Månadssammanfattning: januari 2016

Årets första månad har varit av mycket varierande kvalité: jag har både blivit imponerad och besviken. På grund av en hel del skolstress har därtill färre recensioner än vanligt blivit skrivna.
 
Som alltid sammanfattar jag månadens publicerade recensioner och tillskotten i samlinen. För att komma till recensionerna klickar du på bildlänkarna, som står i betygsordning. Recensionerna hittas även i menyn.
 
   
 
 
   
 
 
   
  
 
Nya böcker

o   Saknar dig av Harlan Coben – R

o   Främlingen av Diana Gabaldon – R

o   Slända i bärnsten av Diana Gabaldon – R

o   Effektiv visuell kommunikation av Bo Bergström

o   Typografisk handbok av Christer Hellmark

o   Ready player one av Earnest Cline

o   Kopparhandsken av Holly Black & Cassandra Clare – R

o   Järnprovet av Holly Black & Cassandra Clare – R

o   Från och med du av Mhairi McFarlane – R

o   The kiss of deception av Mary E. Pearson

 

Nya filmer

o   Maze runner: the scorch trials – R

o   Still Alice

o   Django unchained

o   Min lilla syster - R

 

Nya tv-serier 

o   The affair säsong 1 – R

o   NCIS säsong 12 – R

o   NCIS: Los Angeles säsong 3

o   The big C säsong 4

o   Two and a half men säsong 8

o   Family guy säsong 1

o   Supernatural säsong 4

o   Game of thrones: the complete seasons 1-4

o   Black sails säsong 2 - R 


Two and a Half Men, säsong 7

Fakta
I den sjunde säsongen av Two and a half men får vi se bland annat Jon Cryer, Angus T. Jones, Charlie Sheen, Conchata Ferrell, Holland Taylor och Jennifer Taylor i huvudrollerna. Säsongen är 464 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2010.
 
Handling
"Charlie upptäcker att Chelsea är kvinnan han vll ha och gör allt han kan för att behålla henne. Men Charlie är inte den enda i familjen Harper som har fastnat i kärlekens nät. Alan är övertygad om att det enda som står i vägen för hans machostatus är hår, så han testar en variant som man sprejar på. Och Jake inser att det han behöver för att klara sig i tonårskärlekens farofyllda värld är ett gott råd. Från Charlie."
 
Recension
Jag är faktiskt lite besviken på säsongen. På något sätt känns den inte lika självklar och avslappnad som de föregående, utan snarare mer krystad. Det kan vara jag som helt enkelt vant mig för mycket vid serien vid det här laget, men de annars rappa replikerna och slagfärdiga dialogerna har tappat energi.
 
Charlie drömmer förbjudna drömmar.
 
De flesta skådespelarna presterar dock bra. Jon Cryer, Conchata Ferrell och Holland Taylor är säsongens stjärnor – deras charmanta personligheter och naturliga talanger får mig lätt att le. Angus T. Jones är dock inte riktigt lika tilltalande längre, och Charlie Sheen har tappat gnistan. För första gången är jag faktiskt missnöjd med hans insats. När han exempelvis spelar en ledsen Charlie känns det otroligt tillgjort. Även Jennifer Taylor drar ned betyget. Hennes prestation är det egentligen inget fel på, men hennes karaktär, Chelsea, är för ointressant.
 
Trots den underrelationen hjälps familjen åt.
 
Den lättsamma tonen och omedelbara beroendet verkar dock fortfarande i säsongen. Den är definitivt inte dålig, bara sämre än vad jag hoppats. Men Two and a half men är fortfarande en mycket trevlig serie – och än håller den måttet.
 

De mest efterlängtade böckerna ur Modernistas sommarkatalog

Modernista är min absoluta favorit när det kommer till svenska bokförlag. Inte nog med att böckerna som de publicerar är högst aktuella och eftersträvade, utan de översätts även så pass snabbt att vi läsare slipper gå under av längtan. Dessutom - och detta är nästan det viktigaste - så är deras omslag gudomliga. Ofta när förlag publicerar översatta böcker har de valt en omslagsdesign som är under all kritik (*host* Det mörka ödet *host*). Men Modernistas brukar vara riktigt estetiskt tilltalande.
 
Året har knappt börjat och nu i vår släpps en hel del godbitar av förlaget, bland annat Lögner, Ormens skugga, Rosensällskapet, Jag utan dig och Glastronen. Men effektiva som de är så har Modernista redan publicerat sin sommarkatalog, och därför tänkte jag nu berätta vilka av sommarens releaser som lockar mig mest.
 
 
Poppy Pym och faraos förbannelse av Laura Wood handlar om en flicka som är uppvuxen på en cirkus och som ska börja på en internatskola. Där möter hon på egyptiska förbannelser, hemlighetsfulla lärare, farliga olyckor och ett mysterium som måste lösas. Detta verkar vara en riktigt charmig roman och jag hoppas att den visar sig vara så söt som den låter. Boken har fått betyget 4,40 på Goodreads och släpps på svenska i maj.
 
Boken som jag ser mest fram emot är Glassvärdet av Victoria Aveyard. Det är fortsättningen på den dystopiska boken Röd drottning (läs min recension här). Jag tyckte mycket om första boken och har hört att fortsättningen ska vara ännu bättre, så självklart hoppats jag på att få läsa även denna! Boken har fått betyget 4,27 på Goodreads och även den släpps på svenska i maj.
 
Därefter släpps Ett veck i tiden av Madeleine L'Engle i juli. Boken handlar om syskonen Meg och Charles. Deras pappa har experimenterat med tidsresor och mystiskt försvunnit, och nu är det upp till dem att rädda honom. Det verkar som en otroligt charmant läsning och boken har fått massor bra kritik. Den har betyget 4,04 på Goodreads och ska även filmatiseras av Disney.
 
Sedan du försvann av Morgan Matson släpps även den i juli. Tack vare att Christine (från polandbananabooks) och många andra har lovordat boken så är den nu en av dem jag längtar mest till. Det verkar vara den perfekta sommarläsningen. Boken har fått betyget 4,21 på Goodreads.
 
Näst sist har vi Världen efter av Susan Ee. Det är fortsättningen på den postapokalyptiska boken Änglafall. Det här har länge varit en av YA-bokvärldens mest omtalade bokserier och verkar vara ett måste i hyllan. Jag har inte ännu läst Änglafall, men tack vare Modernista står den och väntar i hyllan på att bli läst. Troligen kommer jag älska den och då lär det kännas bra att det inte blir en lång väntan till fortsättningen. Boken har fått betyget 4,25 på Goodreads och släpps i augusti.
 
Sist men inte minst har vi Wendigons förbannelse av fantastiska Rick Yancey. Det är fortsättningen på den spännande Monstrumologen (läs min recension här). Yancey är en otroligt begåvad författare och han har fängslat mig totalt med alla hans verk. Jag älskade första delen och ser mycket fram emot att få läsa mer. Boken har fått betyget 4,19 på Goodreads och släpps även den i augusti.
 
Fast jag hade hoppats på att fortsättningen på Det sista riket samt Outtalat skulle släppas i sommar så finns otroligt mycket att se fram emot. Detta är som sagt bara några ur Modernistas sommarkatalog, så det finns en hel del fler godbitar att invänta. 

Tagg: en bok som verkligen inte behövde...

Den här taggen, vars originaltitel är Totally didn't book tag, skapades av youtubern Read Like Wild Fire. Du kan se den ursprungliga taggen här.
 
1. En bok som verkligen inte behövde en efterföljare.
 

Gone-böckerna av Michael Grant är spännande, fascinerande och definitivt läsvärda, men fördelad på sex böcker blir berättelsen rätt utdragen. Det händer inte jättemycket i varje del och jag tror att serien hade blivit bättre om den skrivits som en kompakt bok istället för långrandig serie.
 
2. En bok som verkligen inte behövde ha mer än en berättarröst.
 
 
Divergent-serien av Veronica Roth var under flera år min favoritserie. När den avslutande delen, Allegiant, kom hade den ett tvådelat berättarperspektiv, vilket helt förstörde upplevelsen för mig. Den fick Four att framstå som gnällig och barnslig, och eftersom berättarrösterna var lika varandra förlorade boken en hel del känsla.
 
3. En bok som verkligen inte behövde ett omslagsbyte innan serien var komplett.
 
 
Nu är det visserligen så att jag köpte böckerna i Across the Universe-serien av Beth Revis efter att den haft ett omslagsbyte. Men ändå stör jag mig på att omslagsdesignen byttes innan den sista bokens release. De ursprungliga omslagen är häpnadsväckande vackra och jag skulle väldigt gärna vilja ha dem i min samling - men självfallet vill jag inte betala för omatchande böcker. Att göra omslagsbyten mitt i en serie är bland det värsta bokförlagen kan göra för oss läsare, men ändå sker det konstant. Stop it!
 
4. En bok som verkligen inte behövde en kärlekstriangel.
 
 
Jag tycker väldigt mycket om The Selection-serien av Kiera Cass, men jag tror att den hade varit mycket bättre utan kärleksdramat mellan America, Maxon och Aspen. Som läsare fastnar man bara för en av killarna och det är redan från början en självklarhet vem hon kommer att bli tillsammans med. Hade det onödiga dramat tagits bort och fokus istället legat på ett enda kärleksintresse, hade böckerna varit mer fantastiska än de redan är.
 
5. En bok som verkligen inte behövde finnas med i serien.
 
 
Ta vilken bok som helst från House of Night-serien. Okej, de fyra första delarna är faktiskt okej, men de resterande åtta romanerna är värdelösa. Ingenting händer och ärligt talat hade den kompletta serien kunnat tryckas ihop till en enda bok. Det här är ett typiskt exempel på när författarna bryr sig mer om pengarna än läsarna.
 
6. En bok som verkligen inte behövde en cliffhanger.
 
Tyvärr kunde jag inte komma på ett svar på denna fråga. Jag älskar cliffhangers, både i fristående böcker och serier. Jag dyrkar böcker vars cliffhanger får en att förlora förståndet totalt. En bok för mig är inte bra förren den bygger upp ett starkt beroende att läsa vidare, och det sker ofta via just cliffhangers.
 
7. En bok som verkligen inte behövde bara en berättarröst.
 
Även här måste jag säga "pass". Jag föredrar när det är en berättarröst - det blir mindre rörigt på så sätt. Jag tror inte att jag har varit med om att vilja veta vad en annan karaktär än huvudpersonen tänker. Jag brukar dock inte störa mig på när det är två berättarröster, om det är gjort på rätt sätt. Men när det går uppmot tre, fyra eller fem har jag en tendens att tröttna.
 
8. En bok som verkligen inte behövde vara så populär.
 
 
Misstolka mig inte - jag tycker om The Mortal Instrument-serien av Cassandra Clare. Men böckerna har fått otroligt mycket uppmärksamhet och lovord från alla håll och kanter, och riktigt bra tycker jag inte att serien är. Det finns många bättre böcker i genren som inte alls har blivit lika stora. Så fast jag gillar romanerna och ser fram att läsa mer, tycker jag på samma gång att serien är överskattad.
 
9. En bok som verkligen inte behövde en jämförande bokreferens.
 
 
Jag är en sådan person som egentligen stör mig på alla jämförande bokreferenser, eftersom de ofta endast baseras på genren och inte innehållet. Till exempel så står det "Du som gillar Twilight kommer att älska denna" på nästintill varenda vampyrbok. Samma sak gäller Harry Potter och magiböcker. Jag hade i princip kunnat blunda, sträckt ut handen och valt vilken bok som helst i hyllan, och säkerligen fått fram en bok med en felaktigt irriterande bokreferens.
 
En av dessa böcker i hyllan är Legend-romanerna, av Marie Lu. På samtliga står det "om du gillade Hungerspelen kommer du att älska Legend". Jag tycker mycket om både Hungerspelen och Legend, men referensen grundar sig helt och hållet i att de tillhör samma genre och inte på att innehållet liknar varandra, vilket gör den otroligt missledande och störande.
 
10. En bok som verkligen inte förtjänade min tid.
 
 
Beautiful Creatures. Vad kan jag säga? Jag läste första boken och kände mina hjärnceller sakta dö en efter en. Jag har inte tagit mig an fortsättningen och lär inte heller göra det. Det fanns ingenting som jag tyckte om med boken och det enda jag minns är att jag tyckte den var väldigt underlig och klyschig.
 
Jag taggar Bokslukarn, Swebookobsession, Nilmasbokhylla och Bokhuset.

Ormgudinnans besvärjelse

Fakta
Ormgudinnans besvärjelse (org. The eye of the falcon) är den tredje delen i Bronsdolken-serien (org. Gods and warriors) av Michelle Paver. Boken är 246 sidor lång och publiceras av Semic bokförlag.
 
Handling
"För resten av världen ser Hylas bara ut att vara en före detta slav. Få anar att han har ett storslaget öde, att det sägs att han är utvald att kämpa mot de hänsynslösa Kråkorna som vill härska över alla Medelhavets riken. Men Hylas är ensam nu, och ger sig ut på jakt efter vännen Pira och lejonungen Amok. Under sökandet efter dem möter han onda andar, pest och ett askmoln som gudarna sänt för att beröva människorna solen. Samtidigt jagas han själv av krigarna som vill återta den magiska bronsdolken, nyckeln till makten. Kan Hylas och Pira tillsammans stå emot armén av krigare? Kan de lyfta förbannelsen och få tillbaka solen?"
 
Recension
Precis som jag nämnt i mina recensioner av de tidigare delarna i serien så kan jag inte uppskatta böckerna till fullo på grund av att jag inte är inberäknad i deras tänkta målgrupp. Vissa barnböcker passar alla åldrar, men Ormgudinnans besvärjelse behagar nog främst barn runt tio år. Fast boken är relativt mörk upplever jag som vuxen den som rätt långsam och ointressant.
 
Romanens bästa aspekt, är precis som i Eldsandarnas ö, att läsa ur djurens perspektiv. I denna omfattar det lejonungen Amok samt falken Ecko. Deras synvinklar tillför en helt ny upplevelse av karaktärerna och världen, samtidigt som deras berättarröster är roande.
 
Boken utspelar sig i Grekland under bronsåldern och Paver väver in både mytologi och historia i berättelsen. Eftersom romanen klarligen är genomtänkt och väl efterforskad är det en ideal bok att använda sig utav i grundskolans undervisning. Elever i klass 2-5 lär tycka att boken är mycket fängslande.
 
Som helhet är Ormgudinnans besvärjelse en bra bok för unga läsare. Med ett målande språk och en kunnig eftertanke förmedlar Paver både en spännande berättelse, charmiga karaktärer samt lärdomsfull historia som kan användas i undervisningssyfte. För mig, som är vuxen, är inte boken särskilt exalterande, men det betyder inte att jag inte ser dess värde.
 

NCIS, säsong 12

Fakta
I den tolfte säsongen av tv-serien NCIS, skapad av Donald P. Bellisario och Don McGill, får vi se Mark Harmon, Michael Weatherly, Pauley Perrette, David McCallum, Sean Murray, Brian Dietzen och Emily Wickersham i huvudrollerna. Säsongen är 988 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 7 december 2015 av Paramount.
 
Handling
"Teamet står inför några av sina mest svårlösta fall, allt fårn lokala cyberterrorister till internationella pirater och gäckande seriemördare. Expertgruppen, som leds av specialagent Jethro Gibbs, bekämpar mänsklighetens värsta fiender i frihetens och rättvisans namn."
 
Recension
Jag imponeras av att NCIS, trots alla år på nacken, fortfarande håller måttet. Fallen som ska lösas är visserligen inte lika varierande som i de tidigare säsongerna, men helheten ligger fortfarande på en oväntat hög nivå. Allt som allt är detta en tempofylld och spännande säsong, som borde vara en självklarhet att se om man uppskattat tidigare delar.
 
En ny dag innebär ett nytt brott att lösa.
 
Tv-serier har en tendens att vara som bäst i början och slutet av en säsong: det är ett säkert kort för att bygga upp en vilja av att se fortsättningen av serien. Och visst slutar även denna säsong av NCIS i en cliffhanger som styrker beroendet, men det som är förvånande är att säsongens starkaste sektion är mittpartiet. Avsnitten nio till sjutton är överraskande välgjorda och spännande, och de fängslade mig så pass mycket att jag hade svårt att slita mig ifrån skärmen.
 
Obduktionsrummet fungerar lite som teamets samlingssal.
 
Skådespelarna är som alltid exceptionella. Harmon (Freaky friday), McCallum (Mannen från U.N.C.L.E) och Murray (På heder och samvete) levererar starkt under alla omständigheter men ändå är det ständigt Weatherly (Dark Angel), Perrette (The ring) och Dietzen (Karaoke man) som norpar åt sig stjärnglansen med sina livfulla karaktärer, härliga personligheter och varma utstrålningar. Det är de som står för humorn och ofta får mig att skratta.
 
Gibbs överraskas av att två ex besöker honom.
 
Emily Wickersham (I am number four), som tillkom i förra säsongen, spelar karaktären Ellie. Jag kan inte påstå att jag vare sig gillar eller ogillar henne. Hon har vissa störande element, som att hon för det mesta ser väldigt fundersam ut och att hon inte visar många karaktärsegna egenskaper, men samtidigt tycker jag att Wickersham presterar bra. Troligen beror min oförmåga att gilla henne på min Ziva-abstinens, så jag hoppas att hon växer för mig i nästkommande säsonger. Det skrämmer mig dock att även Weatherly, som spelar seriens stjärna Tony, har valt att bryta sitt kontrakt: risken är stor att tomrummet som favoriterna efterlämnar sig kommer att minska intresset rejält.
 
Ibland är våld den enda lösningen på problemet.
 
Den tolfte säsongen av NCIS gör allt man kan begära utav den. Avsnitten är tempofyllda och spännande, och skådespelarna levererar som alltid. Med humor och vitsiga repliker blandas action med underhållning. Har du tyckt om tidigare säsonger lär du även gilla denna.
 

Nytt i samlingen, #84

Idag kom ett egetbeställt paket från CDON.
 
 
Paketet innehöll boken The Kiss of Deception av Mary E. Pearson.
 
Boken har fått väldigt mycket bra kritik och har för närvarande betyget 4.08 på Goodreads. Det var till slut Sasha Alsbergs lovord som fick mig att besluta mig för att det var dags för mig att skaffa hem romanen tillslut.
 
The Kiss of Deception handlar om prinsessan Lia, som stjäl några uråldriga dokument och sedan flyr sitt arrangerade bröllop. Efter sig har hon prisjägare som hennes far sänt. Hon söker skydd i en by där två främlingar nästlar sig in i hennes liv. Det Lia inte vet om är att en är förkastad prins, och den andra en lönnmördare sänd för att ta hennes liv.
 
Den inbundna boken går att köpa för 149 kr.

Femtio nyanser av mörker

Fakta
Femtio nyanser av mörker (org. Fifty Shades Darker) är den andra delen i trolign av E. J. James. Boken är 539 sidor lång och publiceras Norstedts.
 
Handling
"Anastasia Steele har lämnat Christian Grey, skrämd av hans mörka hemligheter. Med universitetsexamen avklarad och en praktikpalts på ett bokförlag är hon fast besluten att börja ett nytt liv. Ändå upptar Christian oavbrutet hennes tankar - och när han vill träffa henne igen kan Ana inte neka honom. Nu får hon veta mer om hans förflutna som har gjort honom så driven, kontrollerande och krävande. Samtidigt som Christian brottas med sina inre demoner ställs Ana inför ett av sitt livs viktigaste beslut."
 
Recension
Femtio nyanser av mörker är en klar förbättring. Första boken är rätt enformig och långsam, men ärligt tyckte jag mycket om att läsa dess efterföljare. Den är på alla sätt och vis mer genomtänkt. Språket är bättre, och boken har en tydligare handling. Självfallet finns en hel del sex fortfarande med – det hör till genren – men i Femtio nyanser av mörker är det inte det enda elementet som bygger upp boken.
 
När jag väl kommit in i bokens handling fastnade jag, och hade svårt att lägga ifrån mig den. Den fick mig att le, och dynamiken mellan Ana och Christian är fängslande. I Femtio nyanser av mörker lär vi känna karaktärerna mycket bättre och stora karaktärsutvecklingar sker. Fast jag fortfarande kan tycka att kommunikationen mellan dem är undermålig så gillar jag verkligen Anas och Christians relation. De har båda blivit starkare, mer ärliga och det är först nu jag verkligen tycker att de passar ihop.
 
Den första delen i trilogin fokuserade nästan helt och hållet på sex och BDSM, och hade inte mycket till handling. I Femtio nyanser av mörker har detta dock ändrats till det bättre. Det finns en tydlig röd tråd mellan det som sker, och James har fått med både en hel del humor och spänning. Fler känslor än lust involveras och som läsare bryr man sig om karaktärerna och det som händer.
 
Precis som jag nämnde tidigare har språket förbättrats. Dock finns det fortfarande en del saker jag stör mig på. Den största aspekten är att James upprepar sig väldigt mycket, både när det kommer till ordval, meningsuppbyggnader och händelser. Exempelvis är några konversationer mellan Ana och Christian nästan identiska, vilket gör att många scener känns som utfyllnad och tempot saktar ned. Ibland upprepas till och med samma sak bara några meningar efter varandra, vilket känns fantasilöst och ouppmärksamt.
 
Som helhet var läsningen av Femtio nyanser av mörker njutbar. Karaktärerna har utvecklats, språket förbättrats och en tydlig handling uppstått. Med humor och en gnutta spänning fängslar James läsaren och skapar nyfikenhet inför fortsättningen.
 

Min lilla syster

Fakta
Min lilla syster är en film regisserad av Sanna Lenken, med bland annat Rebecka Josephson, Amy Deasismont, Henrik Norlén, Annika Hallin och Maxim Mehmet i huvudrollerna. Filmen är 95 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 18 januari 2016 av Scanbox.
 
Handling
"Stella är på väg in i den spännande, men också skrämmande, tonårstiden. Hennes storasyster Katja är en talang inom konståkning, och Stella gör allt för att försöka vara lik henne och på så sätt försöka få mer uppmärksamhet av de upptagna föräldrarna. Men hon upptäcker att det är något som inte stämmer. Katja lider av en ätstörning som allt mer tar över hennes liv. När Stella konfronterar Katja tvingas hon in i en härva av utpressning, manipulation och lögner."
 
Recension
Svenska filmer är något jag brukar ha svårt för. Ofta känns både skådespelarna och manuset alldeles för krystade för att jag ska finna någon underhållning i det hela. Men Min lilla syster står ut ur mängden. Med ett starkt koncept och ännu starkare skådespelare ger filmen ett stort intryck.
 
Storasystern Katja lider av ätstörningar.
 
Skådespelarna visade sig vara förvånansvärt talangfulla. En hel del tveksamhet gentemot filmen väcktes när jag upptäckte att popsångerskan Amy Diamond spelade en av huvudrollerna, men jag är mycket belåten över hennes prestation. Fast det är hennes debut levererar hon bättre än många av Sveriges mer erfarna skådespelare. Hon har en fängslande närvaro och är obehagligt övertygande i sin roll. Hennes minnesvärda bidrag gör att jag hårt håller tummarna för att hon överväger att göra karriärsbyte.
 
Stella vill vara precis som isprinsessan och storasystern Katja.
 
Det är Amy Diamond som står i filmens strålkastarljus, men till min glädje finns det även fler som imponerar. Rebecka Josephson, Henrik Norlén (Hotell) och Annika Hallin (Män som hatar kvinnor) fångar även dem tittarens uppmärksamhet. De känns naturliga i sina roller och bidrar till en realistisk stämning över familjen. Helhetsmässigt är jag imponerad över vad skådespelarna gemensamt åstadkommit.
 
Katjas psykologiska problem ligger djupt begravna.
 
Min lilla syster är en film som vågar ta sig an ett mycket tufft ämne: nämligen anorexi. Det är ett mycket svårt område, och när det filmatiseras är det som att gå på balansgång. Allt måste gå ihop: manus, karaktärer, stämning. Ett litet fel kan vara katastrofalt. En för uppskakande tolkning kan bli för påfrestande att se på, medan en lättsint skildring kan få den allvarliga sjukdomen att verka ofarlig. Jag tycker att Min lilla syster lyckas hålla balansen och genom att leverera en blandning av humor, charm, anspänning och dramatik hålls berättelsen gripande.
 
Rädsla får Katja att hota sin egna syster.
 
Det enda jag egentligen kan klaga över är slutet, som känns aningen antiklimatiskt. Efter en stark uppbyggnad för klimaxet återgår filmen till ett lugnt lunkande. Jag hade hoppats på en avslutning i stil med Black Swan (2010) men fick istället en förutsägbar klyscha.
 
Stella drivs allt längre in i Katjas lögner.
 
Avslutningsvis är Min lilla syster en gripande, laddad film. Med ett starkt koncept, tankeväckande budskap och stjärnskottet Diamond fängslar filmen från början till slut. Stämningen är olustig och lockande på samma gång, och det är svårt att slita sig från skärmen.
 

The Affair, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av dramaserien The Affair får vi se Dominic West, Ruth Wilson, Maura Tieney, Joshua Jackson, Julia Goldani Telles, Jake Siciliano samt Mare Winningham i huvudrollerna. Säsongen är 537 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 11 januari 2016 av Paramount.
 
Handling
"Noah Solloway är en lyckligt gift familjefar som dras till servitrisen Alison Lockhart under familjesemestern- Men så enkelt som pojke-möter-flicka blir det inte när en kriminalinspektör undersöker romansens alla delar för att lösa en mordgåta."
 
Recension
Det tog inte lång tid innan jag tappade intresset för The Affair. Jag har svårt att förstå varför serien har blivit så populär. Den har fått mängder av lovord och prisats från alla håll och kanter, men jag blev inte annat än besviken.
 
Servitrisen Alison och författaren Noah dras till varandra.
 
En fascinerande faktor med serien är upplägget och tidsdispositionen. Avsnittens utformning är mycket kreativt utfört. De visas ur båda huvudkaraktärernas perspektiv och samma händelse kan visas flera gånger för att kontrastera skillnader i hur karaktärerna uppfattat situationen. Noahs och Alisons minnen skiljer sig mycket åt och det är intressant att se deras olika uppfattningar. Som tittare funderar man ständigt över vems synvinkel som är mest sanningsenligt.
 
Protagonisterna inleder en affär.
 
Jag fastnade dock inte för karaktärerna. Det kändes inte som att jag fick lära känna dem ordentligt, och det gjorde dem platta och ointressanta. Dessutom kunde jag varken relatera eller känna empati för dem. Noah försummar sina barn, stjäl en annan mans fru och är otrogen mot sin egen. Han är minst sagt självisk, men antar ändå en offerroll. Både han och Alison är humorlösa, och de saknar kemi.
 
Att vara en fyrabarnspappa och samtidigt ha en affär visar sig vara en dålig idé.
 
Handlingen är svag och tempot i serien är minst sagt långsamt. Det kan gå ofattbart långa perioder utan att något alls händer. Avsnitten är utdragna och mycket skärmtid består av stirrande, oengagerade samtal och känslolöst sex, vilket gör att serien förlorar värdefull stämning. 
 
Noah och Alison måste dölja deras relation för omvärlden.
 
The Affair är alltså en serie jag är kluven till. Å ena sidan är konceptet intressant och upplägget är minst sagt innovativt. Men det långsamma tempot och utdragna handlingen gjorde att jag lätt distraherades av annat. Trots vissa medryckande aspekter har jag inte tillräckligt intresse kvar för att vilja se resterande säsonger.
 

An Ember in the Ashes

Fakta
An Ember in the Ashes (sve. Askfödd) är Sabaa Tahirs debutroman och den första delen i en duologi. Boken är 509 sidor lång och översättningen publiceras av B. Wahlströms. Denna recension är en del av en bloggstafett anordnad av förlaget, där föregående deltagare är Bokhuset och nästkommande är Old Adult Reads Young Adult.
 
Handling
"I krigarnas imperium straffas olydnad med döden. Intellekt slås i bojor och skönhet blir ruiner. Det som en gång var ett blomstrande rike är nu en värld av aska. I ett desperat försök att rädda sin bror ber Laia motståndsrörelsen om hjälp och ingår i ett ödesdigert avtal. Blackcliffs bästa student, Elias, planerar i hemlighet att fly från skolan och den brutala överbefälhavaren. När Laias och Elias vägar korsas inser de att de behöver varandra för att få det de mest vill ha: frihet."
 
Recension
De första hundra sidorna i boken är aningen långsamma men efter att ha kommit förbi dem kunde jag inte släppa taget. An Ember in the Ashes är en av de starkaste debuterna jag läst på länge: Sabaa Tahir är en naturbegåvning. Boken grep tag i mig som läsare och vägrade släppa taget.
 
Världen som Tahir har byggt upp är fascinerande och noggrant genomtänkt. Hon målar upp samhällets struktur och individerna som lever där på ett fängslande och hänförande sätt. Huvudkaraktärerna, Elias och Laia, är båda två intressanta att följa och sättet de kompletterar varandra på är eminent. Elias perspektiv innehåller mer action, medan Laias omfattar större karaktärsutveckling. En del av bokens tjusning är därtill många av sidkaraktärerna. De är mycket lätta att tycka om, och är trovärdigt konstruerade. Det Izzy, kocken, Helene och överbefälhavaren tillför till boken är ovärderligt. 
 
Jag är neutralt inställd till romanserna. De är lite klyschiga och inte särskilt nödvändiga för att driva handlingen framåt. Därtill känns de lite opassande i den brutala miljö som boken utspelar sig i. Men samtidigt är det en så pass liten del utav boken att det inte störde mig.
 
Avslutningsvis är Sabaa Tahir en skicklig författare som alstrat en häpnadsväckande stark debut. Genom sin genomtänkta värld och fascinerande karaktärer framstår hon som en mycket erfaren skribent. Det fiktiva samhällets kontraster är både intressanta och tankeväckande att läsa om. Trots några antiklimatiska missar samt en aningen bristfällig romans så är boken riktigt medryckande. Jag vill definitivt läsa mer av Tahir och ser fram emot duologins avslut.
 

Nytt i samlingen, #83

Idag fick jag ett paket från Scanbox.
 
 
Paketet innehöll filmen Min lilla syster, med bland annat Amy Deasismont och Rebecka Josephson i huvudrollerna. Filmens koncept beskrivs som ”drömmer som gått fel, syskonrivalitet och hur brutalt det kan vara att växa upp som ung tjej idag”.
 
Efter att ha läst detta och tittat på trailern verkar det som att filmen behandlar mycket viktiga ämnen. Har detta gjorts på rätt sätt är resultatet troligen en riktigt stark och berörande film. Jag är minst sagt nyfiken på filmen och ser fram emot att se den. Stort tack, Scanbox!

Nytt i samlingen, #82

Idag kom ett paket från härliga 20th Century Fox.
 
 
Paketet innehöll den andra säsongen av tv-serien Black Sails, som är löst baserad på Louis Stevensons bok Treasure Island. Jag har inte sett något av serien ännu, men pirattemat och den mycket goda kritiken som den fått gör mig minst sagt nyfiken. Jag hoppas verkligen att Black Sails gör en snygg skildring och lever upp till hypen.
 
Säsongen släpps den 25 januari 2016 och rekommenderas från 15 år. Jag ser mycket fram emot att skaffa hem den första säsongen och kasta mig in i serien. Stort tack, 20th Century Fox!

Still Alice

Fakta
Still Alice är regisserad av Richard Glatzer och Wash Westmoreland. I huvudrollerna får vi se bland annat Julianne Moore, Alec Baldwin, Kristen Stewart, Kate Bosworth, Shane McRae och Hunter Parrish. Filmen är 97 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 27 juli 2015.
 
Handling
"Alice Howland är lyckligt gift med tre vuxna barn. Hon är hyllad Columbia-professor på höjden av sin karriär när hon plötsligt märker en glömska som sakta kryper sig på henne. I takt med att hennes minne börjar svikta får hon en förödande diagnos: tidigt stadium av Alzheimers sjukdom. Som den oberoende kvinna hon är kämpar Alice med att behålla sin livsstil och leva i nuet, trots att hennes personliga jag långsamt skalas bort."
 
Recension
En av mina värsta mardrömmar är att långsamt tyna bort, och sakta men säkert förlora mig själv och min verklighetsuppfattning. Begreppet ”Alzheimers” får mig att känna en obeskrivbar rädsla. Därför är Still Alice en rätt skrämmande film att se på.
 
Efter att ha blivit diagnoserad med Alzheimers förändras Alices liv.
 
Still Alice är en kraftfull film som väcker många tankar. Fast jag förmodar att framställningen inte är helt och hållet korrekt så är det en riktigt bra och verklighetstrogen skildring. Filmen är aningen händelselös och långsam i tempot, men konceptet och stämningen väger upp för det. 
 
Dottern Lydia försöker hjälpa sin mamma.
 
Skådespelarna gör mycket bra ifrån sig. Det är otänkbart att Julianne Moore (Mockingjay part 2) presterar annat än fantastiskt. Hon utför rollen som Alice på ett mycket autentiskt sätt: hennes mimik och kroppshållning är minst sagt övertygande. Även Kristen Stewart (Twilight) och Alec Baldwin (30 Rock) levererar onekligen bra och tillför en hel del till filmen.
 
Successivt försvinner Alice från sig själv.
 
Jag vet att en del stör sig på att filmen lämnar många frågor obesvarade. Handlingsparalleller glöms bort och i slutet av filmen undrar man vad som ska hända med karaktärerna. Fast avslutet känns aningen antiklimatiskt så tycker jag samtidigt att det är bra att vi inte får svar på allt. På något sätt känns det som det skildrar livet mer realistiskt. Vi har inte alla svar, och filmens ovisshet gör den mer äkta och verklighetstrogen.
 
Med stödet från sin man kämpar Alice mot sin sjukdom.
 
Still Alice är en sevärd film, med starka skådespelare. Konceptet är tankeväckande och tämligen oroande. Tempot är lite långsamt, men med en laddad stämning och ett fängslande koncept gör det inte så mycket.
 

Nytt i samlingen, #81

Idag kom ett mystiskt paket i brevlådan. Paketet har ingen avsändare och jag har inte den minsta aning om vem som har skickat det, vilket gör mig både förvirrad och nyfiken.
 
 
I paketet fanns en box med de fyra första säsongerna av min favoritserie Game of Thrones på DVD. Jag äger redan säsongerna på bluray men tycker att denna box minst sagt är läcker.
 
Du som har skickat detta, lämna gärna en kommentar nedan så att jag kan tacka dig personligen. Då kan jag också få lite sinnesfrid, för jag är grymt nyfiken över vem som står bakom detta. Oavsett, tack! 
 
EDIT: Det visade sig att paketet kom från MovieZine.

Stormens öga

Fakta
Stormens öga (org. Siege and storm) är den andra delen i Grisha-trilogin, skriven av Leigh Bardugo. Det är en 363 sidor lång fantasy-roman, publicerad av förlaget Gilla Böcker. Den avslutande delen, Ur askan (org. Ruin and rising) publiceras i mars 2016.
 
 
Handling
"Alina flyr från Ravka, jagad av det hon gjort. Tillsammans med Mal försöker hon börja ett nytt liv i ett land på andra sidan havet. Men Skuggmästaren har överlevt och reser sig starkare än någonsin, med en ny, skräckinjagande kraft. Alina är den enda som kan stoppa honom, men när hennes egen kraft och makt växer, dras hon längre in i en värld av mörk magi och politik på liv och död. Och snart riskerar hon att slukas av stormen som rasar omkring henne."
 
Recension
Stormens öga är en överraskande bra fortsättning på I ljusets makt. Fast den känns som en rätt typisk mellanbok, det vill säga som en övergång mellan den första och sista delen i trilogin, så är kvalitén hög. Handlingen är måhända medelmåttig, men boken har flera andra aspekter som kompenserar för det.
 
Leigh Bardugo har byggt upp en mycket fascinerande och genomtänkt värld, och det kändes ljuvligt att få besöka den igen. Jag hade velat att samhället och magisystemet utforskats och utvecklats ännu mer, men kan ändå påstå att jag är mycket nöjd över resultatet. Jag tycker också om att böckerna är karaktärsdrivna. De fiktiva personerna utvecklas en hel del i Stormens öga, och det är intressant att följa deras förändring.
 
Jag stör mig dock på den bristande kommunikationen mellan Alina och Mal. Fast jag tycker att de var och en för sig är charmiga så är de närmare en katastrof tillsammans. De har några värmande scener, men för det mesta så håller de inne sina frustrationer och tankar vilket gör att de för det mesta bråkar eller ignorerar varandra. Fast jag tycker om Mal så är jag dessutom Team Skuggmästare.
 
Som helhet är Stormens öga en bra bok. Som en del av fantasy-genren känns den aningen platt och underutvecklad, men det kompenseras av ett intressant koncept och härliga samt trovärdiga karaktärer. Jag är nyfiken på hur trilogin kommer att sluta och ser fram emot att läsa Ur askan.
 

Grey's Anatomy, säsong 11

Fakta
I den elfte säsongen av dramat Grey's Anatomyskapad av Shonda Rhimes, får vi se Ellen Pompeo, Justin Chambers, Chandra Wilson, James Pickens Jr, Patrick Dempsey, Sara Ramirez, Jessica Capshaw, Jesse Williams,  Sarah Drew, Camilla Luddington, Caterina Scorsone och Jerrika Hinton i huvudrollerna. Säsongen är 1111 minuter lång, består av 25 avsnitt och rekommenderas från 11. Den släpptes 19 oktober 2015.
 
Handling
"Förhållanden vänds upp och ner på Grey Sloan Memorial då det svalnar mellan Callie och Arizona - samtidigt som en gnista tänds mellan Owen och Amelia. April och Jackson går igenom en mycket hjärtskärande tragedi. Under tiden så uppdagas en stor familjehemlighet för Meredith, medan Dereks karriär håller honom upptagen på annat håll."
 
Recension
Grey’s Anatomy är en tv-serie som jag följt så pass länge att varje nytt avsnitt känns nostalgiskt. Trots att serien nu är inne på sin elfte säsong håller den fortfarande måttet. Den mysiga, varma känslan är konstant närvarande och det går inte att undgå att det är en mycket trevlig serie.
 
Att ge upp är inte ett alternativ för familjen Shepard/Grey.
 
Vid det här laget har skådespelarna blivit världsvana och de kan sina roller utan och innan. Alla presterar starkt och trovärdigt. Pompeo (Catch me if you can), Chambers (The wedding planner), Wilson (Philadelphia), Dempsey (Transformers: dark of the moon), Williams (The cabin in the woods) och Drew (Moms’ night out) har sedan länge nästlat sig in i mitt inre, och även Scorsone (Private practice) och Luddington (Rise of the tomb raider), som jag är ett stort fan utav, har en plats i mitt hjärta.
 
Både Callie och Owen letar efter sitt lyckliga slut.
 
Fast jag tycker att serien ibland överdriver och har för många, tradiga relationsdraman så är det något som jag sedan länge accepterat. Dessutom kompenseras det av de fascinerande medicinska fallen. Jag är medicinskt intresserad och tycker därför att det är mycket fängslande att se läkarnas vardag där de möter på nya utmaningar. Många av de drabbade patienterna är dessutom engagerande att följa och som tittare känner man sig involverad.
 
Tillsammans bemästrar läkarna det omöjliga.
 
Något jag dock irriterade mig lite på var mängden tillbakablickar i form av minnen. Mycket fokus i säsongen läggs på återblickar från föregående säsonger, vilket känns aningen tröttsamt eftersom vi trots allt redan har sett dem. En del av tillbakablickarna gav en fin känsla av cirkulering och återkoppling, medan många andra mest kändes som utfyllnad.
 
Meredith och Derek kämpar för att hålla familjen samman.
 
Den elfte säsongen av Grey’s Anatomy klart godkänd. Den medför stora karaktärsutvecklingar, begåvade skådespelare, en mysig stämning och intressanta medicinska fall. Det är en feelgood-serie som jag ser på med nostalgi i blicken, och som jag hoppas kommer att fortskrida länge till.
 

Nytt i samlingen, #80

Idag kom två paket i brevlådan: ett från Bonnier Carlsen och ett från Harper Collins Nordic.
 
 
Av Bonnier Carlsen fick jag Järnprovet (org. The Iron Trial). Det är den första delen i Magisterium-serien av Holly Black och Cassandra Clare. Jag läste boken för ungefär ett år sedan (se recensionen här) men bokförlaget har ändrat omslagsdesign, och därför fick jag ett uppdaterat ex. Eftersom det var ett tag sedan jag läste romanen är det väl behövligt med en omläsning, innan jag tar mig vidare till fortsättningen, Kopparhandsken, som jag fick igår. Jag ser fram emot att återvända till Blacks och Clares magiska värld, och sänder ett stort tack till Bonner Carlsen.
 
Av Harper Collins Nordic fick jag Från och med du (org. Here's Looking at You), vilket är en fristående bok av Mhairi McFarlane. Jag har tidigare läst Det är inte jag, det är du (se recension här) av samma författare, och McFarlanes lättsamma och varma språk fick mig att vilja upptäcka mer av henne. Jag ser mycket fram emot läsningen, och tackar hjärtligt till Harper Collins Nordic.

Nytt i samlingen, #79

Idag kom ett egenbeställt paket från CDON, samt ett paket från bokförlaget Bonnier Carlsen.
 
 
Paketet från CDON innehöll följande:
 
Tredje säsongen av tv-serien NCIS: Los Angeles. Den avslutande säsongen av The Big C. Jag ser väldigt mycket fram emot den, men är samtidigt besviken över att säsongen endast omfattar fyra avsnitt. Vidare innehöll paketet den åttonde säsongen av komediserien Two and a Half Men, och den första säsongen av Family Guy. Jag är en av få som faktiskt aldrig har sett Family Guy. Jag har intalat mig att jag är mer The Simpsons-människa, men nu ska jag i alla fall ge serien en chans. Paketet innehöll även den fjärde säsongen av Supernatural och filmerna Still Alice samt Django Unchained på DVD. Och sist men inte minst, romanen Ready Player One av Earnest Cline. Den här boken har fått mycket positiv kritik och eftersom den snart kommer ut som film så vill jag läsa den innan premiären.
 
Av Bonnier Carlsen bokförlag fick jag boken Kopparhandsken. Det är den andra delen i Magisterium-serien, skriven av Cassandra Clare och Holly Black. Jag tyckte om första boken och ser fram emot fortsättningen. Tack, Bonnier Carlsen!
 
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
 
 
Jag vill också tillägna en del av detta inlägg till att ta farväl till en fantastisk skådespelare som har lämnat oss, nämligen Alan Rickman.
 
För några dagar sedan gick den 69-åriga mannen bort i cancer: något som tog mig med stor chock. Han kommer alltid att leva kvar i våra hjärtan. Vila i frid. ♥
 
 
 
 

Maze Runner: The Scorch Trials

Fakta
The Scorch Trials är den andra delen i Maze Runner-franchisen. Filmen är regisserad av Wes Ball och i huvudrollerna får vi se bland annat Dylan O'Brien, Kaya Scodelario, Ki Hong Lee, Thomas Brodie-Sangster, Rosa Salazar, Giancarlo Esposito, Patricia Clarkson, Aidan Gillen, Barry Pepper och Nathalie Emmanuel. Den är 124 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 25 januari 2016 av 20th Century Fox. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av James Dashner.
 
Handling
"Efter att ha flytt från labyrinten försöker Thomas och hans gäng få reda på mer om den hemliga organisationen WICKED. De befinner sig snart i ett öde landskap där de slår ihop sig med en beväpnad motståndsrörelse. Men där lurar även dödliga faror överallt."
 
Recension
Sedan tidernas begynnelse har människans stora, olösta fråga varit: ”hur får man egentligen alla fans att hata en?”. Svaret på frågan har The Scorch Trials
 
The Scorch Trials gör mig genuint förbannad och det finns inga ord som beskriver min frustration. Förutom karaktärernas namn och en stor mängd sand finns ingenting som ens påminner om boken. Konceptet är fullständigt ändrat och inte ens handlingen samt motivationerna är desamma. Bokstavligen ingenting av det som sker i filmen finns med i romanen. Förutom en bortslösad chans att göra boken rättvisa, resulterar ändringarna också i en tilltrasslad, otydlig och rikningslös film. Att påstå att den baseras på boken när ingenting är sig likt är lumpet gjort och gör mig otroligt upprörd. 
 
Gläntingarna har kommit till tryggheten.
 
Skådespelarna är dock duktiga och det är roligt att så många välkända ansikten dyker upp. Självfallet får vi återse Dylan O’Brien (Teen Wolf), Ki Hong Lee (Shadowhunters), Thomas Brodie-Sangster (Game of Thrones) och de andra från det ursprungliga gänget. Men även nya skådespelare visar sig. Aidan Gillen (Game of Thrones), Barry Pepper (The Green Mile), Giancarlo Esposito (Breaking Bad) och Nathalie Emmanuel (Game of Thrones) är allasammans enastående och minnesvärda.
 
I det öde landskapet finns fullt med faror.
 
The Scorch Trials är (till min bestörtning) mer som en zombiefilm än en påtaglig fortsättning till The Maze Runner. Det finns inga tydliga kopplingar mellan filmerna och ärligt talat känns inte detta som ett värdigt tillskott till franchisen. Där boken är spännande och originell, är filmen istället klyschig, ologisk och förutsägbar. Därtill används scener som vi tidigare har sett i exempelvis Jurassic Park och The Last of Us flitigt, och det är ytterst lite i filmen som känns nyskapande.
 
Thomas blir vän med Brenda.
 
Som helhet är The Scorch Trials en helt okej film och jag tror att många som inte har läst boken kan uppskatta den. Men har du läst romanen uppmanar jag dig att hålla dig så långt borta från filmen du bara kan. Den fungerar bra som en zombiefilm, men riktigt uselt som skildring av boken. Justeringarna är så pass reformerande att titeln i sig blivit ovidkommande. Frågan är om det är ett tecken på inkompetens, hybris eller ignorans.
 

Nytt i samlingen, #78

Idag fick jag ett paket från 20th Century Fox och Paramount, innehållande tre objekt. 
 
 
Jag fick bland annat den tolfte säsongen av tv-serien NCIS. Den har jag dock redan hunnit köpa när CDON hade sin Black Friday.
 
Jag fick även filmen The Scorch Trials på DVD, vilket är efterföljaren på The Maze Runner. Denna vill jag väldigt gärna se och jag har mycket höga förväntningar. Jag kommer dock att skaffa hem den på BD när den sänkts i pris hos CDON.
 
Sist men inte minst fick jag första säsongen av The Affair. Ärligt talat vet jag inte särskilt mycket om serien, men jag har hört mycket gott om den och har därför stora förhoppningar. Den har fått betyget 8,0/10 på IMDB och släpptes idag, den 11e januari 2016.
 
Stort tack, Paramount och 20th Century Fox!

Mission: Impossible

Fakta
Mission: Impossible är regisserad av Brian De Palma och i huvudrollerna får vi se bland annat Tom Cruise, Jon Voight, Emmanuelle Béart, Henry Czerny, Jean Reno och Kristin Scott Thomas. Filmen är 110 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 1996.
 
Handling
"Ethan Hunt är en hemlig agent som anklagas för morden på sitt eget spionteam. Han flyr från myndigheternas lönnmördare, bryter sig in i CIAs säkraste valv, klamrar sig fast på taket på ett snabbtåg i full fart - allt för att hela tiden ligga ett steg före sina förföljare... och komma närmare den skakande sanningen."
 
Recension
Jag har sett Ghost Protocol och Rogue Nation innan jag såg den här, och jag måste medge att jag är besviken. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men min erfarenhet sade mig att efterföljare nästan alltid är sämre än originalet. Dock tycker jag att den första Mission: Impossible-filmen är betydligt sämre än de nyare delarna.
 
Ethan Hunt och hans team gör upp planer.
 
Av någon anledning fastnade jag aldrig för filmen, vare sig det kom till handlingen eller karaktärerna. Tempot var långsamt och jag tyckte inte att särskilt mycket hände. Dessutom var konceptet aningen förvirrande, vilket gjorde att jag tappade intresset ytterligare. Att många av händelserna därtill inte var särskilt trovärdiga förvärrade bara saken.
 
Att bryta sig in hos CIA är inte det lättaste.
 
Skådespelarna gör sitt bästa och jag kan inte påstå att de presterar dåligt. Men eftersom karaktärerna är så pass svaga och ointressanta så finns det inte mycket för dem att arbeta med. Mission: Impossible är dock inte helt miserabel. Actionen är välgjord, musiken karakteristisk, och filmen har några spännande och utmärkande scener. Jag hade bara hoppats på mer.
 
Ethan måste klara många prövningar.
 
Som helhet är Mission: Impossible helt okej. Skådespelarna är duktiga och det är roligt att se franchisen från början. Dock var jag rätt ointresserad i handlingen och karaktärerna, vilket i sin tur ledde till att jag inte riktigt brydde mig om det som skedde.
 

Nikita, säsong 4

Fakta
I den fjärde och avslutande säsongen av Nikita syns Maggie Q, Shane West, Lyndsy Fonseca, Aaron Stanford, Noah Bean, Devon Sawa, Melinda Clarke och David S. Lee i huvudrollerna. Säsongen är 252 minuter lång, består av 6 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2013.
 
Handling
"Nikita är världens mest efterlysta kvinna... ensam är hon på flykt i ett desperat försök att rentvå sitt namn. När hon oväntat återförenas med sitt gamla team måste de kämpa för att ta sig förbi forna svek, samtidigt som de försöker ta ner Amanda. Kontraspionage går på djupet när Nikita slåss för att lyckas med sitt uppdrag."
 
Recension
Trots att sex avsnitt är alldeles för kort tid för att skapa ett värdigt avslut till denna underskattade serie så lyckas Nikita riktigt bra med att plocka upp alla fallna trådar. Det är med sorg i hjärtat som jag tvingas säga adjö till Nikitas ständiga kamp efter hämnd och försoning.
 
Nikita är på flykt från världen.
 
Den exemplariska skådespelaren Maggie Q (Divergent) leder återigen gruppen av fantastiska skådespelare. Alla presterar på topp och det är som alltid en fröjd att se samarbetet. Ingen av dem har någon problematik med vare sig actionen eller humorn. Miranda Clarke (The O.C.) är perfekt som antagonisten Amanda, och det är som alltid fascinerande att få följa hennes karaktär. Standford (X-Men 2), Fonseca (How I Met Your Mother) och West (A Walk to Remember) är även dem oklanderliga.
 
Teamet återförenas för att stoppa Affären och Amanda en sista gång.
 
För att hinna med att avsluta alla handlingsparalleller som påbörjats har säsongen ett konstant högt tempo. Det gör att säsongen ibland känns påskyndad, men kvalitén är densamma som tidigare. Med ett genomtänkt manus, spännande handling och välkoreograferad action behagar säsongen. Avslutet i sig gör mig dock kluven. En del av mig är tillfredsställd med hur serien avrundades, men samtidigt hade jag velat chockeras mer: det sista avsnittet kändes aningen antiklimatiskt.
 
Protagonisten Nikita möter antoganisten Amanda i en episk kamp om rättvisa.
 
Säsongen har större inslag av science fiction. Den teknikorienterade fantasin har tidigare gestaltats i form av häftiga gadgetar och vapen. Den här säsongen har dock tagit steget längre, och teknik som modifierar mänskliga utseenden och så kallade ”dubbelgångare” har framställts. Det är ett mycket fascinerande koncept som medför en hel del mystik, men samtidigt tar det udden av den tidigare starka trovärdigheten.
 
Serien avslutas med det dramatiska men samtidigt antiklimatiska avsnittet "Canceled".
 
Avslutningsvis så är den fjärde säsongen av Nikita definitivt inte den starkaste delen i kvartetten, men den håller minst sagt måttet. Avslutet är någorlunda tillfredsställande och jag är ledsen över att behöva säga adjö till serien. Nikita är en riktigt bra, men tyvärr underskattad, actionserie som allt fler borde ge en chans.
 

Nytt i samlingen, #77

Idag kom ett paket från Bookmark förlag. Jag köpte därtill ett par kursböcker för nästkommande kurs i skolan.
 
 
Av Bookmark förlag fick jag Främlingen (org. Outlander) samt Slända i bärnsten (org. Dragonfly in Amber) av Diana Gabaldon. Det är de två första delarna i Outlander-serien. Böckerna skrevs 1991, respektive 1992, och har gjorts till en tv-serie med samma namn. Det syns inte på böckerna eftersom sidorna är väldigt tunna, men de är riktiga tegelstenar. De är 735 respektive 798 sidor långa, med liten text.
 
En av mina favoritbokvloggare, nämligen Sasha Alsberg från Youtube-kanalen Abookutopia, pratar om Outlander i många av sina videor och därför har mitt intresse för serien successivt byggts upp. Jag ser mycket fram emot att läsa böckerna, fast jag är aningen avskräckt av sidantalet. Stort tack, Bookmark!
 
Några böcker jag inte är lika intresserad av är Effektiv visuell kommunikation av Bo Bergman, samt Typografisk handbok av Christer Hellmark. Det är kurslitteratur till nästa kurs på Textdesignutbildningen: grafisk formgivning. Jag köpte dem begagnade och betalade 370 kr istället för 563 kr.

Utpost

Fakta
Utpost (org. Outpost) är den andra delen i Razorland-trilogin, skriven av Ann Aguirre. Boken är 306 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag. Efterföljaren, Horde, avslutar den postapokalytiska serien.
 
Handling
"Ingenting är sig likt för Spadertvå. När hon levde under jord betraktades hon som vuxen. Numera, i staden Räddning på ovansidan, uppfattas hon som en ung problemtjej. Spadertvå passar inte in bland de andra tjejerna: det enda hon kan är att slåss. Hon anmäler sig som frivillig till de sommarpatruller som skyddar odlarna medan de arbetar på fälten utanför stadsmuren. Det brukar vara ett rent rutinuppdrag, men situationen har förändrats på ovansidan. Missfostren håller på att bli smartare. De spanar. Väntar. Planerar. Och de tycks ha bestämt sig för att krossa Räddning."
 
Recension
När jag läste Enklav fanns det något som hindrade mig från att fullständigt förlora mig själv i läsningen. Det var som en spärr: fast jag fascinerades av handlingen och karaktärerna så fastnade jag aldrig ordentligt. Utpost rådde dock genast bot på detta. Med ett nyfunnet perspektiv som fick mig att se helt annorlunda på trilogin uppslukades jag omedelbart, och under dagarna som gick var Utpost allt som jag kunde tänka på.
 
Utpost är ett mycket skickligt arbete. Ann Aguirre skriver utomordentligt och det är tydligt att hon gjort mycket efterforskningar till sitt skrivande. Romanen är välskriven och noggrant planerad. Att den är så genomtänkt bidrar till världens och händelsernas realism och att boken gång på gång lyckas slå läsaren med häpnad.
 
Världsuppbyggnaden är spektakulär och i Utpost får läsaren en mycket större förståelse för samhället. De kontrasterande skillnaderna i kulturerna som kolliderar i boken är mycket fascinerande att läsa om. I Enklav möttes vi av ett futuristiskt jägarsamhälle, vilket skapar en intressant kulturkrock då karaktärerna i Utpost anlänt till byn Räddning. Byn styrs av ålderdomliga, religiösa normer, och det är intressant att läsa om vad farsoten gjort med extremistsamhället samt hur Spadertvå hanterar den stora omställningen.
 
Och på tal om Spadertvå… hon är en av de starkaste karaktärerna jag läst om på länge. Hennes djärvhet, intelligens och det faktum att hon står upp för sig själv fängslar mig, och jag älskar hennes kvicktänkthet, slagkraft samt tuffa attityd. Hon har dessutom en riktigt bra berättarröst och hennes stora karaktärsutveckling gör att vi lär känna henne mer på djupet.
 
Utpost har inte ett jättehögt tempo, men trots det är varje kapitel spännande. De sista hundra sidorna är dessutom fullproppade med rafflande spänning, vilket gör att det är mycket svårt att släppa taget om boken. Aguirre varierar dessutom spänningen med hjärtekrossande dramatik samt värmande mys-scener som får läsaren att le. Budskapet är därtill tankeväckande.
 
Dock är Utpost inte helt perfekt. Förutom det stundtals långsamma tempot så är boken dessutom rätt upprepande. Därtill så är vissa ord tvivelaktigt översatta. Ett exempel är namnet Tålig, som på engelska är Fade.
 
Som helhet älskar jag Utpost. Den är välgjord, genomtänkt, med karaktärer man fastnar för och ett spännande koncept. Detta är en trilogi som jag tror skulle passa utmärkt som en postapokalyptisk tv-serie. Jag ser mycket fram emot översättningen av den avslutande delen, Horde.
 

Planes, Trains and Automobiles

Fakta
Planes, Trains and Automobiles (org. Raka spåret till Chicago) är en komedi regisserad av John Hughes. I huvudrollerna syns bland annat Steve Martin, John Candy, Laila Robin, Michael McKean och Dylan Baker. Filmen är 89 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 1987.
 
Handling
"Neal Page är en man som jobbar inom reklambranschen, och det enda han vill är att flyga hem till Chicago för att fira Thanksgiving med familjen. Men det enda som händer är att han drabbas av en massa elände. Elände som personifieras i Del Griffith, en högljudd, men ändå sympatisk säljare, som drar med sig Neal på en vansinnesresa tvärs över landet. Det lär dröja innan Neal får hugga in på kalkonen."
 
Recension
Detta är en komedi som har fått mycket positiv kritik, men ärligt talat förstår jag inte varför. Det är en dussinfilm, som inte bjuder på något som vi inte redan sett. Den är förutsägbar, klyschig och har en typ av humor som inte alls passar mig. Trots att vissa delar var lite småcharmiga så skrattade jag inte en enda gång. Skämten är rätt dumma och allmänt vettlösa.
 
Neal träffar på den elände-bringaren Del.
 
I min smak är Planes, Trains and Automobiles alldeles för överdriven. Det blir till slut jobbigt att följa karaktärerna, eftersom hela filmen är orimligt överdimensionerad. Dessutom känns händelserna och karaktärernas relation framtvingade och omotiverade. Därtill är filmen alldeles för orealistisk. Jag har inget emot att filmer töjer på realiteten, men när både manuset, karaktärernas beteenden och budskapet känns verklighetsfrämmande så blir det inte längre roligt att se på.
 
Tillsammans tvingas det omaka paret resa över landet för att komma hem.
 
Jag förstår alltså inte tjusningen med Planes, Trains and Automobiles. Visst har den sina stunder och skådespelarna går inte att klaga på, men mer än så kan jag inte lovorda filmen. Den är för mycket: överdriven, orealistisk, förutsägbar och med riktigt dålig och uttjatad humor.
 

Hart of Dixie, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av tv-serien Hart of Dixie, skapad av Leila Gerstein, får vi se Rachel Bilson, Jaime King, Cress Williams, Wilson Bethel, Scott Porter, Tim Matheson och Kaitlyn Black i huvudrollerna. Säsongen är 926 minuter lång, består av _ avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2011. 
 
Handling
"Den vackra, privilegiade tidigare New York-bon dr. Zoe Hart blir erbjuden jobb i en småstad och flyttar dit. Kommer flytten innebära att hon blir en bättre doktor, bättre människoa och kanske till och med blir kär? Det får tiden utvisa.
 
Recension
Hart of Dixie är inte en tv-serie som passar alla. Faktum är att seriens alla brister förmodligen skrämmer iväg en stor majoritet av de som ger Hart of Dixie en chans. För serien är allt annat än perfekt. Den är förutsägbar, klyschig och ofattbart omogen. Överdriven. Otrovärdig. Men trots att de aspekterna borde få mig att fly som om serien vore pesten så gillar jag den, mot all förmodan.
 
På sin examensdag får Zoe Hart ett oväntat besök.
 
Det tog ett tag för mig att komma in i serien. Efter första avsnittet var jag oerhört besviken och inte alls sugen på att se mer, men ytterligare några avsnitt in så började jag förstå varför den är omtalad. Den är inte extraordinär, men mycket mysig och den har ett bra underhållningsvärde. Humorn är lättsam och glättig och skapar ett charmant beroende. Hart of Dixie är en allmänt behaglig serie som inte kräver fullständigt engagemang för full förståelse.
 
Wade förälskar sig i den nyanlända Zoe.
 
Jag har inga direkta känslor för karaktärerna, utan är väldigt neutral på den fronten. De är trevliga att följa, men bygger inte upp något känslomässigt engagemang. Något jag stör mig på är de är mycket stereotypiska och jag irriterar mig på deras omogna tillvägagångssätt. De agerar ofta mycket barnsligt och deras bekymmer känns obetydliga och överdimensionerade.
 
Den överdimensionerade Lemon gör allt för att imponera.
 
Skådespelarna är dock onekligen duktiga. Rachel Bilson (The O.C.) är ingen personlig favorit för mig, men jag tycker att hon porträtterar sin roll bra. Mina favoriter är Wilson Bethel (Inherent Vice) som spelar Wade, samt Jaime King (White Chicks) som spelar spända Lemon. Även gästskådespelaren Gary Cole (Pinapple Express) agerade minnesvärt. Scott Porter (Dear John) framför förstås sin roll också bra, men jag har en avsky för hans karaktär, George, vilket i sin tur leder till att jag inte uppskattar Porters prestation. Det larviga kärleksdramat George orsakade väckte en ilska inom mig och jag kände i varje avsnitt att jag ville smälla till honom i ansiktet.
 
En av Zoes få vänner i den nya staden är 14-åriga Rose.
 
Hart of Dixie är en serie som jag skulle klassificera som ”guily-pleasure”. För den är inte välgjord. Den är otroligt klyschig, överdriven och omogen. Trovärdigheten har stora brister och det går att gissa sig till det mesta som händer. Men trots det så byggs ett beroende upp. Skådespelarna presterar bra och serien både underhåller samt skapar en myskänsla. Trots alla sina brister så kan jag inte undgå att tycka om serien.
 

Nytt i samlingen, #76

Årets första paket kom från härliga Bookmark förlag.
 
 
Av Bookmark fick jag boken Saknar dig (org. Missing you) som är skriven av Harlan Coben. Deckaren handlar om  Kat, som drivs in i en brottshärva med livet som insats. Boken har fått betyget 3,94 på Goodreads.
 
Jag är i allmänhet inte mycket för kriminalare och thrillers: det är egentligen de enda genrerna som jag har en tendens att hålla mig borta ifrån. Men trots det så är det något hos Saknar dig som lockar mig och därför ger jag den mer än gärna en värdig chans. Stort tack, Bookmark!

Krigarna

Fakta
Krigarna är den andra delen i Blodregn-serien av Mats Wahl. Boken är 396 sidor lång och publiceras av Natur & Kultur förlag.
 
Handling
"Elin har fått en dotter som bara är några månader gammal när oroligheterna exploderar omkring dem. Motståndsrörelsen rycker närmare maktcentret i Grövelsjön. Elin fängslas av militären på grund av släktskap med Karin, en av motståndsrörelsens ledare. Man använder barnet för att få Elin att avslöja var karin finns. Elin flyr och måste ta sig hem till fots med barnet i en tygpåse på bröstet, mitt under brinnande inbördeskrig. På en övergiven fjällstation lär Elin känna den känniskoliknande roboten Alan Turing."
 
Recension
Krigarna är inte en dålig bok, men faller mig samtidigt inte i smaken. Det känns som att jag aldrig kommer in i handlingen och jag kan inte relatera till karaktärerna. Det finns en slags distans till de fiktiva personerna som gör att jag aldrig känner något för dem.
 
Trots att jag i allmänhet älskar dystopiska böcker så är Krigarna inte något för mig. Tempot är långsamt och jag tycker inte att mycket händer. Boken har sina stunder, men är för det mesta rätt tråkig.
 
Något som jag stör mig på är också att Krigarna har en del felstavningar och tryckfel. Det är småsaker, som att en bokstav saknas eller att ett kommatecken är på fel ställe, men det sänker förtroendet för författaren rejält. Dessutom används ord som ”ty” i berättandeform, vilket känns väldigt underligt eftersom det är gammaldagsa ord i en futuristisk bok.
 
Sedan, fast detta är mest en personlig preferens, så föredrar jag att svenska böcker ska vara helt och hållet på svenska. Jag stör mig rätt mycket på när dialoger, sånger eller citat som finns i en svensk bok är på engelska. Det har inget med språket i sig att göra – jag föredrar trots allt att läsa på engelska – men jag irriterar mig på texter där språken blandas.
 
Som helhet är Krigarna okej, men jag kan inte påstå att jag engagerades av boken eller förlorade mig i handlingen. Istället tycker jag att den är relativt tråkig och händelselös. Jag tyckte om första boken mer.
 

The Big C, säsong 3

Fakta
I den tredje säsongen av The Big C får vi se Laura Linney, Oliver Platt, Gabriel Basso, John Benjamin Hickey och Gabourey Sidibe i huvudrollerna. Säsongen är 267 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2012.
 
Handling
"Efter cancerbeskedet påbörjar Cathy en experimentell behandling som får hennes tumörer att krympa. Nu måste hon för första gången lära sig att leva livet."
 
Recension
The Big C är verkligen en fantastisk serie, som ger tittaren både livsglädje och inspiration. Säsongen är full av mörk humor som får en att vilja skratta och gråta på samma gång. Manuset är välskrivet, handlingen genomtänkt och det är omöjligt att inte bli förälskad i de charmanta karaktärerna.
 
Cathy försöker hantera sin oförstående familj och samtidigt kämpa mot cancern.
 
Skådespelarna är exceptionella. Laura Linney (Love Actually) uppvisar en av sina starkaste prestationer någonsin i rollen som Cathy. Hon lever sig in i karaktären och känns äkta och trovärdig. En annan stor favorit för mig är John Benjamin Hickey (Transformers: de besegrades hämnd), som i varje avsnitt får mig att dra på smilbanden. I majoriteten av hans scener är det så gott som omöjligt att inte skratta rakt ut. Säsongen har dessutom några enastående gästskådespelare. Victor Garber (Titanic) och Allison Janney (Masters of Sex) är ett par exempel, men den som bidrar med mest är Susan Sarandon (Förtrollad), som närvarar i nästan samtliga avsnitt. Hennes utstrålning och starka karisma tillför en hel del till säsongen.
 
Att ständigt gå runt och vara rädd är inget liv.
 
Den tredje säsongen av The Big C är underbar. Den har ett starkt budskap om att våga leva livet, samtidigt som den både berör och roar. Det enda jag stör mig på är familjens nonchalanta och respektlösa son. För övrigt är det en fantastisk säsong och jag ser mycket fram emot att se den sista och avslutande delen i serien. 
 

24: Redemption

Fakta
24: Redemption är regisserad av Jon Cassar och i huvudrollerna får vi se bland annat Kiefer Sutherland, Robert Carlyle, Powers Boothe, Cherry Jones, Bob Gunton och Hakeem Kae-Kazim. Filmen utspelar sig efter den sjätte säsongen av tv-serien 24, är 83 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2008.
 
Handling
"Jack Bauer försöker stoppa en afrikansk krigsherre från att rekrytera barnsoldater till sin milis, samtidigt som USA:s regering letar efter honom för att ställa honom inför rätta."
 
Recension
Jag är besviken. 24 är en av de mest fantastiska actionserierna jag någonsin sett och filmen gör den inte rättvisa. Den är platt i jämförelse, och känns inte lika välplanerad. Den är därtill påskyndad och en känsla av deja-vu hänger över tittaren. 24: Redemption saknar den skarpa påhittigheten som finns i föregångarna, och fast filmen är bra så är varken manuset eller handlingen så starka som kan förväntas.
 
Jack söker skydd i Afrika.
 
Chloe och de andra på CTU lämnar ett stort tomrum efter sig då de inte syns till i filmen alls. Istället fokuserar den helt och hållet på Jack och hans tid i Afrika. Sidkaraktärerna i filmen noteras knappt, utan Sutherland (The Lost Boys) och Carlyle (Once Upon a Time) bygger upp filmen helt på egen hand. De är båda två fantastiska skådespelare, men tyvärr räcker det inte hela vägen.
 
En av Jacks gamla vänner försöker driva en skola i det krigshärjade landet.
 
24: Redemption är dock långt ifrån dålig. Den är spännande, med starka skådespelarprestationer och ett bra tempo. Filmen är dessutom essentiell att se innan den sjunde säsongen, då den fungerar som en övergång mellan säsongerna. Som helhet är det en bra film, men som inte riktigt passar in i 24-franchisen.
 

Årssammanfattning, 2015

Ännu ett år är förbi och som alltid gör jag en sammanfattning över året, med listor över mina favoriter. Jag är nöjd över det gångna året och kan glatt konstatera att jag hittat en del nya favoriter på samtliga fronter.

Klicka på titlarna för att komma till mina recensioner.

 

 

Recenserade böcker: 77 stycken. Klicka här för att se samtliga.
Nytt i hyllan: 132 stycken (105 recex).

Topp 15

1.    Ensam på Mars av Andy Weir.

2.    Sista riket  av Brandon Sanderson.

3.    Cinder av Marissa Meyer.

4.    Lola och pojken i huset bredvid av Stephanie Perkins.

5.    Throne of Glass av Sarah J. Maas.

6.    Det oändliga havet av Rick Yancey.

7.    Helgonet av Tiffany Reisz.

8.    Systrars öde av Jessica Spotswood.

9.    Jag, En av David Levithan.

10. Röd drottning av Victoria Aveyard.

11. Ondskans son av Sally Green.

12. Athenas tecken av Rick Riordan.

13. Sammansvärjningen av Ursula Poznanski.

14. Scarlet av Marissa Meyer.

15. Monstrumologen av Rick Yancey.

 

⭐️ Värda att nämnas: Fairest, Den femte vågen, Blod & stjärnstoft, The heir, Den försvunne hjälten.

 


Recenserade filmer: 151 stycken.
Nytt i hyllan: 191 stycken (33 recex).

Topp 15

1.    X-Men: Days of Future Past – The Rogue Cut

2.    Inglorious Basterds

3.    Kingsman: The Secret Service

4.    The Good Lie

5.    Hobbit: Femhäraslaget

6.    Insidan Ut

7.    My Name is Khan

8.    Dum och dummare 2

9.    Lånaren Arrietty

10. War Horse

11. Love Rosie

12. Stekta gröna tomater

13. Berättelsen om Askungen

14. Escape Plan

15. Jurassic World

 

⭐️ Värda att nämnas: Mockingjay del 2, The Imitation Game, The Theory of Everything, Fury, Ponyo på klippan vid havet.

 


Månadssammanfattning: december 2015

December har flygit förbi och det känns som att det enda jag har gjort är att plugga och äta sötsaker. Men självfallet har det blivit några recensioner också, och som alltid gör jag en sammanfattning över månadens publicerade recensioner och samlingens tillskott. För att komma till recensionerna klickar du på bildlänkarna, som står i betygsordning. Som alltid finns också alla recensioner att hitta i menyn. Värt att nämna är att jag inte recenserar kurslitteratur.
 
I eftermiddag publiceras dessutom min årsrapport, med listor över årets bästa böcker, filmer och tv-serier!
 
R = recensionsexemplar.
K = kurslitteratur.
U = uppgradering från befintligt exemplar.
 
    
  
 
    
    
 
   
 
 
·      Winter av Marrisa Meyer

·      Crown of Midnight av Sarah J. Maas

·      Tillämpad kommunikationsvetenskap av Larsåke Larsson – K

·      Ormgudinnans besvärjelse av Michelle Paver – R

·      Gravens fånge av Michelle Paver – R

·      Skuggsommar av Mia Öström – R

·      Athena av Marta Söderberg – R

·      Hamlet av William Shakespear – R

·      Romeo & Julie av William Shakespear – R

·      Svindlande höjder av Emily Brontë – R

·      Askfödd av Sabaa Tahir – R

·      Heir of Fire av Sarah J. Maas

·      An Ember in the Ashes av Sabaa Tahir

·      For Darkness Shows the Stars av Diana Peterfreund

·      Dödens port av Rick Riordan – R

·      Drystoll av S. C. Ödman - R

 
·      Aristocats

·      Pinocchio

·      Fantastic 4 – R

·      Kvinnan i guld

·      Insidan ut

·      Terminator: Genisys

·      Mission: Impossible

·      Mission: Impossible 2

·      Mission: Impossible 3

·      Mission: Impossible – Ghost Protocol – U

·      Kikis expressbud

·      Grey’s Anatomy säsong 11

·      The 100 säsong 2

·      Once Upon a Time säsong 4

·      Better Call Saul säsong 1

·      The Big C säsong 3

·      NCIS säsong 12

·      Hart of Dixie säsong 1

·      Hart of Dixie säsong 2

·      Hart of Dixie säsong 3

·      Hart of Dixie säsong 4

·      Hawaii five-0 säsong 2


RSS 2.0