It (limited steelbook)

Längd: 3 hr 7 min.
Antal avsnitt: 2 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare.
Skådespelare: Tim Curry, Harry Anderson, Dennis Christopher, Richard Masue, Annette O'Toole, Tim Reid.
Releasedatum: 22 januari 2018 (inspelningsår: 1990).
Distributör: Warner bros.
 
"I en småstad antar en ondskefull kraft formen av en clown som skrämmer livet ur barn och driver några till ett för tidigt slut. Det onda visar sig igen trettio år senare, nu ännu mer elakt, argt och dödligt. Och vänner som minns sin barndomsskräck samlas åter för att bekämpa det."
 
 
 
 
Efter att ha sett It från 2017 var jag nyfiken på originalet, och jag måste förvånat medge att den faktiskt är helt okej. På något sätt känns den mer påhittig om nytolkningen, och fast de ”kusliga” scenerna inte alls var obehagliga med dagens mått, utan snarare framstod som komiska, så tyckte jag att det var en trevlig upplevelse. De daterade effekterna har en viss charm, och trots att tittaren aldrig upplever någon spänning så underhålls man definitivt.
 
Pennywise lurar Georgie med en pappersbåt som lockbete. 
 
Miniserien är emellertid för lång, och trots att speltiden delas upp på två avsnitt så känns det som att en hel del scener hade kunnat klippas bort. Detta gäller särskilt den sista halvan. Det är nämligen intressantare att följa karaktärerna som barn, och en del av charmen försvinner när de är vuxna.
 
Som helhet är gamla It helt okej. Utdragen, ja. Daterad, definitivt. Men ändå underhållande. 
 

Pretty Woman

Regissör: Garry Marshall.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Richard Gere, Julia Roberts, Ralph Bellamy, Jason Alexander, Laura San Giacomo.
Inspelningsår: 1990.
 
"Edward är på visit i Los Angeles. En kväll möter han Vivian, och eftersom hon både är vacker och intelligent erbjuder Edward henne rollen som hans sällskapsdam. För Vivian öppnas en ny värld av flärd och vackra kläder, och för Edwad öppnar sig en annan – kärlekens."
 
 
 
 
 
Åh, vad jag tyckte om Pretty woman! Vilken mysig och hjärtevärmande film! Jag hade hört mycket gott om den, men inte riktigt vågat lita på omdömena eftersom känslor gentemot äldre filmer ofta baseras på en stor dos nostalgi, och inte nödvändigtvis på att filmen i sig håller idag. Men efter att nu ha sett den själv, förstår jag varför Pretty woman har blivit en klassiker.
 
Prostituerade Vivian erbjuds följa med Edward hem. 
 
Pretty woman underhöll mig verkligen, främst tack vare skådespelarnas utstrålning. Julia Roberts är hur charmig som helst! Hon känns fullständigt naturlig i sin roll och är alldeles bedårande. Även Richard Gere är väldigt intagande, och deras romans förmedlar en känsla av äkta kemi. Som tittare tror jag på karaktärernas känslor för varandra, då skådespelarna med hela sina väsen utstrålar en övertygande passion.
 
Det dröjer inte länge innan det omaka paret förälskar sig. 
 
Visst är Pretty woman klyschig, förutsägbar och inte särskilt trovärdig. Jag kan också förstå varför vissa kritiker har kallat den för kvinnoförnedrande. Det finns många brister att hitta om man tar på sig rätt glasögon. Men helt ärligt väljer jag att bortse från dessa. Pretty woman ingav en sån härlig må bra-känsla att jag helt enkelt inte besvärar mig med att överanalysera vad den kan och inte kan säga med sin gestaltning.
 
Edward fängslas av Vivians fria personlighet. 
 
Som helhet är Pretty woman en riktigt härlig film med bra musik, charmanta karaktärer och en lagom dos drömlik romantik.
 

Eat pray love

Regissör: Ryan Murphy.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 25 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Julie Roberts, Javier Bardem, Richard Jenkins, James Franco, Viola Davis, Mike O'Malley
Releasedatum: 10 december 2014.
 
"När Liz Gilbert ställs inför ett vägskäl i livet reser hon till Italien, Indien och Bali för att hitta mening och lycka."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eat pray love baseras på den självbiografiska romanen med samma namn, av Elizabeth Gilbert. I huvudrollen syns Julia Roberts, som jag personligen tycker mycket om. Det var mycket tack vare hennes medverkan som jag förväntade mig en riktigt härlig myspys-film. Vilket jag inte fick.
 
Liz lämnar allt bakom sig för att resa. 
 
Det här hade kunnat vara en bra film om manuset bättre. Som det är nu fastnade jag inte alls för karaktärerna, särskilt inte osympatiska Liz. Dessutom är Eat pray love alldeles för utdragen och händelselös för att hålla tittarens intresse. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare. Handlingen gav mig ingenting och jag saknar innehåll som faktiskt engagerar. Eat pray love är kort och gott tråkig.
 
Det visar sig att kärleken finns runt hörnet. 
 
Det enda som jag fastnade för var det snygga fotot och de vackra miljöerna. Kameran utnyttjar det naturliga ljuset, och tillsammans med fylliga färger och fagra vyer gör det Eat pray love till en mycket fin film att titta på. Men att den är estetiskt tilltalande kompenserar inte alls för ihåligheten.
 
Liz försöker hitta en balanserad livsstil. 
 
Som helhet är Eat pray love en besvikelse. Jag såg fram emot en inspirerande må bra-film, men fick istället ett riktigt sömnpiller.
 

Nytt i samlingen, #254

 
Den här veckan har det anlänt lite smått och gott i brevlådan: Hasselskogen av Melissa Albert från Modernista, Förbannade kärlek av Colleen Hoover och Alla hjärtans mirakel av Simona Ahrnstedt från Lovereads, samt Det handlar om oss av Åsa Ringdahl från Hoi. Utöver det har jag köpt några böcker själv, nämligen de sista delarna i Covenant-serien av Jennifer L. Armentrout: Deity, Apollyon och Sentinel.
 
Sen kom också filmerna Deep, The little hours och Blade runner 2043 från Universal Sony. Jag fick därtill Ödets makt och Pretty in pink av min pappa, som rensar i sin samling. 

Brawl in cell block 99

Regissör: S. Craig Zahler.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 13 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Vince Vaughn, Jennifer Carpenter, Don Johnson, Marc Blucas, Udo Kier.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Bradley förlorar jobbet blir han knarkkurir. När hans tillvaro ljusnar hamnar han i fängelse efter en våldsam eldstrid. Där måste han ta en serie omöjliga beslut för att ta sig till fängelsets farligaste avdelning och för skydda de som står honom närmast."
 
 
 
 
Jag fastnade verkligen för Brawl in cell block 99. Stämningen fångade upp mitt intresse direkt och engagemanget växte för varje scen. Det är en riktigt spännande film, som håller tittaren i ett strypgrepp: det är omöjligt att slita blicken från skärmen, även vid scenerna som är så brutala att man helst tittar bort. Med det sagt kan jag inte neka att filmen har brister.
 
Bradley blir kurir för att försörja sin familj. 
 
I mina ögon är Brawl in cell block 99 en bra film, men jag kan inte undgå att himla med ögonen när jag tänker tillbaka på vissa delar. Dramat har nämligen en hel del brister, och trots att det inte blev en ”dealbreaker” för min del så påverkades helhetsupplevelsen negativt. Dessa brister är:
  • Trovärdighet – filmen är inte verklighetstrogen. Fångar som misshandlas skriker inte, fängelsesystemet är Hollywoodiserat och Bradley visar aldrig starka känslor, vilket gör att han upplevs som orimligt nonchalant i förhållande till sin allvarliga situation.
  • Logik – det finns många luckor i logiken och många frågor förblir observerade.
  • Lättja – det estetiska utförandet känns ibland slött. Exempelvis användes en docka i silikon istället för specialeffekter i slutscenen, vilket känns B.
  • Koreografi – Vaugn är inte särskilt smidig, vilket gör de annars medryckande actionscenerna lite styltiga.
  • Speltid – trots ett fint tempo är filmen för lång.
I fängelset behöver han ta till våld för att komma till den farligaste avdelningen. 
 
Som helhet tycker jag om Brawl in cell block 99. Filmen har många brister, men spänningen håller tittaren klistrad vid skärmen. Den rekommenderas till dig som tycker om våldsamma draman och inte stör dig allt för mycket på bristande trovärdighet.
 

Half-Blood

Författare: Jennifer L. Armentrout.
Serie: Covenant #1 (inkluderar #0,5).
Längd: 383 sidor.
 
"Alexandria skulle hellre förlora sitt liv i strid än att slösa bort det som betjänt. Men som halvblod riskerar hon att spendera livet med att skrubba toaletter. Eleverna på Covenant måste nämligen följa regler, och Alex har problem med alla. Men det är inte hennes största bekymmer: att överleva fram till examen är."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läste Half-Blood för första gången för fem år sedan och plockade av någon anledning aldrig upp resten av Covenant-serien. Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i saken och läsa efterföljande böcker. Det fordrade emellertid att jag läste om första delen, eftersom jag mindes… ingenting. Just denna utgåva av Half-Blood innehåller också novellen Daimon.
 
Half-Blood är en riktig guilty-pleasure. Boken är inte rutten, men det är så mycket med den som är fel! Det tar lång tid för handlingen att komma igång och alldeles för mycket fokus ligger på den klyschiga romansen. Berättelsen är inte heller originell. Det som händer påminner mycket om Vampire academy, och trots att karaktärerna i Half-Blood härstammar från gudar är deras beteenden slående lika vampyrers. Boken tillhör dessutom en genre som jag har svårt att ta på allvar, mestadels för att den ofta inkluderar omogna karaktärer och underutvecklade världar – vilket även är fallet här. Det går alltså att konstatera att Half-Blood inte är god litteratur.
 
Ändå fastnar jag. Av någon obeskrivlig anledning underhölls jag av läsningen och ville inte lägga ifrån mig boken. Tempot var helt okej, stämningen lättsam och jag var helt enkelt på humör för en lite ”trashy” roman. För det är precis vad Half-Blood är, men på ett bra sätt.
 

Be cool Scooby-Doo, säsong 1 volym 3

Längd: 2 hr 29 min.
Antal avsnitt: 7 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Äventyr, barn.
Skådespelare: Frank Welker, Grey DeLisle, Kate Micucci.
Releasedatum: 29 januari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
"Mystiska typer lurar runt varje hörn: arga jättar, luriga trollkarlar, bittra bridezillor och fler. Våra superdetektiver håller huvudet kallt när de löser nya galna fall."
 
 
 
 
 
 
 
Den tredje volymen av Be cool Scooby-Doo var ingen hit för mig. Det är sannolikt för att jag är uppvuxen med originalserien, och inte kan undgå att jämföra de båda. Den ursprungliga serien om Scooby-Doo var något som kunde underhålla tittare i alla åldrar, men Be cool Scooby-Doo sänder starka signaler att den enbart är för barn. Detta genom dum humor, överdrivit glättiga röster och primitiva animeringar.
 
Animeringarna är inte alls lika snygga som i originalserien. 
 
Be cool Scooby-Doo är blek på alla fronter. Handlingen griper inte riktigt tag, och animeringarna är riktigt fula. Kropparna är helt utan proportioner och miljöerna saknar detaljrikedom. Därtill tycker jag att denna serie förstört karaktärerna; ärligt talat är de flesta i gruppen rätt störiga. Till exempel upplevde jag Daphne och Vilma som intelligenta och modiga i originalserien, men här är de vandrande stereotyper: tafatta och fåfänga.
 
Karaktärerna är dummare än vi minns dem. 
 
Som helhet är jag inte särskilt förtjust i Be cool Scooby-Doo. Den är säkert jättespännande för små barn, men passar inte en äldre publik.
 

Shooter, säsong 1

Längd: 6 hr 38 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, action.
Skådespelare: Ryan Phillippe, Shantel VanSanten, Cynthia Addai-Robinson, Omar Epps, Lexy Kolker.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"När krigsveteranen Bob Lee övertalas att återvända i tjänst, anklagas han för mordförsök på presidenten och hamnar på rymmen i jakt på den riktiga mördaren."
 
 
 
 
 
 
Tv-serien Shooter baseras på filmen med samma namn från 2007, som i sin tur är en tolkning av Stephen Hunters roman Point of Impact. Den första säsongen är helt okej, med några riktigt medryckande stunder. Men den grep samtidigt inte tag som jag hoppats, och långa transportsträckor mellan spännande scener gjorde att mitt intresse förlorades någonstans på vägen.
 
Bob Lee behöver riskera livet för att skydda sin familj. 
 
Shooter gör egentligen inget fel, men det känns som att jag har sett det förut. Jag upplevde mig som avskärmad från det som hände i serien just för att det inte är unikt. Med alla Mission impossible, Bourne-filmer och liknande är det vardagsmat med duktiga agenter som blir felaktigt anklagade och därför måste bryta dussintals lagar för att rentvå sitt namn. Det är alldagligt och inte alls särskilt spännande längre, vilket gör att både handlingen och karaktärerna i Shooter känns opersonliga och platta. Serien hade behövt ta ut svängarna och bege sig ut på outforskad mark för att inte bli en i mängden.
 
Erfarenheterna som krypskytt kommer väl till pass. 
 
Allt som allt är Shooter okej. Genomförandet är riktigt bra, men då vi har sett handling och karaktärer förut upplevs de som intetsägande eftersom de inte bidrar med något nytt. Som helhet gillar jag specifika scener ur serien, men inte säsongen som helhet.
 

The Language of Thorns

Författare: Leigh Bardugo.
SerieGrishaverse #0,5.
Längd: 284 sidor.
 
"Res till en värld med hemsökta byar, hungriga skogar, talande odjur och pepparkaksmonster. Där kan en ung sjöjungfrus röst tillkalla dödliga stormar och en flod tjäna en kärlekskrank pojke till ett fruktansvärt pris."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
The language of thorns är en samling noveller som utspelar sig i samma värld som Grisha-serien och Six of crows-böckerna. Boken består av sex korta berättelser som inspirerats av gamla myter och sagor. Till exempel får vi läsa historier som är löst baserade på Hans och Greta och Den lilla sjöjungfrun
 
Novellerna varierar i längd. Den längsta är uppemot åttio sidor, medan den kortaste knappt upptar tjugo. Samtliga berättelser håller en väldigt hög kvalitativ nivå, och präglas av originalitet. Mina favoriter är ”Ayama and the thorn wood”, ”The too-clever fox” och ”Little knife”, som jag tyckte hade intressanta utgångspunkter och slagkraftiga budskap. Minst tyckte jag om ”The soldier prince”.
 
Det är inte enbart novellernas kreativa koncept som fängslar. Leigh Bardugo har ett magiskt språk, med vackra meningsbyggnader och genomtänkte kompositioner. Bardugo vet verkligen hur ord ska hanteras, och leker lättvindigt med läsarens hjärtsträngar. Trots att varje novell är fristående och består av få sidor, dras man snabbt in och förälskar sig i karaktärerna. Därtill bidrar förstås de utsökta illustrationerna till bokens dragningskraft. På varje sida bildar illustrationer en ram runt texten, som växer och förändras allteftersom berättelsen utvecklas. Det blev en spänning i sig att se hur det byggdes upp, och jag såg hela tiden fram emot att bläddra för att se mer.
 
Som helhet är The language of thorns en riktigt bra novellsamling, som både passar sagoälskare och fans av Grisha-serien.
 

Six feet under, säsong 1

Längd: 11 hr 55 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama, komedi.
Skådespelare: Michael C. Hall, Peter Krause, Frances Conroy, Lauren Ambrose, Freddy Rodíguez.
Releasedatum: 19 november 2003.
 
"Familjen Fisher driver en begravningsbyrå. När en buss dödar ägaren kastar den tragiska händelsen en skugga över hemkomsten av den förlorade sonen. Tillsammans med mamman Ruth måste brodern David och systern Claire ta tag i familjerörelsen."
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Six feet under är verkligen bra. Den är välspelad, och lite så där härligt underlig. Den har mörk humorn som roar, samtidigt som det satiriska innehållet får tittaren att tänka till ordentligt över hur det moderna samhället ser ut.
 
Familjen Fisher är vana vid död. 
 
Men det tog lång tid att komma in i serien. Handlingen är inte särskilt tydlig, och det tar ett tag att fastna för karaktärerna. Faktum är att det inte var förrän halvvägs igenom som jag började tycka om Six feet under. Men det är värt att kämpa sig igenom de där första, halvtråkiga avsnitten – för karaktärerna utvecklas och seriens riktning blir allt mer påtaglig. Visst har säsongen fortfarande svaga stunder, men helheten visade sig vara förvånansvärt engagerande.
 
Något som jag tycker är irriterande – i alla serier som använder tropen, och inte bara denna – är när karaktärer ser, pratar med eller integrerar med människor som dött. Självklart förstår jag att det är inbillning av något slag – men jag finner det oerhört orealistiskt, och det är något som jag inte kan undgå att himla med ögonen åt varje gång det sker. Tyvärr är detta element lite för återkommande i den första säsongen av Six feet under, och jag hoppas att det tagits bort från senare delar.
 
Som helhet tycker jag om den första säsongen av Six feet under. Jag upplever det som en serie som har väldigt mycket kvar att ge, och jag är säker på att den tids nog kommer att bli en favorit.
 
 

The Big Sick

Regissör: Michael Showalter.
Genre: Komedi, romantik, drama, biografi.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher, Zenobia Shroff, Adeel Akhtar.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Det  är komplicerat att övervinna uråldriga traditioner och höga förväntningar i Kumails familj. Föräldrarnas önskan är att han utbildar sig till advokat och gifter sig med en välutbildad tjej av pakistanskt ursprung. Istället blir han ståuppkomiker och kär i Emily."
 
 
 
 
Jag har svårt att sätta fingret på vad jag gillar respektive ogillar med The Big Sick. Filmen tar inte direkt några risker, utan kör med säkra kort. Det gör att man aldrig riktigt överraskas. Därtill är den för lång och det händer inte tillräckligt mycket i förhållande till speltiden. Ändå finns något som håller kvar intresset.
 
Kumail förälskar sig i amerikanska Emily. 
 
Filmens stämning är lättsamt, och trots att den tar upp en del allvarliga och komplexa ämnen så är det en mysig tittarupplevelse. Jag gillar kulturkrockarna och tycker att det var riktigt intressant att ta del utav Kumails pakistanska kultur. Filmen uppmanar tittaren se världen på ett annorlunda sätt, vilket väckte många tankar.
 
Men The Big Sick är rätt slätstruken, och för att vara komedi är den förvånansvärt… inte rolig. Därtill stördes jag av den lite hackiga klippningen. The Big Sick innehåller nämligen en del abrupta vändningar. Som tittare hinner man inte riktigt landa i det som händer förrän man rycks ur det.
 
Kumail lär känna Emilys föräldrar efter att hon blivit sjuk. 
 
Som helhet är The Big Sick okej. Jag hade emellertid förväntat mig mer och i det stora hela så gav den inte mig särskilt mycket.
  

Artemis

Författare: Andy Weir.
Originaltitel: Artemis.
Serie: Fristående.
Längd: 340 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Jazz erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet i månstaden Artemis. Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker att hon hamnat i en konspiration och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra."
 
 
 
 
 
 
 
 
Artemis gör mig kluven. Jag gillar bokens första halva mest. Där introduceras vi för ett fantastiskt komplext och fascinerande samhälle, och varje sida griper tag. Dessutom presenteras protagonisten: en grym kvinnlig karaktär med underbar humor. Jag fastnade direkt för hennes sarkastiska och lite cyniska personlighet, som fick mig att le som ett fån. Därtill är tempot i bokens början högt, och jag hade svårt att släppa tag om den.
 
Men handlingen som jag hade förväntat mig skulle sträckas över hela boken, tog en ny vändning relativt snart – och därefter var läsningen inte lika gripande. Missförstå mig inte: Artemis förblev spännande och fängslande, men tempot saktade ner och boken tog några steg tillbaka. Det blev också tungt att läsa alla tekniskt beskrivande scener, och ibland skummade jag igenom sidorna då jag inte upplevde att de tillförde särskilt mycket.
 
Som helhet tycker jag om Artemis. Det är en väldigt egen bok: med annorlunda koncept, riktigt genomtänkt världsuppbyggnad och fantastiska karaktärer. Men efter att ha läst och älskar Ensam på Mars, hade jag förväntat mig mer.
 

Black Sails, säsong 4

Längd: 8 hr 54 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Äventyr, drama, historisk fiktion.
Skådespelare: Toby Stephens, Luke Arnold, Toby Schmitz, Hanna New, Jessica Parker Kennedy, Clara Paget.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Det är krig i Västindien. Medan Eleanor och Woodes kontrollerar Nassau, sätter kapten Flint kurs mot det sista slaget. Samtidigt sprids ett uppror orsakat av legenden om Long John Silver. Men ju närmare undergång civilisationen kommer, desto mer kämpar den emot."
 
 
 
 
Den fjärde säsongen av tv-serien Black Sails är också den sista. Jag vill inleda med att skriva att det var en bra säsong. Det känns härligt att återse karaktärerna och vissa scener häpnade verkligen. Men med det sagt är jag besviken. Seriens mittensäsonger var fantastiska och jag såg fram emot ett storslaget avslut, men Black Sails hade kunnat gått ut med en större skräll än vad den gjorde.
 
För piraterna gäller att döda eller dö. 
 
Mitt problem med säsongen är främst tempot. Avsnitten är stillsamma och riktigt utdragna. När det väl händer något så är det riktigt, riktigt spännande och helt omöjligt att slita sig från skärmen. Men sträckorna mellan de scenerna är långa, och ärligt talat tråkiga.
 
Intriger växer bakom kulisserna. 
 
Som helhet är jag kluven på seriens avslutande säsong. Den har som sagt några ljusglimtar, men jag hade förväntat mig så mycket mer. Det är en fungerande avslutning, som hade potential att vara kraftfullare. Allt om allt är det sorgligt att Black Sails är över, men samtidigt tror jag inte att serien hade så mycket kvar att ge.
 

Nytt i samlingen, #253

 
Den här veckan kunde jag inte hålla mig undan köp-knappen. Det blev fyra böcker som anlände de här dagarna, och tre som förhoppningsvis kommer nästa vecka. Det som landade i brevlådan var Winger av Andrew Smith, Paper Princess av Erin Watt, The Belles av Dhonielle Clayton och Shatter me av Tahereh Mafi. Den sistnämnda äger jag redan, men boken släpptes äntligen i matchande omslag som resten av serien – så jag var förstås tvungen att skaffa mig ytterligare ett exemplar. Nu är bokhyllan sååå snygg.
 
Sen kom två recex också: thrillern The Snowman från Universal och volym 4 av Be cool Scooby-Doo från Warner bros. Tack, hörrni! 

Till alla killar jag har gillat

Författare: Jenny Han.
Originaltitel: To all the boys I've loved before.
Serie: Till alla killar jag har gillat #1.
Längd: 362 sidor.
Bokförlag: Lavender Lit.
 
"I sitt rum har sextonåriga Lara Jean en hattask med kärleksbrev som hon har skrivit själv: ett för varje kille som hon varit kär i. I breven öser hon ur sig alla känslor, och de är bara till för henne. Men en dag är de borta, och alla killar som Lara Jean någonsin har gillat får reda på hur hon känner. Plötsligt är hennes kärleksliv, som tidigare bara existerade i fantasin, utom kontroll."
 
 
 
 
 
 
Till alla killar jag har gillat är en sockersöt, lättsam läsning som passar perfekt för att ladda upp inför sommaren. Karaktärerna har en underbar dynamik till varandra, och jag blev förvånad över hur närvarande Lara Jeans familj visade sig vara. I ungdomsböcker har exempelvis föräldrar en tendens att plötsligt försvinna när handlingen kommer igång, men i Till alla killar jag har gillat är både Lara Jeans systrar och pappa väl integrerade i berättelsen. Jag tycker också om att kärleksintresset växer fram successivt, snarare än det klassiska ”kärlek vid första ögonkastet”.
 
Men det tar ett tag innan boken kommer igång, och i längden visade sig Till alla killar jag har gillat vara helt annorlunda än vad jag hade väntat mig. Till exempel hade jag förväntat mig att kärleksbreven skulle vara en bärande del av handlingen. Men de används mest för att starta berättelsen, och sen är deras syfte avtjänat. Detta var något jag störde mig på. Lara Jean blir aldrig särskilt uppriven över att hennes privata brev har skickats, och jag upplevde det inte som trovärdigt att hon inte verkade bry sig om vem som skickat dem eller varför. Jag hade sannolikt själv mått dåligt över situationen och försökt undersöka vad som hänt, men Lara Jean ägnar det knappt en tanke.
 
Sen tänkte jag även på kärlekstriangeln. Som jag nämnde tidigare, är jag glad över att kärleken växer fram istället för att dumpas på läsaren. Men det som störde mig var att Lara Jean gick från noll kärleksintressen till två på kort tid, samt att Jenny Han aldrig riktigt fick mig att heja på någon av grabbarna. Jag tycker att båda framstod som relativt omogna, och jag som läsare blev aldrig förälskad i dem.
 
Som helhet är Till alla killar jag har gillat en bra bok. Jag fastnade för familjedynamiken och underhölls särskilt av ”låtsas pojkvän”-berättelsen. Jag ser helt klart fram emot nästa del, fast jag hade väntat mig lite mer av denna.
 

Eddie

Regissör: Steve Rash.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Whoopi Goldberg, Frank Langella, Dennis Farina, Richard Jenkins, Malik Sealy, Troy Byer, Lisa Walter.
Inspelningsår: 1996.
 
"Eddie kör limousine till vardags och är en galen basketfantast. Som alla sportfantaster har hon väldigt bestämda åsikter om hur laget egentligen borde ha spelat. Hennes röst blir hörd när hon vinner en tävling där första pris är att bli hederscoach för Knicks för en dag."
 
 
 
 
 
Eddie är en lättsam och småmysig film; en väldigt klassisk 90-talskomedi som grundar sig på Whoopis härligt excentriska personlighet. Innehållet är lätt att ta till sig då handlingen inte kräver något tankearbete från tittaren, och stämningen är sorglös. 
 
Chauffören Eddie blir coach åt basketlaget Knicks. 
 
Men precis som många andra gamla komedier, följer Eddie en väldigt typisk mall. Den innehåller många klyschor, trovärdigheten ligger i botten och man vet redan från början hur det kommer att sluta. Dessutom upplevde jag aldrig filmen som rolig, utan mer som något man kan ha på i bakgrunden och underhållas lite smått av medan man gör något annat. Filmens lågmäldhet gör att den känns idealisk att se när man är sjuk och orkeslös.
 
Som helhet är Eddie helt okej. Om du tycker om Whoopi är det en behaglig film att fördriva tiden med.
 

The Wide Window

FörfattareLemony Snicket (Daniel Handler).
Svensk titelDen sorgsna sjön.
SerieA series of unfortunate events #3.
Längd: 214 sidor.
 
"Violet, Klaus och Sunny skickas för att bo hos sin nervösa tant Josephine. Hon är expert på grammatik, bor i ett märkligt hus som klänger sig fast vid klipporna över en sjö med blodtörstiga blodiglar. Olyckorna börjar när en man med en båt – Kapten Sham, som är märkligt lik Greve Olaf – dyker upp och börjar intressera sig för tankt Josephone."
 
 
 
 
 
 
 
 
Den här serien är verkligen söt. Visst hade jag säkert tyckt mer om böckerna om jag hade läst dem när jag var yngre, men de underhåller mig även som vuxen. The wide window går precis som sina föregångare snabbt att läsa. Språket är lättsamt och den underhållande tonen gör att sidorna flyger förbli. Trots att upplägget är väldigt likt de tidigare delarna, såg jag hela tiden fram emot tat läsa mer. 
 
I The wide window introduceras en ny karaktär – tant Josephone. Henne tyckte jag mycket om, både för att hon hade en väldigt intressant personlighet men även för att hon är bristfällig. Ofta framstår vuxna i barn- och ungdomsböcker som överlägsna, men här skildras de som riktiga människor med skavanker. Tant Josephine är ångestfylld, lättskrämd och har – trots stor kunskap inom grammatik – inte alltid rätt i sina resonemang. Det här tycker jag om, då det skildrar att vuxna inte automatiskt har rätt eller kan allt.
 
Någon som jag däremot inte tycker om är mr Poe. Ärligt talat så är jag rätt trött på honom vid det här laget. Han lyssnar inte på barnen för fem öre, och beter sig dumt och nedlåtande mot dem. Vid det här laget borde han veta att syskonen Baudelaire inte ropar varg.
 
Som helhet är The wide window en lättläst läsning för läsare i alla åldrar. Som vuxen blir förklarandet av ord och termer stundtals tradigt, men allt som allt är det en trevlig bok.
 

Hawaii five-0, säsong 7

Längd: 17 hr 11 min.
Antal avsnitt: 25 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare, drama.
Skådespelare: Alex O'Loughlin, Scott Caan, Daniel Dae Kim, Grace Park, Taylor Wily, Chi McBride, Jorge Garcia.
Releasedatum: 8 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"Öns elitära brottbekämpare måste möta deras dödligaste fall hittills. McGarret och FBI samarbetar för att fånga en schack-mördare, men blir snart pjäser i hans spel. Danny skyddar en komapatient, Chin reser till gränsen för att rädda hans systerdotter, Kono hittar ett traffickingföretag och Max säger farväl."
 
 
 
Åh, vad bra den sjunde säsongen av Hawaii five-0 är! Vanligtvis har jag svårt för kriminalserier, då avsnitten ofta liknar varandra och därför känns tradiga. Detta har varit fallet även för tidigare delar av Hawaii five-0 – men inte den sjunde säsongen. Den grep verkligen tag i mig!
 
Steves liv står ständigt på spel när han är i tjänst. 
 
Den sjunde säsongen av Hawaii five-0 är fartfylld och riktigt spännande. Varje avsnitt engagerar, och jag upplevde aldrig att innehållet svajade. Dessutom är dynamiken mellan karaktärerna superhärlig. Relationen mellan lagmedlemmarna – särskilt Steve och Danny – är rent utav hjärtevärmande, och jag kan inte undgå att le som ett fån åt deras samspel.
 
Kono backar aldrig undan från en fajt. 
 
Som du förstår var den sjunde säsongen av Hawaii five-0 en succé. Jag älskar miljön, karaktärerna och alla häftiga vändningar serien tar. Det här är utan tvekan min favoritsäsong, och efter sättet som den slutade på är jag grymt taggad på fortsättningen.
 

Vi hade ju bara en paus

Författare: Lindsey Kelk.
Originaltitel: We were on a break.
Serie: Fristående.
Längd: 349 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Liv och Adam på sin drömresa, och kvällen innan de ska åka hem tror hon att han ska fria. Istället slutar det med en paus i förhållandet. Snart växer den lilla pausen till en avgrundsdjup klyfta, och frågan är om de kan ta sig över den och hitta tillbaka till varandra?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi hade ju bara en paus är en småmysig rom-com, med behagligt språk och en handling som trots bristen på originalitet håller kvar intresset. Berättelsen innehåller dessutom inslag av humor. Denna humor lyckas inte alltid få komisk effekt, men gör tappra försök.
 
Det är främst två faktorer som gör att jag inte förälskar mig i boken. Dessa är:
  • Kommunikationen mellan karaktärerna
  • Berättarperspektiven.
För att förtydliga: jag är otålig när det kommer till handlingar som baseras på kommunikativa problem. Jag tycker att det är oerhört frustrerande när karaktärernas situationer hade kunnat lösas om de bara pratat med varandra och varit mer ärliga i sin relation. Kanske är det för att jag själv är inne i en spiral, där lärarna på högskolan inte kan/vill ge ordentliga svar angående examensarbetet, men bristande kommunikation är helt enkelt inte något som jag har tålamod med. I fallet med Vi hade ju bara en paus tycker jag att det mest fick karaktärerna att framstå som barnsliga.
 
Angående berättarperspektivet så var det väldigt svårt att särskilja dem från varandra. Boken berättas ur både Adams och Olivias synvinklar, men läsaren får aldrig någon indikation när perspektiven växlar mellan varandra: ingen rubrik med karaktärens namn eller något. Eftersom karaktärernas tankar och berättarröster dessutom är ”låter” likadant, tog det ibland flera sidor innan jag insåg att jag läste ur ett annat perspektiv. Att behöva gissa vilken karaktär som skildrade händelserna blev rätt påfrestande, och förstörde läsrytmen.
 
Som helhet är Vi hade ju bara en paus okej. Det är en småmysig läsning som inte särskiljer sig särskilt mycket från andra rom-coms.
 

What happened to Monday

Regissör: Tommy Wirkola.
Genre: Science fiction, action.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Noomi Rapace, Glenn Close, Willem Dafoe, Marwan Kenzari, Christian Rubeck, Pål Hagen.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"I framtiden får familjer bara får ha ett barn var på grund av överbefolkning. Sju identiska syskon måste undvika regeringen genom att anta identiteten av samma person. De kan var och en gå ut en gång i veckan, men enbart vara sig själva i deras lägenhet. Men det ändras när en av systrarna inte kommer hem."
 
 
 
What happened to Monday var mycket bättre än jag hade väntat mig. Omslaget gav signaler om att det inte skulle vara en film i min smak, men faktum är att det är ett av de bättre verken som jag har tagit del utav hittills i år. What happened to Monday har en genomtänkt världsuppbyggnad, ett tankeväckande koncept och ruggigt snygg action. Tempot är stadigt genom hela filmen och spänningen höll mig fängslad från början till slut. Inslag av humor kombineras med förvånansvärd brutal våld, och ger en överraskande välbalanserad tittarupplevelse.
 
Terrence tar hand om sina barnbarn efter dotterns bortgång. 
 
Ensemblen skådespelare är stark. Vi får se veteraner som exempelvis Glenn Close och Willem Dafoe, men mest briljerar svenska Noomi Rapace. Trots att hon spelar sju olika roller lyckas hon ge dem allesammans distinkta personligheter som skiljer dem åt. Ibland känns de till och med för olika, då deras kontrasterande karaktärsdrag känns som ett uppenbart sätt för att hjälpa tittaren hålla isär dem. Men oavsett, så är det grymt bra jobbat av Rapace.
 
Syskonen Settman gömmer sig från regeringen. 
 
Det som What happened to Monday faller på är främst trovärdigheten. Ofta förlät jag avsaknaden av kredibilitet för att jag blev så hänförd av det som hände, men det finns vissa scener där logiken helt enkelt inte håller. Som en följd uppstår några klyschor som lätt hade kunnat undvikas, om manusförfattarens sikte varit mer inställt på realism snarare än typiska Hollywood-vändningar. Därtill hade jag önskat en annan upplösning. Eftersom filmens intensitet bygger upp mot en storslagen avslutning, blev jag besviken på tredje aktens lite slentriala utgång.
 
Alla systrarna har en dag i veckan då de låtsas vara Karen Settman. 
 
What happened to Monday är en förvånansvärt underhållande och actionfylld scifi-film som passar dig om du inte stör dig alltför mycket på bristfällig trovärdighet.
 

Nytt i samlingen, #252

 
Den här veckan kom inga böcker i brevlådan, men det garanterar jag nästa vecka. Jag "råkade" nämligen klicka hem några stycken, som jag ser riktigt mycket fram emot att läsa.
 
Hur som helst så har jag fått hem några filmer och en serie. Från Universal Sony fick jag Brawl in cell block 99 och The big sick. Paramount skickade boxen med båda G. I. Joe-filmerna, medan Warner bros gav mig den första säsongen av tv-serien Riverdale. Sen fick jag också den romantiska 80-talskomedin Can't buy me love från min pappa. 

Kingsman: the golden circle

Regissör: Matthew Vaughn.
Genre: Action, komedi.
Längd: 2 hr 21 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Taron Egerton, Colin Firth, Mark Strong, Julianne Moore, Hanna Alström, Channing Tatum, Halle Berry, Elton John, Jeff Bridges, Pedro Pascal.
Releasedatum: 5 februari 2018.
Distributör: Fox.
 
"Två hemliga spionorganisationer går ihop: en från Storbrittanien och en från USA, för att krossa en gemensam, skoningslös fiende."
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Kingsman: the golden circle. Franchisens första film var briljant: originell och fylld med både hjärta och hjärna – något som efterföljaren saknar. The golden circle har inte föregångarens snygga vändningar, och upplevs ofta som för mycket. Kingsman: the secret service var kaotisk, men det fanns en elegans i kaoset. Här är det bara rörigt på ett osammanhängande sätt.
 
Bra skådespelare, sämre karaktärer. 
 
Missförstå mig inte: Kingsman: the golden circle är inte dålig. Skådespelarna är duktiga och filmen underhåller, trots att det förutsägbara händelseförloppet dämpar humorn och spänningen. Det finns några riktigt charmiga scener som jag sent kommer att glömma, och som helhet var jag nöjd. Men jag hade hoppats på att bli hänförd, och just därför höll inte filmen hela vägen. Den är för lång, för trivial och upprepar för mycket från första filmen. Dessutom finns alltför många logiska luckor och ofta dumpas saker på tittaren utan att relevansen förklaras.
 
Vad är egentligen syftet med dessa roller? 
 
Allt som allt är Kingsman: the golden circle en fungerande actionkomedi. Men bristen på överraskningsmoment och hjärta gör den långt ifrån lika bra som The secret service.
 

Vi kommer snart hem igen

Författare: Jessica Bab Bonde, Peter Bergting.
Serie: Fristående.
Längd: 95 sidor.
Bokförlag: Natur och kultur.
 
"Några av dem som var barn under Förintelsen lever än och kan berätta hur det var. Vad som hände dem, vad de kände. Hur de överlevde, vad de förlorade. De berättar om undernäring, missad skolgång, familjer som slits isär och hur man fortsätter att leva."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi kommer snart hem igen är skriven i serieformat och innehåller sex grafiska noveller om Förintelsen. Det är en berörande och kraftfull läsning, med starka illustrationer som skildrar både våld och svält. Vissa bilder är sannerligen hemska, och hade jag läst boken som barn skulle jag ha blivit rejält rädd. Därför rekommenderar jag inte Vi kommer snart hem igen för läsare under 11 år.
 
Bokens berättelser fick det att knyta sig i magen. Samtidigt gav de ett bredare perspektiv över mitt eget liv och hur bra jag egentligen har det. Jag har mått väldigt dåligt de senaste veckorna, och oroat mig främst inför det kommande examensarbetet. Men Vi kommer snart hem igen blev en slags ögonöppnare. Visst oroar jag mig fortfarande, men det känns mer som ett privilegium att bekymra mig över något sådant istället för min familjs säkerhet. På något sätt vet jag att allt kommer att lösa sig; en lyx som personerna i boken inte hade.
 
Den enda kritik som jag har att komma med är berättelsernas längd. De är väldigt korta och är relativt lika varandra. Personligen hade jag nog föredragit att följa en och samma person under en längre tid istället.
 
Som helhet är Vi kommer snart hem igen viktig; en riktig tankeställare. Det är en bok som stannar hos läsaren vare sig man vill det eller inte.
 

The Emoji Movie

Regissör: Tony Leondis.
Genre: Äventyr, familj.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: T. J. Miller, James Corden, Anna Faris, Maya Rudolph, Steven Wright, Jennifer Coolidge, Patrick Stewart, Christina Aguilera, Sofía Vergara.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Textopolis är en myllrande stad i din smartphone där alla emojier bor. I den världen har varje emoji bara ett ansiktsuttryck. Alla utom Gene, som är full av massa olika uttryck. Han är fast besluten att bli normal och tar hjälp av kompisen Hi-5 och ökända kodknäckaren Rebella."
 
 
 
The Emoji Movie har fått hård kritik. Den har klandrats för att vara fånig, förutsägbar och för lik andra verk. Tittare har påpekat filmens logiska luckor, avsaknad av hjärta och mängden onödiga scener som uppstått på grund av produktplaceringar. Därtill är det få som har upplevt filmens skämt som roliga. Allt detta är sant – och jag håller med. Men jag underhölls ändå, och trots att The Emoji Movie har påtagliga brister tänkte jag aldrig att den var dålig.
 
Emojierna reser från app till app för att ta sig till molnet. 
 
Personligen anser jag att The Emoji Movie har ett kreativt koncept. Visst håller jag med om att det känns som att allt nuförtiden ska göras till film, men jag tyckte faktiskt att det var lite läckert att se hur karaktärerna lever i telefonen och reser från app till app. Vidare har filmen bra musik, och fast många av emojiernas personligheter är slätstrukna, kunde jag inte undgå att charmas av dem emellanåt. 
 
I verkligheten börjar Alex telefon krångla. 
 
Som helhet tycker jag inte att The Emoji Movie är fullt så dålig som kritiken ger sken av. Visst är den varken originell eller särskilt genomtänkt, men en söt barnfilm som är helt okej att se även i vuxen ålder.
 

Danny bäst i världen

Författare: Roald Dahl.
OriginaltitelDanny, the champion of the world.
Serie: Fristående.
Längd: 233 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"Dannys bästa vän är hans pappa, som är fenomenal på att berätta galna historier och hitta på festliga saker. De bor i en gammal husvagn brevid den lilla bensinstationen de driver. En natt upptäcker Danny att hans pappa har smitit ut. När han kommer tillbaka avslöjar han att han i hela sitt liv haft en hemlighet för Danny."
 
 
 
 
 
Danny bäst i världen är en snabbläst och mysig roman, med fina illustrationer och intressant koncept. Det tilltalande språket gör innehållet enkelt att ta till sig, och relationen mellan Danny och hans pappa är underbar. Det var länge sedan jag läste om en så kärleksfull och närvarande förälder, vilket gjorde att jag verkligen fastnade för karaktärernas förhållande.
 
Men boken är smått utdragen, och känns inte lika kreativ som många av Dahls andra verk. Den har nämligen en hel del utfyllnad: exempelvis sammanfattas berättelsen om Stora vänliga jätten i ett kapitel, vilket känns onödigt. Därtill förstår jag inte riktigt vad Dahl vill säga till sin målgrupp. Detta för att Danny bäst i världen har många skeva budskap. Boken framställer tjuvjakt, stöld och intrång som något positivt och äventyrligt, vilket kan ge unga läsare fel uppfattning. Med tanke på hur moraliska många av Dahls andra verk är, blev jag förvånad över detta.
 
Som helhet är Danny bäst i världen okej – så länge någon vuxen påpekar och diskuterar de moraliskt tvivelaktiga ämnena som tas upp i boken med sitt barn.
 

It

Regissör: Andrés Muschietti.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 2 hr 14 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Chosen Jacobs.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
"Sju vänner slår sig samman för att bekämpa ett övernaturligt väsen som har hemsökt deras småstad i århundranden. Det tar skepnaden som den dansande clownen Pennywise, och ger liv till allas största rädslor."
 
 
 
 
 
It är en nytolkning av miniserien med samma namn från 1990, och baseras på romanen av Stephen King. Det är en bra film, med övertygande skådespelare och snygga effekter. Trots att den är stundtals obehaglig har rysaren inslag av humor som lättar upp. Personligen är min favoritscen inledningen, som verkligen drar in tittaren i berättelsen, och utlovar en stark fortsättning. Dessvärre bryts det löftet, och fast filmen håller en bra nivå för att vara skräckis, har den svårt att behålla mitt engagemang rakt igenom.
 
Bill vill ta reda på vad som hänt med hans lillebror. 
 
Filmen är som starkast när den fokuserar på karaktärernas vardag: deras problematiska relationer med föräldrarna, deras skräck för skolans mobbare och deras växande känslor för gruppens enda tjej. Men själva ”skräckscenerna” blir lite för mycket. Det är ofta överdrivet, och jag upplevde händelserna som konstiga snarare än läskiga. Jag förstod inte alltid hur allt hängde samman, och hade svårt att ta clownen på allvar. Visst ser han otäck ut, men varje gång han har chans att skada någon av huvudpersonerna tar han onödigt mycket tid på sig att skrämma dem – vilket gör att faran inte känns äkta, eftersom man förstår att de kommer att klara sig.
 
Clownen Pennywise dyker upp var 27:e år. 
 
Jag anser dessutom att det är en nackdel att ha så många huvudpersoner. Gruppen består av sju individer, och trots att vi får lite bakgrundsinformation om de flesta så är det inte riktigt tillräckligt för att fästa sig emotionellt vid dem. Jag tror att de hade haft större chans att utvecklas om de var färre.
 
Barnen utsätter sig själva för fara för att rädda staden. 
 
Som helhet är It en helt okej film. Särskilt med tanke på att jag vanligtvis inte tycker om skräckisar. Det den faller på är att den är lite över hela stället, och ibland hade jag svårt att hitta fokus. Kort och gott är den bra, men överskattad.
 

Mörkare

Författare: E. L. James.
Originaltitel: Darker.
SerieFemtio nyanser enligt Christian #2.
Längd: 585 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
 
"Christians heta affär med Ana slutade i krossade hjärtan, men han är fast besluten att vinna tillbaka henne. Han försöker trycka undan sitt behov av kontroll, och älska Ana på hennes egna villkor. Men fasor förföljer honom. Kan han behålla hennes kärlek trots det mörker han bär på?"
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mörkare innehåller samma berättelse som Femtio nyanser av mörker, men skildras ur Christians perspektiv istället för Anastacias. Eftersom handlingen och händelseförloppet är detsamma, bidrar boken inte med mycket nytt, och det är uppenbart att bokserien ur Christians synvinkel är ett sätt för författaren att tjäna mer pengar utan att behöva arbeta fram en ny story. Ändå fastnade jag för läsningen, och jag rekommenderar boken om du tycker om de ursprungliga romanerna.
 
Det är något med berättelser som innehåller snygga, förmögna män som är kusligt lockande. Att mannen i fråga har kontrollbehov och masochistiska fetischar skulle få mig att fly långt om det vore verklighet, men i litteraturen ger det istället karaktären djup. Denna komplexitet gör läsningen psykologiskt intressant, och ger karaktären stor chans till utveckling.
 
Det som särskiljer Mörkare från Femtio nyanser av mörker är främst Christians inre monologer; att vi får ta del utav hans tankegångar och sätt att se på situationerna som uppstår. Vi får också ta del utav några av hans möten med kollegor och familjemedlemmar. Jag hade emellertid velat ha fler nya scener med Christian. I Mörkare är scenerna för det mesta desamma som Femtio nyanser av mörker, och jag upplever att läsningen hade blivit mer givande om vi fått tagit del utav fler avsnitt ur Christians liv som Anastacia inte redan berättat om.
 
Som helhet är Mörkare en bra bok. Känner du att du kan berättelsen utan och innan kan läsningen sannolikt upplevas som tradig. Men om du inte kan få nog av Ana och Christian rekommenderar jag boken varmt. Mörkare är ett bra alternativ om du känner för att läsa om Femtio nyanser av mörker, men ändå vill ha något nytt.
 

November criminals

Regissör: Sacha Gervasi.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Ansel Elgort, Catherine Keener, David Strathairn, Terry Kinney.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Två vänner som ska börja på college inser att de är kära i varandra. Men de får annat att tänka på när deras kamrat mördas under mystiska omständigheter och de tvingas trotsa myndigheterna för att avslöja sanningen."
 
 
 
 
 
November criminals baseras på boken med samma namn av Sam Munson. Det är en medioker film. Moretz och Elgort är supersöta ihop, och deras övertygande kemi gör dem en fröjd att titta på. När filmen fokuserar på dem och deras relation är den faktiskt rätt bra. Men gällande mordmysteriet har filmen inte mycket att komma med. November criminals tar sig själv på för stort allvar, och framstår konceptet som något revolutionerande – när det i själva verket är slätstruken som bäst.
 
Relationen mellan Addison och Phoebe är småmysig att följa i filmen, men...
 
Det händer inte särskilt mycket i November criminals, och handlingen är nästintill obefintlig. Innehållet känns dessutom spetsigt, och jag har svårt att avgöra vilken genre den vill tillhöra. Det klyschiga förloppet, avsaknaden av verklig fara och det faktum att allt håller sig inom ramarna gör att November criminal får en ”skolprojekts-känsla”. Ett skolprojekt som säkert skulle få MVG, men som färdig film inte riktigt håller måttet.
 
... mordmysteriet sänker filmen som helhet. 
 
Allt som allt är November criminals okej. Jag kan inte direkt påstå att den är dålig, men handlingen är inte tillräckligt genomtänkt för att engagera. 
 

Livbåten

Författare: Charlotte Rogan.
OriginaltitelThe lifeboat.
Serie: Fristående.
Längd: 267 sidor.
 
"Efter att ha lämnat passagerare att drukna trängs 39 personer i en livbåt som är byggd att bära hälften. För att Grace ska överleva måste andra sätta livet till. Med list och mod tar hon upp kampen om att härska i båten."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på Livbåten. Boken har ett intressant koncept, men jag hade förväntat mig en mer nagelbitande thriller än vad den visade sig vara. Mitt intresse hölls uppe så länge det handlade om karaktärernas kamp för överlevnad; hur deras insikter tog över när paniken slog till. Men boken har allt för många avstickare: tillbakablickar och långa beskrivningar av obetydliga saker. Det dämpade min fascination och gjorde mig aningen uttråkad. 
 
Livbåten har ett långsamt tempo, och trots att boken är väldigt kort upplevs den som utdragen. När man skriver en roman med så gott som samma miljö från början till slut, är det viktigt att kompensera det med händelser som är allt annat än enformiga. Men det lyckas Rogan inte riktigt med, och författaren hade behövt ta mer risker för att göra läsningen spännande.
 
Livbåten är en karaktärsdriven roman. Därför är det en stor nackdel att jag hade svårt för karaktärerna. Protagonisten förlorade min sympati på grund av hennes antifeministiska synsätt, där hon ser männen i båten som överlägsna. Ändå blev det mer som ett trött konstaterande, då hon var så underutvecklad att jag inte ens irriterades av hennes tankesätt. Hon fick mig inte att känna alls, vilket säger en hel del eftersom Livbåten är skriven som hennes dagbok. De andra karaktärerna är inte mycket bättre dem. De flesta skildras inte ens som individer, då de delas in i personlighetslösa grupper.
 
Allt som allt är Livbåten okej. Jag tycker om konceptet och fann vissa scener spännande. Men helheten är utdragen, och karaktärerna hade stärkas för att faktiskt upplevas som verkliga.
 

Nytt i samlingen, #251

 
Finpost denna vecka också – vilket lyx! 
 
Eftersom jag tyckte så mycket om Falling kingdoms av Morgan Rhodes, valde jag att skaffa hem seriens fjärde del: Frozen tides. Jag ser fram emot att sträckläsa de här böckerna!
 
Under veckan skickade dessutom B. Wahlströms Fandom av Anna Day, vilket är en fristående roman om ett par nördar som transporteras till en fiktiv värld när de besöker Comic-con. Jag fick också Döden är inget skämt av Karl Modig från Gillaböcker, samt filmen Kingsman: the golden circle från Fox. Jag tyckte väldigt mycket om första Kingsman-filmen men har hört att tvåan inte riktigt håller måttet. Icke desto mindre ser jag fram emot att se den! 

The dark tower

Regissör: Nikolaj Arcel.
Genre: Fantasy, action.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Idris Elba, Tom Taylor, Dennis Haysbert, Katheryn Winnick, Claudia Kim.
Releasedatum: 15 januari 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den siste revolvermannen Roland är fast i en evig kamp med Mannen i svart. Med världarnas öde på spel kommer gott och ont drabba samman i den slutgiltiga striden, där enbart Roland kan försvara universums överlevnad."
 
 
 
 
 
The dark tower baseras på bokserien med samma namn av skräckförfattaren Stephen King. Det är en sån där lagom bra film – lättsam, småspännande och emellanåt underhållande. Bortsett från några krystade scener levererar skådespelarna starkt, och tittarens intresse hålls kvar ända till slutet. Men nyckelordet här är som sagt lagom. Filmen sticker inte ut, tar inga risker och är lite för ostrukturerad för att göra något större intryck.
 
Jake har mardrömmar om en annan värld. 
 
Det som händer i The dark tower upplevs som lite rörigt. Det är oklart hur världen ser ut, vilka magiska regler som finns och vilken roll tornet har. En tydligare bakgrund hade sannolikt gett större djup, och sannolikt engagerat mer. Därtill är händelseförloppet förutsägbart och rätt klyschigt, och jag hade velat se mer komplexitet i de stereotypiska karaktärerna. 
 
Roland är den sista revolvermannen. 
 
Som helhet är The dark tower en helt okej fantasy. Den passar dig som anser att ett högt tempo och mycket action är viktigare än en logisk världsuppbyggnad. 
 

Läst och sett – januari 2018

Här under ser du vad som jag har recenserat under januari. Bilderna står i betygsordning, och om du klickar på dem så kommer du till respektive recension. 
 
Nya böcker: 15 stycken (10 recex).
Recenserade böcker:
 
 
 
Nya filmer: 53 stycken (8 recex).
Recenserade filmer:
 
 
 
Nya tv-serier: 6 stycken (6 recex).
Recenserade tv-serier:
 

RSS 2.0