Nya Covers

Jag har hittat flera böcker nu vars omslag äntligen har visats officiellt! Här är några av dem!
 
 
Böckerna är:
* The Indigo Spell (Bloodlines #3). Gillar den blåa färgen men tycker att Sidneys ansiktsuttryck är uttjatat: detsamma som på The Golden Lily...
* Sever (Wither #3). Avskyr den gröna färgen och flickans hållning och ansiktsuttryck. De två första böckerna har ju så vackra omslag! Trean blev en miss.
* Gates of Paradise (Blue Bloods #7). Läckert omslag som matchar med resten av serien.
* Boundless (Unearthly #3). Vacker och enkelt som alltid.
* Before I Wake (Soul Screamers 7 - tror jag). Coolt och livfullt men enkelt.
* Requiem (Delirium #3). Tråkigt och för likt Pandemonium. Vackra ögon dock.
 
Vad tycker du?

Divergent

"One choise decides your friends, one choice define your beliefs, one choice determines your loyalties - forever."
 
Divergent är den första boken i Veronica Roths debuttrilogi. Den andra boken heter Insurgent och den tredje är titellös då den kommer ut 2013. Boken är en dystopi som utspelar sig i framtidens Chicago.
 
"In Beatrice Prior's dystopian Chicago society is divided into five factions, each dedicated tothe cultivation of a particular virtue - Candor (the honest), Abnegation (the selfless), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful) and Erudite (the intelligent). On an appointed day of every year, all sixteen-year-olds must select the faction to which they will devote the rest of their lives. For Beatrice, the decision is between staying with her family and being who she really is - she can't have both. So she makes a choice that surprises everyone, including herself.
During the highly competitive initation that follows, Beatrice renames herself Tris and struggles to determine who her friends really are - and where, exactly, a romance with a sometimes fascinating, sometimes infuriating boy fits into the life she's cosen. But Tris also has a secret, one she's kept hidden from everyone because she's been warned it can mean death. And as she discovers a growing conflict that threatens to unravel her seemingly pervect society, she also lears that her secret might help her save those she loves... or it might destroy her.
 
A dystopian thrillers filled with electrifying decisions, heartbreaking betrayals, stunning consequences, and unexpected romance."
 
Alltså WOW! Jag måste bara skriva att jag hade hört en massa bra om den här boken men jag hade inte särskillt stora förhoppningar, jag tyckte helt enkelt den lät tråkig. Men WOW!
 
Den hade verkligen allt: ett bra budskap, spänning, romantik, svek, sorg (aww så mycket sorg..), action, vänskap och ja allt!
 
Budskapet känns verkligen som att det träffar hjärtat. Roth får verkligen fram att alla val, små eller stora, påverkar vem vi är och hur våran framtid ser ut. Att allting får konsekvenser.
 
Vissa delar av boken liknar lite Hungerspelen - men bättre (och ändå älskade jag Hungerspelen). Just att samhället är indelat i olika delar (distrikt), och att ungdomarna ska tränas upp och att de olika distrikten försöker göra revolution. Men skillnanden är att Roth skriver mer lättsamt så att det blir enklare att ta in, och med mycket mer spänning. Detta gör att revolutionen som i Hungerspelen blev lite långtråkig, blir helt fantastiskt nervkittlande och pulshöjande i Divergent.
 
Jag älskar alla karaktärer, vilken sida de än står på, just för att Roth har beskrivit dem så fantastiskt bra, så att man får medkänsla och förståelse för alla, även den mest elaka. Det känns som om man vet allt om dem, att man vet hur alla dens sidor ser ut. Men trots detta är det inte så att hon har skrivit flera sidor med karaktärsbeskrivningar, utan man lär helt enkelt känna dem via deras dialoger och handlinger. Proffsigt gjort Roth!
 
Jag gillar Roths disposition, hur hon har lagt upp uppbygget av berättelsen. Att man under en kort kort tid får läsa om hennes tid i sitt barndomsdistrikt men att det snabbt vänder till att hon måste välja o.s.v. Jag hade trott att man skulle genom halva boken vara i hennes barndomsdistrikt och att hon skulle välja i slutet eller något, och därför hade jag trott att den skulle bli långtråkig. Men ungefär ett kapitel utspelade sig där och sedan tog boken fart. Tempo och spänning exakt hela tiden är det jag vill ha och Divergent lyckades verkligen. På de cirka 500 sidorna lyckades enormt mycket att hända, vilket gjorde att det blev ständig spänning.
 
I boken finns mycket mystik som inte löses upp förren i slutet av boken. Och ja - jag älskar mystik! Mystiken kretsar kring allt från hennes romans till hennes hemlighet och allt därimellan.
 
Jag ska nog inte skriva något mer för då råkar jag väl spoila för mycket men jag måste ändå skriva att för er som inte läst Divergent (fyyyy på er!) så borde ni verkligen göra det nu. Gillar du Hungerspelen, dystopier eller böcker i största allmänhet så kommer du att älska boken! Detta blir den andra boken jag någonsin satt toppbetyg på!
 
Längtar enormt mycket tills jag får en kopia på fortsättningen, Insurgent. Dessutom börjar de spela in en Divergentfilm i år som släpps 2015. Kommer att bli en riktig succé! Längtar!!
 
Divergent och Wizard's First Rule är garanterat mina favoritböcker. Spänning ända in i slutet.
 
Betyg: 10/10

Favoritkaraktär: Tobias
Karaktär jag gillar minst: Peter
Sidantal: 487
Första meningen: "There is one mirror in my house."
Sista meningen: "I suppose that now, I must become more than either."
Författare:

Romantik:
3/5
Spänning:
5/5
Tempo: 5/5
Miljöbeskrivningar: 4/5
Karaktärsbeskrivningar/karaktärsdrag: 4/5
Dialoger/Monologer: 4/5
Språk/Disposition: 5/5

Destined

“What is destined with House of Night?”

 

Fakta:
Ödet (Destined) är den nionde delen i House of Night serien av P.C Cast och Kristin Cast. I serien ska det bli totalt 12 böcker men det finns även en spin-off serie som utspelar sig om det som skett innan Zoeys tid på Nattens Hus. Böckerna i serien är Marked (Vampyrens Märke), Betrayed (Sveket), Chosen (Utvald), Untamed (Svart Ängel), Hunted (Jagad), Tempted (Frestad), Burned (Bränd), Awakened (Uppvaknandet), Destined (Ödet) och Hidden (ej utkommen). De resterande två böckerna har inte fått några titlar ännu. I spin-off serien finns hittills Dragons Oath, Lenobias Vow och Neferets Curse. Även faktaböcker för House of Night finns vid titlarna The Fledgling Handbook 101 och Nyx in the House of Night. Boken är publiserad av Bonnier Carlsen.

Handling:
”Gamla vänner är plötsligt Zoeys fiender och fiender har blivit vänner. Det enda som är som vanligt är att Neferet försöker komma åt Zoey.
Hennes senaste vapen är skapad av ondskan själv och oemotståndlig för en tonårstjej: En supersnygg, ny elev på skolan - Aurox! Han saknar egen vilja och följer Neferets minsta vink. Och så är det något märkligt bekant med honom. Som om Zoey har träffat honom tidigare ... Är det hennes öde att falla för det där som känns så bekant i honom - eller att bestämma själv?”

 



Som många vet så har jag sedan första boken älskat House of Night serien. Många tycker att den börjar spinna ur och att den blir långdragen men jag har inte störst ett dugg av detta. Förrän nu.


Ja, jag gillade den här boken. Skarpt. Jag läste ut den på två sittningar och känner verkligen att jag vill ha fortsättningen. Men den ligger inte i samma klass som de andra böckerna. Den är fortfarande bra och läsvärd, men jag börjar oroa mig för hur de slutgiltiga tre böckerna kan bli om det skulle börja bli sämre och sämre.

 

En anledning till att den inte är i alls samma klass som de andra böckerna i serien är alla dessa upprepningar i boken. Det är inte så att det förstör innehållet men det stör lite grann. Om någonting händer så får man läsa om hela händelsen igen (och kanske igen) när någon karaktär ska berätta om den för de andra. Detta kan förstås bli lite tröttsamt i längden om det fortsätter i de andra böckerna.

 

Men däremot tycker jag att P.C och Kristin Cast är väldigt duktiga till att anpassa sig till den moderna tiden. Trots att böckerna har mycket uråldriga känslor så känns det verkligen som om det händer i nutiden. Både för att det utspelar sig i miljöer man känner igen och för att de tar med nyheter från verkligheten. De pratar till exempel om tv-serien True Blood som många gillar, och det gör att man lättare sätts in i boken när det finns delar av verklighet i den.

 

Boken var i stora drag ganska förutsägbar vilket förstås kan vara irriterande, men eftersom jag älskar sätter P.C och Kristin Cast skriver på så slätar det ut sig. De skriver så ungdomligt och oromantiserat, vilket då betyder att de inte försöker försköna beskrivningarna eller vad karaktärerna säger. Detta gör förstås att det blir lättsamt att läsa, både för att det är förståligt med detta talarspråk, men även för att det är lätt att ta in det som står och snabbt fortsätta till nästa sida.

 

Jag tvekar inför vad jag ska skriva om boken. Ja, den var seg. Men under varje seg scen låg spänning inbäddat om du förstår vad jag menar? Så trots att det inte hände någonting ibland så fanns det en dold förväntning som gjorde att även de mest händelselösa händelserna blev spännande och höjde pulsen. Och på något sätt kändes det som om denna bok var som en förlängning av boken tidigare, Awakened (Uppvaknandet), och inte en enskild bok. Men det behöver kanske inte vara negativt?

 

Som vanligt älskar jag alla karaktärerna och deras karaktärsdrag. Jag gillar hur vissa har bytt sida och kämpar för att hålla sig på en rak stig. Ja, för vad ärlig så älskhatade jag boken. Den var underbart bra men fantastiskt tråkig. Ja, det låter konstigt, men jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig.

 

Jag gillar dessutom hur man får läsa ur så många olika karaktärers synvinklar; Aurox, Neferet, Kalona, Dragon, Zoey, Stevie Rae, Shaunee, Refaim, Stark och många fler. Det gör boken mer levande än att man bara får läsa vad Zoey tänker.

 

En sak som jag måste kommentera bara är omslaget. Det engelska omslaget är så fantastiskt vackert och så symboliskt och säker mycket om boken (men man förstår det bara när man läst den). Men urs och fy så hemskt det svenska omslaget ser ut. Visst, även det är symboliskt för boken och säger en hel del, men jag tycker att det är så fruktansvärt fult. Det finns ett till engelskt omslag som liknar det svenska, men där har de åtminstone en snygg kille som Aurox och inte en skum och creepy typ som på det svenska. Var bara tvungen att kommentera detta. Bättre omslag tack!

 

Men trots att den för det mesta av tiden var rätt förutsägbar fanns det flera tvister som ledde till uppenbarelser och nya mysterier – vilket jag älskade. Och slutet; vilket slut! En fantastisk tvist som förändrade mycket; hur man hade sett saker och ting tidigare, och allt man hade byggt upp hur man trodde att resten av böckerna skulle se ut förändrades. Återigen byttes sidor från de mest oväntade håll och en plan; mystisk och otroligt spännande, avslöjades tillslut. Men tyvärr platsar Ödet inte en plats bland mina top 5 böcker. Men jag kan faktiskt inte skriva annat än att jag längtar otroligt mycket till nästa bok (som troligen lär heta Gömd eller något liknande) kommer ut. Men sorgligt nog lär det ta ett tag eftersom Hidden, den engelska varianten, släpps 16 oktober 2012 och jag väntar på den svenska boken.

Betyg: 7,5/10

Favoritkaraktär: Kalona
Favoritscen: Epilogen
Första meningen: Jag tror att min mamma är död.
Sista stycket: Bevara minnet av läkningen som skedde här i natt. Ni kommer att behöva den styrkan och ron för nästa kamp. Jag slöt ögonen, sänkte huvudet och tänkte: Jäklar också. Slut. För den här gången…”
Antal sidor: 421
Författare:


Bloggtips

För dig som vill ha många besökare på din blogg snabbt, så har jag hittat en superbra hemsida som fixar jobbet. Jag har fått över dubbelt så många besökare tack vare den. Testa gärna. Klicka på bilden nedan så kommer du rätt direkt. :)
 
 
Allt man behöver göra är att registrera sig. Lycka till!

The Struggle

The Struggle (Kampen) är den andra boken i Vampire Diaries serien av L.J Smith, som baserar tv-serien med samma namn. För att läsa en recension för första boken, tryck här. Nästa bok i serien är The Fury.
 
"Elena is torn between her boyfriend, Stefan, and his brother, Damon. But these brothers hide dark secrets and a tracig past that threatens them all. Damon wants to lead Elena astray - and he'd rather kill Stefan than let him possess her..."
 
Detta var en omläsning för mig eftersom jag har läst de fyra första böckerna i serien men det var väldigt länge sedan och jag skrev aldrig en recension, så nu ska jag ta mig igenom åtminstone de nio första böckerna i serien.
 
The Struggle är garanterat bättre än den första boken men jag får fortfarande intrycket av att Elena är väldigt ytlig och rätt egoistisk; snobbig helt enkelt. Eftersom jag har sett och gillar tv-serien stör jag mig lite på bokens och seriens olikheter. Trots att handlingarna är nästan exakt desamma så har de ändrat en massa småsaker. Exempelvis så är Elena blond istället för brunett, Tyler heter Smallwood istället för Lockwood, Caroline är inte Elenas vän utan det är Meredith, Elena har en lillasyster (Margaret) och inte sin storebror Jeremy som i serien och Jenna heter i böckerna Judith - som dessutom är förlovad med en som heter Robert. Dessa småsaker stör jag mig enormt mycket på i böckerna, men egentligen är det ju serien som gör "fel" då den ska baseras på böckerna. Men men...
 
Inte för att det har med själva boken att göra men jag stör mig dessutom enormt mycket på bokens typsnitt. På något sätt gör typsnittet det jobbigt att läsa boken...
 
Boken har mycket mer tempo och spänning än den första och den slutar enormt spännande vilket gör att man verkligen vill läsa nästa bok i serien. Men för att det ska vara balans på bloggen och inte bara handla om Vampire Diaries så ska jag läsa varannan bok i VD serien och varannan någon helt annan bok.
 
För alla som gillar tv-serien så rekomenderar jag verkligen böckerna, men man får inte alls samma spänning som i serien förren fyra böcker in i bokserien, så du måste ha tålamod. Böckerna i serien blir bättre och bättre, så trots att den första och andra boken inte direkt var jättebra så kommer jag att fortsätta att läsa hela serien eftersom jag är medveten om att det kommer bli enormt spännande senare.
 
Betyg: 4/10
Favoritkaraktär: Damon Salvatore
Karaktär jag gillar minst: Tyler Smallwood
Sidantal: 186
Första meningen: "'Damon!' Icy wind whipped Elena's hair around her face, tearing at her light sweater."
Sista menungen: "Shaking ice crystals out of her hair, Elena stepped into the clearing in the wood."
Författare:

De Dödas Strand

De Dödas Strand är det svensköversatta exemplaret av The Dead-Tossed Waves av Carrie Ryan; efterföljaren till De Vassa Tändernas Skog. Boken följer förra huvudpersonens (Marys) dotter Gabrielle. Serien är en trilogi och jag väntar med spänning på att den sista boken; The Dark And The Hollow Places, ska översättas. Boken är publiserad av Styxx Fantasy bokförlag.
 
"Gabry har haft en trygg uppväxt med sin mor Mary i kuststaden Vista. Men sedan återkomsten är ingen plats längre säker för de oheliga och en ödesdiger natt förändras allt, då Gabry och några av hennes jämnåriga tar sig över stadsmuren och in i den övergivna nöjesparken utanför. Där i mörkret lurar mardrömmen. På bara några minuter är flera av ungdomarna döda och resten blir snart tillfångatagna av stadens milis. Endast två av dem kommer undan: Catcher, som bär på den fruktansvärda smittan, och Gabry, som måste hitta en styrka inom sig som hon inte trodde att hon hade och ge sig ut i det okända för att möta sitt mystiska förflutna."
 
 
Jag älskar verkligen världen som Ryan bygger upp. Jag har definitivt tröttnat på vampyrer och varulvar och känner mig helt euforisk nu när jag hittat en bra serie av en bra författare som handlar om en zombieapakolyps!
 
Ryan beskriver mycket väldetaljerat utan att göra texten tråkig att läsa och målar upp en bild över en hemsk men möjlig framtid. Detta är verkligen en sann dystopi; en mörk och fruktansvärd framtidsversion som mänskligheten väntar.
 
Genom hela boken finns spänning och dramatik och en gömd jagad-känsla. Tanken på att zombies finns så nära och kämpar för att komma till friska människor blir mycket skrämmande och gjorde att jag var tvungen att fortsätta läsa. Hela tiden intalade jag mig: bara ett kapitel till... bara ett till. Och vips var boken slut och där lämnades jag; längtandes efter mer!
 
Jag älskar hur Ryan länkar ihop delar från den första boken till handlingen i tvåan, trots att boken egentligen är fristående. Dessutom gillar jag sättet som karaktärerna länkas ihop till varandra. Från att precis ha blivit vänner till att ha ett helt förflutet bakom sig.
 
Ryan är verkligen en expert på att skapa mystik och pulshöjande spänning: mycket vilket görs från hennes skrivteknik. Ryan är den enda författaren vars bok jag läst som skriver i presens. När man läser en bok i presens är det lättare att flyta in i handlingen, men även lättare att vara omedveten om det som skall ske eftersom berättelsen inte återberättas av någon. Det blir på något sätt mer levande.
 
Jag vet inte vad mer jag kan skriva utom att jag rekomenderar alla som läser detta att ta sig an De Vassa Tändernas Skog serien. Den är fylld av kärlek, vänskap, sorg, fruktan och spänning. En serie som borde passa alla.

Dock så gillade jag den första boken mer. Den kändes mer gammaldags och på något sätt kändes det som om Mary hade ett mer intressant liv att läsa om: att leva i en by som inte vet om det finns någon annan människa där ute, och som förblindas av Systerskapets regi. Men denna bok hade såklart också en mycket spännande handling och miljö; med deras milis och deras regler.
 
Jag längtar enormt mycket tills jag vår tag i en svensk kopia av The Dark And The Hollow Places - som jag har hört ska handla om Annah (myyycket spännande).
 
Betyg: 7,5

Favoritkaraktär: Elias
Karaktär jag gillar minst: Cira
Sidantal: 425
Favoritscen (spoiler): hmm, finns så många... Men vid bron?
Första stycket: "Det berättas att de försökte hålla bergochdalbanan igång till och med efter återkomsten. De sa att den påminde dem om tiden före. När de inte behövde oroa sig för människor som uppstod från de döda, när de inte behövde sätta upp staket och bygga murar och resa barriärer för att skydda sig mot massorna av mudon som hela tiden letade eftr människokött. När de levande inte ständigt var jagade."
Sista stycket: "Fast kanske det är dags att vi lär oss att vi inte är tvugna att leva inom de gränser vi har dragit. Kanske vi måste lära oss att överskrida dem. Återkräva något av det som gått förlorat. Och bygga en ny värld."
Författare:

För Evigt

För Evigt är den tredje och näst sista delen i Vargarna i Mercy Falls serien av Maggie Stiefvater publiserad av B Wahlströms bokförlag. Boken följer tidigare huvudpersonerna Sam och Grace samt Isabel, Cole, Shelby och de andra vargarna.

"Tiden håller på att rinna ut för vargarna i Mercy Falls. Inget kan stoppa jakten som ska utrota vargarna en gång för alla. Sam är förtvivlad, det är inte sommar än och Grace är fortfarande varg. Ska han och Cole lyckas hitta ett botemedel mot vargviruset innan det är för sent?"



Jag är kluven när det gäller den här boken. Av de tre böckerna i serien var den garanterat sämst; den var väldigt seg och utdragen.

Jag gillar fortfarande att man får läsa ur flera karaktärers synvinklar; trots att jag ogillade att läsa ur Coles synvinkel. Det ger ett större perspektiv och mer förståelse för händelserna.

Den här påverkade mig inte lika mycket känslomässigt som Feber, men i alla fall mer än Frost. Jag tyckte helt enkelt att det inte hände tillräckligt mycket i boken för att bli berörd. Men det fanns lite spänning här och var, men när man har läst så pass många bra böcker som jag har gjort så berörs man inte av det lilla.

Jag föredrar att läsa om Stiefvaters varulvar än de som påverkas av månen och så (de är aningen uttjatade). Jag tycker att det är en extremt bra idé, även om det framförs på ett utdraget och tråkigt sätt.

Däremot gillade jag slutet som slutade otroligt spännande och öppet vilket gjorde att jag garanterat inte vet hur framtiden ser ut för Grace och Sam. Det kan sluta hur som helst. Detta gjorde, att trots att den var väldigt seg, så kommer jag att läsa den sista och avslutande delen, Litter, när den översatts och publiserats på svenska. Men jag kan ändå inte skriva att jag längtar.

Betyg: 4/10

Favoritkaraktär: Isabel
 Karaktär jag gillar minst: Cole
Första meningen: "Jag kan vara så tyst, så tyst."
Sista meningen: "Han sträckte fram handen mot mig."
Sidantal: 350.
Författare:


De Vassa Tändernas Skog

The Forest of Hands and Teeth (De Vassa Tändernas Skog) är den första delen i Carrie Ryans trilogi om zombierna som tar över jorden. De övriga böckerna i serien är The Dead-Tossed Waves (De Dödas Strand) och The Dark and The Hollow Places (ej utkommen på svenska). De svenska böckerna är utgivna av Styxx Fantasy bokförlag.

”Marys värld är liten - en isolerad by mitt ute i skogen, omgärdad av stängsel. Stängslet är den enda som skyddar Mary och de andra byborna från De vassa tändernas skog där de oheliga ständigt är på jakt efter levande att infektera. Så har det varit i generationer och i byn har man satt upp enkla regler för att överleva: man gör sin plikt och följer Systerskapets order. Allt annat är oviktigt. Maya kan ändå inte låta bli att drömma om världen utanför stängslet. Hon anar inte att hennes dröm snart ska slå in på det mest fruktansvärda sätt och att hon tvingas välja – mellan dröm och plikt, mellan mannen hon älskar och mannen som älskar henne. För livet i skogen är brutalt och skoningslöst och minsta misstag kan betyda skillnadet mellan ett osäkert liv och en säker död.”

 

En mycket unik bok som fastnar i minnet. Efter att ha läst om vampyrer och änglar och feer är man rätt trött på sådant så när boken handlar om en zombieapokalyps sätts spänningen på topp igen. Zombier är verkligen skräckinjagande och spännande att läsa om!

Jag gillar hur Ryan har byggt upp byn och karaktärerna med sina fantastiska beskrivningar. Hur hon skapar spänning och mystik kring Systerskapet och byn, och hur hon bygger upp Marys längtan efter sanning och drömmar.

Det kändes väldigt speciellt att läsa boken då den också var skriven i presens vilket jag är väldigt ovan vid. Alla böcker som jag har läst har alltid varit skriven i dåtid och därför var det lite svårt från början att sätta sig in i boken. Men när jag väl kommit in i den känner jag faktiskt att det var mer spännande att läsa i presens, då känns det inte självklart att berättaren överlever eftersom det inte är någon som återberättar händelserna.

Jag gillar hur Ryan bygger upp trådar ur samhället såg ut förr, att mannen var dominant och kvinnan recessiv. Och jag älskar idén om en by instängd och omringad av zombier, helt omedveten om en yttre värld. Och jag gillar att Ryan har lyckats lägga på en ”jagad-känsla” genom hela boken.

Boken känns även mer hel och cirkulerande då den återknyter slutet till början, återknyter Marys dröm.

Sammanfattningsvis så gillade jag boken väldigt mycket och längtar tills att läsa De Dödas Strand. Har för mig att alla böckerna ska handla om olika personer, vilket kan bli spännande. Jag hoppas verkligen att boken kommer att bli en film, det skulle bli en mystisk och nervkittlande thriller som jag skulle se om och om igen. Rekommenderar verkligen De Vassa Tändernas Skog. En underbart fantastisk bok om kärlek, sorg, vänskap, drömmar och att kunna tro på sig själv och det man hoppas på.

Betyg: 8/10

Antal sidor: 334
Favoritkaraktär: Mary (som vågar drömma)
Favoritscen (spoiler): När Mary kliver in i skogen utan stängsel som skydd.
Första stycket: ”Min mamma brukade berätta för mig om havet. Hon sa att det existerade en plats där det inte fanns någonting annat än vatten så långt ögat nådde och att det var i ständig rörelse, det kom rusande emot en och drog sig sedan bort igen. En gång visade hon mig ett foto som hon sa föreställde min mormors mormors mor som barn, stående vid havet. Det var länge sedan, och fotot gick förlorat i en eldsvåda för många år sedan, men jag minns det, urblekt och medfaret. En liten flicka omgiven av intet.”
Sista meningen: ”Då tar mannen min hand och för mig till fyren.”
Författare:


Hidden (House of Night # 10) Cover release!

För några minuter sedan blev de slutgiltiga omslagen till Hidden, den tionde House of Night boken av P.C och Kristin Cast, offentliga.



Själv älskar jag omslagen (speciellt det orangea) och hoppas att det svenska blir minst lika fint, inte som Ödet som jag verkligen ogillade medan Destined var underbar. Håller tummarna för Gömd! Och längtar så mycket! Någon mer? Och vad tycker du om det slutgiltiga omslaget för Hidden? <333

Hidden skulle egentligen kallas Touched. Själv vet jag inte vad jag tycker låter vackrast men Touched matchar ju de andra titlarna i serien bättre.

I serien ska det bli tolv delar så nu är det bara två delar kvar!

Spoiler (läs endast om du läst bok nummer 8)--> I Hidden är Neferet avslöjad för Högsta Rådet och Kalona och vänt sig mot henne. Men med Nattens Hus i kaos och Mörker på hennes sida ger hon sig inte utan en sista strid.


I <3 Böcker

I brist på recensioner (har läst ut två böcker på fyra dagar men den ena recensionen kan inte publiseras p.g.a ett fel i boken som måste åtgärdas och den andra kan inte publiseras för att recensionsdagen är den 29 juni) har jag valt att lägga ut lite böcker med läckra omslag som jag bara måste skaffa mig en kopia av.



Dessa böcker är:
House of Night Legacy // P.C Cast & Kristin Cast
Etiquette & Espionage // Gail Carriger (ej utkommen)
Midnattsgränden // Rachel Caine (ej utkommen)
Lover Unleashed // J.R. Ward
Vampire Kisses The Beginning // Ellen Schreiber

Har du läst någon av dem eller någon annan bok av dessa författare? <33


Döda Flickors Dans

Döda Flickors Dans är den andra delen i Vampyrerna i Morganville skriven av författarinnan Rachel Caine, publiserad av Styxx Fantasy bokförlag. Hittils finns det tretton böcker i serien varav tre av dem finns översatta till svenska; Glashuset, Döda Flickors Dans och Midnattsgränden.

"Claire Danvers och hennes vänner i Glashuset har överlevt sin första strid mot vampyrerna, men nya orosmoln hopar sig redan vid horisonten och ingen går längre säker - vare sig människa eller vampyr. Ett blodigt och våldsamt hämndtåg genom staden får snart konsekvenser för alla - inte minst vännerna i Glashuset. När situationen blir desperat tvingas Claire göra allt för att hålla sig själv och sina vänner vid liv - till och med söka hjälp hos Morganvilles mörkaste makter."



Jag älskade verkligen den här boken. Den var så mycket bättre än den första som jag tyckte endast var okay.

Den här boken kändes mer äkta än den första, att det alla sade eller gjorde var mer realistiskt skrivet. Karaktärernas handlingar måste i en bra bok vara liknande hur en verklig person skulle ha reagerat i en liknande situation och jag tycker att Caine lyckades med detta i denna.

Jag tyckte som ni vet att det var svårt att komma in i den första boken, men det problemet hade jag verkligen inte här. Eftersom den första boken slutade så spännande och Döda Flickors Dans börjar sekunden efter det första slutet var det fullt ös och maximal spänning från redan första sidan. Detta gjorde att jag enkelt kom in i handlingen igen och att spänningen och tempot var högt redan från början.

Spänningen fortsatte genom hela boken. Visst, den hade kanske någon seg scen men det har så gott som alla böcker, och Caine repade sig snabbt och kom igång igen. Boken har humor, mycket spänning och romantik. Med skillnad från första boken höll tempot genom hela boken, det var inte alls lika mycket hack mellan spänning och händelselöshet.

I den här boken hopar sig romanserna och tar steget ut. Lite som Twilight böckerna, men garanterat med mer fart och action i. Helt enkelt: mer realistisk.

Jag tycker att Caine skriver på ett bättre sätt i Döda Flickors Dans. Texten flyter på bättre, är mer lättsmält och gör att man snabbt kan läsa texten men ändå förstå och ta in allt som står. Karaktärerna börjar få fler personligheter genom det de säger och hur de säger det, vilket jag gillar. I första boken var karaktärerna mer lika varandra och Caine skrev inte på ett orginellt sätt, men jag kan garanterat skriva att hon har förbättrat sig enormt i den andra boken i serien.

På tal om karaktärerna så gillar jag som sagt att de får fler personligheter, men också att man får lära känna dem mer. Det blir fler tillbakablickar och man får lära sig varför de är som de är och hur de har blivit så. Mer historia helt enkelt som ger en bättre bakgrund och förståelse för karaktärerna, vilket senare utvecklades till att jag kom att gilla dem allesammans.

Jag rekomenderar verkligen den här serien, för nu när jag har läst Döda Flickors Dans kan jag skriva med garanti att serien bara blir bättre och bättre. Jag längtar enormt mycket tills den tredje boken, Midnattsgränden, släpps på svenska den 21 september 2012. Med ett slutsom i Döda Flickors Dans bara måste jag ta reda på vad som händer här näst.

Betyg: 6,5/10

Antal sidor: 320
Favoritkaraktär: Amelie
Mest spännande scen: När de går till Döda Flickors Dans eller slutscenen i epilopen.
Första stycket: "Det har inte hänt, intalade sig Claire. Det är en mardröm, bara en vanlig mardröm. Snart vaknar du och då har den försvunnit, som dimma..."
Sista stycket: "Jag står inte ut med att se honom bli skadad, tänkte hon. Inte om jag kan göra något för att förhindra det. Michael... Eve... Jag kan inte ta den risken. Hur illa kunde det vara? Claire drog ut byrålådan och tog fram en penna."
Författare:


Feber

Feber (Linger) är den andra boken i "Wolves of Mercy Falls"-serien av Maggie Steifvater. Boken innan heter Frost och böckerna efter heter För Evigt och Litter, som inte släppts på svenska än. Boken är publiserad av B Wahlströns bokförlag.

"Grace borde vara lycklig. Sam har klarat sig genom hela vintern utan att förvandlas till varg. Men en våldsam feber rasar i hennes kropp och för var dag som går växer vargen inom henne sig allt starkare och hotar att ta över henne. Kommer hon att förvandlas när vintern kommer?"



Jag gillade den andra boken i serien mycket bättre än den första. Den första boken gjorde att det var lätt att komma in i Feber och texten kändes inte alls lika tung att läsa.

Man fick läsa ur fler synvinklar än Sams och Graces vilket jag uppskattade.

Feber påverkade mig starkare känslomässigt än Frost, eftersom den hade så många känslomässiga ingredienser. Man fick lära känna mer om Graces familj och deras fejder och Sams och hennes relation djupnade. Jag gillade verkligen att Grace och hennes föräldrar fick en så kallad "typsik tonårs-och-föräldrarrelation" och tyckte att det var rätt spännande att läsa om när de hade sina tvister. Det fanns saker man kunde relatera till helt enkelt. Dessutom kände jag att Maggie Stiefvater utvecklats som skrivare. Texten kändes på något sätt mer realistisk.

Jag anser fortfarande att det är roligare att läsa om Stiefvaters varulvsversion än exempelvis Twilight eller andra som helt enkelt väljer att byta skepnad eller tvingas av månen eller något sådant. Jag gillar helt enkelt hennes nya idé om temperaturens påverkan.

Men trots allt var storyn lite seg vilket drar ner på betyget rejält. Men jag älskar sättet författaren cirkulerade slutet till början. Det gjorde att boken fick en början och ett slut som hörde ihop. Läste ut boken på två sittningar. Började med boken igår kväll och läste ut den i förmiddags.

Dessutom, om man ska vara ytlig, tycker jag även mer om omslaget för Feber än Frost.

Betyg: 6/10

Bästa karaktären: Isabel
Karaktär jag gillar minst: Cole (var tråkig att läsa om)
Första meningen: "Det här är berättelsen om en pojke som brukade vara varg och en flicka på väg att bli en."
Sista stycket: "Jag tänker inte låta det här bli mitt avsked. Jag har vikt tusen papperstranor till minne av mig och Grace, och jag har en önskan. Jag ska hitta ett botemedel. Sedan ska jag hitta Grace."
Författare:


Glashuset

Nu har jag precis läst ut den första boken i 'Vampyrerna i Morganville' serien av Rachel Caine; Glashuset. I serien finns det tretton böcker hittils varav tre av dem finns svensköversatta. Böckerna är Glass Houses (Glashuset), The Dead Girls' Dance (Döda flickors dans), Midnight Alley (Midnattsgränden), Feast of Fools, Lord of Misrule, Carpe Corpus, Fade Out, Kiss of Death, Ghost Town, Bite Club, Last Breath, Black Dawn och till sist Bitter Blood. De svenska översättningarna publiseras av Styxx Fantasy bokförlag.

"När Claire Danvers kommer till Morganville för att plugga på college tror hon att hennes största problem är de brutala tjejerna i elevhemmet. Men Claire inser snart att det finns värre saker i Morganvilles nattmörker - starka, hungriga krafter som törstar efter blod och gör vad som helst för att få det de vill.
Claire finner skydd i Glashuset tillsammans med tre andra udda karaktärer: gotharen Eve, rebellen Shane och den mystiske Michael osm försvinner varje morgon och dyker upp igen vid solnedgången. Men frågan är om ens deras gemensamma krafter räcker för att hålla dem vid liv tills solen går upp?"



Jag kan börja med att skriva att jag gillade boken, utan tvekan. Men den var inte toppen och platsar inte på min top 5 - lista. Anledningarna till dessa är inte många, men betydelsefulla.

För det första kändes boken på många ställen oäkta. Visst - det finns inte paranormala ingredienser som vampyrer och sådant i vårat eget samhälle men det är inte det jag syftar till. Utan många saker karaktärerna gör eller hur de reagerar känns helt enkelt lite fejt om man ser i vilken situation de är i.

En annan anledning var att jag hade svårt att komma in i boken. Jag tyckte att början var väldigt seg och rätt obetydlig, vilket gjorde att det var jobbigt att läsa. Mina favoritböcker har spännande händelser från första till sista sidan vilket gör att en sån här bok inte platsar att bli kvalad.

Men jag gillade boken ändå. Varför?

En av anledningarna var att när jag väl kommit in en bit i boken kunde jag inte sätta ner den. Den gjorde mig beroende att fortsätta läsa vilket gjorde att jag läste ut den på fyra sittningar. Ju närmare slutet jag närmade mig destu mer spännande blev den. Och jag ska inte ens börja tala om sista sidan!

Jag hade hört innan att den var "som Twilight, men med mer bett" och jag kan faktigst skriva att det stämmer på
vissa ställen. Det fanns en hängande Twilight känsla men inte alls lika gulligull som i Stephenie Meyers bok. Under dem delarna kändes de scenerna mycket mer verkliga än Twilight.

Rachel Caine utmärker sig dock inte i sin skrivteknik. Den är inte särskillt orginell, vilket såklart inte är ett måste men som kan hjälpa en att känna någonting för boken. Hon skiver inte på ett krångligt sätt, men samtidigt inte lättsamt.

En annan anledning till att jag gillade boken var att jag gillade många av karakärerna. Inte alla, men många. Jag tyckte att de var välbeskrivna och fick egna karaktärsdrag utifrån hur de agerade och vad de sade.

Hur som helst så rekomenderar jag verkligen den här boken till alla vampyrälskare. Inga glittriga vampyrer här inte, utan så som de ska vara: blodtörstiga och farliga. Kommer garanterat att läsa Döda Flickors Dans.

Betyg: 6/10

Antal sidor: 312
Favoritkaraktär: Amelie
Mest spännande scen: När Claire dras in i skåpbilen av Monica och hennes vänner.
Första meningen: "Samma dag som Claire flyttade in i Glashuset stal någon hennes tvätt."
Sista meningen: "Kniven sänktes och de skrek i kör."
Författare:


I Am Legend

Regissör: Francis Lawrence
Orginalspråk: Engelska
Release-datum: 02-07-2008
Åldersgräns: 15 år
Kända medverkande: Will Smith, Alice Braga, April Grace m.f.
Genré: Rysare, Science-Fiction, Thriller, Drama, Action

"Vetenskapsmannen Robert Neville är av någon anledning immun mot ett ohejdbart och obotligt virus. Han är den ende överlevande människan i hela New York och kanske den ende i hela världen. Men det visar sig att han inte är ensam. Offren som viruset skördat lurar i det fördolda och bevakar Nevilles framfart in i minsta detalj – i väntan på att han ska begå ett enda ödesdigert misstag. Neville är mänsklighetens kanske sista hopp och han har en enda sak i sinnet – att hitta ett motgift med hjälp av sitt eget immuna blod. Men han står ensam mot många fiender... Och tiden håller på att rinna ut."



Hade stora förhoppningar på en mycket bra rysare, hade hört massor om att den var spännande och kuslig. Men vad blev det? Bottennapp. Jag älskar zombies men i I Am Legend var de mycket dåligt gjorda och såg mer komiska ut. Filmen var ganska seg och osamanhängande. Den mest sorgliga och så kallat "nervkittlande" var när hunden Samantha dog - och då hör ni väl ändå hur dålig filmen måste vara? Visst kan det vara att det var för att jag hade hört så mycket positivt om den som den blev dålig, men det är högst otroligt. Jag är mycket känslig för skräckisar (vilket denna film klassifiserades som) men inte ens jag ryckte till någon gång. Nepp. Bra skådespelare. Dålig film.



En toppenidé som skulle ha kunnat blivit en av tidernas bästa film men som blev en total flopp.

Favoritkaraktär: Samantha
Favoritscen: Shrekimitation
Sorligaste scen: Sam blir zombiebiten
Betyg: 3/10 (bra story gav poängen)


Passion

Fakta:
Passion är den tredje och näst sista delen i Fallen-serien av Lauren Kate. För att se dess föregångare Fallen och Torment, klicka på titeln. Sista delen är Rapture.
 
Handling:
"Luce would die for Daniel. And she has. Over and over again. Throughout time, Luce and Daniel have found each other, only to be painfully torn apart: Luce dead, Daniel left broken and alone. But perhaps it doesn't need to be that way.... Luce is certain that something - or someone - in a past life can help her in her present one. So she begins the most important journey of this lifetime...going back eternities to witness firsthand her romances with Daniel...and finally unlock the key to making their love last. Cam and the legions of angels and Outcasts are desperate to catch Luce, but none are as frantic as Daniel. He chases Luce through their shared pasts, terrified of what might happen if she rewrites history. Because their romance for the ages could go up in flames...forever."
 
 
 
Recension:
Oh my god! Fallen-serien blir bara bättre och bättre! Efter de två första böckerna, som jag gillade, kommer denna som jag älskar!
 
Det jag fann mest intressant från de tidigare böckerna var tanken på reinkarnationer och The Shadows - och gissa om jag blev glad när det var de två delarna som det var fokus på i Passion!! Hela boken gick ut på att Luce fick uppleva och bevittna hur hennes tidigare liv hade varit! Det var inte bara sjukt bra gjort av Lauren Kate att komma på någonting sådant, utan det var otroligt spännande och fascinerande.
 
Kate skriver fantastiskt. Hennes texter är vackra och skapar ett slags djup i det hon förmedlar. Som om allting har en inre betydelse. Visst kan boken bli seg ibland, men det blir nästan alla böcker så det var ingen big-deal. Fallen-serien är definitivt en favorit angående fallna änglar och den enda lyckade boken angående reinkarnationer.
 
Jag har svårt att förklara hur intressant det var att läsa om Lucindas återfödelser och hela grejen med reinkarnationer. Kate är en fantastisk författare och lyckas förmedla både känslor och budskap. Jag rekomenderar serien för dig som gillar romantik, unika historier och återfödelser. Längtar otroligt mycket tills jag får tag på den avslutande delen i serien: Rapture.

Själlös

Själlös är den första boken i Parasollprtektoratetet, en serie av Gail Carriger. Böckerna i serien hittills är Soulless (Själlös), Changeless (Chanslös), Blameless (ej utkommen), Heartless (ej utkommen) och Timeless (ej utkommen). Själlös är inte bara första boken i serien utan också Carrigers debut. Publiserad av Styxx Fantasy förlag.

"Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjogofem år och fortfarande ungmö - ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig och frispråkig och - värst av allt - halvitalienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: finns det te?"



Jag älskade boken Själlös! Det är verkligen en helt underbar bok som lätt hamnar på topplistan inom urban Fantasy.

Från början hade jag lite problem med att sätta mig in i boken på grund av Carrigers sätt att skriva. Men strax därefter blev jag smått beroende och läste ut boken på två sittningar. Carriger är mycket väldetaljerad och har ett superb ordförråd och kunskaper om de gamla tiderna. Hon skriver på ett mycket komiskt sätt i även de allra mest spännande scenerna vilket gör det mer lättsamt, härligt och levande att läsa om Tarabotti.

Jag älskar att läsa böcker som utspelar sig i en äldre tid, vilket den här gjorde. Jag gillar klänningarna, hur allt såg ut och hur alla uppförde sig. Jag tycker att det är läckert och ibland komiskt att se hur allt förändrats. Och Carriger förstorade allt så. Hon gjorde att jag inte bara gillar artonhundratalet utan älskar det gammaldags miljöerna. Carrigers sätt att skriva är förvånandevärt unikt och eget vilket gör att jag bara älskar älskar älskar henne.

Skrivtekniken å sido var handlingen även den fantastisk. En utmärkt ide till berättelse och ett minst lika bra framförande av den. Förutom komik som boken garanterat har var tempot högt och hade mycket spänning och passion vilket gjorde att det var extremt svårt att sätta ifrån sig boken.

Jag älskar alla karaktärerna, ja alla. Det fanns ingen som jag ogillade eller tyckte var för illa beskriven för att gilla. De kändes alla så levande, så äkta och därför älskade jag dem allesammans.

Trots en mycket spännande handling och en underbar berättelse måste jag ändå skriva att det var Carrigers speciella sätt att skriva som gjorde boken så läsvärd. Jag rekomenderar verkligen alla (ja återigen alla, paranormalälskare eller inte) att läsa den här boken. Du kommer inte att ångra det.

Om jag kommer läsa nästa bok? Ja, jag längtar som in i bomben på att Chanslös kommer ut. Ja, jag läser dem på svenska och ångrar det för en gångs skull inte. Eftersom boken utspelar sig i en äldre miljö beskrev Carriger med många ord jag aldrig hört talas om tidigare och om jag då skulle läst på engelska skulle jag nog fått ett problem med förståelsen. Så om du inte är expert på äldre engelska ord så rekomenderar jag dig att läsa den på svenska. Önskar bara att översättningen av resten av serien kunde gå snabbare - vill läsa de andra nuuuuu.

Favoritkaraktär: Lord Maccon.
Karaktär jag gillade minst: Måste väl ändå skriva Mr MacDougall om någon.
Favoritdel: Epilogen.
Första meningen: "Miss Alexia Tarabotti hade inte roligt."
Sista stycket: "Alexia log ner mot hans nakna bröstkorg och såg honom än en gång rakt i ögonen. Det gula var tillbaka. 'Alltid.'"
Betyg: 7,5/10

Författare:


Ghost Protocol

Regissör: Brad Bird
Orginalspråk: Engelska
Åldersgräns: 15 år
Relase-datum: 23-05-2012
Kända medverkande: Tom Cruise, Michael Nyqvist, Jeremy Renner m.f.
Genré: Action

"När Ethan Hunt och IMF beskylls för att ha bombat Kreml klipper den amerikanska staten plötsligt alla band till organisationen, något presidenten kallar "Ghost Protocol". Utan resurser eller manskap måste Ethan hitta ett sätt att rentvå sin organisations namn och dessutom förebygga ännu en terrorattack. För att komplicera saken ytterligare måste han genomföra uppdraget tillsammans med ett team bestående av andra sparkade IMF-agenter, med personliga motiv som han inte är helt klar över."



Ghost Protocol är som du antagligen redan vet den fjärde Mission Impossible filmen. Själv har jag inte sett de andra tre filmerna men tyckte inte heller att det behövdes för att förstå denna.

Filmen hade tempo, spänning och dramatik och var på det sättet mycket bra. Men jag vet inte om det var för att jag var trött när jag såg filmen eller på grund av filmen själv, men jag var ändå inte stormförtjust.



Den hade alla bra detaljer en film ska ha och flera toppenskådespelare så jag vet ärligt talat inte varför den inte riktigt nådde fram till mig. Antagligen kommer jag att storgilla den den andra gången jag ser den men för tillfället känner jag mig inte särskillt lockad.

Betyg: 5/10


Nya Covers

Snart kommer flera nya säsonger ut av toppenserier och omslagen har nyligen visats offentligt. Här är några av serierna som jag längtar efter att få tag i!



NCIS Naval Criminal Investigate Service säsong 9
Desperate Housewives säsong 8
The Big Bang Theory säsong 5
The Vampire Diaries säsong 3
True Blood säsong 4

Längtar nog mest till NCIS och Big Bang <33 Älskar NCIS omslaget enormt mycket, effektfullt och läckert, men tycker att de borde gjort Big Bang coolare, lite mer som säsong 4. Gillar DH omslaget, stilfullt och enkelt men tycker att TVD är för plåttrigt och förvillande, älskade dock omslaget för säsong 2. True Blood omslaget tycker jag är rätt fult. :( Vad tycker du om omslagen? Längtar du också till dessa säsonger? Eller längtar du till någonting annat? :)


Harry Potter

"There's only one true master of death."

Så gott som alla känner till Harry Potter filmerna (baserade på berättelsen av J.K Rowling). Om man inte har sett filmerna så har man antagligen läst böckerna. Eftersom jag har tråkigt just nu så har jag bestämt mig för att skriva lite HP recensioner idag, trots att alla vet så gott som allt om HP.

Filmerna som finns är De Vises Sten, Hemligheternas Kammare, Fången från Azkaban, Flammande Bägaren, Fenixorden, Halvblodsprinsen, Dödsrelikerna del 1 och Dödsrelikerna del 2. Det finns alltså 8 filmer men 7 huvudböcker (3 spin-off).

Några kända skådespelare som är med är bland annat Daniel Radcliffe, Alan Rickman, Emma Watson, Rupert Grint, Maggie Smith, Ralph Fiennes och många många fler.

"I den här fantastiska filmen baserad på J.K. Rowlings succéberättelse, får Harry Potter på hans 11:e födelsedag reda på att han är den föräldralöse sonen till två mäktiga trollkarlar och att han besitter magiska krafter. En helt ny värld öppnar sig för Harry när han börjar på Hogwarts Skola För Häxkonster Och Trolldom. Han lär sig den flygande sporten Quidditch och spelar ett spännande spel med levande schackpjäser på sin färd mot den ondskefulle trollkarlen som är ute efter att förgöra honom."


Här är en bild på hur Potter och några av de andra karaktärerna har förändrats från första till sista film. Redan här ser ni att första filmen ser ljusare och barnsligare ut medan den sista är dyster, mörk och för äldre.

Ja, var ska man börja? Visst är det ändå att jag inte ens behöver nämna att böckerna är bättre? För de är de såklart. Men den här recensionen ska inte handla om böckerna utan om filmerna.


Här ser du några av huvudkaraktärernas Patronusar. Upptäcks i Fenixorden.
 
De första filmerna tycker jag är bättre gjorda på något sätt, de känns mer trogna böckerna; men de är också barnsligare och mer... hm.. omogna? De senare filmerna skiljer mer från böckerna och har fler förändringar som försämrar filmerna; men de har högre tempo och är mer anpassade efter någon i min ålder.


Scenen från Dödsrelikerna del 2 när Hogwarts attackeras.

Jag tycker om alla skådespelare och anser att alla gjort ett underbart jobb med filmerna trots att vissa kanske inte var som jag föreställt mig karaktärerna från böckerna. Jag gillar dock inte att Dödsrelikerna blev uppdelat i två då jag tycker att många exploderande och häpnadsväckande scener från boken blev långa och tråkiga; utan energi. Men ändå är filmerna mycket bra gjorda med många bra effekter och enormt bra gjorda scener och smink och kläder ... Väldigt bra jobbat till alla inblandade! Bara Howgartsslottet själv är ju helt fantastiskt gjort, insida och utsida! Och hur de har lyckats att förvandla Ralph Fiennes till Lord Voldemort - hur har de lyckats!?


Stunden då jag började avsky J.K. Rowling... (från Dödsrelikerna del 2).

Jag kan egentligen inte säga mer än att filmerna och böckerna är det som byggt upp min barndom; och jag älskar dem båda enormt mycket, trots att filmen förstör bokens underbara scener.


Dödätarnas möte med Voldemort i Malfoy Manor från Dödsrelikerna del 1.

Betyg: 7,5/10

Favoritkaraktär: Severus Snape eller Bellatrix Lestrange
Favorit i trion: Hermione
Karaktär jag gillar minst: Lavender Brown
Favoritfilm: Fenixorden
Favoritbok: Dödselikerna
Favoritscen: Minnesållet från Dödsrelikerna del 2 med Severus och Lily.


Lord Voldemort från Dödsrelikerna del 1.


Harry Potter

"Come and meet your faith, come to die."

Harry Potter böckerna har nästan alla fantasyälskare läst - kanske var det till och med Harry som fick dig att gilla fantasy, så som det var för mig - men för er som inte har läst böckerna så har ni lite information om dem här.

Det finns sju stycken Harry Potter böcker och tre stycken tilläggsböcker - allihopa skrivna av J.K Rowling. Böckerna är:

The Philosophers Stone (De Vises Sten)
The Chamber of Secrets (Hemligheternas Kammare)
The Prisioner from Azkaban (Fången från Azkaban)
The Goblet of Fire (Den Flammande Bägaren)
The Order of the Pheonix (Fenixorden)
The Halfblood Prince (Halvblodsprinsen)
The Deathly Hallows (Dödsrelikerna)

Dessa böckerna är vad som baserar de åtta populära Harry Potter filmerna, med samma namn som böckerna.

Extraböckerna i serien är:
Quiddich genom tiderna
Fantastiska vidunder och var man hittar dem
Barden Bagges berättelser

"Det sista sommarlovet från Hogwarts är snart slut och Harry Potter väntar otåligt på Privet Drive. Medlemmar ur Fenixorden ska komma och hämta honom och föra honom till en säker plats, utan att Voldemort och hans anhängare får reda på vart han tar vägen. Men när han väl kommit i säkerhet - vad ska han göra då? Hur ska Harry kunna utföra den livsfarliga och omöjliga uppgiften som professor Dumbledore har gett honom?" // Dödsrelikerna

Harry Potter böckerna är enligt mig en av tidernas bästa fantasyserier. Berättelsen börjar lite segt men de sista Harry Potter böckerna är mina absolut favoritböcker! Alla fantasyälskare bara måste läsa dessa - allt finns med. Kärlek, sorg, drama, spänning och mystik. Böckerna är enormt mycket bättre än filmerna, så om man vill se filmerna också så är det en bra ide att se dem innan man läser boken - annars blir de jättedåliga. Min favorit Harry Potter bok är Dödsrelikerna men alla är superbra. De sämsta i serien är De vises sten och hemligheternas kammare. Ett måste till varje läsare - vare sig du gillar fantasy eller inte så är detta en fantastisk serie för både stora och små. De första böckerna är mer barnböcker medan de sista passar alla åldrar. Harry Potters värld är en värld alla någon gång har drömt om, och man dras in i serien lätt och kan aldrig släppa taget om den! Jag vet inte hur jag mer ska få dig att förstå att Harry Potter serien är serien som är mest värt pengarna, den bästa av de alla! ;) Om du inte har läst dem så lovar jag att du inte kommer att ångra dig då du sätter dig i soffan med boken i händerna, det enda du kanske ångrar är att du kommer glömma bort omvärlden helt och inte kommer vara särskilt social förren du läst ut alla böckerna. För er vuxna läsare: ge inte upp efter de första böckerna, det blir mer "icke-barntillåtet" i de senare böckerna, med både kärlek och våld som mindre inte förstår. Så tro mig när jag säger att det bara är de första som är mer gulliga och anpassade efter barn. Se senare blir otroligt känslosamma och sorgliga...

Första stycket De Vises Sten:
"Mr och mrs Dursley i nummer fyra på Privet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala. De var de sista man kunde tänka sig inblandade i något konstigt eller mystiskt, för de godtog verkligen inga sådana dumheter."
Sista stycket:
'Ja det kommer jag få', sade Harry och de blev förvånade över grinet som spred sig över hans ansikte. 'De vet inte att vi inte får lov att använda trolldomskonst hemma. Jag ska ha väldigt roligt med Dudley i sommar...'"

Första stycket Hemligheternas Kammare:
"Det var inte första gången ett gräl hade utbrutit vid frukosten i nummer fyra på Privet Drive. Mr Vernon Dursley hade väcts i den tidiga morgontimmen av ett högt hoande oväsen från Harrys rum. Harry var systerson till hans fru."
Sista stycket:
"'Stolta', sa Harry- 'Är du tokig? Alla gångerna jag kunde ha dött och inte lyckades göra det? De kommer bli ursinniga...' Och tillsammans vandrade de tillbaka genom utgången till mugglarvärlden.

Första stycket Fången från Azkaban:
"Harry Potter var på många sätt en högst ovanlig pojke. För det första avsydde han sommarlovet mer än någon annan tid på året. För det andra ville han väldigt göra sina läxor, men var tvungen att göra dem i djupaste hemlighet mitt i natten. Och dessutom råkade han vara trollkarl."
Sista stycket:
"Och med et brett leende vid åsynen av morbror Vernons skräckslagna ansite började Harry gå mot stationsutgången med Hedwig i sin skramlande bur överst på vagnen. Den här sommaren såg ut att bli mycket bättre än den föregående."

Första stycket Flammande Bägaren:
"Byborna i Little Hangleton kallade det fortfarande Dolderhuset, trots att det var många år sedan familjen Dolder hade bott där. Det låg på en kull med utsikt över byn. En del av fönstren var igenspikade med bräder, tegelpannorna hade fallit av taket och murgrönan växte ohejdat över hela fasaden. Dolderhuset, som en gång i tiden hade varit en vacker herrgård och den största och ståtliga byggnaden på flera mils avstånd, var nu fuktigt, förfallet och obebott."
Sista stycket:
"Harry blinkade åt dem, vände sig mot sin morbror Vernon och följde honom tyst ut från stationen. Det var ingen idé att oroa sig ännu, sa han till sig själv då han klev in och satte sig i baksätet på familjen Dursleys bil. Som Hagrid hade sagt: Det som skulle ske, det skulle ske.. och han fick ta itu med det när tiden var inne."

Första stycket Fenixorden:
"Sommarens hittils varmaste dag närmade sig sitt slut och en dåsig tystnad vilade över de stora, fyrkantiga husen på Privet Drive. De annars så skinande blanka bilarna stod dammiga på infarten, och de förut så smaragdgröna gräsmattorna låg svedda och gulnade eftersom all bevattning hade förbjudits på grund av torkan. Berövade sina vanliga sysslor med att tvätta bilar och klippa gräsmattor hade invånarna på Privet Drive dragit sig tillbaka in i skuggan i sina svala hus, där fönstren öppnats på vid gavel i hopp om att kunna locka in en obefintlig vindfläkt. Den enda som var kvar utomhus var en tonårspojke som låg utsträckt på rygg i en rabatt utanför nummer fyra."
Sista stycket:
"Harry nickade. Av någon anledning kunde han inte finna ord för att säga vad det betydde för honom att se dem alla samlade här på hans sida. I stället log han, höjde handen till farväl, vände sig om och gick före ut ur stationen mot den solbelysta gatan, medan morbror Vernon, moster Petunia och Dudley skyndade efter honom."

Första stycket Halvblodsprinsen:
"Det närmade sig midnatt och premiärministern satt ensam på sitt kontor och läste en lång promemoria som gled genom hjärnan utan att lämna det minsta spår efter sig. Han väntade på ett telefonsamtal från presidenten i ett avlägset land och eftersom han dels undrade öer när den förbaskade karln skulle ringa, dels försökte undertrycka obehagliga minnen av en mycket lång, tröttsam och svår vecka, fanns det inte mycket plats i huvudet för någonting annat."
Sista stycket:
"Hans hand slöt sig automatiskt runt den falska horrukruxen, men trots allt, trots den mörka och slingrande väg som sträckte sig framför honom, trots det slutgiltiga mötet med Voldemort som han visste måste komma, vare sig om en månad eller ett år eller tio år, kände han hjärtat svälla vid tanken på att det fortfarande fanns en sista gyllene dag av frid att glädjas åt tillsammans med Ron och Hermione."

Första stycket Dödsrelikerna:
"De båda männen dök upp ur tomma intet, några meter från varandra på den smala, målbelysta stigen. Ett ögonblick stod de helt stilla, med stollstavarna riktade mot varanras bröst. Sedan kände de igen varandra och stoppade in stavana under sina mantlar och började raskt gå åt samma håll. "Några nyheter?" frågade den längre av dem. "De bästa tänkbara" svarade Serverus Snape."
Sista stycket:
"'Han klarar sig säkert fint' mumlade Ginny. Harry såg på henne och sänkte frånvarande handen och rörde vid blixtärret i pannan. 'Det vet jag att han gör.' Harry hade inte haft ont i ärret på nitton år. Allt var väl."

Betyg: 8/10

Favoritkaraktär: Severus Snape eller Bellatrix Lestrange
Författare:

RSS 2.0