Rampage: big meets bigger

Regissör: Brad Peyton.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Naomie Harris, Malin Åkerman, Jeffrey Dean Morgan, Jake Lacy, Joe Manganiello, Marley Shelton, P.J. Byrne.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Primatologen Davis fäster sig vid den smarta gorillan George. När ett genetiskt experiment förvandlar George och andra djur till farliga supervarelser försöker Davis hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän.
 
 
Jag har svårt att ta Rampage: big meets bigger särskilt seriöst. Jag tycker om Dwayne Johnson och filmen börjar faktiskt helt okej. Men det dröjer inte länge förrän den övergår till det hjärndöda kaos som kännetecknar de flesta, moderna actionfilmerna idag.
 
Claire har egna planer för medlet som gör djuren stora och aggressiva. 
 
Det finns inget som utmärker Rampage. Handlingen är uttjatad, händelseförloppet förutsägbart och efter att ha sett de stora djuren slåss gång på gång på gång kan jag som tittare inte undgå att gäspa. Filmen är inte direkt dålig, och den har några scener som fängslar, men helheten gör inte särskilt stort intryck. Den är helt enkelt för lik alla andra ”monster”-filmer som finns idag.
 
George är ett av djuren som börjar förändras. 
 
Som helhet är Rampage: big meets bigger inte mycket att hurra över. Om du tycker om hjärndöd action, där stora monster slåss med varandra och där en stor, muskulös man räddar dagen – by all means, se den! Men vill du ha lite mer komplexitet i dina filmer bör du fortsätta leta.
 

Nytt i samlingen, #274

 
Newsflash! Jag har fått jobb! Som ni vet tog jag examen från högskolan för ett par månader sedan, och sedan dess har jag sommarjobbat parallellt som jag har sökt "riktiga" arbeten. Och nu har ett företag varit galna nog att anställa mig! Så från och med på måndag kan jag titulera mig kommunikatör, med ansvar för Mälardalens studentkårs kommunikation, marknadsföring, medlemsrekrytering och expedition. Fancy, ey?
 
Hur som helst. Jag har hunnit få hem lite grejor nu i början av veckan, från mina fina samarbetspartners. Brombergs skickade boken Sovande jättar (org. Sleeping giants) av Sylvain Neuvel. Jag har bara hört bra saker om den och ser galet mycket fram emot att sätta igång med läsningen. Det är första delen i en science fiction-trilogi, som utforskar om det finns liv utanför jorden.
 
Sen fick jag romance-romanen Förälskad i trubbel (eller Förälskad i bubbel om man slarvläser och kanske fått i sig lite bubbel själv) av Sarah Title, från Lovereads. Jag läste hennes tidigare roman, 30 dejter på 30 dagar, och tyckte att den var okej men inget speciellt. Jag har emellertid hört att denna ska vara bättre, så jag ser fram emot att ge författaren en ny chans.
 
Den sista boken som jag har fått under de här dagarna är Mörkrets löfte (org. The dark prophecy) av Rick Riordan, från Bonnier Carlsen. Behöver jag ens skriva mer? Det är Rick Riordan. Läs.
 
Sen har jag också fått en del att titta på. Tv-serien Here and now anlände tillsammans med Rampage: big meets bigger från Warner bros. Den potentiellt megagulliga Peter rabbit kom från Universal Sony. Och så fick jag den mycket efterlängtade rysaren A quiet place från Paramount. Dats it for now. Återkommer sannolikt snart igen med en ny hög. 

Magikernas tid

Författare: Cressida Cowell.
Originaltitel: The wizards of once.
SerieMagikernas tid #1.
Längd: 391 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Magikerpojken Xar har inte någon magi och skulle göra vad som helst för att få det. Krigarflickan Wish har något förbjudet i sin ägo, som hon gör vad som helst för att behålla. Deras familjer ligger i strid med varandra, men de tvingas samarbeta när de konfronteras med en mäktig varelse som sovit sedan tidernas begynnelse.
 
 
 
 
 
 
 
Jag hade höga förväntningar på Magikernas tid. Utan att riktigt veta något om boken, hade jag hajpat upp den för mig själv. Kanske till orimliga proportioner. För nu i efterhand kan jag inte undgå att känna mig lite besviken. Magikernas tid är långt ifrån en dålig roman… men den hade inte det där lilla extra som verkligen grep tag.
 
Det finns många bra saker med Magikernas tid. För det första tycker jag mycket om den lättsamma tonen. Sättet som boken är skriven på är fylld med humor, vilket både gör läsupplevelsen underhållande samtidigt som det gör att sidorna flyger förbi. Jag tycker också om den kreativitet som Cowell uppvisar. Till exempel har en av karaktärerna i boken en sked som husdjur. Tänk att komma på den idén, liksom! Just sådana, små detaljer bidrar till en alldeles magisk känsla. Utöver detta är dessutom illustrationerna underbara, och jag älskar den lite sarkastiska men ändå kvicka stilen de har.
 
Men trots allt detta fastnade jag alltså inte helhjärtat. Varför? För det första kändes berättelsen lite för enkel, på gränsen till barnslig. Handlingen är rätt förutsägbar och innehåller många klyschor, och världsuppbyggnaden är inte särskilt komplex. Men det som påverkade läsningen mest negativt för min del var karaktärerna. Det finns inget direkt fel med dem, men jag kände helt enkelt inte någon anknytning till dem. Jag började aldrig bry mig om det som hände med dem, kunde inte relatera till dem och på grund av distansen som fanns upplevde jag dem som… slätstrukna. Vidare upplever jag att Magikernas tid hade kunnat kortas ner något, då det finns en hel del utfyllnadsscener. Och hade det varit upp till mig hade jag valt att använda kursiv stil istället för versaler när det kommer till att betona ord och fraser. De stora bokstäverna kändes för skrikande, och blev i längden lite irriterande.
 
Som helhet är Magikernas tid en underhållande bok, men jag upplever att den passar bättre för en betydligt yngre målgrupp än vad jag tillhör. För mig som vuxen var det en småmysig läsupplevelse, men jag känner inte direkt att jag fick ut något av den.
 

Pacific rim: Uprising

Regissör: Steven S. Deknight.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny, Burn Gorman, Charlie Day, Tian Jing, Jin Zhang.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Jake Pentecost är en lovande Jaeger-pilot, vars var offrade sitt liv för att säkra mänsklighetens seger mot de monstruösa Kaiju. Men när jorden åter hotas av undergång kallas han till strid av sin före detta andrepilot och den 15-åriga hackaren Amara. De tränas till att bli det starkaste motståndet världen någonsin skådat.
 
 
 
Jag har inte sett originalfilmen från 2013, och efter att ha sett Pacific rim: uprising kan jag inte påstå att jag är särskilt sugen på att göra det. Det är nämligen inte en särskilt bra film. Inget med den är originellt, utan vi har sett allt förut: hjärndöd action mellan robotar och monster. Utöver det är karaktärerna slätstrukna, och handlingen intetsägande. Pacific rim: uprising saknar helt hjärta och själ. Resultatet? En film som jag kommer att ha glömt imorgon.
 
Sexy glance into the camera.. oh yeah. 
 
Det enda som jag tyckte om med Pacific rim: uprising var det visuella. Kameraarbetet är snyggt och effekterna fungerar. Men trots det känns filmen överlag väldigt… B. Manuset känns hafsigt hopskrivet och jag upplever att det inte finns någon riktig tanke bakom det som sker. Därtill gör de färgglada miljöerna i kombination med bristen på komplexitet och det faktum att de oerfarna skådespelarna inte känns mogna i sina roller, att Pacific rim: uprising utstrålar en förnimmelse av barnslighet.
 
Autobots Jaeger-robotarna skyddar planeten mot fara. 
 
Pacific rim: uprising är alltså inte en film jag kan förmå mig att rekommendera. Det är en rätt dum actionrulle som följer den mest klyschiga av mallar. Den har ingenting nytt att erbjuda, och som tittare satt jag uttråkad under nästan hela speltiden.
 

Austin Powers: international man of mystery

Regissör: Jay Roach.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Mike Myers, Elizabeth Hurley, Michael York, Mimi Rogers, Robert Wagner, Seth Green.
Releasedatum: 1997.
 
Från att ha varit nedfrusen sedan 60-talet måste den hemliga agenten Austin Powers återigen kämpa mot sin ärkerival Dr Evil. Med hjälp av den sexiga Ms Kensington blir Austin tvungen att stoppa Dr Evils planer på att kontrollera hela världen.
 
 
 
 
 
Det här är verkligen inte min typ av film. En del av mig kan förstå vad det är som tilltalar så många, men samtidigt kan jag inte undgå att känna en visst avsky. För trots att Austin Powers har några underhållande scener – främst tack vare Dr Evil – upplevde jag helheten som oerhört barnslig, och nästintill förnedrande. Skämt som anspelar på sex, droger och som dras på andras bekostnad (främst kvinnors) har aldrig varit något för mig. Det hela fördummar tittaren, och blir i längden rätt osmakligt.
 
Snuskhumor är inte något jag tycker är särskilt roligt. 
 
Utöver de överdrivna och nedsättande skämten, har filmen inte mycket att komma med. Handlingen är urvattnad: väldigt 90-tal, som faller rätt platt med dagens mått. Nej, Austin Powers var inte en film för mig. Några småskratt, visst, men inte i närheten av tillräckligt för att kompensera för alla tillkortakommanden. 
 

Shatter me

Författare: Tahereh Mafi.
Svensk titel: Rör mig inte.
SerieShatter me #1.
Längd: 329 sidor.
 
Juliette har inte rört någon på 264 dagar. Senast hon gjorde det, blev hon inlåst för mord. Ingen vet varför hennes beröring är dödlig. Och så länge hon inte skadar någon, finns ingen som bryr sig. Men efter flera år i sin cell, ändrar Återetableringen sin åsikt om henne. Kanske är hon precis vad de behöver. Ett vapen.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läste Shatter me på svenska för sex år sedan. Men i samband med att den fjärde delen i serien – Restore me– släpptes för ett kort tag sedan, ville jag läsa om böckerna för att uppdatera mig om allt. Sex år är trots allt lång tid, och trots att jag minns händelserna i stora drag så finns mycket som jag inte kommer ihåg.
 
Min smak gällande böcker har ändrats mycket de senaste åren. Mognat, så att säga. Därför var det med en blandning av exaltation och nervositet som jag började läsa. Skulle romanen verkligen vara så bra som jag mindes? Svar: ja. Jag är faktiskt förvånad över hur mycket jag tyckte om Shatter me. Läsaren kastas direkt in i händelserna, och det är tar inte lång tid att gripas tag. Jag hade visserligen velat ha lite mer komplex världsuppbyggnad, men Mafis framtidsvision är så pass fascinerande att det inte stör mig särskilt.
 
Det som många av bokens läsare har delade meningar om, är språket i Shatter me. Tahereh Mafi går verkligen all in när det kommer till språkliga utsmyckningar. Varje sida präglas av metaforer, symboliska liknelser, retoriska upprepningar och visuella överstrykningar. Jag förstår att vissa kan störas av det. Ibland känns det som att Mafi försöker lite för mycket, och jag kan föreställa mig att de många bildliga uttrycken upplevs som tunga av en del personer. Men jag kan inte undgå från att förälska mig i det. Faktum är att jag tycker att Shatter me är gudomligt vackert skriven. Stilen känns så personlig, så kraftfull – och som läsare uppslukas jag av skönheten i Mafis ord. Tillsammans med romanens korta kapitel, skapas en upplevelse av en smått poetisk bok där sidorna flyger förbi.
 
Något annat jag tycker om med Shatter me är karaktärerna. Särskilt Warner. Herrejisses, Warner! Nu är jag visserligen väldigt svag för så kallade ”heta bad-boys” i böcker, men även om jag inte hade varit det så skulle jag ha älskat honom. Han är oerhört fascinerande som person, och oavsett vad man tycker om hans sätt att agera, går det inte att neka att han är en fantastisk antagonist och riktigt stark karaktär.
 
Shatter me är emellertid inte perfekt. Den har några klyschiga stunder, särskilt i början. Romanen har också några dippar i tempot, och trots att den har många actionfyllda, spännande och heta heta heta scener så är inte allt i boken intressant att ta del av. Men det som avgör saken är att fördelarna överväger antalet nackdelar, så trots att Shatter me har sina svackor är den ändå mycket väl värd att läsa.
 
Allt som allt tycker jag att Shatter me håller måttet ännu idag, och jag ser fram emot att läsa om resten av serien innan jag – äntligen – tar del av Restore me.
 

Mamma Mia! Here we go again (bio)

Regissör: Ol Parker.
Genre: Komedi, musikal.
Längd: 1 hr 54 min.
Skådespelare: Lily James, Amanda Seyfried, Christine Baranski, Julie Walters, Andy Garcia, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård, Cher, Meryl Streep.
Biopremiär: 20 juli 2018.
 
Sophie lär sig mer om sin mammas förflutna, medan hon är gravid själv.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mamma Mia! Here we go again utspelas fem år efter den första filmen, och växlar mellan handlingsparalleller om Sophie i nutiden och Donna som ung. Det är ett fantastiskt glädjepiller till film, som fick mig att le stort från början till slut. Ända kan jag inte neka att den här musikalfranchisen har fått vidkännas ett ökande antal felsteg. 
 
Sophie förbereder inför invigningen av Hotell Belladonna. 
 
Låt mig börja med det positiva. Mamma Mia! Here we go again är en oerhört inspirerande och underhållande musikal. Vackert filmad, med starka färger och idylliska miljöer förtrollar den tittaren på ett naturligt sätt. Därtill är musiken oerhört medryckande, skådespelarna lika duktiga som alltid och den muntra och öppenhjärtiga stämningen kan få vem som helst på fall. Det är helt enkelt en varm och kärleksfylld komedi: perfekt att se för att fly undan verkligheten ett tag.
 
Vi får följa unga Donna under år 1979. 
 
Men trots att jag är upp över öronen förälskad i Mamma Mia! Here we go again, finns tydliga sprickor i den vackra fasaden som jag inte kan ignorera. För det första är handlingen inte alls lika klockren som i Mamma mia!. Faktum är att den är rätt förutsägbar, eftersom vi sedan tidigare vet det mesta som hänt i Donnas förflutna. Många av scenerna känns därför upprepande, och ibland upplever jag att Mamma Mia! Here we go again inte riktigt är sin egen, utan snarare åker räkmacka på förra filmens framgång utan att anstränga sig särskilt att stå på egna ben. Filmen har också en hel del utfyllnadsscener, och känns inte lika väl sammanhållen som sin föregångare.
 
Sophies tre pappor är lika charmiga som alltid. 
 
Något annat som är till filmens disfavör är att den inte riktigt klaffar med originalfilmen. I Mamma mia! berättades en hel del om Donna och hennes uppväxt, som av olika anledningar har ändrats i Mamma Mia! Here we go again. Exempel på sådant är att Sophies döda mormor plötsligt återuppstår, att Donnas pojkvänner ändrar utseende och att sätten de träffas på inte stämmer överens. Det är inte stora grejer, men avsaknaden av konsekvent tänkande är något som jag blir lite frustrerad av. Utöver det innehåller Mamma Mia! Here we go again också en hel del lösa trådar och klyschiga sammanträffanden, och jag hade gärna velat se en mer trovärdig förankring i verkligheten.
 
Lite tårar i ögonen blir det också. 
 
Summan av kardemumman är att Mamma Mia! Here we go again är en enastående musikal, för en viss typ av människor. Är du den sortens person som irriteras av bristande logik och som är lite kinkig när det kommer till att allt ska upplevas som vettigt? Då är detta inte något för dig. Men har du lätt för att svepas med av sprudlande musik och skådespelarnas genuina glädje, så är Mamma Mia! Here we go again en må bra-film som du inte får missa.
 

Thoroughbreds

Regissör: Cory Finley.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Olivia Cooke, Anya Taylor-Joy, Anton Yelchin, Paul Sparks, Francie Swift, Kaili Vernoff.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Lily och Amanda växer ifrån varandra, men tar flera år senare upp kontakten igen. Trots deras olikheter förs tjejerna samman av Lilys förakt för sin brutale styvfar, och de bestämmer sig för att ta saken i egna händer.
 
 
 
 
 
Thoroughbreds är ett annorlunda drama. Den är olik allt annat jag sett, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker.
 
Lyxtjejen Lily återförenas med sociopatiska Amanda. 
 
Å ena sidan är det uppfriskande med det unika sättet att skildra händelserna. Mörker och humor kombineras till en nästintill absurd blandning, som blir en frisk fläkt i genren. Det är också lätt att svepas med av stämningen, som skapas genom avskalade miljöer och en psykologiskt intressant handling. Filmen är lättsam och spänd på samma gång, och det vackra fotot och de snygga klippningarna kontrasterar mot de annars makabra händelserna. Det hela är oerhört välgjort.
 
Därtill imponerar skådespelarna, särskilt Olivia Cooke som spelar Amanda. Hon bygger upp sin karaktär på ett briljant sätt, och jag fascinerades rejält av hennes kaxiga stil och kvicktänkta men ändå sociopatiska personlighet. Det var mycket tack vare henne som jag fastnade så pass mycket som jag gjorde.
 
Brottslingen Tim häpnas över Lilys rikedom. 
 
Samtidigt finns där sådant som Thoroughbreds hade kunnat göra bättre. För det första hade jag gärna sett ännu större djup hos karaktärerna. Missförstå mig inte, de är som sagt riktigt intressanta redan nu. Men det kändes som att något saknades. Därtill upplevde jag filmen som lite spretig, och jag hade gärna sett färre sidospår och större fokus.
 
Allt som allt är Thoroughbredsen förvånansvärt gripande film. Att beskriva den som ”mystisk” är inte riktigt rätt. Filmen är snarare ”skum”, men på ett bra sätt. Den hade emellertid kunnat bjuda lite mer på sig själv, och ta ut svängarna mer.
 

Nytt i samlingen, #273

 
Okej, veckan är inte slut ännu. Jag har emellertid haft fullt upp på sistone, och därför passar jag på att lägga upp det här nu när jag har tid. "Varför har hon haft fullt upp?", kanske du frågar dig? Jo, för det första så jobbar jag i princip varje dag. Utöver det söker jag heltidsjobb och går jag på arbetsintervjuer, samtidigt som jag försöker balansera mitt sociala liv med att uppdatera bloggen kontinuerligt. Oh, och igår var jag på bio för första gången på evigheter. Det blev Mamma Mia! Here I go again, som jag tyckte mycket om. Mer om det i ett senare inlägg. Det jag försöker skriva är i alla fall att jag hoppas att mitt stressiga liv inte har påverkat upplevelsen av bloggen negativt. ♥
 
Så, nu till saken. Den här "veckan" har tre böcker, en film och en tv-serie anlänt i brevlådan. Låt oss börja med böckerna! Natur&kultur skickade Magikernas tid (org. The wizards of once) av Cressida Cowell, alltså författaren bakom den populära How to train your dragon-serien. Boken följer en ung trollkarl och häxa som tränats till att hata varandra, och vars liv kolliderar på ett oväntat sätt. Den verkar rent utav magisk!
 
Sedan skickade Bonnier Carlsen Slaget om Salajak av Johan Theorin. Jag hade aldrig hört talats om den här boken innan den kom. Jag kan i alla fall säga detta: omslaget, speciellt ryggen, är fan-tas-tiskt! Det verkar vara den första delen i en ny fantasyserie, och det ska bli spännande att se vad den här svenska författaren har att erbjuda.
 
Den sista boken som jag fick var Kärlekens magiska regler (org. The rules of magic) av Alice Hoffman, som anlände från HarperCollins. Jag vet i princip inget om boken, men har velat läsa den ända sedan Reese Witherspoon inkluderade den i sin bokklubb. Sedan dess känns det som att jag har sett den överrallt, vilket i och för sig kan vara en följd av det gudomliga omslaget. Hursomhelst ser jag mycket fram emot att läsa den.
 
Sedan fick jag också Pacific rim: uprising från Universal. Ska jag vara helt ärlig, är jag inte särskilt taggad över denna. Jag har fortfarande inte sett föregångaren, och kan inte påstå att tanken på stora robotar som slåss är särskilt lockande. Ett betydligt mer efterlängtat tillskott i hyllan är den första säsongen av The good fight, som kom från Paramount. Det är en spinoff-serie av The good wife, a.k.a. en av mina absoluta favoritserier. Det gör praktiskt taget ont i hjärtat när jag tänker på hur mycket jag saknar The good wife, så jag har riktigt höga förväntningar på dess efterföljare. ♥

Stanna hos mig

Författare: Ayọ̀bámi Adébáyọ̀.
OriginaltitelStay with me.
Serie: Fristående.
Längd: 340 sidor.
Bokförlag: Lilla Piratförlaget.
 
Yejide har varit gift i fyra år. Det enda som saknas i deras liv är ett barn. Hon ber om ett mirakel, träffar läkare och går motvilligt på en krävande pilgrimsfärd. Men inget händer, och släkten kräver ett barn.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Stanna hos mig är en vackert skriven roman, som jag ville tycka om med hela mitt hjärta. Och visst är det en bra bok, och det var riktigt intressant att läsa om de annorlunda sederna som medföljde i och med att den utspelas i Nigeria. Men trots att jag ser hur bra den är och att jag förstår varför alla är så imponerade, kan jag inte påstå att jag satt särskilt fängslad.
 
Boken har egentligen allt jag brukar tycka om: komplexitet och djup. Men det saknades något, som fick mig att bli väldigt ”meh” över hela upplevelsen. Stilen är lite för poetiskt lagd, och trots att tempot är långsamt upplevde jag romanen som extremt påskyndad då Stanna hos mig bearbetar ett väldigt långt händelseförlopp. Därtill fastnade jag aldrig riktigt med karaktärerna.
 
Summan av kardemumman så är Stanna hos mig egentligen en riktigt bra debut. Jag tror att anledningen till att jag inte fastnade har mer med mig som person att göra, snarare än romanens kvalitet. Så innan du dömer boken efter mina hårda ord, uppmanar jag dig att ge den en ärlig chans.
 

Weeds, säsong 3

Längd: 6 hr 15 min.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, komedi.
Skådespelare: Mary-Louise Parker, Kevin Nealon, Elizabeth Perkins, Justin Kirk, Hunter Parrish.
Releasedatum: 5 november 2008.
 
Nancy Botwin är en ensamstående mamma, som börjar sälja marijuana efter att maken dött. Men när hennes företag växer till ett imperium, upptäcker hon att hon tagit sig vatten över huvudet.
 
 
 
 
 
 
Weeds är en tv-serie som jag fastnar allt mer för, och jag är oerhört glad över att jag inte gav upp efter den första säsongen. Faktum är att jag numera tycker riktigt mycket om den, och ju mer jag ser desto mer beroende blir jag. Det är något med den härliga må bra-stämningen som helt enkelt griper tag i mig. Weeds är definitionen av mysig serie, och fast den har inslag av intriger och spänning så är det just det som håller mig kvar.
 
Mary-Kate Olsen gästar säsongen som Silas tokiga flickvän. 
 
Något som jag tycker om är att karaktärerna verkligen utvecklas. Jag kan konkret peka på en handfull aspekter hos varje karaktär som har förändrats som en följd av seriens händelser, vilket gör att de känns mer levande och äkta. Dynamiken mellan dem har dessutom förbättrats, och jag älskar att se dem munhuggas med varandra. Jag kan också acceptera att de gör smått absurda och överdrivna saker, då det bidrar till seriens lite komiska helhetskänsla. Utöver det känns också skådespelarna mer bekväma i sina roller vid det här laget. Från början upplevde jag dem som lite stela, men nu tar de ut svängarna mer.
 
Allt som allt är den tredje säsongen av Weeds bra. Till min stora förvåning har detta utvecklats till att bli en underhållande och minst sagt beroendeframkallande serie.
 

Saknaden

Regissör: Andrey Zvyagintsev.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 6 min.
Skådespelare: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov, Marina Vasileva, Andris Keiss, Aleksey Fateev.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: TriArt/Universal Sony.
 
Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa. De grälar konstant och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv: Boris med sin yngre, gravida flickvän och Zhenya med sin förmögne älskare. Ingen av dem visar något större intresse för deras 12-årige son Alyosha. Inte förrän han försvinner spårlöst.
 
 
 
 
Saknaden är ett ryskt drama som hyllats av kritiker världen över. Och visst instämmer jag med en del av lovorden. Konceptet är minst sagt intressant och i början var jag hänförd av det som hände. Jag tyckte också om den mörka stämningen, och hur varje scen utstrålar ett slags relaterbart mörker.
 
Ett barns försvinnande förändrar allt. 
 
Men. Saknaden saknar en hel del. Filmen är alldeles för lång i förhållande till innehållet, och det händer för lite. Faktum är att helheten känns väldigt enformig, då det finns få intriger och lite som griper tag. Sen störde jag mig också på att barnet i fråga inte är med särskilt mycket. Han briljerar i de scener som han syns i, men närvarar alldeles för lite. Föräldrarna blev jag istället arg på, på grund av hur de försummar sitt enda barn. Utöver det blev jag besviken på slutet, som kändes alldeles för abrupt och som lämnade många obesvarade frågor.
 
Alyoshas föräldrar bryr sig knappt om honom. 
 
Allt som allt lämnade Saknaden mycket att önska. Det är en film med potential, men som är bättre i idéform än som färdig film. 
 

Fuckboy

Författare: Cecilia Salamon.
Serie: Fristående.
Längd: 183 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
Relationsexperten Cecilia Salomon gör upp med destruktiva dejtingmönster, fuckboys och seglivade myter om kärlek. Med personliga och professionella tips boostar Sveriges egen Carrie Bradshaw både dem som drömmer om en relation och dem som bara dejtar för skojs skull.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vill inleda med att skriva att den här boken är grymt snygg. Färgsättningen och den stilrena formgivningen behagar verkligen mitt öga. Det är en sådan typ av bok som kommer att ligga framme, och komplettera inredningen. Men innehållet då?
 
Innehållet är okej. Boken går snabbt att läsa och är intressant. Jag tycker också om det lediga språket och den självinsikt som författaren uppvisar, där humor blandas med allvar. Dessutom kompletterar illustrationerna av Louise Winblad textinnehållet väl. Det jag saknar är emellertid djup. Det känns som att ämnena behandlas relativt ytligt, och fast jag kunde relatera till vissa delar kan jag varken påstå att jag lärde mig något nytt eller kände mig särskilt inspirerad. Jag hade helt enkelt velat ha ett mer intimt och närgånget tillvägagångssätt, för att på så sätt bli boostad.
 
Allt som allt är Fuckboy en helt okej bok. Den är inte dålig någonstans, men utseendet överträffar dessvärre innehållet.
 

Vi hade i alla fall tur med vädret

Regissör: Kjell Sundvall.
Genre: Komedi.
Längd: 57 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Rolf Skoglund, Claire Wikholm, Gunnar Lindkvist, Lotta Thomsen, Johan Öhman.
Inspelning: 1980.
 
Färden går via överfyllda campingplatser, kladdiga landsvägstavernor och skräniga badplatser. Hoppfullt strävar familjen Backlund genom sol och regn, medan bilen blir trängre och trängre och den korta semestermånaden rinner iväg.
 
 
 
 
 
Det är kul att äntligen ha sett Vi hade i alla fall tur med vädret. Äntligen vet jag vad alla pratat om! Och visst är det en bra film. Smårolig, och definitivt underhållande. Det är också skönt att den är så pass kort: mindre än en timme!
 
Gösta och familjen ska ut på fyra veckors bilsemester. 
 
Men Vi hade i alla fall tur med vädret är också aningen enerverande. Vilket säkert är syftet, förstås. Men det blir lite för mycket helt enkelt. Pappan i familjen är definitionen av oförstående och jag kände att jag varken kunde relatera till eller sympatisera med honom. Utöver det är också klippningen lite ryckig, och ibland känns det som att innehåll hoppas över då scenerna växlas. Därtill känns slutet lite abrupt.
 
Som helhet tyckte jag om Vi hade i alla fall tur med vädret. Filmen har inte wow-faktor, men den var lättsam, underhållande och snabbtittad. Perfekt att se en regnig kväll när inte bättre finns på TV.
 

The Cloverfield Paradox

Regissör: Julius Onah.
Genre: Rysare, science fiction.
Längd: 1 hr 43 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, David Oyelowo, Daniel Brühl, John Ortiz, Chis O'Dowd, Aksel Hennie, Ziyi Zhang.
Inspelningsår: 2018.
 
Medan de färdas runt en planet nära krig, testar en grupp forskare ett föremål som kan lösa energikrisen. De hamnar emellertid ansikte mot ansikte med en mörk, alternativ verklighet.
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på The Cloverfield Paradox. Inte för att jag hade förväntat mig ett mästerverk, men jag hade i alla fall trott att jag skulle bli någorlunda underhållen. Och visst finns det några rätt intressanta scener, och specialeffekterna och skådespelarna kompenserar för en hel del brister i manuset. Men det finns inte tillräckligt för dem att arbeta med. Karaktärerna är ointressanta, handlingen obefintlig och klippningen känns rörig. Därutöver är trovärdigheten lång, klyschorna många och antalet obesvara frågor irriterande högt.
 
Det finns många faror i rymden. 
 
Som helhet var inte The Cloverfield Paradox lika bra som jag hade hoppats på. Det är en film med potential, men som slänger bort sina möjligheter genom slarv.
 

Nytt i samlingen, #272

 
Jag har haft fullt upp på sistone, och hann därför inte med mitt "nytt i samlingen" förra veckan. Konsekvensen är förstås att jag har betydligt mer att visa upp den här veckan. Men jag lovar att inte skriva ett för långt inlägg, så frukta icke!
 
 
Universal har skickat mig filmen Thoroughbreds, som jag vet absolut ingenting om. Jag fick också Amatörer och Saknaden av TriArt. Även där har jag exakt noll vetskap om vad filmerna handlar om.
 
Av Warner bros fick jag däremot Ready player one, som jag hört massor gott om och som jag redan hunnit se. Recensionen kan du läsa här. Andra recex som jag har fått under den här tiden är böckerna Berget offrar av Madeleine Bäck från Natur&Kultur, samt Fuckboy av Cecilia Salamon från Bookmark.
 
 
 
Utöver allt detta har jag också köpt alla The land of stories-böckerna av Chris Colfer, a.k.a. Kurt från tv-serien Glee. De här böckerna verkar hur söta som helst, och fast det går lite emot mina principer att köpa en hel serie utan att veta om jag tycker om den så var omslagen så pass fina att jag känner att det kommer att vara värt det oavsett.
 
Nu under veckan fyllde jag också 23 år. Och då fick jag förstås presenter. Förutom kläder, presentkort och dylikt innehöll förstås några av paketen saker av mer nördig karaktär. Det jag fick var nämligen fjärde säsongen av tv-serien Nashville, första säsongen av Pokémon: indigo league, boken Restore me av Tahereh Mafi samt Crystal storm av Morgan Rhodes. Alltså. Jag är så himla taggad över alla dessa, att jag knappt vet var jag ska ta vägen. 

Kyssfaktorn

Författare: Helen Hoang.
OriginaltitelThe kiss quotient.
Serie: Fristående.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: LoveReads.
 
Stella har aldrig lockats av man och barn. Att hon dessutom har Aspergers gör inte saken lättare – att analysera data är enkelt, men att dejta är svårare. Michael kämpar med räkningarna för sin mammas cancerbehandling och arbetar extra som eskort. När Ställa anlitar honom för att lära henne om sex och kärlek, kan han inte tacka nej.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har läst nästan alla böcker som bokförlaget LoveReads har släppt, och till min besvikelse har jag varit måttligt imponerad av dem allesammans. Därför hade jag inte särskilt höga förväntningar på Kyssfaktorn. Men wow! Den var mycket bättre än vad jag trodde och jag fastnade för romanen direkt!
 
Kyssfaktorn är alltså förvånansvärt gripande. Trots att handlingen är lite tunn och följer en relativt förutsägbar mall, känns läsningen på något sätt fräsch. Det är dessutom en starkt karaktärsdriven bok, och därför spelar handlingen inte så stor roll. För karaktärerna är underbara! Protagonisten är riktigt intressant och kärleksintresset Michael fick mig nästan att börja dregla över sidorna. För ja, läsningen är het. Riktigt het. Den kopplade ifrån mig totalt från verkligheten och fick mig att fantisera om… allt möjligt.
 
Som helhet är Kyssfaktorn riktigt bra. Mysig, romantisk och drömsk. Visst saknar boken lite djup, men den uppfyller sitt syfte mer än väl: att transportera läsaren till en alldeles underbar plats fylld med passion och hetta. Kyssfaktorn är helt klart min favorit från LoveReads.
 

Sameblod

Regissör: Amanda Kernell.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi, Olle Sarri, Hanna Alström, Malin Crépin, Julius Fleischanderl.
Releasedatum: 14 juli 2017.
 
Elle Marja, en ung samisk tjej från ett renskötarhem, utsätts för 30-talets rasism med kolttvång och rasbiologiska undersökningar och väljer till slut att rymma från sin samiska internatskola och "bli svensk". Men i kampen för att få status och bli en riktig svensk tvingas hon bryta banden med sin familj och förneka den kultur hon vuxit upp i.
 
 
Sameblod är en bra, svensk film. Den ger god inblick i den samiska kulturen, och skildrar på ett trovärdigt och berörande sätt den rasism som samer har tvingats bemöta. Det är intressant och tankeväckande: men också någorlunda slätstruket. 
 
En grupp samiska barn går på internatskola för att lära sig svenska. 
 
Jag hade önskat att det hänt mer. Det känns inte som att filmen riktigt är på väg någonstans, och Sameblod saknar ett utmärkande klimax. Utöver det finns också en del utfyllnad: upprepande scener och lite för långdragna sekvenser. Det gör tyvärr att filmen upplevs som långsam, och även lite tråkig vissa stunder. Sen hade jag också velat lära känna Elle-Marja och hennes motivationer bättre: varför vill hon så gärna vara med personerna som hatat henne hela hennes liv?
 
Elle-Marje vill inte vara same. 
 
Som helhet är Sameblod bra. Förvånansvärt bra för att vara svensk film. Men jag hade förväntat mig något mer, något extra. Filmen håller sig inom ramarna och tar inte riktigt ut svängarna, vilket också gör att den inte lämnar ett särskilt stort avtryck.
 

Ready Player One

Regissör: Steven Spielberg.
Genre: Science fiction.
Längd: 2 hr 19 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Waithe, T.J. Miller, Simon Pegg.
Releasedatum: 6 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
När skaparen av den virtuella verkligheten OASIS dör, lämnar han efter sin förmögenhet till den som först hittar det digitala påskägg som gömts där. Den unge hjälten Wade Watts ger sig in i en verklighetsförvrängd jakt fylld av mysterier, upptäckter och faror.
 
 
 
 
Ready player one är en dystopisk film, som baseras på romanen med samma namn av Ernest Cline. Eftersom jag inte har läst boken visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta, men mängden lovord för det litterära verket kan inte ha undgått någon. Därför var förväntningarna ändå höga. Och uppfylldes dem? Njae.
 
I framtiden finns en mer avancerad VR-version. 
 
Missförstå mig inte. Ready player one är en helt okej film. Konceptet är minst sagt läckert, och de visuella effekterna är himla snygga. Det är också roligt att filmen integrerar så många nostalgiska popkulturella referenser, både i form av anspelningar på äldre filmer och genom att använda gammal välkänd musik. Filmen är emellertid inte så ”wow” som jag hade trott.
 
I den virtuella verkligheten sker en ständig kamp om påskägget. 
 
Den är lite för lång. Lite för ofokuserad emellanåt. Och jag upplever att tittaren aldrig lär känna världen ordentligt. Vi kastas direkt in i händelserna och får aldrig en riktig introduktion av världen. Därtill hade jag velat se mer djup och större karaktärsutveckling. Eftersom jag aldrig genuint brydde mig om karaktärerna, blev filmen inte heller spännande på riktigt.
 
Wade är den första som hittar en ledtråd. 
 
Med det sagt är som sagt Ready player one okej. Jag gillar verkligen idén, och trots bristerna förlorade jag aldrig mitt intresse: jag ville hela tiden se mer. Jag ska definitivt läsa boken, för trots att jag hört att den skiljer sig mycket från filmatiseringen så tror jag att det kan vara något positivt. 
 

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Författare: Gail Honeylman.
OriginaltitelEleanor Oliphant is completely fine.
Serie: Fristående.
Längd: 411 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
Eleanor har ett enkelt liv: bär samma kläder, äter samma mat och dricker alltid två flaskor vodka på helgen. Hon är lycklig och inget saknas i hennes liv. Förutom ibland, allt. Efter att ha räddat en äldre man som ramlat ihop på gatan, måste Eleanor lära sig navigera i världen som alla verkar ta för given. Samtidigt behöver hon leta efter mod för att möta sitt mörka förflutna.
 
 
 
 
 
 
 
 
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är en bra bok som förtjänar all hajp som den har fått. Faktum är att jag gillar berättelsen skarpt. Mycket är tack vare Eleanor, som är en alldeles fantastisk karaktär. Hennes sätt att tänka underhåller, och jag kunde relatera mer till henne än vad jag egentligen vill erkänna. Till hennes rutiner och inrutade liv. Till hennes rädslor. 
 
En annan grej som jag tycker om med boken är att den blandar allvar med humor. Vissa delar är rikigt öppenhjärtliga och lättsamma. Några fick mig rent utav att skratta, till exempel när huvudpersonen blir vaxad där nere. Och så finns det de scenerna som är lite mörkare. Som de hos psykologen. Eller de som utforskar Eleanors missbruk av alkohol och hennes förflutna. Jag gillar också slutet, som jag inte hade kunnat gissa mig till.
 
Något som däremot hade kunnat vara bättre är tempot. Tyvärr förlorar Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt en del charm på att vara lite utdragen. Boken hade kunnat komprimerats en del och på så sätt engagera mer. Misstolka mig inte, boken höll kvar mitt intresse. Men det fanns delar som jag skummade igenom för att det helt enkelt inte hände tillräckligt.
 
Allt som allt är Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt ett bra drama. Den har sina svackor, men helheten är ändå minnesvärd och grymt värd att läsas.
 

Orange is the new black, säsong 2

Längd: 12 hr 30 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Taylor Schilling, Kate Mulgrew, Uzo Aduba, Danielle Brooks, Dascha Polanco, Selenis Leyva.
Releasedatum: 8 juni 2015.
 
Piper får ta konsekvenserna för sitt agerande. Red har hamnat utanför gemenskapen. Taystee ger sig in i affärsvärlden och Morello får sitt hjärta krossat.
 
 
 
 
 
 
 
Jag är så himla glad över att jag gav Orange is the new black en ny chans. Jag såg den första säsongen för evigheter sedan. Alltså, flera flera år sedan. Det var nära att jag till och med höll på att glömma bort seriens existens. Men så såg jag den stå där i hyllan, och jag vet inte – men jag kände mig skyldig för att inte ha gett den en ordentlig chans. Så jag klickade hem fortsättningen, och ack vad nöjd jag är över det beslutet.
 
En del av fångarna kämpar för att få regera över fängelset. 
 
Den andra säsongen av Orange is the new black är inte perfekt. Tro mig, serien har många brister. Men jag kan inte undgå att falla pladask för den ändå. Stämningen är lättsam, och handlingen kräver inte att du är raketforskare. Den är lätt att ta till sig, men har ändå precis lagom med komplexitet för att det hela ska bli engagerande. Att serien dessutom blandar spännande intriger med humor är något som jag diggar skarpt.
 
Alltså på riktigt, hur kan man inte tycka om Crazy Eyes? 
 
En annan aspekt värd att ta upp är de minnesvärda karaktärerna. Det här är helt klart en karaktärsdriven serie, vilket gör det särskilt viktigt att karaktärerna har det där lilla extra. Och boy do they. Kvinnorna som vi följer är starka, initiativrika och stora inspirationer trots att de sitter bakom galler. Och det säger en hel del. Deras kämparglöd är omöjlig att inte avundas.
 
Blod, svett och tårar är vardagsmat för fångarna. 
 
Allt som allt är den andra säsongen av Orange is the new black bra. Mycket bra faktiskt. Trots att jag ser en hel del brister, och trots att jag ännu inte klassar serien som en favorit, kan jag inte neka att jag känner mig väldigt tillfreds med avsnitten överlag. Jag vill definitivt se mer.
 

The vacation of our lives

Regissör: Paolo Virzí.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Helen Mirren, Donald Sutherland, Christian McKay, Janey Moloney, Dana Ivey, Dick Gregory.
Releasedatum: 23 juli 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Ella och John är ett rätt omaka gift par som tillbringat många år ihop, på sistone med vacklande hälsa. För att liva upp tillvaron rymmer de och ger sig ut på en roadtrip genom USA i sin gamla husbil.
 
 
 
 
 
The vacation of our lives (sve. En sista semester) är en fin film, som baseras på boken The leisure seeker. Den följer den vackra relationen mellan Ella och John, som är ett riktigt gulligt par som spelas av de fantastiska Helen Mirren och Donald Sutherland. Att ha så starka skådespelare i täten höjer definitivt den genomsnittliga kvalitén, och kemin mellan dem känns genuin. De bidrar dessutom med humor, samtidigt som deras övertygande insatser också berör.
 
John lider av Alzheimers och glömmer lätt bort saker. 
 
Men fast The vacation of our lives är bra på ett subtilt sätt, är det något som saknas. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket. Faktum är att filmen är rätt slätstruken, och det skulle behövas lite mer krydda för att verkligen engagera tittaren. Det finns alltså inte något påtagligt fel hos filmen, men bristen på påtagliga ”rätt” blir nästan detsamma.
 
Ella har obotlig cancer och vill ta kontroll över sitt öde. 
 
Allt som allt är The vacation of our lives ett helt okej drama, som går en balansgång mellan att vara vackert lågmäld och beklagligt intetsägande. Efter att ha sett filmen är jag sugen på att läsa boken.
 

Heta möten

Författare: Cara Lockwood.
OriginaltitelNo strings.
SerieDare #1.
Längd: 158 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Att träffa någon för en natt är otänkbart för den ordentliga Emma. Trots det kan hon inte motstå förslaget från främlingen i hennes nya dejtingapp. Det dröjer inte länge förrän hon möter upp den långa, mörka mr X och får sina hemligaste fantastier uppfyllda. Men vem är egentligen denna sanslöst snygga man hon möter på lyxhotellet? Och vad kommer deras möte att leda till?
 
 
 
 
 
 
 
 
Heta möten passar dig som söker en väldigt typisk romance. Den är inte dålig på något sätt, men följer helt enkelt en relativt uttjatad mall. Boken utforskar inte direkt nya terrotorier, utan återberättar sånt som vi har läst förut. Med det sagt gör Lockwood ett helt okej jobb. Heta möten är inte direkt banbrytande, men språket är bra och romanen hamnar inte i facket som klassificerar erotika som billigt.
 
Däremot kan jag tycka att boken är lite väl förutsägbar och klyschig. Till exempel har mr X legat runt med hur många kvinnor som helst, men förälskar sig direkt med Emma efter ett enda engångsligg. Utan att veta något om henne, drar han slutsatsen att hon är "speciell". Jag vet inte... det hela känns lite löjligt.
 
Allt som allt är Heta möten okej. Den är inte på något sätt något utöver det vanliga, men är du sugen på en klassisk, het romance passar den alldeles utmärkt.
 

The 15:17 to Paris

Regissör: Clint Eastwood.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ray Corasani, Alek Skarlatos, Anthony Sadler, Spencer Stone, Judy Greer, Jenna Fischer, Bryce Gheisar, Stephen Matthew Smith.
Releasedatum: 2 juli 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Den 21 augusti 2015 lamslogs världen av nyheten om ett försök till terrorattack på höghastighetståget Thalys till Paris. Ett försök som stoppades av tre modiga, unga amerikaner som vi får följa från barndomen till de osannolika händelserna fram till attacken.
 
 
 
 
Eastwood, Eastwood, Eastwood. Varför? Varför använder du inte din briljanta talang till att skapa lika briljanta filmer? The 15:17 to Paris är en stor besvikelse. Den börjar bra, men tappar en hel del bara efter någon halvtimme. Tempot saktar ner och jag fann helt enkelt inte det som hände särskilt intressant. Men förutom det har jag två huvudsakliga klagomål.
 
Tre vänner på ett tåg blir snart amerikanska hjältar. 
 
Det första är att filmen är oerhört ofokuserad. The 15:17 to Paris handlar om tre män som stoppar ett terroristattack, men själva attacken skyndas förbi ca 10 minuter innan filmens slut. Nästan allt annat är bara utfyllnad, som saknar syfte eller funktion.
 
Min andra kritiska åsikt är skådespelarna. De tre männen som stoppade attacken i verkligheten är också de som spelar de tre männen i filmen. Och det är något som jag tycker är en riktigt cool grej. Men. De är inte särskilt begåvade skådespelare. De agerar inte med någon inlevelse och fick mig helt enkelt inte att fastna för dem.
 
En terrorist börjar skjuta ombord. 
 
Allt som allt är The 15:17 to Paris inte mer än meh. Vissa delar är bra, men ärligt talat upplever jag att den största delen av filmen hade kunnat klippas bort på grund utav ren irrelevans.
 

Läst och sett – juli 2018

 
Här under ser du vad som jag har recenserat under månaden. Om du klickar på titlarna kommer du till respektive recension. 
 
Lästa böcker:
 1. Animal farm av George Orwell – 8
 2. Moxie av Jennifer Mathieu – 7★
 3. The Earth, my butt and other big round things av Carolyn Mackler – 6★
 4. Blodröd måne av Cassie Beasley – 5,5★
 5. Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat av Caleb Krisp – 5,5★
 6. En gång för alla av Sarah Dessen – 5★
 7. Falco av Mons Kallentoft och Anna Karolina – 5★
 8. Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo – 5★
 9. 30 dejter på 30 dagar av Sarah Title – 4★
10. The call av Peadar O'Guilin – 3★
11. H.C. Anderson av Sofi Poulsen (redaktör) – 2,5★
 
Nya böcker: 11 stycken (6 recex).
 
 
Sedda filmer:
 1. The king's speech – 6,5★
 2. The shape of water – 6★
 3. Game night – 6★
 4. Red sparrow – 5,5★
 5. Grease – 5,5★
 6. The disaster artist – 4,5★
 7. The Florida project – 4,5★
 8. Darkest hour – 4,5★
 9. Three billboards outside Ebbing, Missiouri – 4★
10. Into the woods – 4★
11. The post – 4★
12. Phantom thread – 3,5★
13. In darkness – 3★
14. Mary Magdalene – 3★
15. The endless – 2,5★
 
Nya filmer: 12 stycken (12 recex).
 
 
Sedda tv-serier:
 1. Sherlock: the abominable bride – 8★
 2. NCIS: Los Angeles säsong 8 – 7,5★
 3. Weeds säsong 2 – 6,5★
 
Nya tv-serier: 2 stycken (0 recex).

RSS 2.0