.
  • Händelseförloppet är rätt förutsägbart och det finns inga direkt oväntade vändningar.
 Gränsen mellan vän och fiende är tunn. 

 

Allt som allt är Salazar’s revenge bra, men inte lika klockren som de första filmerna i franchisen. Den underhöll mig och fick mig att skratta, men känns samtidigt som en umbärlig fortsättning.

 

 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

A Monster Calls

Regissör: J. A. Bayona.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Lewis MacDougall, Sigourney Weaver, Felicity Jones, Toby Kebbell, Liam Neeson.
Inspelningsår: 2016.
 
"Sju minuter efter midnatt vaknar Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Monstret är uråldrigt, vilt och har tre historier att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt i utbyte: det vill ha sanningen."
 
 
 
A monster calls baseras på den enastående boken med samma namn, skriven av Patrick Ness. Om du är nyfiken på mina tankar kring romanen finns min bokrecension att läsa här, för denna recension fokuserar på filmen. Filmen är… bra. Riktigt bra, faktiskt. Men samtidigt når den inte samma höjd som boken. Fast jag inte direkt kan påstå att jag är besviken, hade jag förväntat mig mer. På något sätt känns filmen som en mindre mäktig, hollywoodiserad version.
 
Conors mamma är allvarligt sjuk i cancer. 
 
Filmen har samma vackra berättelse och starka budskap som boken. Jag tycker verkligen om hur den skildrar livets moraliska gråzoner, och fast saker både lagts till och tagits bort håller sig filmatiseringen förvånansvärt trogen originalberättelsen. Det enda som jag reagerar på är slutscenen, som inte direkt tillför något. Det hade blivit mäktigare om filmen avslutats likadant som boken.
 
En natt besöks Conor av ett monster. 
 
A monster calls-filmen är – precis som boken – väldigt gripande och lyckades beröra mig till tårar. Det som är annorlunda är förstås de mer filmiska medierna som musik, specialeffekter och skådespelare. Här levererar filmen starkt. Animationerna är ruggigt snygga och skådespelarna gör mycket bra ifrån sig. Särskilt imponerande är barnskådisen MacDougall, som var den som väckte mest känslor hos mig.
 
Conor och hans mormor måste lära sig att leva ihop. 
 
Ändå kan jag inte tycka att A monster calls-filmen är lika bra som boken. Anledningen varför är svår att sätta fingret på, då den trots allt är väl utförd och har allt man kan begära. Men boken är så djupt atmosfärisk och bygger upp karaktärerna så väl att det blir svårt att spegla det hela på skärm. Mestadelen av boken byggs trots allt upp av Conors känslor och tankar, och de kan vi så klart inte ta del av på samma sätt i filmen. Resultatet blir att hans ensamhet och behov av att bestraffas inte framgår lika tydligt, och på något sätt blir han en blek skugga av romanens komplexa protagonist.
 
Monstret ger Conor modet att se sanningen. 
 
A monster calls är alltså en riktigt bra film, väl värd att titta på. Men boken är betydligt mer kraftfull, så om du står i valet och kvalet mellan att se eller läsa, så rekommenderar jag boken starkt.
 

Come and find me

Regissör: Zack Whedon.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Aaron Paul, Annabelle Wallis, Garret Dillahunt, Terry Chen, Enver Gjokaj.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör. Universal Sony.
 
"Davids liv förvandlas till en mardröm när flickvännen försvinner. Ingen kan ge svar på vad som hänt henne och när han försöker hitta en förklaring upptäcker han att hon ljugit om allt ända sedan de lärde känna varandra flera år tidigare."
 
 
Come and find me har ett intressant koncept. Filmen saknar dock kött på benen, och den urvattnade berättelsen har inte tillräcklig substans för att gripa tag. Tempot är långsamt, och transportsträckorna mellan de bärande händelserna alldeles för långa. Faktum är att filmen är riktigt tråkig, just för att merparten av den hade kunnat klippas bort.
 
David är lycklig med sin flickvän. 
 
Skådespelarna är egentligen rätt bra – ända sedan jag såg Breaking bad har jag tyckt om Aaron Paul. Dock saknar både han och Annabelle Wallis den scennärvaro som behövs för att göra karaktärerna fängslande. De klarar inte av att bära upp filmen, och bidrar till känslan av att något viktigt saknas.
 
Efter försvinnandet vänds Davids liv upp och ner. 
 
Come and find me är alltså en andefattig film som man snabbt glömmer bort.
 

Berlin syndrome

Regissör: Cate Shortland.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Teresa Palmer, Max Riemelt, Matthias Habich, Emma Bading, Lucie Aron, Elmira Bahrami.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Clare besöker Berlin, där hon träffar lokalbon Andi. De känner omedelbart attraktion till varandra och spenderar en natt ihop. Men morgonen tar en mörk vändning när Clare upptäcker att Andi har gått till jobbet och låst in henne i lägenheten."
 
 
Berlin syndrome är en rätt medioker thriller, som saknar det där lilla extra som får filmen att sticka ut. Den gör inget direkt fel, men har så pass många uttjatade troper och förutsägbara vändningar att det helt enkelt blir tråkigt att titta på.
 
Clare faller för charmören Andi. 
 
Filmens urvattnade handling skapade inget helhjärtat intresse hos mig, och det långsamma tempot fick den att kännas mycket längre än två timmar. Jag störde mig dessutom på att karaktärerna ”förälskar sig vid första ögonkastet”, och deras bleka uppbyggnad gjorde att jag aldrig började bry mig om dem – speciellt inte den underutvecklade boven som saknar logiska motiv för sina handlingar.
 
Efter en passionerad natt tillsammans isoleras Clare från omvärlden. 
 
Trots karaktärernas färglöshet är skådespelarnas prestationer mer än dugliga. Både Teresa Palmer och Max Reimelt gör bra ifrån sig och känns trovärdiga i sina roller, men det slarvigt utformade manuset ger dem inte mycket att arbeta med. Förövrigt har Berlin syndrome stundtals ryckig klippning och en smått förvirrande början som sätter ribban för resten av filmen lågt.
 
Tiden går och Clare blir allt mer desperat. 
 
Allt som allt är Berline syndrome medioker. Har du inte sett många thrillers förut är den säkerligen spännande, men har du några filmer på nacken blir det uppenbart att originalitet och fingertoppskänsla saknas.
 

The Edge of Seventeen

Regissör: Kelly Fremon Craig.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Hailee Steinfeld, Haley Lu Richardson, Blake Jenner, Kyra Sedgqick, Woody Harrelson.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det är inte lätt att vara ung, och för Nadine som går i high school blir livet ännu mer outhärdligt när hennes bästa kompis Krista börjar dejta hennes storebror."
 
 
 
 
The edge of seventeen är en härlig må bra-film som vibrerar av liv. Den är både riktigt rolig och berörande, samtidigt som den charmar med en underbart sarkastisk berättarstil. Konceptet är gripande, skådespelarna toppen och karaktärernas färgstarka personligheter gör det omöjligt att inte förälska sig i dem allesammans.
 
Läraren Bruner tar ingen skit men ställer ändå upp för uppkäftiga Nadine. 
 
Något som är ovanligt för den här genren är filmens höga trovärdighet. Det är läskigt lätt att relatera till karaktärernas sätt att tänka och agera, vilket ger The edge of seventeen en väldigt autentisk ton. Igenkänningsfaktorn är så pass hög att jag ibland fick känslan av att jag tittade på en film om mig själv. Det hela blev tankeväckande och komiskt, om än något obehagligt.
 
Nadine besvarar inte Erwins romantiska känslor. 
 
Filmen har egentligen bara en brist, och det är att den har en rätt medioker början – det tog mig lite tid att verkligen fastna och sympatisera för karaktärerna. Men The edge of seventeen är snabb att rycka upp sig och resten av filmen är ren magi. Faktum är att ju mer jag såg, desto mer ville jag se, och när eftertexterna kom ropade jag nästan ut av frustration: för inte kunde det väl redan vara slut?
 
När vännen Krista blir tillsammans med Nadines bror går vänskapen utför. 
 
Som helhet är The edge of seventeen en av årtiondets starkaste filmer om att växa upp och hitta sig själv. Det är ett oerhört mysigt och intelligent drama, som berättar en historia som verkligen känns äkta.
 

Get out

Regissör: Jordan Peele.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford, LilRel Howery.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Chris besöker sin vita flickväns familjegods för första gången. Till en början tolkar han familjens överdrivet tillmötesgående beteende som en nervös reaktion på att dottern är ihop med någon med en annan hudfärg, men efterhand avslöjar ett antal märkliga incidenter en verklighet han aldrig hade kunnat föreställa sig."
 
Get out är faktiskt en rätt bra film. Jag brukar inte tycka särskilt mycket om rysare, men den här särskiljer sig från mängden. Den är välspelad, ovanligt sansad för genren och har en överhängande varslande känsla som bidrar till en lätt kuslig förnimmelse. Det satiriska konceptet känns dessutom väldigt aktuellt, och jag imponeras över att filmen snarare har gjorts tankeväckande än läskig. Just det gör att den känns annorlunda. 
 
Flickvännens föräldrar välkommar Chris med öppna armar. 
 
Filmens upplägg är rent utav briljant. Manuset är förvånansvärt intelligent utformat och jag gillar att Get out inte är en renodlad rysare, utan även blandar in humor i det hela. Jag tycker också om att jag som tittare inte begrep alla scenerna direkt när de visades, men att polletten ramlade ner efter att filmen tagit slut. När jag blickar tillbaka och funderar över detaljerna som jag först inte förstod men som jag nu ser ett tydligt samband mellan, går det inte att undgå hur klockrent gjort det hela är.
 
Chris måste kämpa för att ta sig ut ur familjens hem. 
 
Det är dock synd att Get out är så förutsägbar. Knappt halva filmen hade gått innan föraningarna blev för starka och jag lyckades lista hur vad filmens ”stora vändning” skulle bli. Just vändningen i sig är inte särskilt originell, och jag hade velat se ett mer oväntat och kraftfullt slut. Faktum är att filmen i allmänhet gick rätt utför framåt slutet. Den blev mer överdriven, mer klyschig och mindre fängslande.
 
Som helhet är Get out en bra film, som mer lutar åt att vara en tankeväckande psykologisk thriller än en rysare.
 

RSS 2.0