Downton Abbey: A Moorland Holiday

Fakta:
A Moorland Holiday är femte säsongens sista avsnitt och julspecial. I huvudrollerna får vi se Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Brendan Coyle, Lily James, Phyllis Logan, Rob James-Collier, Allen Leech, Sophie McShera, Lesley Nicol och Elizabeth McGovern. Avnittet är 94 minuter långt, rekommenderas från 11 år och släpptes 30 mars 2015.
 
Handling:
"Det är ripjakt och Roses svärfar Lord Sinderby har hyrt Brancaster Castle i Northumberland och bjudit in familjen Crawley på jaktfest. Det vankas överraskningar när familjerna lär känna varandra bättre och några nya ansikten dyker upp. Samtidigt håller tjänstefolket ställningarna hemma på Downton och några osannolika romanser på äldre dar frodas. Årstiderna skiftar och ännu en jul firas på Downton Abbey. Familjen och deras tjänstefolk njuter av festandet som blandas med romantik, ett hjärtslitande farväl, vemodiga minnen av bortgångna älskade och ett glädjefyllt återseende."
 
Recension:
Som alltid är Downton Abbey oerhört mysig och välgjord. Kostymerna är strålande, musiken är vacker och miljön häpnadsväckande. Skådespelarna är under alla omständigheter både charmerande och underhållande. De gör karaktärernas liv otroligt intressanta att följa och det är roligt att få se dem utvecklas.
 
Familjen åker ut på ripjakt i Northumberland.
 
Ingen del med A Moorland Holiday är dålig, men jag föredrar att följa tjänarnas liv framför aristokraterna. Överklasskaraktärerna är förstås ståtligare, mer vältaliga och har många betagande stunder de också, men de gör liknande saker hela tiden; så som middagar, fester, jakt, tebjudningar och så vidare. Tjänarna, å andra sidan, lever helt annorlunda och deras liv är fyllda med dramatiska överraskningar. Det gör att aristokraternas parallell i A Moorland Holiday känns aningen platt i jämförelse.
 
Carsons julklapp till Mrs. Hughes ger tittaren ett glädjerus som räcker året ut.
 
Jag känner att jag måste nämna att det finns en scen, i slutet av A Moorland Holiday, som är underbar och rentav en av seriens bästa scener hittills. Romantiken väller fram och för att vara helt ärlig tjöt jag till av lycka och studsade upp och ner i soffan av ren förtjusning när jag insåg vad som var på väg att ske. Verkligen en stor eloge till de inblandade skådespelarna som fick mig att vilja skratta och gråta på samma gång. Scenen fick mitt hjärta att explodera och trots att jag skriver denna recension några dagar efter att jag sett klart avsnittet så känner jag fortfarande samma glädje.
 
Årstiderna skiftar och det är återigen jul på Downton.
 
Allt som allt är A Moorland Holiday en riktigt bra julspecial. Det är lite synd att aristokraternas liv är aningen enformigt, men tjänstefolket kompenserar stort för det. Som förväntat är avsnittet otroligt mysigt och vackert men det som överraskade mig var också det glädjerus jag fick framåt slutet.
 

Gossip Girl, säsong 3

Fakta:
I den tredje säsongen av Gossip Girl får vi återse Blake Lively, Leighton Meester, Penn Badgley, Chace Crawford, Taylor Momsen, Ed Westwick, Jessica Szohr, Kelly Rutherford, Matthew Settle, Connor Paolo och Zuzanna Szadkowski i huvudrollerna. Säsongen är 887 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2009.
 
Handling:
"Rikemansbarnen från Upper East Side är på väg mot college och ett år fyllt av förvecklingar och bekantskaper. Nya rollfigurer och bekanta ansikten upplever  ny kärlek och nya dilemman, medan gamla hemligheter skapar nya dramer. För både Chuck och Serena ger sökandet efter svar från det förflutna betydligt mer än vad de bett om. Hjärta krossas, lojaliteter ifrågasätts och få saker är vad de ser ut att vara. Lyckligtvis är Gossip Girl där och håller reda på alla lögner, kärlekshistorier och svek som väntar Serena, Blair, Dan, Nate, Jenny, Chuck och Vanessa."
 
Recension:
Jag hade aldrig trott att jag skulle gilla Gossip Girl så mycket som jag faktiskt gör eftersom den är stereotypisk och ytlig, men tack vara karaktärernas utveckling och alla spännande intriger så har jag fallit pladask och blivit förälskad i serien. Den tredje – och bästa – säsongen hittills känns på något sätt mognare än de tidigare eftersom karaktärerna har växt upp, avslutat gymnasiet och nu börjar på college. Det är kul att se att serien rör sig framåt och intressant med karaktärernas förändrande liv.
 
Serena skaffar sig en ny pojkvän att ljuga till.
 
Skådespelarna är återigen toppen. Rutherford, Westwick,  Meester och Liverly är de jag gillar mest eftersom de lyckats skapa ett oväntat djup hos sina karaktärer, men ingen presterar dåligt. Den enda skådespelaren jag inte gillar är Taylor Momsen men det är på grund av hennes avskyvärda karaktär och inte på grund av hennes egen insats. Denna säsong visar även upp några duktiga gästskådespelare, bland annat den aningen överdrivna Tyra Banks och charmiga Hilary Duff.
 
Lögnerna kastar sig mot Nate likt pingpong-bollar.
 
Oväntat nog är Gossip Girl faktiskt riktigt spännande och laddad trots att den också är överdramatisk ibland. Tempot är högt i säsongen och det finns gott om cliffhangers. Det enda jag stör mig på är egentligen karaktärernas bristande kommunikation. Det känns som att alla ljuger för alla – oftast på grund av löjliga anledningar – och att de flesta problemen hade kunnat lösas väldigt smidigt om de bara pratat med varandra och varit ärliga. Det är förstås det som bygger upp majoriteten av intrigerna, men efter så här många lögner önskar man som tittare att se lite ”happily ever after” också.
 
Romansen mellan Blair och Chuck blomstrar, men kommer den spricka av alla lögner?
 
Allt som allt är den tredje säsongen av Gossip Girl riktigt bra. Med sitt tempo, sin spänning och sina begåvade skådespelare lyckas säsongen bygga upp ett stort beroende som blir starkare av alla cliffhangers. Många som inte sett serien tror att den är ytlig och överdriven, och visst – ja, det kan den vara ibland - men det är så mycket mer. Tar man sig bara förbli den svaga första säsongen så lovar jag att man till sist kommer att älska serien.
 

Fredagsnytt i brevlådan

Idag, när jag äntligen kom hem från skolan, låg två paket i brevlådan; ett från Bonnier Carlsen bokförlag och ett från filmbolaget 20th Century Fox.
 
 
Av Bonnier Carlsen fick jag boken Fallna Änglars Stad, vilket är den fjärde delen (av sex) i The Mortal Instruments-serien av Cassandra Clare. Jag har redan läst denna på engelska men det var väldigt länge sedan och jag minns inte mycket, så det ska bli kul att få uppleva den spännande berättelsen igen. Första boken, Stad av Skuggor, har blivit misslyckat filmatriserad men nu håller på att filmas till en tv-serie, kallad Shadowhunters, och jag hoppas innerligt att den är betydligt bättre och trognare böckerna än filmen. Nästa bok i serien kommer i svensk översättning till våren 2016.
 
Av 20th Century Fox fick jag filmerna Wild och Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance). Jag vill otroligt gärna se båda men är lite extra exalterad över Wild. Jag älskar Reese Witherspoon (Water for Elephants) som har huvudrollen och jag har hört mycket gott om filmen. Wild har fått betyget 7,2 på Imdb och kan förbokas för 199 kr på BD till 6 juni 2015. Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance) har också den fått väldigt bra kritik och har därmed betyget 7,9 på Imdb. Även den kan förbokas för 199 kr på blu-ray och släpps 1 juni 2015.
 
STORT tack till Bonnier Carlsen och 20th Century Fox!  

The Imitation Game

Fakta:
The Imitation Game är en verklighetsbaserad film regisserad av Morten Tyldum. I huvudrollerna får vi se Benedict Cumberbatch, Kiera Knightley, Charles Dance, Allen Leech, Matthew Goodem Rory Kinnear, Mark Strong och Matthew Beard. Filmen är 110 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 18 maj 2015.
 
Handling:
"En vinterdag 1952 tog brittiska myndigheter sig in i matematikern, krypteringsexperten och krigshjälten Alan Turings hem för att undersöka ett inbrott. Det slutar med att Turing själv arresteras och anklagas för grov oanständighet och senare dömd för homosexualitet som på den tiden var en straffbar handling. Endast några få visste att de hade fängslat den främsta pionjären av den moderna datorns utveckling. Alan Turing ledde nämligen ett MI6-team bestående av en brokig skara forskare, lingvister, schackexperter och underrättelsetjänstemän med uppgift att knäcka koden till nazisternas påstått olösbara Enigmachiffer under andra världskriget - något som räddade livet på tusentals människor."
 
Recension:
The Imitation Game får vi se Benedict Cumberbatch (Sherlock) genomföra en av sina bästa prestationer någonsin. Vi har sett honom briljera många gånger tidigare men i The Imitation Game utmärker han sig stort och glänser från början till slut. Cumberbatch imponerar och lyckas göra så att hans karaktär får sympati och uppskattning i hög grad av tittaren. Turing är en otroligt fascinerande karaktär och Cumberbatch gör honom levande, trovärdig och älskvärd. Tack vare hans talang kan Alan Turing i The Imitation Game mäta sig med starka fiktiva personer så som Forrest Gump och Viktor Navorski (The Terminal).
 
Alan Turing leder ett MI6-team med mål att stoppa kriget.
 
Filmen har också en hel del andra begåvade skådespelare. Charles Dance (Game of Thrones), till exempel, och Allen Leech (Downton Abbey). De är båda två övertygande och blir minnesvärda i sina roller. Sedan har vi också vackra Kiera Knightley (Pirates of the Caribbean). Hennes prestation kan jag verkligen inte klaga över, men tyvärr kommer hennes roll lite i skymundan. De hade kunnat ge hennes karaktär en mer betydelsefull parallell, men Knightley gör verkligen sitt bästa med det hon har.

Turings chef är inte särskilt förtjust i sin anställds udda beteende.
 
The Imitation Game skildrar på ett intresseväckande och tillförlitligt sätt den oacceptans som finns i världen och hur människor drabbas av samhällets fördomar, och på så sätt blir filmen både berörande och mäktig. Det är dessutom intressant att få följa hur forskarna och schackexperterna under andra världskriget knäckte ett gäng olika koder. Jag är själv väldigt intresserad av anagram, chiffer och krypteringar så för mig var det väldigt fascinerande. Det blev dessutom extra medryckande att se på eftersom berättelsen leder till hur den första datorn kom till.
 
Alans liv är mer komplicerat än att "bara" lösa ett olösbart Enigma.
 
Filmen kan dock ibland kännas aningen händelselös och jag hade hoppats på att få se lite mer från själva kriget. Men det är en småsak och jag är riktigt nöjd över min filmupplevelse. The Imitation Game är en stark film, med viktigt budskap och skådespelare som presterar på topp. Trots att den hade kunnat finslipats lite mer så är The Imitation Game definitivt skickligt utförd och utan tvekan sevärd.
 

Tack till Paramount och 20th Century Fox!

Idag landade tre stycken BD-filmer i brevlådan; två från 20th Century Fox och en från Paramount.
 
 
Jag fick bland annat Natt på Museet: Gravkammarens Hemlighet. Detta är den tredje delen i franschisen och i huvudrollerna får vi se Ben Stiller, Robin Williams, Owen Wilson, Rebel Wilson, Ben Kingsley och Dan Stevens. Jag har dock bara sett den första delen i trilogin och vill gärna se tvåan innan jag ser Gravkammarens Hemlighet. Filmen släpps 22 juni, kostar 199 kr och har fått betyget 6,3 på Imdb.
 
Jag fick också Project Almanac; en film jag inte hört något om men som verkar väldigt intressant. Den handlar om en grupp tonåringar som hittar ritningar till en tidsmaskin och lyckas bygga en. Filmen har fått betyget 6,5 på Imdb och finns att förboka för 199 kr. Den släpps 29 juni.
 
Sist men inte minst fick jag Kingsman: The Secret Service. Den ser inte särskilt respektingivande ut men jag har bara hört gott om filmen. Vi får se bland annat Colin Firth, Mark Strong, Jonno Davies, Samuel L. Jackson, Michael Caine och Sofie Boutella i huvudrollerna. Filmen har fått det ofattbart höga betyget 8,0 på Imdb vilket ger mig stora förhoppningar, trots att det känns som att det inte är min typ av film. Precis som de ovanstående filmer kan Kingsman förbokas för 199 kr, och den släpps 22 juni.

Stort tack till 20th Century Fox och Paramount!

I Love You, Man

Fakta:
I Love You, Man är en komedi regisserad av John Hamburg, med bland annat Jason Segel, Paul Rudd, Rashida Jones, Jon Favreau, J. K. Simmons, Jane Curtin och Jaime Pressly i huvudrollerna. Filmen är 100 minuter lång, barntillåten och spelades in 2009.
 
Handling:
"Peter Klaven ska förlova sig med sin drömtjej. Men han har inte en enda kompis som kan vara best man. Inte förrän han träffar den perfekta killen, Sydney Fife. Sydneys och Peters bromans tar upp ämnet manlig vänskap på ett helt nytt sätt när de utforskar vad det egentligen betyder att vara vänner."
 
Recension:
Jag har riktigt svårt för filmer som I Love You, Man. De är bara kopior av varandra och har absolut ingenting säreget. Trots att det var första gången jag såg I Love You, Man var den otroligt förutsägbar och det kändes som att jag sett den hundratals gånger tidigare.
 
Det är dags för Peter att gifta sig och han har med sig ett gäng olika marsalkar.
 
Manuset är slarvigt och illa förberett. Humorn är otroligt löjlig, handlingen är platt och dialogerna är så pass överdramatiska att det både förstör karaktärerna, och i sin tur, skådespelarprestationerna. Peter Klaven och Sydney Fife är båda två riktigt barnsliga och väldigt svåra att tycka om. Filmen är inte det minsta underhållande och de många klyschorna gör att den bara känns dum.  
 
Sydney och Peter rockar loss i garaget.
 
Utåt sett ser filmen ut att ha ett bra startfält med skådespelare men det är svårt att hitta någon som faktiskt passar i sin roll. Paul Rudd (Role Models) borde verkligen inte ha huvudrollen och bidrar egentligen inte med någonting. Han är tråkig och känns på något sätt oengagerad. Rashida Jones (Parks and Recreation) är en helt okej skådespelerska men sticker inte ut i sin relativt oviktiga roll. Jag personligen gillar Jason Segel (How I Met Your Mother) men hans karaktär är så överdimensionerad och omåttlig att det är omöjligt att uppskatta hans prestation.
 
Trots att Peters alla brister älskar Zooey honom.
 
I Love You, Man är alltså ingen film jag uppskattade. Största anledningen till detta är just för att det är en massvara; ytterligare en kopia i mängden romantiska komedier. Eftersom humorn är platt, manuset dåligt och överdrivet samt att skådespelarna inte är mer än okej så sitter man som tittare rätt uttråkad genom filmen.
 

Topp 10 TV-par

Det är inte mycket som är mer glädjande än att få se sina favoritkaraktärer bli tillsammans och leva lyckliga i alla sina dagar. Dock är oftast vägen dit inte en promenad i parken och det slutar inte alltid som vi hoppas. Men trots det håller vi fans alltid hoppet uppe och slutar aldrig heja på våra favoriter. Därför ska jag nu räkna ner mina topp tio TV-seriepar som sätter ribban otroligt högt för framtida relationer.
 
Kärlekspar: Belle French & Rumpelstiltskin.
Tv-serie: Once Upon A Time (2011 - ).
Bakgrund: Deras kärleksförhållande baseras på Disney-klassikern Sjönheten och Odjuret. Rumpelstiltskin, även kallad Mr. Gold och Den Mörka, är en kallhjärtad bedragare vars hjärta börjar tinas upp när fången Belle visar stor tillgivenhet och kärlek gentemot honom.
 
 
Motivering: Berättelsen om hur Rumpelstiltskin blev Den Mörka är sorgsen och vi känner stor sympati för honom som karaktär. När Belle väl sveper in i bilden och ger honom den kärlek och det hopp han behöver kan vi inte undgå att beröras. Den moderna tolkningen av Skönheten och Odjuret görs på ett otroligt snyggt sätt och det är omöjligt att inte bli förälskad i paret.
 
Kärlekspar: Cersei Lannister & Jaime Lannister.
Tv-serie: Game of Thrones (2011 - ).
Bakgrund: Sedan deras barndom har syskonen Cersei och Jaime varit involverade i ett incestöst förhållande.
 
 
Motivering: Relationen mellan Cersei och Jaime må vara omtvistad och opassande men som tittare kan man ändå inte låta bli att älska dem. Jaime skulle utan att tveka göra vad som helst för sin syster, och trots att Cersei inte riktigt visar samma tillgivenhet så bidrar hon med en härlig dynamik till förhållandet. Det blir också extra medryckande just tack vare att detta kärlekspar är allt annat än vanligt. Hade jag endast gått efter karaktärerna hade Cersei och Jaime varit mycket högre upp på listan, men på grund av bristande "aww"-faktor hamnar dem istället på nionde plats.
 
Kärlekspar: Rachel Green & Ross Geller.
Tv-serie: Friends (1994 - 2004).
Bakgrund: Ross har varit förälskad i Rachel sedan gymnasiet och när hon återvänder till staden efter att ha rymt från sitt bröllop väcks hans känslor till liv igen. Problemet är bara att hans dåliga timing alltid förstör hans chanser.

 
Motivering: Trots ett förhållande som sträcker sig över i princip tio säsonger är detta ett par som är omöjligt att tröttna på. Vi förstod redan från början att de var ämnade åt varandra, trots att de inte själva alltid såg det. Deras kärlek är genuin och det de har är meningsfullt. Visst har de fått uthärda en hel del, men det känns nödvändigt för att deras förhållande skulle blomstra. Det som är härligt med just Ross och Rachel är att de inte bara är partners, utan också allra bästa vänner.
 
Kärlekspar: Aria Montgomery & Ezra Fitz.
Tv-serie: Pretty Little Liars (2010 - ).
Bakgrund: Aria och Ezra måste dölja sitt förhållande för världen eftersom han är hennes engelsklärare.

 
Motivering: Aria och Ezra är ett av TV:s mest söta och bedårande par. Jag får alltid en värmande och lycklig känsla när jag ser dem tillsammans och de ger serien en stor dos romantik och passion. Trots deras kontroversiella relation och det faktum att världen vill separera dem åt gör alla hinder deras relation starkare. De har behövt genomlida en hel del men det finns ingen tvekan för oss tittare att Aria och Ezra verkligen passar ihop som handen i handsken.
 
Kärlekspar: Sheldon Cooper & Amy Farrah Fowler.
Tv-serie: The Big Bang Theory (2007 - ).
Bakgrund: Amys datingprofil matchar till den Howard och Raj lagt upp åt Sheldon och efter att ha blivit utpressad går han motvilligt med att träffa henne. Efter deras första dejt börjar Amy umgås i deras vänskapskrets och nästlar sig in i Sheldons liv.
 
 
Motivering: Det är förtjusande att se detta omaka par i action. Båda två har sina underhållande egenheter och tillsammans har de ett charmerande förhållande som avviker stort från mängden. Tack vare deras besynnerliga karaktärsdrag blir relationen otroligt originell och det är riktigt kul att få se hur den utvecklar dem båda två.
 
Kärlekspar: Eric Northman & Sookie Stackhouse.
Tv-serie: True Blood (2008 - 2014).
Bakgrund: Vampyrvikingen Eric har länge åtrått telepatikern Sookie, men det är inte förren han får amnesi som han verkligen börjar kämpa för hennes tillgivenhet.
 
 
Motivering: Relationen mellan Sookie och Eric har sedan början varit otroligt laddad och som tittare har vi otåligt väntat på att de ska bli tillsammans. När förhållandet väl sätter igång är det fyllt med passion och det blottar helt nya sidor av karaktärerna. Sookie och Eric må vara helt olika personlighetmässigt, men de kompletterar varandra och bildar ett otroligt inspirerande och vackert par som sätter varandra i första hand.
 
 
Kärlekspar: Blair Waldorf & Chuck Bass.
Tv-serie: Gossip Girl (2007 - 2012).
Bakgrund: Efter att ha varit ovänner i många år delar Blair och Chuck ett ytligt engångsligg. Sakta men säkert börjar de båda två utveckla känslor för varandra, trots att de förnekar det för sig själva och världen.
 
 
Motivering: Blair och Chuck har en väldigt ovanlig relation, men den är både romantisk och underhållande. Karaktärerna har ett större djup och starkare känslor än vad de vill visa och de gör allt för att hålla sitt förhållande vid liv, även om det innebär att såra den andra medvetet. Blair och Chuck gör båda två elaka saker mot varandra och för det borde vi ogilla dem, men deras passion är stark och deras kärlek är äkta och det gör att vi älskar och känner sympati för båda dessa skadade själar. Oavsett vad de gör eller säger så finns det ingen tvekan om att de skulle göra vad som helst för varandra.

Kärlekspar: Susan Mayer & Mike Delfino.
Tv-serie: Desperate Housewives (2004 - 2012).
Bakgrund: Ett år efter sin skilsmässa blir Susan intresserad av den nyinflyttade rörmokaren Mike som bor tvärs över gatan. När de börjar dejta blir Susan misstänktsam över hans förflutna och hon börjar koppla ihop honom med ett nyligen inträffat mord.
 
 
Motivering: Susan är klumpig, glad och otroligt underhållande och tillsammans med charmiga Mike bildar de ett romantiskt och älskvärt par. De fungerar som ett emotionellt ankar i serien och det är oftast de som får tittaren att skratta och gråta. Deras förhållande är fullt med dramatik men det finns ingen tvekan om att de är de rätta för varandra. De har båda två många roande egenheter och får tittaren att känna en obeskrivlig lycka.
 
Kärlekspar: Elsie Hughes & Charles Carson.
Tv-serie: Downton Abbey (2010 - ).
Bakgrund: Hushållerskan Mrs. Hughes och butlern Mr. Carson leder skötseln godset tillsammans och utvecklar en osannolik romans på äldre dagar.

 
Motivering: Mitt hjärta exploderar av lycka när jag tänker på relationen mellan dessa två. Jag tycker verkligen att Elsie och Charles är alldeles bedårande tillsammans. Trots att de inte är det typiska kärleksparet så finns där alltid en romantisk spänning mellan dem och det är omöjligt att inte få ett lyckorus av deras enkla men ack så vackra förhållande.
 
Kärlekspar: Elena Gilbert & Damon Salvatore.
Tv-serie: The Vampire Diaries (2009 - ).
Bakgrund: Elena blir tillsammans med vampyren Stefan men lockas i hemlighet till hans bror Damon. Med sitt förflutna och sin mörka personlighet stöter Damon ifrån sig alla som kommer honom för nära, men efter ett livsagörande trauma lär sig paret att älska varandra.

 
Motivering: Elenas och Damons förhållande står på en stark grund och kärleken är äkta. I många serier är det kärlek vid första ögonkastet som gäller men "Delenas" relation utvecklas succesivt. Jag dras till deras vänskap och ärlighet och den glöd de har för varandra. De frambringar varandras bästa sidor och stöttar varandra genom vått och tort. Inte heller nog med att de får varandra och le, utan deras charm skiner igenom tv-skärmen och värmer även tittaren. De är medvetna om varandras brister men älskar varandra villkorlöst ändå. Om äkta kärlek verkligen existerar så personifierar "Delena" det.

Ett Folk Utan Land

Fakta:
Ett folk utan land (org. Finnikin of the Rock) är den första delen i Lumatere Chronicles-trilogin av Melina Marchetta. Boken är 399 sidor lång och publiceras av Gilla Böcker förlag.
 
Handling:
"För tio år sedan drabbades landet Lumatere av en mörk förbannelse. Kungafamiljen mördades och folket skingrades. De som lyckades fly lever utspridda i flyktingläger härjade av sjukdomar och svält. De som blev kvar hålls instängda av förbannelsen. Ingen kan ta sig in eller ut ur Lumatere. Finnikin växte upp på slottet och var bara ett barn när han tvingades fly. Tillsammans med rådsherren sir Topher reser han nu runt och försöker hjälpa exilbefolkningen i lägren. I ett kloster träffar han Evanjalin, en ung kvinna som påstår att Lumateres rättmätige tronarvinge fortfarande lever - och dessutom har förmågan att bryta förbannelsen och föra sitt folk hem."
 
Recension:
Melina Marchetta skriver riktigt bra. Boken är otroligt lättsam och språket flyter på perfekt. Dock känns handlingen enformig och boken är inte särskilt originell, vilket är synd eftersom Ett folk utan land har stor potential. Karaktärerna är behagliga, men på något sätt känns det som att Marchetta inte tar det ända fram. De är intressanta, men som läsare fastnar vi ändå inte för dem. Samma sak gäller handlingen.
 
Jag gillar fantasy-miljön och det medeltidsaktiga konceptet men saknar spänning och en känsla av att karaktärerna är i fara. Bristen på hot och nöd gör boken aningen antiklimatisk och småtråkig. Allt som allt är Ett folk utan land helt okej, men tyvärr fastnade jag inte tillräckligt mycket för handlingen och karaktärerna för att bry mig något vidare.
 
 

Tack till Opal och Bonnier Carlsen!

Idag kom ett gäng paket. Ett från Opal och två från Bonnier Carlsen.
 
 
Det jag fick från Opal bokförlag var Sammansvärjningen, skriven av Ursula Poznanski. Det är den andra delen i Sveket-trilogin. Av Bonnier Carlsen fick jag de två första böckerna i Olympens hjältar-serien; Den försvunna hjälten och Den fängslade guden, skrivna av Rick Riordan. Jag fick också Efter Alaska skriven av John Green av dem. Stort tack till Opal och Bonnier Carlsen.

The Mentalist, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av The Mentalist får vi se Simon Baker, Robin Tunney, Tim Kang, Owain Yeoman och Amanda Righetti i huvudrollerna. Säsongen är 971 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2009.
 
Handling:
"Den tidigare 'synske' Patrick Jane återvänder och använder sin iakttagelseförmåga för att lösa de mest oförklariga brott, som annat involverar en mördare från andra sidan graven och en kock med smak för döden. Men det finns en brottsling som ständigt undkommer - och hemsöker - honom: Red John, seriemördaren som dödade Patricks fru och barn."
 
Recension:
The Mentalist är en sådan serie som kan vara trevlig att se något avsnitt på här och där, men blir lätt tröttsam att strecktitta på. Simon Baker (Djävulen bär prada) är fantastisk i rollen som Patrick Jane och är praktiskt taget den som bygger upp serien. Han har en oemotståndlig charm och humor och jag älskar hans excentriska sätt att te sig. Han underhåller tittaren och hela hans kroppsspråk känns levande och engagerande. Baker gör Jane till en överlägsen karaktär med fascinerande slutledningsförmåga.
 
Patrick Jane fortsätter att bossa sin chef Lisbon.
 
Jag gillar även Robin Tunney (Prison Break) som spelar team-chefen Teresa Lisbon, och jag älskar kemin hon har med Baker. Tim Kang (Rambo) är också han en bra skådespelare, men sticker inte ut ur mängden och blir därmed inte ihågkommen långt efteråt. Sedan har vi Owain Yeoman (Troy) och Amanda Righetti (Captain America: The First Avenger) som jag ogillar, mestadels för att de blivit tilldelade så pass tråkiga och endimensionella karaktärer som känns alldeles för underutvecklade. Deras prestationer känns också aningen slappa. Dock har serien också en hel del bra gästskådespelare och jag kände igen ett bekant ansikte i nästan alla avsnitt.
 
Tack vare sin förmåga accepterar nästan alla Janes barnsliga beteende.
 
The Mentalist är en serie som följer samma mönster hela tiden vilket gör den väldigt förutsägbar. Sådana här serier behöver ständigt fräschas upp med påhittighet och bryta sig loss från den klyschiga mängden, men tyvärr följer avsnitten i The Mentalist samma mall och man vet att det kommer att sluta med att Patrick Jane räddar dagen. Det ger serien en aningen monoton och småtråkig känsla eftersom den har brist på originalitet. 
 
Van Pelt och Rigsby tar sin relation till en ny nivå.
 
De avsnitt som står ut ur mängden är de som fokuserar på huvudkaraktärerna eller Red John.  Dessa är oftast mycket mer spännande än de övriga vilket gör att säsongens kvalité känns ojämn. Dessutom är avsnitten med Red John oftast gjort på ett cyniskt sätt och det känns som att de endast är där för att locka tittaren att se vidare, vilket är lite tröttsamt. Den andra säsongen är i helhet väldigt lik den första; inte mycket har förändrats. Det enda som egentligen är annorlunda med serien är att introt har gjorts om.
 
Jane lurar sin omgivning konstant.
 
Allt som allt tycker jag om The Mentalist och den andra säsongen är definitivt bra. Den har en del starka skådespelare och Simon Baker gör serien både underhållande och charmig. Kemin mellan Baker och Tunney är stark och det är väldigt intressant att följa deras karaktärer. Dock är serien aningen opersonlig och enformig och hur bra The Mentalist än är på att roa tittaren så erbjuder den inte särskilt mycket utöver det vanliga.
 

Dagens brevlåda

Idag kom ett paket som jag beställde förra veckan från CDOM. Jag fick dessutom ett paket från Semic bokförlag.
 
 
Jag valde att uppgradera mitt exemplar av Dumma Mej till BD eftersom jag har haft Dumma Mej 2 på blu-ray och stört mig på att första varit på DVD. Jag köpte också säsong 5 och 6 av den härliga tv-serien Gossip Girl. Hittills har jag bara sett de tre första men jag längtar redan efter att titta på dessa.
 
Av Semic bokförlag fick jag boken Isskeppet, vilket är den andra delen i Trolldomsakademien skriven av Peter Bergting. Tack, Semic!

Interstellar

Fakta:
Interstellar är en sci-fi regisserad av Christopher Nolan, med bland annat Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Mackenzie Foy, John Lithgow, Michael Caine, Timothée Chalamet, William Devane, Wes Bentley, Jessica Chastain och Matt Damon i huvudrollerna. Filmen är 169 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 2014.
 
Handling:
"Cooper leder en expeditiom bortom den här galaxen för att ta reda på om mänskligheten har en framtid bland stjärnorna. Vad teamet upptäcker kommer att påverka människorasens överlevnad."
 
Recension:
Jag hade skyhöga förväntningar på Interstellar eftersom lovord har getts från alla håll. Men mot all förmodan blev jag besviken. Interstellar lyckades inte nå upp till mina förhoppningar och trots att jag absolut tycker att det är en bra och sevärd film så kan jag med övertygelse skriva att den också är överskattad. Det är en läcker sci-fi, men den är verkligen inte så bra som majoriteten av tittarna uttryckt.

 

 Bonden Cooper har ett bra liv med sina barn på Jorden, trots alla sandstormar.
 

Mitt största problem med Interstellar är tempot. Filmen börjar och slutar i en lagom takt, men mitten av filmen är otroligt långsam och enformig. Interstellar är minst sagt utdragen och hade lätt kunnat vara en timme kortare. Den har många omständliga och överflödiga scener som hade kunnat klippas bort för att få en mer kompakt och händelserik film.

 

 Cooper tvingas lämna familjen för att rädda mänskligheten.

 

Dock är Interstellar väldigt ambitiös och lyckas ta sig an något som vi tittare inte sett förut. Filmen är otroligt unik och har ett fascinerande koncept. Världsuppbyggnaden är genomtänkt och rent visuellt sett är filmen mirakulös. Det är också riktigt intressant med vetenskapen i filmen och trots att mycket är fiktivt så märker man tydligt att filmskaparna är kunniga och har baserat allt på redan existerande forskning. Grunden Interstellar står på är därmed stark och trots att filmen är påhittad så känns den verklighetstrogen.

 

 Teamet ska undersöka tre planeter och se om människan kan leva där.
 

Filmen har en fantastisk casting och det är riktigt kul att se samspelet mellan de olika stjärnorna. De bidrar till filmens spänning med hjälp av sina lysande talanger och McConaughey har en genomträngande kemi med alla sina kollegor, speciellt med den imponerande Foy (The Twilight Saga: Breaking Dawn part 2). Man märker hur duktiga skådespelarna är när exempelvis Irwin (The Grinch), som spelar den charmiga roboten TARS, lyckas underhålla tittaren utan att ens synas i bild. Bara hans rösts tonfall får tittaren att le.

 

 I rymden får Cooper och Brand reda på att lögner har undanhållits.
 

Allt som allt är Interstellar bra. Det är ett udda och häftigt rymdäventyr med många duktiga skådespelare. Dock är filmen alldeles för utdragen och den har också en hel del logiska luckor. Jag tycker definitivt att alla ska ge Interstellar en chans eftersom den minst sagt är speciell, men jag rekommenderar framtida tittare till att inte ha alltför höga förhoppningar. Det är en en sådan film som jag älskar och ogillar på samma gång och hade den varit kortare hade den antagligen fått en stjärna till.

 


Fury

Fakta:
Fury är en krigsfilm regisserad av David Ayer, med bland annat Brad Pitt, Shia LaBeouf, Logan Lerman, Michael Peña, Jon Bernthal, Jim Parrack, Jason Isaacs, Scott Eastwood och Alicia von Rittberg i huvudrollerna. Filmen är 129 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2014.
 
Handling:
"April 1945. När de allierade gör sitt slutliga drag på det europeiska spelbrädet ger sig den stridsmärkte officeren War-Daddy ut på ett dödligt uppdrag bakom fiendens linjer med en Sherman-stridsvagn och ett team på fem man till sitt förfogande."
 
Recension:
Fury är en stark och annorlunda krigsskildring som på ett realistiskt sätt återger Andra Världskriget utan att bli allt för brutal eller rörig. Berättelsen är kraftfull samt fängslande och de begåvade skådespelarna berör tittaren.
 
Ett team på fem män ger sig ut på ett farligt uppdrag.
 

Brad Pitt (World War Z) är fantastisk som ledaren War-Daddy. Det syns tydligt att Pitt har mycket erfarenhet av liknande roller och han utstrålar styrka och framåtanda på ett briljant sätt. Hans karaktär, War-Daddy, uppfattas som otroligt viljestark och tapper, och trots att han ibland kan verka vredgad så känner vi både medlidande och stor förståelse för honom.

 

 War-Daddy försöker få Norman att inse krigets allvar.
 

Jon Bernthal (The Walking Dead) presterar även han riktigt bra, trots att vi inte gillar hans karaktär lika mycket som War-Daddy. Bernthal spelar Coon-Ass, en hotfull mobbare som verkar njuta av andras elände. Bernthal har, precis som Pitt, empirisk kunskap av en liknande roll och använder sin erfarenhet för att göra Coon-Ass så verklighetstrogen som möjligt.

 

 Männen träffar två tyska kvinnor mitt i stridens hetta.

 

Den som dock imponerar på mig mest är Logan Lerman (The Perks of Being a Wallflower). Jag har inte varit ett stort fan av honom tidigare men i Fury bevisar han att han är en duktig skådespelare. Hans karaktär är den som genomgår den mest komplexa och intressanta utvecklingen och Lermans prestation känns helhjärtad. Det är också kul att se LaBeouf (Transformers), Isaacs (Harry Potter) och Parrack (True Blood), men de sticker inte ut lika mycket i filmen som Pitt, Bernthal och Lerman.

 

 Stridsvagnen Fury försöker plöja sig igenom tyskarnas armé.

 

Fury är spännande och intresseväckande men tyvärr också aningen enformig eftersom mesta delen av filmen utspelar sig i stridsvagnen ”Fury”. Actionscenerna och striderna är välgjorda och från början är de riktigt fascinerande att följa, men när man efter ett tag lär sig hur stridsvagnarna och soldaternas taktiker fungerar blir det en gnutta variationslöst och långsamt. Filmen har några svackor framåt mitten som känns likformiga, men som tur är lyckas Fury rycka upp sig mot slutet igen.

 

 War-Daddy leder gruppen in på allt farligare terräng.

 

Allt som allt är Fury en riktigt bra krigsfilm. Skådespelarna presterar på topp och handlingen är kraftfull och minnesvärd. Filmen är lite entonig ibland men det kompenseras av den genomtänkta skildringen av kriget.

 

Den Ökända Historien om Frankie Landau-Banks

Fakta:
Den Ökända Historien om Frankie Landau-Banks (org. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks) är en fristående bok av E. Lockhart. Boken publiceras av Lavender Lit och är 290 sidor lång.
 
Handling:
"Frankie Landau-Banks har förändrats under sommarlovet. När hon till hösten kommer tillbaka till sin internatskola blir hon tillsammans med den popukära Matthew Livingston. I Matthews sällskap får Frankie en ny social status och nya vänner, men hon träder också in i en värld full av hemligheter. Hon får nys om att Matthew är med i ett hemligt sällskap - ett sällskap där bara killar är välkomna. Frankie vägrar låta sig nedvärderas eller uteslutas på grund av sitt kön. Hon vet att Matthew ljuder och undanhåller saker för henne. I tysthet börjar hon därför smida planer för att visa att hon är smartare än killarna."
 
Recension:
Den Okända Historien om Frankie Landau-Banks är tyvärr inte lika stark som omslaget. Jag älskar omslaget; alla färgerna och den härliga sommarkänslan den ger. Innehållet är okej, men inte mer än så.
 
Jag gillar att huvudpersonen är en stark kvinnlig karaktär som vet vad hon vill. Hon är smart, medveten och kan verkligen tänka för sig själv. Dock tycker jag att E. Lockhart påminner läsaren lite väl ofta om hur vacker och intelligent Frankie är. Det upprepas ofta i boken och får henne att inte framstå som särskilt verklighetstroget. Visst, hon gör några misstag, men hon känns ändå orealistiskt perfekt. Personligen kunde jag inte relatera till henne.
 
Boken berättas ur tredje person men avbryts ibland av en allvetande berättare. Dessa avbrott blev rätt störande och var skrivna på ett sådant sätt att det blev jobbigt och tungt att läsa. När boken fokuserade på endast Frankie blev det lättsammare att läsa, men just när det byttes till berättaren blev det omedelbart påfrestande.
 
Boken är mysig och småromantisk. Jag gillade att läsa om Frankies relationer till Porter och Matthew eftersom de förhållande kändes annorlunda från typiska YA-romanser. Dock är Den Ökända Historien om Frankie Landau-Banks också relativt seg eftersom det egentligen inte händer särskilt mycket i boken.
 
Allt som allt är Den Ökända Historien om Frankie Landau-Banks okej. Jag gillar den starka huvudkaraktären och den mysiga känslan som ges emellanåt, men störs desto mer på språket och tempot. Det är en bok som passar dem som vill läsa om en feministisk och viljestark karaktär, men söker du en lättsam sommarläsning bör du leta vidare.
 
 
 

Förbokad film har anlänt

För väldigt många månader sedan förbokade jag Unbroken från CDON och idag kom den äntligen i brevlådan. Den kostade mig 124 kr.
 
 
Unbroken är regisserad av Angelina Jolie och handlar om olympiern och krigshjälten Louis Zamperinis liv. Den olympiska friidrottsstjärnan tar värvning under andra världskriget, men tillfångatas av japanska flottan efter en flygplanskrasch i Stilla Havet. Som krigsfånge fortsätter Louis sin kamp för att överleva kriget. Jag tycker att filmen verkar otroligt bra och ser mycket fram emot att se Jolis regi. Filmen har fått betyget 7,2 på Imdb.

The Taking of Pelham 1 2 3

Fakta:
The Taking of Pelham 1 2 3 är en film regisserad av Tony Scott, med bland annat Denzel Washington, John Travolta, Luis Guzmán, Victor Gojcaj, John Turturro och James Gandolfini i huvudrollerna. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2009.
 
Handling:
"Walter Garber arbetar på tunnelbanan i NYC där han en helt vanlig dag hamnar mitt i ett kidnappningsdrama, då ett tunnelbanetåg kapas. Ryder, hjärnan bakom kapningen och ledaren för ett gäng på fyra tungt beväpnade gangstrar, hotar att avrätta tågets passagerare om han inte får en stor lösensumma inom en timme. När spänningen växer under hans fötter tar Garber sin stora kunskap om tunnelbanesystemet till hjälp i kampen att överlista Ryder och rädda gisslan. Men det finns en gåta som Garber inte lyckas lösa; om tjuvarna får pengarna - hur ska de lyckas fly därifrån?"
 
Recension:
Tyvärr är The Taking of Pelham 1 2 3 alldeles för lik många andra filmer för att jag skulle uppskatta den mer. Hade jag inte sett andra kidnappningsdraman och actionfilmer hade jag säkert funnit den helt okej, men nu hittar jag för många klyschor för att kunna njuta ordentligt. Det finns ingenting unikt med filmen och den har en stor brist på både påhittighet och intelligens.
 
Ett gäng bovar dyker upp på Linje 1 2 3 och tar resarna som gisslan.
 
Den enda positiva aspekten med filmen är skådespelarna. Washington (Inside Man) och Travolta (Grease) gör sitt bästa med de svaga karaktärerna de fått sig tilldelade. Speciellt Travolta gör intryck, med sin lite överdimensionerade personlighet. Han passar rätt bra som bov och jag skulle gärna vilja se filmer filmer där han får visa sin talang. Dock får varken Washington eller Travolta särskilt mycket att arbeta med då karaktärerna inte är genomtänkta. Vi vet inte särskilt mycket om dem och bryr oss därmed inte. Dessutom framstår kaparna som trögtänkta och som tittare kan man själv lista ut bättre metoder för att nå samma mål.
 
Borgmästaren är inte särskilt intresserad av att lugna folket.
 
Manuset i sig är inte mer än medelmåttigt och dialogerna är slarviga och smaklösa. Det som sägs passar ofta inte in i sammanhanget och replikerna känns ofta bara fåniga. Mycket av det som sägs hade lätt kunnat klippas bort då det är onödigt och inte tillför något till handlingen. Sedan finns också en hel del meningslösa krascher och stunt-scener. De är bara där för att uppgradera filmen från dramagenren till action. De scenerna är varken verklighetstrogna eller spännande och känns väldigt malplacerade. I en scen, till exempel, får vi se en erfaren och inkörd polis med moped köra rätt in i en bil, bara för att skapa lite extra påfrestning för karaktärerna. Som tittare är allt man kan göra att sucka åt tanklösheten och de tillgjorda scenerna.
 
Hjälten Walter Garber sveper in för att rädda dagen.
 
Logiska luckor och enformighet är också två av filmens otillräckligheter. Dessutom har filmen ett otroligt svagt slut som gör att hela rullen känns betydelselös. Nej, The Taking of Pelham 1 2 3 är ingen film jag rekommenderar om du vill känna pulsen slå ordentligt. Den är alldeles för innehållslös, slarvig och ogenomtänkt. Visst har den några få bra stunder, och tillsammans med skådespelarna blir det helt okej, men som helhet faller filmen platt.
 

Downton Abbey, säsong 5

Fakta:
I den femte säsongen av Downton Abbey får vi se Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Brendan Coyle, Michelle Dockery, Joanne Froggatt, Rob James-Collier, Phyllis Logan, Elizabeth McGovern, Sophie McShera, Lesley Nicol, Maggie Smith, Penelope Wilton, Lily James och Allen Leech i huvudrollerna. Säsongen är 418 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2014.
 
Handling:
"En ny Labour-regering inleder förändringar som känns i hela landet och livet på Downton lämnas inte orört. Robert, Mary och Branson måste tillsammans hantera de nya förutsättningarna för att säkra godsets framtid åt kommande generationer. Mary accepterar äntligen att hon skulle vilja gifta sig igen, men kommer hon någonsin kunna bli lika lycklig som hon var med Matthew? Samtidigt lider Edith under bördan av sin fruktansvärda hemlighet. En trappa ner börjar tjänarna tänka på vilka effekter samhällsförändringarna kan komma att få på deras arbetsliv. Medan Daisys sinne öppnas för nya möjligheter växer fru Patmores ångest. Anna och Bates har ridit ut många stormar och börjar äntligen planera sin framtid. men kommer de verkligen att kunna gå vidare trots sin väldigt smärtsamma historia, eller kommer hemligheter i det förflutna återigen att hota deras chanser att någonsin kunna bli lyckliga?"
 
Recension:
Den femte säsongen av Downton Abbey är ett mästerverk. Serien är otroligt välgjord och kostymerna är fabulöst praktfulla, eleganta och välskapta. Manuset är genomtänkt och säsongen har en hel del starka och minnesvärda dialoger med rappa repliker. Musiken är ljuvlig och stämningsfull och redan vid det tjusiga introt fängslas tittaren. Jag vördar hur intromusiken, i en strålande övergång, flyter in i avsnittens början och skapar ett särpräglat och enhetligt intryck.
 
Trots sina många fester och middagar gör sig familjen tid att umgås med barnen.
 
Miljön i Downton Abbey är fantastisk. Jag älskar de kraftfulla färgerna, de antika byggnaderna och friheten man känner av att se en värld som inte störs av fabriker, elektronik och åtskilliga asfalterade vägar. Istället får vi uppleva en tillvaro med söta små byar, stora åkrar och människor som lever humanitärt och känner en samhörighet till varandra. Som tittare får allt detta mig att känna lycka och tvångslöshet.
 
Mary försöker hjälpa Anna med hennes livsomfattande problem.
 
Som serie är Downton Abbey en glädjespridande nostalgi-kick. Den värmer starkt och får tittaren att sitta med ett oavbrutet leende på läpparna. Den har en charm som ingen annan serie jag sett och är den perfekta mys-serien. Downton Abbey underhåller ideligen men har också framgång när det kommer till att involvera tittaren känslomässigt. Eftersom man blir så personligt engagerad i karaktärerna berörs man också av det som händer dem. Trots att jag klassificerar Downton Abbey som en må bra-serie så lider den ingen brist på dramatik och spännande konflikter.
 
Rose har äntligen hittat kärleken, men det finns de som motsätter sig hennes lycka.
 
Trots de stora klasskillnaderna mellan tjänstefolket och aristokraterna i godset så älskar jag hur oskiljaktiga de är. De lever så skilda liv men har ändå stor tillgivenhet till varandra. Jag tycker det är otroligt intressant att följa dem allesammans, men hyser lite extra kärlek åt tjänarnas fascinerande dagar. I den femte säsongen frodas alla karaktärerna och blottar sin komplexitet. Jag gillar att serien inte lägger allting svart på vitt, utan att alla karaktärerna både har bra och dåliga sidor. Det blir mer verklighetstroget.
 
Mrs. Hughes har egna bekymmer som hon måste hantera.
 
Skådespelarna i serien är makalösa. Joanne Froggatt må vara liten men hon har mer talang i sig än de flesta. Hon har en enastående fallenhet för att påverka tittaren känslomässigt och har en utmärkt kemi med sin kollega Brendan Coyle. Jim Carter och Phyllis Logan är även de storartade. Det är ofta Carter och Logan som bidrar med komik och romantisk värme. De utstrålar en genuin omtanke och det är omöjligt att inte älska dem. Sophie McShera är härligt excentrisk, Lesley Nicol är full av liv och karisma och Lily James är sällsynt förtjusande. Sedan har vi förstås Penelope Wilton, Michelle Dockery, Elizabeth McGovern och roande Maggie Smith som är så pass begåvade att jag inte behöver skriva mer än så.
 
Ediths förtärande hemlighet förbrukar all hennes tid och energi.
 
Downton Abbey är verkligen en underbar serie. Språket är vackert, miljön tilldragande, musiken ståtlig och kostymerna eleganta. Med rappa dialoger, starka karaktärer och talangfulla skådespelare är Downton Abbey ett längtansfullt och spännande drama som väcker drömmen om en bättre värld.
 

Tillägg i filmhyllan

Idag kom min underbara mamma hem efter sitt storköp på Coop och överraskade mig med två nya filmer. 
 
 
Filmerna jag fick var The Judge och Micke & Veronica
 
The Judge har jag inte hört talas om tidigare men innehavarna till rollerna är desto kändare. Vi får se Robert Downey Jr. (Iron Man), Vera Farmiga (The Conjuring), Billy Bob Thornton (Fargo), Dax Sherpard (Parenthood), Leighton Meester (Gossip Girl) och Denis O'Hare (True Blood) med flera. Filmen har fått betyget 7,5 på Imdb och handlar om advokaten Hank som återvänder till sitt barndomshem där hans far är mordmisstänkt. 
 
Micke & Veronica är en svensk film som jag har hört mycket gott om. I huvudrollerna får vi se Izabella Scorupco (GoldenEye), David Hellenius (Sommaren med Göran), Suzanne Reuter (Svensson Svensson) och Claes Ljungmark (Morden i Sandhamn). Filmen har fått betyget 5,5 på Imdb och handlar om snickaren Micke och läkaren Veronica som försöker få ihop pusselbitarna i livet med alla barn och ex-partners.
 
STORT tack till dig, älskade mamma. 

Dockskelettet

Fakta:
Dockskelettet (org. Doll Bones) är en fristående bok av Holly Black. Boken är 245 sidor lång och publiceras av Rabén&Sjögren.
 
Handling:
"Zach, Poppy och Alice har varit bästisar så länge de kan minnas. Med sina actionfigurer leker de samma lek, om och om igen. Men en dag bestämmer sig Zachs pappa för att Zach är för gammal för deras lek och slänger alla hans figurer. Zach skäms så mycket att han slutar träffa Poppy och Alice. Men en natt får Zach besök av sina gamla vänner. Polly säger sig vara förföljd av en levande porslinsdocka som säger sig vara skapad av benen efter en mördad flicka. Om de tre vännerna inte återlämnar dockan till flickans grav kommer de vara dömda för evigt."
 
Recension:
Dockskelettet är min första bok av Holly Black och jag måste skriva att jag gillar hennes berättarteknik. Språket är tydligt och lättläst och läsningen är oerhört lättsam. Boken går snabbt att läsa och är allmänt mysig. Huvudpersonerna är relativt simpla, men de är ändå enkla att tycka om. Själva konceptet är intressant och jag kan tänka mig att boken kan vara lite småläskig för väldigt unga läsare. Man skulle kunna beskriva Dockskelettet som en Annabelle anpassad för barn. Dockskelettet har också några illustrationer som förhöjer läsningen. Som helhet är det en bra och kuslig äventyrsbok för barn.
 
Självklart blir dock inte läsningen lika spännande för vuxna, just på grund av simpelheten. Det är en ljus berättelse och därför blir inte konceptet skrämmande för äldre läsare. Men precis som jag tidigare skrev så är det en mysig och söt läsning, och därför passar boken perfekt som högläsningsbok.
 



CDON-leverans

Idag kom ytterligare att paket från CDON.
 
 
Jag beställde bland annat hem den kompletta samlingen med HBO-serien Rome. Jag vet inte mycket mer om den än att den ska handla om Caesar men bara det faktum att den kommer från HBO får mig att vilja se serien (lixom hallå; Game of Thrones, True Detective, True Blood..!). BD-boxen kostade mig 199 kr och serien har fått betyget 8,9 på Imdb.
 
 
Ett annat givet köp var Downton Abbey: A Moorland Holiday, vilket är det sista avsnittet från femte säsongen. Jag älskade verkligen säsongen så ser fram emot att se hur det går för alla karaktärerna. Downton Abbey är en av de mysigaste serierna jag sett och det är riktigt sorgligt att den bara kommer att få en enda säsong till. Men jag ska njuta ordentligt av Moorland och sen får det bli ett Downton-maraton när den sista säsongen kommer ut. A Moorland Holiday kostade mig 149 kr och har fått betyget 9,1 på Imdb.
 
 
Det sista köpet blev egentligen ingenting nytt, utan snarare en uppgradering. Eftersom jag fick den fjärde säsongen av Homeland på BD började jag störa mig otroligt mycket på att jag hade de tre första säsongerna på DVD, vilket ledde till att jag gjorde mig av med DVD:erna och nu köpte hem en box med de tre första säsongerna på BD. Jag avskyr att köpa filmer/serier som jag redan har men i sådana här fall känns det nödvändigt. Boxen kostade mig 199 kr. Min recension för fjärde säsongen kan du hitta här.
 
 
Så här ser de nya serierna ut på sina platser i hyllan. 

American Horror Story, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen (Murder House) av American Horror Story får vi se Connie Britton, Dylan McDermott, Taissa Farmiga, Evan Peters, Jessica Lange, Sarah Paulson, Frances Conroy, Denis O'Hare och Kate Mara i huvudrollerna. Säsongen är 512 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 18 år. Den spelades in 2011.
 
Handling:
"Familjen Harmon flyttar från Boston till Los Angeles och in i en gammal herrgård med mörka hemligheter dolda i väggarna. Harmons består av pappa Ben, mamma Vivian och dottern Violet, och de har lämnat Boston i hopp om att glömma och gå vidare efter en jobbig tid. Vad de inte vet är att huset de flyttar in i redan har invånare; spöken som har en egen agenda för familjen."
 
Recension:
Jag är grymt besviken på American Horror Story. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta men allvarligt; skulle det här vara läskigt? Jag, om någon, borde ha skitit på mig av fruktan genom att se en skräckserie med 18-årsgräns men jag tycker snarare att den är fånig. Jag var riktigt nervös inför att se säsongen eftersom jag avskyr att bli rädd. Jag hade hört att American Horror Story skulle vara riktigt ruggig och obehaglig. Wake up people! Till och med tv-serien Supernatural är mer otäck! Jag tycker inte att American Horror Story är det minsta skrämmande och det gör mig lite arg eftersom jag var så uppjagad och orolig inför att se den. Serien har definitivt potential, men den har hittills inte tagit vara på den.
 
Familjen Harmon flyttar in i det ökända Mördarhuset.
 
Helt ärligt så är säsongen snarare tråkig än läskig. Den har ett relativt lågt tempo och inte mycket händer genom säsongen. Vi får reda på mer om karaktärerna, istället för att fokus läggs på handlingen. Dock är själva berättelsen stundtals intressant; mestadels för att den är så otroligt udda. American Horror Story är minst sagt en av de mest underliga serierna jag sett; på gott och ont. Serien känns påhittig och den blandar klassiska skräckhistorier till en sammanhängande mix. Fascinationen går dock upp och ner under tittandets gång och det kunde snabbt växla mellan att sitta fängslad och att nästan somna. Mest gillade jag säsongens sluttvist.
 
En mystisk gummiman hemsöker den gamla byggnaden.
 
Jag älskar Connie Britton (Nashville) som spelar en av huvudrollerna men jag har desto större problem med Dylan McDermott (The Perks of Being a Wallflower) och Taissa Farmiga (The Bling Ring). De är relativt tråkiga skådespelare och deras ansträngingar känns klena. Däremot fascinerades jag stort av Jessica Langes (Big Fish) och Sarah Paulsons (12 Years a Slave) prestationer. De gör sina karaktärer otroligt levande och mystiska och det är en fröjd att få se dem agera. Det är också kul att få se duktiga gästskådespelare, exempelvis Zachary Quinto (Heroes) och Kate Mara (House of Cards).
 
Modern Vivian kämpar för att få en normal familj.
 
Allt som allt är den första säsongen av American Horror Story okej, men jag hade förväntat mig mer. Säsongen är inte det minsta skrämmande och kan lätt bli tråkig. Det som höjer känslan är påhittigheten och skådespelarna. Det finns dock en hel del lösa trådar och eftersom långt ifrån allt förklaras så blir säsongen också aningen förvirrande. Är du fascinerad av spökhistorier är detta serien för dig, men söker du efter något skrämmande får du leta vidare.
 

Tack till Opal och mig själv

Idag kom två paket i brevlådan; ett från bokförlaget Opal och ett från Cdon.
 
 
Från Opal fick jag boken Den blomstertid nu kommer av Marie-Chantal Long. Från Cdon kom The Imitation Game, som jag förbokade för väldigt många månader sedan. Jag har nästan hört för mycket gott om den här filmen och är jätterädd över att bli besviken på den. Men handlingen verkar toppen och jag älskar ju både Cumberbatch och Knightley, så det borde bli bra. Filmen kostade mig 124 kr plus frakt, och på Imdb har den fått betyget 8,1. Stort tack till Opal och mig själv.

These Final Hours

Fakta:
These Final Hours är regisserad av Zak Halditch, med bland annat Nathan Phillips, Jessica De Gouw, Angourie Rice, Sarah Snook, Daniel Henshall, Kathryn Beck och David Fields i huvudrollerna. Filmen är 83 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 16 februari 2015 av NjutaFilms.
 
Handling:
"Det är bara timmar kvar tills jorden går under och James är en av dem som tänker avsluta allt på en gigantisk fest med enorma mängder sprit och droger. Men på vägen dit, genom den kaotiska och laglösa staden, stöter han på den lilla flickan Rose som desperat söker efter sin pappa - och plötsligt får James sista 12 timmar en helt ny mening."
 
Recension:
These Final Hours är en helt okej film. Jag älskar välgjorda apokalytiska filmer och These Final Hours har ett riktigt intressant koncept. Filmen lyckas snärja tittaren och är rätt spännande emellanåt. Dock blir man som tittare neutralt inställd till den då filmen för varje positiv aspekt också har en nackdel. Ett exempel är att These Final Hours, trots sitt fascinerande koncept, har en otroligt svag handling och världsuppbyggnad. Det känns inte som att den har någon större poäng och det är inte särskilt underhållande att se en film utan ett mål.
 
James räddar den lilla flickan Rose.
 
Tyvärr är filmens största brist dess trovärdighet. Vi får alldeles för lite information om hur allting står till och därför är det inteh eller lätt för tittaren att förstå det som händer. Vi får inte reda på varför världen går under, hur hela befolkningen kan veta om det och varför nedräkningen är så exakt. Inte heller får vi bakgrundsinformation om karaktärerna. Vi lär oss att gilla dem, men har inte blivit tillräckligt upplysta om deras förflutna och deras personlighetsdrag för att egentligen bry oss om dem.
 
När världen går under tappar alla sin respekt för mänskligt liv.
 
En annan nackdel är att tempot är relativt långsamt. Det händer inte särskilt mycket under filmens gång och majoriteten av tiden känns These Final Hours snarare som en "road trip"-film än en film om världens undergång. De flesta apokalyptiska filmer jag sett har även på något sätt lyckats påverkat tittaren känslomässigt, men trots upprepande försök känns These Final Hours tämligen platt.
 
Rose och James bildar ett särskilt vänskapsband.
 
Som helhet är These Final Hours en helt okej film; jag skulle varken kalla den bra eller dålig. Jag gillar att filmen har ett bra koncept, okej karaktärer och är lite småspännande, men tyvärr drar tempot, bristen på förklaringar och handlingen ner filmen rejält.
 

24, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av tv-serien 24 får vi se Kiefer Sutherland, Sarah Wynter, Elisha Cuthbert, Carlos Bernard, Dennis Haysbert, Jude Ciccolella, Reiko Aylesworth och Michelle Forbes i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2002.
 
Handling:
"President Palmer övertalar Jack Bauer att komma tillbaka i tjänst efter hot om att en atombomb kommer att sprängas i Los Angeles inom 24 timmar. Nedräkningen har börjat..."
 
Recension:
Eftersom den första säsongen av 24 är så pass bra var jag negativt inställd mot fortsättningen; för den kan väl omöjligen vara lika bra? Min oro var dock obefogad och jag är mycket imponerad av den andra säsongen, som inte bara håller samma kvalité som sin föregångare, utan som till och med är bättre. Serien har överträffat sig själv på alla aspekter; säsongen är mindre utdragen och både tempot och spänningen har höjts rejält. Vi lär dessutom känna karaktärerna mer in på djupet och för varje avsnitt blir vi allt med begeistrade av dem.
 
Det blir en riktigt tuff dag för Jack Bauer.
 
Vi får dock lära oss den hårda vägen att det sotar sig att älska karaktärerna. Skaparna vet verkligen hur de ska använda överraskningsmomentet och därför sitter ingen karaktär säker. Som tittare vet vi aldrig vilken sida karaktärerna egentligen står på, eller vem som kommer att dö härnäst. Att 24 inte lider någon brist på tvister och cliffhangers gör serien både oförutsägbar och obeskrivligt spännande.
 
Någon Jack trodde var ute ur leken återvänder med en smäll.
 
Säsongen har en perfekt balans mellan den intensiva spänningen och konspirativ politik. Trots att säsongen är lite segstartad så har resten av den ett makalöst tempo. Många av avsnitten är så pass fängslande att man sitter och hoppas på sin plats i soffan. Jag är inte mycket för serier med politiska infallsvinklar, men till och med jag tycker att det är riktigt fascinerande och medryckande att få följa presidenten och alla konspirationer emot honom. Tillsammans med den kompakta och välgjorda actionen blir det verkligen en spänningsfylld säsong.
 
Kim hamnar i trubbel på sitt nya jobb som barnvakt.
 
Vi får följa relativt många karaktärsparalleller i säsong två och serien lyckas riktigt bra med att knyta samman alla handlingstrådar. Kiefer Sutherland (The Lost Boys) som spelar Jack Bauer är fenomenal. Jag har inte varit ett stort fan av Sutherland tidigare, men i 24 bevisar han verkligen vad han går för. Så gott som alla skådespelare i 24 presterar otroligt starkt och varje karaktär är minnesvärd. Det är extra kul att också få se stjärnor så som Michelle Forbes (True Blood), Jude Ciccolella (The Shawshank Redemption), Dean Norris (Breaking Bad) och Mia Kirshner (The Vampire Diaries) i lite mindre roller.
 
Mot sin vilja tvingas Jack återvända till CTU.
 
Någonting som både är läckert och säreget är att serien använder sig av realtid. Det innebär att den tid som någonting tar i serien också är den tid som det gått i verkligheten. Ofta äger serier rum under en längre tid men i 24 utspelas en hel säsong under en enda dag, vilket gör serien väldigt kompakt och händelserik. För att genomgöra detta tillämpar 24 emellanåt en sällsynt "split-screen", vilket gör att man som tittare får en riktigt bra överblick över de olika parallellerna. 
 
Kims situation blir snabbt värre och snart måste hon kämpa för sitt liv.
 
Den andra säsongen av 24 imponerade stort på mig. Den är actionfylld, spännande och vet hur den kan leka med tittarens känslor. Det är en häpnadsväckande och intelligent gjord tv-serie med ett genomtänkt manus. Emellanåt kan 24 uppfattas som aningen omständig, men eftersom vi har non-stop action, enastående skådespelare och laddade intriger så är det ändå en av tv-historiens bästa actionserier.
 

Ondskan vaknar

Fakta:
Ondskan vaknar är den första delen i Mörkrets demoner-serien av Kami Garcia. Boken är 258 sidor lång och publiceras av Semic bokförlag.
 
Handling:
"När Kennedy Waters hittar sin mamma död förändras allt. Hon måste lämna sitt gamla liv bakom sig och slåss mot mörkrets mest ondskefulla demoner i Den svarta duvans legion. Hon möter en helt ny, skrämmande dimension. Död och mörker hotar överallt. Och inte blir det lättare av att hon ska kämpa tillsammans med de två snyggaste killar hon någonsin träffat. Hemsökta hus, hämdlystna andar, magiska symboler och pistoler laddade med salt blir hennes nya liv. För de onda andarna vilar aldrig."
 
Recension:
Ondskan vaknar är tyvärr ingen bok för mig. Mitt största problem med boken är att den saknar originalitet. Det känns som att Kami Garcia kopierat Stad av Skuggor av Cassandra Clare och lagt in delar från tv-serien Supernatural. Likheterna syns otroligt tydligt och hon hade kanske kunnat komma undan med det om boken varit bra, men tyvärr så är den en betydligt mycket sämre variant av de båda.
 
Ondskan vaknar är påskyndad och karaktärernas reaktioner, speciellt Kennedys, är otroligt orealistiska. Kennedy får reda på att spöken och demoner existerar och bara finner sig med det och drar iväg med två killar hon inte känner. Det känns både löjligt och trögtänkt. Dessutom finns såklart en kärlekstriangel med de två superheta tvillingarna med och romansen är totalt onödig. Boken är också klyschig och förutsägbar.
 
Det enda med boken jag egentligen uppskattade var Garcias skrivtekik. Boken är otroligt lättförståelig och lättsam att läsa. Men trots det är Ondskan vaknar en i mängden och ingenting man minns några dagar efter läsningen.
 
 

The Last Days

Fakta:
The Last Days (org. Los últimos días) är en spansk film regisserad av David Pastor och Álex Pastor. I huvudrollerna  får vi se Quim Gutiérrez, José Coronado, Marta Etura och Leticia Dolera. Filmen är 98 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 22 december 2014 av NjutaFilms.
 
Handling:
"En märklig epidemi av agorafobi sveper plötsligt över världem och får hela mänskligheten att hålla sig inomhus. Denna ofrivilliga husarrest leder till kaos och panik där folk tvingas famla i mörkret och kämpa för sin överlevnad. Sex veckor efter katastrofen är Marc fast besluten att våga trotsa mörkret och bege sig ut i Barcelonas skrämmande och hotfulla spökstad för att hitta sin flickvän Julia. Han är säker på att hon fortfarande är vid liv."
 
Recension:
Det bästa med The Last Days är det intressanta koneptet. Utgångspunkten är väldigt originell och jag har aldrig tidigare sett en film som fokuserar på en epidemi med torgskräck. Det är otroligt smart och minst sagt fascinerande. Dock har The Last Days så pass många missar att inte ens den starka premissen lyckas bära upp filmen.
 
Vi får ta del av flera tillbakablickar med Marc och Julia.
 
För det första växlar filmen ofta mellan scener i nutid och dåtid. Detta hade inte varit något problem om de på något sätt underättat tittaren i förväg om det, via att exempelvis tydligt skriva "sex veckor sedan". Men vi förvarnas inte och det var inte förren ungefär halvvägs igenom filmen som jag förstod att det vi såg var tillbakablickar. På grund av detta blev början av The Last Days otroligt förvirrande och tilltrasslad.
 
En epidemi av torgskräck leder till många dödsfall.
 
Skådespelarna i filmen är okej men knappt värda att nämna eftersom de inte presterar på något säreget sätt. Vi vet inte heller tillräckligt mycket om karaktärerna för att tycka om dem och eftersom filmen är rätt orealistisk känns även deras beteende verklighetsfrämmande.
 
Karaktärerna måste lära sig hantera sina förluster.
 
Filmens största nackdel är dock att den är så pass långsam. Det händer relativt lite i filmen och tempot är alldeles för lågt. Det gör tyvärr att filmen blir tråkig, innehållslös och intetsägare. Som tittare är man likgiltig inför det som sker och eftersom man inte blir särskilt engagerad i karaktärerna är man också oberörd av det som händer dem.
 
Marc gör allt för att hitta Julia igen.
 
Allt som allt är The Last Days en svag film med starkt koncept. Idén är intresseväckande men på grund av det långsamma tempot och endimensionella karaktärer blir filmen alldeles för dämpad för att väcka någon större entusiasm.
 

Ett oväntat tillägg i hyllan

Idag överraskade min underbara mamma mig med två filmer, som hon köpt när hon storhandlat på Coop. 
 
 
Det jag fick var Fury på DVD och Interstellar på BD. Fury har fått betyget 7,6/10 på Imdb och Interstellar har 8,7/10. Båda verkar oerhört bra och jag ser väldigt mycket fram emot att se dem! Stort tack till älskade mamma! ❤ 

Lånaren Arrietty

Fakta:
Lånaren Arrietty (eng. The Secret World of Arrietty) är en anime från Studio Ghibli. Filmen är regisserad av Hiromassa Yonebayashi och rösterna görs av bland annat Mirai Shida, Tatsuya Fujiwara, Kirin Kiki och Ryûnosuke Kamiki. Den är 94 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2010. Filmen baseras på boken The Borrowers, skriven av Mary Norton.
 
Handling:
"Under golvplankorna i ett stort hus bor den pyttelilla 14-åriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som inte har en aning om att dersa små inneboende existerar. Arrietty och hennes familj lever på att låna. Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker som de lånat. Men bara väldigt lite varje gång, så att det inte märks. En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset. När Sho upptäcker Arrietty blir de förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner."
 
Recension:
Jag gillar verkligen Lånaren Arrietty Den är så otroligt genomtänkt och vacker. Manuset av Hayao Miyazaki är enastående och den ljuvliga musiken berör tittaren intill djupet. Själva berättelsen är söt och intagande. Som tittare gläds man av den fina historien och alla elementen tillsammans gör filmen mycket behaglig.
 
Arrietty gillar att inreda sitt rum med naturens växter och blommor.
 
Miljön är rik på detaljer och består av otroligt dekorativa och välskapta animationer. Jag älskar det lite gammaldagsa stuket på animeringarna och den strålande användningen av färger. Personligen kan jag tycka att sådana animationer ser mycket mer realistiskt ut än exempelvis animerade filmer från Disney eller Pixar. I sådana filmer är det mycket CGI som gäller, medan Ghibli mer känns som ett noggrant utfört hantverk.
 
För första gången i sitt liv ska Arrietty ut och låna.
 
Jag fastnar för karaktärerna i filmen. Jag älskade Arrietty vid första anblicken och Sho kom inte långt därefter. Även Arriettys föräldrar, speciellt mamman, är lätta att tycka om. Jag älskar hur karaktärerna uttrycker sig, och deras kroppsspråk och ansiktsuttryck känns ovanligt verklighetstrogna för att vara i en tecknad film. Rösterna görs också otroligt bra och passar verkligen in på de näpna karaktärerna.
 
Trots att det är farligt blir Arrietty vän med människan Sho.
 
Det enda negativa jag finner med Lånaren Arrietty är slutet. Filmen bygger egentligen inte upp mot en klimax, vilket blir lite platt. Jag hade också gärna velat få reda på mer om hur det gick för alla. Slutet är öppet och det känns som att filmen slutade rätt avhugget. Dock anser jag att det även är ett tankeväckande och annorlunda försök att göra avslutningen minnesvärd. Det får tittaren att själv fundera på vad som hände med alla karaktärerna och det finns en slags bitterljuv tillfredställelse med att inte veta. 

Familjen använder bara saker som människorna inte märker försvinner.
 
Allt som allt är Lånaren Arrietty en förtjusande anime som passar både stora och små. Den är otroligt vackert animerad, med inspirerande karaktärer och ett välgjort manus. Den magnifika musiken kompletterar berättelsen och trots det plötsliga slutet så imponerade filmen stort på mig. Lånaren Arrietty tillhör en av de bättre Ghibli-filmerna och tillsammans med Spirited Away är den nu min favorit.
 

Tack, Semic!

Idag fick jag ett paket från Semic Bokförlag, innehållande I Dödens Stad (org. The Death Cure); den sista delen i Maze Runner-trilogin.
 
 
I Dödens Stad är skriven av James Dashner och ska även spelas in till film, som kommer att ha biopremiär 17 februari 2017. Boken har fått betyget 3,79/5,00 på Goodreads och eftersom jag verkligen gillat de tidigare delarna ser jag mycket fram emot att läsa den. Jag håller tummarna för att Semic väljer att även översätta prequel-böckerna, The Kill Order och The Fever CodeStort tack till Semic!

Enklav

Fakta:
Enklav (org. Enclave) är den första delen i Razorland-trilogin, skriven av Ann Aguirre. Boken publiceras av Modernista bokförlag och är 247 sidor lång. Den andra delen, Utpost, kommer ut hösten 2015.
 
Handling:
"New York ligger i ruiner. Större delen av invånarna utplånades för länge sedan av pesten. En del av de överlevande sökte sig ner under jord och här lever de kvar i olika enklaver. men i tunnlarna utanför deras befästningar lurar fasansfulla varelser i mörkret - missfoster som livnär sig på människokött. Sällan får någon i enklaven uppleva sin tjugoårsdag. När Spadertvå fyller femton genomgår hon blodsriten som förvandlar henne till jägarinna. Hon paras ihop med Tålig och snart upptäcker de att den närmaste enklaven helt har utplånats av missfostren, men de äldste vägrar att tro på dem. I stället förvisas Spadertvå och Tålig från enklaven för all framtid och tvingas söka sig ovan jord."
 
Recension:
Jag älskar postapokalyptiska böcker och dystopier så Enklav passar mig riktigt bra. Världsuppbyggnaden är bokens starkaste sida och det är otroligt fascinerande att läsa om blodsritualen, samhällets alla regler och livet i enklaverna. Dessutom har karaktärerna i boken inga som helst problem med att slåss och det är spännande att läsa om deras kick-ass färdigheter.
 
Dock störde jag mig lite på namnen. I början kändes det aningen irriterande att de kallades för vanliga ord så som "Tålig", "Kran" och "Fingerborg". Men självklart vänjer man sig efter ett tag och till slut bidrar de faktiskt till en starkare världsuppbyggnad i boken. Det blir som att invånarna ses mer som medel än individer när de har sådana namn.
 
Anledningen till att jag dock inte fastnade särskilt mycket för boken är att jag blev aningen uttråkad ibland. Trots det fascinerande konceptet så tyckte jag att det hände alldeles för lite genom boken. Actionscenerna var toppen, men personligen hade jag velat bli mer känslomässigt involverad med både karaktärerna och handlingen. Innan läsningen hade jag hört att tempot skulle vara skyhögt i boken, men för att vara ärlig hade jag gärna velat ha det betydligt högre.
 
Allt som allt är Enklav en bra bok, men definitivt inte den bästa zombie-boken jag läst. Världsuppbyggnaden är perfekt och karaktärerna fascinerande, det var mest tempot som drog ner känslan. Söker du en postapokalyptisk bok med action och kick-ass karaktärer så borde du dock ge Enklav en chans. Jag ser fram emot att läsa Utpost.
 

The Big C, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av The Big C, skapad av Darlene Hunt, får vi se Laura Linney, Oliver Platt, Gabriel Basso, John Benjamin Hickey, Gabourey Sidibe och Phyllis Somerville i huvudrollerna. Säsongen är 348 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2010.
 
Handling:
"Cathy Jamison är en 42-årig lärare som alltid har följt alla regler. Men när hon får en livsförändrande diagnos bestämmer sig Cathy för att leva sitt liv fullt ut. Hennes nya livsstil påverkar både hennes självupptagna familj, hennes grälsjuka granne och hennes okunniga elever."
 
Recension:
The Big C imponerade stort på mig. Det är en otroligt lättsam serie som går snabbt att titta klart på. Jag såg hela säsongen på mindre än en dag och kände direkt efteråt ett tomt hål som serien efterlämnade sig. Jag ska utan tvekan fortsätta att följa The Big C och jag längtar redan till nästa säsong.
 
Jamison-familjen är en normal famlij med vanliga problem.
 
Som ni förstår tar The Big C upp en hel del tunga ämnen, men serien gör det med bravur. Den är fylld med glädje och värme och det går inte ett avsnitt utan att serien får tittaren på bättre humör. Det blir en annorlunda känsla, eftersom The Big C lyckas framkalla så skilda känslor. Ena stunden sitter man och flinar åt något skämt, och sekunden efter blir man så pass berörd att man får svårt att hålla tårarna tillbaka. I slutet av det sista avsnittet bröt jag ihop totalt och kunde inte längre hindra gråten.
 
När Cathy diagnoseras med cancer förändras hennes liv.
 
Jag som tittare känner att jag kan relatera till seriens alla karaktärer. De flesta i vårt samhälle har haft en närstående som drabbats av cancer och kan på så vis känna en viss koppling till Cathy och hennes familj, men som tittare känner man också ett samband till karaktärernas livsgnista och ideal. De är så pass verklighetstroget uppbyggda att det känns som att serien handlar om människor man själv har i sin omgivning. Man kommer dem allesammans otroligt nära. Trots att Cathy är huvudpersonen så lär vi också att älska både hennes man, son, bror, granne och till och med hennes elever och läkare. Tack vare att man har medkänsla och förståelse för varende en av dem, uppfattas The Big C som en genomtänkt och välgjord serie.

Cathy vill kämpa ensam och bestämmer sig för att inte berätta för någon.
 
Ett annat stort plus med serien är de utomordentliga skådespelarna. Laura Linney (Love Actually) är verkligen strålande. Hon utstrålar en otrolig glädje genom skärmen och ger tittaren en ovanlig livsgnista. Hon lyckas få tittaren att värdera sitt liv annorlunda och man får ett slags lyckorus av att se henne som Cathy. Oliver Platt (2012) har aldrig varit en av mina favoriter men han växer faktiskt för mig framåt slutet av säsongen. Sedan har vi John Benjamin Hickey (Flags of Our Fathers); en skådespelare jag inte sett mycket av tidigare. Men han gör ett stort intryck och fick mig att skratta flera gånger tack vare hans charm. Jag gillar även Phyllis Somerville (The Curious Case of Benjamin Button) som verkligen bygger upp sympati för hennes karaktär.
 
Efter att ha följt alla regler i hela sitt liv är det skönt för Cathy att släppa loss.
 
Vi får också se en hel del begåvade gästskådespelare som även de underhåller. Bland annat Brian Cox (X-Men 2), Cynthia Nixon (Sex and the City), Liam Neeson (Taken), J. Smith-Cameron (True Blood), Phill Lewis (The Suit Life of Zack and Cody), Idris Elba (Prometheus) och Marcia Deboni (13 going 30) syns på skärm.
 
Snart sitter Cathy på en härva lögner som hon har svårt att ta sig ur.
 
The Big C är en rolig och berörande serie som tar upp döden på ett humoristiskt och avkopplande sätt, utan att förringa innebörden av cancer. Många skämtsamma filmer/serier om cancer bagatelliserar lidandet, men The Big C förskönar inte sjukdomen trots sin underhållande och lättsamma ton. Skådespelarna är som gjutna för sina roller och jag älskar den glädje som serien ger.
 

Tack, Modernista!

Idag kom ett mycket efterlängtat recex från Modernista i brevlådan, nämligen tegelstenen Sista Riket.
 
 
Sista Riket (org. The Final Empire) är den första delen i populära Mistborn-serien, av Brandon Sanderson. Boken är 738 sidor lång och har fått det imponerande betyget 4,40/5,00 på Imdb. Det är en episk fantasy som handlar om Kelsier, som är en överlevare från de hålor där Överstehärskaren skickar dem som han dömt till döden. Kelsier har allomantiska förmågor och en plan om hämnd och frigörelse.
 
 
Jag har hört otroligt mycket gott om boken och ser mycket fram emot att läsa den. Stort tack till Modernista!

Brudens Bäste Man

Fakta:
Brudens Bäste Man (org. Made of Honor) är en film regisserad av Paul Weiland, med bland annat Patrick Dempsey, Michelle Monaghan, Kevin McKidd, Chris Messina, Busy Philipps och Kevin Sussman i huvudrollerna. Filmen är 97 minuter lång, spelades in 2008 och är barntillåten.
 
Handling:
"Tom älskar sitt liv, men inser att han även älskar sin bästa vän Hannah. När Hannah förlovar sig med en stilig skotte och vill att Tom ska vara hennes brudtärna på bröllopet, ställs Tom inför möhippor, konkurrerande brudtärnor och hopplösa dagar av planerande inför det perfekta bröllopet - där han själv planerar att stjäla bruden. För brudens bäste man har en egen plan."
 
Recension:
Har man inte sett en romantisk komedi tidigare så kan Brudens Bäste Man säkert vara bra, men för oss andra är den alldeles för förutsägbar och tråkig. Det finns absolut ingenting unikt med filmen, utan vi har sett exakt samma sak tuseltals gånger tidigare. Som helhet är filmen ett accceptabelt tidsförtriv, men ingenting mer.
 
Trots sin långa vänskap med Hanna inser inte Tom att han är förälskad förren det är för sent.
 
Skådespelarna är helt okej och det är kul att känna igen så pass många av dem från andra titlar. Dock får de inte mycket att arbeta med eftersom manuset är dåligt och karaktärerna beklagligt uppbyggda; ointressanta och fantasilösa. Som tittare bryr vi oss inte om dem och det finns ingen som helst kemi på skärmen. Trots att jag personligen inte tror på äkta kärlek så tycker jag att romantiska filmer är mysiga, men tyvärr har inte Brudens Bäste Man det som krävs för att hålla mig intresserad.
 
Tom får utstå mycket som Hannahs brudtärna.
 
Filmen lyckas dock vara smått underhållande och det är en småmysig rulle, men jag tröttnade snabbt på grund av det igenkännbara konceptet och de oberäkneligt många klyschorna. Brudens Bäste Man är alldeles för lik alla andra romantiska komedier och blir därför en i mängden med sina torra skämt.
 

The Originals, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av The Originals, spin off-serien av The Vampire Diaries, får vi se Joseph Morgan, Daniel Gillies, Danielle Campbell, Phoebe Tonkin, Charles Michael Davis, Leah Pipes och Claire Holt i huvudrollerna. Säsongen är 928 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 22 september 2014.
 
Handling:
"The Originals handlar om Original-vampyrfamiljen och hybriden Niklaus Mikaelsson. När en häxcirkel lockar Mikaelsons tillbaka till förfädernas hemtrakter i New Oreleans, blossar det sedan länge pyrande kriget upp. Blodsband är starka, men makthunger - och hämndbegär - kan visa sig starkare."
 
Recension:
The Originals har växt till att bli mer populär än serien den baseras på; The Vampire Diaries. Även jag tycker att den är bra, men jag föredrar faktiskt The Vampire Diaries av flera skäl. För det första kan jag relatera mer till karaktärerna och jag tycker personligen att de känns mer realistiska. Originalen ska ju trots allt ha levt i tusentals år men de gör samma dumma misstag som vilken tonåring som helst. En annan anledning till att jag föredrar The Vampire Diaries är också att The Originals fokuserar väldigt mycket på häxor, vilket enligt mig blir enformigt och tjatigt i slutändan.
 
Originalvampyrerna återvänder till New Orleans.
 
The Originals är dock en mycket mognare serie än The Vampire Diaries, vilket passar vissa bättre än andra. Vill du ha high school-drama och kärlekstrianglar, ja då är The Vampire Diaries serien för dig. Men vill du att fokuset läggs på andra håll passar The Originals antagligen dig bättre. Personligen föredrar jag inte det ena framför det andra, utan jag tycker snarare att det är trevligt att de två närliggande serierna har olika inriktningar. Min poäng är bara att The Originals passar de som vill skippa tonårsdramat och istället se en serie som helt och hållet grundas på ett raskrig.

Klaus drömmer om att bli älskad/hatad och vill bli stadens kung.
 
Dock måste jag skriva att jag blev lite trött på The Originals. Serien är otroligt förutsägbar, har många klyschor och är enligt mig upprepande. Tempot - och därmed kvalitén - går lite upp och ner genom säsongen. Vissa avsnitt är riktigt spännande, men många andra har för många "himla-med-ögonen"-stunder.
 
Häxorna är nyckfulla och är villiga att göra allt för att få sin vilja igenom.
 
Seriens skådespelare är dock riktigt starka och passar verkligen i sina roller. Det är inte konstigt att Jospeh Morgan (Immortals), Daniel Gillies (Saving Hope) och Claire Holt (H2O: Just Add Water) fick sin egna tv-serie, för de är verkligen duktiga. De lyckas göra att de mordlystna Original-vampyrerna får tittarens medkänsla och det tar inte lång tid förren man bryr sig om dem. Även många andra av skådespelarna sticker ut ur mängden, bland annat Danielle Campbell (StarStruck) och Phoebe Tonkin (H2O: Just Add Water). Det är också kul att få kopplingar till The Vampire Diaries, ibland genom gästbesök via exempelvis Michael Trevino (The Factory). Dock finns det även de skådespelare i serien som jag har problem med, bland annat Charles Davis (Grey's Anatomy) och Leah Pipes (Her Best Move).
 
Elijah är känd som den nobla vampyren eftersom han aldrig bryter ett löfte.
 
Allt som allt så gillar jag The Originals, men jag föredrar faktiskt The Vampire Diaries. Jag stör mig lite på all häxfokus och för att vara helt ärlig tröttnar jag lite på seriens allvarsamma ton och karaktärer. Serien är småtråkig enligt mig. Dock har The Originals fantastiska skådespelare, ett hållbart koncept och ett mognare stuk, och det räcker för att få mig att vilja se mer.
 

Den Store Gatsby

Fakta:
Den Store Gatsby (org. The Great Gatsby) är en klassiker skriven av F. Scott Fitzgerald år 1925. Boken är 167 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag. Sammanlagt fem filmer har baserats på boken. Så sent som 2013 gjordes den påkostade produktionen med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.
 
Handling:
"Nick Carraway blir vän Gatsby, men snabbt väcks frågor om den nya grannen. Vem är han egentligen och varifrån kommer hans rikedom? Och varför är han så fast besluten att knyta vänskapsband med Nick? Och vad är hans relation egentligen med Daisy?"
 
Recension:
Jag läste  Den Store Gatsby på engelska för ungefär ett år sedan när jag gick på gymnasiet och var väl inte direkt jätteimponerad. Nu fängslades jag av nyöversättningens obeskrivligt vackra omslag och tänkte att jag skulle be boken en ny chans. Men tyvärr är omslaget bokens bästa aspekt.
 
Jag gillar förstås alla bokens metaforer. Den Store Gatsby har ett ovanligt djup och ger en stor möjlighet för läsaren att tolka undangömda meningar. Boken har dessutom ett bra budskap och Fitzgerald använder sig av ett stundtals vackert språk som gör att läsaren lätt kan citera honom efteråt.
 
Dock är språket också gammalt, stramt och tungt, vilket gör att boken blir allmänt jobbig att lsäa. Tempot är dessutom ovanligt långsamt och trots att boken inte ens är på tvåhundra sidor känns den både utdragen och händelselös.
 
Den Store Gatsby är en bok för dem som älskar gamla klassiker, med budskap som vi kan ta del av även i dagens samhälle. Boken får läsaren att begrunda sin egen omgivning och passar därför perfekt till dem som vill ha en tankeställare. Dock passar romanen inte dem som läser för underhållningssyftet. Tempot är alldeles för långsamt för det.
 



Tack, Norstedts

Jag fattar mig väldigt kort idag eftersom min älskade, idiotiska minikatt nyss hade ner mitt Xbox 360 på golvet... från 60 centimeters höjd... vilket gjorde mig aningen... upprörd...
 
I alla fall så fick jag ett paket från Norstedts bokförlag idag.
 
 
Här har vi boven i dramat tillsammans med boken För Dig Fångad skriven av Sylvia Day. Detta är den fjärde delen i Crossfire-serien. Det var väldigt länge sedan jag läste de föregående delarna men jag ser mycket fram emot att fortsätta läsningen. Stort tack till Norstedts!

Alien

Fakta:
Alien är regisserad av Ridley Scott och spelades in 1979. I huvudrollerna får vi se Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Ian Holm, John Hurt, Yaphet Kotto och Harry Dean Stanton. Filmen är 116 minuter lång och rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"Terrorn startar när besättningen på rymdskeppet Nostromo svarar på ett nödsamtal från en avlägsen planet. Där upptäcker de en dödlig livsform som förökar sig inuti mänskliga värdar."
 
Recension:
Jag vet att jag kommer att få många haters nu, men jag begriper faktiskt inte varför Alien är en sådan populär och omtalad film. Jag kan förstå att den var bra på sin tid, men nu har tekniken utvecklats så pass mycket att den omöjligen kan konkurrera med moderna filmer, och nu känns den snarare som en lågbudgetfilm. Alien är helt enkelt föråldrad och inaktuell.
 
Vi får vara med om födseln av en Alien.
 
Jag vet att det inte borde vara så, men tyvärr är det en stor nackdel att filmen är gammal. Effekterna är dåliga, musiken opassande och tekniken primitiv. Det är menat att Alien ska vara obehaglig och spännande men istället faller den platt och blir löjlig. Den är alldeles för långsam, förutsägbar och har också en hel del logiska luckor. Jag stör mig också på att filmens andra halva innehåller mycket blinkande ljus; det tillför ingenting och gav mig bara ont i ögonen.
 
Karaktärerna ger sig upprepande gånger ut på kattjakt på ett skepp hemsökt av en Alien.
 
Jag bryr mig inte särskilt om karaktärerna i filmen. Trots att Weaver (Avatar), Holm (Lord of the Rings) och de andra skådespelarna är duktiga så får de inte mycket att arbeta med. Vi vet ingenting om karaktärerna och de utvecklas inte under filmens gång, vilket gör dem både endimensionella och ointressanta.
 
Stor och stark och full av mod, här finns doft av människoblod.
 
Själva konceptet tycker jag dock är intressant och det är ändå kul att se vad alla har pratat om. Dock är Alien inte en film i min stil och jag tycker att den är tråkig. Jag skulle dock väldigt gärna se en remake i modern tappning.
 

Korpmåne

Fakta:
Korpmåne är en bok skriven av Therese Henriksson. Boken är 328 sidor lång och publiceras av Opal bokförlag.
 
Handling:
"När Seth flyttar in i granngården förändras Sagas liv. Det som tidigare varit viktigt känns betydelselöst. Men något är inte som det ska. Varför försvinner Seth med jämna mellanrum? Och vad vill korpen som dyker upp överrallt? En korp som verkar helt orädd och nästan mänsklig i sitt beteende."
 
Recension:
Tyvärr är Korpmåne inte min typ av bok och jag förstår inte riktigt varför den har fått så många bra omdömen. Henriksson fångade inte upp mitt intresse som läsare vilket ledde till att jag varken brydde mig om karaktärerna eller magin. Henriksson är definitivt ingen dålig författare, men det märks tydligt att detta är hennes debut och hon behöver träna på sin skrivteknik.
 
Det positiva är att språket är lättsamt, men dialogerna känns också framtvingade och jag kände inte ett flyt i texten. Själva läsningen blev dessutom ofta hackig på grund av de alldeles för korta kapitlen. Jag är inte heller särskilt förtjust i grundidén och jag fann konceptet relativt löjligt. Boken känns överdramatiserad, klyschig och allmänt tråkig. 
 
Så nej, Korpmåne är inte en bok jag blev särskilt imponerad av. Jag saknade känsla och djup under läsningens gång och efter ett tag fick jag helt enkelt tvinga mig själv att läsa vidare. Jag upplever boken som en relativ omogen läsning med många brister och trots att Henriksson har stor möjlighet att utvecklas så känner jag för tillfället att jag inte är särskilt sugen på att läsa mer utav henne. För att sätta allt i perspektiv kan jag skriva att jag uppskattade att läsa Försoning (P. C. Cast & Kristin Cast) betydligt mycket mer.
 
 

Tack till NjutaFilms och Lavender Lit!

I samarbete med mina älskade katter Zelda och Lisa presenterar jag nu dagens brevlåda; ett paket från bokförlaget Lavender Lit och ett från filmbolaget NjutaFilms.
 
 
Här uppe visar kattungmön Zelda boken Den ökända historien om Frankie Landau-Banks (org. The disreputable history of Frankie Landau-Banks) skriven av E. Lockhart. Jag avgudar bokens omslag och får en riktigt härlig sommarkänsla av den. Boken handlar om en tjej som får en ny social status när hon blir tillsammans med en kille som är med i ett hemligt sällskap där bara killar är välkomna. Hon vägrar låta sig nedvärderas på grund av sitt kön och smider planer för att visa att hon är smartare än dem. Jag tycker att det låter som en toppenbok och ser mycket fram emot att läsa den. Stort tack till Lavender Lit!
 
 
Och här presenterar storkatten Lisa DVD-filmerna jag fick av NjutaFilms; These Final Hours och The Last Days. Båda är apokalyptiska filmer; något jag gillar. These Final Hours har fått betyget 6,6/10 på IMDB och handlar om en självupptagen man som räddar livet på en ung flicka som letar efter sin far, och The Last Days har fått betyget 6,1/10 och handlar om en mystisk epidemi där människan utvecklar en irrationell rädsla för öppna utrymmen vilket gör att alla låser sig in i byggnader. Både låter toppen, så stort tack till NjutaFilms!

Dum och Dummare 2

Fakta:
Dum och Dummare 2 (org. Dumb and Dumber to) är en film regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly. I huvudrollerna får vi se Jim Carrey, Jeff Daniels, Rob Riggle, Laurie Holden, Rachel Melvin, Bill Murray, Tembi Locke och Steve Tom. Filmen är 109 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 16 mars 2015 av Noble Entertainment.
 
Handling:
"20 år efter den galna roadtrippen till Aspen är Harry i behov av en ny njure. Efter att ha upptäckt att han har en fullvuxen dotter beger han sig ut tillsammans med sin trogne vän Lloyd på ännu ett äventyr för att hitta sitt förlorade barn och donator. Resan går dock inte riktigt som planerat..."
 
Recension:
Dum och Dummare 2 har enligt mig fått mycket oförtjänt negativ kritik; jag tycker att den är grymt bra! Dock rekommenderar jag alla potentiella tittare att skippa trailern till filmen eftersom den spoilar en hel del av det som händer.
 
Lloyd och Harry är tillbaka ute på äventyr och lyckas så klart klanta till allt.
 
Dum och Dummare 2 är faktiskt den första filmen i år som är riktigt underhållande. Det är inte en film som bara fick mig att le, utan jag satt och garvade från början till slut. Karaktärerna Lloyd och Harry är så underbart fåniga och dumma och jag älskar deras idiotiska spratt på varandra. Det blir extra roligt i situationer då de försöker framstå som smarta - men som självklart får motsatt effekt. De är excentriska, spralliga och tokiga, och det är otroligt roande att titta på. Deras förvrängda världssyn är guld värt för tittaren.
 
Vännerna visar att även vuxna kan ha ett inre barn.
 
Filmens skådespelare är storartade. Jim Carrey (Eternal Sunshine of the Spotless Mind) är filmens stora stjärna; hans minspel är fenomenalt och endast hans kroppsspråk kan få mig på fall. Karaktären Lloyd känns som en skräddarsydd roll för honom och han passar som handen i handsken. Även Jeff Daniels (Speed) är otroligt underhållande, och det är kul att få se både Laurie Holden (The Walking Dead) och Rachel Melvin (Days of Our Lives) i filmen.
 
Trögare människor än Lloyd och Harry är omöjligt att hitta.
 
Självklart är filmens humor inte för alla. Den är överdriven, allmänt fånig och har många klyschor, men för mig sitter det mesta som en smäck. Vissa enstaka skämt anser jag gick aningen för långt och vissa andra har jag sett för många gånger tidigare för fortfarande amuseras av. Ett exempel är en scen där Harry rycker ur Lloyds kateter. Men dessa mindre bra scener kompenseras stort av filmens många humoristiska påhitt.
 
Lloyd imponerar stort på Penny.
 
Dum och Dummare 2 är en underhållande och glädjande film, med fantastiska skådespelare och välgjorda karaktärer. Det var länge sedan jag skrattade så mycket som jag gjorde till Dum och Dummare 2, och jag kommer definitivt se den igen.
 

Tack, Rabén&Sjögren

Idag kom en bok från bokförlaget Rabén&Sjögren i brevlådan.
 
 
Boken jag fick är Dockskelettet (org. Doll Bones) skriven av Holly Black, författaren till bland annat Spiderwick-serien. Den har fått betyget 3,73/5,00 på Goodreads och handlar om en levande porslinsdocka som är skapad av benen efter en mördad flicka. Jag tycker att Dockskelettet verkar väldigt intressant och jag ser fram emot att läsa den. Stort tack till Rabén&Sjögren.

Bröllopskaos

Fakta:
Bröllopskaos (org. Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?) är en fransk film regisserad av Philippe de Chauveron. I huvudrollerna får vi se Christian Clavier, Chantal Lauby, Ary Abittan, Medi Sadoun, Frédéric Chau, Noom Diawara, Frédérique Bel, Julie Piaton, Emilie Caen och Elodie Fontan. Filmen är 93 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 16 februari 2015 av Noble Entertainment. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Claude och Marie Verneuil - ett traditionellt och katolskt överklasspar - har fyra döttrar. Även om de alltid försöker via att de är fördomsfria, är de lite besvärade av att deras första dotter gift sig med en muslim, deras andra med en judisk man och deras tredje med en kines. Nu har de höga förhoppningar att yngsta dottern gifter sig med någon från deras kyrka. När hon introducerar sin blivande man möter de en snäll, artistisk och intelligent katolsk man, men han är också svart. En chockvåg drar över Benettonfamiljen, som deras grannar kallar dem, då de har alla färger. Det blir inte lättare när brudgrummens familj reser till Frankrike och bröllopskaoset startar på allvar."
 
Recension:
Bröllopskaos är en film som hade kunnat vara riktigt rolig om den gjorts på rätt sätt. Oftast är det väldigt lustigt att se kulturkrockar, men i Bröllopskaos blir det ofta störande med alla bråk som uppstår och mängden rasistiska skämt. För ja, filmen är egentligen uppbyggd av rasistisk humor.
 
En efter en gifter sig döttrarna med män som inte föräldrarna riktigt accepterar.
 
Karaktärerna kallar varandra för glåpord, skämtar om chokladbollar och föräldrarna blir förtvivlade när de får syn på sin dotters pojkvän. Många av skämten saknar originalitet och narren går ofta för långt. Det är svårt att känna medkänsla för föräldrarna och trots att jag förstår att filmen vill stå upp mot fördomar så blir det lite motsatt effekt.
 
Efter giftemål med en arab, en jude och en kines hoppas föräldrarna på en katolik härnäst.
 
Karaktärerna lär man inte heller känna särskilt väl. Kvinnorna syns inte speciellt mycket i filmen och männen känns platta och stereotypiska. Skådespelarna är dock helt okej. Det är inga man minns långt efteråt men ingen presterar dåligt. De som står ut ur mängden är Frédéric Chau (Lucy) som är lite söt, och vackra Elodie Fontan (Clem).
 
Claude och Marie kan inte riktigt hantera att vara en "benettonfamilj".

Trots de många kränkande kommentarerna så har filmen dock en hel del charm och humor som väger upp det hela. Bröllopskaos är en lättsam film som ändå lyckas underhålla tittaren till en viss gräns. Det gör förstås Bröllopskaos väldigt obalanserad eftersom den växlar mellan att vara osmaklig och trivsam, men som helhet tycker jag att det är en okej film.
 
Drömmen om en katolsk svärson blir sann... problemet är bara att han är svart.
 
Fast den är rasistisk, förutsägbar och ytlig så är Bröllopskaos smått underhållande och har en viss dragningskraft. Skådespelarna är acceptabla och trots sina skröpliga skämt och platta karaktärer så tycker jag att det är en helt okej fransk film att se på.
 

Stad av Aska

Fakta:
Stad av Aska (org. City of Ashes) är den andra delen i The Mortal Instruments-serien av Cassandra Clare. Boken är 491 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen.
 
Handling:
Clary Fray önskar att livet bara kunde återgå till det normala. Men vad är normalt när du är en demondräpande skuggjägare, vars mamma ligger medvetslös i en magipåverkad koma och du plötsligt kan se varulvar, vampyrer och älvor på gatorna? Clary försöker dra sig undan från skuggvärlden för att kunna hänga mer med Simon (är han kanske mer än en vän?), men Jace tänker inte släppa henne så lätt. Och den enda chansen Clary har att hjälpa sin mamma är om hon söker upp Valentine, den ondskefulle skuggjägaren som mördat hennes morföräldrar - och dessutom är hennes pappa?"
 
Recension:
Jag har läst de fem första böckerna i The Mortal Instruments-serien tidigare men eftersom det är flera år sedan så har jag glömt nästan allt som händer. Trots det blev jag riktigt chockad över hur mycket jag gillar den här boken. Det är en tydlig förbättring från Stad av Skuggor, som är relativt klyschig och fånig, och Cassandra Clare imponerar stort.
 
Clare skriver otroligt bra; texten är lättsam och flyter på i en lagom takt. I Stad av Aska får vi också lära känna karaktärerna bättre och det är egentligen inte förren nu jag verkligen fastnar för deras personligheter. De blir intressantare och mer komplexa och jag tycker att deras röster i dialogerna är mer karaktäristiska än tidigare.
 
Stad av Aska har en härlig mix av spänning, humor och romantik och det är otroligt intressant att få fortsätta följa karaktärerna och deras strid mot Valentine. Boken är actionfylld men inte så att det tas till överdrift. Visst kan vissa delar i boken dippa lite men helheten är riktigt bra. Jag ser otroligt mycket fram emot fortsättningen, Stad av Glas, och har dessutom höga förhoppningar på tv-serien Shadowhunters eftersom böckerna sätter en så pass hög ribba.
 
 

Hobbit: Femhäraslaget

Fakta:
Hobbit: Femhäraslaget (org. Battle of the Five Armies) är regisserad av Peter Jackson och i huvudrollerna får vi se bland annat Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage, Aidan Turner, Evangeline Lilly, Orlando Bloom, Cate Blanchett, Hugo Weaving, Benedict Cumberbatch, Luke Evans, Christopher Lee och Lee Pace. Filmen är 138 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 20 april 2015.
 
Handling:
"Thorin Ekensköld och Erebors dvärgar har återkrävt sitt hemlands enorma rikedomar men ställs nu inför följderna av att ha släppt lös den skräckinjagande draken Smaug mot de försvarslösa invånarna i Sjöstaden. Samtidigt har Sauron, Mörkrets herre, skickat fram legioner av orcher som utan förvarning går till attack mot Ensliga berget. Bilbo befinner sig plötsligt mitt i striden där han kämpar för sitt och sina vänners liv när fem väldiga härar går ut i krig. När mörkret tätnar tvingas dvärgarna, alverna och människorna välja - gå samman eller förintas?"
 
Recension:

Jag blev glatt förvånad över Femhäraslaget. Jag avgudar Sagan om Ringen-trilogin och har därför blivit väldigt besviken på de tidigare Hobbit-filmernas mycket sämre kvalité. Femhäraslaget når självfallet inte upp till ursprungstrilogins storslagna värde, men jag måste säga att den är riktigt bra.

 

 Sjöstaden rustar upp för strid, med hjälp av alverna.

 

Femhäraslaget är filmat på ett otroligt professionellt och vackert sätt. Trots att det är fem olika arméer som slåss på samma gång blir filmen förvånande nog inte rörig. Kameran håller koll på alla karaktärerna och actionscenerna är välgjorda och imponerande. Det är otroligt roligt att få återvända till Midgård och som alltid fascineras jag av världen. Midgård har en så pass förtrollande miljö och fängslande karaktärer att jag som tittare blir helt tagen.

 

 Bilbo Baggins måste välja sida; dvärgarna eller människorna?

 

En av de bästa sakerna med Hobbit-filmerna är att vi får återse många kära karaktärer från originaltrilogin, trots att det är som sidkaraktärer. I Femhäraslaget får vi exempelvis se älskvärda karaktärer så som Galadriel, Elrond och Saruman, och självfallet spelas de av samma begåvade skådespelare som i Sagan om Ringen. Cate Blanchett (Blue Jasmine) är sagolik i sin roll och lyckas verkligen göra Galadriel till en beundransvärd och fabulös kvinnlig karaktär. Det syns att Blanchett är en otroligt skicklig skådespelerska med mycket erfarenhet, och hon ger sin styrka till sin karaktär. Även Hugo Weaving (Bangkok Hilton) och Christopher Lee (Charlie and the Chocolate Fabric) är fantastiska som Elrond och Saruman.

 

 Azog och hans orcher närmar sig de Ensliga Bergen.

 

Naturligtvis har Femhäraslaget också fenomenala skådespelare i huvudrollerna; filmen är minst sagt stjärnspäckad. Alla imponerar stort men det är några som står ut ur mängden. Ian McKellen (Da Vinci Koden) är självklar som Mithrandir, Martin Freeman (Fargo) lyckas göra Bilbo både inspirerande, stark och underhållande, Evangeline Lilly (Lost) har lyckats få mig att älska en karaktär som inte ens finns i boken, Orlando Bloom (Pirates of the Caribbean) spelar Legolas helt naturligt och med glans och Lee Pace (Guardians of the Galaxy) är den perfekta Thranduil. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre casting.

 

 Thranduil är villig att ofta sitt folks liv för skatterna i Berget.


Dock finns det förstås också nackdelar med Femhäraslaget. En av de sakerna som ständigt får mig att häpna över Sagan om Ringen-trilogin är att teamet bakom filmerna verkligen brydde sig om miljöerna och karaktärerna; så pass att de lade ner oerhört mycket tid och energi på att skapa dem för hand. I Hobbit-filmerna är dock det mesta gjort med hjälp av CGI och trots att det är grymt vackert att se på så försvinner en del av känslan. Med allting handgjort känns helheten mycket mer imponerande och realistisk. Nu ser allting på något sätt mer slappt och oäkta ut.

 

 Evangeline Lilly lyckas få mig att gilla Tauriel.

 

Trots att jag nu faktiskt börjat gilla Tauriel (som spelas av Evangeline Lilly) så är filmens romanser någonting jag stör mig på. De känns lustiga och framtvingade, och jag kan inte riktigt ta dem på allvar. Det gäller inte bara Tauriel och Kili, utan även relationen mellan Mithrandir och Galadriel. Att ta vänskapen steget längre på det viset gör att deras förhållande känns mer tillgjort.

 

 Bolg är en av orc-ledarna som styr armén mot Berget.

 

Det som gör att jag gillar Femhäraslaget betydligt mycket mer än tidigare Hobbit-delarna är att det känns som att det händer mycket mer. De tidigare filmerna har varit relativt stillsamma och händelselösa, men i Femhäraslaget finns mycket spänning och action. Tempot är förhållandevis väldigt högt och trots att hela Femhäraslaget fokuserar på ett enda krig så blir filmen aldrig tråkig. Själva slaget slutar aningen abrupt och förutsägbart, men som helhet höll hela filmen en hög kvalité.

 

 Kärleken mellan Galadriel och Mithrandir växer sig starkare.


Allt som allt är jag ändå riktigt belåten med Femhäraslaget. Givetvis når ingen av Hobbit-filmerna upp till den höga ribba som Sagan om Ringen-trilogin har satt, men jag är faktiskt nöjd. Hobbit-filmerna har gett oss möjligheten att återvända till Tolkiens fantastiska värld och det är guld värt. Trots att kvalitén svajat i den nya trilogin så är Femhäraslaget en riktigt bra avslutning. Snyggt gjord, talangfulla skådespelare och en fantastiskt uppbyggd värld. Hobbit-filmerna må ha skapat vissa logiska luckor i förhållande till Sagan om Ringen, men jag kan med gott samvete skriva att jag är glad över att ha tagit del av detta äventyr. Hobbit-filmerna är ett bra komplement till ursprungstrilogin och Femhäraslaget är ett enastående slut på en underbar resa.

 


Homeland, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av Homeland får vi se Claire Danes, Mandy Patinkin, Rupert Friend, Nazanin Boniadi och Raza Jaffrey i huvudrollerna. Säsongen är 583 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 22 april 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Carrie övertalar Saul och Quinn att hjälpa henne ta fast en av världens farligaste terrorister när hon tar över som avdelningschef på CIA. Men när hon värvar en ung pakistanier förlorar de kontrollen över insatsen och hon måste vidta extrema åtgärder och riskera allt för att skydda sitt land."
 
Recension:
Jag är geniunt förvånad över hur mycket jag gillar denna säsong av Homeland. Jag har inte varit överförtjust i serien tidigare men satt nu som fastklistrad vid skärmen. Säsong 4 av Homeland är riktigt spännande och traumatisk och jag älskar att den har så många tvister och överraskningar.
 
En terrorist gör Carries och Sauls liv till ett helvete.
 
Jag fastnade betydligt mycket mer för karaktärerna i denna säsong än tidigare. Homeland har en tendens att bli riktigt långsam och då har jag som tittare tappat intresse för både handling och karaktärer, men då denna säsong generellt sätt hade ett högre tempo så ökade även min fascination för karaktärerna. Men visst har säsong 4 några rejäla dippar och vissa avsnitt har ett tempo som är under all kritik. Vid dessa tillfällen satt jag och halvsov och tyvärr påverkar dessa avsnitt helhetskänslan rejält. Som tur var är majoriteten av säsongen av hög kvalité och jag kan utan tvekan skriva att säsong 4 är den bästa hittills. Mitt favoritavsnitt är det tionde, eftersom det är fullt ös och mycket action från början till slut. Hade alla avsnitten varit som det hade betyget definitivt varit högre.
 
Carrie får vara med om flera traumatiska upplevelser.
 
En sak jag beundrar när det kommer till Homeland är hur verklighetstrogen serien är. Homeland är väldigt aktuell i dagens samhälle och lyckas skildra världen på ett realistsikt och skrämmande sätt. Serien är lärorik och på något sätt blir den ännu mer spännande av vetskapen att det som händer i serien inte är så långt ifrån vad som sker i  verkligheten. Inte skadar det heller att skådespelarna är otroligt begåvade. Claire Danes (Romeo & Julia) är fantastisk som Carrie, och lyckas bygga upp en otroligt stark grund för sin karaktär. Hon känns väldigt bekväm i sin roll och lyckas övertyga tittaren om att hon är Carrie. Även Mandy Patinkin (Criminal Minds), Rupert Friend (Stolthet & Fördom), Nazanin Boniadi (The Next Three Days) och Raza Jaffrey (Sex and the City 2) är riktigt duktiga och passar perfekt för sina roller.
 
Vännerna försöker stötta varandra, men i vissa lägen kan det vara svårt.
 
Allt som allt är jag glatt förvånad över denna säsong av Homeland. Den har bra musik, fantastiska skådespelare och en spännande handling med många överraskningar. Visst kan tempot vara lågt ibland, men jämfört med tidigare säsonger är säsong 4 en riktig raket. Homeland säsong 4 är mörk, actionfylld och bjuder på mycket underhållning. Orkar du ta dig igenom de första tre säsongerna så rekommenderar jag denna serie starkt!
  


Månadssammanfattning: April 2015

Som vanligt gör jag en sammanfattning över de recensioner jag publicerat under månaden och jag listar även hyllans tillskott. Det är bara att klicka på bildlänkarna för att komma till recensionerna. Bildlänkarna står i betygsordning och som alltid finns alla mina recensioner att hitta i menyn. Jag har också skrivit ett specialinlägg om mina topp 10 sorgligaste filmer. Det inlägget hittar du här.
 
----------
 
Publicerade bokrecensioner (7 stycken):
 
    
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Publicerade filmrecensioner (15 stycken):
 
    
    
    
 
Publicerade serierecensioner (6 stycken):
 
    
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nytt i bokhyllan (4 stycken):
  • I ljusets makt (R)
  • Enklav (R)
  • Ett land utan folk (R)
  • Ondskan vaknar (R)
Nytt i filmhyllan (10 stycken):
  • Pingvinerna från Madagaskar (R)
  • 24: Redemption
  • Hobbit: Femhäraslaget
  • The Best of Me
  • Taken 3 (R)
  • The Homesman (R)
  • Exodus: Gods and Kings (R)
  • Bröllopskaos (R)
  • Dum och Dummare 2 (R)
  • Alien Anthology
    Alien
    * Aliens
    * Alien 3
    * Alien: Resurrection
Nytt i seriehyllan (13 stycken):
  • Californication säsong 7 (R)
  • 24: Complete Collection
    * 24 säsong 1
    * 24 säsong 2
    * 24 säsong 3
    * 24 säsong 4
    * 24 säsong 5
    * 24 säsong 6
    * 24 säsong 7
    * 24 säsong 8
  • Homeland säsong 4 (R)
  • The Originals säsong 1
  • American Horror Story säsong 1
  • American Horror Story säsong 2

RSS 2.0