Testament of Youth

Fakta:
Testament of Youth är regisserad av James Kent, med bland annat Alicia Vikander, Taron Egerton, Emily Watson, Kit Harington, Colin Morgan och Dominic West i huvudrollerna. Filmen är 124 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2014. Filmen bygger på Vera Brittains självbiografi.
 
Handling:
"Våren 1914 kämpar den unga, viljestarka och självständiga Vera Brittain för att bli antagen för studier i Oxford, något som hon med knapp nöd fått samtyckte till av sina konservativa föräldrar. Hon inspireras av sin bror och framförallt av den karismatiske Roland Leighton, en man som delar hennes dröm om att bli författare. Men Veras drömmar grusas när kriger bryter ut och en hel generation unga engelska män tar värvning för att tjäna under fosterlandets fana. Vera avbryter sina studier för att tjänstgöra som sköterska på de blodiga slagfälten och inleder ett passionerat förhållande med Roland som är lika stort som kriget.""
 
Recension:
Testament of Youth är en lite annorlunda skildring av det första världskriget. Man ser inte mycket av kriget i sig, istället fokuserar filmen på Veras liv och hennes relationer till sin fästman och bror. Det är också ovanligt att se kriget skildras ur en kvinnas ögon, och det blir lite av en annan upplevelse eftersom männen och kvinnorna på den tiden levde på helt skilda sätt.
 
Vera drömmer om att bli författare.
 
Jag tycker att filmen är vacker och lätt berörande. Detta är dock ingen snyftare och jag hade velat ha en tydligare handling och starkare känslor. Ofta kändes det inte som att handlingen var på väg någonstans, och en hel del scener kändes onödiga.  Viktigt att veta är att Testament of Youth är en skildring av Veras liv, snarare än kriget. Jag visste inte att så mycket fokus skulle läggas på just Vera och därför kände jag mig lite besviken när eftertexterna började rulla. Jag tror att om man som tittare är förberedd på vart filmens fokus ligger så gillar man den mer.
 
När kriget bryter ut tvekar inte Roland för att strida för sitt land.
 
Tempot är inte särskilt högt och Testament of Youth är en stillsam film. Det är ingenting som behöver vara negativt, men som tittare måste man vara på rätt humör för att uppskatta filmen till fullo. Annars blir den lätt tråkig. Testament of Youth har också några klyschor och känns förutsägbar ibland, men det kompenseras på andra sätt. Filmen är vackert filmad och trots den lite spretiga handlingen så var det intressant att följa de olika parallellerna.
 
Vera ger sig ut för att hjälpa de skadade.
 
Skådespelarna presterar mycket väl. Detta är faktiskt den första filmen jag ser med Kit Harrington (Game of Thrones) och jag kan bekräfta att om du gillar honom som Jon Snow kommer du definitivt att gilla honom som Roland Leighton. Fast han inte riktigt har samma charm och utstrålning så går det inte att förneka hans talang. Även svenska Alicia Vikander (Ex Machina) imponerar, och det är dessutom kul att få se Emily Watson (The Book Theif) i en mindre roll.
 
Vera tänker ständigt på Roland och undrar hur han har det.
 
Som helhet så gillar jag Testament of Youth. Den är lite långsam och har ingen tydlig handling, men skådespelarna gör sina karaktärer intressanta och filmen är vackert filmad, med ett lika vackert budskap. Fast jag ibland tappade fokus på grund av att den kändes utdragen så kan jag tänka mig att se den igen. Testament of Youth är alltså en bra, men inte fantastisk, krigsskildring.
 

Nytt i Samlingen, #29

För några dagar sedan fick jag en ny film.
 
 
Filmen jag fick var Testament of Youth. Jag såg filmen igår och ska alldes strax börja knåpa ihop en recension som bör dyka upp i morgon. :)

The Simpsons, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av The Simpsons görs rösterna av Dan Castellaneta, Julie Kavner, Nancy Cartwright, Yeardley Smith, Harry Shearer, Marcia Wallace och Hank Azaria. Säsongen är 495 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 1990 preseterar seriens första Treehouse of Horror-avsnitt.
 
Handling:
"Barts likgiltiga inställning till skolan gör att han riskerar att tvingas gå om fjärde klass. Homer begår ett brott för att få tillbaka sitt hår. Marge tar ställning mot tecknat våld och Lisa måste ta sig igenom en etisk kris."
 
Recension:
The Simpsons. Alla vet vad det är för något. Nästan alla har sett serien. Och många gillar den. Men det är faktiskt inte särskilt många som har följt serien från början; sett vartenda avsnitt från första till tjugoåttonde säsongen. Själv har jag sett de fjorton första säsongerna, men nu kände jag att det var läge att titta på serien från början igen. Och trots att jag känner igen många av avsnitten så är det en hel del jag hade glömt eller missat. Dessutom skiljer sig de första säsongerna av serien väldigt mycket från de senare. Därför rekommenderar jag varje Simpsons-fan att se serien från början. 
 
Bart är med om en olycka.
 
Animationerna i den andra säsongen av The Simpsons är fortfarande lite kantiga och spretiga. Ibland skelar karaktärernas ögon och deras ansiktsuttryck och kroppsspråk känns inte alltid realistiska. Däremot tycker jag att man redan här ser en tydlig förbättring från den första säsongen. Den andra säsongen känns mer välplanerad och noggrant ritad, vilket ger en bättre tittarupplevelse.
 
I en välgjord flashback får vi se hur Marge och Homes träffades.
 
Det bästa med The Simpsons är utan tvekan hur härligt satirisk serien är. Manuset är intelligent skrivet och bjuder på en hel del slagfärdiga repliker. Metaforerna är många och det finns mycket att relatera till. I den andra säsongen framträder karaktärernas personligheter mycket tydligare än föregående säsong, och jag tycker att denna är mer underhållande.
 
Bart har sina medel att bli godkänd i skolan.
 
Som helhet är The Simpsons redan vid dess andra säsong en mycket trevlig, lättsam och mysig serie. Trots seriens intellekt så kräver den inte mycket energi för att man som tittare ska förstå sig på den. Det är inte en serie som får mig att LOL, men det är en som får mig att fnissa till.
 

The DUFF

Fakta:
The DUFF är regisserad av Ari Sandel och i huvudrollerna får vi se Mae Whitman, Robbie Amell, Bella Thorne, Bianca A. Santos, Skyler Samuels, Nick Eversman, Allison Janney och Ken Jeong. Filmen är 100 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2015. Den släpps av Noble Entertainment.
 
Handling:
"Bianca är en självsäker tjej som går sista året på gymnasiet. När hon får höra att hon omnämns som DUFF till sina mer eftertraktade vänner krossas hennes världsbild direkt. För att återuppfinna sig själv och kunna attrahera dömkillen Toby anlitar Bianca sin granne Wesley, en av skolans populäraste killar, som kärlekscoach. Skolans största mobbare Madison gillar inte alls att en DUFF umgås så nära med hennes ex-pojkvän, men en hemsk viral video kan itne stoppa barndomskompisarna Bianca och Wesley från att börja se varandra med helt nya ögon och inse att alla är någons DUFF."
 
Recension:
The DUFF (som står för Designated Ugly Fat Friend) är en väldigt typisk high school-komedi. Den tillför egentligen ingenting nytt till området, men den lyckas ändå öppna upp ögonen igen för den nästa bortglömda genren. The DUFF är en trevlig, lättsam och öppenhjärtig komedi som inte slår nya höjder, men som jag definitivt kan tänka mig att se igen.
 
Bianca är DUFFen i sin vänskapskrets.
 
Var dock beredd på en stor härva klyschor. Karaktärerna är väldigt stereotypiska och dialogerna är minst sagt schablonartade. Manuset känns aningen nött och filmen är otroligt förutsägbar. Inte heller kan jag påstå att The DUFF är särskilt trovärdig. 
 
Wesley försöker hjälpa Bianca att bryta sig loss från sin DUFF-ettikett.
 
Skådespelarna är dock helt okej och trots att jag inte är jätteförtjust i många av karaktärerna så tycker jag att Mae Whitman är charmerande som Bianca. Hon gör filmen söt och mysig att se på, och hennes underhållande och charmanta stil gör att man nästan förlåter filmens alla klyschor.
 
Madison känner sig hotad av att ha Bianca nära sitt ex.
 
Som helhet tycker jag att The DUFF är helt okej. Det är definitivt ingen ny Mean Girls, men den öppnar upp ögonen för high school-genren igen. Bortsett från klyschorna och förutsägbarheten så är det en mysig och trevlig film att se på.
 

Nytt i Samlingen, #28

Äntligen har jag fått hem alla säsonger av Game of Thrones på blu-ray; med slipcover. Idag kom den andra säsongen av serien i brevlådan, och nu är min samling komplett igen.
 
 
Nu är det visserligen så att jag stör mig på att höjderna inte är samma. Säsong 1 och 2 är ungefär en halv centimeter kortare än efterföljande... Men, nu har jag letat så länge efter dessa att jag inte orkar riktigt bry mig riktigt, fast irritationen ligger och gnager lite. Säsong 2 köpte jag ny och inplastad från Tradera för 82 kr, inklusive frakt.

Nytt i Samlingen, #27

Det är knappast förvånande när jag skriver att Game of Thrones är min favoritserie. För länge sedan beslutade jag mig för att uppgradera mina DVD-exemplar av de fyra första säsongerna till blu-ray. Ett krav var dock att de skulle ha slipcovers. Säsong 3 och 4 gick galant, men att hitta säsong 1 och 2 med slipcovers visade sig vara lättare sagt än gjort.
 
Efter att ha kollat i nästan alla butiker jag kunde hitta insåg jag att det bara fanns ett alternativ kvar: att köpa dem begagnat. Därför har jag, varje dag det senaste halvåret, tittat in på Tradera i hopp om att hitta rätt där. Och för några dagar sedan fick jag äntligen mitt pris för mitt tålamod! Jag hittade nämligen både första och andra säsongen med slipcover.
 
 
Den första säsongen anlände idag och kostade mig 70 kr, inklusive frakt. Snart är samlingen komplett igen!

Nytt i Samlingen, #26

Idag kom ett paket som jag beställde från CDON för ett tag sedan.
 
 
Paketet innehöll den fjärde säsongen av Two and a Half Men samt den fjärde och avslutande delen i den spännande Nikita-serien. De kostade mig 82 respektive 183 kr.
 
Nu till något som inte alls är relaterad till bloggen. Jag vill vara med i en tävling och för att gå med måste man skriva sitt bidrag och länka sidan på sin blogg. Tävlingen går ut på att man ska skriva en kort reklamtext för Loopia. Detta är ingenting jag är bra på så jag förväntar mig verkligen inte att vinna.

Mitt bidrag är:
"Här behöver du inte arbeta som en slav för att bli sedd. Hos Loopia är det bara ett klick som skiljer din idé från att bli verklighet. Du bestämmer, vi fixar!"

Mörk Ängel

Fakta:
Mörk Ängel (org. Daughter of Smoke and Bone) är den första delen i Önskemånglarens dotter-trilogin av Laini Taylor. Boken är 376 sidor lång och publiceras av Bazar bokförlag.
 
Handling:
"På olika ställen i världen framträder plötsligt inbrända handavtryck på helt vanliga dörrar. De är ditsatta av främmande varelser med vingar. I en mörk, dammig butik har en djävuls förråd av människotänder börjat sina. Och i de trånga gränderna i Prag dras en ung konststuderande in i ett brutalt krig med främmande väsen från en parallell värld."
 
Recension:
Mörk Ängel är en väldigt annorlunda bok som jag verkligen, verkligen ville gilla, men jag måste medge att jag har blandade känslor för romanen. Jag gillade början av boken; starten kändes minst sagt lovande. Vi introduceras för en spännande och unik värld och jag ville hela tiden veta mer. Jag tycker hela önske-konceptet är fascinerande och Taylor är utan tvekan en fantasifull författare. Dock tappade jag rätt snabbt intresset.
 
För det första har jag problem när vi får läsa ur ett allvetande berättarperspektiv, och jag tror att det är en anledning till att jag hade svårt att fastna mer för boken. Det tog bort fokus från handlingen och jag kunde inte riktigt komma in i berättelsen ordentligt på grund av det.
 
En annan sak är att jag fann boken aningen förbryllande. Världen är komplex och tar ett tag att förstå sig på, men det jag blev mest förvirrad över var tidshoppen, som jag inte alls hängde med i. Det var otydligt när det var dåtid eller nutid och det förstörde läskänslan att hela tiden gissa efter tidsperioden.
 
Sist men inte minst så hade jag svårt att relatera till huvudkaraktären Karou, eller någon karaktär för den delen. De är definitivt inte dåligt uppbyggda, men jag kände ingen återkoppling till dem och hade inte tillräckligt intresse för att oroa mig över dem i hotfulla situationer.
 
Som helhet tycker jag att Mörk Ängel är en okej bok, men jag är besviken över att jag inte gillade den mer än så. Jag gillar världsuppbyggnaden och Taylors fantasi, men hade problem med berättarperspektivet, tidshoppen och karaktärerna. Vill du ha en väldigt annorlunda roman tror jag dock att denna skulle passa dig riktigt bra.
 

Nytt i Samlingen, #25

Idag kom ett paket från IDUS bokförlag och ett från Noble Entertainment.
 
 
Av Noble Entertainment fick jag filmen The DUFF på blu-ray. Den har fått många blandade omdömen men jag ser mycket fram emot att se den. Jag tycker den verkar charmig och underhållande och jag hoppas att jag håller mig till dem som älskar filmen. Jag har inte läst boken (än) så jag kan i alla fall inte döma filmen utefter den. Stort tack, Noble Entertainment!
 
Av generösa IDUS bokförlag fick jag sex stycken böcker, trots att jag bara efterfrågat en. Boken jag bett om var den sista delen i Drakhjärta & Hamnskiftare-trilogin av Jerker Hulten, nämligen Kungar & Drottningar. Jag håller tummarna för att det är en bra avslutning.

Jag känner dock att resten av böckerna kanske inte är de mest ideala för mig, och hamnar lite utanför den målgrupp jag skriver för. Fru Alms Magiska Resebyrå: Nya och Gamla Vänner av Annakarin Rosengren må ha ett sött omslag men jag vet inte hur taggad jag är över att läsa en barnbok. Bardiens beskyddare av Mimmi Schili känns inte som min typ av roman, Hemligheten i Haga av Gunilla Granbom är den andra delen i en serie jag inte läst, och Mirell, ett rymdäventyr är också den en barnbok.
 
Vi får alltså se vilka av dessa jag läser. Antagligen är det större chans att jag tar mig an exempelvis Mirell, eftersom den är superkort. Jag känner mig dock rätt säker på att jag inte kommer att läsa Silverorden av Jenny A Sandgren eftersom jag inte gillade den första delen i Castra-serien. Men, stort tack till er på IDUS bokförlag!

Gossip Girl, säsong 6

Fakta:
I den sjätte och sista säsongen av Gossip Girl får vi se bland annat Blake Lively, Leighton Meester, Penn Badgley, Chace Crawford, Ed Westwick, Kelly Rutherford, Matthew Settle, Zuzanna Szadkowski, Michelle Trachtenberg och Kaylee DeFer i huvudrollerna. Säsongen är 402 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2012.
 
Handling:
"Gänget i Upper East Side gör en gemensam insats för att försöka hitta Serena. Blair och Chuck återförenas så att det sprakar om det, ensamme killen Dan skriver en ny avslöjande bok, Nate planerar att röja Gossip Girls identitet och Rufus nya anförvant hotar Lily och hennes familj. Så vem drar längsta strået? Och vem är jag? Kanske avslöjar jag det... XOXO, Gossip Girl."
 
Recension:
Jag är både besviken och nöjd på samma gång när det kommer till den sjätte säsongen av Gossip Girl. Den är inte alls lika spännande eller beroendeframkallande som många av de tidigare säsongerna, men den ger ändå ett tillfredsställande slut. Serien knyter ihop säcken och rundar av på ett snyggt sätt. Den lämnar inte lösa trådar efter sig, utan vi får se hur det slutar för alla karaktärerna. Vi får till och med återse karaktärer som varit borta från serien länge, och så kom såklart det mycket efterlängtade Gossip Girl-avslöjandet.
 
Chucks strid med sin far drabbar hans relation med Blair.
 
Den här sjätte säsongen är mycket kortare än de tidigare. Faktum är att den inte ens är hälften så lång som föregående säsonger. De tidigare säsongerna har ett snitt på 23 avsnitt, medan den här endast har 10 episoder. Men ärligt talat så räcker det gott och väl. Det ger tillräckligt med tid för att runda av alla paralleller och samtidigt känns det inte alltför utdraget. Trots att säsongen som helhet är lite händelselös och förstörde några älskvärda relationer så gillar jag ändå det avslut som serien fick.
 
Serena får problem med en ny liten rebell.
 
Skådespelarna är som alltid duktiga och det är knappt värt att upprepa eftersom det är en självklarhet. Men det jag dock blev lättad över vad just att många av de gamla karaktärerna återvände – om så bara för några sekunder! – istället för att bli helt bortglömda. Det av en trevlig känsla av igenkännelse och gjorde säsongen mer komplett. Några karaktärer vi får se en glimt av är exempelvis Vanessa, Eric och Jenny. Jag tycker också det var riktigt härligt att äntligen få se Kristen Bell (Heroes) i bild. Hon har genom hela serien lånat ut sin röst som Gossip Girls ”kommentator” och det är kul att hon till slut fick synas i en scen.
 
Får Mr. Lonely Boy sitt lyckliga slut?
 
Som helhet är denna avslutande säsong till belåtenhet. Den bjuder inte på något extra, har några irriterande scener och lever verkligen inte upp till de tidigare säsongernas glans. Men, jag är van vid att serieavslutningar försämrar ens syn på hela serien, och därför ser jag tillbaka på säsongen med glatt humör.
 

Nytt i Samlingen, #24

Idag kom ett paket från Semic bokförlag.
 
 
Boken jag fick var Det Mörka Ödet (org. Half Wild) av Sally Green, vilket är den andra delen i Half Bad-serien. Jag storgillade den första boken, Ondskans Son, och ser mycket fram emot att läsa vidare. Dock är jag mycket kritisk mot det hemska omslaget. Det ser så otroligt tillgjort ut med den röda röken, träden i vargögonen och glasskärvorna som skjuts ut. Usch. Varför inte använda något av de engelska omslagen?
 
De engelska omslagen.
 
Men omslaget å sido så ser jag mycket fram emot att läsa boken och hoppas att den är minst lika bra som föregående. Tack till Semic bokförlag!

Berätta inte för någon

Fakta:
Berätta inte för någon (org. Ne le dis á personne) är en fransk film regisserad av Guillaume Canet. I huvudrollerna får vi se Francois Cluzet, Marie-Josée Croze, André Dussollier, Kristin Scott Thomas, Jean Rochefort och Marina Hands. Filmen är 131 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2006.
 
Handling:
"När Alex och Margot tillbringar en romantisk weekend vid en avlägsen sjö fallet Margot offer för en gärninsman i mörkret. Allt pekat på att en seriemördare slagit till och Alex liv faller samman. Han begraver sig i jobb och stänger ute det förflutna trots att händelsen lämnat en rad obesvarade frågor. Åtta år senare, på årsdagen av Margots försvinnande, dyker ett e-mail upp som antyder att hon fortfarande är vid liv. Alex börjar genast undersöka spåret - samtidigt som polisen misstänker att han själv ligger bakom mordet."
 
Recension:
”Spännande”. ”Gripande”. ”En thriller som glöder”. Det är några av de omdömen som Berätta inte för någon fått. Och jag förstår verkligen inte varför. Redan efter en kvart hade mitt intresse förlorats totalt och resten av filmen var jag helt oengagerad. Det är definitivt inte en film som grep tag i mig och jag räknade minuterna tills den skulle ta slut.
 
Alex och Margot lever lyckligt ihop.

 

Berätta inte för någon är alldeles för tråkig för min smak. Tempot segar, ingenting händer och filmen är överdrivet utdragen. Den är över två timmar lång och hade lätt kunnat klippas ner till hälften. Det stillsamma konceptet gjorde filmen platt och enformig.

 

 Efter Margots död går Alex liv utför.

 

Skådespelarna är det inget fel på. Faktum är att jag gillar Francois Cluzet (En oväntad vänskap), Jean Rochefort (Mr. Beans semester) och många andra i filmen. Problemet är deras karaktärer, eller rättare sagt, manuset. Det var länge sedan jag var så totalt ointresserad av ens films handling och karaktärer, så inte ens de duktiga skådespelarna kunde råda någon bot på det.

 

 Alex måste kämpa för att få reda på sanningen.

 

Som ni förstår var inte Berätta inte för någon en film för mig. Den var alldeles för långsam och tråkig i min smak.

 

Over the Garden Wall

Fakta:
Over the Garden Wall är en animerad tv-serie med bland annat Elijah Wood, Collin Dean, Melanie Lynskey, John Cleese, Christopher Lloyd och Tim Curry i huvudrollerna. Den är 113 minuter lång, består av 10 avsnitt och barntillåten. Den spelades in 2014. Du kan se hela tv-serien gratis här.
 
Handling:
"Halvbröderna Wirt och Greg går vilse i en underlig skog kallad Det Okända. För att hitta hem igen måste de ta sig igenom skogen med hjälp av en gammal skogshuggare och Beatrice, en lättirriterad blåfågel vars mål är att föra dem till Adelaide."
 
Recension:
Precis som många andra är jag väldigt rädd för det okända. Att inte veta vad som väntar mig i framtiden har satt skräck i mig ända sedan jag var liten, och jag har spenderat många nätter med att skräckslaget stirra upp i taket och fundera på vad som händer efter döden. En del av att växa upp innebär att våga acceptera det okända; att ha modet att chansa och riskera det man är van vid. Att se karaktärerna i Over the Garden Wall övervinna den här rädslan är otroligt gripande och en stor anledning till att den här miniserien förtrollat mig och många andra.
 
Bröderna Wirt och Greg försöker hitta hem igen.
 
När man hittar en animerad tv-serie som gått på Cartoon Network förväntar man sig att den ska vara glädjefylld, lättsam och allmänt fånig. Man väntar sig däremot inte att den ska vara djup, mörk och komplex. Men det är precis vad Over the Garden Wall är. Trots att serien visats på en barnkanal så skulle jag inte kalla den för en barnserie. Till och med för mig, som är 20 år gammal, var det tidskrävande att förstå hur allt hängde ihop. Det annorlunda upplägget och komplexa budskapet tilltalar verkligen mig som vuxen tittare, och trots att den klassificeras som en barnserie tror jag att det är ytterst få barn som faktiskt förstår vad serien handlar om.
 
Den mystiska skogshuggaren döljer en hemlighet.
 
Serien har en oväntat stark handling som växer för varje avsnitt. Konceptet är kraftfullt och berättelsen förvånansvärt vacker. Over the Garden Wall har ett intressant mysterium och växlar mellan att vara söt och underhållande samt mörk och allvarlig.  Seriens atmosfär är perfekt och inger tittaren i ett slags gammaldags, lugnande känsla.
 
På sin resa möter bröderna på många hinder.
 
Over the Garden Wall är en väldigt originell animerad serie; både till utseende och till själ. Animeringarna är hänförande och trots att karaktärerna är relativt simpelt ritade så passar de in perfekt i det vackra landskapet. Något som imponerade mig stort var också musiken. Soundtracket är fantastiskt. Varje låt är noga genomtänkt och det märks verkligen hur mycket energi och tid som har lagts ner på varje ton. Musiken är vacker och har otroligt mycket känsla. Du kan lyssna på introlåten här.
 
När allt hopp verkar vara förlorat tänds en gnista.
 
Rösterna till karaktärerna görs beundransvärt bra. Som storebrodern Wirt får vi höra Elijah Wood (Lord of the Rings) som är superb. Barnskådespelaren Collin Dean (Adventure Time) gör rösten till Greg karaktäristisk och härlig. Det är roligt att också få se Melanie Lynskey (Two and a Half Men) ta plats. Serien har även många andra talanger, exempelvis Christopher Lloyd (Back to the Future). Tack vare de vackra illustrationerna och de talangfulla skådespelarna blir karaktärerna äkta, levande och flerdimensionella. Jag gillar att Wirt, seriens hjälte, är osäker på sig själv har och tvivel genom seriens gång. Hans lillebror Greg är underbart naiv och otroligt charmerande. Hans bedårande, optimistiska och gladlynta stil kan muntra upp även den suraste. Manuset är välskrivet och har med en hel del roliga och slagfärdiga repliker.
 
Den naiva men charmiga Greg räddar blåfågeln Beatrice.
 
Over the Garden Wall må vara vacker och underhållande, men precis som jag skrev tidigare så är det också en mörk serie. Tv-serien använder sig på ett innovativt sätt av kopiösa mängder metaforer som kopplas till ämnen så som förlust och döden. Fast serien har många ljusglimtar fyllda med humor och kärlek påverkas man starkast känslomässigt av de mörkare stunderna.
 
Med oräkneliga metaforer får serien ett komplext djup. 
 
Som helhet så är Over the Garden Wall en förvånansvärt bra serie. Vackert animerad, med charmerande karaktärer, underbar musik, begåvade skådespelare och en stark handling trollbinder den här serien dig från början till slut. Det är inte en serie för barn; yngre skulle inte förstå sig på alla metaforer och det komplexa budskapet. Men vi vuxna, vi kan njuta av den om och om och om igen.
 

Nytt i Samlingen, #23

För några dagar sedan vann jag en tävling på Facebook och idag anlände mitt pris i brevlådan.
 
 
Det jag vann var Grease: 2-disc rockin' edition. Jag har självfallet redan sett Grease men har inte haft äran att äga filmen förren nu. Eftersom jag älskar musiken känner jag att jag måste se om den inom snar framtid. Tack, Conny, som anhöll tävlingen!

Masters of Sex, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Masters of Sex får vi se Lizzy Caplan, Michael Sheen, Caitlin FitzGerald, Teddy Sears, Annaleigh Ashford, Kevin Christy, Beau Bridges, Heléne Yorke, Julianne Nicholson och Nicholas D'Agosto i huvudrollerna. Säsongen är 649 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2013.
 
Handling:
"Detta är berättelsen om de verkliga pionjärerna inom läran om människans sexualitet; Dr William Masters och Virginia Johnson. Medan deras forskning pågår måste de handskas med egna familjeproblem och andra läkares fördomar."
 
Recension:
Det finns många fördomar kring Masters of Sex-serien och vissa verkar tro att det är en erotisk serie. Om du är en av dem så lita på mig när jag skriver att det inte är det. Visst finns det en hel del sexscener, men de är inte gjort på ett särskilt intimt sätt och vi får aldrig se några detaljer. Har du inte något problem med serier som Game of Thrones och True Blood så lär du definitivt inte ha problem med Masters of Sex, eftersom de förstnämnda har betydligt mer blottande scener. Istället är Masters of Sex en dramaserie, som fokuserar på själva vetenskapen kring sex; inte akten i sig.
 
Bill och Gini försöker hitta testobjekt för att bekräfta sina hypoteser.
 
Masters of Sex är en intressant, charmerande och stundtals underhållande serie som inte liknar någon annan. Men tyvärr är den också aningen enformig och långsam, vilket gör vissa avsnitt monotona och tråkiga. Avsnittet jag gillar mest är det första, antagligen tack vare nyhetens behag, och jag tycker att många av de resterande avsnitten liknar varandra.
 
Det andra kallar för vedervärdig porr kallar det omaka paret för vetenskap.
 
Skådespelarna är duktiga och gör sina roller levande. Jag gillar Lizzy Caplan (Mean Girls) och tycker att hon porträtterar Virginia Johnson bra. Däremot är jag inte särskilt förtjust i Michael Sheen (Underworld). Jag tycker att han är en otroligt trist skådespelare, och då hjälper det inte heller att hans karaktär är självisk och allmänt jobbig. Scenerna med Caplan är guld värt, medan scenerna med Sheen får tittaren att somna.
 
Att gå från att testa på kaniner till människor har varit Bills dröm länge.
 
Ärligt talat så vet jag inte om jag kommer att fortsätta att följa Masters of Sex. Jag är nyfiken för hur det går för karaktärerna men just det långsamma tempot är inte särskilt lockande att återgå till. Antagligen lär jag skaffa hem andra säsongen när prisets har sänkts. Som helhet är den första säsongen av Masters of Sex bra; underhållande och charmerande, men samtidigt rätt stillsam.
 

Scarlet

Fakta:
Scarlet är den andra delen i The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. Boken är 375 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag. Det är en futuristisk retelling på Rödluvan.
 
Handling:
"Cinder försöker nu fly från det fängelse där vi sist lämnade henne - trots att det kommer att göra henne till den mest jagade personen i hela Samväldet. På andra sidan jorden söker Scarlet Benoit - en tuff fransk tjej som inte drar sig för att bära pistol - efter sin försvunna mormor. Och det visar sig att det är mycket hon inte känt till om sin mormor eller den livsfara hon levt i under hela sitt liv. När Scarlet träffar Wolf, en streetsmart slagskämpe som tycks veta en del om hennes mormor, har hon svårt att lita på honom. Samtidigt känner hon sig oförklarigt dragen till honom - och han till henne."
 
Recension:
Marissa Meyer är en av de mest exceptionella författare jag har mött på. Hennes språk och beskrivningar är levande och sättet hon målar upp karaktärer på är fantastiskt. Meyer är expert på att sammanföra olika handlingsparalleller och hon har inte problem med att överraska läsaren. Scarlet är alltså minst sagt en välskriven och mycket mycket bra bok.
 
Dock måste jag erkänna att jag uppskattar läsningen av Cinder mer. Tempot i Scarlet är lite långsammare, och boken har betydligt mindre action än Cinder. Scarlet blir inte riktigt spännande förrän framåt slutet. Och trots att jag gillar Scarlet som karaktär så får vi inte riktigt lära känna henne lika bra som Cinder eftersom hon spenderar hela boken med att oroa sig för andra.
 
I Scarlet introduceras en hel del nya karaktärer, vilket innebär att vi får läsa ur flera olika perspektiv. De viktigaste karaktärerna i boken är Cinder, Scarlet, Wolf och Thorne, men vi får självfallet också läsa om Laverna, Kai, Iko och de andra igen. Det känns ibland lite rörigt att läsa ur många perspektiv, men samtidigt känns det nödvändigt just för att få så mycket bakgrundsinformation som möjligt om karaktärerna.
 
En av bokens stora styrkor är hur duktig Meyer är på att integrera den klassiska sagan om Rödluvan i ett dystopiskt Frankrike. Trots att vi känner igen mycket från originalberättelsen så känns läsningen ny, fräsch och spännande. Jag hade aldrig trott att det skulle gå att göra en bra sci-fi retelling av sagor med cyborgs och aliens, men Meyer har gång på gång bevisat att hon är något utöver det vanliga.
 
Scarlet är en mycket vackert skriven bok och det är väldigt intressant att följa karaktärerna. Bokens brister är dock att tempot är långsamt och att jag inte riktigt fastnade för Scarlet som karaktär. För övrigt är boken perfekt och jag vet att nästa del – Cress – är min en gudagåva. Trots att Scarlet är den sämsta delen i The Lunar Chronicles-serien så är det en fantastisk bok.
 
 

Nytt i Samlingen, #22

Idag kom ett paket från bokförlaget Natur&Kultur i brevlådan.
 
 
Boken jag fick var Blå Tråd (org. Gatherling Blue) av Lois Lowry. Jag ser riktigt mycket fram emot att läsa den här. Detta är den andra delen i The Giver Quartet-serien och jag storgillade första boken, Den Utvalde (org. The Giver).
 
Boken har inte fått lika bra betyg på Goodreads som den första delen (3,78 möter 4,12) men jag hoppas den håller måttet. Jag ser dessutom fram emot att se filmen, med bland annat Alexander Skarsgård, Katie Holmes, Taylor Swift, Jeff Bridges och Meryl Streep! Tack Natur&Kultur!

Nytt i Samlingen, #21

Idag kom ett paket från Modernista i brevlådan.
 
 
Paketet innehöll boken Lögner av Sara Shepard, vilket är den första delen i Pretty Little Liars-serien. Jag vet att böckerna inte är det minsta lika tv-serien, men jag kan ändå inte undgå att längta otroligt mycket till att läsa boken just för att jag redan är ett stort fan. Tack till Modernista!

Nikita, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av Nikita får vi se Maggie Q, Shane West, Lyndsy Fonseca, Aaron Stanford, Melinda Clarke, Xander Berkeley, Dillon Casey, Lyndie Greenwood och Rob Stewart i huvudrollerna. Säsongen är 972 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2011.
 
Handling:
"Nikita befinner sig fortfarande utanför den svarta operationsbyrån Divisionen och är fast besluten att försöra den. Hennes protegé Alex är dock fortfarande en del av byrån och använder den för att försöka hämnas på sin fars mördare. Chockerande hemligheter från det förflutna drar alla djupare in i en ondskefull väv av svek och hämnd."
 
Recension:
Nikita är en stor favorit när det kommer till actionserier. Jag gillar att den har lite av allt och inte är en renodlad thriller. Blandat med all action så bjuder Nikita även på mycket humor, stora karaktärsutvecklingar och även lite romantik. Det gör att man aldrig tröttnar på det som händer eftersom det hela tiden läggs till någonting nytt till serien.
 
Nikita och Michael letar efter allierade i sitt slag mot Divisionen.
 
Nikita skulle inte vara Nikita utan Maggie Qs fantastiskt mångsidiga prestation. Hon gör serien övertygande och beroendeframkallande och skapar ett stort engagemang för hennes karaktär. Den slagfärdiga Nikita är, tillsammans med kallhjärtade Amanda och humoristiska Birkhoff, min favoritkaraktär men det finns inte en enda karaktär jag ogillar, just för att alla skådespelarprestationer ligger på topp. Melinda Clarke (The O.C.), Xander Berkeley (Taken), Shane West (A Walk to Remember), Lyndsy Fonseca (How I Met Your Mother) och Aaron Stanford (X-Men 2) är allesammans otroligt minnesvärda i sina roller och skapar ett starkt drag till serien. Det finns också med en hel del begåvade gästskådespelare som det är roligt att upptäcka genom säsongen. Några exempel är Alberta Watson (24), Sarah Clarke (24) och Erica Gimpel (Fame).
 
Amanda gör allt för att få reda på Nikitas hemligheter.
 
Det syns tydligt att Nikita är en genomtänkt serie. Handlingen är stark och manuset välskrivet. Varje avsnitt har otroligt välkoreograferad action som häpnar tittaren och seriens effekter är grymma. Säsong 2 börjar lite långsamt men är redan efter några avsnitt i full gång. Tempot är högt och alla episoder är actionpackade. Berättelsen utvecklas en hel del under säsongens gång och det är intressant att få följa karaktärernas framsteg.
 
Alex låter sig styras av sitt begär för hämnd.
 
Jag måste dock skriva att jag inte tycker att säsong 2 riktigt når samma höjder som den första säsongen. Kanske är det nyhetens behag, men jag känner att konceptet var starkare i den första säsongen. Jag gillade Alex undercover-parallell och på något sätt fick det karaktärerna att kännas mer hotade. Den första säsongen har en mer enhetlig och sammanhållande handling, medan den här säsongen har fler avstickare och sidospår som ibland gör att berättelsen känns hackig. Den röda tråden var helt enkelt tydligare i föregående säsong.
 
Trots alla försiktighetsåtgärder kan inte ens Nikita hålla sig gömd för evigt.
 
Säsong 2 visar en hel del tillbakablickar, speciellt från Nikitas tid innan hon anlände till Divisonen. Jag vet inte riktigt hur jag känner angående detta. Vissa av tillbakablickarna är väldigt upplysande och väl behövda, men andra återblickar känns nästan bortkastade och är onödiga att visa. Några av dem känns rent utav klyschiga. Som jag skrev tidigare så är Nikita en fantastisk serie som förtjänar all världens beröm, men jag tycker att serien känns lite lam ibland. Trots alla tvister och överraskningar så har den också med några rejält stereotypiska och förutsägbara scener som stör mig lite. 
 
Efter allt de varit med om har den rebelliska gruppen svårt att lita på nykomlingar.
 
Som helhet är Nikita en toppenserie som förtjänar alla lovord. Den här säsongen är inte lika mystisk och spännande som föregående, men den är fortfarande otroligt bra. Skådespelarna är enastående, konceptet innovativt och effekterna rafflande. Jag älskar sättet den blandar humoristisk underhållning och explosiv action och jag ser mycket fram emot att se hur det går för karaktärerna i nästa säsong.
 

Nytt i Samlingen, #20

Idag kom ett efterlängtat paket från CDON...
 
 
... nämligen de fem första böckerna i The Mortal Instruments-serien av Cassandra Clare!
 
Nu kanske du frågar dig: "Har hon inte redan de där böckerna?"
 
Johoru, snillet, det har jag. Och jag har haft dem i rätt många år, till och med. Men när man köper böcker i häftat format är det lätt att det blir fel storlek, och detta var fallet för mig. Jag hade lyckats köpa de tre första böckerna i en standardstorleken, den fjärde boken i pocket, vilket är en storlek mindre, och den femte boken i storpocket - och detta störde mig sjukt mycket! Därför köpte jag nu dem i det bästa formatet som finns; inbundet. Inte nog med att det ser grymt mycket bättre ut i hyllan nu när de är i samma storlek, jag tycker ocskå att det förhöjer hela läsupplevelsen att läsa en inbunden bok. Böckerna kostade mig 598 kr från CDON.
 
Så yes, dagens inköp blev City of Bones, City of Ashes, City of Glass, City of Fallen Angels och City of Lost Souls. Och nej, jag har fortfarande inte läst City of Heavenly Fire eller The Infernal Devices-serien. Men jag ska. Någon gång.

Run All Night

Fakta:
Run All Night är en film regisserad av Jaume Collet-Serra, med bland annat Liam Neeson, Joel Kinnaman, Ed Harris och Boyd Holbrook i huvudrollerna. Filmen är 114 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2015.
 
Handling:
"Jimmy Conlon, en gång känd som Dödgrävaren, har sett bättre dagar. Han är sedan länge bäste vän till maffiabossen Shawn Maguire och nu, vid 55 års ålder, börjar hans forna brott hinna ikapp honom, likson den envisa polisutredaren som varit honom på spåren i 30 år."
 
Recension:
Jag har blandade känslor för Run All Night. Jag vet inte riktigt om det är för att jag såg den vid fel tillfälle, för det känns som att jag borde ha uppskattat filmen mer än vad jag gjorde. Som det är nu är jag rätt neutralt inställd. Det är en helt okej actionfilm, men tyvärr tillför den ingenting nytt till genren och den sticker inte ut.
 
Far och son måste samarbeta för att överleva.
 
Skådespelarna är duktiga i sina roller och Liam Neeson är självfallet mycket passande i rollen som den pensionerade torpeden. Dock känns det som en karaktär han har fått spela om och om och om igen, och därför fastnar jag inte särskilt mycket för honom. Svenska Joel Kinnaman imponerar dock och jag fastnar betydligt mer för hans skådespelarprestation.
 
Många människoliv måste offras på grund av maffiabossen Shawn.
 
Tyvärr engagerade inte handlingen mig särskilt mycket. Alltså, i grund och botten är den bra, men på grund av bristen på egna idéer och en unik ton så kändes det bara som ett hopplock av andra filmer. Trots att tempot är högt och att filmen är otroligt actionfylld så kunde jag inte undgå att känna mig lite uttråkad. 
 
Efter att ha varit separerade i fem år har Mike svårt att lita på sin far.
 

Som helhet är Run All Night en bra film. Jag tror speciellt dem som inte sett särskilt många filmer med Liam Neeson skulle uppskatta den. Filmen är actionfylld, har ett högt tempo och några tvistar framåt slutet. Men för oss som är Neeson-fans så känns den också väldigt upprepande och blir lätt en i mängden. Jag känner dock att jag vill se filmen igen, eftersom jag har en känsla av att jag borde ha gillat den mer. 

 


Insurgent

Fakta:
Insurgent är regisserad av Robert Schwentke och i huvudrollerna får vi se bland annat Shailene Woodley, Theo James, Kate Winslet, Ansel Elgort, Jai Courney, Miles Teller, Zoë Kravitz, Naomi Watts, Maggie Q och Daniel Dae Kim. Filmen är 119 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2015. Den baseras på boken med samma namn, skriven av Veronica Roth.
 
Handling:
"I ruinerna av det som förut var Chicago befinner sig Tris och Four på flykt. De är divergenter och utgör därför ett dödligt hot mot den rådande världsordningen och mot den enväldige diktatorn Jeanine. Hon ska med hjälp av sina styrkors totala övermakt göra allt för att utrota de få divergenter som finns kvar. Men Tris har en idé: om hon lyckas hitta allierade bland de utstötta i de regimkritiska falangerna så är det slut med att fly. Och då kan den ultimata striden om världens framtid börja."
 
Recension:
Insurgent är enligt mig en bra film. Visst har den sina brister, men jag tycker ändå att den lyckas att stå på egna ben och vara underhållande. Specialeffekterna är grymma och filmen som helhet är riktigt snyggt gjord. Den dystopiska världen är läckert och trovärdigt konstruerad och Insurgent har precis som första filmen i franchisen en intressant samhällsuppbyggnad.
 
Tris fortsätter att kämpa mot Jeanine och hennes allierade.
 
Det är mindre action men fler simuleringar med i Insurgent än Divergent, så det beror helt på vad du eftertraktar som tittare om du gillar filmen eller inte. Att actionen minskat har gjort att Insurgents tempo sackar efter lite och filmen kan emellanåt kännas lite händelselös. Men ökningen av antalet simuleringar bidrar till en mer unik och fascinerande känsla.
 
Med ändrat koncept ökar simuleringarna.
 
Det jag gillar mest med filmen – förutom konceptet som den grundas på - är hur stjärnspäckad den är. Nu är det visserligen så att jag, trots att jag gillar dem som skådespelare, inte tycker att Shailene Woodley (The Fault in Our Stars) och Theo James (Underworld: Awakening) passar i huvudrollerna. Som tittare förväntar vi oss att Tris och Four ska ta publiken med storm; med en oslagbar kraft, men istället känns de tafatta och platta. Däremot tycker jag att Kate Winslet (Titanic) passar utomordentligt som Jeanine. Som skådespelare är hon otroligt professionell och mogen och med skillnad från Woodley så utstrålar Winslet en otvivelaktig styrka till tittaren. Det är också riktigt roligt att få se Maggie Q (Nikita), Daniel Dae Kim (Lost) och Ansel Elgort (The Fault in Our Stars) i filmen, trots att det inte är särskilt långvarigt.
 
Underbara Tori och Uriah syns inte mycket i bild.
 
Insurgents stora nackdel för läsarna är att den är väldigt olik boken. En hel del viktiga karaktärer från boken syns antingen väldigt kort eller har helt klippts bort från filmen. Några exempel är Johanna, Uriah, Tori, Marcus, Cara, Fernando och Zeke. Dessutom har de ändrat många av Tris karaktärsdrag från boken. Hon har inte alls samma posttraumatiska stressyndrom som vi förväntat oss och många hennes Divergenta talanger är i filmen undantryckta. Filmen har också ändrat något av det mest fundamentala i Tris: antalet falanger hon har amplitud för. För oss läsare är det en självklarhet att Tris passar in i tre falanger – De Osjälviska, De Tappra och De Lärda. Men för att få Tris att bättre passa in i det ändrade konceptet har de gjort att hon har amplitud för alla fem falanger.
 
Woodley lyckas inte riktigt förmedla Tris Priors styrka.
 
Den ändringen jag stör mig mest på är dock Jeanines mål och fokus. I filmen finns en speciell låda som Jeanine vill öppna. För att göra det behöver hon hitta en Divergent som kan klara av simuleringar anpassade till alla falanger (därav den ovanstående Tris-ändringen). I boken existerar inte den lådan och Jeanines anledning till sin Divergent-jakt är istället att studera deras hjärnor och skapa en simulering för att kontrollera alla Divergenter. Till sin hjälp finns i filmen en gadget som visar hur många procent Divergent en individ är. Apparaten finns inte i boken, utan testobjekten samlas in beroende på ålder och falangamplitud. Avslutet i Insurgent är även det mycket skilt från boken och filmen slutar i allmänhet i en mycket lyckligare ton.
 
Filmen fokuserar mer på det virtuella än vad som faktiskt sker i samhället.
 
Som helhet så tycker jag att Insurgent är en bra film. Trots den lite långsamma takten och alla dess skillnader från boken, så var det roligt att få följa karaktärerna igen. Jag älskar hur stjärnspäckad filmen är, och avgudar många av effekterna. Ja, Insurgent har många logiska luckor och förutsägbara vändningar, men är du inte alltför petig så borde du mycket väl kunna uppskatta filmen ändå.
 

Manolos Magiska Resa

Fakta:
Manolos Magiska Resa (org. The Book of Life) är regisserad av Jorge R. Gutiérrez. Rösterna görs av bland annat Diego Luna, Zoe Saldana, Channing Tatum, Ron Perlman, Christina Applegate, Ice Cube, Kate del Castillo, Danny Trejo och Hector Elizondo. Filmen är 95 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpps 18 augusti 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Det är en vanlig dag på museet och den sista rundturen för dagen startar. Guiden visar ett gäng missanpassade barn en mystisk bok som innehåller världens alla berättelser. Hon berättar om Manolo; en ung man som slits mellan förväntningarna från sin familj och sina egna innersta önskningar. Han ger sig ut på en episk resa för att förenas med sin sanna kärlek och försvara sin by."
 
Recension:
Jag var rätt kritiskt inställd inför att se Manolos Magiska Resa men jag blev glatt förvånad över hur mycket filmen hade att bjuda på. Visuellt sett är det en unik film. Karaktärerna är gjorda som trädockor och deras design, animationerna och det allmänna utseendet på filmen är väldigt kreativt gjort. Det finns också en härlig användning av färg och filmen skälver av liv.
 
En rundtur på muséet ger de rebelliska barnen någonting viktigt att tänka på.
 
Trots att Manolos Magiska Resa innehåller oräkneliga klyschor och är förutsägbar så känns den nyskapande. Den är underhållande och karaktärerna är genuint intressanta att följa. Konceptet är uppbyggt lite som en barnanpassad Romeo och Julia, fast med mytologi och mexikansk kultur. Det gör berättelsen både vacker och gripande. Vi får följa karaktären Monolo genom tre olika världar; allesammans med tydliga signalement och utseenden, och det gör att man aldrig tröttnar på miljön.
 
De övermäktiga gudarna gillar att slå vad om människornas liv och öden.
 
Filmens musik är riktigt bra och jag gillar hur skaparna har använt sig av många moderna poplåtar, trots att filmen ser ut att utspela sig i det förflutna. Rytmen är svängig och texterna ofta komiska. Även detta bidrar till att filmen känns otroligt levande och käck.
 
Trots att de är förälskade i samma tjej förblir Manolo och Joaquin vänner.
 
En av de viktigaste faktorerna är dock det kraftfulla budskapet som filmen på ett charmerande sätt lyckas förmedla. Huvudkaraktären, Monolo, visar tittaren att man ska våga följa sitt hjärta och vara sig själv, trots alla motgångar och all press. Hans pappa kräver att han ska bli en hårdhudad tjurfäktare som alla andra i familjen men Monolo vågar stå upp för sig själv för att satsa på att bli en sensibel musiker. På sitt äventyr finner Monolo även andra slags styrkor som gör att han vågar ta stora risker för kärleken.
 
Manolo måste ta sig igenom många prövningar för att återvända till sin käresta.
 
Jag tycker att Monolos Magiska Resa är en toppenfilm för yngre barn, men det finfina är att det är också en film vi vuxna har lätt att uppskatta. Filmen är påhittig, vacker och har en välkonstruerad berättelse med välgrundat budskap. Vill du se en mix av en Romeo och Julia-lik kärlekshistoria, mytologiska gudar och världar samt uppiggande mexikansk kultur så har du definitivt funnit rätt. Jag är säker på att jag kommer att se den här filmen igen.

Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter

Fakta:
Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter är skriven av Felicia Margineanu och publiceras av Modernista bokförlag. Boken är 128 sidor lång och i den får vi också läsa om Patricia Richter, Michael McEachrane, MissLisibell, Rackartygarna, Kia Mohebi och många fler.
 
Handling:
"Det pratas fortfarande ofta om ungas användning av sociala medier i negativa termer, om att ungdomars internetanvändande skulle vara skadligt och om 90-talisterna som »den egocentriska generationen«. Nu gör Felicia Margineanu - fotograf, inspiratör och social entreprenör - upp med den bilden. För henne och många andra är internet en plats och ett effektivt verktyg för att driva samhällsförändring och kämpa för demokrati och människors lika värde. Hon visar hur sociala medier ger sina användare unika möjligheter att förverkliga kreativa och politiska projekt, bryta normer, anta och förkasta identiteter."
 
Recension:
Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter skiljer sig från de böckerna jag är van att läsa. Jag håller mig vanligtvis till skönlitteratur av olika slag och plockar sällan upp facklitteratur, biografier och liknande. Men när jag fick syn på Uppkopplad på Modernistas hemsida kände jag direkt att jag ville läsa den, och underbara som de är skickade de mig boken.
 
Jag kan inte påstå att jag tycker att Uppkopplad är en särskilt lärorik bok. Trots att jag känner att jag tillhör den tilltänkta målgruppen så hade jag en hum om det mesta som Margineanu tog upp. Jag hade velat ha fler konkreta råd, och jag hade velat att Margineanu gick in lite mer på djupet. Uppkopplad är inte vad jag skulle kalla för en ”guide”, just för att den är så ytligt övergripande.  Jag skulle snarare kalla det för en inspirerande självbiografi.
 
För inspirerande är just vad Uppkopplad är. Det är väldigt intressant att läsa om hur mycket Felicia Margineanu åstadkommit redan vid 17 års ålder. Hon berättar om hur hon tack vare Internet som medel blev känd över ett dygn och hur hennes många olika erfarenheter tagit henne dit hon är idag. Hon har gjort allt från att hållit tal mot racism inför 10 000 personer till att vara med i skönhetstävlingen Miss World Sweden.
 
Margineanu skriver riktigt bra. Som debutförfattare skriver hon lättförståeligt samtidigt som hon fortfarande känns professionell och erfaren. Margineanu känns genuin och hennes omtanke och styrka tränger igenom bokens sidor. Läsaren får en tydlig bild över hur Margineanu är som person och det som är just så inspirerande är att hon är en av de få personerna som faktiskt vågar och orkar ta sina tankar och göra dem till handling.
 
I boken tar Margineanu även fram perspektiven från andra. Många olika personer har gett sina åsikter och erfarenheter med Internet. Den yngsta som intervjuats var åtta år men åldrarna breder ut sig och sträcker sig upp till äldre vuxna. Dessutom varieras det mellan kända Internet-proffs och nybörjare.
 
Som jag inledde med så kände jag personligen att jag inte lärde mig särskilt mycket från Uppkopplad, men jag blev verkligen inspirerad. De jag tror skulle ha störst användning för boken är lärare och föräldrar, eftersom Margineanu visar hur Internet kan integreras i undervisning och lek. Men även du som bara letar efter en inspirerande självbiografisk läsning kommer finna boken bra. Den är lite spretigt disponerad och beskriver inte saker och ting på djupet, men den ger läsaren en tankeställare.
 

Nytt i Samlingen, #19

Idag fick jag tre ny filmer.
 
 
På DVD fick jag The Fast and the Furious: Tokyo Drift, vilket är den tredje delen i Fast and Furious-franchisen. 
 
På BD fick jag actionfilmen Run All Night, med Liam Neeson i huvudrollen, samt Insurgent som baseras på succéboken med samma namn av Veronica Roth. Divergent-serien var länge min favoritbokserie och därför kan jag inte riktigt uppskatta filmerna till 100 %, men det betyder inte att jag ogillar dem. Tvärt om så tycker jag att de är läckert gjorda och jag älskar att filmerna är så stjärnspäckade.
 
Jag ser fram emot att se alla dessa. 

Spökstaden

Fakta:
Spökstaden (org. Hollow City) är fortsättningen på Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, skriven av Ransom Riggs. Boken är 430 sidor lång och publiceras av Rabén&Sjögren bokförlag.
 
Handling:
"Efter att ha klarat sig från Miss Peregrines ö, flyr Jacob med sina vänner till den märkliga staden London. Där hoppas de på att finna ett botemedel till deras älskade föreståndarinna. Men i denna krigshärjade stad lurar hemska överraskningar efter varje hörn. Och innan Jacob kan ta de besynnerliga barnen till säkerhet måste han ta ett viktigt beslut om sin kärlek Emma Bloom."
 
Recension:
För ovanlighetens skull så gillade jag denna efterföljare betydligt mycket mer än första boken i serien. I Spökstaden får vi lära känna karaktärerna mycket bättre och deras charm sätter sig fast hos läsaren på ett helt annat sätt än i Miss Peregrines Hem för Besynnerliga Barn. Ransom Riggs är en riktigt duktig författare och trots att han tagit element från andra ungdomsböcker så har han konstruerat Spökstaden så att den känns helt egen.
 
Faktum är att detta är en unik läsning. Riggs har en annorlunda berättarteknik och det är väldigt svårt att sätta fingret på vad som är så speciellt. Man behöver läsa boken för att förstå. Spökstaden har i alla fall med både spänning och underhållning och just det annorlunda sättet som Riggs förmedlar sig på gör att boken känns väldigt säregen.
 
Jag gillar konceptet och tycker att det är väldigt intressant med tidsresor. Det är dessutom mycket modigt att ta sig an det ämnet eftersom det är svårt att få trovärdigt. Men Riggs lyckas riktigt bra och det är fängslande att få läsa om en helt annan era.
 
Precis som i tidigare bok så använder Riggs sig av gammaldagsa och småruggiga fotografier som på ett innovativt sätt kompletterar hans text. Det blir en annorlunda upplevelse att själv få se hur karaktärerna och omgivningen ser ut i Riggs ögon, istället för att föreställa sig allt på egen hand.
 
Allt som allt så gillar jag Spökstaden och jag ser fram emot nästa del i serien. Dock måste jag också skriva att jag inte är superexalterad över denna, men jag vet inte riktigt varför. Det är en bra bok helt enkelt, men inte toppen.
 

Nytt i samlingen, #18

Idag kom tre paket i brevlådan.
 
 
Från Modernista bokförlag fick jag boken Uppkopplad: En Guide till Sociala Mediers Möjligheter, av Felicia Margineanu. Jag har hunnit läsa några sidor i den och finner den hittills inspirerande. Tack, Modernista!
 
Av 20th Century Fox fick jag filmen Manolos Magiska Resa (org. The Book of Life) på blu-ray. Filmen har fått betyget 7,3 på IMDB och verkar söt. En hel del duktiga skådespelare - exempelvis Channing Tatum, Ron Perlman, Danny Trejo och Zoe Saldana - gör rösterna och jag hoppas att detta blir ett äventyr att minnas. Tack, 20th Century Fox!
 
Sedan - eftersom jag ska testa på att skriva för sidan SpelochFilm - så fick jag också The Last of Us: Remastered som recex till PS4:an från Sony. Jag fick också en skiva med Batman: Arkham Knight utan fodral och vet inte om det är det kompletta spelet eller någon testversion. Tack till SpelochFilm och Sony!

Jurassic Park III

Fakta:
Jurassic Park III är regisserad av Joe Johnston och i huvudrollerna får vi se bland annat Sam Neill, William H. Macy, Téa Leoni, Alessandro Nivola, Trevor Morgan, Michael Jeter, Laura Dern och Taylor Nichols. Filmen är 88 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2001.
 
Handling:
"Dr. Grant, en förmögen äventyrare och dennes hustru besöker Isla Sorna - ön som fungerat som avelspark för de förhistoriska djuren. Sällskapet upptäcker dessvärre att öborna är smartare, snabbare och starkare än vad någon hade kunnat ana..."
 
Recension:
När jag var liten och såg denna för första gången tyckte jag att den var hur läskig som helst; mycket värre än de tidigare delarna, av någon anledning. Nu ser jag tillbaka på filmen med en gnutta nostalgi, och trots att jag tycker att det är den sämsta installationen i franchisen så gillar jag den. Det är ett underhållande actionäventyr och tack vare att den inte är särskilt lång så hinner man inte tröttna.
 
Ett gift par lurar med sig Dr. Grant till Isla Sorna.
 
Skådespelarna är duktiga och kan leva ut sina roller. Det är roligt att få återse Sam Neill i rollen som Dr. Grant (Alcatraz), och även Laura Dern (The Fault in Our Stars) syns i några kortare scener. Alessandro Nivola (Face/Off), Michael Jeter (The Green Mile) och William H. Macy (Shameless) gör också mycket väl ifrån sig. Jag är dock väldigt kluven när det kommer till Téa Leoni (Deep Impact). Hennes karaktär är så fruktansvärt jobbig, men självklart innebär det att Leoni har lyckats att få tittaren att känna något. Synd bara att det är avsky.
 
Dr. Grant upptäcker att djuren blivit smartare.
 
När det kommer till animationerna så tycker jag på något sätt att dinosaurierna nästan är sämre gjorda än tidigare. Kanske är det för att Jurassic Park III har med en hel del närbilder på dem, och att det då är lättare att se skavankerna, men jag tycker helt enkelt att den inte var lika vackert och realistiskt gjord som första delen i franchisen. Dessutom tycker jag en hel del av det som händer känns lite överdrivet.
 
Föräldrarnas nonchalans kostar nästan gruppen livet.
 
Som helhet så gillar jag Jurassic Park III, men tyvärr är det ändå den sämsta delen i franchisen, enligt mig. Det är ett underhållande äventyr att följa och skådespelarna är duktiga och gillar man de två första delarna är det ett måste att se avslutningen, trots dess brister. Sammanfattningsvis så är den bra men inte bäst.
 

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Fakta:
Sherlock Holmes: A Game of Shadows är regisserad av Guy Ritchie och i huvudrollerna får vi se bland annat Robert Downey Jr, Jude Law, Noomi Rapace, Jared Harris, Stephen Fry, Kelly Reilly, Geraldine James och Rachel McAdams. Filmen är 123 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2011.
 
Handling:
"När den Österrikiska kronprinsen hittas död konstaterar Sherlock Holmes snabbt att det rör sig om mord och att detta är en del i en långt större konspiration som leds av kriminella geniet Professor Moriarty. Med hjälp av Sim, en spåkvinna som sitter på kunskap som kan vara nyckeln till mysteriet, tar Holmes och Watson upp jakten på Moriarty."
 
Recension:
Sherlock Holmes: A Game of Shadows saknar den fartfyllda spänning som dess föregångare hade. Trots att filmen känns påskyndad så lyckas den samtidigt vara utdragen och tråkig. Handlingen är otydlig och smått förvirrande och konceptet är svagt. Filmen känns rörig och trots att hans namn är i titeln känns inte detta som ”Sherlock Holmes”. Karaktärerna har förlorat många av sina karaktäristiska drag och det är inte alls lika psykologiskt intressant att följa Holmes tankegångar som det brukar vara.
 
Noomi Rapace och Robert Downey Jr. bildar ett bra team.
 
Regin känns dock rätt flott och filmen är läckert ihopklippt. Visuellt sett är det en riktigt snyggt gjord film. Dessutom har Sherlock Holmes: A Game of Shadows några humoristiska och underhållande delar som sätter liv på den. Sedan har vi förstås de duktiga skådespelarna. Trots att jag definitivt inte tycker att Downey (Iron Man) och Law (Enemy at the Gates) passar som Sherlock och Watson så lyckas de göra filmen till sin egen. Den svenska Noomi Rapace (Män som hatar kvinnor) imponerar och Kelly Reilly (Calvary) är som alltid sitt sockersöta jag. Dock är jag besviken på hur lite skärmtid som Rachel McAdams (The Notebook) hade.
 
Sherlock och Watson lyckas alltid hamna i trubbel.
 
Som helhet är Sherlock Holmes: A Game of Shadows helt okej, men ingen ny hit. Skådespelarna är bra och filmen är snyggt gjord, men den är för otydlig och rörig. Dessutom är både karaktärerna och handlingen rätt tråkig och det enda som livade upp var vissa underhållande scener och det annorlunda slutet. Gillar du första delen i denna duologi så tycker jag att du ska se även A Game of Shadows, så länge dina förhoppningar inte är särskilt höga.
 

Two and a Half Men, säsong 3

Fakta:
I den tredje säsongen av Two and a half men får vi se Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones, Marin Hinkle, Holland Taylor, Conchata Ferrell och Melanie Lynskey i huvudrollerna. Säsongen är 504 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2005.
 
Handling:
"Den ena skönheten avlöser en andra i Harpers strandvilla i Malibu. Den bekymmerslöse ungkarlen Charlie, hans inställsamme bror, kiropraktorn Alan och Alans tolvårige son Jake är medlemmar i den dysfunktionella familj som betraktar strandvillan som sitt hem. Charlie tänker bevisa att han kan ha ett moget förhållande, Alan dejtar en superläcker men inte så smart 22-årig kvinna som råkar vara Charlies ex, och Jake hyser förhoppningar om att göra succé när han ska gå på party för första gången. Dessutom finns det någon i familjen Harper som vill träda fram till altaret."
 
Recension:
Det är någonting särskilt över Two and a half men. Trots att serien inte får mig att skratta ofta, och trots att den inte direkt förmedlar starka budskap om hur samhället ser ut, så har serien en unik dragningskraft som får mig att ha tiden vilja se ”bara ett avsnitt” till. Det som Two and a half men saknar när det kommer till unika skämt kompenserar serien med mycket hjärta, och därför lyckas den trots allt ranka sig som en av mina favoritkomedier.
 
Den dysfunktionella familjen trivs innerst inne med varandra.
 
Jag älskar skådespelarna i serien. Detta är verkligen Sheens serie och trots att jag inte stödjer hans beteende privat så går det inte att neka att han är en duktig skådespelare. Jag bävar inför att se hur serien förstörts utan honom med i bilden. De som dock stjäl stjärnglansen i den här säsongen är Jones och Cryer. För att vara ung och oerfaren är Jones riktigt duktig och charmerande, och jag älskar karaktären Jakes härligt tröga men rappa kommentarer. Cryer presterar även han oerhört bra och kan med bara några få ord sätta ett leende på tittarens läppar för resten av dagen. Karaktären Rose – som spelas av Lynskey – är ytterligare en av seriens komiska höjdpunkter, och även de skådespelare som syns lite mer sällan, så som Taylor, Ferrell och Hinkle – greppar tag i tittaren vare gång de uppenbaras. Jag gillar kemin mellan skådespelarna och uppskattar att karaktärernas relationer till varandra inte känns konstlade.
 
Att dejta en dum 22-åring har både för och nackdelar, inser Alan.
 
Two and a half men är en charmig, underhållande och lättsam serie som passar perfekt de dagarna man är trött. Serien kräver inte att man som tittare är uppmärksam hela tiden och blir därför ideal för att slötitta på. Med den lätta underhållningen och charmiga karaktärerna blir det en serie man vänder sig till när man vill muntras upp.
 

Nytt i samlingen, #17: Födelsedagsspecial

Igår, den 7e augusti, fyllde jag 20 år. Vi bjöd på fika och en del av släkten kom över för ett lugnt firande. På kvällen gick vi ut och åt på Bamboo City och efteråt tog vi en härlig promenad.
 
Föga förvånande så fick jag några presenter dagen i ära, och självklart känner jag att jag måste visa upp dem, trots att några inte är relaterade direkt till den här bloggen. Jag fick också pengar och presentkort hos Cervera, men känner att det är onödigt att ta kort på dessa.
 
 
Av Micke från Mickemovie fick jag filmen The Pianist på DVD. Det är en film från 2002 som handlar om en jude som kämpar för att överleva det andra världskriget. Filmen har fått betyget 8,5 på IMDB och verkar bra. Tack, Micke!
 
Av min vän Sanna (se bild) fick jag den andra och tredje säsongen av Nikita på blu-ray. Jag älskade den första säsongen av serien och har stora förhoppningar på fortsättningen. Jag hoppas att spänningen och mystiken håller i sig och jag förväntar mig att se minst lika många tvistar och överraskningar som i första delen. Maggie Q, Shane West och Lyndsy Fonseca är fantastiska i sina roller och gör serien levande och realistisk. Serien har fått 7,7 på IMDB.
 
 
Av min mamma, mormor och morfar fick jag en Playstation 4: ultimate player 1TB edition. Detta är alltså en nyare PS4-modell med dubbelt så mycket lagringsutrymme som originalet, som är på 500GB. Eftersom spelen har ökat i storlek så skulle det bara få plats med 9-13 spel på originalet, vilket känns rätt trist om man ska lägga ut så mycket pengar på en sådan maskin. Därför kändes det bättre med 1TB i lagringsutrymme eftersom betydligt många fler spel får plats. Jag ser mycket fram emot att börja använda denna och är grymt taggad över den förbättrade grafiken. Eftersom jag visste att jag skulle få denna i födelsedagspresent så hann jag ladda upp med några spel innan min födelsedag (se vilka här).
 
Sedan fick jag också en jättefin, blå klänning, men jag glömde ta kort på den. Den enda bilden där den syns på lite är denna:
 
Jag och min mamma.
 
Jag kan ingenting om mode så min beskrivning kanske inte blir den bästa. Klänningen är i ett tunt tyg men har foder upptill. Den har en djup urringning baktill. Kjolen är lång och når ner till marken men den är skuren så att benen "blottas" när man går. Usch, vad dålig jag är på att förklara. Snygg var den i alla fall. Från BikBok.
 
Allt som allt hade jag en bra dag och jag ser fram emot att använda alla mina presenter. Juste, jag fick en chokladkaka också! Mums... I allafall. Jag lär börja med Nikita om några dagar och min PS4:a lär jag börja använda direkt efter att jag skrivit klart detta. Ska sticka upp till Cervera sen också och se vad de har för roligt där. Men nu vill jag spela. Så tjingeling!

Den Blomstertid Nu Kommer

Fakta:
Den blomstertid nu kommer är en fristående bok skriven av Marie-Chantal Long. Boken publiceras av Opal bokförlag och är 142 sidor lång.
 
Handling:
"Fred såg hastighetsmätaren närmade sig hundra. Han blev ännu räddare än förut. Plötsligt ville han bara hem. Hem till farsan och lillasyster. Till det tråkiga köpet i det tråkiga huset, bara en trappa upp. På Mossen. Ganska tråkigt. Fattigt. Det var det som hade varit grejen. Att få pengar. Tänk om Fred hade sagt nej till alla planer. Tänk om Fred hade stannat kvar i aulan och fortsatt sjunga Den blomstertid. Då skulle allt vara bra nu. Inte roligt men bra. Lugnt. Äntligen få pengar. Det skulle bli så mycket pengar. Sa Tarzan. Att det skulle bli."
 
Recension:
Den blomstertid nu kommer är inte en bra bok. Handlingen är otydlig, fantasilös och svag. Konceptet är tråkigt och ointressant. Karaktärerna är tröga och irriterande. Boken som helhet känns slarvigt skriven och inte det minsta genomtänkt. Jag förstår inte poängen med boken. Varför skulle den skrivas? Ingenting händer och texten känns meningslös. Varför skulle det bli en bok?
 
Ursäkta, Marie-Chantal Long om du skulle läsa detta, men språket är verkligen uselt. Meningarna är underligt avhuggna och det gör att läsningen blir otroligt hackig. Det känns som att författaren försöker för mycket med att få en viss känsla på texten och det får helt motsats effekt. Long är antingen väldigt lat eller så försöker hon göra sig märkvärdig. Vissa saker formulerade hon inte ens med ord. Till exempel, på sida 15 där en karaktär inte förstod vad en annan karaktär menade. Istället för att skriva ”Hm?” eller ”Vad?” eller beskriva ett förvirrat ansiktsuttryck så hade Long bara skrivit ”?”. Som om ett frågetecken är ett sätt att uttrycka sig. Rätt löjligt, om du frågar mig. Det känns otroligt slappt gjort av författaren och jag är förvånad över att det accepterades vid korrekturläsningen.
 
Boken har inte heller ett ordentligt slut. Jag älskar cliffhangers och när en bok slutar så pass spännande att man direkt vill läsa mer, men denna har verkligen inte ett slut! Boken kretsar kring ett enda dilemma och vid avslutningen är ingenting löst ännu. Situationen har inte förändrats från den första sidan och det känns otroligt B. Som helhet så var Den blomstertid nu kommer inte en bok för mig och jag ser inte tillräckligt med potential för att någonsin plocka upp en annan bok av Long.
 

The Fast and the Furious

Fakta:
The Fast and the Furious är regisserad av Rob Cohen och i huvudrollerna får vi se bland annat Paul Walker, Vin Diesel, Michelle Rodriguez, Jordana Brewster och Rick Yune. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 11 och spelades in 2001.
 
Handling:
"Efter solnedgången börjar ett annat slags liv. Om natten äger Toretto gatorna i L. A. Påhejad av sina fans kör han som rena rockstjärnan bilrace mot alla som törs utmana honom. Bland hanns beundrare finns Brian, som utvecklar en vänskap med honom - och förälskar sig i hans syster. Problemet är att Brian arbetar undercover för att avslöja en brottshärva där Toretto är huvudmisstänkt. Snart testas både hans lojalitet och gränser."
 
Recension:
The Fast and the Furious är en trevlig film att se på men för oss som inte är stora bilfantaster är den inget speciellt. Ärligt talat så känns den aningen enformig och handlingen är svag. Det är inte heller en film man ska se när man har huvudvärk eftersom det finns ett konstant oväsen i bakgrunden; antingen i form av rockmusik, motorer eller skottlossningar.
 
Toretto och Brian är vänskapliga rivaler.
 
Manuset är okej men inte det bästa. Det finns en hel del klyschiga dialoger med och filmen är förutsägbar. Den har med många långa biljakter och det känns som att detta är en film som endast riktigt fantaster kan uppskatta till fullo. Skådespelarna är bra men personligen fastnar jag inte särskilt mycket för karaktärerna (förhoppningsvis växer de i nästa del).
 
Om natten hålls det olagliga racer-tävlingar.
 
Som helhet är The Fast and the Furious en okej film, men ingenting som står ut. Jag är väldigt neutralt inställd till egentligen allt som har med den att göra. Handling, OK. Skådespelare, OK. Karaktärer, OK. Jag kommer definitivt att se resten av Fast and Furious-filmerna, men jag tror inte att jag kommer att växa till att bli ett stort fan.
 

Nytt i samlingen, #16

Nu har jag fått hem en hel del nytt, både i form av filmer, serier och spel.
 
 
Av min mamma fick jag The Fast and the Furious, 2 Fast 2 Furious och Fast & Furious 6 på DVD. Jag har länge velat se dessa och förhoppningsvis ser jag den första ikväll.
 
Från CDON köpte jag:
Masters of Sex säsong 1. Den har fått betyget 8,1 på IMDB och är ett drama som kretsar kring två karaktärer som forskar kring den mänskliga sexualiteten. Det verkar vara en väldigt intressant serie och jag gillar verkligen Lizzy Caplan (Mean Girls, True Blood) som spelar Virginia Johnson. Jag såg på trailern och det verkar vara en underhållande serie. Den kostade mig 49 kr på DVD.
 
Penny Dreadful säsong 1. Den har betyget 8,2 på IMDB och är en serie som legat på min prioriteringslista läääänge. Jag älskar Eva Green (Dark Shadows, 300: Rise of an Empire) och serien verkar lite kuslig. Serien kretsar kring mytologiska varelser från Dracula, exempelvis Frankenstein, och utspelar sig i viktorianska London. Jag har väldigt höga förhoppningar på denna. Den kostade mig 149 kr på DVD.
 
Outlander säsong 1 volym 1. Den har betyget 8,6 på IMDB och handlar om den lyckligt gifta Claire som på ett mystiskt sätt åker tillbaka ända till år 1743, där hon kastas in i ett helt okänt liv. Jag har fått uppfattningen att detta är en rätt sötsliskig serie men jag hoppas också att den mystik som jag känner av hålls vid liv. Förutom Lost har jag aldrig sett en tv-serie om tidsresor så det ska bli riktigt intressant. Den kostade mig 149 kr på BD.
 
 
Sedan har jag även köpt fem stycken spel. De två spelen som är till PS3 köpte jag för några veckor sedan och jag har redan klarat dem båda två. Därför skriver en en liten minirecension till dem. Jag gör detsamma med även Tomb Raider trots att jag endast hittills spelat den på PS3.
 
Spelen jag köpte var:
Ratchet & Clank: Nexus. Detta är den tredje och avslutande delen i rebooten av Ratchet & Clank-franchisen. Jag är ett stort fan av trilogin men blev lite besviken på Nexus. Spelet är underhållande och påhittigt, men alldeles för kort och enkelt. I de tidigare spelen har man behövt klara av 20 respektive 15 planeter, och trots den stora mängden var de allesammans rätt omfattande. Dessutom hade de också några riktigt tuffa sekvenser att ta sig igenom. Men i Nexus får vi bara besöka fem planeter, och trots att de är roande och givande att spela så går det snabbt att ta sig igenom dem. Som helhet är det ett spel värt att spela, och jag kommer definitivt att spela det igen, men tyvärr når det inte samma höjd som de tidigare delarna just på grund av att det är för lätt och kort. Betyg: 7/10.
 
Portal 2. Detta är ett spel för de envisa. Portal 2 är ett otroligt innovativt och underhållande spel som kräver mycket logiskt tänkande från spelarens håll. Spelet är indelat i 9 kapitel. De två första kapitlena liknar det föregående Portal-spelet och består av vanliga kammare att lösa. Men sedan bryter sig Portal 2 loss från fördomarna och ändrar konceptet helt. Vi får använda portalerna ute i det fria - vilket både blir roligare och svårare. Portal 2 är inte ett spel för dem som ger upp lätt, eftersom många av banorna är nedrans svåra. Men ack så kul det är! Karaktärerna är otroligt humoristiska och jag älskar att man som spelare blir totallurad av dem gång på gång. Jag gillar hur svårighetsgraden successivt ökar och att man lätt kan välja vilket kapitel man vill återgå till efter att man klarat spelet. Värt att nämna är dock att spelet är i tredje person och med spelets snabba vinkelbyten är det lätt att bli illamående. Betyg: 8,5/10.
 
Sedan köpte jag Little Big Planet 3 och Assassin's Creed: Unity till PS4 men de har jag inte hunnit testa ännu.
 
Tomb Raider: Definitive Edition. Just denna PS4-version har jag inte spelat men jag har tidigare ägt PS3-versionen. För att fatta mig kort kan jag skriva att detta är mitt favoritspel. Miljöerna är vackra, karaktärerna energiska och kontrollerna är lätta att läsa sig. Jag älskar blandningen av äventyr och upptäckt, puzzellösning, stealth och shooter. Det är en perfekt mix och som spelare blir man otroligt engagerad i både karaktärerna, handlingen och allt att utforska. Även efter att man har klarat spelet är det roligt att återvända för att upptäcka nya platser och föremål. Spelet är gjort så att det känns som att man befinner sig i en film och spänningen griper tag i spelaren. Jag längtar grymt mycket till julen 2016 då Rise of the Tomb Raider släpps till PS4. Betyg: 9/10.
 
Så det var allt nytt för idag. Hoppas att den långa texten inte avskräckte allt för många av er. 

Cinder

Fakta:
Cinder är den första delen i The Lunar Chronicles-serien av Marissa Meyer. Boken är 327 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag. Det är en modern återberättelse av den klassiska berättelsen om Askungen.
 
Handling:
"Människor och androider trängs på de stökiga gatorna i Nya Beijing. En dödlig pest plågar befolkningen. Från rymden övervakas de av ett hänsynslöst månfolk, som väntar på att sätta sina planer i verket. Ingen vet att Jordens öde hänger på en enda flicka... Cinder, begåvad mekaniker till yrket, är en cyborg. Hon är en andra klassens medborgare med ett mystiskt förflutet, vars styvmamma klandrar henne för hennes systers sjukdom. Men när prins Kai kommer in i henens liv upptäcker hon plötsligt att hon hamnat mitt i en intergalaktisk kamp, och samtidigt dragits in i en förbjuden attraktion. Cinder slits mellan plikt och frihet, lojalitet och förräderi och tvingas nu gräva fram hemligheter ur sitt förflutna om hennes värld ska ha en framtid."
 
Recension:
Fast detta är den tredje gången jag läser Cinder så var det fortfarande en fantastisk läsupplevelse. The Lunar Chronicles är min favoritbokserie och jag avgudar Marissa Meyer för hennes skrivteknik. Hon har byggt upp en trovärdig och fängslande futuristisk värld. Boken utspelar sig i framtidens Kina (Nya Beijing för att vara exakt) efter det Fjärde Världskriget och det är riktigt intressant att se hur hon har utvecklat samhället. Boken är välskriven och genomtänkt och lyser av Meyers imponerande kreativitet.
 
När jag försöker förklara för mina vänner vad Cinder är för slags bok hör jag själv hur konstigt och fel det låter. ”Det är en mörk återberättelse av Askungen, blandat med aliens och dystopiska cyborgs” – brukar det låta. Och visst stämmer det, men boken är så mycket mer än så. Sättet Meyer sammanfogar dessa kontrasterande delar är fantastiskt och trots att det är rätt uppenbart att sagor och robotar inte hör ihop så blir det en enastående kombination. I Cinder finns de ikoniska scenerna från originalsagan, vilket gör att man läser boken fylld av nostalgi och en känsla av igenkännbarhet. Samtidigt har Meyer på ett fantasifullt sätt satt en modern prägel på allt och gjort berättelsen helt till sin egen. Cinder följer inte alls samma spår som originalsagan och blir definitivt inte förutsägbar, även om du skulle kunna varje detalj av Askungen utantill, eftersom tvisterna är många.
 
Som läsare fastnade jag redan vid första sidan. Man sugs in i berättelsen direkt och man vill hela tiden veta mer om världen och karaktärerna. Meyers språk är trollbindande och tack vare att boken är så pass säregen och har ett bra tempo så blir den aldrig tråkig. Cinder blandar spänningsfylld action med sockersöt romans och precis som USA Today uttryckt sig så känns den som en unik mash-up av Askungen, Terminator och Star Wars.
 
Jag har aldrig varit med om en författare som varit så duktig på att måla upp karaktärer som Meyer. Hon lyckas göra dem levande och säregna. Cinder är en otroligt stark och medryckande huvudkaraktär. Det är lätt att känna empati för henne och jag älskar hur snabbtänkt och rapp i käften hon är. För ovanlighetens skull så är också sidkaraktärerna flerdimensionella och lätta att tycka om. Tillsammans gör den livliga och underhållande androiden Iko, den fascinerande boven Levana, drömprisen Kai, gulliga Peony och den empatiske Erland Cinder till ett mästerverk.
 
Låt dig inte luras av att Cinder är en återberättelse av Askungen. Boken är ovanligt tungsint för att vara i YA-genren och Meyer är inte rädd för att visa samhällets korruption och mörker. Pesten skördar liv till höger och vänster, Cinder får utstå psykisk misshandel och vanvård, cyborger i samhället har inget värde och ägs av deras förmyndare. De har ingenting att säga till om och möts endast med fördomar och avsky. Cinder har också glädje, humor och romantik, men det är viktigt att komma ihåg att den inte är lika sötsliskig som originalsagan.
 
Som helhet är Cinder fantastisk. Det är en genomtänkt, berörande och unikt komponerad blandning mellan Askungen och dystopisk science fiction. Meyer skriver vackert och får läsaren att fastna redan vid första meningen. Med en intressant värld, livliga karaktärer och actionfylld handling tar Marissa Meyer med läsaren på en vild och spännande resa som sträcker sig mycket längre än den klassiska sagan. Redan tidigt i boken förstår du att Cinder är en bok du aldrig kommer att glömma.
 
 
 

Nytt i samlingen, #15

Idag kom ett paket från bokförlaget Norstedts i brevlådan.
 
 
Innehållande var När vi tvekade och När vi föll av Anna Todd. Det är den andra och tredje delen i After-serien. Jag läste nyligen När vi möttes och gillade den. Karaktärerna var irriterande men Todds skrivteknik var desto bättre. Trots de avtändande omslagen så ser jag ser fram emot att läsa dessa. Tack, Norstedts!

24, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Kim Raver, Lana Parrilla, Roger R. Cross, Carloes Bernard, Reiko Aylesworth, Arnold Vosloo, Mary Lynn Rajskub, Alberta Watson, Jonathan Ahdout och Shohreh Aghdashloo i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2005.
 
Handling:
"USA:s försvarsminister och hans dotter blir kidnappade och det visar sig snart att de ingår i en större plan. De närmaste 24 timmarna hotar en katastrof av oanade dimensioner."
 
Recension:
Trots att 24 behåller ett liknande koncept som i tidigare säsonger så är säsong 4 fantastisk. Mycket hinner hända under ett kort tidsintervall och handlingen utvecklas snabbt. Tittar man tillbaka på vad som hänt under säsongens gång känns det knappt som samma serie, just för att serien på många olika sätt hunnit utvecklats.
 
Jack lever ett lättsamt liv tillsammans med sin flickvän Audrey.
 
Äntligen har skaparna insett att Kim Bauers handlinsparalleller varit överflödiga och Elisha Cuthbert syns inte till alls i denna säsong. Istället läggs all möda och fokus på Jack, som spelas av enastående Kiefer Sutherland (The Lost Boys). Som alltid presterar Sutherland på topp och han gör serien till vad den är. Det spelar ingen roll vad han får för filmroller i framtiden, för mig kommer han alltid att vara Jack Bauer.
 
Efter att hans flickvän och hennes pappa blivit kidnappade dras Jack in i agentlivet igen.
 
En sak som jag älskar med 24 är hur stjärnspäckad den är. Det som dock är unikt för denna säsong är den enhetliga talangstyrkan. Tidigare har serien alltid haft någon svag länk, men i denna säsong förblir kedjan stark. Alla karaktärer – stora som små - spelas av professionella och mycket begåvade skådespelare. Vi får självfallet återse Mary Lynn Rajskub (Julie & Julia), Carlos Bernard (Alien Raiders) och Reiko Aylesworth (Aliens vs. Predator 2) i sina minnesvärda roller, men en hel del nya skådespelare kniper andra huvudroller. Vi får bland annat se härliga Kim Raver (Grey’s Anatomy) och Lana Parrilla (Once Upon a Time). Även gästskådespelarfronten – där vi får se exempelvis Evan Handler (Californication), James Frain (The White Queen), Leighton Meester (Gossip Girl), Aisha Tyler (Friends) och Kevin Alejandro (True Blood) - visar att 24 inte snålar när det kommer till castingen.
 
Användningen av split-screens är euforisk.
 
En enorm eloge ska dock gå till skådespelarna som spelar säsongens brottslingar. I säsong 4 får vi följa tre ”skurk-paralleller”, men för ovanlighetens skull finner vi en bov i säsongens centrum; Marwan. Vi har vant oss vid att minst tre förövare tar lika mycket plats på samma gång och därför känns det fräscht och nytt att säsongen centrerar en enda terrorist. Marwan är dessutom en perfekt skurk att följa, och Arnold Vosloo (The Mummy) som spelar honom gör honom fulländad. Även Mia Kirshner (The Vampire Diaries) får oss, trots sin hastiga vistelse i säsongen, att respektera henne enormt som skådespelerska. Mina favoritbovar är dock familjen Araz; eller närmare bestämt Dana Araz. Det ger serien en lite skrämmande känsla att se en vanlig familj agera som terrorister. Shohreh Aghdashloo (X-Men: The Last Stand), som spelar mamman Dana, är otroligt fängslande och medryckande att följa. Jag gillar att hon har en orubblig tro och är hängiven sin sak, men ändå skulle offra allt för sin son. Det är nog första gången jag kände empati för en terrorist. 
 
Terroristen Dina Araz vill inget hellre än att skydda sin son.
 
Något jag stör mig på är dock att skurkarna har så många reservplaner. Det är som att de förutsett att Bauer kommer ge dem problem, och därmed har oändligt med resurser och villospår. Det känns aldrig som att skurkarna hamnar i en verkligt knepig situation och de lyckas komma undan aningen för många gånger, enligt mig. 
 
Vi får återse ett välkänt ansikte vid säsongens klimax.
 
Den fjärde säsongen är aningen mörkare än de tidigare och tempot är högt. Varje avsnitt är fyllt till bristningsgränsen med action och det är omöjligt att inte bli beroende. Trots den höga dosen spänning så kommer inte karaktärerna i skymundan och serien lyckas upprepande gånger att beröra tittaren. Precis som tidigare säsonger använder sig säsongen skickligt av split-screen och realtid, som på ett fantastiskt och kreativt sätt integreras i serien. Som helhet är 24 en av de bästa actionserierna jag sett och säsong 4 satte verkligen ribban högt för nästa del.
 

The Second Best Exotic Marigold Hotel

Fakta:
The Second Best Exotic Marigold Hotel är regisserad av John Madden och i huvudrollerna får vi se bland annat Dev Patel, Maggie Smith, David Strathairn, Judi Dench, Bill Nighy, Celia Imrie, Ronald Pickup, Diana Hardcastle, Richard Gere, Lillete Dubey, Tina Desai och Penelope Wilton. Filmen är 118 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpps 3 augusti 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Sonnys första hotell blev en succé och nu försöker han skapa en ny framgångssaga - samtidigt som han planerar sitt bröllop. Men han stöter hela tiden på problem och för att få ordning på allt behöver han hjälp och stöttning av sina inneboende vänner."
 
Recension:
The Second Best Exotic Marigold Hotel är en trevlig film med aningen för många handlingsparalleller. Filmen i sig är välgjord men eftersom det finns många olika spår så känns den lite tarvlig och filmens mål tappar fokus. The Second Best Exotic Marigold Hotel är mysig att titta på en gång, men lär sedan stå och damma i hyllan.
 
Gänget försöker hjälpa Sonny att balansera affärer och privatliv.
 
Filmen är smått underhållande och lyckas framkalla några dämpade skratt, men mycket av humorn känns torr och lite matt. Oftast är det charmerande Maggie Smith, som med sin klass tjusar tittaren med vitsiga kommentarer. Även Nighy, Pickup, Patel, Dench och Gere presterar minnesvärt. Skådespelarna går verkligen inte att klandra och det märks tydligt att de allesammans har lång livserfarenhet av skådespelarbranschen. Dock tilltalade inte deras karaktärer mig lika mycket som i den första filmen, av någon anledning.
 
Musiken och dansen väcker liv i filmen.
 
Miljön är som tidigare otroligt vacker och det är en fröjd att få se alla de härliga färgerna blandas. Skådespelarna är charmerande och bjuder på några underhållande scener, och The Second Best Exotic Marigold Hotel har ett starkt budskap. Filmen har dessutom både musik och dans som livar upp den annars lite småtråkiga filmen. The Second Best Exotic Marigold Hotel är en trevlig film att se på en gång, men saknar den glädje och värme som fanns i den första delen.
 

Månadssammanfattning: Juli 2015

Varje månad gör jag en sammanfattning över månadens publicerade recensioner och samlingens tillskott. För att komma till recensionerna klickar du på bildlänkarna, som står i betygsordning. Som alltid finns också alla recensioner att hitta i menyn.

R = recensionsexemplar.
U = uppgradering.
 
   
 
 
    
    
    
 
    
 
 

o   Throne of Glass // Sarah J. Maas.

o   The Selection // Kiera Cass - U.

o   The Elite // Kiera Cass – U.

o   The One // Kiera Cass - U.

o   Mörk Ängel // Laini Taylor – R.

o   Blod & Sjärnstoft // Laini Taylor – R.

o   Cinder // Marissa Meyer – R.

o   Scarlet // Marissa Meyer – R.

o   Cress // Marissa Meyer – R.

o   Eldtronen // Rick Riordan – R.

o   Gyllene Sonen // Pierce Brown – R.

 

o   Bilar.

o   Bilar 2.

o   Star Wars Box: Episode 1-3.

·      Det Mörka Hotet.

·      Klonerna Anfaller.

·      Mörkrets Hämnd.

o   Star Wars Box: Episode 4-6.

·      Stjärnornas Krig.

·      Rymdimperiet Slår Tillbaka.

·      Jedins Återkomst.

o   Svampbob: Äventyr på Torra Land – R.

o   Lejonkungen - U.

o   Calvary – R.

o   X-men: Days of Future Past, The Rogue Cut – R.

o   Mortdecai.

o   The Theory of Everything.

o   Berättelsen om Askungen.

  The Second Best Exotic Marigold Hotel – R.

 

o   Game of Thrones, säsong 3 – U.

o   Game of Thrones, säsong 4 – U.

o   Pretty Little Liars, säsong 5.


RSS 2.0