Thor: the dark world

Regissör: Alan Parker.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Tom Hiddleston, Anthony Hopkins, Christopher Eccleston, Jaimie Alexander, Zachary Levi, Ray Stevenson.
Releasedatum: 3 mars 2014.
 
Universums existens är i fara när en mäktig förhistorisk fiende hotar att kasta in hela kosmos i ett evigt mörker. Thor återförenas med Jane Foster, tvingas forma en allians med sin förrädiska bror och ger sig ut på en farofylld jakt för att rädda Asgård och Jorden från undergång.
 
 
 
 
Thor: the dark world är estetiskt tilltalande. Effekterna är välgjorda och användning av färger är verkligen smickrande. Men ögongodis är inte tillräckligt för att göra mig nöjd. Thor: the dark world känns som en väldigt ytlig film, som går igenom rörelserna utan mycket eftertanke. Det hela blir rätt tradigt att se på, och jag förlorade intresset ganska snabbt.
 
Thor är arvtagare till tronen i Asgård. 
 
Det är kanske en kontroversiell åsikt, men i mina ögon håller inte Thor: the dark world måttet. Handlingen faller platt, jag fastnar aldrig för karaktärerna och helheten känns rörig. Ofta upplever jag filmen som alldeles för mycket: mängden action, stunts och effekter blir snabbt uttjatat och överdrivet. Jag tröttnar helt enkelt. Skådespelarna levererar – speciellt Stellan Skarsgård som underhåller varje gång han syns i bild – men när det kommer till kritan är Thor: the dark world stil men ingen substans.
 
Loki allierar sig med sin bror. 
 
Allt som allt kan jag inte påstå att Thor: the dark world är mer än okej. Trots att filmen inte är särskilt lång känns den utdragen, och jag började aldrig intresseras av som hände. Förhoppningsvis är fortsättningen Thor: Ragnarök inte lika innehållslös.
 

Flatliners

Regissör: Niels Arden Oplev.
Genre: Drama, science fiction, rysare.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev, James Norton, Kiersey Clemons, Kiefer Sutherland.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En grupp läkarstudenter framkallar hjärtstopp för att få uppleva livet efter döden. Men när deras experiment blir farligare börjar deras förflutna komma ikapp dem.
 
 
 
 
 
 
Flatliners är en nytolkning av filmen med samma namn från 1990. Den har ett väldigt intressant koncept, och balanserar skickligt science fiction och verklighet. I början. I början är filmen förvånansvärt gripande: jag fastnade både för handling, karaktärer och stilen. Skådespelarna fungerar väl och den allmänna känslan var tilldragande. Men tyvärr höll det inte hela vägen.
 
Studenterna stannar sina hjärtan för att uppleva döden. 
 
Allt eftersom filmen fortlöper blir den mer klyschig och överdriven. Det som jag till en början tyckte var ett intressant och realistiskt återgivet scifi-koncept började luta allt mer åt skräck/fantasy-hållet, vilket inte riktigt är my cup of tea. Därtill kändes budskapet efter ett tag väldigt predikande och övertydligt.
 
Experimentet får oanade konsekvenser. 
 
Som helhet är Flatliners okej. Jag tyckte verkligen om början, men fick lite svårt för alla rysarinslag i filmens senare halva. Inte för att det någonsin blev skrämmande, utan på grund av att det fick hela konceptet att kännas too much. Om Flatliners hade förblivit drama, skulle jag nog ha tyckt om den mer.
 

The killing of a sacred deer

Regissör: Yorgos Lanthimos.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Kirurgen Steven verkar lycklig med hustrun Anna och barnen Kim och Bob. Men han är samtidigt vän med sextonårige Martin. Denne allvarligt lagde tonåring hälsar på Steven på sjukhuset, dyker upp i hans hem och bjuder hem honom till middag med sin mamma. Martin verkar ha någon hållhake på sin framgångsrike vän: frågan är vad den udda vänskapen grundar sig i, och vad den kan få för konsekvenser.
 
The killing of a sacred deer är inte en film i min smak. Det är synd, för den verkade så lovande: med intressant handling, bra skådespelare och en härligt mystisk känsla. Men dramat är alldeles för udda. 
 
Martins pappa dog under en av Stevens operationer. 
 
Jag tycker om hemlighetsfulla filmer som inte avslöjar allt direkt, men ren obegriplighet har jag svårt för. The killing of a sacred deer är en enda stor metafor, och komplexiteten gör det hela svårt att ta till sig. På ett plan kan jag inte undgå att fascineras, men merparten av mig tycker mest att det är jobbigt med de bisarra händelserna. När eftertexterna börjar rulla finns alldeles för många frågetecken kvar. Att tempot dessutom är långsamt och musiken mest påminner om påfrestande oväsen bidrar också till att jag inte fastnar.
 
En efter en börjar familjemedlemmarna förlora förmågan att gå. 
 
Som helhet skulle The killing of a sacred deer kunna klassas som mästerverk: men det kräver rätt typ av tittare. För att verkligen njuta av filmen behöver du tycka om egendomliga draman med syfte att satiriskt alludera snarare än underhålla.
 

Philomena

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clark, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Sean Mahon, Michelle Fairley.
Releasedatum: 16 april 2014.
 
"Den cyniske journalisten Martin blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par."
 
 
 
Philomena är en gripande berättelse baserad på den självbiografiska romanen av Martin Sixsmith. Det är en film med mycket hjärta, som berör djupt utan att bli alltför sentimental. Dessutom kombineras de sorgliga bitarna med varm humor, vilket gör upplevelsen till en känslomässig berg- och dalbana.
 
Philomena försöker hitta sin förlorade son. 
 
Filmen har en härlig atmosfär, mycket tack vare den charmiga skådespelarduon. Både Coogan och Dench över övertygande i sina roller, men Dench slår alla rekord och är rent utav fantastisk. Hon gör sin karaktär stark och sårbar på samma gång, och som tittare är det lätt att sympatisera med henne.
 
Det enda som gör att jag inte förälskar mig i filmen är tempot. Philomena känns aningen utdragen, vilket tyvärr drar ner helheten. Men allt som allt är det en tankeväckande och minnesvärd film.
 

The mountain between us

Regissör: Hany Abu-Assad.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Idris Elba, Kate Winslet, Beau Bridges.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Två främligar blir strandade på ett avgläset, snötäckt berg efter en flygkrasch. De påbörjar en farlig resa genom ödemarken där de måste lita på varandra för att överleva i den tuffa naturen.
 
 
 
 
 
 
The mountain between us är ett snyggt filmat drama. Winslet och Elba gör båda två riktigt bra ifrån sig, och det är just deras talanger som gör filmen sevärd. För övrigt är det nämligen inte mycket som engagerar. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket under filmens gång. Jag hade hoppats på en ny Everest eller The revenant där hjärtat satt i halsgropen hela tiden – men detta visade sig vara långt ifrån det. 
 
Flyget som Ben och Alex skulle ta har blivit inställt. 
 
Jag vill börja med att klargöra att The mountain between us är en helt okej film: den är definitivt småspännande, och bara det faktum att huvudrollerna spelas av två briljanta stjärnor gör att intresset behålls rakt igenom. Men filmen hade kunnat vara så mycket bättre. Jag hade velat se starkare passion, större trovärdighet, mer verklig fara och ett mer intensivt händelseförlopp. Som det är nu hade filmen lätt kunnat kortas ner en halvtimme utan att förlora innehåll. Jag upplever dessutom The mountain between us som något ofokuserad: det är som att den inte riktigt har bestämt sig för om den ska vara ett romantiskt drama eller en överlevnadsfilm. Resultatet blir att konceptet faller lite platt.
 
En olycka gör att duon måste kämpa för sin överlevnad. 
 
Som helhet är The mountain between us helt okej. En fin film. Mild. Men jag hade förväntat mig mer.
 

Murder on the Orient Express

Regissör: Kenneth Branagh.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 54 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Kenneth Branagh, Penelope Cruz, Willem Dafoe, Judi Dench, Johnny Depp, Josh Gad, Leslie Odom Jr, Michelle Pfeiffer, Daisy Ridley.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Alla är misstänkta när ett mord begås på en extravagant tågresa genom Europa. Tiden är knapp och en ensam man måste lösa pusslet innan mördaren slår till igen.
 
 
 
 
 
Murder on the Orient Express är ett bra drama. Trots mordhistorien är berättelsen lättsam att ta till sig, vilket till stor del beror på filmens inslag av humor och det oerhört vackra fotot. Därtill är skådespelarensemblen briljant, och det är riktigt roligt att se så många talanger i en och samma film. Branagh utgör en bra Poirot, och förmedlar en skarpsinnighet värt att jämföra med Sherlock Holmes.
 
Hercule Poirot försöker lösa mysteriet mitt i snöstormen. 
 
Filmens styrka är upplösningen, som känns väldigt tillfredsställande. Vägen dit är emellertid lite hackig och utdragen – och det känns som att handlingen hade potential till att engagera tittaren mer. Som det är nu är filmen bra, men intresset falnar emellanåt på grund av det långsamma tempot.
 
Varje passagerare blir misstänkt i Poirots undersökning. 
 
Allt som allt är jag positivt överraskad av Murder on the Orient Express. Det är ett enkelt men genomtänkt morddrama.
 

Justice League

Regissör: Zack Snyder.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Gal Gadot, Ezra Miller, Jason Momoa, Ray Fisher, Jeremy Irons.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Batman tar hjälp av Wonder woman för att bekämpa en ny fiende. Tillsammans försöker de bygga upp ett team av superhjältar, med Aquaman, Cyborg och The flash. Men kan de lyckas rädda planeten i tid?
 
 
 
 
 
Justice League är helt okej: betydligt bättre än vad ryktet föreslår. Skådespelarna är duktiga, effekterna fungerar och humorn håller filmen uppe på sina fötter. Sen är förstås handlingen inget nytt. Vid det här laget finns så många superhjältefilmer att själva konceptet i sig känns uttjatat. Men förväntar man sig verkligen något annat när man sätter sig för att titta på filmen?
 
Wonder woman slår ihop sig med en grupp andra superhjältar. 
 
Bortsett från X-men har jag generellt svårt för filmer som handlar om personer med superkrafter. Varför? För att det så himla lätt blir för mycket. Effekter, actionscener och stunts prioriteras ofta framför ett starkt manus, och helheten brukar bli så pass överdriven att det blir svårt för mig att behålla intresset. Justice League är inte ett undantag, och det fanns stunder då jag behövde kämpa för att inte distraheras av annat. Men det är förstås ett fel som ligger hos mig, och inte i filmen själv. Vidare föredrar jag personligen när fokus ligger på en enda superhjälte istället för en grupp. Detta för att det lätt blir rörigt med flera.
 
Som helhet är Justice League okej. Den bjuder inte på något nytt och fräscht, men levererar på de punkter som man kan förvänta sig. Är du sugen på en actionpackad fantasyfilm så kommer du med största sannolikhet tycka om den. Är du däremot som jag och har svårt för superhjältefilmer så säger det sig själv att Justice League inte lär vara en större hit.
 

Deep

Regissör: Julio Soto Gurpide.
Genre: Barn, komedi.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Justin Felbinger, Stephen Hughes.
Releasedatum: 8 februari 2018.
Distributör: Scanbox.
 
När den lekfulla Bläckis ställer till problem för sin fiskkoloni får han order av stammens ledare Kraken att ge sig iväg efter hjälp. Han tar med sig sina vänner: en kaxig räka och en korkad prickfisk.
 
 
 
 
 
 
Deep är lite småsöt, men inte mycket mer än så.
 
Bläckis måste hitta någon som kan rädda Kraken och resten av fiskarna i kolonin. 
 
Det här är en film för barn – inte för hela familjen. Manuset är väldigt simpelt, animeringarna mediokra och de många stereotyperna fick mig att sucka högt. Som vuxen blir jag aldrig intresserad av handlingen, och för att vara krass satt jag rätt uttråkad. Deep har som sagt sina stunder, men det håller inte för att bära helheten.
 
Deep är säkert jättebra för en ung publik, men för mig som vuxen håller det inte.
 

Victoria & Abdul

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Abdul reser från Indien för att delta i drottning Victorias guldjubileum får hon ett gott öga för honom. Drottningen ifrågasätter de begränsningar som hennes ställning medför, och de bildar en osannolik allians som hennes hov och innersta cirkel gör allt för att bryta.
 
 
 
 
Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.
 
Drottning Victoria blir nära vän med tjänaren Abdul. 
 
Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar. 
 
Hushållet konspirerar för att få bort Abdul från slottet. 
 
Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.
 

My friend Dahmer

Regissör: Marc Meyers.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ross Lynch, Alex Wolff, Tommy Nelson, Harrison Holzer, Liam Koeth, Dallas Roberts, Anne Heche.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Mördare, nekrofil och kannibal. 1992 dömdes Jeff Dahmer till sexton livstidsstraff. Men hur blev det så? Detta är historien om Dahmers tidigare liv, en berättelse om en blyg tonåring som gör allt för att passa in. Den mörka bakgrunden till ett förskräckligt livsöde, förvandlingen från ung man till monstruös mördare."
 
 
 
My friend Dahmer är ett verklighetsbaserat drama som utgår från den grafiska romanen med samma titel, skriven av Derf Backderf. Det är en speciell film. Trots att jag aldrig hade hört talas om Jeffrey Dahmer innan, tyckte jag att det var oerhört intressant att ta del av hans liv. Skådespelarna gör superba insatser, och den spända stämningen gör att jag satt på helspänn hela tiden. Men dessvärre är det inte tillräckligt för att skapa ett helhjärtat engagemang.
 
Jeff har alltid ett varmt leende på läpparna. Eller inte. 
 
Tempot är långsamt och själva narrativet är faktiskt rätt tråkigt. Berättarelementen upprepas, vilket gör att inte mycket hinner hända trots speltiden. Därtill finns hela tiden känslan av att något kommer hända: men det slutar alltid i antiklimax. Det blir helt enkelt mycket väntan på ingenting, och jag är lite besviken över att vi aldrig fick ta del utav stunden då Jeffrey faktiskt blev mördare. My friend Dahmer hade potential till att bli så mycket mer om filmskaparna bara vågat ta steget längre. Nu blir det istället ett relativt slätstruket drama utan någon riktig konflikt.
 
Klasskompisarna utmanar Jeff till att skämma ut sig. 
 
Som helhet tycker jag om My friend Dahmer förvånansvärt mycket. Berättelsen är gripande och jag tyckte att det var intressant att följa Jeff Dahmers liv. Men just eftersom spänningen aldrig ledde någonvart, har jag svårt att sätta ett betyg högre än ”okej”.
 

Geostorm

Regissör: Dean Devlin.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gerard Butler, Jim Sturgess, Abbie Cornish, Alexandra Maria Lara, Andy Garcia, Ed Harris.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Efter att Jorden drabbats av naturkatastrofer har världens ledare skapat ett nätverk av satelliter som kontrollerar det globala klimatet. Men det system som byggdes för att skydda dem angriper nu istället Jorden. Det blir en kamp mot klickan för att ta reda på vem som är det verkliga hotet innan en geostorm drabbar världen och förintar allt.
 
 
 
Geostorm har fått hård kritik och det är lätt att förstå varför. Men så länge jag underhålls har jag lätt att ignorera brister, och faktum är att Geostorm grep tag i mig. Tempot är högt, skådespelarna duktiga och effekterna snygga. Jag har en svag punkt för katastroffilmer, och trots att Geostorm fick mig att rulla med ögonen fler gånger än jag kan räkna till satt jag fängslad ända till slutet.
 
Jake försöker rädda Jorden från total katastrof. 
 
Geostorm är som bäst i början, där spänningen byggs upp på ett snyggt sätt. Men allteftersom blir filmen mer överdriven, mer klyschig och mindre trovärdig. Manuset är fyllt med uttjatade troper och det som sker på skärm är varken logiskt eller särskilt sammanhållet. Inte heller kände jag någon rädsla för karaktärerna. Trots katastroferna upplevde jag aldrig att de var i verklig fara, och även om de hade varit det så skulle jag troligen inte bry mig. Karaktärerna är nämligen ytligt uppbyggda. Kritiken som filmen har fått är alltså inte tagen ur luften: det finns stora hål. Men ser man bortom dem är Geostorm värd att ge en chans.
 
Stad efter stad ödeläggs av stormar, vågor, is och eld. 
 
Som helhet tycker jag inte att Geostorm är så dålig som många har gjort sken utav. Den har påtagliga brister som är svåra att bortse från, men lyckas ändå underhålla och skapa ett starkt intresse av att veta mer. Om du stör dig på filmer vars trovärdighet ligger i botten ska du nog skippa denna. Men om du är ute efter en actionpackad film med storskalade katastrofer har du hittat rätt. 
 

Final Portrait

Regissör: Stanley Tucci.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Geoffrey Rush, Armie Hammer, Tony Shalhoub, Clémence Poésy, James Faulkner, Sylvie Testud.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Under en resa till Paris tillfrågas James av den världsberömde konstnären Alberto Giacometti, om han vill sitta modell för ett porträtt. Smickrad och nyfiken tackar James ja. Så börjar en rörande vänskap och ett unikt avslöjande i skönheten och frustrationen i den stundtals kaotiska kreativa processen."
 
 
 
Jag tyckte om Final portrait, men har svårt att sätta fingret på varför. Det är inte en film som jag vanligtvis skulle gilla: det händer inte mycket och tempot är så gott som obefintligt. Handlingen är slätstruken och saknar upptrappande klimax. Vidare återspeglar dramats grå färgtoner filmens stillsamma inre, och får orden ”jag borde vara uttråkad vid det här laget” att eka i huvudet. Men jag blev aldrig uttråkad, vilket minst sagt var förvånande.
 
Timmar blir till månader. 
 
Jag tycker att Final portrait var mycket intressant, något som förstärks av Geoffrey Rushs briljanta insats. Jag har hittills inte sett honom vackla, och rollen som Alberto Giacometti är inget undantag: varje andetag han tar utstrålar världsvan kompetens. Därtill tycker jag att filmen var rolig. Den har vissa humoristiska stunder som fick mig att skrocka, och de har verkligen satt sig på minnet.
 
Giacometti blir frustrerad av sitt skapande. 
 
Som helhet tycker jag att Final portrait är bra. Tror jag. Är det något som jag inte tycker om så är det långsamma filmer, och detta är en långsam film. Men den håller sig uppe tack vare sina skådespelare och intresset som skapas tidigt. Så ja. Jag tror nog att jag tycker om den.
 

Can't buy me love

Regissör: Steve Rash.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Patrick Dempsey, Amanda Peterson, Courtney Gains, Tina Caspary, Seth Green, Dennis Dugan.
Inspelningsår: 1987.
 
"När skolans populäraste tjej hamnat i knipa räddar Ronny henne. Som betalning måste hon låtsas vara Ronnys flickvän, då han hoppas att populariteten ska smitta av sig. Men planen spricker när Ronny blir så cool att både hans gamla kompisar och förälskelse hamnar ute i kylan."
 
 
 
 
 
Can’t buy me love är en tonårsfilm för dig som tycker om klassiska 80-talskomedier. Som förväntat är filmen klyschig, förutsägbar och rätt fånig – men det stora hjärtat gör det lätt att förlåta tillkortakommandena. Can’t buy me love är nämligen söt som socker och hur mysig som helst.
 
Cindy övertygar klasskamraterna att Ronny är hennes pojkvän. 
 
Hela filmen vibrerar av en glädjande må bra-känsla. Tonen är lättsam, handlingen är lätt att ta till sig och karaktärerna charmar sig in i tittarens hjärta. Det är dessutom himla kul att se Patrick Dempsey i sån ung ålder. Han är mest känd för sin insats i tv-serien Grey’s Anatomy, och det är roligt att ta del utav en film från början av hans karriär. Trots att han är betagande redan här, var det knappt jag kände igen honom.
 
De simulerade känslorna blir snart riktiga. 
 
Som helhet är Can’t buy me love en underhållande familjefilm, med fint budskap om att vara sig själv. Tycker du om 80-talskomedier lär du älska denna.
 

SvampBob Fyrkant: filmen

Regissör: Stephen Hillenburg.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Tom Kenny, Jeffrey Tambor, Rodger Bumpass, Clancy Brown, Bill Fagerbakke, Mr. Lawrence, Jill Talley, Scarlett Johansson, Alec Baldwin, David Hasselhoff.
Releasedatum: 28 september 2005.
 
"Kungens krona är försvunnen och herr Krabba misstänks ha stulit den. Tillsammans med kompisen Patrick Stjärna ger sig SvamBob iväg till den förrädiska Skalstaden för att återta kronan och rädda herr Krabba."
 
 
 
 
 
SvampBob Fyrkant: filmen är en härligt fånig familjefilm, med störtskön humor och charmiga karaktärer som är så dumma att det blir bra. Dialogerna är rappa, manuset satiriskt och som tittare får man en avkopplande må bra-känsla av att se filmen. Visst blir den överdriven ibland, men i det stora taget är det en film som passar tittare i alla åldrar.
 
SvampBob vill bli befordrad av herr Krabba. 
 
Det enda som jag egentligen har svårt för är blandningen av tecknat och otecknat. Filmen är som bäst när den är fullt animerad, och jag hade av någon anledning svårt att engageras av scenerna som utspelar sig uppe på land med verkliga människor. De kändes helt enkelt too much.
 
Vännerna ger sig ut för att hitta kungens krona. 
 
Som helhet är SvampBob Fyrkant: filmen en charmant barnfilm som även vuxna med barnasinnet kvar kan underhållas av.
 

G. I. Joe: Retaliation

Regissör: Rhett Reese, Paul Wenick.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Channing Tatum, Adrianne Palicki, Jonathan Pryce, Byung-hun Lee, Ray Stevenson, Walton Goggins, Arnold Vosloo.
Releasedatum: 15 januari 2018 (nyrelease).
Distributör: Paramount.
 
"Den här gången bekämpar G. I. Joes inte bara sin dödsfiende Cobra. De tvingas också möta ett internt hot inom regeringsmakten, som hotar hela deras existens."
 
 
 
 
 
G. I. Joe: Retaliation är en väldigt typisk actionfilm med science fiction-inslag. Det finns inte mycket till handling, utan filmen drivs enbart framåt av slagsmål och eldstrider. Det är välkoreograferat, spännande och underhållande – och något innehållslöst. Att ha fullt ös hela tiden säkerställer att tittaren inte blir uttråkad, men blir samtidigt förutsägbart, tar fokus från berättelsen och förhindrar att ge den komplexitet. 
 
Vännerna Duke och Roadblock slåss mot gemensamma fiender. 
 
Något som verkligen imponerade mig var filmens grymma visuella effekter. Animeringarna är himla snyggt gjorda och integreras skickligt i de verkliga miljöerna. Därtill presterar skådespelarna mycket bra; särskilt Dwayne Johnson som bär upp filmen på sina kompetenta axlar. Han bidrar dessutom med några humoristiska repliker, som bryter av och lättar upp mot den annars actiontyngda filmen.
 
Det blir många heta eldstrider. 
 
Som helhet tycker jag faktiskt att G. I. Joe: Retaliation fungerar rätt bra. Visst är den klyschig och lite för mycket ibland, men den underhåller icke desto mindre. G. I. Joe: Retaliation passar dig som är sugen på en typisk actionrulle, men vill du ha mer komplexitet och innehåll ska du nog skippa den.
 

The Little Hours

Regissör: Jeff Baena.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 27 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Alison Brie, Dave Franco, Kate Micucci, Aubrey Plaza, Molly Shannon, John C. Reilly, Fred Armisen.
Releasedatum: 19 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Några uttråkade nunnor bor i ett kloster. En ny trädgårdsmästare presenteras som dövstum för att systrarna inte ska lockas av frestelsen, men det hela slutar i ett rus av hormoner, missbruk och syndigt festande."
 
 
 
 
 
En ”komedi” är för mig en glädjefylld film som får mig att skratta och se livets ljusa sida. The little hours är inte en komedi. Den fick mig snarare att må dåligt. Varför den har kallats ”hysteriskt rolig” är något som jag inte begriper mig på. Skämten är omogna och förolämpande, och allt annat än underhållande. Det går så pass långt att det känns som att filmen regisserats av ett barn.
 
Ha-ha, vad roligt..! Eller inte. 
 
Jag har svårt för de flesta skådespelarna som är med i The little hours, och det faktum att deras karaktärer respektlösa och inkapabla till sympati gör inte situationen bättre. Helt ärligt är det här en film som jag inte alls förstod mig på – det finns inget med den som jag tyckte var bra. Det är egentligen allt jag har att skriva, så det blir en kort recension idag.
 

The Snowman

Regissör: Tomas Alfredson.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, J.K. Simmons.
Releasedatum: 12 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När en elitgrupp ledd av Harry Hole undersöker ett fall där en person försvunnit under årets första snöfall, fruktar han att en seriemördare återvänt. Tillsammans med en briljant rekryt måste han koppla ihop ledtrådar från äldre ouppklarade fall med de nya för att överlista den ofattbara ondskan före nästa snöfall.
 
 
 
The Snowman baseras på boken med samma titel av Jo Nesbø. Det är en klassisk men spännande thriller, med snyggt foto och en briljant Fassbender i huvudrollen. Ensemblen skådespelare är för övrigt stjärnspäckad, med förvånansvärt många medverkande svenskar. Det känns lite underligt att se exempelvis Sofia Helin, Peter Dalle och Jonas Karlsson i en film tillsammans med legendariska amerikanska skådespelare som J.K. Simmons, Michael Fassbender och Val Kilmer, men det är en bra slags egendomlighet.
 
Harry försöker lista ut vem mördaren är. 
 
Dessvärre håller The Snowman inte hela vägen. Den är lite för lång, och känns emellanåt utdragen. Därtill är mysteriet stundtals omständligt och inte helt trovärdigt. Jag fastnade inte heller helhjärtat för karaktärerna, och tror att de hade upplevts som mer levande om tittaren fått ta del av deras bakgrunder personligen, snarare än att få det berättat för sig.
 
Sliskiga Arve är förtjust i kvinnor. 
 
Som helhet är The Snowman rätt bra, men den hade potential till att bli ännu bättre.
 

Pretty Woman

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Richard Gere, Julia Roberts, Ralph Bellamy, Jason Alexander, Laura San Giacomo.
Inspelningsår: 1990.
 
"Edward är på visit i Los Angeles. En kväll möter han Vivian, och eftersom hon både är vacker och intelligent erbjuder Edward henne rollen som hans sällskapsdam. För Vivian öppnas en ny värld av flärd och vackra kläder, och för Edwad öppnar sig en annan – kärlekens."
 
 
 
 
 
Åh, vad jag tyckte om Pretty woman! Vilken mysig och hjärtevärmande film! Jag hade hört mycket gott om den, men inte riktigt vågat lita på omdömena eftersom känslor gentemot äldre filmer ofta baseras på en stor dos nostalgi, och inte nödvändigtvis på att filmen i sig håller idag. Men efter att nu ha sett den själv, förstår jag varför Pretty woman har blivit en klassiker.
 
Prostituerade Vivian erbjuds följa med Edward hem. 
 
Pretty woman underhöll mig verkligen, främst tack vare skådespelarnas utstrålning. Julia Roberts är hur charmig som helst! Hon känns fullständigt naturlig i sin roll och är alldeles bedårande. Även Richard Gere är väldigt intagande, och deras romans förmedlar en känsla av äkta kemi. Som tittare tror jag på karaktärernas känslor för varandra, då skådespelarna med hela sina väsen utstrålar en övertygande passion.
 
Det dröjer inte länge innan det omaka paret förälskar sig. 
 
Visst är Pretty woman klyschig, förutsägbar och inte särskilt trovärdig. Jag kan också förstå varför vissa kritiker har kallat den för kvinnoförnedrande. Det finns många brister att hitta om man tar på sig rätt glasögon. Men helt ärligt väljer jag att bortse från dessa. Pretty woman ingav en sån härlig må bra-känsla att jag helt enkelt inte besvärar mig med att överanalysera vad den kan och inte kan säga med sin gestaltning.
 
Edward fängslas av Vivians fria personlighet. 
 
Som helhet är Pretty woman en riktigt härlig film med bra musik, charmanta karaktärer och en lagom dos drömlik romantik.
 

Eat pray love

Regissör: Ryan Murphy.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley
Releasedatum: 10 december 2014.
 
"När Liz Gilbert ställs inför ett vägskäl i livet reser hon till Italien, Indien och Bali för att hitta mening och lycka."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.
 
Liz lämnar allt bakom sig för att resa. 
 
Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.
 
Det visar sig att kärleken finns runt hörnet. 
 
Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.
 
Liz försöker hitta en balanserad livsstil. 
 
Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.
 

Brawl in cell block 99

Regissör: S. Craig Zahler.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 13 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Vince Vaughn, Jennifer Carpenter, Don Johnson, Marc Blucas, Udo Kier.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Bradley förlorar jobbet blir han knarkkurir. När hans tillvaro ljusnar hamnar han i fängelse efter en våldsam eldstrid. Där måste han ta en serie omöjliga beslut för att ta sig till fängelsets farligaste avdelning och för skydda de som står honom närmast."
 
 
 
 
Jag fastnade verkligen för Brawl in cell block 99. Stämningen fångade upp mitt intresse direkt och engagemanget växte för varje scen. Det är en riktigt spännande film, som håller tittaren i ett strypgrepp: det är omöjligt att slita blicken från skärmen, även vid scenerna som är så brutala att man helst tittar bort. Med det sagt kan jag inte neka att filmen har brister.
 
Bradley blir kurir för att försörja sin familj. 
 
I mina ögon är Brawl in cell block 99 en bra film, men jag kan inte undgå att himla med ögonen när jag tänker tillbaka på vissa delar. Dramat har nämligen en hel del brister, och trots att det inte blev en ”dealbreaker” för min del så påverkades helhetsupplevelsen negativt. Dessa brister är:
  • Trovärdighet – filmen är inte verklighetstrogen. Fångar som misshandlas skriker inte, fängelsesystemet är Hollywoodiserat och Bradley visar aldrig starka känslor, vilket gör att han upplevs som orimligt nonchalant i förhållande till sin allvarliga situation.
  • Logik – det finns många luckor i logiken och många frågor förblir observerade.
  • Lättja – det estetiska utförandet känns ibland slött. Exempelvis användes en docka i silikon istället för specialeffekter i slutscenen, vilket känns B.
  • Koreografi – Vaugn är inte särskilt smidig, vilket gör de annars medryckande actionscenerna lite styltiga.
  • Speltid – trots ett fint tempo är filmen för lång.
I fängelset behöver han ta till våld för att komma till den farligaste avdelningen. 
 
Som helhet tycker jag om Brawl in cell block 99. Filmen har många brister, men spänningen håller tittaren klistrad vid skärmen. Den rekommenderas till dig som tycker om våldsamma draman och inte stör dig allt för mycket på bristande trovärdighet.
 

RSS 2.0