Välj säsong


Body of Lies

Fakta:
Body of Lies är regisserad av Ridley Scott, med bland annat Leonardo DiCaprio, Russell Crowe, Mark Strong, Golshifteh Farahani och Oscar Isaac i huvudrollerna. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2008.
 
Handling:
"USA är på jakt efter ledaren bakom den våg av terroristattacker som drabbat världen. Roger Ferris är CIA:s man på fältet och reser från plats till plats för att inte tappa spåret. Varenda steg han tar följs via satellit av CIA-chefen Ed Hoffman som leder spaningsarbetet på tusentals mils avstånd. När Ferris närmar sig målet upptäcker han att förtoende kan vara lika farligt som nödvändigt för att klara livhanken."
 
Recension:
Jag har hört mycket gott om Body of Lies och filmen har ett relativt högt betyg på IMDB. Därför förvånade det mig enormt att märka att den är bland årets sämsta filmer för mig. Jag förstår verkligen inte vad grejen är. 
 
DiCaprio gör sitt bästa men lyckas inte höja det misslyckade manuset.
 
Jag var väldigt uttråkad genom filmen. Så pass uttråkad att jag, bara några dagar efter att jag sett den, helt glömt bort dess handling. Så pass likgiltig att jag spolade igenom den sista halvtimmen. Som du förstår var Body of Lies verkligen inte en film för mig och jag förstår inte varför den har så högt betyg på IMDB.
 
Tyvärr fängslar varken handling eller karaktärer mig.
 
I huvudrollerna får vi se tre stora stjärnor. Mark Strong är den av dem som imponerar mest, men ingen av dem får något att jobba med. Manuset består i stort sett endast utav enformiga och ointressanta samtal och jag fann inte filmen spännande alls. Inte heller brydde jag mig om karaktärerna. Body of Lies lyckades verkligen inte fängsla mig.
 

Nytt i Samlingen, #42

Idag kom ett underbart paket från spektakulära 20th Century Fox och Paramount. 
 
 
Paketets innehåll var minst sagt efterlängtat.
 
Jag fick den första säsongen av NCIS: New Orleans, vilket är den andra spinoff-serien på NCIS. Denna tar vid efter säsong elva av originalserien. NCIS är ett av de få kriminaldramorna som jag tycker om och därför hoppas jag innerligen att denna spinoff håller måttet. Den har fått betyget 7,0 på IMDB och kan förbokas från CDON för 349 kr. Den släpps den 5 oktober 2015.
 
Jag fick också filmen The Longest Ride. Den baseras på boken med samma namn av Nicholas Sparks och har fått betyget 7,1 på IMDB. Som ni vet så är jag ett grymt stort fan av Nicholas Sparks: både hans böcker och filmerna som baseras på dem. Därför ser jag väldigt mycket fram emot att se vad detta romantiska drama har att bjuda på. Filmen kan förbokas hos CDON för 199 kr och släpps den 26 oktober 2015.
 
Sist men inte minst fick jag första säsongen av scifi-serien Extant. Producerad av Steven Spielberg och med Halle Berry i huvudrollen ska det till mycket för att jag inte ska gilla serien. Jag blir förtrollad bara av att se på omslaget. Serien har fått betyget 6,7 på IMDB och kan förbokas på CDON för 399 kr. Den släpps den 19 oktober 2015.
 
STORT tack till 20th Century Fox & Paramount!

Kungar & Drottningar

Fakta:
Kungar & Drottningar är den tredje delen i Drakhjärta & Hamnskiftare-serien av Jerker Hultén. Boken är 349 sidor lång och publiceras av IDUS förlag.
 
Handling:
"Vera och Albin har fått tag i motgiftet de behöver för att rädda sina föräldrar men är fast i Garathien, landet där Molgor tagit över och nu bygger upp sin armé för att erövra Nordanländerna. Flykten därifrån blir farofylld och Vera och Albin skiljs åt. Under tiden växer sig Molgor allt starkare och kriget mot mörkermagikern närmar sig snabbare än någon anat. Enda chansen att besegra honom är om Vera och Albin kan få Nordanländernas kungar och drottningar att kämpa tillsammans, sida vid sida."
 
Recension:
Det känns fruktansvärt att skriva en negativ recension när jag tycker att författaren är en sådan trevlig person, men självfallet kan jag inte basera mina åsikter om boken på författarens egenskaper. Kungar & Drottningar är tyvärr ingen bok för mig. Det är inte ovanligt med ungdomsböcker som passar alla åldrar, men Kungar & Drottningar hör inte till dem. Jag fastnar inte för boken och inte känner någon samhörighet med karaktärerna.
 
Jag försökte verkligen tycka om Kungar & Drottningar men varje ansats slutade med att jag tappade intresset helt. Jag känner att boken saknar realism och jag har svårt att ta handlingen och karaktärerna på allvar. Majoriteten av läsningen var jag uttråkad.
 
Något jag stör mig på är att boken har väldigt många karaktärer att hålla koll på. Dessutom har majoriteten av dem underliga namn som gör att jag inte alls minns vem som är vem. Karaktärsnamnet och de geografiska namnen blandas till en enda rörig mix. De andra karaktärerna jag brydde mig om var i slutändan Vera och Albin.
 
Grejen är att det är svårt att sätta fingret på vad som är fel. Inte är det Hulténs skrivteknik i alla fall: jag tycker att han skriver bra. Men jag fångas helt enkelt inte upp som vuxen läsare; och jag dras inte till att läsa mer.
 
Jag tror dock att barn runt åtta till elva år kan uppskatta den här serien väldigt mycket mer. Bokens fantasifulla koncept och magiska scenarion är väldigt spännande för de flesta yngre. Hade jag läst den här boken för cirka tio år sedan tror jag att jag hade uppskattat den betydligt mycket mer. För vilken unge gillar inte en förtrollad värld med drakar, onda härskare, stora borgar, förtrollningar och mytomspunna varelser?
 
Jag ville verkligen skriva en positiv recension. Jerker Hultén är jättetrevlig och skriva kan han; man jag fastnade helt enkelt inte för läsningen. Första boken i serien, Drakhjärta & Hamnskiftare, är helt klart bäst och en liten del av mig önskar att jag hade slutat läsa serien efter den. Nu har serien dock bara en bok kvar och så är det en självklarhet att jag ska se hur äventyret slutar. Jag rekommenderar alla vuxna att köpa den här serien: men ge den till ditt barn istället för att läsa den själv.
 

Nytt i Samlingen, #41

Idag kom ett paket från CDON i brevlådan.
 
 
I paketet fanns den femte säsongen av den postapokalyptiska tv-serien The Walking Dead. Jag förbokade den gär för ungefär ett halvår sedan och hade helt glömt bort att den skulle komma nu, så det blev en trevlig överraskning. Trots att förra säsongen var lite av en besvikelse så ser jag fram emot att se hur det går för karaktärerna.
 
Säsongen kostade mig 322 kr.

The Drop

Fakta:
The Drop är en thriller regisserad av Michaël R. Roskam, med bland annat Tom Hardy, Noomi Rapace, James Gandolfini, Matthias Schoenaerts, John Ortiz och Michael Aronov i huvudrollerna. Filmen är 107 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 28 september 2015 av 20th Century Fox. Se trailern här.
 
Handling:
"En ensam bartender och hans råbarkade chef tvättar pengar åt stadens kriminella gäng. Men när de fastnar i en härva av misslyckade rån och skulder de inte kan betala, inser de att de måste göra det farliga valet mellan lojalitet och överlevnad."
 
Recension:
The Drop är en stadig och sansad thriller. Den håller ett relativt lugnt tempo genom hela filmen och jag kan inte påstå att den är särskilt händelsefylld. Men det finns något hos den som verkligen griper tag i tittaren. Kanske är det den laddade stämningen, kanske är det skådespelarna - det är svårt att sätta fingret på. Allt jag vet är att jag tycker om den.
 
Den bedårande valpen Rocco får oss att glömma filmens brister.
 
Skådespelarna presterar utmärkt. Tom Hardy är fängslande och Noomi Rapace bidrar gott till filmens känsla. Rapaces och Hardys insatser är de jag minns starkast nu efteråt. Självklart är även Gandolfini, Aronov och de andra duktiga: de sticker bara inte ut ur mängden på samma sätt. Filmens stjärnor är dock valparna som spelar den bedårande pitbullen Rocco. Rocco stjäl verkligen uppmärksamheten, förtrollar tittaren och ger filmen liv. Så otroligt söt och sprallig!
 
Bob och Marv upptäcker snart nackdelarna med att tvätta pengar åt kriminella.
 
The Drop är som sagt relativt lugn och den har inte särskilt mycket action. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker att filmen är spännande, men tack vare den intagande stämningen och de duktiga skådespelarna lyckades den hålla mig fängslad till slutet. Konceptet i sig är starkt och premissen intressant. The Drop är helt enkelt en bra och stadig film, som varken överraskar eller gör tittaren besviken.
 

Ja jag har mens, hurså?

Fakta:
Ja jag har mens, hurså? är vloggaren Clara Henrys debutbok. Den är 188 sidor lång och publiceras av Forum förlag.
 
Handling:
"Har du alltid undrat vad mens är, varför det kan göra så fruktansvärt ont i magen eller varför det enda du vill göra ibland är att äta choklad och titta på söta kattvideor? Har du reagerat på hur tabubelagt det är att prata om något som hälften av jordens befolkning går igenom en gång i månaden under hela sitt fruktbara liv? Och framför allt: har du letat efter det bästa svaret till frågan »har du mens eller?« Komikern och Youtube-fenomenet Clara Henry har svaren."
 
Recension:
Det är en sak att uttrycka sig och få fram sin personlighet på Youtube, men en helt annan sak att via skrivna ord förmedla ett budskap till sin publik. Clara Henry lyckas dock galant. På ett underhållande och lärorikt sätt berättar Henry om allt mellan himmel och jord som har med mens att göra; från mensmyter, sex och PMS till konkreta tips om vilka skydd man kan använda, hur man kan maxa sin mens och hur man kan ge slagfärdiga svar på idiotiska kommenterar. 
 
Skämtsamma historier om hennes egna erfarenheter balanseras med åsikter, lärdomsrika tips och renodlad fakta. Det märks att Henry engagerat sig i ämnet länge. Som läsare blir man helt uppslukad av Henrys berättelser och hennes ärlighet är otroligt inspirerande. Som kvinna och erfaren ”mensare” känns det riktigt bra att äntligen få se någon som vågar stå upp och ifrågasätta normerna. Jag kan relatera till Clara Henrys berättelser och jag fick en slags tillfredsställande känsla av att inse att fler än jag har haft ångest över mensens tabu. Henry diskuterar också feminism, vilket gör boken lite extra intressant och tankeväckande. 
 
Jag gillar verkligen Henrys skrivteknik. Den är lättsam, humoristisk och greppar tag i läsaren. Texten kompletteras av en snygg grafisk form; med passande illustrationer och färgglada foton. 
 
Det enda jag kände var lite jobbigt var att boken är skriven i artikelform. Det är definitivt inte fel, men jag kan tycka att det blir lite rörigt och tungt med spalter, drop-quotes och dylikt. Det är dock en smaksak och ingenting jag kritiserar Henry för.
 
Det är starkt gjort att våga blotta sig för läsaren så som Henry har gjort och jag är otroligt imponerad av hur målmedveten och hängiven hon är. Som läsare känner man verkligen att Henry bryr sig. Jag har länge tyckt om Henry och följt hennes videor på Youtube, men Ja jag har mens, hurså? väckte en helt annan respekt för henne. 
 
Som helhet tycker jag att Ja jag har mens, hurså? är en inspirerande bok som både kvinnor och män borde läsa; unga som gamla. Med humor och glädje berättar Clara Henry om sig själv, mens och feminism på ett lärorikt och tankeväckande sätt. Trots att detta är hennes debut så känns hon som en världsvan skribent.
 

Nytt i Samlingen, #40

Idag fick jag hem en hel del nytt. Jag fick ett paket från 20th Century Fox, ett från CDON och sen har jag köpt ett par begagnade kursböcker (jippie...).
 
 
Paketens innehåll
Från CDON kom andra säsongen av NCIS: Los Angeles, första säsongen av den svenska humorserien Halvvägs till Himlen, sjunde säsongen av Two and a Half Men samt den första säsongen av Shameless. Beställningen gick på totalt 235 kr.
 
Av 20th Century Fox fick jag filmen The Drop, med bland annat Tom Hardy, James Gandolfini och Noomi Rapace i huvudrollerna. Filmen släpps den 28 september 2015 och har fått betyget 7,1 på IMDB. Stort tack till 20th Century Fox!
 
Sedan till det mindre roliga: jag har köpt ytterligare två kursböcker. Denna gång var det Myter och sanningar om läsning av Jana Holsanova, samt Bildens tysta budskap av Yvonne Eriksson. Ironiskt nog har den inga bilder. Böckerna kostade mig tillsammans 220 kr eftersom jag köpte dem begagnat. Nypris är 440 kr.
 
Snabbinfo om studierna
Idag fick vi tillbaka den första examinerande uppgiften vi gjort i skolan. Som ni vet går jag det textinriktade informationsprogrammet på MDH och den första provuppgiften var att skriva en informativ text på 2500-3000 tecken om en plats. Det låter inte svårt och jag tyckte själv att min text var riktigt bra. Dock blev det inte högre än ett G för min del, eftersom jag hade för mycket "krummelurer" och "beskrivningar". Idag ska jag lämna in nästa examinerande uppgift, nämligen en artikel om en person som jag intervjuat. Förhoppningsvis går den bättre. 

24, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Kim Raver, Mary Lynn Rajskub, Gregory Itzin, James Morrison, Jean Smart, Jude Ciccolella, Glenn Morshower och Jayne Atkinson i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2005.
 
Handling:
"Jack Bauer tvingas återvända efter att ryska terrorister tagit resenärer på Ontarios flygplats som gisslan. Snart förstår Jack att det ligger mer bakom terrordådet och innan dagen är över kan hundratusentals personer vara döda."
 
Recension:
Det faktum att 24 efter fem säsonger fortsätter att höja ribban är ofattbart. Serien har behållit sin äventyrlighet, dramatik och spänning i ett halvt decennium och förblir stark. 24 har alltid varit en storslagen serie, men den här säsongen slår allt med hästlängder.
 
Efter en explosiv inledning tvingas vi ta farväl till ett par älskade karaktärer.
 
24 är en av få serier som lyckas fängsla tittaren redan vid säsongens första avsnitt. Trots flera nya karaktärer och annorlunda miljöer är man fast direkt. Det tar ingen längre tid att få koll på läget och hjärtat sätter sig abrupt i halsgropen. 24 snålar inte på spänning och redan de första 15 minuterna av säsongen har två stora karaktärsbortgångar skakat om tittaren.
 
Jack tvingas återvända till rollen som agent efter ett terrordåd.
 
24 är en av de mest händelserika serierna jag någonsin sett. Real-tiden gör serien intensiv, realistisk och kompakt. Varje minut består av nagelbitande action och som tittare får man sällan en andningspaus. Tempot är alltid högt och spänningen stillar aldrig. 24 tvingar inte tittaren att genomlida långrandiga och ointressanta samtal, utan väljer ut scener med precision.
 
Martha Logan bryts ner av att behöva bevara en mörk hemlighet.
 
Hela säsongen utspelar sig under en enda dag; vilket innebär att ett avsnitt utgör en timme i real-tid. Trots att det låter som att inte mycket kan hända på en timme lovar jag att det försiggår mer i ett avsnitt av 24 än den typiska tv-seriens kompletta säsong. 24 utvecklas otroligt mycket på en kort tid och handlingen hinner evolvera till oigenkännlighet på bara några avsnitt. Därför är det svårt att summera säsongen som helhet utan att spoila: serien utvecklas så pass snabbt att handlingen i första avsnittet ligger långt ifrån handlingen i sista avsnittet.
 
Användandet av split-screen ger en bra överblick över vad som pågår.
 
Serien skådespelare är fenomenala. Kiefer Sutherland (The Lost Boys), som spelar huvudrollen Jack Bauer, är exceptionell. Han förtjänade verkligen sin Emmy tack vare hans djupa porträttering av den drivna patrioten som gång på gång förlorar allt han håller kärt, men ändå återvänder för att kämpa för sitt land. Sutherland har en enastående inlevelse och får tittaren att tro att han är Jack. Andra favoriter är Kim Raver (Grey’s Anatomy) och Mary Lynn Rajskub (Little Miss Sunshine) som glänser i denna säsong. Även Itzin, Morrison, Smart, Ciccolella, Morshower, Atkinson och de andra är fantastiska. Det finns ingen i den här säsongen av 24 vars prestation kan kallas något annat än utomordentlig.
 
Audrey tvingas slåss för sitt liv.
 
Precis som i tidigare säsonger bjuder också säsong fem på en hel del duktiga insatser från gästskådespelare. Listan är lång, men några extra minnesvärda är Kate Mara (House of Cards), William Devane (NCIS), Carlos Bernard (Babylon 5), Reiko Aylesworth (Aliens vs. Predator 2), Connie Britton (Nashville), Sean Astin (Lord of the Rings), David Dayan Fisher (National Treasure) och Eric Steinberg (Pretty Little Liars). Även Elisha Cuthbert (House of Wax) återvänder ett kortare tag som Kim, vilket knyter ihop hennes parallell bra.
 
Jack har inte tid att dalta med fienden och vänder sig till tortyriska metoder.
 
24 har alltid varit en serie som vet hur man leker med tittarens känslor, och den här säsongen påverkade mig oväntat mycket. Den växlar mellan humoristiska inslag som får tittaren att skratta och kraftfulla scener som berör djupt. Jag vet inte hur ofta jag grät, men definitivt mer än förväntat. Säsongen har oberäkneligt många oförutsägbara och chockerande vändningar och varje avsnitt slutar med en beroendeframkallande cliffhanger. Proceduren efter att ha sett klart ett avsnitt brukar vara: att ryta åt tv:n, studsa upp och ner i soffan och ställa in alla planer och sätta på ett till avsnitt.
 
Jack inser snart att terrordådet på flygplatsen bara var en bråkdel av vad som väntar.
 
Det enda negativa som jag kommer på med säsongen är att den återanvänder några idéer från tidigare delar. Exempelvis: vid det här laget kan man ju tycka att CTU borde undersöka vilka de anställer mer noggrant på grund av att de blivit infiltrerade så pass ofta. Men nej. Att man inte vet vilken sida karaktärerna står på gör serien väldigt spännande; det är bara lite trist att infiltrationsidén återanvänds i varje säsong.
 
Ingen tvekan finns när Jack måste ta på sig rollen som skurken.
 
Kort sagt är 24 den bästa actionserien som någonsin gjorts, och detta var den mest utomordentliga säsongen hittills. Den har konstant action, mycket humor och underbara karaktärer. Skådespelarnas insatser imponerar stort och jag kan fortfarande inte lista ut hur skaparna lyckas klämma in så många händelser i varje avsnitt. Vi har dessutom tillräckligt många obesvarade frågor för att dö ihjäl av längtan efter fortsättningen.
 

Nytt i Samlingen, #39

Idag kom två paket i brevlådan. Ett från Bazar bokförlag och ett egenbeställt.
 
 
Från Bazar bokförlag fick jag boken Gudar & Monster. Det jag köpt från CDON var första säsongen av Hawaii five.0, fjärde säsongen av Solsidan, första volymen av Piff & Puff: Räddningspatrullen, första volymen av Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr, och hela tv-serien Vi på Saltkråkan.
 
"Gudar & Monster"
Gudar & Monster (org. Dreams of Gods & Monsters) är den tredje och avslutande delen i Önskemånglarens dotter-serien av Laini Taylor. Hittills har jag bara läst första boken i serien, Svart ängel, och kan inte påstå att jag är supertaggad på att läsa mer. Jag ville dock ha samlingen komplett; vilket baktände eftersom jag fick Gudar & Monster i inbundet medan jag har övriga i pocket.
 
Vi får se om jag uppgraderar de två första till inbundet eller nedgraderar denna till pocket. För tillfället kan jag inte direkt kalla mig rik eftersom majoriteten av min inkomst går till kurslitteratur. Anyway. Jag bedårar omslaget och därför är chansen stor att denna får stå kvar bland mina vackra inbundna. Boken har fått betyget 4,26 på Goodreads. Tack, Bazar!
 
"Hawaii five-0" (2010-)
Jag har länge funderat på om jag velat börja titta på kriminalserien Hawaii five-0. Jag är i allmänhet inte särskilt förtjust över kriminalre (NCIS är ett undantag) men nu bestämde jag mig för att det var dags att se what the fuss is about. Jag hoppas verkligen att den har en stark röd tråd och inte bara tar upp separata fall: det tröttnar jag lätt på.
 
Det som lockar mig mest är att det finns många duktiga skådespelare med i serien, och att den utspelas på Hawaii. Den exotiska miljön tror jag bidrar till en annorlunda känsla, eftersom majoriteten av alla kriminalre utspelas i storstäder som exempelvis New York och liknande.
 
Hawaii five-0 har fått betyget 7,4 på IMDB och kostade mig 63 kr från CDON.
 
"Solsidan" (2010-)
Solsidan är en av de få svenska serierna jag följer. Jag kan inte påstå att jag skrattar hejdlöst till den, men smått underhållande tycker jag att den satiriska serien är, och därför var det en självklarhet att skaffa hem den fjärde säsongen.
 
Solsidan har fått betyget 8,1 på IMDB och kostade mig 39 kr från CDON.
 
"Piff & Puff: Räddningspatrullen" (1989-1990)
När jag var yngre satt jag som fastklistrad vid skärmen när Piff & Puff: Räddningspatrullen (org. Chip 'n' Dale Rescue Rangers) gick på tv. Trots att det nu har gått nio år sedan dess minns jag tillbaka på serien med glädje. Jag kan till och med introlåten utantill trots att jag inte hört den på närmare ett decennium. Så när jag kände för en nostalgi-kick var Räddningspatrullen bland det första jag tänkte på.
 
Det finns totalt tre volymer att köpa. Det är lite synd, eftersom varje volym bara har sex avsnitt; medan serien som helhet har 65 avsnitt. Dessutom är avsnitten inte efter tv-sändningens numrering, så man får inte se dem i ordning. Jag ser icke desto mindre fram emot att titta på Piffs och Puffs äventyr igen.
 
Serien har fått betyget 7,7 på IMDB och kostade mig 39 kr från CDON.
 
"Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr" (1987-1990)
Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr, även kallad Ducktales och Ankliv, var ytterligare en stor favorit hos mig när jag var yngre. Den nostalgiska känslan gentemot denna är till och med större än för Räddningspatrullen. Jag tyckte att Ducktales var ofattbart spännande och fast jag antagligen inte kommer att tycka det idag så ser jag mycket fram emot att följa de tre ankbröderna igen.
 
Precis som med Räddningspatrullen finns dock inte alla avsnitt av Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr att köpa. Faktum är att av seriens 100 avsnitt går det bara att införskaffa tolv avsnitt, fördelade över två volymer. Och inte heller är dessa ordnade efter tv-sändningens numrering. Suck.
 
Serien har fått betyget 8,1 på IMDB och kostade mig 39 kr.
 
"Vi på Saltkråkan" (1964)
Vi på Saltkråkan är ytterligare en serie jag införskaffat tack vare dess nostalgisyfte. Jag tycker att det är en underbart söt serie och jag får en slags frihetskänsla när jag tittar på den. Den är vackert filmad, har charmiga karaktärer och påminner om hur det var förr.
 
Serien har fått betyget 7,2 på IMDB och kostade mig 159 kr.

Det mörka ödet

Fakta:
Det mörka ödet är den andra delen i Half Bad-trilogin, skriven av Sally Green. Boken är 381 sidor lång och släpps av Semic bokförlag.
 
Handling:
"Nathan har fått sina tre gåvor och hans magiska kraft har vaknat. Men det är en främmande, monstruös förmåga som han inte kan styra. Gång på gång vaknar han upp, blodig och med minnesluckor. Han måste lära sig att kontrollera odjuret inom sig innan det går för långt. Han är fortfarande jagad av myndigheterna. Och han måste försöka befria sin stora kärlek Annalise, som är fånge hos fienden. Kriget mellan vita och svarta häxor blir värre och värre. När en grupp rebeller går samman mot de vita häxornas råd dras Nathan in i kampen. Men kan han lita på rebellerna? Kan han ens lita på sig själv?"
 
Recension:
Jag måste inleda med att be dig att inte döma den här boken efter dess omslag. Det är fruktansvärt fult och speglar inte alls bokens kreativa inre. Jag förstår inte varför omslaget behövde ändras. Det amerikanska är stilrent och effektfullt medan det svenska är för mycket. Färgerna går inte ihop och det är bara allmänt dåligt sammanfört. 
 
Boken i sig är riktigt bra. Den når inte riktigt samma höga nivå som första delen i trilogin eftersom den hade mer säregna element, men den står stadigt på egna men. Det mörka ödet, är som titeln hintar om, en ovanligt mörk bok för att vara en medlem i YA-genren. Jag gillar att huvudkaraktären, Nathan, inte är perfekt eller hundra procent god. Det blir så mycket mer intressant att läsa om en karaktär med en hel del mörka sidor.
 
Jag stöttar Gabriel/Nathan-romansen till tusen! Jag gillar inte alls Annalise men tycker att Gabriel som karaktär är sjukt gullig och jag hoppas verkligen att han och Nathan blir tillsammans. Scenerna de har tillsammans är så galet charmiga och romantiska.
 
Boken har några långsamma och händelselösa partier, speciellt i mitten, men mängden spänning och action kompenserar för det. Greens språk är trollbindande och unikt och som helhet är Det mörka ödet en bok jag verkligen gillade. Jag ser mycket fram emot den avslutande delen i trilogin.
 

Emperor

Fakta:
Emperor är regisserad av Peter Webber och i huvudrollerna får vi se bland annat Matthew Fox, Tommy Lee Jones, Eriko Hatsune, Toshiyuki Nishida, Masayoshi Haneda, Colin Moy och Isao Natsuyagi. Filmen är 109 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2012.
 
Handling:
"När andra världskriget tar slut i samband med att kejsare Hirohito erkänner Japan besegrat blir det general Douglas MacArthur som tillfälligt måste ta över makten i det främmande landet, och avgöra kejsarens framtid. Generalen och hans medarbetare har tio dagar på sig att avgöra om kejsaren som dyrkas av befolkningen men samtidigt misstänks för krigsförbrytelser, ska straffas eller räddas. En hel nations öde står på spel."
 
Recension:
Emperor lockar med sin tänkvärda premiss men tyvärr håller inte filmen måttet. Jag tappade intresset redan efter de första femton minuterna på grund av att handlingen hölls i skymundan och aldrig blev särskilt tydlig för mig som tittare. Emperor lyckades aldrig återfå min fascination och jag satt uttråkad och slötittade på resten av den händelselösa filmen.
 
Tommy Lee Jones spelar general Douglas.
 
Det tråkiga är att filmen verkligen har potential. Den har som sagt ett intressant koncept och många duktiga skådespelare. Vi får bland annat se Matthew Fox (Lost) och Tommy Lee Jones (The Homesman) i huvudrollerna: och de är inte direkt kända för att misslyckas. Dock kan inte ens dessa två stjärnor bära upp filmen när manuset är så pass bristfälligt.
 
En förbjuden romans uppstår.
 
Emperor arbetar inte särskilt mycket med den fascinerande historiska delen av historien, utan lägger alldeles för mycket fokus på en klyschig romantisk sidhandling; som för sin del inte ens känns äkta. Dessutom måste man vara engagerad och hålla koll på datumen för att hänga med i filmen. Jag kände att tidshoppen lätt blev förvirrande eftersom jag inte mindes vilket årtal nutiden utspelade sig i.
 
Japans öde ligger i Douglas händer.
 
Som helhet var Emperor inte en film för mig. Det känns som att den hade potential till att bli något större, men tyvärr var den alldeles för tråkig för min smak.
 

The Big Bang Theory, säsong 8

Fakta:
I den åttonde säsongen av komediserien The Big Bang Theory får vi se Johnny Galecki, Jim Parsons, Kaley Cuoco-Sweeting, Simon Helberg, Kunal Nayyar, Melissa Rauch och Mayim Bialik i huvudrollerna. Säsongen är 457 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 14 september 2015.
 
Handling:
"Gänget är tillbaka för ännu ett glatt år. Leonards operation innebär en katastrof för Sheldon, Howard kan inte smälta sin mammas förhållande med Stuart och Pennys försäljningsteknik får oväntade konsekvenser. Spela ett spel byggt på Rajs dejtingliv, ta del av Amys fanberättelser och se Bernadette ta kommandot i en teori som är värd sin vikt i skratt."
 
Recension:
Den åttonde säsongen av The Big Bang Theory är överraskande bra. Det borde inte komma som en chock eftersom det trots allt är en riktigt bra serie, men jag har tyckt att de senaste säsongerna hållit sig på en lägre nivå än de första. Därför är jag väldigt nöjd med upptäckten att serien börjat rycka upp sig. Det är sällan komedier får mig att dra på munnen, men den här säsongen av The Big Bang Theory lyckades få mig att skratta många gånger.
 
Penny har gett upp skådespelardrömmen och börjat jobba som säljare.
 
Tittar man tillbaka på de tidigare säsongerna märker man att serien har utvecklats en hel del; på gott och på ont. Karaktärerna har förändrats, mognat på sätt och vis, och det har gjort att även skämten mellan dem blivit annorlunda. Någonting jag tycker är synd med utvecklingen är att en hel del av seriens nördighet har tagits bort. Tidigare i serien låg stor fokus på Leonards och Sheldons nörd-liv: med spel, filmer och actionfigurer. Nu centrerar dock serien på karaktärernas romantiska relationer. Trots att jag tycker att det är gulligt att få följa deras kärleksliv så saknar jag den mer nördiga tiden.
 
Sheldon och Amy fortsätter med sitt Youtube-program "Fun with flags".
 
The Big Bang Theory är en karismatisk, innovativ och underhållande serie som sprakar av färg och liv. Den är lättsam, lättengagerande och otroligt bekväm att se på. Den blandar på ett nyskapande sätt vetenskap, komedi och nördighet till en ljuvlig mix.  Jag tycker dock att den åttonde säsongen tappar några riktigt intressanta handlingstrådar här och var, och fängslande aspekter tittaren vill veta mer om glöms ibland bort. Fokusen blir lite skev och många medryckande händelser uppmärksammas inte tillräckligt. Istället för att utveckla händelsen väljer serien att introducera någonting nytt istället. Det är seriens största nackdel: bristen på påtaglig utveckling och att karaktärerna inte påverkas tillräckligt av händelserna.
 
Bernadette och Howard möter på nya problem i sin relation.
 
The Big Bang Theory är en karaktärsdriven serie och det är en fröjd att återigen få följa de färgglada och underhållande rollerna. Skådespelarna är exemplariska och allesammans har en härlig utstrålning. Jim Parsons (Home) är en riktig stjärna och jag kan inte tänka mig hur serien skulle fungera utan honom. Personligen har jag lite problem med Galecki, mest för att hans karaktär Leonard känns rätt klängig och gnällig, men Cuoco-Sweeting, Helberg, Rauch och Rayyar gör strålande jobb. Jag är även förvånad över att upptäcka att jag börjat gilla Bialik. För ett långt tag ogillade jag henne starkt men nu har jag svårt att föreställa mig serien utan henne.
 
Wil Wheaton bjuder in Penny till sin podcast.
 
Serien har dessutom många duktiga gästskådespelare. Några favoriter i repris är Kevin Sussman (A. I. Artificiell intelligens) som Stuart, John Ross Bowie (The Heat) som Barry, Laurie Metcalf (Toy Story) som Mary, Christine Baranski (Mamma Mia!) som Beverly samt Nathan Fillion (Firefly) och Wil Wheaton (Star Trek: The Next Generation) som sig själva. Skådespelaren Carol Ann Susi (Min låtsasfru), som spelat Debbie Wolowitz, är dock inte med. Hon dog medan inspelningen pågick och följdaktigen var de tvungna att skriva om en hel del av manuset i sista minuten. Därför har jag full förståelse för att vissa av säsongens avsnitt är mindre bra. Jag tycker dock om att serien drog fördel av tragedin och baserade nya, intressanta handlingsparalleller på det. Men är jag återigen besviken över att det inte påverkade seriens totala förlopp. Den här situationen var perfekt för att motivera stora karaktärsutvecklingar.
 
Det blir många glada stunder för karaktärerna.
 
Trots att nördigheten drabbas så tycker jag att det är kul att skaparna lägger lite extra krut på karaktärernas förhållanden. Jag önskar bara att de kunde komma på nya sätt att förändra relationerna på. Det känns som att giftermål är seriens enda sätt att utveckla förhållandena, och det blir lite enformigt. Det skulle vara roligare att få se karaktärerna bli gravida, flytta och liknande, istället för att en efter en gifter sig.
 
Nathan Fillion blir minst sagt irriterad på Leonard och Raj.
 
Säsongens avslut är oväntat starkt. Visserligen kom det plötsligt och jag tycker att det hade kunnat laddas upp mer inför det, men jag tycker ändå att det är en av seriens starkaste och mest oförutsägbara säsongsslut hittills. Det är ovanligt dramatiskt för att vara i The Big Bang Theory och det skapar en stor längtan efter att se fortsättningen.
 
Amy och Sheldon blir allt mer intima.
 
Sammanfattningsvis så älskar jag den här säsongen av The Big Bang Theory. Visst, den når inte riktigt samma nivå som de fyra första säsongerna och den har några rejäla missar; men den är charmig, rolig och väldigt egen. Karaktärerna är underbara, skådespelarnas karisma lyser igenom skärmen och det var länge sedan jag skrattade så mycket till en serie. Jag ser grymt mycket fram emot den nionde säsongen.
 

Nytt i Samlingen, #38

Idag kom två paket i brevlådan: ett egenbeställt och ett från Modernista bokförlag.
 
 
Från Modernista bokförlag fick jag Änglafall av Susan Ee och Dimensioner av Sofie Berthet. Det jag fick hem från CDON var sjätte säsongen av The Vampire Diaries.
 
"Änglafall"
Jag har velat läsa Änglafall (org. Angelfall) hur länge som helst, och jag har nog inte hört något negativt alls om den. Det är den första delen i Penryn & the End of Days-trilogin. Det är länge sedan jag läste en ängel-bok och därför blir det extra roligt att få plocka upp den här. Att det dessutom är en postapokalypisk bok är ett stort plus. Boken har fått betyget 4,21/5,00 på Goodreads och finns att köpa hos Adlibris för 162 kr.
 
"Dimensioner"
Jag har inte hört talas om Dimensioner, skriven av Sofie Berthet, men efter att ha bläddrat lite i den är jag faktiskt väldigt nyfiken på den. Jag är otroligt kritisk mot svenska författare men jag tycker ärligt talat att Dimensioner verkar bra.
 
Jag tycker att omslaget är läckert gjort och ett långt tag trodde jag att titeln inte stod med. Det var inte förren efter flera minuters stirrande som jag upptäckte att titeln står inuti klockan, vilket jag tycker är riktigt häftigt och annorlunda gjort. 
 
Dimensioner är den första delen i Nova-trilogin, och serien har med element av tidsresor: vilket är ett ovanligt och svårt ämne att skriva om. Det finns mycket att tänka på, men görs det rätt blir det ofta fantastiskt. Boken finns att köpa hos Adlibris för 174 kr.

"The Vampire Diaries"
Jag har en kärleks-hat-relation med den här serien. Jag älskar tv-seriens tre första säsonger och jag var ett grymt stort fan av The Vampire Diaries för några år sedan. På senare tid tycker jag dock att serien har gått utför: den har blivit överdriven och förutsägbar. De senare säsongerna har fått mig att himla med ögonen och sucka tungt. 
 
Men det finns fortfarande något hos den som jag gillar. Den har en viss känsla som trollbinder mig, trots alla löjliga återuppväckningar av döda karaktärer. Fast avsnitten gradvis blivit sämre är The Vampire Diaries fortfarande en serie jag gillar riktigt mycket. Därför ser jag fram emot att se vad den sjätte säsongen av serien har att bjuda på.
 

Blå Tråd

Fakta:
Blå Tråd (org. Gathering Blue) är den andra delen i Den Utvalda-serien (org. The Giver Quartet), av Lois Lowry. Boken är 251 sidor lång och publiceras av Natur & Kultur.
 
Handling:
"Kira växer upp i ett inskränkt och brutalt samhälle där de sjuka och svara lämnas att dö. Hon är född med ett deformerat ben och efter moderns död tvingas hon kämpa för rätten till sitt liv. Hopp finner hon i vänskapen med gatpojken Matt och den mystiska talang som göms i hennes broderier."
 
Recension:
Fast Blå Tråd är fortsättningen på Den Utvalde så får vi inte fortsätta att följa samma karaktärer och handlingsparalleller som tidigare. Istället utspelar sig boken i en annan by, flera år efter händelserna i första boken. Lois Lowry bygger upp Blå Tråd riktigt bra, men då den inte har den invecklade och rika världen från första boken kan jag inte undgå att gilla Den Utvalde mer.
 
I de flera dystopier jag har läst är det varit fullt ös och action redan på första sidan. Blå Tråd är lugnare, men det är faktiskt till bokens fördel. Hade den haft det där tempot skulle världsuppbyggnaden gått förlorad. Nu får vi istället i lugn och ro lära känna karaktärerna och samhället. Det gör att atmosfären blir mer påträngande och som läsare hinner man fundera mer över det som sker.
 
Huvudkaraktärerna – Kira och Matt – är båda två riktigt intressanta att följa. Matt är en söta och trogne följeslagaren medan Kira är den med ett fascinerande förflutet. Det är otroligt intressant att läsa om Kiras barndom och uppväxt och jag rycktes verkligen med i tillbakablickarna. Dock måste jag också skriva att jag tycker att Kira är alldeles för passiv som person. Hon får aldrig själv saker att hända, utan påverkas bara av andras val. 
 
Något som är synd är att läsaren räknar ut ”mysteriet” långt innan karaktärerna gör det, vilket gör att det inte blir ett lika storslaget avslut som boken har kompentens till. Dessutom får vi inte svar på en hel del frågor om samhället; boken slutar nämligen ännu mer öppet än Den Utvalda. Men förhoppningsvis så kastas ett ljus över de mörkbelagda frågorna senare i serien.
 
Som helhet tycker jag mycket om Blå Tråd. Karaktärerna och världsuppbyggnaden är som förväntat riktigt noggrant gjorda och Lowrys språk griper tag i läsaren direkt. Trots att boken är rätt stillsam så är den intressant. Jag kommer definitivt att läsa de två resterande delarna i serien och hoppas att de håller sig på samma höga nivå.
 

Nytt i Samlingen, #37

Idag fick jag en bok från Forum bokförlag.
 
 
Boken jag fick var Ja jag har mens, hurså? skriven av den kända komikern och vloggaren Clara Henry. Jag ser mycket fram emot att läsa den eftersom jag tycker att Clara Henry är en sådan charmig människa. Stort tack, Forum!

The Simpsons, säsong 3

Fakta:
I den tredje säsongen av The Simpsons spelar Dan Castallaneta, Julie Kavner, Nancy Cartwright, Yeardley Smith, Hank Azaria och Harry Shearer huvudrollerna. Säsongen är 552 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 1991.
 
Handling:
"Pappa Homers lathet och okunnighet drabbar hans arbete. Sonen Bart blir anklagad för mord. Bebisen Maggies liv är ganska spännande men mest stolt är hon över ett lyckat rymningsförsök från dagis. Väluppfostrade, systern Lisa försöker vill få en bättre relation till sin pappa. Och mamma Marge försöker hålla samman familjen Simpsons."
 
Recension:
Den tredje säsongen av The Simpsons är uppiggande, underhållande och perfekt att slötitta på. Trots sina många satirer är det här är en otroligt lättsam serie som inte kräver mycket engagemang från tittarens håll.
 
Homer drömmer om att grannen Ned ska misslyckas.
 
Det jag gillar med de tidiga säsongerna av The Simpsons är att allting är ritat för hand. Senare i serien blir allt animerat, och trots att det också ser riktigt bra ut så känns det på något sett mer personligt och genomarbetat med handgjort. Ibland syns skuggor som inte ska vara där och ibland råkar karaktärerna ex. skela med ögonen, men det är ingenting som stör mig.
 
I säsongen finns ett avsnitt tillägnat baseboll.
 
Karaktärerna är som alltid charmerande och rösterna görs superb. The Simpsons är dessutom känd för att ha många bra gästskådespelare. I just denna säsong är hela rockbandet Aerosmith med, tillsammans med Michael Jackson (under pseudonymen John Jay Smith), Neil Patrick Harris, Jon Lovtiz, Sting, Steve Allen, Beverly d’Angelo, Danny DeVito och ett stort gäng sportfånar i avsnittet ”Homer at the Bat” som fokuserar på baseboll.
 
Vid Halloween äter familjen så mycket godis att de får mardrömmar.
 
Nackdelen är att vissa avsnitt ibland känns lite enformiga och upprepande, men oftast kompenseras det av resten av seriens höga kvalité. The Simpsons är en perfekt serie att titta på när man är på dåligt humör, och garanterar en hel del fnitter. Jag är riktigt nere över att The Simpsons inte längre kommer att släppas på DVD. Jag älskar den här serien och vill ha min samling komplett, men trots att 28 säsonger är gjorda och fler är på väg så var säsong 17 den sista som släpptes i fysiskt format… Damn them!
 

Stitch! - experiment 626

Fakta:
Stitch! - experiment 626 (org. Stitch! - the movie) är en animerad film regisserad av Tony Craig och Roberts Gannaway. Huvudrollerna spelas av bland annat Daveigh Chase, Chris Sanders, Tia Carrere, David Ogden Stiers, Kevin McDonald och Ving Rhames. Filmen är 58 minuter lång, barntillåten och spelades in 2003.
 
Handling:
"Vi vet alla att Stitch var experiment 626, men har du någonsin undrat över de första 625? Nu får du svaret! Nu är Stitch och hans forna fiender, Pleakley och Jumba, alla en del av familjen. Men vad Lilo och Stitch inte vet är att Jumba smugglade med sina första 625 utomjordingexperiment till Hawaii... och den elaka kapten Gantu vill ha den tillbaka! Nu är det upp till Lilo och Stitch att rädda alla de utomjordiska experimentsyskonen. Möt bland annat experiment 221 som kan skapa enorma kraftvågor, och 625 som är... tja, en lite latare variant av Stitch - men som kan göra jättegoda smörgåsar!"
 
Recension:
Jag älskar allt som har att göra med den första Lilo & Stitch-filmen. Dess vackra budskap, karaktärerna, musiken… Stitch! – experiment 626 når dock inte upp till förväntningarna. Det är en söt film, men den når inte i närheten av originalet.
 
Pleakey, Lilo och Stitch hittar Jumbas undangömda experiment.
 
Jag känner att skaparna till filmen använt sig av lite falsk marknadsföring. Läser man om Stitch! – experiment 626 så får man uppfattningen om att man kommer få möta en hel del av de resterande experimenten, men faktum är att vi bara får se två stycken (ej beräknat den sista minuten). Det är lite tråkigt.
 
Vi får återse alla karaktärerna från originalfilmen.
 
Karaktärerna är så klart söta och en personlig favorit för mig är charmerande Pleakley. Dock känns det som att den här filmen inte påverkade dem på något sätt. Vi lärde inte känna dem bättre och de utvecklades inte. Dessutom är de inte med om någonting extraordinärt. Det kändes lite B att få se saker vi redan sett förut. Men självklart har Stitch! – experiment 626 sina stunder. Med några rappa repliker här och var förhöjs filmen.
 
Det känns dock fel att kalla detta för en film, trots att den klassificeras som det. Det känns snarare som pilotavsnittet för tv-serien Lilo & Stitch – the series.
 
Lilo försöker rädda Stitchs nyfunna kusin.
 
Som helhet är Stitch! – experiment 626 okej. Eftersom egentligen ingenting nytt händer bleknar filmen i jämförelse med originalet. Men det är definitivt ett mysigt komplement för dem som inte fått nog av det omaka paret.
 

Nytt i Samlingen, #36

Idag fick jag hem en mycket efterlängtad fortsättning på The Big Bang Theory. Jag förbokade säsong åtta för några månader sedan och har otåligt räknat ner dagarna.
 
 
Jag har saknat de charmiga karaktärerna och skådespelarnas underbara utstrålning. Visserligen tycker jag att den här tv-serien var bättre i de första säsongerna, men det är omöjligt att tröttna på Sheldon och hans galna upptåg! 
 
Säsongen kostade mig 199 kr och jag ska börja titta på den omedelbart!

Herregud & Co.

Fakta:
Herregud & co. är en spiralbunden bok skriven och illustrerad av Royne Mercurio. Den är 372 sidor lång och publiceras av Libris förlag.
 
Handling:
"Mercurio har valt ut 365 bilder för ett år på temat: världen går att göra lite vackrare, lite varmare. Det vill hans bilder påminna om. Boken innehåller enkla tecknade ögonblicksbilder som sprider glädje, hopp och eftertanke."
 
Recension:
”En dag bestämde han sig för att sluta existera och börja leva”. Så lyder ett av de inspirerande citaten från Herregud & Co. av Royne Mercurio. Bokens texter må vara korta, men de lyckas allesammans att förmedla hopp och livsglädje.
 
Herregud och Co. är inte en bok som är ämnad att bara bläddras igenom. Många av texterna ger rejäla tankeställare som får läsaren att stanna upp i flera minuter och fundera över sin egen vardag. Jag kan personligen relatera till mycket som tas upp i boken och kände inspirationen flöda genom mig.
 
 
Texterna är väldigt jordnära och det är just för att de är så uppenbara och äkta som de påverkar läsaren och sätter perspektiv på vardagen. Mercurio har både skrivit egna korta texter och citerat kändisar och välkända ordspråk. En stor favorit för mig är det afrikanska ordspråket:
 
”Yxan glömmer men trädet minns.”
 
Många av texterna är väldigt djupa och kan tolkas på flera olika sätt. Är man tillräckligt tålmodig skulle man kunna sitta och begrunda varje text hur länge som helst.
 
 
Illustrationerna är enkla men söta och bidrar till att läsaren tar till sig orden. Texten, den grafiska formen och illustrationerna kompletterar helt enkelt varandra.
 
Det är svårt ge boken ett rättvist betyg, eftersom majoriteten av böckerna jag läser är skönlitterära och inte går att jämföra med Herregud och Co. Därför sätter jag ett så neutralt betyg som möjligt. Det är självfallet inte den mest spännande boken att sträckläsa, men Herregud och Co. är en söt, inspirerande och tankeväckande bok, med glädjefyllda illustrationer och jordnära citat.  
 

Lögner

Fakta:
Lögner är den första delen i Pretty Little Liars-serien, skriven av Sara Shepard, som baserar tv-serien med samma namn. Boken är 223 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.
 
Handling:
"För tre år sedan försvann Alison efter en övernattningsfest och har inte synts till sedan dess. Hennes vänner vid elitskolan i Pennsylvania sörjde henne, men i hemlighet drog de samtidigt en lättnadens suck. Var och en av dem bar på en hemlighet som bara Alison känt till. Nu har de andra små hemligheter, smutsiga hemligheter som skulle kunna sänka dem i deras skvallerhungriga värld. När de alla börjar få anonyma meddelanden och SMS växer paniken. Blir de förådda av någon i sin egen krets? Eller ännu värre: Är Alison tillbaka?"
 
Recension:
Jag är ett stort fan av tv-serien som baseras på Pretty Little Liars-böckerna. Jag hade dock hört att böckerna skulle skilja sig mycket från tv-serien och därför var jag beredd på att bli besviken. Jag blev dock positivt överraskad och gillade boken betydligt mycket mer än vad jag förväntat mig.
 
Jag fastnade direkt för Sara Shepards skrivteknik. Lögner är otroligt lättsam, språket har flyt och läsningen gick av bara farten. Jag gillar att varje kapitel berättas ur olika individers perspektiv och varje karaktär har en intressant historia att berätta. Att synvinklarna växlas mellan dem gör att man aldrig hinner tröttna på en enskild handlingsparallell, samt att man som läsare lär känna karaktärerna mycket bättre.
 
Nu vet jag ju inte hur det är med resten av böckerna i serien, men jag tycker att just Lögner var väldigt lik tv-serien. Boken inkluderar ungefär samma händelser som tv-seriens första avsnitt. De enda distinkta skillnaderna jag noterade var karaktärernas utseende.
 
Trots att inte särskilt mycket händer i boken så fastnade jag både för karaktärerna handlingen. Lögner har visserligen inte samma mystik och spänning som tv-serien, men jag älskar att läsa om karaktärernas utvecklingsprocesser. Det är intressant att få läsa om hur deras beslut påverkar människorna omkring dem och jag hade svårt att slita mig ifrån boken.
 
Någonting jag satt och funderade på var dock om jag gillar Lögner just tack vare det faktum att jag älskar tv-serien. Detta är bara ren spekulation, men jag är aningen tveksam om jag hade uppskattat boken lika mycket om jag inte hade sett serien först.
 
Allt som allt så tycker jag om Lögner. Det är en lättsam och snabb läsning och jag tycker att karaktärerna är intressanta att läsa om. Jag är definitivt sugen på att läsa mer och hoppas att Modernista fortsätter att översätta de resterande sexton böckerna i serien.
 

Wayward Pines

Fakta:
Wayward Pines får vi se Matt Dillon, Carla Gugino, Shannyn Sossamon, Toby Jones, Charlie Tahan, Melissa Leo, Reed Diamond, Hope Davis, Siobhan Hogan och Sarah Jeffrey i huvudrollerna. Serien är 440 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 7e september 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Wayward Pines är utåt sett en idyllisk småstad där människorna lever i harmoni. Men när Ethan Burke, i sitt sökande efter två försvunna agenter, är med om en olycka och vaknar upp i stadens sjukhus upptäcker han att Wayward Pines gömmer en helt annan sanning. Ethan inser snart att det kan bli svårt att lämna staden levande."
 
Recension:
Wayward Pines är en helt unik tittarupplevelse. Innan jag såg serien trodde jag  att det inte skulle vara en serie för mig. Trailern är missledande, baksidestexten ofullständig och omslaget är ärligt talat rätt fult och intetsägande. Men ser du stjärnorna till vänster? Det är ett ovanlig högt betyg. Poängen är; jag hade ingen föraning om hur imponerande och spännande Wayward Pines skulle visa sig vara.
 
Ethan hittar sin försvunna partner, Kate, i en helt annan situation än väntat.
 
De sex första avsnitten i serien är de absolut bästa. Med unik struktur och en spänd, obehaglig atmosfär tog mystiken mig med storm. Jag fastnade redan vid första avsnittet och fascinationen växte för varje minut. Det säregna mysteriet är intelligent utformat och jag hungrade konstant efter att få se mer. När sanningen väl avslöjades blev jag hänförd av hur allt sammanlänkades. Därefter blir serien aningen sämre. Inte för att den förlorar spänning, utan snarare för att mysteriet har lösts och serien faller offer för en handfull klyschor. De avslutande minuterna är dessutom anti-klimatiska. Wayward Pines är dock en fantastisk serie och den håller sig otroligt stark rakt igenom.
 
Sjuksköterskan Pam håller sina hemligheter djupt inom sig.
 
Är du, precis som jag, svag för slagfärdiga tvister och chockerande överraskningar så är Wayward Pines utan tvekan rätt serie för dig. Avslöjandena är allt annat än förutsägbara. Serien kräver dock lite engagemang från tittarens håll. Konceptet är otroligt intelligent och fängslande, men också relativt komplext. Det gäller att hänga med i svängarna för att förstå hur allting ligger till.
 
Den manipulativa läraren Megan berättar för en gångs skull sanningen.
 
Någonting jag älskar är seriens realism. Trots att tv-serier i den här genren lätt kan bli överdrivna och överdramatiserade så håller sig Wayward Pines trovärdig rakt igenom. Den känns inte långsökt och sättet serien utforskar det okända på är övertygande och intresseväckande. 
 
Invånarna har en inrotad skräck för de som kontrollerar staden.
 
Skådespelarprestationerna är ren perfektion. Jag har aldrig gillat Matt Dillon (Den där Mary) i hans tidigare verk eftersom jag alltid uppfattat honom som lite smådryg. Men i Wayward Pines går det inte att förneka hans stora bidrag till serien. Jag tycker dessutom att det är roligt att få se en av mina stora barndomsidoler; nämligen Carla Gugino (Spy Kids). Hon spelar i en väldigt annorlunda genre än vad jag sett henne i tidigare och klarar det galant. Jag tycker också att Melissa Leo (Prisoners) bör nämnas separat eftersom hon både understödde mystiken och bidrog med den starkaste karaktärsutvecklingen. Resterande skådespelare presterade dock också oklanderligt.
 
Ethan gör sitt yttersta för att hitta en väg ut ur staden.
 
Om du nu sitter och funderar: ”Borde jag ge Wayward Pines en chans?” så är det uppenbara svaret från mig ”Ja, absolut!”. Det är en otroligt välgjord och genomtänkt serie som griper tag i tittaren direkt. Wayward Pines har bland de mest unika koncepten jag varit med om och jag älskar den starka mystiken. Trots att den förlorar lite känsla framåt slutet så är serien som helhet actionfylld och utan brist på häpnadsväckande avslöjanden.
 

Nytt i Samlingen, #35

Idag fick jag en bok från Libris förlag.
 
 
Boken jag fick var Herregud & Co. av Royne Mercurio. Jag har sedan en tid tillbaka följt Mercurios inlägg på Facebook och tycker de är helcharmiga. Hans illustrationer är hur söta som helst och texterna är både tankeväckande, gulliga och lätta att relatera till. Ta bara texten på omslaget som exempel:
 
"Man får tro på sig själv även om man saknar bevis"
 
Hur sött och sant som helst! Jag ser jättemycket fram emot att nu få se/läsa hundratals av hans verk i den här samlingen. Stort tack till Libris!

Den Fängslade Guden

Fakta:
Den fängslade guden är den andra delen i Olympens hjältar-serien av Rick Riordan. Boken är 499 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen bokförlag.
 
Handling:
"Jagad av två gorgoner och med en kraftig minnesförlust gör Percy en storslagen entré i de romerska halvgudarnas läger. Trots att de på alla sätt föraktar honom visar han snabbt att han har sina förtjänster när krigsguden Mars dyker upp och ger lägret ett uppdrag. Gudarnas fiender jättarna rustar för krig, och Percy Jackson måste ta sig till Alaska för att stoppa dem. För att ha en chans måste han samarbeta med de romerska halvgudarna. Men kan man verkligen lita på dem?"
 
Recension:
Det finns ingen tvekan om att Rick Riordan är en begåvad författare. Den fängslade guden är en roande och actionfylld läsning som går av bara farten att läsa. Riordans skrivteknik är lättsam och han får till ett härligt flyt i texten.
 
Dock känner jag att han använder sig av en mall. Den fängslade guden är väldigt lik Den försvunne hjälten. I båda böckerna beger sig två killar – varav den ena har minnesförlust – och en tjej ut på ett uppdrag, och de är allesammans rädda för att avslöja sitt förflutna. Det är lite trist att läsa om ett näst intill identiskt koncept. Visserligen handlar det om helt andra karaktärer, men det känns nästan som samma bok.
 
Jag tycker inte riktigt att Den fängslade guden är lika bra som den första delen. Den är rolig, men inte lika rolig. Den är spännande, men inte lika spännande. Dessutom måste jag erkänna att jag föredrar karaktärerna från förra boken. Visst älskar jag Percy, Hazel och Frank från Den fängslade guden, men Jason, Piper och Leo hade något alldeles speciellt, en annan personkemi.
 
Nu låter min recension relativt negativt, och jag vill verkligen inte ge sken av att Den fängslade guden är en dålig bok. Tvärt om; den är fantasifull, med underhållande dialoger och tankegångar. Jag diggar den grekiska och romerska mytologin. Jag gillade verkligen boken och tycker bara att det är synd att den var så lik sin föregångare. Men jag är minst sagt nyfiken på fortsättningen: Athenas tecken.
 

Nytt i Samlingen, #34: Nostalgi

Jag gillar spänning. När jag ser actionfilmer eller blodiga fantasy-serier som Game of Thrones är jag i mitt rätta element. Men jag är också svag för barnfilmer. Därför klickade jag nyligen hem fem stycken barnfilmer, varav jag redan äger fyra av dem.
 
 
Anledningen till att jag köpte filmer som jag redan har är för att jag äger dem på VHS. Inte nog med att filmerna på VHS hackar i både ljud och bild; jag har inte ens en VHS-spelare längre. Därför valde jag att uppgradera dem till DVD. Dock märkte jag nu att samtliga skivor var helt sönderrepande... woohoo...
 
Filmerna jag köpte var Stitch - Experiment 626, Som hund och katt, Barbie i Svansjön, Barbie som Prinsessan och tiggarflickan och Barbie i Fairytopia. Den jag inte redan hade av dessa var Stitch-filmen. Trots att jag säkert framstår som urlöjlig så vill jag inte gömma det faktum att jag faktiskt älskar Barbie-filmerna; i alla fall första generationen av dem. Exklusive dessa så har jag ytterligare tre stycken på VHS och sju stycken på DVD, och jag har för avsikt att uppgradera de resterande VHS-filmerna till DVD också, så att samlingen blir komplett.  

Eftersom jag köpte dessa begagnade från Tradera så kostade de mig 94 kr inklusive frakt.

Glee, säsong 6

Fakta:
I den sjätte och avslutande säsongen av Glee får vi se Lea Michele, Chris Colfer, Jane Lynch, Kevin McHale, Matthew Morrison, Naya Rivera, Jenny Ushkowitz, Heather Morris, Chord Overstreet och Darren Criss i huvudrollerna. Säsongen är 570 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 7e september 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Efter en kort karriär som skådespelare kommer Rachel tillbaka till McKinley High för att återuppliva New Directions."
 
Recension:
Glee är en serie som enligt mig har gått väldigt mycket upp och ner. Vissa delar har varit rent utav förfärliga. Därför vågade jag inte ha allt för höga förhoppningar på dess avslutning. Jag måste dock erkänna att den sista säsongen av Glee är otroligt härlig att se på. Det är utan tvekan seriens bästa säsong och varje avsnitt är uppiggande, glädjefyllt och inspirerande.
 
Vännerna håller ihop genom vått och tort.
 
Vid den fjärde och femte säsongen av serien kände jag att den tappade fokus på de ursprungliga skådespelarna. Serien lade till ett stort gäng nya karaktärer som jag personligen inte alls fann lika underhållande och intressanta. Det drog ner serien enormt. Därför gladde det mig mycket att upptäcka att vi får återse nästan alla de ursprungliga skådespelarna i denna säsong. De triviala karaktärerna från förra säsongens mittpunkt, exempelvis Marley och Blake, syns till min stora lättnad inte till alls. Istället är Rachel, William, Sue, Kurt, Artie, Santana, Tina, Brittany och de andra återigen i seriens centrum. Via återföreningar och osedda tillbakablickar får vi också åter möta Mercedes, Puck, Mike, Emma, Quinn, Figgins, Becky, Kitty, Terri, Burt, Unique, Sugar, Carole, Jesse med flera. Vi får till och med se ett gammalt uppträdande med Finn. Den enda karaktären jag känner att jag saknar att återse i säsongen är Shelby, som spelades av Idina Menzel.
 
Säsongen är fullproppad med sång och dans.
 
En annan anledning till att jag tycker att detta är den bästa säsongen av Glee är att den har mer känsla. Den är underhållande och charmig, men samtidigt mindre överdriven än tidigare säsonger. Den har dessutom ett tydligt mål och syfte, och håller en stark röd tråd genom säsongens alla avsnitt. I tidigare delar har jag tyckt att avsnitten inte alltid hört ihop, att säsongerna varit rörigt uppbyggda och inte särskilt välplanerade. Men här har varje avsnitt, varje minut, sitt strategiska syfte. Istället för att endast fokusera på att vinna som i tidigare säsonger, läggs istället krut på karaktärernas hopp och framtidsutsikter. Jag tycker också om att säsongen tydligt förespråkar tolerans och respekt för sina medmänniskor. 
 
Will är för första gången på länge riktigt lycklig.
 
Musiken är som alltid bra och det finns låtar för alla smaker. Precis som tidigare blandar serien gamla klassiker med moderna poplåtar och det blir en behaglig och glädjande mix. Skådespelarna har fantastiska röster och som tittare rycks man verkligen med i deras karismatiska scenglädje. Underförstått är Glee en renodlad musikal, med skillnad från exempelvis Nashville som snarare är en musikalisk dramaserie.
 
Det blir många glädjande tillfällen för vännerna att fira.
 
Den sista säsongen av Glee lyckas förvånansvärt bra med att knyta ihop säcken. Den cirkulerar på ett passande sätt tillbaka till första säsongen och får oss att känna att serien nu är en helhet. Tack vare det sista avsnittet får tittaren en lätt nostalgisk och berörande känsla. Via tillbakablickar inser man hur Glee-klubben påverkat karaktärernas liv, och ett antal framtidsblickar gör att serien knyts samman snyggt och känns komplett.
 
Vännerna kan med stolthet se tillbaka på sin tid på McKinley High.
 

Glee har likt en berg- och dalbana gått mycket upp och ner, och därför trodde jag aldrig att jag skulle känna en avsaknad som denna. Serien gick minst sagt ut med en skräll och jag känner mig riktigt nöjd med vad jag bevittnat. Genom den proffsigt gjorda cirkuleringen så känner jag mig tillfredsställd med sättet serien slutade på. Glee är inte den ideala serien för den som söker chockerande och oförutsägbara tvister, men jag skulle ljuga om jag skrev något annat än att den här säsongen förmedlade en oförglömlig glädje till mig. Tack vare den här avslutningen så kommer jag sakna serien mycket.

 

Nytt i Samlingen, #33

Idag fick jag två stycken böcker av Modernista bokförlag.
 
 
Den första boken är Lola och pojken i huset bredvid av Stephanie Perkins, vilket är den andra delen i Anna och den franska kyssen-trilogin. Det är inte ofta som jag läser gulliga och lättsamma contemporary, så jag ser verkligen fram emot att bryta min läsnorm och se vad den här boken går för.
 
Sedan fick jag en bok som definitivt verkar vara i min stil; nämligen dystopin Röd drottning av Victoria Aveyard. Jag har hört väldigt mycket gott om denna och jag är otroligt sugen på att läsa boken. Den andra delen i trilogin (Glass Sword) släpps på engelska den 9e februari 2016. Jag hoppas verkligen på att Modernista bokförlag även översätter Cruel Crown, vilket innehåller seriens två mellanböcker Queen Song och Steel Scars.
 
Stort tack till Modernista!

Penny Dreadful, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Penny Dreadful, skapad av John Logan, får vi se Eva Green, Reeve Carney, Timothy Dalton, Rory Kinnear, Billie Piper, Harry Treadaway, Josh Hartnett och Olivia Lleqellyn i huvudrollerna. Säsongen är 419 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2014.
 
Handling:
"Penny Dreadful är en berättelse om några av litteraturens mest skrämmande karaktärer. Dorian Gray, Victor Frankenstein och tidlösa karaktärer från Dracula kämpar sida vid sida med nya bekantskaper för att slåss mot övernaturliga hot. Samtidigt brottas de med sina egna frestelser.
 
Recension:
Jag är riktigt, riktigt besviken på Penny Dreadful. Jag hade hoppats på att få se en mörk, intagande och riktigt spännande serie i actionstuk. Och visst är serien mörk och minst sagt speciell, men den är också riktigt tråkig.
 
Vanessa, Victor och Ethan assisterar Malcom i att tortera ett byte.
 
I säsongen får vi möta klassiska litterära figurer så som varulven Dorian Grey, Frankenstein och hans monster, vampyrer osv. Huvudkaraktären Vanessa (Eva Green) är dessutom ett medium. Som du förstår så finns det en hel del övernaturliga varelser och hade det gjorts rätt hade det kunnat bli en superb mix. Istället blir det alldeles för mycket.
 
Victor Frankenstein har sin egna lilla fetish.
 
Penny Dreadful känns som en historisk och gotisk version av The Vampire Diaries, fast med äldre skådespelare, underligare karaktärer, råare sex, grövre språk och en konstant erotiskt laddad atmosfär. Här får vi se det klassiska ”hitta-och-döda-monster”-upplägget, lite som i Van Helsing, fast det blir aldrig fullt tempo och actionfyllt i serien. Det är inte ofta som monstren själva syns på skärmen utan serien fokuserar mest på Vanessas psyke och alla gånger hon blir besatt av onda andar. Bra att veta är att seriens åldersgräns troligen inte från våldet i sig, utan just från Vanessas grova språk och… besynnerliga natur.
 
Vanessa har en tendens att bli besatt av onda andar.
 
Eva Green (Oskuldens Tid) är anledningen till att jag såg den här serien, och hon presterar onekligen utmärkt. Dock har jag fastnat för väldigt få karaktärer då majoriteten är alldeles för grova i munnen och allmänt underliga för min smak. Jag både ogillar och gillar Greens karaktär, Vanessa. Hon är otroligt besynnerlig, högljudd och allmänt jobbig, men samtidigt drogs jag till hennes mörker av ren fascination. Jag skulle vilja veta ännu mer om hennes förflutna och varför hon är som hon är. Den enda karaktären jag dock har ett genuint gillande för är Frankensteins monster. Men då Penny Dreadful återigen fokuserar väldigt mycket på karaktärernas psyke så förlorar den karaktärsutvecklingen och handlingen på vägen.
 
Frankensteins monster vill inget hellre än att se normal ut.
 
Personligen uppskattar jag tillbakablickarna mest, vilket är ytterst ovanligt. Jag har alltid varit väldigt kritisk mot tidshopp i serier och filmer, men i Penny Dreadful känner jag att tillbakablickarna är den enda chansen att  lära känna karaktärerna mer på djupet. Det är just tillbakablickarna som fått mig att fastna för Frankensteins monster, och som gjort att jag förstått mig på Vanessa... lite mer i alla fall.
 
Vanessa upptäckte sina demoner redan när hon var tonåring.
 
Att inte fastna för karaktärerna och att hela tiden möta fler frågor än svar gjorde att jag tidigt tröttnade och kände mig uttråkad. Redan vid andra avsnittet kände jag att detta inte skulle bli en serie som jag skulle vilja fortsätta att följa. Jag plöjde mig igenom säsongen, och känner inte för att se mer. Men känner jag mig rätt så kommer jag lockas tillbaka just av det sjuka konceptet och antagligen se övriga säsonger också.
 
Att inte kunna kontrollera sina handlingar bryter ner Vanessa Ives.
 
Penny Dreadful är helt enkelt för mycket. Den dansar för mycket mellan ytterligheterna; växlar hastigt mellan enformiga dialoger och högljudda skrik, mellan erotiska sexscener och kirurgiska ingrepp på mentalsjukhus, mellan blodiga experiment och balettdansande småflickor. Det blir för mycket och det som är menat att vara dramatiskt blir istället tråkigt. Den skumma delen är att jag faktiskt är kluven. En del av mig gillar den lite sjuka skräck-atmosfären. Jag skulle definitivt inte kalla Penny Dreadful läskig, men personligen tycker jag att den var mycket obehagligare än American Horror Story. Jag hade riktigt svårt att skriva den här recensionen, och det enda ordet som egentligen beskriver serien är "udda".
 

Nytt i Samlingen, #32

Idag kom ett paket från 20th Century Fox.
 
 
Innehållet i paket gjorde mig genast glad.
 
Jag fick bland annat tv-serien Wayward Pines, som jag hört mycket gott om. Serien handlar om en agent som åker till staden Wayward Pines för att återfinna två försvunna agenter, men väl där förstår han att det kommer bli svårt att lämna staden levande. Serien har några riktigt duktiga skådespelare, bland annat Matt Dillon, Carla Gugino, Melissa Leo och Charlie Tahan. Den har fått betyget 7,9 på IMDB och släpps på DVD den 7e september 2015. Du kan förboka den för 349 kr här.
 
Sedan fick jag också den sjätte - och avslutande - säsongen av komediserien Glee. Enligt mig har serien gått väldigt mycket upp och ner och jag minns tillbaka på de gångna säsongerna med både lycka och missnöje. Jag tycker dock att de senare säsongerna har hållt sig rätt bra, och jag ser fram emot att se vad avslutningen har att bjuda på. Jag hoppas på en glädjefylld säsong med mycket drama och  fantastisk musik. Även denna släpps den 7e september 2015 och kan förbokas för 349 kr här.

STORT tack till 20th Century Fox!

Two and a Half Men, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av komediserien Two and a half men får vi se Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones, Marin Hinkle, Conchata Ferrell, Holland Taylor och Melanie Lynskey i huvudrollerna. Säsongen är 496 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2006.
 
Handling:
"Säsongen inleds med en chock, när Alan skiljer sig - igen, och avslutas med en sten; diamanten som Evelyns nya pojkvän vill sätta på hennes ringfinger. Däremellan fylls Charlie Harpers hus vid stranden i Mailbu av skratt, vackra kvinnor, föräldraskap, berömda grannar, familj och ännu mera skratt. Charlie får kontakt med sin länge bortgångne pappa. Alan provet Internet-dejting efter att ha putsat lite på sin profil. Jake tar ner sina Harry Potter-planscher och klär istället väggarna med sexiga brudar."
 
Recension:
Den fjärde säsongen skiljer sig inte särskilt mycket från de tidigare delarna, vilket både har sina för och nackdelar. Å ena sidan så får vi återse det vi älskar: de charmiga karaktärerna, den lättsamma tonen och underhållande atmosfären. Men å andra sidan skulle jag vilja se en mer kontinuerlig handling vid det här laget. Varje avsnitt är välgjord och roande, men ser man på serien som helhet så känns den rätt meningslös, just för att den saknar en större handling.
 
Alan Harper blir återigen ensam när Kandi lämnar honom.
 
Skådespelarna är dock oklanderliga och jag älskar alla karaktärerna. Sheen, Cryer och Jones är hur charmerande som helst och de lyckas göra sina karaktärer utmärkande, egna och otroligt intagande. Även Ferrell, Taylor och Lynskey bjuder på en hel del utstrålning och charm.
 
Charlie upptäcker att han har ett undantryckt oidipiskomplex.
 
För att vara helt ärlig så finns det inte mycket mer att skriva om den här säsongen. Den är underhållande och lättsam, och gillar du de tidigare säsongerna så lär du gilla denna också. Jag tycker personligen att säsong tre höll en lite högre klass, men det är bara en smaksak. Jag ser det också som ett gott tecken att min mamma, som annars är väldigt kritisk mot Two and a half men, satt och skrattade flera gånger till denna säsong. 
 

Nytt i Samlingen, #31

Idag kom ett paket som jag beställde förra veckan från Adlibris. Det innehöll både böcker som får mig att vilja hoppa upp och ner av lycka, och böcker som... not so much.
 

Som ni förhoppningsvis förstår så är böckerna ovan de jag inte är särskilt taggad över. Det är nämligen kurslitteratur till kursen "Textdesign 1", som är den första kursen i Informationsdesigns-programmet jag nyss påbörjat. Böckerna jag införskaffade är Svenska skrivregler, Texten med extra allt och Tydliga texter.
 
 
Någonting jag känner betydligt större lycka över är min uppgradering av The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. Jag har redan läst dessa böcker fyra gånger och äger dem både på svenska och på engelska - men på pocket. Som ni vet föredrar jag inbundna böcker så därför kände jag ett stort behov av att uppgradera serien till hardcover. Jag kommer självfallet skaffa seriens mellanböcker Fairest och Stars Above också, och längtar väldigt mycket till den avslutande delen: Winter.

Gyllene Sonen

Fakta:
Gyllene Sonen (org. Golden Son) är den andra delen i Rött Uppror-trilogin (org. Red Rising), skriven av Pierce Brown. Boken är 462 sidor lång och publiceras av Norstedts bokförlag. Den har fått betyget 4,5/5,0 på Goodreads.
 
Handling:
"Som en av de Röda växte Darrow upp under jorden, i gruvorna på Mars, i tron att ingen kan leva på Mars yta. När han upptäcker att människorna ovan jord lever i lyx - en samhällsordning orkestrerad av den styrande klassen de Gyllene - ansluter han sig till rebellgruppen Ares söner. De har en dröm om en ny värld, där alla människor är jämlika. Han föds på nytt som den Gyllene Darrow au Andromedus, och lyckas beblanda sig med de allra främsta familjerna på Mars. Rebellernas plan är att förstöra systemet inifrån, och Darrow är den ende som kan förverkliga den planen. Men för att lyckas måste han skaffa sig Gyllene vänner - vänner som kan offra allt för honom, och hjälpa honom på vägen mot toppen. Och sedan måste han svika dem..."
 
Recension:
Precis som Rött Uppror genomsyras Gyllene Sonens Goodreads-sida av positiva recensioner. Där finner man sida upp och ner fyllda med lovord och beröm. Och visst förstår jag varför Gyllene Sonen är populär, men jag delar inte riktigt deras entusiasm. Jag tycker att detta är en riktigt bra bok; men jag kan inte påstå att jag älskar den.
 
Konceptet är grymt och jag finner hela kastsystemet fascinerande. Det är dessutom ovanligt att hitta en välskriven bok som inte utspelar sig på Jorden, och jag tycker att Pierce Brown använder sin rymdkunskap på ett fantastiskt sätt. Det är till exempel riktigt intressant att uppleva actionscener på ställen med låg gravitation. Browns skrivteknik är intelligent och det finns inga tvivel om att textens kvalité är på topp.
 
Dock kan jag också tycka att hans språk känns aningen tungt. Det i sin tur gör att tempot sackar efter och att jag som läsare inte riktigt kunde anknyta till karaktärerna på en känslomässig nivå.
 
Som helhet är Rött Uppror-trilogin en bokserie jag verkligen rekommenderar till er som vill ha actionfylld och genomtänkt science fiction. Personligen kunde jag inte riktigt slappa av och njuta av läsningen just på grund av tyngden i Browns ord, men jag älskar världen och är riktigt nyfiken på vad som kommer att hända härnäst. Jag kommer utan tvekan att läsa den avslutande delen i trilogin.
 

Nytt i Samlingen, #30

Idag fick jag ett paket från Bonnier Carlsen bokförlag.
 
 
I paket låg den mycket efterlängtade boken Athenas tecken. Det är den tredje delen i Olympens hjältar-serien av Rick Riordan, som är en spin-off på Percy Jackson-serien.
 
Trots att jag inte har läst Percy Jackson-serien så älskade jag Den försvunne hjälten, som är den första delen i Olympens hjältar-serien. Jag håller faktiskt på att läsa tvåan just nu, och är mycket glad över att ha fortsättningen här hemma. Stort tack till Bonnier Carlsen!

Månadssammanfattning: Augusti 2015

Tänk vad tiden går fort! Det är hela fyra år sedan jag startade bloggen och nu är jag inte längre tonåring! Dessutom har jag börjat på högskolan. Jisses vad gammal jag känner helt plötsligt...
 
Varje månad gör jag en sammanfattning över månadens publicerade recensioner och samlingens tillskott. För att komma till recensionerna klickar du på bildlänkarna, som står i betygsordning. Som alltid finns också alla recensioner att hitta i menyn. 

R = recensionsexemplar. 
U = uppgradering från befintligt exemplar i hyllan.
 
   
 
    
    
   
  

o   När Vi Tvekade // Anna Todd – R.

o   När Vi Föll // Anna Todd – R.

o   Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter // Felicia Margineanu – R.

o   City of Bones // Cassandra Clare – U.

o   City of Ashes // Cassandra Clare – U.

o   City of Glass // Cassandra Clare – U.

o   City of Fallen Angels // Cassandra Clare – U.

o   City of Lost Souls // Cassandra Clare – U.

o   Pretty Little Liars: Lögner // Sara Shepard – R.

o   Blå Tråd // Lois Lowry – R.

o   Half Bad: Det Mörka Ödet // Sally Green – R.

o   Kungar & Drottningar // Jerker Hultén – R.

o   Bardiens beskyddare // Mimmi Schili – R.

o   Castra: Silverorden // Jenny A. Sandgren – R.

o   Månuret // Gunilla Granbom - R.

o   Mirell: ett rymdäventyr // Malin Nilsson – R.

o   Fru Alms Magiska Resebyrå: Nya och Gamla Vänner // Annakarin Rosengren – R.

o   The Fast and the Furious.

o   2 Fast 2 Furious.

o   Fast and Furious 6.

o   The Pianist.

o   Manolos Magiska Resa – R.

o   The Fast and the Furious: Tokyo Drift.

o   Run All Night.

o   Insurgent.

o   Grease.

o   The DUFF – R.

o   Testament of Youth.

 o   Masters of Sex säsong 1.

o   Penny Dreadful säsong 1.

o   Outlander säsong 1 volym 1.

o   Nikita säsong 2.

o   Nikita säsong 3.

o   Two and a Half Men säsong 4.

o   Nikita säsong 4.

o   Game of Thrones säsong 1 – U.

o   Game of Thrones säsong 2 – U.


RSS 2.0