Förr eller senare exploderar jag

Fakta:
Förr eller senare exploderar jag (org. The fault in our stars) baseras på boken med samma namn av John Green. Filmen är regisserad av Josh Boone och i huvudrollerna får vi se bland annat Shailene Woodley, Ansel Elgort, Nat Wolff, Laura Dern, Sam Trammell, Willem Dafoe och Lotte Verbeek. Den är 126 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpps 10 november 2014 av 20th Century Fox. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Hazel och Gus är två ovanliga tonåringar som har en hel del gemensamt; en kvick och syrlig humor, ett förakt för det traditionella och en kärlek som tar med dem på en oförglömlig resa. Deras relation är desto mer mirakulös med tanke på att Hazels övriga ständiga följeslagare är en syretank, Gus skämt om hans prostetiska ben och det faktum att de träffades och blev kära på en stödgrupp för cancersjuka."
 
Recension:
De flesta filmer som baseras på bra ungdomsböcker visar sig vara misslyckanden, men för en gång skull kan jag utan något tvivel skriva att Förr eller senare exploderar jag verkligen håller måttet med romanen. Jag kan till och med påstå att filmen var bättre än boken. Jag såg blu-ray-versionens Extended Cut och älskade den.
 
Hazel träffar Augustus Waters i sin stödgrupp.
 
Filmens största styrka är dess skådespelare. Shailene Woodley (Divergent) och Ansel Elgort (Divergent) är några jag aldrig hade kunnat föreställa mig som Hazel och Augustus, men de passar verkligen perfekt i rollerna och nu kan jag inte tänka mig någon som hade kunnat porträttera dem bättre. Även sidskådespelarna, som Trammell (True Blood), Verbeek (Outlander) och Dafoe (Spider-Man), åstadkommer förstklassiga arbeten. Men den som imponerar mig mest är faktiskt Laura Dern (Jurassic Park) som enligt mig gör sitt livs prestation. Tillsammans lyckas samtliga beröra mig på olika sätt, och deras samspel med varandra känns fulländat.
 
Hazels föräldrar är med henne genom vått och tort.
 
Förr eller senare exploderar jag drar in tittaren från första början och lyckas hålla intresset kvar genom hela filmen. Trots att tempot varierar så förblir tittaren engagerad i handlingen och man bryr sig mycket om karaktärerna. Man  behjärtar inte bara Hazel och Gus, utan även deras familjer och vänner. Romansen mellan Gus och Hazel känns inte det minsta framtvingad, som kärlekshistorier i filmer ofta kan göra, utan den känns äkta och naturlig.
 
Vi får vara med om många glädjande stunder tillsammans med de nyfunna vännerna.
 
Visst har filmen några typiska klyschor, men de görs på ett sådant vackert och starkt sätt att de knappt märks. Förr eller senare exploderar jag har en konstant värmande känsla som gör tittaren gladlynt och manuset är välskrivet. Filmen har också stark musik av moderna artister och riktigt professionella effekter. Det är en riktigt söt kärlekshistoria och den får tittaren att både skratta och gråta.
 
Gus och Hazels kärlekshistoria är en vi kommer minnas långt efter att filmen är över.
 
Filmen förhöjs ytterligare av det faktum att författaren till boken - John Green - är med i en av scenerna. Jag gillar när människor som medverkat i filmer bakom scenen får ha lite screen-time och jag tycker att Green förtjänar det. Det enda egentligen negativa med filmen är att den inte porträtterar cancer särskilt realistiskt, men det var någonting jag kom att tänka på nu under recensionsskrivandet och inte under filmens gång. Allt som allt är Förr eller senare exploderar jag den bästa och charmigaste cancer-filmen jag sett och jag kommer definitivt att se den igen.
 
 

Fargo, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Fargo får vi se Martin Freeman, Billy Bob Thornton, Allison Tolman, Colin Hanks, Bob Odenkirk, Keith Carradine, Kate Walsh och Adam Goldberg i huvudrollerna. Säsongen är 541 minuter lång och består av 10 avsnitt. Den släpptes 22 oktober 2014 av 20th Century Fox och rekommenderas från 15 år. Serien baseras på filmen med samma namn från 1996.
 
Handling:
"Lorne Malvo är en manipulativ brottsling som förändrar försäkringsförsäljaren Lesters liv. Två småstadspoliser slår sig samman och gör allt för att stoppa den destruktion som uppstår."
 
Recension:
Fargo är utan tvekan den bästa serien jag sett på länge. Det är väldigt sällan jag fastnar vid första avsnittet av serier, men Fargos pilotavsnitt var bland det bästa jag sett. Serien är grymt välgjord samt genomtänkt och de som utformat den är genialiska. Fargo växlar mellan att vara intensivt spännande och riktigt rolig. Serien är underhållande rakt igenom, men humorn är mörk. 
 
 Den fega och otillräcklige Lester träffar sin motsats på akuten.
 
Fargo har många fantastiska skådespelarare som verkligen lever sig in i sina roller. Martin Freeman (Sherlock) är utomordentlig, Billy Bob Thornton (Bad santa), Kate Walsh (Grey's anatomy), Bob Odenkirk (Breaking bad) och Colin Hanks (Dexter) är förträffliga, och de övriga cast-medlemmarna är även dem makalöst begåvade. De ger serien liv och humor samt en väldigt unik sinnesstämning och känsla.
 
Så länge försäkringspengarna betalas ut är Gina Hess inte allt för depp över sin mans död.

Miljöerna i Fargo är väldigt fängslande utan att ta överhanden och hela tiden hamna i fokus. Serien är vackert filmad och är väldigt realistiskt gjord. I de flesta kriminalserier löses brotten bara efter några dagar, max en vecka, men Fargo utspelar sig över en längre tidsperiod vilket gör att den inte bara känns väldigt verklighetstrogen, utan också att vi får lära känna karaktärerna bättre och följa deras enorma utveckling.
 
Molly och Bill motarbetar varandra när de försöker lösa morden.

Någonting jag tänkte på vid varje avsnitt var den episka och kraftfulla musiken. Ibland kan musiken och ljudeffekterna kännas lite malplacerade i serier, men för Fargo sitter det som en smäck. Musiken lyckades på egen hand både beröra och muntra upp mig som tittare.
 
Morgan Freeman är exemplarisk i sin roll som Lester Nygaard.

Fargo är en brilliant utformad serie. Den är väldigt annorlunda och det är en serie man minns långt efter att man sett den. Med sin mörka humor, intensiva spänning, smarta manus och överraskande karaktärsutvecklingar är Fargo en serie alla borde ge en chans.
 
 

Tack DreamWorks och 20th Century!

Idag kom två filmer i brevlådan, en från DreamWorks Animation och en från 20th Century Fox. 
 
 
Av DreamWorks fick jag filmen Draktränaren 2 (org. How to train your dragon 2) på blu-ray. Filmen släpps 3 november 2014. Jag har dock inte sett den första filmen så den måste jag skaffa hem innan jag ser denna. STORT tack till DreamWorks!
 
 
Sedan fick jag en mycket efterlängtad blu-ray av 20 Century... nämligen Förr eller senare exploderar jag (org. The fault in our stars). Jag har läst boken av John Green och är väldigt taggad över att äntligen få se filmen. Har nästan bara hört bra saker om den och kommer att vara redo med näsdukar och allt. Filmen släpps 10 november 2014. STORT tack till 20 Century Fox!

Spirited Away

Fakta:
Spirited away är en film från Studio Ghibli, regisserad av Hayao Miyazaki. Rösterna görs av bland annat Rumi Hiiragi, Miyu Irino, Bunta Sugawara och Mari Natsuki. Filmen är 121 minuter lång och rekommenderas från 7 år. Den skapades 2001. Du kan se den engelska trailern här.
 
Handling:
"Chihiro är en nyckfull och envis 10-åring som tycker att hela universum ska lyda hennes minsta vink. När hennes föräldrar berättar att de måste flytta blir hon vansinnig. På väg till sitt nya hus kör de vilse och får plötsligt syn på en röd byggnad där en tunnel gapar mot dem. Motvilligt följer Chihiro med sina föräldrar in i tunneln. Den leder till en spökstad - en värld bebodd av urgamla gudar och magiska varelser som styrs av en demonisk härskarinna, den förskräckliga Yubaba. Yubaba förklarar för Chihiro att alla nytillkomna förvandlas till djur innan de slaktas och äts upp. För att överleva måste Chihiro göra nytta. Hon ger upp sin lättja, sin mänsklighet, sina minnen, till och med sitt namn..."
 
Recension:
Spirited Away är den andra filmen från Studio Ghibli som jag ser. Min syn på Ghibli hade antagligen varit helt annorlunda om jag börjat med att se denna istället för barnfilmen Min Granne Totoro. Det känns som att Spirited Away är mer anpassad för äldre, helt enkelt. Filmen har en helt annan kultur än vad jag är van vid, och tillsammans med de obesvarade frågorna så skapar det en liten osäkerhet kring vad som egentligen sker och varför. Men Spirited Away är så pass genomtänkt och enkel att relatera till att den blir bra ändå. Spirited Away har lyckats få mig att vilja se mer från Studio Ghibli.
 
De vackra animationerna gör att miljön nästan ser verklig ut.
 
Huvudkaraktären, Chihiro, är en stark kvinnlig karaktär med ett intressant djup och förflutet. Det är en sådan karaktär som tittaren bryr sig om; som känns välarbetad och realistisk. Det finns dessutom många andra minnesvärda karaktärer förutom Chihiro, och på ett eller annat sätt så får de flesta av dem tittaren att tänka till ordentligt. Jag gillar också att Chihiro successivt utvecklas genom filmen för att bli en starkare människa.
 
Chihiro tvingas arbeta för att överleva.
 
Filmen är väldigt fantastifull och den har en varm känsla ständigt närvarande. Manuset är riktigt bra och välgjort och animeringarna är otroligt vackra. Miljöerna är drömliknande men realistiskt uppbyggda och jag älskar användningen av färg. Jag är inte van vid att se anime, men jag är rätt säker på att Spirited away är unik i sitt slag.
 
Den mystiske Ansiktslöse har en stor inverkan på Chihiros liv.

Förutom att filmen är väldigt söt och mysig att se på så älskar jag det metaforiska i den. Spirited Away har en hel del gömda meddelanden som barn inte förstår, men som fastnar hos äldre tittare. Genom de välarbetade karaktärerna portätteras bland annat girighet och själviskhet, och trots att det är en tecknad film så skildrar den verkligheten väl.
 
Någon från Chihiros förflutna visar sig för henne igen.

Något som bör nämnas är att Spirited Away inte passar alltför unga barn. Filmen har några "läskiga" scener som innehåller blod och obehagliga karaktärer, så en bra åldersgräns är just sju år. Allt som allt är Spirited Away en söt, välgjord och underhållande film som har ett tydligt syfte och budskap. Det är en av de bättre animerade filmerna jag sett på länge och jag kommer definitivt se den igen.
 
 

Sons of Anarchy, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av Sons of Anarchy får vi se Charlie Hunnam, Katey Sagal, Kim Coates, Theo Rossi, Maggie Siff, Ron Perlman, Drea de Matteo och Jimmy Smits i huvudrollerna. Säsongen är 693 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2013 och släpps av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Jax tar över rollen som SAMCRO:s ledare och tvingas möta många motgångar när det förflutnas hemligheter börjar uppdagas. De desperate situationerna testar både familjens och klubbens lojalitet, och vad Jax än fäljer så får det en rad allvarliga konsekvenser."
 
Recension:
Den femte säsongen av Sons of anarchy må vara lite stillsam ibland, men ack så bra den är ändå. Seriens största styrka är verkligen de otroligt begåvade skådespelarna. Det är inte bara huvudskådespelarna, utan även gästskådespelarna som Drea de Matteo, Jimmy Smits, Ashley Tisdale osv, som utför sina prestationer exemplariskt. Insatserna är så pass övertygande att det blir svårt att föreställa sig dem i andra roller. Jag fastnar dessutom mer och mer för karaktärerna för varje avsnitt som går. Hela tiden upptäcker jag nya styrkor och svagheter hos dem, och det gör att de känns levande och trovärdiga. Jag vill också ge en extra eloge till Kim Coates som jag tycker har växt otroligt mycket under seriens gång och presterar bättre och bättre hela tiden.
 
Skådespelarna fortsätter att prestera superb.
 
Det jag gillar mest med den femte säsongen av Sons of anarchy, förutom skådespelarna, är alla intriger och dubbelspel. Jag gillar sveken och mörkret i serien. De brutala och smått obehagliga scenerna håller serien vid liv och printar in mycket minnesvärde bilder i huvudet på tittaren, och får en att vilja se mer.
 
Serien är fylld av svek, hot och våld.
 
Men serien är inte bara brutal och spännande. Den har faktiskt också en del underhållning. Det kan vara småroliga kommentarer från exempelvis Michael Ornstein, eller Dayton Callies kroppspråk, men Sons of anarchy har flera gånger fått mig att le stort.
 
Gemma ersätter Clay med Nero Padilla.

En negativ sak med den femte säsongen är dock att textöversättningen är usel. Den svenska texten är väldigt ofta felstavad samt har många grammatiska fel och det blev rätt störande när bokstäverna låg helt fel. Det är någonting som jag tycker borde dubbelcheckas innan serien säljs.
 
Som ledare tvingas Jax ta många svåra beslut.
 
Allt som allt är den femte säsongen av Sons of anarchy väldigt lyckad och jag ser väldigt mycket fram emot att titta fortsättningen. Nu är det bara två säsonger kvar av serien innan den läggs ner, så det känns lite sorgligt att slutet är nära. Jag håller tummarna hårt för att serien redan i säsong sex börjar ledas mot en riktigt stark avslutning.
 
 

Glee, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av musikalen Glee får vi se Chris Colfer, Jane Lynch, Kevin McHale, Lea Michele, Matthew Morrison, Jenna Ushkowitz, Heather Morris, Cory Monteith, Chord Overstreet, Jayma Mays, Darren Criss och Melissa Benoist i huvudrollerna. Säsongen är 840 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den rekommenderas från 7 år och spelades in 2012. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Rachel och Kurt är i New York, Finn har fått en överraskande ny karriär, Will och Emma står inför ett vägskäl och Sue har hamnat i en oväntad situation. Under tiden stider spänningen när New Directions är på väg att komma till semifinal och om de vinner väntar den stora finalen."
 
Recension:
Glee har enligt mig gått väldigt mycket upp och ner och därför visste jag inte riktigt vad som väntade mig i denna säsong. Tyvärr är det ingen större hit, men säsongen är ändå acceptabel. Det bästa är när man ser avsnitten spontant lite då och då, men när det kommer till att sträcktitta så är Glee helt fel serie. Avsnitten är väldigt upprepande och de flesta liknar varandra, så det blir lätt tråkigt att titta på.
 
Rachel lever sin dröm i New York City.

Tyvärr är säsong 4 varken underhållande, dramatisk eller spännande. Serien gör flera tappra försök men faller oftast platt. Scener som i andra serier har lyckats riktigt bra görs på ett otroligt klyschigt och fånigt sätt, och det märks att Glee lever endast för musiken. Serien har inte mycket till handling, utan är en sådan småmysig serie att titta på någon gång ibland.
 
Kvar i Lima finns Glee-klubben New Directions, med nya medlemmar.

Personligen tycker jag att det inte var lika intressant att följa New Directions som det var att se Rachels och Kurts liv i New York City. För Rachel och Kurt händer det i alla fall saker, medan New Direction endast sjunger. Glee igenkänns med att många av dialogerna sjungs istället för att pratas, vilket är helt okej, men jag stör mig på att allt är förinspelat. Karaktärerna kan springa runt och göra volter, och ändå låter de inte det minsta anfådda när de sjunger samtidigt. Det, och mycket annat, gör att serien känns väldigt orealistisk. Säsongen var också mycket förutsägbar.
 
Cassandra July är Rachels hårda danslärare på NYADA.
 
Glees starka sida är dess skådespelare. Och då pratar jag inte om huvudskådespelarna, hur duktiga än Matthew Morris, Jane Lynch och Lea Michele är. Det jag pratar om är gästskådespelarna, som allesammans är mycket kända från andra håll. Det är en fröjd att se de kända drama-skådespelarna brista ut i sång och det är kul att få se dem i så annorlunda roller från man är van vid. I säsong 4 får vi bland annat se Sarah Jessica Parker (Sex and the city), Kate Hudson (How to lose a guy in 10 days), Jessalyn Gilsig (Heroes), Whoopi Goldberg (Ghost), Idina Menzel (Frozen) och Katey Sagal (Sons of anarchy) och de gör allesammans precis lika bra ifrån sig som förväntat.
 
Kurt får chansen att arbeta med sin idol på Vouge.com.
 
Allt som allt var säsong 4 av Glee acceptabel, men ingenting revolutionerande. Det var mysigt att se på i början, men efter ett tag blev jag uttråkad av de alltför lika avsnitten. Något som lyser upp serien är dock de fantastiska gästskådespelarna. Jag ska definitivt se klart hela serien eftersom det bara kommer att bli totalt 6 säsonger.
 
 

Världens viktigaste kyss

Fakta:
Världens viktigaste kyss (org. Two boys kissing) är en bok skriven av David Levithan. Boken består av 197 sidor och publiceras av Gilla böcker förlag.
 
Handling:
"Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakten med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar - i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Neil och Peter följer kysen på nätet, och funderar över sitt eget förhållande. Ryan och Avery är på sin första dejt, och samtidigt rasar Coopers liv samman. Runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten."
 
Recension:
Världens viktigaste kyss är en väldigt annorlunda bok. Det första läsaren tänker på är det otroligt unika språket. Här får man inte följa huvudpersonens tankar, nej, utan berättarrösten kommer från allvetande män som dött i aids, och nu är åskådare till huvudkaraktärernas liv. Det gör att det tar ett tag att vänja sig vid det ovanliga språket, men efter ungefär 40 sidor så var det snarare en fördel istället för en nackdel. Språket kändes poetiskt och fick en större innebörd när allt berättades ur de döda männens perspektiv.

Boken kändes väldigt realistisk och Levithan gjorde att jag som läsare tänkte efter ordentligt om hur verkligheten ser ut. Visst, den var också långsam och rätt händelselös ibland, men den var lagon berörande och hade ett intressant innehåll.
 
Allt som allt tycker jag att Världens viktigaste kyss var en bra bok och jag vill gärna läsa mer av Levithan.
 
 

Paket från Natur&Kultur

Idag kom ett paket från bokförlaget Natur & Kultur, innehållande två böcker från dystopiska Blodregn-serien. De är skrivna av den svenska författaren Mats Wahl och heter Ryttarna och Krigarna.
 
 
Böckerna är inspirerad av fornnodisk tradition och beskriver två familjers kamp för överlevnad. De publicerades 3 maj 2014, respektive 6 september 2014. Det är svårt att bedöma vad andra tyckt om dem eftersom Ryttarna bara har blivit betygsatt av tre personer på Goodreads (utan någon recension), och Krigarna av ingen alls, så för ovanlighetens skull kommer jag att läsa dem utan några förväntningar alls.

STORT tack till Natur & Kultur!

Sons of Anarchy, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av Sons of Anarchy får vi se Charlie Hunnam, Katey Sagal, Mark Boone Junior, Dayton Callie, Kim Coates, Ryan Hurst, Maggie Siff, Theo Rossi, Ray McKinnon, Ron Perlman och Danny Trejo i huvudrollerna. Säsongen är 651 minuter lång och består av 14 avsnitt. Den spelades in 2011, rekommenderas från 11 år och släpps av 20th Century Fox.
 
Handling:
"SAMCRO är ute ur fängelset och tillbaka i matchen. Nu står de inför en ny mäktig fiende efter att ha ingått i en oväntad allians och tagit klivet i en ny farlig riktning. Medan en dödlig intern kamp hotar klubbens själva existens, tampas Jax med arvet efter sin far samtidigt som han planerar sin familjs framtid mitt i kaoset, korruptionen, förräderiet och dödandet."
 
Recension:
Sons of Anarchy är en serie jag aldrig trott skulle passa mig, än mindre älska, men här är jag nu, smått beroende av serien. Trots att mitt hjärta dog tillsammans med min favoritkaraktär (klicka här för spoiler) i förra säsongsfinalen så var jag taggad på att se den fjärde säsongen, och jag lämnades inte besviken.
 
 Sons of Anarchy-motorcykelgrupp gräver sig djupare ner i skiten.
 
Serien är verkligen riktigt bra gjord och det märks att skaparna planerat noga hur allt ska vara. Lite här och var lämnas små ledtrådar om kommande händelser och som tittare kan man själv försöka lista ut hur det ska gå för alla. Trots att den fjärde säsongen enligt mig inte är lika intensiv som förra, så är den fortfarande mycket spännande och beroendeframkallande. Det är en serie som inte alls är svår att sträckse och jag såg klart säsongen på bara ett par dagar.
 
 Fantastiska Katey Sagal får med några riktigt imponerande scener med Gemma.

Skådespelarna är fantastiska och deras prestationer känns otroligt äkta. Speciellt Katey Sagal (Married with children) är helt otrolig och passar som handen i handsken i sin roll. Det är också hennes karaktär - Gemma - som är den mest intressanta att följa. Jag gillar utvecklingen som sker; inte bara med handlingen och karaktärerna, utan också att tittaren tydligt kan se hur skådespelarna själva utvecklas och blir mer bekväma med sina roller.
 
 Tara möter en rival från det förflutna.

Säsongen har en hel del oväntade tvister, dock påverkade den mig inte lika mycket känslomässigt som den andra och tredje säsongen. Den känns inte riktigt lika "farlig", av någon anledning. Dock gillar jag hur mörk serien är utan att den känns det minsta överdriven. Den har mycket av det goda och jag medger stolt att jag älskar serien. Jag ser väldigt mycket fram emot att se vad Sons of Anarchy har att bjuda på i framtiden, och längtar redan till säsong 5.
 
 

Min Granne Totoro

Fakta:
Min Granne Totoro (org. Tonari no Totoro) är en film från Studio Ghibli, regisserad av Hayao Miyazaki. Filmen är 86 minuter lång och är barntillåten. Den spelades in 1988. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Systrarna Satsuki och Mei har precis flyttat till ett stort gammalt hus på landet med sin pappa. Mamman ligger på ett sjukhus i närheten, men alla längtar och hoppas att hon snart ska få komma hem. Först blir syskonen lite rädda i allt det nya men snart upptäcker de att det finns något magiskt i huset och runtom. På en av sina promenader i skogen vid huset träffar de sin nya granne, Totoro, en stor lustig varelse som är skogens väktare. Tillsammans med honom och kattbussen, världens bästa transportmedel, börjar ett underbart äventyr."
 
Recension:
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Min Granne Totoro. Mina vänner älskar den och har länge velat att jag ska se den, men jag är mycket besviken. Jag tycker ärligt talat att den är rätt tråkig. Jag känner att filmen är väldigt händelselös och utdragen, och förutom de charmiga och glädjande relationerna inom familjen så finns det inte mycket av intresse.
 
 Satsuki, Mei och deras föräldrar flyttar ut på landet.
 
Jag tycker att filmen är otroligt skrikig. Bland annat Mei's gälla stämma gav mig huvudvärk. Sedan tycker jag också att Min Granne Totoro saknar en klar handling; ett mål och syfte. Inte heller förklaras särskilt mycket i filmen; som exempelvis vad de olika kaninliknande varelserna är förnågot, meningen med Totoro m.m. Därför känns filmen grovt överskattad.
 
 Mei följer efter några märkliga varelser genom en tunnel.
 
Dock tycker jag att den är väldigt sött animerad, och jag gillar användningen av färg. Det syns att Min Granne Totoro är välarbetad och att regissören noga tänkt på hur allt ska vara. Hade jag sett den när jag var liten skulle jag dock varit livrädd för många av varelserna; eftersom de hade gigantiska munnar med stora tänder.
 
 Med ett nytt hem kommer också nya vänner.

Det finns en fan-theory som har fått mig att tänka till ordentligt angående Min Granne Totoro. Teorin är inte bekräftad, och därför påverkar den inte mitt omdöme, men vore det så att den är sann så skulle jag uppskatta filmen mycket mer. Eftersom jag inte vill spoila något från filmen så länkar jag till teorin här istället för att förklara mer.
 
Totoro och kattbussen tar syskonen på deras livs äventyr.
 
Allt som allt var Min Granne Totoro okej, men ingen större höjdare. Filmen saknar den magiska och varma känslan som ofta medföljer exempelvis Disney-klassiker, och det hände inte tillräckligt mycket för att hålla mitt intresse kvar. Däremot hade den riktigt charmiga (och tyvärr skrikiga) karaktärer som gjorde filmen mysig och söt. Min Granne Totoro är nog en film som passar småbarn bäst, eller dem som sett den för länge sen och vill se något nostalgiskt, men jag ska definitivt se fler filmer från Studio Ghibli.
 
 

Den Utvalde

Fakta:
Den utvalde (org. The giver) skrevs av Lois Lowry 1993 och publiceras av Natur & Kultur bokförlag. Boken är 215 sidor lång och har gjorts till en film med bland annat Meryl Streep, Alexander Skarsgård, Taylor Swift och Jeff Bridges i huvudrollerna, som hade biopremiär 15 augusti 2014. Den utvalde är den första delen av fyra, i serien The giver quartet.
 
Handling:
"Jonas lever i ett samhälle utan konflikter, fattigdom, arbetslöshet eller skilsmässor. En värld där allt fungerar och ingen är missnöjd. Alla starka känslor medicineras bort. De äldste väljer vilket yrke som passar var och en bäst. Men Jonas tilldelas inget yrke, han blir utvald. Han blir samhällets nya minnesbevarare, ett ärofylld men ensamt uppdrag, och får gå i lära hos den mystiske Givaren, den förra minnesbevararen. Ju fler minnen från tiden innan som Jonas får ta del av, desto mer övertygad blir han om att något är alldeles fasansfullt fel. Han drabbas av insikten om vilka offer som krävs för att upprätthålla det perfekta samhället."
 
Recension:
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av Den utvalde men jag är glatt förvånad. Boken skrevs för 21 år sedan men ändå känns den otroligt modern. Den har inte ett gammalt språk eller uråldriga uttryck, utan skrivtekniken är nymodig och boken liknar de flesta nutida dystopier när det kommer till samhällets uppbyggnad och konceptet. Det känns nästan som att Den utvalde kan ha varit grunden för böcker som Matchad och Delirium. Som tur är slipper läsaren dock ett triangeldrama eller långdragen romans som nu för tiden oftast finns med i dystopier.
 
Boken har en väldigt intressant och väluppbyggd värld, och Lois Lowry använder rikt med detaljer. Det fanns dock inte särskilt många förklaringar. Lowry berättade hur det var, men förklarade sällan hur det blev så. I samhället fanns exempelvis inga djur, inget extrema väder och inga färger, men det förklaras inte hur De Äldsta har lyckats åstadkomma allt detta.

Berättarrösten är fängslande och Lowry skriver lättsamt så att det blir enkelt att förstå, trots att det finns en hel del nya begrepp. Något som jag dock stör mig lite på är att Den utvalde var rätt förutsägbar. En stor tvist i slutet av boken hade jag exempelvis redan listat ut efter bara några sidors läsning.
 
Allt som allt var Den utvalde en riktigt intressant läsning som är bra i sin simpelhet, och jag vill gärna läsa de andra delarna i serien (trots att de skildras ur andra perspektiv). Jag ska definitivt se filmen och ser fram emot dess release på DVD och blu-ray.
 



NCIS: Los Angeles, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av NCIS: Los Angeles får vi se Chris O'Donnell, Peter Cambor, Daniela Ruah, LL Cool J, Rocky Carroll och Linda Hunt i huvudrollerna. Säsongen är 994 minuter lång och består av 24 avsnitt (exklusive två mashup-avsnitt från NCIS) . Den spelades in 2009 och rekommenderas från 15 år. Det är en spin-off-serie som tar vid i avsnitt 22  av NCIS säsong 6.
 
Handling:
"Office of Special Projects är en elitenhet som använder högteknologisk övervakning och spelar ett högt spel för att komma åt kriminella som hotar rikets säkerhet. Specialagent G. Callen som är en mästera på att infilterar kriminella nätverk under hemlig identitet är också enhetens främste utredare - ett farligt jobb som höll på att kosta honom livet i en mystisk eldstrid. Tillsammans med sin partner Sam Hanna, en hårdhudad före detta Navy SEAL-agent, och ett team av skickliga specialister, tar de sig an allt från mord och stulna vapen till sponagefall och försöker samtidigt få fast den som beställde attentatet mot Callen."
 
Recension:
Jag är ett stort fan av NCIS och därför hade jag höga förhoppningar på dess spin-off. Men tyvärr blev jag väldigt besviken. NCIS: Los Angeles är verkligen ingen dålig serie, men den är alldeles för tråkig för min smak. Kanske är det fel av mig att jämföra med NCIS, men eftersom de tillhör samma "värld" så är det ändå det jag kommer att göra.
 
Möt det nya NCIS-teamet.

Jag tycker att NCIS: Los Angeles kändes otroligt platt. Den gör några halvhjärtade försök till att vara rolig men serien blir aldrig komisk. Den saknar helt underhållningen från ursprungliga NCIS och de charmiga karaktärerna. Jag bryr mig inte om vad som händer med karaktärerna i NCIS: LA och jag tycker att de flesta av skådespelarna känns tillgjorda.
 
Kensi spelas av skådespelerskan Daniela Luah.
 
Jag finner inte fallen särskilt intressanta och sveps aldrig med i utredningarna som jag brukar göra i NCIS. Det gör att serien känns rätt tråkig. Jag måste dock medge att vissa avsnitt är lite småspännande, men det är tyvärr inte många. Självklart finns det dock en hel del stunder som jag uppskattar; men det är oftast korta scener som egentligen inte tillför något till handlingen.
 
Abigail *Abby* Scuito besöker LA:s team i några avsnitt och förgyller serien.

En sak som jag uppskattar enormt är att NCIS: LA inte kapat bandet helt till NCIS. Jag gillar verkligen att Abigail Scuito och Leon Vance kommer på besök ibland och blir en viktig del av handlingen. Att även resten av teamet från NCIS nämns och omtalas i serien är även det ett stort plus, då det skapar en annan samhörighet mellan serierna.
 
Teamet fokuserar på under cover-uppdrag och ser ut som vanliga civila människor.
 
Jag tror att jag kommer uppskatta NCIS: Los Angeles mer om några säsonger när jag kommit in i serien mer, för just nu jämför jag mest med min stora favorit NCIS och ser alla brister. Jag saknar det gamla teamets charm och de underhållande stunderna, samt de spännande fallen. Jag känner mig inte känslomässigt påverkad alls av NCIS: Los Angeles och satt ofta uttråkad. Som enskild serie är den dock godkänd och jag är intresserad av att se fortsättningen. Det är dock inte särskilt prioriterat.
 
 

Herr Peabody & Sherman

Fakta:
Herr Peabody & Sherman (org. Mr. Peabody & Sherman) är en animerad film regisserad av Rob Minkoff. Bland annat Ty Burrell, Max Charles, Ariel Winter, Stephen Tobolowsky, Leslie Mann, Stanley Tucci och Allison Janney gör rösterna i denna 89 minuter långa film. Den rekommenderas från 7 år och släpps 22 oktober 2014. Du kan se trailern här.
 
Handling:
Mr. Peabody är en genial uppfinnare och vetenskapsman som råkar vara en hund. Tillsammans med sonen Sherman ger han sig ut på det mest äventyrliga av äventyr och går en kamp mot klockan. Hinner de reparera historien och rädda framtiden?"
 
Recension:
Herr Peabody & Sherman är en sådan film som är perfekt för unga tittare, men som det räcker gott och väl att se en gång om man är äldre. Den är mysig och har sina underhållande stunder, men det märks att det är en film anpassad huvudsakligen för barn. Herr Peabody & Sherman är extremt klyschig och rätt fånig, men ibland är det just de överdrivna kommentarerna och händelserna som blir underhållande. Dock faller skämten ofta rätt platt och de känns poänglösa.
 
 Vi får se hur Marie Antoinette's kärlek för bakverk påverkade riket.
 
Filmen är väldigt vackert animerad och den ser välgjord ut. När man dessutom ser filmen på blu-ray så är den rent av en fröjd att titta på. Många starka färger, vackra landskap och härliga effekter gör filmen stämningsfull. Och lyckas animeringarna fängsla mig så tror jag definitivt att yngre tittare blir hänförda av filmen.
 
Herr Peabody har byggt en tidsmaskin som för dem till olika tidsepoker.

Rösterna görs av riktigt duktiga skådespelare och jag tycker att de passar karaktärerna mycket bra. Stanley Tucci,   Leslie Mann, Max Charles och de andra lever sig in i filmen och deras prestationer känns äkta. En annan sak jag gillar med filmen är hur den faktiskt är historiskt korrekt (med några undantag). Filmen fick dock rätt många logiska luckor eftersom den tog sig an tidsresor. Tidsresor är väldigt svårt att få helt rätt så det är ju inte särskilt konstigt att allt inte gick ihop i Herr Peabody & Sherman. Därför är det ingenting som jag håller emot den.
 
De åker till Egypten och får en smak av hur livet såg ut förr.

En sak som jag dock störde mig på var att Herr Peabody har svar och lösningar på bokstavligen allt, och det blir tråkigt i längden. Karaktärerna känns aldrig särskilt hotade och som vuxen tittare vet man att Peabody alltid kommer till undsättning. Allt som allt är Herr Peabody & Sherman en lättsam och historiefylld barnfilm med mycket bra animeringar. Tyvärr är den inte lika underhållande för vuxna som för barn, då den inte har särskilt många undangömda meningar, men det är en trevlig och söt film som jag antagligen kommer att se igen.
 
 

Fler paket från igår

Igår gjorde jag ett inlägg om att jag fått två paket, men efter att det publicerats så hann ytterligare två paket komma i brevlådan. Det ena var från Opal bokförlag och det andra hade jag köpt från Tradera.
 
 
Jag fick boken Sveket av Ursula Poznanski. Jag gillar faktsikt denna tyska författare väldigt mycket, och har läst både Erebos och Saeculum. Detta är dock hennes första dystopi så det ska bli väldigt intressant att se vad hon har att bjuda på! Hon brukar oftast skriva väldigt mörkt och mystiskt så jag tror det blir jättebra. Boken har fått betyget 4,2 av 5 på Goodreads, och handlar om Ria som bor i ett perfekt och väldiciplinerat sfärsamhälle, där några ska dödas för att undvika konspiration mot systemet. STORT tack till Opal!
 
 
Sedan köpte jag fyra stycken Ghibli-filmer från Tradera. För er som inte vet så är filmer från Studio Ghibli som en japansk motsvarighet av Disney. Dessa anime-filmer är väldigt populära, och eftersom jag själv aldrig sett anime men älskar animerat så vill jag ge dem en chans. De jag köpte var Min granne Totoro från 1988, Spirited away från 2001, Det levande slottet från 2004 och Lånaren Arrietty från 2010. De kostade mig totalt 190: -, inklusive en frakt på 50: -. De har allesammans fått höga betyg på Imdb (som lägst 7,7 och som högst 8,6).

X-men: Days of Future Past

Fakta:
X-men: Days of Future Past är regisserad av Bryan Singer och har bland annat Jennifer Lawrence, Hugh Jackman, Michael Fassbender, Nicholas Hoult, Ellen Page, Peter Dinklage, James McAvoy, Ian McKellen, Halle Berry och Patrick Stewart i huvudrollerna. Filmen är 126 minuter lång och släpptes 15 oktober 2014. Den rekommenderas från 11 år. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"X-men sänder Wolverine tillbaka i tiden i ett desperat försök att förändra historien och förhindra domedagen för både människor och mutanter."
 
Recension:
WOW. Efter The Wolverine var jag rädd att Days of future past inte skulle hålla måttet, men min oro var helt i onödan. Det är så här en äkta X-men-film ska se ut! Redan vid prologen ryste jag och fick tårar i ögonen just för att den var så sjukt bra gjord.
 
 Det gamla X-men-teamet kämpar mot Sentinelrobotorna.
 
För det första är filmen otroligt skickligt och snyggt utformad. Det syns direkt att den är väl genomtänkt och den har en hel del grymma effekter och ständig episk musik. Gång på gång slog filmen mig med häpnad och jag satt med gåshud genom nästan hela filmen.
 
 För att fixa framtiden skickas Logan tillbaka till det förflutna.

Sedan har vi förstås de obeskrivligt fantastiska skådespelarna. Det är underbart att se alla från originaltrilogin igen och det är extra kul att se det ihopvävt med skådespelarna från First class. Det är otroligt snitsigt gjort och alla skådespelarna utför sina roller exemplariskt. De gamla legenderna som McKellen och Stewart tillför en storslagen touch över filmen, och McAvery, Fassbender, Lawrence och de andra som spelar de yngre karaktärerna ger en klar känsla av utomordentlighet. De både underhåller, berör och håller filmen ständigt spännande.
 
Den otroligt fascinerande Quicksilver introduceras i filmen.

Eftersom Days of future past har med tidresor som krånglar till hur de andra filmerna i X-men-franchisen står till varandra, så kunde den bli lite förvirrande ibland, med en hel del logiska luckor. Men då filmen var så grymt slående och välgjord och... ja, underbar!... så gör det faktiskt ingenting. Dock gillar jag inte riktigt hur den gjorde att de tidigare filmerna känns rätt meningslösa; och jag hade hellre velat att Days of future past vävt ihop dem lite bättre.
 
Det är Mystique som kan komma att påverka allt.
 
Sammanfattningsvis så var Days of future past en riktigt, riktigt imponerande film. Den visar verkligen vart skåpet ska stå och ger tittaren gåshud från början till slut. Jag kommer garanterat se den igen (och igen, och igen) och ser redan otroligt mycket fram emot Apocalypse.
 

Tack 20th Century och DreamWorks!

Idag kom ett paket från 20th Century Fox och ett från DreamWorks Animation Home Entertainment.
 
 
Av 20th Century Fox fick jag första säsongen av Fargo på DVD, med bland annat Martin Freeman (Sherlock) och Billy Bob Thornton (Armageddon) i huvudrollerna. Det är en crime/drama-serie som jag länge velat se. Den har fått betyget 9,1 på Imdb och släpps 22 oktober 2014.
 
 
Sen fick jag Herr Peabody & Sherman på BD av DreamWorks. Jag tycker att den verkar rätt gullig och jag har faktiskt hört mycket gott om den. Den har fått betyget 7,0 på Imdb och släpps även den 22 oktober 2014.

STORT TACK till 20th Century Fox och DreamWorks!

The Wolverine

Fakta:
The Wolverine är regisserad av James Mangold med Hugh Jackman, Tao Okamoto, Rila Fukushimam Hiroyuki Sanada, Svetlana Khodchenkova och Hal Yamanouchi i huvudrollerna. Filmen är 126 minuter lång och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2013. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Efter händelserna i X-men: The Last Stand reser Logan till Japan. Han möter även en bekant person från sitt förflutna, Ichiro Yashida, som han räddade livet på under andra världskriget. Yashida erbjuder på sin dödsbädd Logan en chans att bli dödlig, men Logan tackar nej. Men en dag visar det sig att Logan har blivit dödlig, för under en strid på Yashidas begravning kan han inte hela sig själv. Sårbar för första gången och pressad till det yttersta ställs Logan inte bara mot dödligt samurajstål utan tvingas även brottas med sin egna odödlighet. En kamp som för evigt kommer förändra honom."
 
Recension:
Jag är ett riktigt stort fan av X-men filmerna. Jag älskar till och med dem som fått väldigt hård kritik, som The Last Stand och Origins: Wolverine. Men jag är sjukt besviken på The Wolverine och det är nästan så att jag önskar att jag inte sett den. Inte för att den var fruktansvärt dålig, utanför att den förstörde franchisen som jag länge varit ett fan av. The Wolverine är utan tvekan den sämsta X-men filmen hittills, och jag känner att den inte alls passar in bland resten.
 
Är det fysikaliskt möjligt att slåss på ett tåg som går 500 km/h? Nej? Nej.

För det första är filmen rätt tråkig. Actionscenerna är bra gjorda och småspännande, men filmen är väldigt stillsam, vilket tråkade ut mig. Dessutom finner jag inte berättelsen det minsta trovärdig och det finns otroligt många logiska luckor som lämnade mig förvirrad. Inte heller förstår jag ormkvinnans motivering och finner henne helt malplacerad.
 
Ormkvinnans motiv och ursprung förblir i det dolda.
 
Tyvärr är The Wolverine också väldigt klyschig. Den har en hel del typiska Hollywood-filmkommentarer, men också en framtvingad och fullständigt meningslös kärlekshistoria. Jag älskar romansen Logan hade mellan Jean och Kayla, men kärlekshistorien mellan Logan och Mariko är bara överflödig, ömklig och outhärdlig. Det finns ingen passion eller ens någon mening med den och det gör snarare att Logans kärlek till Jean smutskastas.

Trots att Famke Janssen är fantastisk så stör Jeans uppträdande.
 
Och på tal om Jean. Jag älskar Famke Janssen (Taken, Hemlock Grove) som spelar Jean Grey i X-men filmerna, men till och med jag tycker att drömmarna och illusionerna som Logan hade om henne är otroligt störande och lamt. Med det sagt så vill jag också påpeka att filmen är väldigt platt, både när det kom till skådespelarna och handlingen. Det är egentligen bara Hugh Jackman (Prisoners, Les miserables) som visar sin begåvning.
 
Actionscenerna gör att intresset hålls kvar.

Ett stort plus är dock att animeringarna och effekterna är välgjorda och riktigt snygga. Det enda på den fronten som jag inte gillade var CGI-silversamurajen som såg löjlig ut. Allt som allt är The Wolverine acceptabel som film, men helt klart en underkänd del i X-men franchisen. Jag hoppas verkligen att Days of future past visar vart skåpet ska stå.
 
 

The Bourne Legacy

Fakta:
The Bourne Legacy är den fjärde filmen i Bourne-serien. Filmen är regisserad av Tony Gilroy och i huvudrollerna får vi se Jeremy Renner, Scott Glenn, Donna Murphy, Joan Allen och Rachel Weisz. Den spelades in 2012, rekommenderas från 15 år och är 135 minuter lång.
 
Handling:
"Aaron Cross liv står på spel på grund av händerlserna i de första tre filmerna. Han slår följe med Marta Shearing och försöker desperat att vinna mot dem som jagar dem."
 
Recension:
Den här filmen har fått mycket hat, men ärligt talat anser jag att det är en av de bättre Bourne-filmerna. Jag tror att om "Bourne" inte vore med i titeln, så skulle detta vara en populär actionfilm. Den är välgjord, har många bra stuntscener och skådespelarprestationerna är riktigt bra. Jag tycker faktiskt att det inte finns någon större anledning att klanka ner på filmen.
 
Jeremy Renner presterar över förväntan.
 
The Bourne Legacy har betydligt mycket mer action än de tidigare filmerna och jag tyckte att den var mycket mer spännande än dem. Jag kände att jag brydde mig om karaktärerna och jag var genuint intresserad av det som hände på skärmen. Huvudrollerna spelas av två riktigt starka skådespelare som definitivt presterar på topp. Jeremy Renner (American hustle) är kanske ingen actionkung som Liam Neeson, men han klarar av sin roll som Aaron Cross riktigt bra. Den som presterar bäst i filmen är dock Rachel Weisz (The mummy) som spelar sin karaktär på ett mycket trovärdigt sätt.
 
Marta är den första kvinnliga karaktären i Bourne-serien som jag bryr mig om.

Det jag också gillade med filmen var att Bourne kändes väldigt närvarande, trots att han inte är med alls. Allt som allt tycker jag att det var en bra actionfilm och jag kan tänka mig att se den igen. Den var spännande, välgjord och spelas av otroligt duktiga skådespelare. The Bourne Legacy är alldeles för nedvärderad.
 
 

Favorit i repris

Precis som igår kom två paket i dagens brevlåda; och även idag var ett av dem egenbeställt från Cdon. Det andra kom från bokförlaget Gilla Böcker.
 
 
Jag fick två böcker av David Levithan från Gilla Böcker. De är Världens viktigaste kyss och Jag, En
 
Världens vitkigaste kyss släpps denna månad och handlar om Harry och Craig som bestämt sig att slå världsrekordet i  längsta kyss. Neil och Peter följer kyssen på nätet, och funderar över sitt eget förhållande. Ryan och Avery är på sin första dejt och samtidigt rasar Coopers liv samman. Runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten.

Jag, En handlar om En som varje dag vaknar upp i en ny kropp och ställs inför nya sammanhang, ny familj, nya vänner. Men ingenting varar, ingenting får någon fortsättning. Om man byter kropp varje dag är det svårt att verkligen lära känna någon, och omöjligt att hitta kärleken. Ändå är det precis vad som händer. En blir handlöst förälskad i Rhiannon, som är tillsammans med Justin, vars kropp En lever i för en dag.

Jag tycker båda böckerna verkar vara riktigt starka och tankeväckande, och jag ser mycket fram emot att läsa dem! STORT tack till Gilla Böcker!
 
 
Eftersom jag fick Days of future past på BD för några dagar sedan kände jag att jag behövde skaffa hem resten av X-men filmerna på blu-ray (trots att jag redan har de fem första filmerna på DVD). Den enda jag inte hade sedan tidigare var The Wolverine. Jag avgudar dessa BD-omslag och är riktigt lycklig just nu!
 
 
Det ser riktigt snyggt ut i hyllan nu och jag är otroligt glad över att min X-men samling är komplett. Jag ska göra av mig med mina DVD-exemplar (säljer antagligen på Tradera) och istället njuta enbart av dessa. Filmerna kostade mig totalt 325: - (inkl. frakt). Alltså ca 49: - styck.

Berättelser om en (inte så) talangfull popstjärna

Fakta:
Berättelser om en (inte så) talangfull popstjärna är den tredje delen i Nikkis dagbok-serien skriven av Rachel Renée Russell. Boken publiceras av Modernista bokförlag och är 311 sidor lång.
 
Handling:
"Vi får följa fjortonåriga Nikki Maxwell som i text och teckningar skildrar sitt dagliga liv med alla dess utmaningar. Hon skriver om sina vänner, förälskelser, om sin familj och om att lyckas eller inte lyckas bli popstjärna."
 
Recension:
Berättelser om en (inte så) talangfull popstjärna är, precis som de tidigare böckerna i serien, en otroligt söt och mysig bok. Den är smått underhållande och otroligt lättsam att läsa. Det tar inte länge förren man tagit sig igenom de 311 sidorna.
 
 
Jag gillar verkligen stilen på böckerna; att de är skrivna helt i dagboksform och även har med illustrationer så som exempevis seriestrippar. På något sätt levandegör det boken och Nikki som karaktär blir mer förstålig. Hade det varit en "vanlig" bok hade jag dock inte gillat henne alls. Hon är irriterande, fånig, väldigt omogen och bortskämd. Men på något sätt fungerar det ändå; just tack vare den annorlunda skrivtekniken.
 
Nikkis dagbok-serien är perfekt för unga läsare, i åldrarna 9-13 år. Jag tror att den är rätt lätt för de i yngre skolåren att relatera till, och det är som sagt en underhållande läsning även för vuxna. Jag kommer självklart att läsa fortsättningen; Berättelser om en (inte så) graciös isprinsessa.
 


Två paket i brevlådan

Idag kom två paket i brevlådan; ett från Modernista bokförlag och ett egenbeställt från Cdon.
 

Boken jag fick var Champion av Marie Lu; alltså den sista delen i Legend-trilogin. Jag ser fram emot att se hur allt avrundas. STORT tack till Modernista!
 
 
Jag köpte den andra säsongen av Nashville (den kostade mig 119: -). Jag älskade verkligen första säsongen och grät rätt mycket till slutet, så jag är riktigt taggad över att se fortsättningen! Nashville har potential till att bli en riktig favorit! Du kan läsa min recension för första säsongen här.
 
 
Jag köpte även fjärde säsongen av Glee (den kostade mig 119:- även den). Jag har sett de tre första säsongerna och äger även den femte, men vill såklart se dem i ordning! Serien har gått lite upp och ner men jag gillade verkligen den tredje säsongen så jag är nyfiken på vad som kommer att hända härnäst. Du kan läsa mina recensioner för Glee här.
 

Sedan köpte jag även den sjunde säsongen av The Big Bang Theory (den kostade mig 183: -). Jag älskade de fyra första säsongerna sjukt mycket och blev rätt besviken på femman och sexan, men serien är fortfarande riktigt bra och jag ser fram emot att se mer av underbara Sheldon. Du kan läsa mina recensioner för The Big Bang Theory här.
 

Så det var riktigt glädjande innehåll i dagens brevlåda. Totalt kostade serierna mig 450: - (inkl. frakt på 29: -). Jag ser mycket fram emot att se dem allesammans.

The One

Fakta:
The One är den tredje delen av fem i The Selection-serien av Kiera Cass. Den är 323 sidor lång och baserar en tv-serie med samma serienamn.
 
Handling:
"When she was chosen to compete in the Selection, America never dreamed she would find herself anywhere close to the crown - or to Prince Maxon's heart. But as the end of the competition approaches, and the threats outside the palace walls grow more vicious, America realizes just how much she stands to lose - and how hard she'll have to fight for the future she wants."
 
Recension:
The One är en bok med väldigt många brister, men jag kan inte undvika att älska den ändå. The Selection och The Elite var båda två fantastiska, och kanske är det därför som jag är besviken på The One, men den nådde helt enkelt inte upp till mina förväntningar. Boken hade några rätt tråkiga scener och Cass fokuserar mycket på rebellerna istället för karaktärerna och romantiken. Boken blev dock bättre halvvägs igenom och jag satt som fastklistrad vid sidorna och kunde inte sluta läsa förren boken var slut.

The One är som sagt den sämsta i triligon, men den är fortfarande fullt acceptabel. Den var otroligt vacker och söt, och jag älskade de romantiska scenerna mellan America och prins Maxon. Dock var det onödigt mycket drama med i boken. Maxon, Aspen och America hade väldigt många bekymmer som allesammans skulle kunna lösas med simpel kommunikation och ärlighet. Jag störde mig ofta över hur svag America har blivit som karaktär, och jag tycker verkligen inte att hon är värd att kämpa för.

Boken är väldigt klyschig och allting löses alldeles för enkelt och snabbt närmare slutet. Jag har inget problem med lyckliga slut, men jag vill ha en logisk och välgrundad väg dit också. Många av händelserna kändes som småfåniga sammanträffanden. Men The Selection är verkligen en underbar dystopisk serie och även The One lyckades få mig att le stort.
 
Kiera Cass är en gudinna när det kommer till skrivande och det är omöjligt att inte bli beroende av serien. Jag kommer definitivt att läsa de två sista böckerna i serien, och hoppas att de är minst lika bra. Jag längtar tills tv-serien som baseras på böckerna släpps och kan bara säga att jag rekommenderar The Selection varmt. Det är en av mina favoritserier.
 


STORT tack till 20th Century!

Idag kom en Blu-ray film av 20th Century Fox. Det är en film jag velat se riktigt, riktigt länge, nämligen X-men: Days of future past! Jag har älskat alla tidigare X-men filmerna och därför är jag väldigt taggad över att se den. Filmen har dessutom fått riktigt bra kritik.
 
 
Innan jag ser filmen ska jag dock försöka skaffa hem resten. I min filmhylla finns just nu alla X-men filmerna förrutom The Wolverine, så den vill jag se först. Dessutom har jag filmerna på DVD, så jag vill också skaffa hem dem allesammans på BD så att det ser snyggt ut i hyllan. Filmerna kostar 99:  styck så det blir ju en rätt stor kostnad.
 
X-men: Days of future past släpps 15 oktober 2014 och kommer att kosta 199: - på BD och 149: - på DVD.

En sak som gör mig lite extra hypad är att denna film blir min 600:e film! Det låter kanske inte så mycket, men för mig känns det väldigt speciellt och jag är glad över min filmsamlings tillväxt. 

STORT tack till 20th Century Fox!
 

Saving Private Ryan

Fakta:
Saving Private Ryan är en krigsfilm regisserad av Steven Spielberg med bland annat Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel, Matt Damon och Jeremy Davies i huvudrollerna. Filmen spelades in 1998 och rekommenderas från 15 år. Den är 169 minuter lång och du kan se trailern här.
 
Handling:
"6 juni 1944. Dagen D. De allierade sätter in den största invasionen i den militära historien samtidigt som hela Europa håller andan. Men samtidigt som enorma massor stormar in över stränderna, får en liten grupp soldater ett uppdrag: att hämta hem menige James Ryan. Kapten John Miller och hans manskap riskerar livet för att rädda en enskild person, och allt efter som uppdraget blir mer och mer riskfyllt, börjar de ifrågasätta motiven."
 
Recension:
Saving Private Ryan är en riktigt bra krigsfilm, men helheten når tyvärr inte ända upp. Jag fastnade inte riktigt för karaktärerna och berördes inte så som jag trott att jag skulle. Halvvägs igenom var filmen inte särskilt spännande längre, utan byggdes endast upp av att vara lärdomsfull och realistisk. Dessa är två riktigt viktiga egenskaper när det kommer till krigsfilmer, men jag saknade en känsla av "det".
 
En grupp soldater beger sig ut för att hämta hem menige Ryan.

Filmen är väldigt högljudd och som säkert alla här förstår så skjuts det mycket i den. Saving Private Ryan är välgjord och genomtänkt; effekterna är superb och skådespelarprestationerna är perfekta. Dock fann jag handlingen bristfällig och jag kände inte att konceptet berörde mig. Dessutom skakade kameran mycket och ofta var det riktigt svårt att hålla reda på vem som var på vilken sida i striderna
 
Filmen är väldigt realistisk men dessvärre inte särskilt känslosam.

Saving Private Ryan är alltså en fantastisk och episk krigsfilm som alla borde se, men den fungerar inte riktigt lika bra som drama. Trots att den inte är lika bra som exempelvis krigsdramat The flowers of war, så är skådespelarna så pass duktiga och effekterna så pass bra att jag ändå gillade filmen starkt och definitivt kan tänka mig att se den igen.



Sons of Anarchy, säsong 3

Fakta:
I den tredje säsongen av Sons of Anarchy får vi se Charlie Hunnam, Katey Sagal, Dayton Callie, Kim Coates, Ryan Hurst, Maggie Siff, Ron Perlman och Ally Walker i huvudrollerna. Säsongen är 540 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den spelades in 2010 och rekommenderas från 15 år. Den släpps av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Kaos och förvirring råder när Jax nyfödde son kidnappas och Gemma åker dit för mord. När brödraskapet splittras brottas Jax med faderns arv, klubbens framtid och familjens öde."
 
Recension:
Sons of Anarchy var en serie som jag inte trodde att jag skulle gilla, men den var inte som jag väntat mig och nu är den en favorit. Den tredje säsongen var, precis som sin föregångare, otroligt stark. Tittaren får lära känna karaktärerna bättre och de visar att de har djup och många olika sidor man inte kände till tidigare. Säsongen hade med några riktigt tråkiga scener med långdragna och klyschiga samtal, men de kompenserades med mörka och riktigt starka intriger.
 
MC-gänget SAMCRO leds av Clay och hans fru Gemma.
 
Själva konceptet tycker jag inte är riktigt lika intressant som förra säsongens, då denna kretsar kring Abel. Dock utförs allt på ett sådant proffsigt sätt att det inte gör någonting. Skådespelarna är rent av fantastiska. Karaktären Gemma är fortfarande en stor favorit; och största anledningen är tack vare Sagal som är storartad. Men jag måste ge en stor eloge till underbara Ally Walker, som spelar agent June Stahl. Hennes prestation var en av de bästa jag sett på väldigt länge, och jag såg alltid fram emot hennes scener.
 
Ally Walkers prestation som agent June Stahl är chockerande bra.

Denna säsong av Sons of Anarchy var en konstant berg- och dalbana mellan halvtråkiga scener och så otroligt intensiva och spännande stunder att det var svårt att sitta still. Ett favoritavsnitt från säsongen är för mig "NS"; där manuset var otroligt välskrivet och skådespelarna presterade på topp. Jag ser mycket fram emot att se fortsättningen och är definitivt belåten med säsongen då den både underhöll och berörde.
 
 

Gran Torino

Fakta:
Gran Torino är en film regisserad av Clint Eastwood, med han själv, Christopher Carley, Bee Vang och Ahney Her i huvudrollerna. Filmen spelades in 2008 och rekommenderas från 15 år. Den är 111 minuter lång och du kan se trailern här.
 
Handling:
"Walt Kowalski har precis blivit änkling och hans barn vill att han flyttar till ett äldreboende. Walt vill inte flytta även om han tycker att det bor väl många "non Americans" i kvarteret. Walt har speciellt svårt för asiater sedan han slogs mot dem i Koreakriget. Konflikterna eskalerar då grannpojken Thao försöker stjäla hans älskade bil, en Gran Torino från 1972. Det visar sig att det ligger ett gäng bakom stölden; Walt blir lite av beskyddare för Thao och blir indragen och själv måltavla för gängbråken."
 
Recension:
Jag blev glatt förvånad över Gran Torino. Jag hade trott att det skulle vara en typisk actionfilm med mycket skjutande och lite handling. Men istället fick jag se en lärdomsrik feel-good film. Gran Torino är en mycket annorlunda actionfilm som både får tittaren att skratta och känna empati för karaktärerna. Vissa delar tycker jag påminner om feel-good komedin The way way back.
 
Walts fru går bort och lämnar honom ensam.

Filmen är realistisk och det känns som att det som sker är trovärdigt i vårt nuvarande samhälle. Det jag verkligen älskar med filmen är hur den lyckas vara vacker, och ta upp vänskap och familj som viktiga huvudämnen. De flesta actionfilmerna hoppar över de delarna för att fokusera på slagsmålen och bovarna, men Gran Torino lyckas få med helheten på ett riktigt snyggt sätt.
 
Vänliga Sue bjuder in Walt till middag i deras hem.

Först reagerade jag en hel del på det grova språket som används i filmen; med många svordomar och rasistiska termer. Men efter ett tag vande jag mig och det kändes faktiskt viktigt för filmens totalitet. Det gör att den känns mer realistisk och ärligt talat står det för mycket av underhållningen.
 
Som veteran från Koreakriget är Walt en naturlig beskyddare.

Huvudrollen, som spelas av Eastwood, är någon jag först ogillade men det visade sig att han är en otroligt stark karaktär som verkligen kan stå för sina åsikter. En extra stor eloge ska också ges till Bee Vang och Ahney Her, som båda två utförde förträffliga prestationer. Tillsammans med Eastwood lyckades de verkligen beröra mig.
 
Ett brott är början till en oförglömlig vänskap.
 
Allt som allt var Gran Torino en riktigt bra film. Den var spännande utan att actionen tog överhanden, och lyckades inge en känsla av värme och hemtrevlighet. Jag skulle snarare kallade det för en feel-good drama än en actionfilm.  Karaktärerna spelas av riktigt duktiga skådespelare och filmen är otroligt välgjord. Gran Torino rekommenderas starkt.
 
 

Suits, säsong 1

Fakta:
I första säsongen av Suits får vi se Gabriel Macht, Patrick J. Adams, Rick Hoffman, Meghan Markle, Sarah Rafferty och Gina Torres i huvudrollerna. Säsongen är 527 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den spelades in 2011 och rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"Harvey Specter är en av New Yorks mest ryktbara affärsjurister och specialist på att avsluta särskilt komplicerade fall. När Harveys befordran kräver att han rekryterar någon med juridikexamen från Harvard, väljer han Mike Ross. Det enda problemet är att Ross egentligen inte har någon examen. Detta blir deras gemensamma hemlighet, och de måste nu förlita sig på Ross fotografiska minne och sinne för bedrägerier, för att fasaden inte ska krackelera."
 
Recension:
Jag gillade faktiskt de första avsnitten av Suits; där Mike Ross inte riktigt kommit in i advokatlivet ännu. Det var underhållande och lärdomsrikt. Dock var avsnitten efter det inte särskilt bra. Det är väldigt synd att serien är så långsam och tråkig. Kanske är det bara jag som inte finner juridik särskilt intressant, men jag blev otroligt uttråkad av serien.
 
Vi får följa ett gäng kostym-nissar på jakt efter sanningen.

Dock fanns det några charmiga avsnitt och jag måste ändå medge att skådespelarna är talangfulla. Jag gillar karaktärerna och deras samspel med varandra, och skådespelarprestationerna känns realistiska och äkta. Den enda jag egentligen inte gillar är Rick Hoffman; vars uppsyn får mig att rysa av obehag. Men de andra skådespelarna kompenserar stort för honom, och även gästskådespelarna var duktiga. Extra plus till Sarah Rafferty som stod för mycket av humorn.
 
Alla nissarna ser upp till Jessica Pearson; en av ledarna på Pearson Hardman Specter.

Fallen kunde bli intressanta men jag är en sådan tv-tittare som hellre vill se något roligt eller actionfyllt. Just juridiken i sig blev väldigt platt för mig. Det kändes som att inget liksom hände eller förde handlingen framåt. Däremot gillade jag serien betydligt bättre när den inte utspelade sig i arbetslokalerna; som när den fokuserade på karaktärernas privatliv och relationer till varandra.

Det finns alltid någon man inte gillar i serier; och Louis Litt är definitivt denna i Suits.
 
Sammanfattningsvis så var första säsongen av Suits acceptabel, men jag är tveksam till om jag kommer att fortsätta att följa serien. Den var för stillsam för min smak och jag kom på mig själv att fokusera på annat än tv-skärmen. Men ändå är jag nyfiken på hur det kommer att gå för Ross och Specter, så det kanske blir att jag plockar upp andra säsongen någon gång.

 

Mellody Looh - Födelsemärket

Fakta:
Mellody Looh - Födelsemärket, är Gabriella Kjeilens debutbok. Den är 361 sidor lång och släpps av författarens egna förlag; Poopuu förlag.
 
Handling:
"Märket på Erikas hals har alltid fått henne att känna sig annorlunda. När hon får veta att jorden inte är hennes hem och återvänder till planeten Lavida, en planet befolkad av varelser hon bara trott fanns i sagorna, hoppas hon på att äntligen få passa in. Men trots att hon har formskiftarnas märke verkar det inte vara det hon är. Krafterna hon bär inom sig är allt för mörka. Dessutom dras hon till en av de förvisade vampyrerna. Hon kastas in mitt i en uråldrig strid mellan ont och gott där det är svårt att skilja vän från fiende, med ett öde som väger tungt på hennes axlar. De vill att hon väljer sida. Ett val som visar sig vara svårare än hon trott."
 
Recension:
Mellody Looh - Födelsemärket började riktigt bra. Jag fastnade verkligen för prologen och gillade hur man kastades rätt in i handlingen. Dock blev boken snabbt väldigt överdriven och orealistisk. Misstolka mig inte; jag älskar fantasyböcker, men då ska det övernaturliga kännas trovärdigt. Själva fantasydelen i Födelsemärket kom in för snabbt för min smak och det kändes overkligt. Jag fann för många sammanträffanden och läsningen kändes helt enkelt inte övertygande. Det kändes som att Kjeilen ville ha med för mycket, och det blev helt enkelt överdrivet med både nya planeter, teleporteringar, klassiska övernaturliga varelser, en kungafamilj osv. Det hade varit bättre att fokusera på en av de sakerna, eller åtminstone tona ner det lite.

Boken i sig består av rätt typisk fantasy; med kamper mellan ont och gott, övernaturliga varelser som féer och vampyrer, och såklart bad boy-kärleksintresset. Eftersom det var sådant jag läst om hundratals gånger tidigare så fastnade jag inte riktigt för läsningen. Boken kunde bli småspännande ibland, men på grund av att den inte var unik så blev den också tråkig. Karaktärerna var inte några jag kunde relatera till och boken kändes klyschig.

Läsningen var dock inte så dålig som det kanske nu låter. Egentligen så var boken bra, grejen är just att jag läst liknande alldeles för många gånger. Jag vill ha något nytt och fräscht; inte en i mängden. Jag gillade bokens början och slut och är faktiskt nyfiken på fortsättningen. Jag vill definitivt läsa mer av Kjeilen i framtiden och tror att hon kan utvecklas mycket. Hon behöver bara få sin egna unika touch på böckerna, arbeta på karaktärerna och jobba på trovärdigheten.
 
 

Sons of Anarchy, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av Sons of anarchy får vi se Charlie Hunnam, Katey Sagal, Mark Boone Junior, Kim Coates, Theo Rossi, Maggie Siff, Dayton Callie och Ron Perlman i huvudrollerna. Säsongen är 540 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den spelades in 2009 och rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"Medlemmarna i SAMCRO står inför en kallblodig fiende som inte skyr några medel för att få bort dem från Charmig. När Jax och Clay ryker ihop riskerar klubben att förgöra sig själv inifrån."
 
Recension:
Jag var inte särskilt förtjust i den första säsongen av serien. Jag tyckte den var rätt tråkig för att vara ärlig. Men säsong 2 av Sons of anarchy motbevisar min känsla av att det inte var en serie för mig. Det är en riktigt stark säsong som får mig att vilja se mer av serien direkt. Säsong 2 är en stor förbättring från den föregående.
 
Relationen mellan Jax och Tara fortsätter att blomstra.

Säsongen är förvånadsvärt bra gjord och varje avsnitt är riktigt spännande. Karaktärerna djupnar och med skillnad från första säsongen så började jag som tittare att bry mig om vad som hände med karaktärerna. Det finns en helt annan känslomässig påverkan och jag sveptes lätt med i allt som hände. Säsong 2 av Sons of anarchy är betydligt mycket mörkare och tar fram tuffa ämnen som våldtäkter, kidnappningar och mord. Och det görs på ett sådant snyggt sätt att det både blir riktigt spännande och berörande att se.
 
I säsong 2 är Gemma (Katey Sagal) i fokus.

Mina favoritskådespelare i serien är Katey Sagal som Gemma, och Ally Walker som June. De är båda två grymma. Dock växer faktiskt Charlie Hunnam och Maggie Siff för mig. Hunnams karaktär Jax visar sina mer sårbara sidor medans Siffs karaktär Tara blir tuffare, vilket verkligen fascinerar mig att se. Jag tror att anledningen till att Sagal och Walker är mina favoriter är för att de båda två spelar riktigt starka och självständiga kvinnor, som inte räds att göra det yttersta. Och de gör ett lysande jobb med att portättera sina karaktärer och göra dem levande. På killfronten är Theo Rossi och Johnny Lewis de jag finner mest underhållande.
 
SAMCRO sviker inte sina bröder; de kämpar för varandra.

Tack vare denna säsong så börjar jag förstå varför Sons of anarchy är så populär. Jag gillar att tempot har blivit högre och att spänningen har ökat, men ett stort plus är just att karaktärerna känns mer levande. Jag är sjukt taggad att se säsong 3 och hoppas att serien fortsätter att utvecklas som den gjort hittills. Detta kan bli en ny favorit.
 
 
 

Little House on the Prairie, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Little house on the prairie får vi se Michael Landon, Karen Grassle, Melissa Gilbert, Melissa Sue Anderson och Sidney Greenbush i huvudrollerna. Säsongen är 1139 minuter lång och består av 24 avsnitt. Den spelades in 1974 och rekommenderas från 7 år. Serien består av nio säsonger.
 
Handling:
"Familjen Ingalls lämnar deras hur i Wisconsin och flyttar till västern, med målet att finna ett nytt ställe att kalla hem. De slår sig ner på en gård precis utanför Walnut Grove. För att kunna försörja familjen tills han kan skörda, tar Charles Ingalls sig an flera jobb och blir en värdefull samhällsmedlem. Barnen Mary och Laura börjar i skolan för första gången, medan mamman Caroline tar hand om hemmet och lillasystern Carrie."
 
Recension:
Jag brukar inte vara ett särskilt stort fan av äldre filmer och serier, med några få undantag. Men jag gillar faktiskt Little house on the prairie och kan definitivt tänka mig att fortsätta följa serien. Little house on the prairie är en otroligt söt serie som får mig att vilja leva på den tiden. Den visar hur mycket världen har förändrats genom att realistiskt skildra hur samhället såg ut då. Jag blev helt hänförd av den annorlunda vardagen som visades i säsongen.
 
Familjen Ingalls flyttar till västern.
 
Det finns en otroligt trevlig samlevnad i serien, och relationerna som karaktärerna har till varandra är fantastiska. Jag får en slags frihetskänsla av se på Little house on the prairie. Man arbetade för att få mat på bordet, hade lösa hundar, inga bilar eller telefoner och alla människor var mycket mer hövliga. Det fanns helt enkelt en annan gemenskap med ett annat bemötande; och serien lyckas verkligen få fram den känslan.
 
Tillsammans med barnen sköter frun Caroline och maken Charles sin nya gård.

Men trots att serien har en hel del charm så finns så klart några nackdelar. Eftersom den har några år på nacken så känns den ibland småfånig och överdramatisk. Det kan gälla reaktionerna när någon svär, eller dramatiken som uppstår om någon blir förkyld. Självklart var det allvarliga saker på den tiden, men att se sådant nu blir snarare komiskt än spännande.
 
Karaktärerna känns fria jämfört med människor idag.
 
Som helhet så är Little house on the prairie en lyckad serie som verkligen är mysig. Det värmer att se på den och det är väldigt intressant att få följa familjen Ingalls vardag. Skådespelarna gör sina roller bra och trots att många av replikerna är väldigt klyschiga så tycker jag att deras prestationer är över förväntan. Det finns några småtråkiga avsnitt, men jag vill definitivt fortsätta följa serien.
 
 

The Empress

Fakta:
The Empress, som också går under namnen The banquet, Legend of the black scorpion och Ye Yan, är en film som regisserades av Feng Xiaogang 2006. I huvudrollerna får vi se Ziyi Zhang, You Ge, Daniel Weu och Xun Zhou. Filmen är 131 minuter lång och rekommenderas från 15 år. The empress baseras på Hamlet
 
Handling:
"Det går en blodbesudlad väg till tronen i de Fem Dynastiernas epok. En ung kejsarinna styr över ett rike som slits söder av krig och uppror. Den enda man som kan förinta henne, är också den enda hon någonsin älskat. Han valde hämnden - hon makten. Hela imperiets existens står och faller med deras odödliga kärlek till varandra."
 
Recension:
Jag har av någon anledning alltid trott att jag älskar asiatiska filmer. Men The empress bevisar en gång för alla att jag snarare älskar amerikanskt influerade asiatiska filmer, som exempelvis Memoairs of an geisha och The flowers of war. Jag tycker att The empress hoppade alldeles för mycket mellan scenerna och jag hade väldigt svårt att förstå hur allt hängde samman. För mig var det snarare slumpmässigt valda scener, och det blev väldigt svårt att förstå handlingen.
 
Kejsarinnan styr sitt rike med hjälp av terror.

Filmen har många stridsscener och det är mycket fejkblod inblandat. Actionscenerna är också präglade av övernaturligt långa hopp och slowmotion-strider. Filmen har använt samma kung fu-koreograf som använts i bland annat The matrix och i Kill bill, och det syns faktiskt på stilen.
 
Kärleken blommar, men har sitt pris.

Filmens starkaste element är hur vacker den är; både språket och miljön. Den är trots allt riktigt snyggt gjord. Dessutom har den en hel del riktigt begåvade skådespelare. En personlig favorit för mig är Ziyi Zhang (Memoairs of an geisha, Hero). Det är riktigt synd att jag helt enkelt inte förstod mig på The empress, för det känns som att den hade hyfsat stor potential. Jag hade hoppats på att den skulle bli lika bra som The flowers of war, men tyvärr blev jag mycket besviken.
 
 

The Vampire Diaries, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av The Vampire Diaries får vi se Nina Dobrev, Paul Wesley, Ian Somerhalder, Steven McQueen, Candice Accola, Kat Graham, Zach Roerig, Michael Trevino och Michael Malarkey i huvudrollerna. Säsongen är 886 minuter lång och består av 22 avsnitt. Den släpptes 22 september 2014 och rekommenderas från 15 år. Serien baseras på böckerna av L. J. Smith och skapas av Julie Plec.
 
Handling:
"På Whitmore College finner Elena nya äventyr och nya vänner. Men kända ansikten börjar snart dyka upp. När Stefan, Katherine och deras dubbelgångare utmanar ödet, stiger antalet döda studenter - ett tecken på att mäktiga krafter härjar på campus. Kampen fortsätter när våra hjältevampyrer kämpar för sin överlevnad och för Mystic Falls slutliga öde."
 
Recension:
The Vampire Diaries är en serie som jag är sjukt kluven till. Jag älskade de tre första säsongerna, men den fjärde säsongen förstörde nästan allt. Denna säsong har inte återgått till att bli lika bra som de första säsongerna - och det tror jag inte heller att serien någonsin kommer att göra - men den var definitivt inte lika dålig som sin föregångare. Nu är serien snarare en guilty pleasure än en favorit.
 
Tjejerna har klarat av gymnasiet och börjar på college.

Jag börjar med det negativa så att jag har det överstökat. Säsongen hade alldeles för många logiska luckor; för många sammanträffanden, lösa trådar och saker som helt glöms bort och aldrig förklaras. Det är sådant jag verkligen kan störa mig på; att något löser sig alldeles för lätt. Inte nog med att det gör mig som tittare aningen förvirrad, utan det gör också att den känns slarvigt genomförd.
 
En ny varelse, kallad vandrare, dyker upp.

Säsongen är också enformig, överdriven, väldigt förutsägbar och klyschig. Det känns som att Julie Plec vill ha allting med i serien; och det blir helt enkelt för mycket. Det finns en hel del slumpmässiga handlingsparalleller och varelser som plötsligt dyker upp ur tomma intet och det känns som att Plec börjar få idébrist. Ett som är säkert är att jag tröttnat på alla återuppståndelser och dubbelgångare. Enligt mig ska det som har dött förbli dött, men den regeln följer inte The Vampire Diaries; vilket gör att man till sist inte bryr sig. Som tittare har man lärt sig att majoriteten kommer tillbaka från de döda, och det tar kål på spänningen. Och på tal om dubbelgångare; det var interssant så länge det bara var Dobrev som spelade dem; men det blev för överdrivet när även Wesley fick spela flera.
 
Undrar om serien inspirerats av Game of Thrones-citatet "what is dead may never die"..?

Säsongen är också extremt upprepande. Inte nog med att man får vara med när karaktärerna återberättar för varandra scener som precis hänt, utan vi får bokstavligen se samma scener som i tidigare säsonger, i form av minnen och drömmar, och det är rätt störande. Hade det bara varit korta glimtar; visst. Men nu gäller det flera minuter där vi får se saker vi redan upplevt.
 
Paul Wesley går i Dobrevs fotspår och spelar tre karaktärer i säsongen.

Jag stör mig tyvärr också på huvudkaraktären Elena. För det första kretsar säsongen alldeles för mycket kring henne. I tidigare säsonger kände jag ändå att perspektiven fördelades jämt, men denna handlar egentligen endast om hur allt påverkar Elena. Och det jag stör mig på är hur hon har gått från oskyldig och moralisk till en mesig hycklare. Dock spelar Dobrev henne såpass bra att jag ändå förlåter Elenas brister.
 
Vi får se en glimt av Elenas "happily ever after".

Jag vill också ta upp att det hela tiden dyker upp nya bovar, vilket stör mig lite. Varje säsong har en egen bov och boven från den gamla säsongen blir antingen mesig eller dödad. Mer finns det inte att skriva om det och nu finns bara en negativ sak kvar; innan jag går över till det positiva. Den första halvan av femte säsongen var ärligt talat rätt tråkig, men sedan blev den betydligt bättre. Och trots allt negativt så gjorde de positiva delarna att jag faktiskt gillade säsongen rätt mycket.
 
Bonnies och Jeremys relation till varandra djupnar ytterligare.

Skådespelarna är rent av fantastiska. Somerhalder, Wesley, Accola och Graham är allesammans riktigt begåvade, men den som egentligen gör att skådespelarprestationerna får en WOW-känsla är Nina Dobrev. Hon har en fantastisk talang och är det så att seriens händelser inte berör dig så lovar jag att Dobrev ändå lyckas. Det är tack vare henne som jag faktiskt grät två gånger till säsongen (avsnitt 15 och 22), trots att jag egentligen inte brydde mig om vad som hände. Trots att hon spelar tre personer i denna säsong, så tänker man faktiskt inte på att de spelas av samma skådespelare. Man behöver aldrig undra vem som är vem, utan det lägger man märke till direkt tack vare Dobrevs otroliga förmåga.
 
Damon måste möta sitt mörka förflutna.

En annan positiv sak är musiken. The Vampire Diaries är nog den serie som jag anser har den bästa moderna musiken. Andra serier, exempelvis Game of thrones och Heroes, har förstås också fantastisk musik, men den är ofta väldigt säregen för just den serien. The Vampire Diaries har nytolkade låtar som passar in i dagens samhälle, samtidigt som de såklart är perfekta för seriens händelser. Några favoriter från säsong 5 är låtarna Bad things, Fitzpleasure, Don't deserve you och With love.
 
En scen. Fyra personer. Tre Nina Dobrev.

Trots allt negativt som jag har räknat upp så älskar jag fortfarande serien. Varje tråkig scen kompenseras med en mycket bättre scen. Varje fånig händelse glöms bort tack vare de fantastiska skådespelarna. Och varje idiotisk logisk lucka försvinner snabbt ur minnet för att man vill veta vad som händer härnäst. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket negativt jag kommer på om säsongen; jag gillade den ändå. Den hade en ständig känsla av närvaro och passion; att skådespelarna verkligen bryr sig om sina karaktärer och att de kämpar för att göra serien bra.
 
Vännerna håller ihop trots alla motgångar.
 
Säsong 5 var alltså fullt acceptabel och jag ser fram emot att se mer. Jag är nyfiken på fortsättningen, fast att jag är säker på att serien aldrig kommer att återfinna sin forna glans. Detta var verkligen en guilty pleasure; för trots att jag nästan bara kommer på negativa saker om den så älskar jag den ändå.
 
 

Four

Fakta:
Four är en bok skriven av Veronica Roth, publicerad av Modernista. Det är en samling av fyra noveller som utspelar sig innan Divergent-trilogin, och innehåller även tre kortare scener från Divergent ur Tobias synvinkel. Den är 206 sidor lång.
 
Handling:
"Var och en av de fyra novellerna utforskar Roths dystopiska framtid genom ögonen på den mystiske, karismatiske Tobias Eaton, även kallad Four. I dessa berättelser avslöjas tidigare okända aspekter av Fours personlighet, historia och relationer. Du får även ta del av tre exklusiva, tidigare opublicerade scener ur Divergent-trilogin."
 
Recension:
Jag var ett sjukt stort Divergent-fan fram tills Allegiant kom ut, och därför blev jag glad över att Four var skriven i samma anda som Divergent och Insurgent. Jag gillar karaktären Four och hans förflutna är både intressant och lärdomsrikt. Hans berättarröst är bra och det är kul att få läsa hur han upplevde sin första tid hos De Tappra.
 
De tre första novellerna utspelar sig innan Tris tid hos falangen, men jag uppskattade faktiskt att man fick läsa lite om deras relation ur Fours synvinkel i den fjärde. Jag tycker att både Falangbytaren, Novisen, Sonen och Förrädaren var bra, men måste jag välja så är Novisen min favorit och Sonen den jag gillar minst.

Roths språk är som alltid underbart. Hennes berättarteknik är lättsam och flyter på bra, och hon lyckas göra sin dystopiska värld otroligt fascinernade och intressant. Dock tillför boken Four egentligen ingenting nytt till trilogin, så förvänta dig inte att boken kompletterar och förklarar mer från Divergent.
 
 

Ny bok och film

Idag kom ett paket från Micke i brevlådan. Det innehöll en bok och filmen som baseras på den.
 
 
Jag fick boken Ruinerna (org. The ruins) av Scott Smith samt filmen The ruins från 2008. De handlar om ett kompisgäng från college som besöker en gammal outforskad ruin från mayakulturen men som fångas i en uråldrig fälla; en obeskrivlig ondska som bara väntar på att dra ner sina offer i en mardröm utan slut. När rädslan och paranoian håller på att göra dem galna är deras enda utväg att göra det otänkbara. Boken har recenserats av bland annat Stephen King som skrev att "... Ruinerna får dig helt enkelt att vilja skrika av fasa". Jag älskar obehagliga böcker, exempelvis som Lockdown, så det ser jag fram emot!
 
Dock är jag inte ett särskilt stort fan av skräckfilmer och hoppas verkligen att The ruins är bättre än de tidigare jag sett. Jag gillar helt enkelt inte att bli rädd, och dessutom är skräckfilmer ofta dåligt gjorda. Trots det känner jag mig som en skräckismagnet, då jag på sistone tiden har fått en hel del sådana av någon anledning. Men jag håller tummarna för att både boken och filmen är riktigt bra. TACK, Micke!

Månadssammanfattning: September 2014

September har varit en rätt jobbig månad. Jag började på högskolan men valde att hoppa av programmet eftersom det inte passade mig. Så nu har jag varit jobbsökande i en månad istället. Jag ska söka till högskolan igen till hösten, men vill tjäna lite pengar och få arbetslivserfarenhet innan dess. På bloggfronten har det varit en okej månad. Eftersom jag haft det stressigt så har det inte blivit lika många recensioner skrivna som vanligt, och eftersom jag inte heller har någon inkomst nu så har jag inte heller kunnat skaffa hem särskilt mycket på egen hand.
 
Som vanligt gör jag en sammanfattning över de recensioner jag publicerat under månaden, och jag listar även hyllans tillskott. Det är bara att klicka på länkarna under bilderna för att komma till recensionerna. Länkarna och bilderna står i betygsordning. Och som alltid finns alla mina recensioner att hitta i menyn.
 
----------
 
Publicerade bokrecensioner (5 stycken):
 

Rasande stjärna av Moira Young (7 / 10)
I huvudet på Colin Fischer av Ashley Miller & Zack Stentz (6 / 10)
Ink av Amanda Sun (5,5 / 10)
Vassa föremål av Gillian Flynn (4 / 10)
Blottad av P. C Cast & Kristin Cast (3 / 10)
 
---------
 
Publicerade filmrecensioner (10 stycken):
 
 
The other woman (7 / 10)
The maze runner (6,5 / 10)
3 days to kill (6 / 10)
Enough said (6 / 10)
The next three days (6 / 10)
The amazing Spider-Man 2 (6 / 10)
A little bit of heaven (5,5 / 10)
Brick mansions (5 / 10)
Sova med fienden (4,5 / 10)
Abduction (4,5 / 10)
 
----------
 
Publicerade serierecensioner (8 stycken):
 
 
The walking dead, säsong 4 (8 / 10)
House m. d., säsong 5 (8 / 10)
Sherlock, säsong 2 (7,5 / 10)
Cosmos: a spacetime odyssey (7,5 / 10)
House m. d., säsong 4 (7 / 10)
House m. d., säsong 6 (6,5 / 10)
Sons of anarchy, säsong 1 (6 / 10)
Homeland, säsong 2 (4,5 / 10)
 
----------
 
Nya böcker i hyllan (8 stycken):
Four av Veronica Roth - recex
I huvudet på Colin Fischer av Ashley Miller & Zack Stentz - recex
Blottad av P. C. Cast & Kristin Cast - recex
Miriam om natten av Maria Nygren - recex
Skärvor av J av Magnus Ljunggren - recex
Mellody Looh: Födelsemärket av Gabriella Kjellen - recex
Berättelser om en (inte så) talangfull popstjärna av Rachel Russel - recex
Den utvalde av Lois Lowry - recex
 
Nya filmer i hyllan (6 stycken):
3 days to kill - recex
Brick mansions
- recex
The other woman - recex
Enough said - recex
Sommarens tolv månader - recex
Sova med fienden
 
Nya seriesäsonger i hyllan (13 stycken):
The walking dead, säsong 4
Cosmos: a spacetime odyssey - recex
Sons of anarchy
, säsong 6 - recex
Homeland, säsong 3 - recex
Glee, säsong 5 - recex
The vampire diaries, säsong 5
Sons of anarchy: seasons 1 - 6 box - recex
          * Sons of anarchysäsong 1
          * Sons of anarchy, säsong 2
          * Sons of anarchy, säsong 3
          * Sons of anarchy, säsong 4
          * Sons of anarchy, säsong 5
          * Sons of anarchy, säsong 6
24: live another day - recex

Allt som allt en OK månad. Inte jättemånga recensioner, och inte särskilt mycket nytt till hyllan, men ändå fullt acceptabelt. Jag hoppas att månaden har varit bra för er!

RSS 2.0