Assassin's Creed

Regissör: Justin Kurzel.
Genre: Action, äventyr, sci-fi.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson, Charlotte Rampling.
Releasedatum: 2017-05-29.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Genom banbrytande teknik får Callum uppleva sin förfader Aguilars liv i 1400-talets Spanien. Callum upptäcker att han härstammar från en hemlig sammanslutning av lönnmördare, och utvecklar deras kunskap och färdigheter som krävs för att ta sig an den grymma Tempelherreorden i nutid."
 
Äventyret Assassin’s Creed baseras på den populära spelfranchisen med samma namn och följer två sammanlänkade handlingsparalleller: en i nutid och en i 1400-talets Spanien. Konceptet är läckert och tanken god, men dessvärre är själva utförande så pass svagt att filmen snabbt förlorar tittarens engagemang.
 
Nutid kombineras med 1400-talets Spanien. 
 
Filmen är välspelad, och kompetenta Fassbender inger förtroende. Men skådespelarna får inte mycket att arbeta med. Karaktärerna är bleka, och vi lär inte känna dem tillräckligt för att bry oss om vem som lever och vem som dör. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt genomtänkt: intresset fångas inte upp och händelserna är dåligt förklarade. Dessutom känns handlingen både förenklad och invecklad på samma gång, och som tittare får man inte ut mycket av det som sker. Exempelvis känns scenerna i det förflutna nästan överflödiga, då de inte driver handlingen framåt. Och det fåniga sökandet efter det oförklarligt vaga, magiska äpplet är inte tillräckligt för att engagera.
 
Callum kastas in i stridens hetta. 
 
Vidare är effekterna mediokra, och actionscenerna ser väldigt koreograferade och stela ut. Eftersom jag är ett fan av spelfranchisen såg jag mycket fram emot att se lönnmördarnas smidighet på skärm, men striderna har för vältajmade slag och duckningar i min smak. Det ser för planerat, för tillgjort ut. Det speglar egentligen filmen som helhet: fast den är långt ifrån dålig känns den överlag rätt krystad.
 
Viljestarka Aguilar arbetar som lönnmördare. 
 
Allt som allt är Assassin’s Creed okej. Handlingen blir lite långrandig att följa efter ett tag, och karaktärerna är inte mycket att hurra över. Filmens problem är helt enkelt att den inte roar. Men tekniken är häftig och skådespelarna duktiga, och därför räddas Assassin's Creed från att bli ett totalt bottennapp.
 

Passengers

Regissör: Morten Tyldum.
Genre: Sci-fi, drama, romantik.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Jennifer Lawrence,
Michael Sheen, Laurence Fishbourne.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två passagerare på en resa mot en ny planet hamnar i livsfara när deras stasiskapslar plötsligt väcker dem 90 år för tidigt. Eftersom det är fel på rymdskeppet måste de rädda de 5000 andra passagerarna som sover."
 
 
 
Passengers är en mycket annorlunda science fiction. Här finns inga utomjordingar eller storslagna actionscener, utan fokus ligger på karaktärernas liv och relationer till varandra. Det är ett lågmält drama i rymden, och fast det kanske låter trist kan jag försäkra dig om att så inte är fallet.
 
I sin ensamhet väcker Jim den sovande Aurora. 
 
Det är inte vanligt att science fiction-filmer har större inslag av romantik än rymdkatastrofer, men i Passengers fungerar det oväntat bra. Karaktärerna är charmiga, lätta att tycka om och deras kemi till varandra känns äkta. Tack vare att tidsresor, superkrafter och strider mot monster uteslutits, tillåts deras relation att långsamt byggas upp och utvecklas på ett gripande sätt. Deras förhållande ger filmen en oerhört trivsam stämning, och jag mådde personligen väldigt bra av att följa den underhållande duon. Alla skådespelarna gör mycket bra ifrån sig, och speciellt Lawrence imponerar med sin berörande gestaltning.
 
Successivt slutar skeppet fungera. 
 
Men Passengers är också spännande. Filmens fascinerande koncept är i stil med Across the universe av Beth Revis, och den futuristiska miljön är mycket intressant. Läckra platser varvas med häftiga gadgetar, och trots att vi inte har den sortens teknologi idag upplevs allt som fullt trovärdigt. Därtill har filmen ett vackert foto, ruggigt snygga effekter och en trollbindande atmosfär som gradvis blir allt mer spänd. Det enda jag egentligen saknar är lite mer djup i berättelsen och ett lite mindre förutsägbart slut, men det är petitesser i förhållande till det som är bra.
 
Desperat försöker duon lista ut vad som är fel. 
 
Stillsamma Passengers är ett välspelat och kraftfullt rymddrama. Filmen blandar spänning med humor, och håller tittaren fängslad ända till slutet.
 

Why Him?

Regissör: John Hamburg.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Franco, Zoey Deutch, Bryan Cranston, Megan Mullally, Griffin Gluck.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ned besöker sin dotter och träffar hennes pojkvän Laird, Silicon Valley-miljonären som, trots att han menar väl, ständigt gör bort sig i sociala sammanhang och visar sig vara en riktig mardröm. En rivalitet uppstår mellan dem och Ned drabbas av panik när han får reda på att Laird tänker fria."
 
Why him? är en oambitiös komedi som återanvänder manuset från genrens typiska dussinfilmer och markerar det med en ny titel. Ingenting med filmen är originellt eller nyskapande, och det tar inte lång tid förrän den känns långrandig. Det enda som händer är att den duktiga flickans ”missförstådda” pojkvän försöker få hennes överbeskyddande pappa att gilla honom, och det är inte tillräckligt unikt för att engagera mig.
 
Laird tatuerar in familjens julkort på ryggen. 
 
Kanske är jag pryd eller gammalmodig i mitt tankesätt, men jag saknar komedier som faktiskt får tittaren att skratta genom intelligenta dialoger och kreativa skämt. Why him? anspelar alldeles för mycket på osmaklig sexhumor och innehåller en tröttsam, strid ström svordomar. Skämten känns barnsliga och filmen som helhet blir oerhört överdriven. Förutom någon enstaka scen som fick mig att fnissa, klarade filmen inte av att hindra mig från att gäspa och himla med ögonen.
 
Laird är omedveten om föräldrarnas personliga gränser. 
 
En annan anledning till att jag inte är särskilt förtjust i filmen är karaktärerna. Skådespelarna är visserligen duktiga och det är mycket tack vare dem som Why him? inte sjunker som en sten. Men karaktärerna är platta och känns inte alls som verkliga personer. Den enda som har en gnutta komplexitet i sig är Laird, men hans påfrestande omogenhet får mig nästan att önska att han var lika endimensionell som de andra. Ironiskt är att filmen heter ”varför honom?”, för trots att jag har sett filmen har jag fortfarande inte svar på den frågan.
 
De välvilliga försöken slutar alltid i katastrof. 
 
Som helhet är Why him? en väldigt typisk, modern komedi. Överdrivenheten tar ofta överhanden och scenerna flyter ihop till ett enda enformigt töcken. 
 

Collateral Beauty

Regissör: David Frankel.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Will Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Helen Mirren, Kiera Knightley, Michael Peña.
Releasedatum: 2017-05-15.
Distributör: Warner Bros.
 
"När Howard drabbas av en tragedi och börjar dra sig undan från omgivningen tänker hans vänner ut en plan för att nå fram till honom – innan han förlorar allt. De vill visa att även den svåraste förlust kan leda till ögonblick fyllda av glädje, och att kärlek, tid och död flätas samman i ett liv som levs fullt ut."
 
Fast filmens koncept varken är trovärdigt eller särskilt klyftigt, fastnade jag direkt. Det var annorlunda och dumt, men minst sagt underhållande. Collateral Beauty fick mig att skratta och må bra, och hade dessutom många duktiga skådespelare som gav dramat ett välbehövt djup. Den gripande berättelsen hade därtill potential till att bli både kraftfull och berörande. Men successivt rann denna potential ut i sanden. Gradvis blev filmen allt mer orimlig, och ju närmare den kom sitt slut desto fånigare blev den. 
 
Howard tror att han besöks av Döden, Tiden och Kärleken. 
 
För det första tar Collateral Beauty sig an för mycket. Istället för att fokusera på skildringen av Howard, försöker den visa att alla har sina bekymmer. Det gör dramat ofokuserat och spretigt, och ger inte tillräckligt med skärmtid åt huvudpersonen för att han ska kännas äkta. Dessutom – och detta är mitt största problem – är jag riktigt besviken på slutet. Det förstör verkligen allt. Filmens tidigare misstag kunde jag förlåta eftersom den fortfarande roade mig, men de sista tjugo minuterna är så krystade att det kryper i huden. Slutvändningen är rent utav skrattretande löjlig.
 
Vännerna intalar sig att det är för Howards bästa när han görs till åtlöje. 
 
Collateral Beauty gör mig verkligen kluven. Å ena sidan tyckte jag mycket om dramat den första timmen, men allteftersom filmen blev ytligare och dummare förlorade jag intresse. De sista tjugo minuterna är bedrövliga, och jag förstår inte alls hur David Frankel resonerat kring slutet.
 

Deepwater horizon

Regissör: Peter Berg.
GenreDrama, action, biografi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Mark Wahlberg, Kurt Russell, Dylan O'Brien, John Malkovich, Gina Rodriguez.
Releasedatum: 2017-02-27.
 
"Den 20 april 2010 börjar som vilken dag som helst på Deepwater horizon. Men en serie olyckor förvandlar oljeriggen till ett inferno av explosioner och eld, och arbetarna blir fångade i den enorma dödsfälla som den nu utgör. Nu måste teknikern Mike uppbringa mod för att hjälpa sina kollegor att komma levande därifrån."
 
 
Det verklighetsbaserade dramat Deepwater Horizon är snyggt och bitvis riktigt spännande. Filmen griper tag om tittaren tidigt och den uppbyggande stämningen ser till att intresset behålls rakt igenom. Engagemanget stärks ytterligare av de imponerande effekterna, och det är svårt att inte låta sig hänföras av de makalösa expositionerna.
 
Mike ska bege sig till oljeriggen i några veckor. 
 
Trots att Deepwater Horizon följer den klassiska mallen för katastroffilmer och därmed blir lite av en dussinfilm, går det inte att neka att den gör det riktigt bra. Det gör dessvärre att filmen känns klyschig, och den utnötta heroiska berättelsen gör dramat förutsägbart. Filmen blir dessutom rätt rörig när kaoset drar igång, och bland  flammor och slam är det svårt att hålla koll på vad som drabbar vem.
 
En rad olyckor får Andrea att kalla på hjälp. 
 
Vidare hade jag gärna velat ha ett lite annat fokus. Mycket tid läggs på att förklara hur oljeriggen fungerar, och jag hade velat se mindre av det. Istället borde mer energi ha lagts på att visa karaktärernas vardag. Nu får vi inte lära känna dem ordentligt: vi vet inte vilka de är eller vilka slags relationer de har till varandra. Det gör offren mer till  en siffra i statistiken än verkliga personer. Jag hade också velat veta mer om händelsens efterföljder, samt anledningen bakom det hela.
 
Slam och flammor tar totalt elva liv på riggen. 
 
Deepwater Horizon är ett snyggt och välspelat drama. Spänningen griper tag och de kompetenta skådespelarna övertygar i sina roller. Dessutom lyckades filmen beröra. Men trots detta känns det som att något saknas, och hade Deepwater Horizon valt ett annat fokus skulle den kunnat bli kraftfullare.
 

När Marnie var där

Regissör: Hiromasa Yonebayashi.
Genre: Anime, drama.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sara Takatsuki, Kasumi Arimura, Nanako Matsuschima, Susumu Terajima.
Releasedatum: 2016-12-05.
 
"Anna ska tillbringa sommaren i Hokkaiko. Tanken är att den fuktiga luften ska lindra hennes astma. Hon fördriver tiden med att dagdrömma, övertygad om att hon står utanför den osynliga cirkel osm de flesta människor tillhör. Då träffar hon Marnie, en flicka som inte dömer utan låter henne vara precis som hon är. Men något med Marnie är annorlunda..."
 
När Marnie var där är ett vackert och känslosamt drama om vänskap och behovet att känna tillhörighet i livet. Det är en smakfull, handtecknad film, med briljanta animeringar som elegant komponerats ihop. Detaljrikedomen och de noggrant utvalda färgerna förför, och som tittare häpnas man över miljöernas skönhet.
 
Marnie dyker mystiskt upp när Anna anländer i Hokkaiko. 
 
Det som skiljer När Marnie var där från många andra av Studio Ghiblis verk, är att den tar plats i vår egen värld och inte blandar in magiska element eller övernaturliga varelser. När Marnie var där är istället ett lågmält drama grundat på verkligheten. Den behagliga stämningen och det stillsamma upplägget fungerar för det mesta riktigt bra, och ger en trivsam känsla. Men ibland går det för långsamt, och vissa scener saknar en framåtdrivande glöd.
 
Anna vågar öppna upp sig för sin nyfunna vän. 
 
Handlingen är väldigt annorlunda. Det unika konceptet griper snabbt tag i tittaren och skapar en stark vilja av att få reda på hur mysteriets alla trådar hänger samman. Filmens mittdel är dock rätt tung, och till viss del också förvirrande. När Marnie var där växlar lite för ofta mellan olika tider och paralleller, och ibland kastas så mycket information på tittaren att det hela blir lite för mättat. Filmen biter helt enkelt av mer än vad den kan svälja, och som ett resultat känns slutresultatet aningen ofärdigt. Men trots dessa svagheter är det lätt att beröras av berättelsen, och vid vissa tillfällen hade jag svårt att hindra ögonen från att fyllas med tårar.
 
Anna försöker lista ut vem Marnie egentligen är. 
 
Som helhet är När Marnie var där en hjärtevärmande berättelse för hela familjen. Det är inte Studio Ghiblis starkaste verk, men ändå ett drama mycket värd att se.
 

Florence

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson.
Releasedatum: 2017-01-16.
 
"Florence Jenkins är en rik arvtagerska i New York som drömmer om att bli stor operasångerska – trots att sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Sopranen kunde bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar, tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen drygt en månad före sin död 1944."
 
Ni vet den där känslan som man får när man tittar på Mr Bean? Obehaget, pinsamheten, som uppstår när man ser Beans välmenade försök som alltid slutar i katastrof? Lite av den känslan finns med även i Florence. Florence Jenkins saknar helt självinsikt, vilket försätter henne i många genanta situationer. Det kryper av obehag i tittarens kropp, men likt en bilkrasch är det omöjligt att titta bort hur mycket man än vill. Men det är också det som gör Florence så fruktansvärt underhållande.
 
Florence är lyckligt ovetandes om att hennes man döljer tidningarnas kritik.
  
Florence är en rolig film, och redan halvvägs igenom hade jag tappat räkningen på antalet gånger som den fått mig att skratta. Men i grund och botten är det ett drama. På sina ställen fokuserar Florence på Jenkins dödliga sjukdom, och vid dessa tillfällen blir filmen mer allvarlig. Scenerna ger filmen djup, och ökar samtidigt förståelsen för Florence Jenkins som person. De bidrar till att hon blir mer människa, snarare än ett förlöjligat skämt. Hade filmen inte kombinerat humorn med denna dos allvar hade den lätt kunnat ses som överdriven. Nu känns Florence istället väl avvägd; om något utdragen.
 
Lektionerna hos sångpedagogen går enligt Florence utmärkt.  
 
Som helhet är den värmande må bra-filmen Florence sevärd. Den har fantastiska skådespelare, mycket glädje och stort hjärta. What’s not to like?
 

Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Regissör: Felix Herngren, Måns Herngren.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Gustafsson, Jens Hultén, Iwar Wiklander, David Wiberg, Colin McFarlane.
Releasedatum: 2017-05-08.
Distributör©Disney.
 
"Allan Karlsson och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. När Allan en dag bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda så blir det fart igen. Inte bara på Allan och sällskapet, men även på hämndlystna gangsters, ryska bekanta från förr och amerikanska CIA."
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är en förvånansvärt underhållande efterföljare till Hundraåringen. Den har ett högre tempo än vad jag minns förra filmen hade, och många tokiga händelser som driver fram den absurda handlingen. De språkliga missförstånden roar, och trots att få av skämten är originella lyckas de få mottagaren att dra på smilbanden.
 
Allan ger sig ut för att hitta receptet till Folksoda. 
 
Precis som sin föregångare växlar Hundraettåringen mellan nutid och tillbakablickar. Filmen inkluderar likaså en del kopplingar till verklig historia, där vi får se hur Allan har påverkat händelserna så som vi känner till dem. Detta sker dock inte i samma mån som i Hundraåringen, och på något sätt känns filmen inte heller lika välbalanserad. Manuset är stundtals ansträngt och flera av scenerna känns framtvingade och krystade. Dessutom växlas det ofta mellan kontrasterande stilnivåer, vilket gör att filmen inte alltid känns väl sammanhållen.
 
Även sonen Benny bygger upp en besatthet för receptet. 
 
Det finns ingen tvekan om att Robert Gustafsson är en stjärna. Precis som i Hundraåringen underhåller från början till slut med sin ojämförliga porträttering av Allan. Dessvärre hamnar han lite i skymundan. I Hundraettåringen ges sidkarkatärerna väldigt mycket utrymme, och på så sätt får Gustafsson förhållandevis lite skärmtid. Jag hade helt enkelt velat se mer av honom. Detta speciellt med tanke på att Hundraettåringen inte har många bra skådespelare bortsett från just Gustafsson. David Wiberg är flamsig och all over the place, medan nykomlingen Shima Niavarani – som ersatt Mia Skäringer som Bennys flickvän – känns oseriös och inte alls lever upp till förväntningarna.
 
Grabbgängets äventyr för dem över kontinenterna. 
 
Hundraettåringen som smet från notan och försvann är varken nyskapande eller unik. Ändå är det en förvånansvärt trevlig och underhållande tittarupplevelse.
 
 
– Bilderna är copyrightskyddade av Disney. 

American Honey

Regissör: Andrea Arnold.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 43 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sasha Lane, Shia LaBeouf, Riley Keough, McCaul Lombardi, Arielle Holmes.
Releasedatum: 2017-04-24.
Distributör: Universal Sony.
 
"En livsbejakande tonårsrebell ansluter sig till en grupp likasinnade. Tillsammans stjäl, luras och festar de sig fram genom landet."
 
 
 
 
American Honey är ett annorlunda men sevärt drama, med energipulserande stämning, snyggt foto och duktiga skådespelare. Berättelsen är vacker, och budskapet om att våga drömma och se livets möjligheter träffar direkt i hjärtat. Dessutom är det förvånansvärt intressant att följa Star och hennes bestyr.
 
Star förälskar sig i gruppledaren Jake. 
 
Men på grund av en del brister når American Honey inte ända fram. Filmen är lite ofokuserad, och väckte inte ett genuint intresse för karaktärerna då mycket bakgrundsinformation saknas. Men den största svagheten är ändå dess längd. American Honey är hemskt utdragen och det händer inte tillräckligt mycket för att fylla ut tiden på ett effektivt sätt. Många scener känns upprepande och pågår alldeles, alldeles för länge. Som tittare får man därför inte samma energi och passion som karaktärerna – vilket är synd, för med en tydligare riktpunkt och en mer komprimerande klippning hade American Honey kunnat bli riktigt gripande.
 
Gänget tar sig genom landet och tjänar pengar på alla sätt de kan. 
 
Den originella American Honey visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Ändå når den inte ända fram, och filmen hade behövt vara lite mer… händelserik, för att göra ett bestående intryck på mig.
 

Fyren mellan haven

Regissör: Derek Cianfrance.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 8 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Alicia Vikander, Rachel Weisz, Jack Thompson, Thomas Unger.
Releasedatum: 2017-04-14.
 
"Fyrvaktaren Tom och hans hustru Isabel lever ett stillsamt och harmoniskt liv på en ö. Men den perfekta ytan börjar spricka när det visar sig att Isabel inte kan få barn. En dag hittar de en död man och ett ensamt spädbarn i en livbåt som blivit uppspolad på stranden, och paret ställs inför ett omskakande dilemma."
 
 
Fyren mellan haven baseras på romanen med samma namn av M. L. Stedman. Det vackra dramat har gripande handling, snyggt foto och rent utav makalösa skådespelare. Alicia Vikander (The Danish Girl) gestaltar den nedbrutna modern felfritt och är oerhört övertygande i sin roll. Hon bevisar återigen att hon är född till stjärna, och med en fulländad skicklighet berör hon djupt. Även Rachel Weisz (Mumien) och Michael Fassbenders (X-Men: First Class) insatser är briljanta. Den kemi som skådespelarna har till varandra känns fullkomligt äkta, och det är just de som gör berättelsen så gripande och trovärdig.
 
Fyrvakten Tom förälskar sig i Isabel. 
 
Ändå är det något som inte riktigt klickar. Missförstå mig inte, Fyren mellan haven är riktigt bra – men den har sina brister och jag hade på något sätt förväntat mig mer. Jag hade exempelvis velat ha mer bakgrundsinformation om karaktärerna, samt ett högre tempo. Filmen är lite för lång, och den hade tjänat på att korta ner vissa scener. Jag hade dessutom velat påverkas starkare känslomässigt. Fyren mellan haven har en mäktig potential att beröra, men den utnyttjas inte helt och filmen provocerade inte riktigt fram ett gensvar från mitt håll. Kanske beror det på att jag hade alldeles för höga förhoppningar innan, men jag hade helt enkelt förväntat mig att Fyren mellan haven skulle vara mer kraftfull.
 
Parets beslut hemsöker dem många år efteråt. 
 
Som helhet är Fyren mellan haven ett stillsamt men oerhört vackert och välspelat drama.
 

Sing

Regissör: Christophe Lourdelet, Garth Jennings.
Genre: Familj, komedi
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Taron Egerton, Scarlett Johansson.
Releasedatum: 2017-04-24.
Distributör: Universal Sony.
 
"Buster Moon ska anordna världens största sångtävling för att rädda sin konkurshotade teater. Deltar gör bland annat den utarbetade mamman Rosita, det punkiga piggsvinet Ash och gangstergorillan Johnny."
 
 
Sing är en sådan där film som fungerar helt okej att se en gång, men som inte gör något större intryck. Manus, animeringar, musik och liknande är alltsammans bra gjorda – men inga risker tas och ingenting sticker ut. Det gör Sing till en medioker och rätt slätstruken film, som inte väcker viljan att se den på repeat.
 
Buster Moon försöker hindra sin teater från att gå i konkurs. 
 
Filmen består av en enkel berättelse och handlingen är i sig inte särskilt utmärkande. Den rycker inte med tittaren så som exempelvis glädjepillret Trolls. Stundom blir Sing också rätt tråkig, och filmen känns både förutsägbar, lite urvattnad och för lång. Det finns ingenting som skapar ett genuint engagemang, och trots att karaktärerna är söta och musiken är bra så saknar Sing det där lilla extra som gör att man som tittare verkligen fångas in.
 
Tävlingen är i full gång och Meena vill bevisa för sig själv att hon duger. 
 
I sin helhet är Sing en film som håller allt på ett neutralt plan. Allt görs bra, men inget sticker ut. Avsaknaden av humor riktad mot vuxna bidrar dessutom till att Sing mer känns som en barnfilm än familjefilm.
 

Allied

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Drama, romantik, action.
Längd: 2 hr 5 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Brad Pitt, Marion Cotillard, Lizzy Caplan, Vincent Latorre, Jared Harris.
Releasedatum: 2017-04-03.
Distributör: Paramount.
 
"När underrättelseofficern Max Vatan får reda på att hans fru kanske jobbar för fienden har han bara 72 timmar på sig att bevisa att hon är oskyldig."
 
 
 
 
Fast Allied är välspelad och smått spännande, anser jag att det är ett mediokert drama. Tempot är långsamt och under långa sekvenser var jag rätt uttråkad. Filmen innehåller dessutom många klyschor, och karaktärerna känns så pass underutvecklade att jag inte fastnar för dem trots de duktiga skådespelarna. 
 
Det utåt sett perfekta paret är i själva verket spioner. 
 
Utåt sett ser Allied fantastisk ut. Fotot är vackert och filmens detaljrikedom imponerar. Men det blir nästan för snyggt. Allting har en onaturlig skönhet över sig, vilket gör att filmen inte framstår som realistisk. Allied utspelas trots allt under andra världskriget: bomber exploderar, människor flyr i panik och personer dör. Ändå förblir allt perfekt, in på minsta detalj. Replikerna håller kvar sin poetiska klang, karaktärernas frisyrer förblir felfria och kostymerna får inte en uns smuts på sig. Det skapar en slags distans till tittaren och försvårar att engageras i det som sker. 
 
Stridsscener blandas med sliskigt kärleksdrama. 
 
Dessutom känns det som att de som har skapat filmen haft svårt att bestämma sig för vilken genre Allied ska tillhöra. Expositioner och skottsalvor i stil med Tarantinos filmer, varvas med sliskiga kärleksförklaringar och sentimentala familjestunder. Kontrasterna i stämningen gör att filmen inte känns väl sammanhållen, och den hade behövt ett tydligare fokus.
 
Spionerna Max och Marianne förälskar sig under ett uppdrag.
 
Som helhet är Allied en okej film. Den är särskilt spännande i början och slutet, men däremellan hade jag svårt att engageras.
 

Arrival

Regissör: Denis Villeneuve.
Genre: Drama, sci-fi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Amy Adams, Jeremy Renner,
Forest Whitaker, Michael Stuhlbarg, Tzi Ma.
Releasedatum: 2017-04-17.
Distributör: Universal Sony.
 
"När några mystiska rymdskepp landar på Jorden, kallas ett expertteam med bland annat språkvetaren Louise Banks och fysikern Ian Donnelly in för att försöka ta reda på utomjordingarnas avsikter."
 
 
 
Arrival skiljer sig från många andra science fiction-filmer. De karakteristiska blodiga striderna syns inte till, utan har ersatts av ett avskalat och relativt stillsamt drama med fokus på karaktärer och känsla. Atmosfären är laddad, och det tydliggörs tidigt att filmen tar sig själv på stort allvar. Fotot är nämligen makalöst vackert, skådespelarna mycket professionella, och filmen integrerar på ett riktigt snyggt sätt aktuella samhällsproblem i handlingen.
 
Språkexperten Louise försöker kommunicera med utomjordingar. 
 
Det är minst sagt intressant att följa alltsammans, och jag är förtjust över filmens oväntade djup och komplexitet. Jag gillar att inte alla svar levereras på ett silverfat, och att Arrival uppmanar tittaren att tänka efter och reflektera. Dessvärre blir det ibland för otydligt vad filmen vill säga. Till viss del är den väldigt svår att förstå, och ordentliga svar ges inte på de frågor som väcks under filmens gång. Jag sökte till och med fram information på extern väg för att ordentligt förstå vad som hänt, men fann mest spekulationer snarare än fakta. En bra film behöver inte ge svar på allt, men Arrival hade behövt samla ihop de svårtydliga trådarna bättre för att ge ett mer tillfredsställande avslut.
 
Utomjordingarnas besök för samman Louise med Ian. 
 
Som helhet är Arrival en stillsam men mäktig science fiction-film. Den är oerhört snyggt gjord och utstrålar stor kompetens. Men för mycket är oklart när eftertexterna börjar rulla, och som tittare kände jag mig lite lurad då jag aldrig fick svar på mina frågor. Filmen är dessutom rätt långsam, och under vissa sekvensen förlorade jag intresse. Det som är fascinerande är dock att Arrival verkligen får tittaren att reflektera och häpnas efteråt, men inte särskilt mycket under filmens gång.
 

Scooby Doo: i vilda västern

Regissör: Matt Peters, Dongwan Jung.
Genre: Familj, komedi, äventyr.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Matthew Lillard, Frank Welker, Grey DeLisle, Kate Micucci, Gary Cole, Max Charles.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Mysteriegänget åker till turistranchen Crazy Q och upptäcker att skurken Stilige Jacks spöke skrämmer gästerna. Kan de fånga in den odrägliga varelsen och rädda ranchen?"
 
 
 
Jag är uppvuxen med Scooby Doo, och därför var det en oerhört nostalgisk upplevelse att se Scooby Doo: i vilda västern. Allt från de färgstarka animeringarna till ljudeffekterna påminner om min barndom och ger mig en må bra-känsla. Det är dessutom roligt att återigen få följa de härliga karaktärerna, och deras skämtsamma repliker lyfter filmen rejält.
 
Shaggy oroar sig över sitt släktband med skurken. 
 
Men jag måste ändå se på filmen med ett kritiskt öga. För det första finns många sidkaraktärer, varav inte alla bidrar med något värdefullt. Sedan är Scooby Doo: i vilda västern dessutom aningen utdragen, trots att den är så kort. I filmen finns en del överflödiga scener som inte tillför något, och inte tillräckligt med tid läggs på den traditionella ”fånga-och-avmaskera”-delen. Det gör i sin helhet att Scooby Doo: i vilda västern inte känns lika ”spännande” som många av de äldre filmerna.
 
Jagad av skurken försöker Shaggy maskera sig. 
 
Självklart tjänar det inte mycket till att överanalysera en barnfilm, dock. Scooby Doo: i vilda västern är en trevlig familjefilm som utan problem kommer att underhålla yngre barn. Och för oss som är uppvuxna med franchisen ger filmen en härlig nostalgikick.
 

Min pappa Toni Erdmann

Regissör: Maren Ade.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 42 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter.
Relasedatum: 2017-04-10.
Distributör: TriArt.
 
"Winfried bestämmer sig för att tina upp sin frostiga relation med dottern Ines genom att överraska henne med ett spontanbesök. Men Ines har fullt upp, så att ta hand om sin skojfriske far är inte något hon prioriterar. Winfried ger sig dock inte utan kamp och infiltrerar dotterns liv i rollen som livsstilcoachen Toni Erdmann."
 
Jag förstår inte hypen kring Min pappa Toni Erdmann. Dramat har okej skådespelare samt en fungerande kombination av humor och tunga, undertryckta känslor – men handlingen är inget speciellt och filmen väckte aldrig ett intresse hos mig. Detta beror bland annat på att den är så himla utdragen.
 
Winfried vill förbättra relationen med dottern Ines. 
 
Filmen är nämligen närmare tre timmar lång. För att klara av att engagera tittaren en så lång tid krävs något spektakulärt; något utöver det vanliga – och detta saknar Min pappa Toni Erdmann. Ytterst få filmer klarar att skapa ett genuint intresse hos tittaren i så många timmar, och i den här filmens fall finns ingen ursäkt till varför den är så lång. Den är utdragen, händelselös och minuterna segar sig framåt. Trots en tydlig potential är den alldeles för tråkig för att jag faktiskt ska bry mig om det som sker.
 
Ines har svårt att få ihop alla delar i livet. 
 
Som helhet är Min pappa Toni Erdmann ett drama som tar sig vatten över huvudet med sin längd. Den har inte vad som krävs för att underhålla tittaren i nästan tre timmar, och eftersom den inte har komprimerats till en mer hanterbar längd är det svårt att inte låta sig distrahera sig av annat.
 

Kvinnan på tåget

Regissör: Tate Taylor.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emily Blunt, Haley Bennett, Rebecca Ferguson, Laura Prepon, Allison Janney, Justin Theroux, Luke Evans, Lisa Kudrow.
Releasedatum: 2017-03-24.
 
"Rachel är besatt av det perfekta paret som hon varje dag ser från sitt fönster på pendeltåget. Men en dag får hon se något som förändrar allt. Rachel drivs av spänningen och sin besatthet att bli en del av det liv som hon bara har kunnat se på håll, men hur långt kommer hon att gå för att avslöja sanningen?"
 
Kvinnan på tåget baseras på boken med samma namn, av Paula Hawkins. Det är en spännande berättelse, med komplexa karaktärer och ett fascinerande mysterium som nystas upp på ett skickligt sätt. Den stjärnspäckade filmens skådespelare presterar dessutom på topp. Huvudrollsinnehavaren Emily Blunt levererar kraftfullt, och gör stort intryck på tittaren.
 
Vi får följa tre sammanlänkade karaktärer: Rachel, Anna och Megan. 
 
Det tar dock Kvinnan på tåget väldigt lång tid att komma igång, och den första halvans långsamma tempo gör att intresset hinner falna. Med tiden tätnar intrigerna och till sist når filmen fram till ett nagelbitande klimax – med laddad atmosfär och oväntade vändningar. Men vägen dit är lång, och under en stor del av filmen satt jag relativt uttråkad.
 
Successivt knyts parallellerna samman och mysteriet nystas upp. 
 
Den komplexa Kvinnan på tåget är som helhet en spännande film. Skådespelarna imponerar stort, och de olika karaktärsparallellerna knyts snyggt samman. Dessvärre är tempot långsamt, och det tar alldeles för lång tid för Kvinnan på tåget att anlända till sin slutstation.
 

Jätten

Regissör: Johannes Nyholm.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Christian Andrén, Johan Kylén,
Anna Bjelkerud, Linda Faith.
Releasedatum: 2017-04-10,
Distributör: TriArt.
 
"Rikard är 30 år, autistisk och född svårt missbildad. Han skildes från sin mor som barn, men är fast besluten att återförenas med henne. För att nå sitt mål tar Rikard hjälp av boule, och en 50 meter lång jätte."
 
 
 
Jätten är ett skakigt, svenskt drama som jag inte riktigt förstår mig på. Handlingen är i sig rätt blek, och tillvägagångssättet för att förmedla budskapet är… underligt. Filmen berör viktiga och intressanta ämnen så som utanförskap, men trots många försök att beröra faller berättelsen platt då mycket känns ytligt och relativt oseriöst. Som tittare tycker man självfallet synd om Rikard, men både manus och skådespelare saknar den där gnistan som gör att man faktiskt bryr sig.
 
Rikards favoritsysselsättning är att spela boule. 
 
Filmen är inspelad med en skakig kamera för att få en dokumentärlik känsla att uppstå. Personligen är jag inte särskilt förtjust i denna metod, men jag är samtidigt lättad över att kamerarörelserna och vibrationerna inte går till överdrift – efter ett tag hade jag nästan glömt bort dem helt. Effekterna är däremot rätt dåliga, och jag stör mig på att Rikards sminkning får honom att se ut lite som en docka.
 
Den 50 meter långa jätten hjälper Rikard. 
 
Något som jag har kluvna känslor för är just metaforen ”jätten”. Å ena sidan tycker jag om djupet som den medför. Men samtidigt känns den malplacerad, och jag upplever att den hade kunnat integreras mycket snyggare i handlingen. De abrupta, märkliga scenerna som jätten är med i bidrar dessutom till att den oseriösa känslan förstärks.
 
Mitt engagemang under filmen är ungefär lika stort som Rikards mammas. 
 
Det känns inte rätt att säga att Jätten är dålig. Budskapet är värt att få ut och berättelsen bär potential. Men jag känner att filmen inte gav mig som tittare något. Den fick mig inte att känna eller bry mig om karaktärerna. Den engagerade mig inte i det som hände och fick mig inte att reflektera över samhällets orättvisor. Den bara var. Jätten kan bäst efterliknas ett skolprojekt, där de som gjort filmen har lagt ner sin själ och är hur stolta som helst – men för en utomstående ser den allt annat än professionell ut.
 

Christine

Regissör: Antonio Campos.
Genre: Biografi, drama.
Längd: 1 hr 59 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rebecca Hall, Michael C. Hall, Tracy Letts, Maria Dizzia, J. Smith-Cameron.
Releasedatum: 2017–03–27.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den smarta Christine vill jobba med direktsänd TV. Hon är en ambitiös reporter med ett öga för nyanser och ett socialt patos, och hon hamnar hela tiden i konflikt med sin chef som trycker på för att få upp tittarsiffrorna. Christine blir allt mer desillusionerad och till slut tar hon ett mörkt och oväntat beslut."
 
Christine skildrar en intressant berättelse, som på grund av ett svagt manus inte stimulerar tittaren. Filmen utmärker sig inte, och pågår så pass länge att den upplevs som utdragen, enformig och torr. Inte heller fängslar det tänkvärda konceptet om psykisk ohälsa lika mycket som det hade kapacitet för.
 
Ambitiösa Christine pressas för att få upp tittarsiffrorna. 
 
Christine ämnar ge en trovärdig och vördnadsfull tolkning av den smått irriterande och osympatiska reportern Christine Chubbuck, som 1974 begick självmord i live-TV. Rebecka Hall framställer den orofyllda kvinnan på ett insiktsfullt sätt, och visar hur depression kan se ut och hur den kan påverka på både individnivå och i en bredare kontext. Men som tittare är det svårt att förstå sig på Christine och hennes tankegångar. Förändringen från sansad till självmordsbenägen känns abrupt, och brytningspunkten upplevs inte som trovärdig i sammanhanget.
 
Christine kämpar för att hitta en intressant story. 
 
Som helhet är Christine för långrandig och innehållslös i min smak. Filmen grundas på en tankeväckande berättelse, men engagerar inte tillräckligt för att intresset ska hållas kvar ända till slutet.
 

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Regissör: David Yates.
Genre: Fantasy, äventyr.
Längd: 2 hr 13 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Colin Farrell, Ezra Miller, Johnny Depp.
Releasedatum: 2017-03-27.
Distributör: Warner Bros.
 
"Året är 1926 och på New Yorks gator ödelägger ett mystiskt väsen allt i sin väg och hotar att avslöja den hemliga trollkarlsvärlden. När Newt Scamander av misstag släpper lös några magiska varelser måste ett udda gäng hjälpas åt för att fånga in dem."
 
 
Fantastiska vidunder och var man hittar dem är en bra film. Ändå hade jag förväntat mig mer. Filmen består av två handlingsparalleller, och dessa hade kunnat balanseras och vävts samman bättre. Ena stunden tar vi del av en skämtsam jakt, med egendomliga varelser och bisarra parningsdanser, medan vi i nästa bevittnar mord och övergrepp. Det ger en nyckfull kontrast och skapar en labil ton som abrupt växlar fram och tillbaka. Även Harry Potter-filmerna kombinerade mörka handlingsspår med mer gladlynta, men de förenades på ett smidigare och mindre slumpartat sätt.
 
Newt kommer till New York med en resväska med vidunder. 
 
Det är intressant att ta del av J.K. Rowlings värld i en annan tid och ett annat land än vad vi är vana vid, men miljön hade kunnat utnyttjas bättre. Den magiska kulturen i New York City 1926 skiljer sig mycket åt från den i London 1991, men kontrasterna utforskas inte särskilt djupt. Istället hamnar de i bakgrunden och glöms snabbt bort. 
 
 Som en aspirerande författare vill Newt förmedla djurens harmlöshet. 
 
Vi introduceras för en grupp nya karaktärer i Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Var och en är riktigt charmiga, och de levandegörs av minst sagt kompetenta skådespelare. Huvudrollsinnehavaren Eddie Redmayne har som alltid en behagfull inlevelse, och passar som handen i handsken som den lite bortkomna Newt. Dessvärre klickar karaktärerna inte riktigt som grupp, och jämför man dem med intressantare roller som Grindelwald känns de lite tunna.
 
 Systrarna Tina och Queenie hjälper Newt att hitta de förrymda varelserna. 
 
En annan sak som jag reagerar på är filmens trovärdighet, speciellt när det kommer till karaktärernas reaktioner. I exempelvis scenen där förföriska Queenie lagar mat, får mugglaren Jacob se magi för första gången. Fast han hänförs av synen ser han inte det minsta misstroende ut, och han ifrågasätter aldrig det som händer. Det distanserar tittaren och gör att scenen faller platt. Vidare är effekterna snygga, men eftersom vi har sett liknande tidigare blir det aldrig riktigt imponerande. Dessutom överanvänds CGI lite, och fast det ser läckert ut hade filmen troligen tjänat på att tona ner det i vissa scener.
 
 Efter en rad missförstånd arresteras Newt och hans nyfunna vän. 
 
Som helhet är Fantastiska vidunder och var man hittar dem underhållande och spännande. Men den återskapar inte riktigt magin från Harry Potter, och känns som en transportsträcka till något bättre. Filmen upplevs som lite oordnad och utdragen, och etablerar inte faror som engagerar lika mycket som Voldemorts återkomst i Harry Potter-filmerna.
 

The Accountant

Regissör: Gavin O'Connor.
Genre: Drama, action, thriller.
Längd: 2 hr 7 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Jon Bernthal, Anna Kendrick, J.K. Simmons, John Lithgow.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Christian känner sig mer bekväm med siffror än med människor. Han frilansar som revisor och arbetar för några av världens farligaste brottslingar. Med polisen efter sig tar han sig an en mer regelrätt kund, men när Christian börjar syna kundens siffror i sömmarna uppdagas att flera personer tvingats sätta livet till."
 
The Accountant är en lite annorlunda thriller, då inslag av action och våld finns med utan att ta överhanden. Istället är det de intressanta karaktärerna som driver berättelsen framåt. Dessa är filmens styrka, och det blir som allra bäst när scenerna fokuserar på protagonistens bakgrund och livsstil. Skådespelarna gör ett bra arbete med rollerna, och deras insats får karaktärerna att kännas autentiska. De bidrar också med humor som skapar en trevlig kontrast mot det spännande dramat.
 
Autistiska Christian är en skicklig revisor. 
 
Dessvärre är The Accountant för lång. Transportsträckorna mellan de händelserika scenerna är relativt utdragna, och under vissa sekvenser falnar intresset. Dessutom växlar filmen mellan tillbakablickar och nutid på ett otydligt sätt, vilket ger ett rörigt intryck. Det är inte heller helt enkelt att förstå sig på handlingen, vilket försvårar att verkligen engageras.
 
Christian är inblandad i en dödlig katt-och-råttalek.
 
The Accountant är i sin helhet en bra film. Trots att den är aningen osammanhängande, är det spännande att följa katt-och-råttaleken.
 

RSS 2.0