Prometheus

Regissör: Ridley Scott.
Genre: Science fiction.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldergräns: 15 år.
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Idris Elba, Guy Pearce, Sean Harris.
Releasedatum: 13 oktober 2013.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"En grupp vetenskapsmän och äventyrsresande sätter deras fysiska och mentala gränser på prov när de landar i en avlägsen värld. Där hittar de svaren på våra svåraste frågor och livets slutliga mysteriet."
 
 
 
Jag är inte särskilt förtjust i Alien-filmerna, men tycker mycket om Prometheus. Det visade sig vara en förvånansvärt spännande film med högt tempo och många duktiga skådespelare. Dessutom är effekterna grymma, och det visuella överlag imponerar.
 
Gruppen utforskar planetens tunnlar. 
 
Men Prometheus har förstås brister. Exempelvis är trovärdigheten låg, vissa scener överdrivna och en del dialoger krystade. Dessutom hade jag svårt att verkligen känna något för protagonisterna, och sidkaraktärerna är mest likgiltiga skuggor i bakgrunden. Det finns också några logiska luckor.
 
Ingenjörerna visar sig vara människans förfäder. 
 
Men allt som allt är Prometheus mycket bra. Den får effektivt adrenalinet att pumpa, och trots att filmen är två timmar hade jag gärna sett mer.
 

Baywatch

Regissör: Seth Gordon.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare:  Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: Paramount.
 
"När en brottsvåg slår ner på stranden, leder Mitch sin grupp livräddare på ett uppdrag som bevisar att inte bara poliser kan rädda dagen. De skippar surfandet och går undercover för att avslöja en hänsynslös affärskvinna som hotar att förstöra strandens framtid."
 
 
Baywatch är väldigt ”Hollywood” med scener i slow motion, snygga kroppar och karaktärer som går mot kameran medan det exploderar i bakgrunden. Handlingen är tunn, karaktärerna bleka och det finns otaliga klyschor i varje scen. Sen finns även många omogna sexskämt, vilket inte riktigt är min grej. Men. Alltsammans är gjort på ett självmedvetet och ironiskt sätt. Det är tydligt att överdrivenheten är avsiktlig, och på något sätt underlättar den uppenbara karikatyriska tonen att ta till sig fånigheterna. För om filmen inte tar sig själv på allvar, varför ska jag? Och slutar man överanalysera, blir Baywatch faktiskt rätt underhållande att se på. 
 
Livräddarna är strandens poliser. 
 
Filmen har ett riktigt snyggt foto, svängig musik och duktiga skådespelare. Favoriten är förstås Dwayne Johnson, som både fullträffar sina komiska repliker och agerar som ögongodis. Jag kan dock tycka att filmen hade kunnat klippas ner lite. En tramsig komedi med två timmars speltid är på bristningsgränsen för lång.
 
Det hettar till mellan Matt och Summer. 
 
Allt som allt är Baywatch en helt okej film. Ja, den är uppenbarligen förutsägbar och väldigt fånig. Men den är väldigt lättsam att se på, och ibland är det precis vad man behöver.
 

Tävla och vinn – Transformers: the last knight!

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av Transformers: the last knight. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.
 
The last knight är den femte delen i Transformers-franchisen. Den följer Bumblebee och Cade när de måste rädda mänskligheten från deras före detta bundsförvant Optimus Prime. Filmen släpps 6 november, och i huvudrollerna syns bland annat Mark Wahlberg, Anthony Hopkins, Josh Duhamel och Laura Haddock.
 
 
 
För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: är styrka eller intelligens viktigast i stid?
2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 5 november. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med sin fullständiga adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Pretty Little Liars, säsong 7

Längd: 14 hr 1 min.
Antal avsnitt: 20 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, mysterium.
Skådespelare: Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Ian Harding.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"När problem dyker upp måste lögnarna samarbeta för att få svar på den avgörande frågan. Efter att ha begått ett dödligt misstag vill lögnarna inget hellre än att få slut på spelet, innan det gör slut på dem."
 
 
 
Pretty little liars är inte en bra serie. Den är fånig. Överdramatiserad. Förutsägbar. Den har alldeles för många sammanträffanden, fler logiska luckor än jag kan räkna till och återanvänder för ofta material från tidigare avsnitt. På något sätt känns det som att skaparna inte haft en plan, utan att de kommit på allt eftersom som serien spelats in. Ändå fastnar jag.
 
 
Pretty little liars är nämligen en riktig guilty pleasure. Det spelar ingen roll hur dåligt utförd den är, på något sätt nästlar den ändå in sig i tittarens hjärta. Karaktärerna är charmiga, humorn underhåller och intrigerna är riktigt spännande att följa. Fast svagheterna är fler än styrkorna uppstår ett beroende som inte går att bli av med. Man vill hela tiden veta mer: hur det går för karaktärerna, vad som ska hända härnäst och vem som är A.
 
 
Att serien är långt ifrån perfekt går alltså att förlåta. Men det jag inte kan bortse ifrån är slutet. Och det är för att det är katastrofalt dåligt. Jag tror faktisk att jag aldrig har varit med om ett så klumpigt utformat avsnitt. Jag hade kunnat acceptera de obesvarade frågorna och onödiga scenerna om det inte vore för det rent utav bedrövliga avslöjandet. Efter 160 avsnitts uppladdning var jag beredd på ett chockerande avslöjande, så när jag fick se den desperat utformade finalen var det som att all energi rann ur mig. Serien har aldrig varit särskilt trovärdig eller följdriktig, men detta tog allt till en helt ny nivå. Bra mysterier låter tittaren spekulera kring vem som är skyldig, men här är det bokstavligen omöjligt att gissa. Ärligt talat hade jag hellre lämnats oväntades om A:s identitet, än att behöva leva med den här besvikelsen. 
 
 
Den sjunde säsongen är faktiskt väldigt spännande. Trots många brister höll den mig sittandes som på nålar från avsnitt till avsnitt. Men slutet är bland det sämsta som jag har sett. Riktigt uselt.
 

A darker shade of magic

Författare: Victoria Schwab.
Serie: Shades of magic #1.
Längd: 398 sidor.
 
"Gråa London saknar magi. Röda London frodas, och Vita Lodon faller långsamt sönder. En gång i tiden fanns även Svarta Lodon, men om det talar inte längre någon. Kell är en av de sista magikerna som kan resa mellan världarna. När han snubblar över en förbjuden token från Svarta London måste han tillsammans med människan Lila rädda alla världar."
 
 
 
 
 
 
A darker shade of magic är en spännande roman. Den har fängslande koncept, läckert magisystem och karaktärer som är enkla att fastna för. Deras brister och arrogans gör dem till trovärdiga och komplexa individer, vilket både är intressantare att följa och lättare att relatera till än om de hade varit helt ”perfekta”. På något sätt påminner huvudpersonerna om Kelsier och Vin från Mistborn-serien av Brandon Sanderson, vilket är ett starkt beröm.
 
Men det tar A darker shade of magic ett tag att komma igång ordentligt. Det är mycket världsuppbyggnad att ta sig igenom, och läsningen känns tung till en början. Därtill är handlingen inte den starkaste, och tempot sviktar genom boken ibland, vilket gör att den inte riktigt lever upp till hypen.
 
Allt som allt är A darker shade of magic en stark början på en serie som jag definitivt vill fortsätta läsa. Boken var dock inte riktigt så bra som jag förväntat mig, och jag ser en del utvecklingspotential till efterföljande romaner.
 

Nytt i samlingen, #236

 
 
Jag har varit sjuk hela veckan. Legat och snorat i sängen hela dagarna, och bokstavligen kännt stressen bygga upp inom mig. Med båda skola, jobb och blogg att sköta är det lätt att få ångest av passivitet, och förkylningen har gjort mig ungefär lika användbar som en rutten grönsak. Men nu ser det tack och lov ut att vända – idag hade jag bara huvudvärk, halsont och hosta.
 
Som tur är har det kommit lite finpost under veckan, som satt guldkant på den annars gråbleka vardagen. Från VoxbyOpal fick jag Allt jag inte sa av Yrsa Walldén. Sen kom även Vakuum av Mia Öström från Gillaböcker, tredje säsongen av Fargo från Fox och nyinspelningen av The mummy från Universal. Tack tack tack! 

The Ottoman Lieutenant

Regissör: Joseph Ruben.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Hera Hilmar, Michiel Huisman, Josh Hartnett, Ben Kingsley.
Releasedatum: 9 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"1914 lämnar viljestarka Lillie USA då hon träffat Jude, en läkare på missionsuppdrag i Osmanska riket. Lojaliteten mot Jude testas då hon förälskar sig i den osmanske löjtnanten Ismail. Sliten mellan läkaren och löjtnanten inser Lillie att kärlek i krig är farligt."
 
 
The Ottoman Lietenant är en snyggt inspelad och stundtals fängslande film. Men den saknar originalitet och visar egentligen inget som vi inte har sett förut. Allt hålls dessutom på en väldigt grund nivå, och inte ens de mest laddade scenerna blir särskilt intensiva.
 
 Lillie förälskar sig i osmanske Ismail. 
 
Dramats största problem är att den saknar fokus. Det känns som att filmskaparna inte har kommit överens om vilken genre The Ottoman Lietenant är i eller vilken ton den ska ha. Att den hoppar mellan olika stilar blir till slut rörigt, och det spretiga upplägget gör att filmen aldrig hittar sig själv. Filmen hade kunnat bli spännande om den valt ett tydligare spår. Men nu tar den sig ytligt an lite av allt, vilket tär på tittarens intresse.
 
 Ismail är löjtnant och hamnar ofta i farliga situationer. 
 
Vidare är karaktärerna stereotypiska, och saknar personligheter som gör dem verkliga. Det finns inte heller någon kemi mellan dem, vilket gör det överhängande kärleksdramat tradigt att följa. Och på tal om kärleksdramat så är det den typiska förbjudna romansen. Du vet, där en envis kvinna klagar över sin priviligierade uppväxt men sen förälskar sig i en mäktig (och stilig) man. Självfallet är hennes kärlek otillåten, men efter att ha blivit räddad av honom bryter hon mot reglerna och faller i hans armar medan solen går ner i horisonten bakom dem. Och nej, jag överdrev faktiskt inte: precis så klyschigt är det.
 
 Missionens grundare har förlorat sin livsgnista. 
 
The Ottoman Lieutenant är alltså inte mer än okej. Den har en del intressanta stunder, men är alldeles för spretig och sötsliskig för att göra något större intryck.
 

Quidditch genom tiderna

Författare: J.K. Rowling.
OriginaltitelQuidditch through the ages.
Serie: Hogwartsbiblioteket #2.
Längd: 135 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"En av de mest populära böckerna i Hogwarts skolbibliotek är Quidditch genom tiderna. Boken innehåller allt du velat veta om den nobla sporten, dess historia, reglerna, vad som händer om man bryter mot reglerna, varifrån gyllene kvicken kommer och mer."
 
 
 
 
 
 
Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att Quidditch genom tiderna är en intressant eller tråkig bok. Det är en snabb läsning som är trevlig att ha i sin Harry Potter-samling, men i sanningens namn är det ett rätt onödigt tillskott till serien. Den besvarar inte direkt några frågor som jag har haft, och är trots allt inte särskilt underhållande då det är en faktabok snarare än roman.
 
Jag tycker att det var fascinerande att ta del utav Quidditchs historia, men det fanns många delar av boken som jag inte alls var intresserad av att läsa. Exempel på sådan är informationen om de olika Quidditch-lagen, som jag skummade förbli. Men trots varierande intresse ska Rowling ha en eloge för den energi som hon har lagt ner på att skapa sporten. Tänk vilken lång tid det måste ha tagit att komma på alla regler!
 
Allt som allt är Quidditch genom tiderna okej. Jag är glad över att jag har den i min samling, men kan samtidigt inte undgå tycka att den inte hade behövt skrivas.
 

Lethal Weapon, säsong 1

Längd: 13 hr 9 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare.
Skådespelare: Damon Wayans, Clayne Crawford, Keesha Sharp, Kevin Rahm, Michelle Mitchenor.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Den före detta marinsoldaten Martin Riggs paras ihop med paragrafryttaren Roger Murtaugh."
 
 
 
 
 
Lethal weapon är en förvånansvärt charmig serie. Karaktärerna är rent utav förtjusande, med härligt sinne för humor och fantastisk kemi till varandra. Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb när det kommer till att levandegöra sina roller, och det är just tack vare dem som serien fungerar så väl.
 
Galna Riggs gör livet komplicerat för stillsamma Murtaugh. 
 
Det är nämligen karaktärerna som gör Lethal weapon lätt att tycka om, då den för övrigt inte sticker ut särskilt mycket. Serien följer en typisk mall, med relativt låg trovärdighet. Den har även många överdrivna actionscener, inte särskilt intressanta kriminalfall och lite enformigt upplägg. Men detta är en personlig preferens. Jag tröttnar nämligen väldigt snabbt på kriminalare med fristående avsnitt, och hade hellre följt ett enda fall under säsongens gång istället för nya fall i varje avsnitt. Som det är nu känns det knappt som att det finns en ordentlig handling, och jag saknar starkare samband mellan avsnitten.
 
Trots att de ger varandra problem, ställer vännerna alltid upp för varandra. 
 
Allt som allt är den första säsongen av Lethal weapon bra. Dock hade jag behövt se en mer distinkt handling för att inte tröttna på upplägget med de fristående avsnitten. Fallen är inte tillräckligt intressanta för att minnas efteråt, utan det är helt och hållet karkatärerna som gör serien.
 

Tjänarinnans berättelse

Författare: Margaret Atwood.
OriginaltitelThe handmaid's tale.
Serie: Fristående.
Längd: 345 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
 
"Offred har blivit statlig fånge eftersom hon är fertil och hennes uppgift är att säkra människorasens framtid genom sitt barnafödande. Alla tjänarinnor står under bevakning eftersom det inte saknas stadsfiender i Gilead. Nu väntar Offred på den dag hon ska ta sig bortom Muren och äntligen bli fri."
 
 
 
 
 
Den här boken är så populär att jag känner mig skyldig för att inte gilla den. Men faktum är att Tjänarinnans berättelse inte alls föll mig i smaken. Visserligen tycker jag att konceptet är riktigt intressant, och jag uppskattar att texten är uppdelad i så korta kapitel. Men för övrigt hade jag väldigt svårt för boken.
 
Mitt största problem med Tjänarinnans berättelse är språket. Det är väldigt tungt. Stor vikt läggs på detaljer och de långa beskrivningarna känns inte alls levande. Vi får inte heller ta del av någon omfattande världsuppbyggnad. Jag hade väldigt svårt att se samhället framför mig och blev frustrerad av alla frågor som aldrig besvarades. Det känns som att boken har ett bra skelett, men helt saknar kött på benen.
 
Jag fastnade inte heller för karaktärerna. Detta för att vi aldrig lär känna dem ordentligt. Vi får ingen direkt bakgrundshistoria, och jag kom på mig själv flera gånger med att inte förstå deras motivationer eller ens bry mig om dem. Därtill blev jag förvånad över att inte citattecken används i tal. Istället smälter dialogerna in med berättarrösten, vilket blir störande otydligt. Jag behövde flera gånger läsa om meningar innan jag uppfattade att det var något som sades rätt ut och inte tänktes.
 
Allt ovanstående resulterade i att jag upplevde boken som oerhört svårsmält, och ärligt talat tråkig. Jag såg väldigt mycket fram emot Tjänarinnans berättelse då den blivit hyllad till skyarna. Men nu efter läsningen kan jag inte säga annat än att jag är besviken.
 

Vinnarna av Baywatch!

 
Nu är tävlingen avslutad och vinnarna dragna. Till er som inte vann den här gången får ni snart en ny chans, då nästa tävling drar igång!
 
De som vann varsitt exemplar av Baywatch är:
  1. Anneli P.
  2. Lena C.
  3. Inga-Lill.
Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats till er.

Runaway bride

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Julia Roberts, Richard Gere, Joan Cusack, Hector Elizondo, Rita Wilson.
Inspelningsår: 1999.
 
"Reporten Ike får höra talas om Maggie, en kvinna känd för att ha övergett tre män vid altaret. Fascinerad av historien reser Ike till Maggies hemstad för att söka sanningen. När han dyker upp är datum redan bestämt för bröllop nummer fyra, och staden håller andan."
 
 
 
Runaway bride är okej, men jag hade förväntat mig mer. Skådespelarna är charmiga och vissa scener underhåller, men som helhet känns filmen rätt platt. Den är ärligt talat inte särskilt fängslande. Handlingen är fånig, klyschorna hopar sig och trovärdigheten ligger i botten. Det är dessutom väldigt lätt att förutse vad som kommer att hända.
 
Maggie och bästa vännen försöker undvika Ike. 
 
Fast filmen har några minnesvärda scener är den som helhet rätt tråkig. Dramat är utdraget och transportsträckorna mellan de intressanta delarna är långa. Dessutom hade jag svårt för karaktärerna. Ike är omogen och Maggie upplevs som likgiltig inför sina medmänniskor, vilket gör det svårt att sympatisera för dem båda. Därtill känns inte deras relation äkta, då de förälskar sig i varandra för snabbt och helt saknar kemi till varandra. 
 
Allt som allt är Runaway bride… överskattad. Filmen är okej, men inte mer än så.
 

Layers

Författare: Ursula Poznanski.
OriginaltitelLayers.
Serie: Fristående.
Längd: 381 sidor.
Bokförlag: VoxByOpal.
 
"Sedan Dorian rymde hemifrån har han försökt klara ett liv på gatan. Och det funkar ganska bra för honom. Men när han en dag vaknar bredvid en hemlös som uppenbarligen har mördats får han panik. Han minns nämligen ingenting: har han något med det att göra?"
 
 
 
 
 
Ursula Poznanski är en Författare, med stort F. Hennes böcker är riktigt, riktigt bra. Hon målar upp allt som händer så väl att det känns verkligt, som att man faktiskt vore där. Hon skapar också väldigt trovärdiga karaktärer, och får till ett fantastiskt driv i sina berättelser. Men främst kännetecknar jag Poznanski med hennes förmåga att lura läsaren. Jag älskar att bli lurad, och jag ger Poznanski stående ovationer för hur hon lyckas få läsaren att tro något som skiljer sig så mycket från verkligheten.
 
Just Layers är en spännande bok, som är bäst att ge sig in i utan att veta särskilt mycket om handlingen. Konceptet är oerhört fascinerande, och lyckas både fängsla och väcka många tankar om vart samhället är på väg. Karaktärerna är lätta att tycka om, texten har ett fint flyt och språket känns naturligt. Boken innehåller dessutom många vändningar; en del som man kan se komma tidigt, andra minst sagt oväntade.
 
Layers är inte Poznanskis starkaste roman, men det är en tempofylld och spännande bok väl värd att läsa. Jag ville hela tiden veta mer av vad som skulle hända, och var genuint engagerad av att nysta upp mysteriet.


King Arthur: Legend of the sword

Regissör: Guy Ritchie.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 6 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Charlie Hunnam, Astrid Bergés-Frisbey, Jude Law, Eric Bana, Aidan Gillen, Djimon Hounsou.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"När Arthurs far mördas, tar hans farbror kronan. Arthur berövas sitt arv och vet inte själv om sin egen bakgrund och lever därför ett tufft liv i stadens gränser. När han en dag drar svärdet ur stenen tvingas han möta sanningen."
 
 
King Arthur: Legend of the sword är en helt okej fantasyfilm. Handlingen är enkel och rätt trivial, men det är ändå underhållande att följa Arthurs resa mot kronan. Dessutom är effekterna riktigt bra, och filmen bör ses om så bara för den snygga CGI:s skull.
 
Arthur drar svärdet ur stenen. 
 
Därtill medverkar förstås en hel del duktiga skådespelare, som Hunnam (Sons of anarchy), Law (Sherlock Holmes), Bana (Troy), Gillen (Game of thrones) och Hounsou (Gladiator). De vet alla hur de ska göra för att fånga tittarens uppmärksamhet. Därför är det synd att de undermineras av karaktärernas bleka utformande. De är nämligen väldigt stereotypiska och inte särskilt intressanta att följa. Deras utveckling påverkas också negativt av den väldigt påskyndade berättelsen.
 
Bra skådespelare, dåliga karaktärer. 
 
King Arthur: Legend of the sword är som helhet måttligt tillfredsställande. Filmen är varken bra eller dålig.
 

Nytt i samlingen, #235

 
De böcker som jag har fått under veckan är Grace av Anthony Doerr från Bookmark, Exit väst av Mohsin Hamid från Natur&kultur och När äventyret väntar av Sofia Fritzson från HarperCollins. Alla verkar riktigt bra, men jag ser mest fram emot Exit väst som har lovordats för sitt annorlunda koncept.
 
Sen fick jag några filmer och tv-serier också. Från Paramount kom Baywatch. Fox skickade Alien: covenant, Prometheus, The strain säsong 3 och Empire säsong 3. Och från Warner bros kom The big bang theory säsong 10, The leftovers säsong 3, Wonder woman, The wizard of lies samt den limiterade steelbook-utgåvan av Blade runner. Jag ser fram emot att se alla dessa, men Empire är nog den som jag har längtat efter mest. 

The Oath

Regissör: Baltasar Kormákur.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 15 år.
SkådespelareBaltasar Kormákur, Hera Hilmar, Ingvar Eggert Sigurðsson, Gísli Örn Garðarsson.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Hjärtkirurgen Finnur har ett vanligt liv tills hans tonårsdotter börjar dejta en langare. Efter att ha hotat pojkvännen går allt snett och han inser att dottern rä inblandad i något mycket farligare än han trodde."
 
 
 
The oath är inte nödvändigtvis dålig, men den är så pass ”vanlig” att det blir tråkigt att se på. Det finns ingenting som förvånar eller sticker ut, filmen bara är. 
 
Finnurs dotter börjar dejta en droglangare. 
 
Konceptet är ungefär detsamma som i Darkland och precis som den mediokra thrillern har The oath platta karaktärer, en otrovärdig handling och många klyschor. Filmen väcker inte några känslor och resultatet blev ett enda stort ”meh”.
 
Läkaren slits mellan sin ed och sin familj. 
 
Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. The oath gjorde helt enkelt inte något vidare intryck.
 

Barden Beedles Berättelser

Författare: J.K. Rowling.
OriginaltitelThe Tales of Beedle the Bard.
Serie: Hogwartsbiblioteket.
Längd: 135 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Fem förtrollade sagor fulla av äventyr, hjärtesorg, list och magi. De klassiska berättelserna är översatta från runskrift av Hermione Granger, och till varje historia finns en förklarande text av professor Dumbledore."
 
 
 
 
 
 
 
Barden Beedles berättelser är en kort och snabbläst samling sagor från Harry Potters värld. Det är en mysig läsning, som samtidigt har förvånansvärt makabra men tankeväckande budskap. Därtill har boken en hel del kvick humor, och texten kompletteras av riktigt snygga illustrationer.
 
Jag tyckte dock personligen att anteckningarna från Dumbledore var rätt tråkiga. Visst är han insiktsfull, men jag upplevde det som tradigt att läsa hans tankar om varje saga. På något sätt drog det också ner på bokens magiska känsla.
 
Allt som allt är Barden Beedles berättelser en bra sagosamling. Mina favoritberättelser är utan tvekan Sagan om de tre bröderna och Lyckans klara källa, som verkligen fick mig att fundera och som alltid kommer finnas med mig. Bardens Beedles berättelser är på inget sätt en revolutionerande bok – men ett måste i varje Harry Potter-nörds bokhylla.
 

Big Little Lies

Längd: 6 hr 10 min.
Antal avsnitt: 7 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Alexander Skarsgård, Laura Dern.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"De tillsynes perfekta liven hos tre mödrar är en fasad som döljer något helt annat under ytan."
 
 
 
 
 
Big little lies är galet bra. Det var länge sedan som jag såg en serie med sådant djup och sådan insiktsfullhet. Det är ett väldigt atmosfäriskt drama, med tryckande stämning och mörk humor. Manuset är oerhört intelligent uppbyggt och karaktärernas komplexitet gör dem så verkliga att det känns som att jag skulle kunna ta på dem. Ingenting i deras vardag är enkelt, och att följa deras omskakande liv bakom fasaderna tog verkligen andan ur mig.
 
Vännerna Jane, Madeline och Celeste har hemligheter för varandra. 
 
Big little lies börjar försiktigt. Första avsnittet är lite fumligt, och det tar ett litet tag för serien att komma på fötter. Men allteftersom vi lär känna karaktärerna tätnar intrigerna, avsnitten blir allt mer intensiva och det dröjde inte länge innan Big little lies blev hela min värld. En stor anledning till det är den makalösa stjärnensemblen. Dern, Witherspoon, Kidman, Woodley… de imponerar bortom alla förväntningar. Allt som går att säga är: WOW, vilka talanger!
 
Renatas dotter trakasseras i skolan. 
 
Det här är en kraftfull serie, som både underhåller och berör. Den berättar ett viktigt – och tyvärr också väldigt aktuellt – budskap, och gör stort intryck med sin starka komplexitet. Allt som allt: enastående.
 

Tävla och vinn – Baywatch!

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av Baywatch. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.
 
Baywatch baseras på tv-serien med samma namn och följer en grupp livräddare som går undercover för att avslöja en affärskvinna som hotar att förstöra strandens framtid. Filmen släpptes 16 oktober, och i huvudrollerna syns bland annat Alexandra Daddario, Priyanka Chopra, Dwayne Johnson och Zac Efron.
 
 
För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: vad tycker du är det bästa med sommaren?
2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 22 oktober. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med sin fullständiga adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Hjärtlös

Författare: Marissa Meyer.
Originaltitel: Heartless.
Serie: Fristående.
Längd: 444 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Catherine är den ogifte Hjärter kungs favorit. Men hon är inte intresserad. Hon drömmer om att öppna ett konditori. Men i ett rike med magi, dårskap och monster har ödet gjort upp andra planer."
 
 
 
 
 
 
 
Hjärtlös har en intressant premiss och berättar en fascinerande bakgrundshistoria till hur Catherine blev den obarmhärtige Hjärter Dam från Alice i Underlandet. Jag tycker väldigt mycket om retellings, och Marissa Meyer är en gud när det kommer till att återberätta klassiska sagor i modern tappning. Hjärtlös är inget undantag. Det är en spännande och underhållande roman, som höll mig fängslad. Jag tyckte särskilt mycket om att följa Caths intresse för bakning, och tyckte att det var rogivande att läsa om hennes dröm om ett bageri.
 
Tempot är dock långsamt, och vissa transportsträckor mellan de spännande scenerna var rätt tråkiga att läsa. Jag frustrerades också av huvudpersonen, Cath. Hon gör frekvent dumma val, och fast jag känner empati för henne störde jag mig på att hon aldrig stod upp för sig själv. Jag känner också att den karaktärsutveckling som hon genomgår inte är helt trovärdig. 
 
Något annat som jag noterade var att jag inte fick känslan av att Underlandet är ett härligt konstigt och exotiskt land. Det känns som att Meyer tar för givet att vi vet hur Hjärter ser ut, och vi får ingen direkt världsuppbyggnad. Det händer några småunderliga saker, men bortsett från det känns Hjärter som vilket land som helst. Jag hade gärna sett mer kreativitet, som framhävt det absurda samhället i Underlandet.
 
Allt som allt är Hjärtlös en bra bok. Den är inte helt problemfri, men lyckas underhålla läsaren med en intressant berättelse om Hjärter Dams ursprung.
 

Vinnarna av Wonder Woman!

 
Nu är tävlingen avslutad och vinnarna dragna. Till er som inte vann den här gången får ni snart en ny chans, då nästa tävling drar igång imorgon!
 
De som vann varsitt exemplar av Wonder woman är:
  1. Jamie.
  2. Laura.
  3. Elin.
Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats till er.

The Walking Dead, säsong 7

Längd: 13 hr 17 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Thriller, rysare.
Skådespelare: Andrew Lincoln, Norman Reedus, Lauren Cohan, Danai Gurira, Jeffrey Dean Morgan.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att Rick och gruppen hamnat i Negans våld förstår de att han inte går att resonera med, och att varje dag kan vara deras sista."
 
 
 
 
Den sjunde säsongen av The Walking Dead är ojämn. Några avsnitt är nagelbitande spännande, andra segar sig framåt. Jag har saknat karaktärerna och njuter av att vara tillbaka i den fascinerande, postapokalyptiska världen – ändå kan jag inte undgå att känna mig besviken.
 
Kämpaglöden slockar aldrig. 
 
När det väl hettar till är det svårt att slita sig från säsongen. Dessvärre är transportsträckorna mellan de spännande scenerna väldigt långa: ibland är det flera avsnitt mellan dem. Det gör att säsongen känns rätt tradig, vilket förstärks av upprepningar, klyschor och ett förutsägbart upplägg. En del scener är faktiskt rätt dumma och jag kunde inte undgå himla med ögonen åt vissa logiska luckor. Jag är också frustrerad över att säsongen bygger upp mot ett antiklimatiskt avslut, som mer består av långa tillbakablickar snarare än den förväntade explosiva actionen.
 
Kung Hezeikel försöker förstå sig på Carol. 
 
Men trots alla brister har jag svårt att tycka illa om säsongen. Jag fängslas fortfarande av konceptet, och tycker att gruppens kamp för överlevnad är väldigt intressant att följa. Jag gillar också den nya antagonisten Negan, som trots mycket prat och ingen verkstad är ett välkommet tillskott till serien.
 
Säsongen uppvisar seriens hittills coolaste zombie. 
 
Allt som allt är den sjunde säsongen av The walking dead bra: varken mer eller mindre.
 
 

Little House on the Prairie, säsong 5

Längd: 20 hr.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Michael Landon, Karen Grassle, Melissa Gilbert, Melissa Sue Anderson, Lindsay Sidney Greenbush, Matthew Labyorteaux.
Inspelningsår: 1978.
 
"Ingalls-familjen flyttar till Winoka för att vara nära Mary. De sköter ett hotel och möter Albert för första gången. Efter flera månader återvänder de till deras gamla hem för att återställa Walnut Grove."
 
 
 
Den femte säsongen av Little house on the prarie är, precis som de tidigare delarna, behaglig att se på. Det är en väldigt mysig serie, med trivsam stämning och lättsam humor. Karaktärerna inspirerar med sin goda moral, och jag kan inte låta bli att skratta åt deras påhitt, så som när Laura ska sätta dit Mrs. Oleson för att hon förtalat alla i staden genom hennes tidningsspalt. Det är som att varje gång jag ser serien, lyfter den en vikt från mina axlar och får mig att känna mig mer öppen och friare.
 
Familjen Ingalls fortsätter att hålla ihop trots alla motgångar. 
 
Den här säsongen har dock svårt att leva upp till sin föregångare. Den fjärde säsongen var seriens höjdpunkt och lyckades få mig att både skratta och gråta fler gånger än vad jag kan räkna till. Det är förstås svårt att slå, och den femte säsongen blir snäppet svagare på grund av att:
  • den inte utspelar sig i Walnut Grove hela tiden. Västernstaden Winoka må skapa variation, men bidrar inte alls med samma härliga gemenskap som finns i deras hemort.
  • skådespelaren Labyorteaux, som spelade unga Charles i tidigare säsong, återanvänds som den nya karaktären Albert. Kunde de inte ha anställt någon ny?
  • avsnitten som fokuserar på Mary är väldigt lika varandra. Det som hände henne i den fjärde säsongen berörde mig djupt, men efter att ha sett avsnitt efter avsnitt om händelsens efterverkningar har jag börjat förlorat intresse för henne som karaktär.
Välbergade Mrs. Oleson och Nellie ser ner på alla andra. 
 
Allt som allt är den femte säsongen av Little house on the prarie riktigt bra. Den kanske inte håller måttet jämfört med tidigare delar, men är ändå en ljuvlig tittarupplevelse.
 

Tid att ta farväl

Författare: S.D. Robertson.
OriginaltitelTime to say goodbye.
Serie: Fristående.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Will älskar sin dotter över allt annat. Och sexåriga Ella vet att hennes pappa aldrig kommer att lämna henne, det lovade han när hennes mamma dog. Men det löftet kommer snart visa sig svårare att hålla än Will kunnat föreställa sig."
 
 
 
 
 
 
Tid att ta farväl är enkel att ta till sig, tack vare genomtänkt språk och lättsmält innehåll. Jag hade dessvärre svårt att fastna för handlingen. Protagonisten Will dör (oroa dig inte, det händer i första kapitlet och är därför ingen spoiler) och resten av boken går ut på att han försöker hålla kontakten med sin dotter från andra sidan. Detta är inte riktigt min grej, då hela ”spöke kommunicerar med de levande”-konceptet känns fånigt och utdaterat. Det hela blir sötsliskigt klyschigt, och den konstanta sentimentaliteten gör läsningen tråkig i längden.
 
Mitt största problem med boken är att gråtmildheten tar vid redan vid första sidan. Som läsare hann jag inte fastna för eller bry mig om karaktärerna, innan Robertson förväntar sig att jag ska sörja för dem. Jag hade velat att han successivt byggt upp känslorna för personerna i boken, genom humor och att visa hur de levde ihop. Istället blir det mer ”BAM! Här kommer känslorna!” direkt, vilket inte har någon inverkan på mig. Det fick mig snarare att tröttna och himla med ögonen.
 
Som helhet är Tid att ta farväl en sentimental roman med starka Ghost-vibbar. En välskriven bok som inte riktigt föll mig i smaken.
 

Nytt i samlingen, #234

 
Den här veckan anlände inte lika mycket som tidigare. Men det är faktsikt rätt skönt. Jag har en hel del här hemma att ta mig igenom – både böcker, filmer och tv-serier – så det är med lättnad som jag blickar på den lilla högen nya verk. Det är ju alltid roligt att få nya saker, men det medför också en del stress att hinna med allt.
 
I alla fall. Det som kommit under veckan är två böcker, en film och en tv-serie: De älskande av Mats Wahl från Natur&kultur, En väktares bekännelser av Elin Säfström från Gilla böcker, The ottoman lieutenant från Universal och den första säsongen av This is us från Fox. Jag ser mycket fram emot att ta del av dessa. 

Free fire

Regissör: Ben Wheatley.
Genre: Action, komedi.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Enzo Cilenti, Sam Riley, Brie Larson, Michael Smiley, Cilliam Murphy, Armie Hammer.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En illegal vapenaffär mellan två gäng går fel."
 
 
 
 
 
 
Ugh. Det här blir en kort recension, för ärligt talat finns inte mycket att säga om Free fire. Det är en väldigt tråkig film, med få nyanser. Miljön är densamma hela tiden, karaktärerna känns endimensionella och handlingen är väldigt blek. Finns det ens en handling? Knappt. 
 
Två gäng möts för att genomföra en affär. 
 
Så gott som hela filmen går ut på att karaktärerna skjuter mot varandra. Enda gången som de tar paus är när de kastar förolämpningar och svordomar mot varandra. Det hela är svårt att ta seriöst, och väldigt enformigt att titta på. Tycker du om pang pang-filmer utan mycket till handling så lär Free fire passa dig, men mig föll det inte i smaken.
 

Par i brott

Författare: Agatha Christie.
Originaltitel: Partners in crime.
Serie: Tommy och Tuppence #2.
Längd: 294 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"De unga makarna Tommy och Tuppence får i uppgift att driva en detektivbyrå i London. Genom att anamma de metoder som används av en rad litterära detektiver så som Sherlock Holmes, fader Brown och Hercule Poirot, löser de såväl stora som små kriminalfall."
 
 
 
 
 
Agatha Christie är en av få deckarförfattare som jag tycker om. Jag gillar exempelvis Och så var de bara en och Mordet på orientexpressen. Par i brott är dock den bok av Christie som jag tycker minst om. 
 
Par i brott är med skillnad från Agatha Christies andra böcker inte en fullskalig roman. Istället är det en samling noveller som allesammans följer Tommy och Tuppence. Dessa fångade inte mitt intresse av flera anledningar. För det första var de nästintill parodiska, och därför väldigt svåra att ta på allvar. Sen finns inte samma känsla i novellerna – det blev helt enkelt inte lika spännande som i Christies längre berättelser, där hon tagit sin tid att utveckla historien inför ett storslaget avslöjande. Nu kändes det mest bara ”blah”.
 
Par i brott var alltså föga imponerande. Den är verkligen inte dålig, men inget för mig.
 

Tävling – Wonder woman!

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av Wonder woman. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.
 
Wonder woman följer krigarprinsessan Diana, som lämnar sin paradisö för att försöka stoppa alla krig. Filmen släpptes 9 oktober, och i huvudrollerna syns bland annat Gal Gadot, Chris Pine, Robin Wright och David Thewlis.
 
 
För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: vem är "wonder woman" i ditt liv?
2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 15 oktober. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med sin fullständiga adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge

Regissör: Joachim Rønning, Espen Sandberg.
Genre: Äventyr, fantasy.
Längd: 2 hr 9 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Kaya Scodelario.
Releasedatum: 2 oktober 2017.
Distributör©Disney.
 
"Salazar och spökseglarna flyr från Djävulens triangel med sikte på att förgöra alla pirater till sjöss."
 
 
 
 
 
Salazar’s revenge underhåller med högt tempo, grymma effekter och briljanta skådespelare. Johnny Depp är föga förvånande som Sparrow, och hans excentriska minspel lockar som alltid fram skratt. Även andra välbekanta ansikten, som inte syntes till i I främmande farvatten, dyker upp i filmen. Exempel på detta är Will, Elizabeth och Jacks besättning. 
 
Salazar vill utrota alla pirater. 
 
Men trots denna återförening är Salazar’s revenge nykomlingarnas film. De centrala rollerna är nämligen Henry (Wills son), Carina och Salazar. Skådespelarna som porträtterar dem gör mycket bra ifrån sig alla tre, men jag kunde ändå inte undgå att störa mig på känslan av att Sparrow och de andra ursprungliga karaktärerna degraderats till sidkaraktärer. Henry och Carina framställs nämligen som de nya Will/Elizabeth, och det känns som att de gamla skådespelarna lämnar över facklan till en ny generation.
 
Sparrow måste hjälpa Henry och Carina. 
 
Det finns ytterligare några saker som gjorde att jag inte helt och hållet älskade filmen.
  • Filmen förklarar inte särskilt tydligt hur magisystemet fungerar och vad som är möjligt. Det hela känns ofta övermäktigt och blir ibland för mycket och för konstlat.
  • Några saker som sker i filmen motsäger sådant som har hänt i tidigare delar. Exempel på detta är berättelsen om hur Jack fick kompassen.
  • Händelseförloppet är rätt förutsägbart och det finns inga direkt oväntade vändningar.
 Gränsen mellan vän och fiende är tunn. 

 

Allt som allt är Salazar’s revenge bra, men inte lika klockren som de första filmerna i franchisen. Den underhöll mig och fick mig att skratta, men känns samtidigt som en umbärlig fortsättning.

 

 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

Vinnarna av Alien: Covenant!

 
Nu är tävlingen avslutad och vinnarna dragna. Till er som inte vann den här gången får ni snart en ny chans, då nästa tävling drar igång imorgon!
 
De som vann varsitt exemplar av Alien: Covenant är:
  1. Michael A.
  2. Madeliene G.
  3. Malin A.
Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats till er.

Papperssjälar

Författare: Emma Johansson.
Serie: Fristående.
Längd: 333 sidor.
Bokförlag: VoxByOpal.
 
"Det finns hemligheter som äter upp en inifrån. De är som minor. Emilia har en mina inom sig. En som hotar att sprängas om någon så mycket som tittar på henne. Men minan är inte bara hennes egen, den riskerar att spränga fler än så."
 
 
 
 
 
 
Jag brukar sällan gripas tag av svenska författares verk. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning uppfattar jag dem ofta som bleka och intetsägande. Men wow, Emma Johansson får till en komplexitet som sällan syns i svensk litteratur. Papperssjälar fångar snabbt upp läsaren och skapar ett beroende som blir starkare ju mer man läser. Den uppslukande berättelsen fick mig verkligen att omvärdera min teori om att svenskar inte kan skriva.
 
Papperssjälar skildrar en vacker historia som både berör och får läsaren att känna sig alldeles varm inombords. Rent dramaturgiskt är det en mycket genomtänkt bok. Med skillnad från många andra svenska romaner, som livlöst går från en händelse till en annan, berättas allt med en dynamisk genuinitet. Orden känns äkta, och jag känner tillsammans med karaktärerna.
 
På tal om karaktärerna: de är väldigt lätta att tycka om. Jag gillar dessutom relationen mellan Emilia och Viktor, och vill nästan brista ut i glädjetjut över att den växte fram så fint istället för att bara dumpas på läsaren. Scenerna mellan dem är så mysiga och djupt passionerade att det är omöjligt att inte fastna för dem båda.
 
Boken har dock viss förbättringspotential. För det första är den rätt förutsägbar, och jag hade gärna velat se någon oväntad vändning komma runt hörnet. Sen är jag inte heller jätteförtjust i slutet, då jag tyckte att Viktors agerande blev lite för mycket. Men för övrigt är jag mäktigt imponerad. Emma Johansson förtjänar verkligen en eloge.
 
Papperssjälar är en riktigt stark debut, och det kommer från mig som vanligtvis föraktar svenskskrivna romaner. Jag ser med spänning fram emot fler böcker av Johansson.
 

A Monster Calls

Regissör: J. A. Bayona.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Lewis MacDougall, Sigourney Weaver, Felicity Jones, Toby Kebbell, Liam Neeson.
Inspelningsår: 2016.
 
"Sju minuter efter midnatt vaknar Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Monstret är uråldrigt, vilt och har tre historier att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt i utbyte: det vill ha sanningen."
 
 
 
A monster calls baseras på den enastående boken med samma namn, skriven av Patrick Ness. Om du är nyfiken på mina tankar kring romanen finns min bokrecension att läsa här, för denna recension fokuserar på filmen. Filmen är… bra. Riktigt bra, faktiskt. Men samtidigt når den inte samma höjd som boken. Fast jag inte direkt kan påstå att jag är besviken, hade jag förväntat mig mer. På något sätt känns filmen som en mindre mäktig, hollywoodiserad version.
 
Conors mamma är allvarligt sjuk i cancer. 
 
Filmen har samma vackra berättelse och starka budskap som boken. Jag tycker verkligen om hur den skildrar livets moraliska gråzoner, och fast saker både lagts till och tagits bort håller sig filmatiseringen förvånansvärt trogen originalberättelsen. Det enda som jag reagerar på är slutscenen, som inte direkt tillför något. Det hade blivit mäktigare om filmen avslutats likadant som boken.
 
En natt besöks Conor av ett monster. 
 
A monster calls-filmen är – precis som boken – väldigt gripande och lyckades beröra mig till tårar. Det som är annorlunda är förstås de mer filmiska medierna som musik, specialeffekter och skådespelare. Här levererar filmen starkt. Animationerna är ruggigt snygga och skådespelarna gör mycket bra ifrån sig. Särskilt imponerande är barnskådisen MacDougall, som var den som väckte mest känslor hos mig.
 
Conor och hans mormor måste lära sig att leva ihop. 
 
Ändå kan jag inte tycka att A monster calls-filmen är lika bra som boken. Anledningen varför är svår att sätta fingret på, då den trots allt är väl utförd och har allt man kan begära. Men boken är så djupt atmosfärisk och bygger upp karaktärerna så väl att det blir svårt att spegla det hela på skärm. Mestadelen av boken byggs trots allt upp av Conors känslor och tankar, och de kan vi så klart inte ta del av på samma sätt i filmen. Resultatet blir att hans ensamhet och behov av att bestraffas inte framgår lika tydligt, och på något sätt blir han en blek skugga av romanens komplexa protagonist.
 
Monstret ger Conor modet att se sanningen. 
 
A monster calls är alltså en riktigt bra film, väl värd att titta på. Men boken är betydligt mer kraftfull, så om du står i valet och kvalet mellan att se eller läsa, så rekommenderar jag boken starkt.
 

Come and find me

Regissör: Zack Whedon.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Aaron Paul, Annabelle Wallis, Garret Dillahunt, Terry Chen, Enver Gjokaj.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör. Universal Sony.
 
"Davids liv förvandlas till en mardröm när flickvännen försvinner. Ingen kan ge svar på vad som hänt henne och när han försöker hitta en förklaring upptäcker han att hon ljugit om allt ända sedan de lärde känna varandra flera år tidigare."
 
 
Come and find me har ett intressant koncept. Filmen saknar dock kött på benen, och den urvattnade berättelsen har inte tillräcklig substans för att gripa tag. Tempot är långsamt, och transportsträckorna mellan de bärande händelserna alldeles för långa. Faktum är att filmen är riktigt tråkig, just för att merparten av den hade kunnat klippas bort.
 
David är lycklig med sin flickvän. 
 
Skådespelarna är egentligen rätt bra – ända sedan jag såg Breaking bad har jag tyckt om Aaron Paul. Dock saknar både han och Annabelle Wallis den scennärvaro som behövs för att göra karaktärerna fängslande. De klarar inte av att bära upp filmen, och bidrar till känslan av att något viktigt saknas.
 
Efter försvinnandet vänds Davids liv upp och ner. 
 
Come and find me är alltså en andefattig film som man snabbt glömmer bort.
 

Nytt i samlingen, #233

 
Från Rabén&Sjögren anlände den efterlängtade, illustrerade utgåvan av Harry Potter och fången från Azkaban. Jag har sett fram emot den här skönheten hur länge som helst och blev helt salig när den överraskade mig i brevlådan. Sen kom också Mjölk och honung av Rupo Kaur från Mima förlag. Det är en omtalad diktsamling, och då jag inte har läst poesi tidigare ser jag mycket fram emot att testa på genren.
 
Jag fick även Ett delikat uppdrag, Svärdets brödraskap och Fången från Skottland av Diana Gabaldon från Bookmark, Pretty Little Liars-boken Syndig av Sara Shepard från Modernista och Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood från Norstedts Det är boken bakom den populära tv-serien The handmaid's tale.
 
Sist men inte minst fick jag The oath av Universal, samt King Arthur: legend of the sword och den sjunde säsongen av Pretty Little Liars av Warner Bros. 

Sherlock, säsong 3

Längd: 4 hr 21 min.
Antal avsnitt: 3 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Kriminalare, thriller.
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Martin Freeman, Una Stubbs, Mark Gatiss, Rupert Graves.
Inspelningsår: 2013.
 
"Sherlock Holmes löser tillsammans med sin kollega John Watson samtidens missdåd och mysterier. De två utredarna navigerar genom en labyrint av kryptiska ledtrådar och galna mördare för att slutligen komma fram till sanningen."
 
 
 
Sherlock är minst sagt en välgjord serie – med intelligent manus, läckra effekter och storslagen musik. Den kombinerar skickligt det spännande dramat med värmande humor, vilket lättar upp stämningen och får tittaren att skratta högt.
 
Cumberbatch, Abbington och Freeman i "The empty hearse". 
 
Karaktärerna är oerhört lätta att tycka om, mycket tack vare de briljanta skådespelarna. Både Benedict Cumberbatch och Martin Freeman glänser i sina roller, och deras mästerliga samspel har en väldigt tilltalande dynamik. Båda bemästrar också karaktärernas kroppsspråk och ansiktsuttryck, och har en fantastisk förmåga att få tittaren att skratta utan att säga ett ord.
 
Freeman, Abbington och Cumberbatch i "The sign of three". 
 
Nu till själva avsnitten. Den tredje säsongen är som förväntat inte särskilt lång, utan består av tre stycken filmlånga avsnitt. Säsongen inleds med ”The empty hearse”, som främst skildrar efterverkningarna av förra säsongsfinalen. Det är ett berörande och underhållande avsnitt, om även något långsamt. Det andra avsnittet, ”The sign of three”, känns mest som utfyllnad och är säsongens svagaste del då upplägget är lite rörigt. Serien rycker dock upp sig, och ”His last vow” markerar ett intensivt säsongsavslut med oväntad cliffhanger.
 
Freeman, Mikkelsen och Cumberbatch i "His last vow". 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av Sherlock lyckad. Blandningen av spänning och humor är perfekt avvägd, och de utomordentliga skådespelarna lyfter avsnitten till skyarna. Jag ser väldigt mycket fram emot den fjärde säsongen, men först: The abominable bride!
 

Berlin syndrome

Regissör: Cate Shortland.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Teresa Palmer, Max Riemelt, Matthias Habich, Emma Bading, Lucie Aron, Elmira Bahrami.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Clare besöker Berlin, där hon träffar lokalbon Andi. De känner omedelbart attraktion till varandra och spenderar en natt ihop. Men morgonen tar en mörk vändning när Clare upptäcker att Andi har gått till jobbet och låst in henne i lägenheten."
 
 
Berlin syndrome är en rätt medioker thriller, som saknar det där lilla extra som får filmen att sticka ut. Den gör inget direkt fel, men har så pass många uttjatade troper och förutsägbara vändningar att det helt enkelt blir tråkigt att titta på.
 
Clare faller för charmören Andi. 
 
Filmens urvattnade handling skapade inget helhjärtat intresse hos mig, och det långsamma tempot fick den att kännas mycket längre än två timmar. Jag störde mig dessutom på att karaktärerna ”förälskar sig vid första ögonkastet”, och deras bleka uppbyggnad gjorde att jag aldrig började bry mig om dem – speciellt inte den underutvecklade boven som saknar logiska motiv för sina handlingar.
 
Efter en passionerad natt tillsammans isoleras Clare från omvärlden. 
 
Trots karaktärernas färglöshet är skådespelarnas prestationer mer än dugliga. Både Teresa Palmer och Max Reimelt gör bra ifrån sig och känns trovärdiga i sina roller, men det slarvigt utformade manuset ger dem inte mycket att arbeta med. Förövrigt har Berlin syndrome stundtals ryckig klippning och en smått förvirrande början som sätter ribban för resten av filmen lågt.
 
Tiden går och Clare blir allt mer desperat. 
 
Allt som allt är Berline syndrome medioker. Har du inte sett många thrillers förut är den säkerligen spännande, men har du några filmer på nacken blir det uppenbart att originalitet och fingertoppskänsla saknas.
 

Tävling – Alien: Covenant!

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av Alien: Covenant. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha serien på bluray eller DVD.
 
Alien: Covenant följer en besättning som upptäcker vad de tror är ett outforskat paradis, men som i själva verket är en mörk och farlig plats. Filmen släpptes 2 oktober, och i huvudrollerna syns bland annat Michael Fassbender och Katherine Waterston.
 
 
För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: vad är din värsta mardröm?
2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 9 oktober. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med sin fullständiga adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Oraklets gåta

Författare: Rick Riordan.
OriginaltitelThe hidden oracle.
Serie: Apollon #1.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Apollon vaknar upp i en soptunna. Det sista han minns är att Zeus blev förbannad för något. Borta är Apollons gudomliga snygghet – kvar finns en finnig kille med ständigt sug efter skräpmat. Nu finns det bara en sak att göra: överleva tillräckligt länge för att bli förlåten av Zeus och insläppt i Olympen igen."
 
 
 
 
 
Oraklets gåta gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om protagonisten Apollon. Det är annorlunda att ta del av en guds perspektiv, och hans inbillade överlägsenhet är himla rolig att läsa om! Det hela blir som en kulturkrock, vilket minst sagt underhåller.
 
Dessvärre är handlingen otroligt urvattnad. Det känns som att Riordan återanvänder samma mall för alla sina böcker, gång på gång på gång igen. Till slut blir det väldigt tröttsamt att ta del utav. Jag vet inte om det är lathet eller kreativitetsbrist som spelar in, allt jag vet är att läsningen inte alls känns originell. Därtill saknar boken välbehövt djup, och den konstanta komiska faktorn ger läsningen ett ofta flamsigt och oseriöst uttryck.
 
På grund av att jag har läst många av Riordans tidigare böcker har jag svårt att njuta av Oraklets gåta, då det i princip är samma berättelse. Dock tycker jag mycket om den nya protagonisten, och jag ser fram emot att läsa vidare om honom i efterföljande bok.
 

Vinnarna av The Walking Dead säsong 7!

 
Nu är tävlingen avslutad och vinnarna dragna. Till er som inte vann den här gången får ni snart en ny chans, då nästa tävling drar igång imorgon!
 
De som vann varsitt exemplar av The Walking Dead säsong 7 är:
  1. Malin C.
  2. Andreas J.
  3. Pontus C.
Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats till er.

Shameless, säsong 2

Längd: 10 hr 2 min.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, komedi.
Skådespelare: William H. Macy, Emmy Rossum, Shanola Hampton, Jeremy Allen White, Joan Cusack, Emma Kenney, Cameron Monaghan.
Inspelningsår: 2012.
 
"Familjen Gallagher saknar måhända pengar till hyra och toalettpapper, men där finns mycket hjärta."
 
 
 
 
 
Shameless är en väldigt annorlunda serie, som inte direkt liknar något annat som jag har sett. Den är lika delar underhållande som bisarr, och fast den på något sätt känns mer autentisk än många andra tv-serier har jag svårt att avgöra vad jag egentligen tycker om den.
 
 
Å ena sidan älskar jag castingen. Shameless är oerhört välspelad, och skådespelarna imponerar verkligen i varje avsnitt. Men samtidigt har jag svårt för karaktärerna. Visserligen älskar jag Fiona och Sheila, men de andra upplever jag som rätt platta. Det känns inte som att vi kommer dem särskilt nära och jag kommer på mig själv med att aldrig riktigt bry mig om dem. Detta gäller speciellt Frank, som jag har väldigt svårt för. Jag tål verkligen inte hans osympatiska stil och tror att serien skulle bli starkare utan honom.
 
 
Som helhet tycker jag ändå om den andra säsongen av Shameless. Jag gillar de starka relationsbanden mellan karaktärerna, seriens humor och konceptet med att följa en familj som lever på begränsade tillgångar. Men samtidigt tröttnar jag snabbt när det blir för mycket kaos (exempelvis fester, alkohol, droger etc).
 

The Edge of Seventeen

Regissör: Kelly Fremon Craig.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Hailee Steinfeld, Haley Lu Richardson, Blake Jenner, Kyra Sedgqick, Woody Harrelson.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det är inte lätt att vara ung, och för Nadine som går i high school blir livet ännu mer outhärdligt när hennes bästa kompis Krista börjar dejta hennes storebror."
 
 
 
 
The edge of seventeen är en härlig må bra-film som vibrerar av liv. Den är både riktigt rolig och berörande, samtidigt som den charmar med en underbart sarkastisk berättarstil. Konceptet är gripande, skådespelarna toppen och karaktärernas färgstarka personligheter gör det omöjligt att inte förälska sig i dem allesammans.
 
Läraren Bruner tar ingen skit men ställer ändå upp för uppkäftiga Nadine. 
 
Något som är ovanligt för den här genren är filmens höga trovärdighet. Det är läskigt lätt att relatera till karaktärernas sätt att tänka och agera, vilket ger The edge of seventeen en väldigt autentisk ton. Igenkänningsfaktorn är så pass hög att jag ibland fick känslan av att jag tittade på en film om mig själv. Det hela blev tankeväckande och komiskt, om än något obehagligt.
 
Nadine besvarar inte Erwins romantiska känslor. 
 
Filmen har egentligen bara en brist, och det är att den har en rätt medioker början – det tog mig lite tid att verkligen fastna och sympatisera för karaktärerna. Men The edge of seventeen är snabb att rycka upp sig och resten av filmen är ren magi. Faktum är att ju mer jag såg, desto mer ville jag se, och när eftertexterna kom ropade jag nästan ut av frustration: för inte kunde det väl redan vara slut?
 
När vännen Krista blir tillsammans med Nadines bror går vänskapen utför. 
 
Som helhet är The edge of seventeen en av årtiondets starkaste filmer om att växa upp och hitta sig själv. Det är ett oerhört mysigt och intelligent drama, som berättar en historia som verkligen känns äkta.
 

Get out

Regissör: Jordan Peele.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford, LilRel Howery.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Chris besöker sin vita flickväns familjegods för första gången. Till en början tolkar han familjens överdrivet tillmötesgående beteende som en nervös reaktion på att dottern är ihop med någon med en annan hudfärg, men efterhand avslöjar ett antal märkliga incidenter en verklighet han aldrig hade kunnat föreställa sig."
 
Get out är faktiskt en rätt bra film. Jag brukar inte tycka särskilt mycket om rysare, men den här särskiljer sig från mängden. Den är välspelad, ovanligt sansad för genren och har en överhängande varslande känsla som bidrar till en lätt kuslig förnimmelse. Det satiriska konceptet känns dessutom väldigt aktuellt, och jag imponeras över att filmen snarare har gjorts tankeväckande än läskig. Just det gör att den känns annorlunda. 
 
Flickvännens föräldrar välkommar Chris med öppna armar. 
 
Filmens upplägg är rent utav briljant. Manuset är förvånansvärt intelligent utformat och jag gillar att Get out inte är en renodlad rysare, utan även blandar in humor i det hela. Jag tycker också om att jag som tittare inte begrep alla scenerna direkt när de visades, men att polletten ramlade ner efter att filmen tagit slut. När jag blickar tillbaka och funderar över detaljerna som jag först inte förstod men som jag nu ser ett tydligt samband mellan, går det inte att undgå hur klockrent gjort det hela är.
 
Chris måste kämpa för att ta sig ut ur familjens hem. 
 
Det är dock synd att Get out är så förutsägbar. Knappt halva filmen hade gått innan föraningarna blev för starka och jag lyckades lista hur vad filmens ”stora vändning” skulle bli. Just vändningen i sig är inte särskilt originell, och jag hade velat se ett mer oväntat och kraftfullt slut. Faktum är att filmen i allmänhet gick rätt utför framåt slutet. Den blev mer överdriven, mer klyschig och mindre fängslande.
 
Som helhet är Get out en bra film, som mer lutar åt att vara en tankeväckande psykologisk thriller än en rysare.
 

Läst och sett – september 2017

Nedan ser du vad som jag har recenserat under månaden. Klicka på bilderna för att komma till respektive inlägg, som står i betygsordning. ♥
 
Nya böcker: 48 st (15 recex).
Recenserade böcker:
 
 
 
Nya filmer: 26 st (17 recex).
Recenserade filmer:
 



 
 
Nya tv-serier: 15 st (5 recex).
Recenserade tv-serier:
 

RSS 2.0