Wind River

Regissör: Taylor Sheridan.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare:  Jeremy Renner, Elizabeth Olsen, Julia Jones, Kelsey Asbille, Teo Briones, Graham Greene.
Releasedatum: 21 maj 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En flicka hittas död av viltvårdaren Cory. För att lösa fallet skickar Jane av FBI från Las Vegas. Tillsammans tvingas detta högst omaka par samarbeta i jakten på mördaren.
 
 
 
 
 
 
Wind river hade stor potential. Konceptet är riktigt starkt, skådespelarna duktiga, och fotot är himla snyggt. De vackra landskapsvyerna tar andan ur tittaren och musiken bidrar effektivt till stämningen. Men. Wind river är utdragen. Tempot är väldigt långsamt, och det känns som att det händer alldeles för lite i förhållande till speltiden. Och tyvärr drar det ner helheten. Jag ville verkligen tycka om filmen, men förlorade rätt snabbt intresset. Riktigt synd på en förövrigt bra film.
 
Jane försöker lösa mordgåtan. 
 
Det här blir en kort recension, för jag har ärligt talat inte mer att säga. Om du gillar kriminalare med lite långsammare tempo så lär det här passa dig som handen i handsken. På riktigt, då borde du verkligen se den: för filmen har ett grymt spännande koncept. Men söker du action eller bara rätt allmänt vill att det ska brinna lite i knutarna, är Wind river inte en film för dig. Betyget skildrar således inte nödvändigtvis filmens kvalité, utan enbart huruvida den passade just mig.
 

Rebel Spring

Författare: Morgan Rhodes.
SerieFalling kingdoms #2.
Längd: 401 sidor.
 
Efter en blodig belägring har Auranos besegrats. De tre kungarikena förenas ovilligt under Mytica. Men magin gror fortfarande, och med den kommer en chans att inte bara regera över Mytica, utan hela världen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Rebel spring är en stark efterföljare till Falling kingdoms. Det är en karaktärsdriven bok som verkligen får läsaren att fastna. Morgan Rhodes är en oerhört begåvad författare, som gång på gång trollbinder mig med sitt behagliga språk. Hon har kritiserats för att skriva ”enkelt”, men hennes anspråkslöshet är något som jag uppskattar. Jag är trött på att författare som använder komplicerat språk och stora ord bara för att själva framstå som mer intelligenta, för i mina ögon får det snarare motsatt effekt. Rhodes så kallade ”enkla” språk blir en frisk fläkt. Det är okonstlat, rättfram och vackert.
 
Något annat som jag tycker om är karaktärerna. Det är sällan jag gillar en komplett karaktärsensemble, men här lyckas Rhodes skapa sympati och förståelse för dem alla, trots att de står på helt olika sidor i maktstriden. Som läsare är det svårt att veta vem man ska hejja på, för man vill att alla ska vinna och förlora på samma gång.
 
Jag upplever emellertid inte boken som lika stark som sin föregångare. Kanske beror det på att nyhetens behag är över, men Rebel spring känns mer händelselös och förutsägbar än Falling kingdoms. Jag blir också väldigt frustrerad över hela grejen med kärlek vid första ögonkastet. Flera gånger faller karaktärerna pladask för varandra, vilket känns oförklarligt och abrupt. Det är väldigt synd, för Rebel spring är en roman som hade kunnat klara sig helt utan någon som helst romans. Den värld och handling som Rhodes har byggt upp är tillräckligt stark att stå på egna ben, och det blir snarare att kärleksdramat sänker helheten.
 
Allt som allt utgör Rebel spring en stark fortsättning i en lovande serie. Boken är inte fri från brister, men den fängslade mig från början till slut.
 

Downsizing

Regissör: Alexander Payne.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 2 hr 15 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Christoph Waltz, Hong Chau, Kristen Wiig, Rolf Lassgård, Udo Kier.
Releasedatum: 4 juni 2018.
Distributör: Fox.
 
Som en lösning på planetens överbefolkning har norska forskare uppfunnit ett sätt att krympa människor till en decimeters längd. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul och hans fru Audrey.
 
 
 
 
Jag är besviken på Downsizing. Den var inte alls vad jag förväntat mig. Filmen börjar lovande och har en del roliga stunder, men ju mer tid som passerar desto mer började jag ifrågasätta om det var värt att fortsätta titta.
 
En norsk forskare kommer på lösningen på jordens överbefolkning. 
 
Anledningen till att jag var hajpad över att se Downsizing, var för att jag såg fram emot kulturkrockarna i och med att protagonisterna krymptes i storlek. Till min frustration fanns emellertid inte några kulturkrockar. De krymps, men lever i princip ett helt vanligt liv. De bor i miniatyrhus i miniatyrstäder, och behöver på så sätt inte hamna i konflikt med ”stora” saker. Det är nästan att jag knappt tänkte på att de var små över huvud taget, bortsett från enskilda detaljer här och där.
 
Paul bestämmer sig för att bli liten. 
 
Men trots att detta förstås var till en stor besvikelse, var det inte främsta anledningen till att jag inte tyckte om Downsizing. Det finns främst två orsaker till att jag inte gillade filmen: tempot och strukturen. Filmen är väldigt utdragen, och en stor del av speltiden satt jag uttråkad. Men värst är att den känns oerhört spretig. Efter ungefär en timme ändrar Downsizing stil helt, och det känns nästan som att titta på två helt skilda filmer. Det var personligen inte något som jag uppskattade. Dessutom upplever jag det satiriska budskapet som lite för predikande.
 
Livet som liten är i princip samma som det som stor. 
 
Som helhet var tyvärr Downsizinginte en film i min smak. Jag hade förväntat mig komik och härliga kulturkrockar, men fick istället ett moraliserande drama som drog ut alldeles för mycket på tiden.
 

Love, Simon

Författare: Becky Albertalli.
Originaltitel: Simon vs. the homo sapiens agenda.
SerieCreekwood #1.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han vill inte hamna i strålkastarljuset. Men så råkar någon läsa Simons mejl och hans hemligheter riskerar att avslöjas. Han måste stoppa rykterna eller visa alla vem han är. Helst utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Love, Simon är en perfekt sommarläsning: så där härligt varm, lättsam och upplyftande. Det tog mig ett tag att komma in i romanen, mest på grund av att jag hade svårt att skilja karaktärerna åt i början. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag, och halvvägs igenom hade jag svårt att släppa taget.
 
Protagonisten Simon är hur söt som helst. Han är definitionen av en älskvärd karaktär: godhjärtad, enkel att relatera till och med en underbar känsla för humor. Jag kunde inte undgå att förälska mig i honom. Något annat som jag tycker om med boken är ”mysterieaspekten”, alltså att lista ut vem Blue var. Jag tycker att det hela utvecklades på ett väldigt snyggt sätt och jag kunde inte gissa mig till hans verkliga identitet.
 
Som helhet tyckte jag mycket om Love, Simon. Jag åkte inte direkt på den känslomässiga berg- och dalbana som jag förväntat mig efter alla hyllningar, men jag förstår definitivt hajpen. Love, Simon är väl värd att läsas.
 

Oliver Twist

Regissör: Roman Polanski.
Genre: Drama, familj.
Längd: 2 hr 4 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Barney Clark, Ben Kingsley, Leanne Rowe, Jamie Foreman, Edward Hardwickle, Jeremy Swift.
Releasedatum: 1 november 2006.
 
Oliver Twist rymmer till London efter en hemsk barndom på ett fattighus på landsbygden. Här blir han medlem i ett gäng av gatupojkar. Men när Oliver blir anklagad för ett brott han inte begått, sätts stenen i rullning.
 
 
 
 
 
 
Oliver Twist är en mysig familjefilm, som hade kunnat vara snäppet skarpare. Allt görs egentligen bra – men på något sätt känns det samtidigt som att det finns utrymme för förbättring på alla fronter.
 
Fagin använder gatubarn för att stjäla. 
 
Till exempel skådespelarna. Ben Kingsley är fantastisk, men jag undrar om Barney Clark verkligen var rätt val för huvudrollen. Visst är han söt, men han har inte särskilt mycket inlevelse, vilket gör att hans karaktär upplevs som lite tråkig. När det kommer till handlingen gillar jag själva grundidén, men det hela pågår lite för länge och filmen hade nog mått bra av att klippas ner till en rimligare längd.
 
Sen tycker jag om att Oliver Twist är så pass mörk och brutal som den är. Samtidigt är känns det fånigt och stundtals skrattretande, då det hela framställs på ett tillgjort sätt för att även barn ska kunna se filmen. Det blir helt enkelt lite motstridigt att skildra död och misshandel på ett barnvänligt vis.
 
Oliver blir vän med en grupp gatupojkar. 
 
Som helhet tycker jag definitivt om Oliver Twist, men det är inte en film som jag skulle njuta av att se om och om igen.
 

Nytt i samlingen, #265

 
Med bara sex dagar kvar till min kandidatexamen inom textinriktad informationsdesign, passar jag på att unna mig lite nytt. Den här veckan har jag både köpt nya böcker och filmer, som jag hittat billigt på loppis. Och så kom förstås lite från mina fina samarbeten. 
 
Jag har både köpt "nya" böcker och böcker som jag redan äger, med anledning att jag antingen ville ha dem på ett annat språk eller i ett annat format. De som jag skaffade hem som jag redan har är The coldest girl in coldtown, Hush hush, Crescendo, Silence och Finale.
 
De resterande böckerna som jag köpte var: This song will save your life, Snow like ashes, Catching Jordan, Saving Parker, Bittersweet, Twelve boy summer, Frigid och The final piece. Utöver dessa fick jag också P.S. Jag gillar dig fortfarande av Jenny Han från Lavender lit, och Väldigt bra liv av J.K. Rowling från Wahlströms och Widstrand.
 
På loppis hittade jag också några filmer som jag länge velat ha: Hur många lingon finns det i världen, Rio och Mitt liv som popstjärna. Jag fick också filmerna Insidious: the last key, Downsizing och Wind river från Universal Sony, Paramount respektive Scanbox. ♥

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Författare: Fredrik Backman.
Serie: Fristående.
Längd: 86 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han sätta här på bänken med Noah. men minnena blir allt svårare att fånga, och Noah är nu tvungen att lära sig göra det svåraste av allt: ta farväl.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en fin berättelse. Tankeväckande, något som stannar kvar länge – som till och med är lite skrämmande. Det är en novell som berör, och som får läsaren att fungera över livet. Mest tilltalar den fina relationen mellan Noah och hans farfar: trots få sidor förmedlar deras förhållande en fantastisk värme.
 
Novellen är emellertid lite för metaforisk i min smak – och det säger en hel del, för jag älskar metaforer! Men här blir det lite luddigt: jag kunde inte alltid avgöra vad som var verkligt, och eftersom en stor del av berättelsen utspelar sig i den gamla mannens huvud kände jag mig lite distanserad från det som hände. Det blev liksom avlägset.
 
Som helhet är Och varje morgon blir vägen hem längre och längre helt okej, men precis som med Backmans andra novell, Ditt livs affär, kunde jag inte riktigt ta till mig berättelsen.
 

Panic Room

Regissör: David Fincher.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Jodie Foster, Kristen Stewart, Forest Whitaker, Dwight Yoakam, Jared Leto, Patrick Bauchau.
Inspelningsår: 2002.
 
Meg och hennes dotter har just flyttat in i ett stort hus i Manhattan, som tidigare tillhört en miljonär som lät installera ett panikrum för att skydda sin förmögenhet. En kväll när de gått och lagt sig kommer tre män med avsikt att leta efter en väska full med pengar. Men de vet inte att huset nu är bebott.
 
 
 
 
Panic room frustrerar mig verkligen. Det är en film med oerhört många brister, men som i grund och botten ändå är bra. Skådespelarna är begåvade och spänningen håller mig som tittare fängslad rakt igenom. Därför skapas en inre strid: å ena sidan kunde jag inte slita mig från skärmen, men samtidigt irriterades jag enormt över det ogenomtänkta manuset.
 
Meg och hennes dotter gömmer sig i panikrummet när de får inbrott. 
 
Panic room är nämligen rätt dum. Den ger nästan ingen bakgrundsinformation till det som händer, och inbrottstjuvarna känns ungefär lika seriösa som de i Ensam hemma. Därtill gör den begränsade miljön att thrillern upplevs som lite enformig, och de stereotypiska karaktärerna fick mig att sucka djupt gång på gång. Men värst av allt är de logiska luckorna. Manuset har fler hål än schweizerost, och alla irrationella händelser sänker trovärdigheten enormt och gör att filmen känns billig.
 
Inbrottet blir snart en kamp på liv och död. 
 
Trots att Panic room sätter krokben för sig själv kan jag inte undgå att tycka om filmen. Den är spännande, trots att min hjärna skriker att det som sker omöjligen skulle kunna hända i verkligheten. Därför rekommenderar jag Panic room till dig som har lätt att förbise förutsägbara sammanträffanden och ologiska vändningar.
 

Orphan Black, säsong 2

Längd: 6 hr 45 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Thriller, drama, scifi.
Skådespelare: Tatiana Maslany, Dylan Bruce, Jordan Gavaris, Maria Doyle Kennedy, Kevin Hanchard.
Releasedatum: 4 maj 2015.
 
Sarah och hennes klonsystrar kämpar med att hålla sin värld hemlig och samtidigt skydde dem de älskar. Men ingen är att lita på.
 
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av Orphan black är bra. Spännande, välgjord och med briljanta skådespelarinsatser. Speciellt från Tatiana Maslany. Humorn är fantastisk och actionen blir stundtals riktigt intensiv. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken.
 
Sarah Manning kan bara förlita sig på sin adoptivbror. 
 
Den andra säsongen når nämligen inte upp till de höga förväntningarna efter föregångaren. Den är mer osammanhängande och rörig, och inte fullt lika händelserik. Som resultat förlorade jag ibland intresse för serien, vilket är tråkigt då jag verkligen hade hoppats på en ny favorit.
 
Några av klonerna är vänner, andra fiender. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Orphan black bra, med några riktigt starka stunder. Men jag hade hoppats på mer.
 

Back to the future

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Science fiction, komedi.
Längd: 1 hr 41 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover, Thomas F. Wilson.
Inspelningsår: 1985.
 
Marty är en typisk tonåring från 1980-talet, som av en slump skickas till 1955 i en tidsmaskin uppfunnen av den galne vetenskapsmannen Emmett. Han blir tvungen att se till att hans då tonåriga föräldrar träffas och blir förälskade i varandra, så att han kan återvända till framtiden.
 
 
 
 
 
De flesta har antagligen redan sett Back to the future-filmerna vad det här laget. Det är trots allt en mycket omtalad trilogi, som jag av någon anledning helt enkelt inte har tagit mig an förrän nu. Men på sistone har jag försökt beta igenom lite äldre, populära filmer och serier för att ”förstå snacket” som går. 
 
Doc har byggt en tidsmaskin. 
 
Jag förstår varför Back to the future är en klassiker. Det är en bra film. Underhållande, charmig, till gränsen på fånig. Jag gillar den lättsamma stämningen och tycker om kulturkrockarna som uppstår när Marty reser i tiden. Filmen har också många troper och logiska luckor, men det är något som bidrar till charmen snarare än stör. 
 
Arbetet går inte riktigt som planerat. 
 
Jag tycker inte att Back to the futurevar exceptionell på något sätt, så lite överskattad måste jag säga att den är. Men det är en underhållande och bra film: varken mer eller mindre.
 

Happy food

Författare: Niklas Ekstedt, Henrik Ennart.
Serie: Fristående.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
I denna bok guidas läsaren genom den senaste medicinska forskningen. Där andra böcker slutar i tarmen, börjar denna eftersom där finns fler nervceller än någon annanstans utanför hjärnan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Happy food är en faktabaserad kokbok som passar alla matnördar. Innehållet går inte särskilt mycket in på djupet, men bidrar ändå med intressant information som kompletterar det i exempelvis Food pharmacy-böckerna. Det är en enkel och inspirerande läsning, helt enkelt.
 
Jag provade några recept från boken. Rätterna blev helt okej, men är inget som jag kommer att använda mig av till vardags; ingen superb smakupplevelse. Sen hade jag personligen lite svårt för kombinationen av de gröna och lila färgerna i boken, som skär mot varandra. Men det är en petitess. Det är ju ändå för innehållet man läser.
 
Som helhet tycker jag att Happy food är helt okej. Jag hade gärna velat se ett lite mindre ytligt tillvägagångssätt, men jag lärde mig nya saker och inspirerades till en sundare livsstil: vilket är vad boken ämnar göra. Så recommend recommend.
 

Pretty in pink

Regissör: Howard Deutch.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Molly Ringwald, Harry Dean Stanton, Jon Cryer, Annie Pots, James Spader, Andrew McCarthy.
Inspelningsår: 1986.
 
"Hon är en high school-tjej från fel stadsdel. Han är den rike snyggingen som bjuder henne på balen. Men när deras romans växer hotas den av grupptryckets plågsamma verklighet."
 
 
 
 
 
 
Jag känner mer rätt neutralt inställd till Pretty in pink. Jag ställer mig inte till dem som anser att filmen är ett mästerverk, men tycker inte heller att den är dålig. Den mest är.
 
Andie drömmer om det perfekta livet. 
 
Det jag tycker om är den mysiga stämningen. Det är en klassisk 80-talsfilm, vilket ger en väldigt tilltalande atmosfär. Det är dessutom roligt att se de numera välkända skådespelarna i sina unga år. Exempelvis syns både Jon Cryer från Two and a half men och James Spader från The Blacklist i rollerna.
 
Det jag tycker mindre om är att filmen inte har mycket till handling. Den är dessutom klyschig, och bjuder egentligen inte på något som vi inte har sett förut. Jag tycker också att konceptet är lite överdrivet. Det pratas hela tiden om att huvudpersonen Andie är fattig och att paret möter grupptryck, men det är inget som man märker i filmen. Andie har både hus, bil och husdjur och det så kallade ”grupptrycket” handlar egentligen bara om två personer som inte stöttar relationen. Jag tycker alltså att det var mycket liv kring ingenting.
 
Duckie har varit förälskad i Andie länge. 
 
Som helhet är Pretty in pink okej. En småmysig film, som inte gör särskilt stort intryck. 
 

Kärlek, hat och andra filter

Författare: Samira Ahmed.
OriginaltitelLove, hate and other filters.
Serie: Fristående.
Längd: 290 sidor.
Bokförlag: Lavender lit.
 
Det känns som att Maya lever i två världar. Hon är kluven mellan att följa sina föräldrars önskningar och att följa sin egen dröm. När en terrorattack drabbar staden visar det sig att den misstänkte delar efternamn med hennes familj. Människorna i deras närhet blir fyllda av fruktan och hat, och Mayas liv förändras till oigenkännlighet.
 
 
 
 
 
 
 
Kärlek, hat och andra filter är en fin må bra-roman. Det är en vackert skriven bok som värmde mitt hjärta och som är så där härligt gullig, men som försöker och misslyckas att vara mer än så. 
 
Det är som att något saknas i boken. Romanen ämnar vara representativ för islam genom att ha en muslimsk protagonist, men som läsare får vi inte ta del av hennes religion särskilt mycket. Huvudpersonen Maya bär inte hijab, hon ber inte och hon verkar inte bry sig om att hon inte får dejta. Om det inte vore för att det står utskrivet att hon är muslim, så skulle jag knappt ha noterat det. Istället ligger bokens fokus på romansen mellan Maya och Phil, vilket blir fluffigt och sött, men inte mycket mer. Maya är emellertid lätt att tycka om: hon har en behaglig berättarröst och framstår som en charmig individ. 
 
Som helhet är Kärlek, hat och andra filter en riktigt härlig, romantisk ungdomsbok. Romanen fungerar emellertid lite sämre om syftet ämnar vara att representera den islamska religionen och skildra hur destruktiv rasism är. De aspekterna hamnar nämligen i bakgrunden för kärleksdramat.
 

Nytt i samlingen, #264

 
Den här veckan har inte några nya filmer eller tv-serier tillkommit hyllan, men desto fler böcker. Det blev en blandad kompott av recex, loppisfynd och vanliga butiksköp.
 
Låt oss börja med recexen. Sommar på den lilla ön i havet av Jenny Colgan kom från Massolit, Blodröd måne av Cassie Beasley från Rabén&Sjögren, Livet i en skokartongav Liv Marie Weberg från VoxbyOpal, Fejkav E. Lockhart från Lavenderlit och Demonviskarenav Lovisa Wistrand från Whip Media. Alla dessa verkar jättebra, men mest ser jag nog fram emot Fejk och Demonviskaren.
 
Böckerna som jag köpte från vanlig butik var i sin tur Circe av Madeline Miller, The queen's rising av Rebecca Ross och To kill a kingdom av Alexandra Christo. Resterande böcker är loppisfynd, som jag betalade 7–17 kr styck för. Vilket kap, eller hur? 
 
Böckerna från loppisen är: The rose and the dagger av Renée Ahdieh, Nowhere but here av Katie McGarry, Anna dressed in blood och Girl of nightmares av Kendare Blake, The murder complex av Lindsey Cummings, Altered och Erased av Jennifer Hush, School spirits av Rachel Hawkins, Beautiful creatures och Beautiful darkness samt Beautiful chaos av Margaret Stohl och Kami Garcia, The statistical probability of love at first sight och This is what happy looks like av Jennifer Smith, Proxy av Alex London och Queens of geek av Jen Wilde. Wow. That was a mouthful. Några av dessa äger jag redan, men jag ville passa på att uppgradera formaten till inbundet när priset ändå var så pass billigt. 

Gordon & Paddy

Regissör: Linda Hambäck.
Genre: Tecknat, familj.
Längd: 1 hr 2 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Stellan Skarsgård, Melinda Kinnaman, Felix Herngren, Tova Magnusson, Tove Sacklén.
Releasedatum: 23 april 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En nöttjuv härjar i skogen. Kommissarie Gordon måste fånga tjuven. Sorgligt nog är han den enda polisen i hela distriktet och tvingas stå ensam i snön och vakta hålet där nötterna stulits. Han som egentligen är bäst på att lyssna, tänka och stämpla. Om han bara hade en assistent. Då skulle de tillsammans kunna lösa fallet.
 
 
 
Jag har dragit mig för att se Gordon & Paddy. Baserat på intrycket som jag fick av omslaget, förväntade jag mig en tråkig deckarhistoria för småbarn. Men filmen visade sig vara förvånansvärt bra. Faktum är att jag tyckte om den väldigt mycket.
 
Polischef Gordon försöker hitta skogens nöttjuv. 
 
För det första är filmen snyggt tecknad: lite gammeldags handritad, vilket jag föredrar framför moderna animeringar. Sen tycker jag också mycket om den harmoniska stämningen. Gordon & Paddy är en lugn film, som tar tid på sig utan att bli långdragen eller tråkig. Den vågar inkludera andningspauser och skyndar inte från scen till scen. Dessutom är rösterna oerhört behagliga, något som jag välkomnar med öppna armar efter att ha sett otaliga animerade filmer som är obehagligt skrikiga.
 
Själva handlingen är enkel och har ett fint budskap, som blir tankeväckande även för vuxna tittare. Karaktärerna är därtill riktigt söta, och filmen har några småroliga repliker som fick mig att le stort. Det enda jag egentligen störde mig på gällande Gordon & Paddy var att mysteriet löstes väldigt tidigt och plötsligt, men bortsett från det tyckte jag förvånansvärt mycket om filmen.
 
Hemlösa Paddy börjar arbeta som Gordons assistent. 
 
Som helhet är Gordon & Paddyen behaglig film, egentligen ämnad för de allra minsta, men som även jag som vuxen genuint njöt av.
 

Between shades of grey

Författare: Ruta Sepetys.
Svensk titel: Strimmor av hopp.
Serie: Fristående.
Längd: 338 sidor.
 
Det är 1941 och femtonåriga Lina finns på Stalins experimentlista. Deporterad till ett fångläger i Sibirien, kämpar hon för sitt liv. Det är bara tack vare hennes styrka och hopp som Lina klarar att hålla sig uppe. Men är kärlek tillräckligt för att hålla någon vid liv?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Between shades of grey är en vackert skriven roman. Handlingen är gripande, och känns ärligt berättad. Det är en läsning som berör, samtidigt som boken är fylld med en oväntad glädje. Relationerna mellan karaktärerna är fantastiska, och värmen mellan dem lyser genom sidorna. Därtill tycker jag mycket om de korta kapitlen, som skapar ett riktigt fint flyt på texten och underlättar att hitta naturliga pauser i läsningen.
 
Det här är en tankeväckande roman om Andra världskriget. Böcker om Förintelsen är vanligt förekommande, men Sepetys skildrar en sida av det hela som jag inte tagit del av tidigare. Jag upplevde emellertid att Between shades of grey var lite platt emellanåt, och det kändes som att boken saknade klimax. Därtill var inte slutet realistiskt. Det kom lite abrupt, och kändes mest som att författaren kom på att berättelsen behövde avslutas.
 
Som helhet är Between shades of grey bra. Inte ett mästerverk, men en tankeväckande och berörande läsning som skildrar en ny sida av Andra världskriget.
 

Ghost whisperer, säsong 1

Längd: 15 hr 22 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, fantasy.
Skådespelare: Jennifer Love Hewitt, David Conrad, Aisha Tyler, Christine Baranski.
Releasedatum: 16 maj 2007.
 
Melinda befinner sig i två olika världar, med en fot bland de döda och en bland de levande. Hennes gåva gör att hon blir tvungen att ta sig an rollen som medlare mellan osaliga andar och deras anhöriga.
 
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Ghost whisperer är trevlig, men tradig. Jag skulle inte kalla den dålig, men jag engageras så pass lite att jag inte heller vill benämna den som bra. Konceptet känns inte särskilt originellt, och fast skådespelarna gör helt okej ifrån sig sticker deras insatser inte ut.
 
Melinda hjälper döda att "gå in i ljuset". 
 
Det som jag stör mig mest på med Ghost whispererär emellertid enformigheten. Det hade kunnat vara en jätteintressant serie om den fokuserat mer på Melindas liv, och haft spökgrejorna på sidan om. Nu blir det istället lik typiska kriminalserier: där ett nytt ”spökfall” behöver lösas i varje avsnitt, vilket blir repetitivt i längden. Det gör också att det känns som att serien inte rör sig framåt, eftersom man lätt kan hoppa över en handfull avsnitt utan att missa något viktigt.
 
Som helhet är den första säsongen av Ghost whisperer rätt medioker. Helt okej att slötitta på, men inget som gör mig särskilt exalterad över fortsättningen.
 

The greatest showman

Regissör: Michael Gracey.
Genre: Musikal, drama.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Hugh Jackman, Michelle Williams, Zac Efron, Zendaya, Rebecca Ferguson, Keala Settle.
Releasedatum: 14 maj 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
P. T. Barnum var en visionär som från ingenting lyckades skapa en spektakulär cirkus som fängslade miljontals människor runt om i hela världen.
 
 
 
 
 
 
The greatest showman är en fantastisk musikal. Och det kommer från någon som vanligtvis inte tycker om musikaler. Filmer som La la land och Le miserablés har hyllats men inte varit i min smak, men The greatest showman berörde mig djupt inpå själen. Det är ett oerhört vackert drama: fyllt med glädje, värme och galet bra musik.
 
Barnum öppnar en ovanlig cirkus. 
 
Låtarna i The greatest showmanär kraftfulla och känslofyllda; så pass att de berörde mig till tårar. Musiken har dessutom riktigt svängig och det är svårt att inte ryckas med och sitta och halvdansa i soffan. Vidare är filmens skådespelare riktigt bra, och Hugh Jackman strålar i huvudrollen. Han kan verkligen göra alla typer av roller, och övertygar minst lika mycket som cirkusdirektören Barnum som Wolverine i X-men.
 
De som arbetar på cirkusen blir inte behandlade väl av utomstående. 
 
Det finns dock sådant med The greatest showman som jag inte kan undgå att vara lite kritisk mot. Till exempel går lite av handlingen, budskapet karaktärernas komplexitet förlorad på grund av att musikalnumren tar så stor plats. Det är många karaktärer att hålla koll på, och det känns inte riktigt som att vi får lära känna dem ordentligt. De hamnar lite i skymundan, för att större fokus ligger på musiken. Men som sagt: låtarna och konceptet som helhet gör så pass starkt intryck att det egentligen är en petitess.
 
Med fru och barn försöker Barnum hitta sin plats i livet. 
 
Som helhet är The greatest showman en riktigt bra musikal, med underbart soundtrack, tankeväckande koncept och begåvade skådespelare. Rekommenderas varmt!
 

Crocodile Dundee in Los Angeles

Regissör: Simon Wincer.
Genre: Komedi, äventyr.
Längd: 1 hr 31 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Paul Hogan, Linda Kozlowski, Jere Burns.
Inspelningsår: 2001.
 
"Mick åker till Los Angeles. Sue har fått ett uppdrag på sin pappas tidning efter att den förra byråchefen mördats under mystiska omständigheter. Dessutom tycker Mick att det är dags för deras son att få uppleva världen utanför det lilla australiska samhället Walkabout Creek."
 
 
 
 
 
 
Av någon anledning har Crocodile Dundee-trilogin dåligt rykte, och just Crocodile Dundee in Los Angeles sägs vara den sämsta. Men helt ärligt förstår jag inte alls kritiken som filmerna har fått. Jag tycker att de är störtsköna! Crocodile Dundee in Los Angeles är en supercharmig avslutning på en mycket underhållande filmtrilogi, och jag kände mig mycket belåten med upplevelsen.
 
Mick lämnar Australiens skogar och beger sig till Los Angeles. 
 
Jag är en person som älskar att se kulturkrockar och missförstånd på film. Av någon anledning är det något som jag finner väldigt underhållande. Därför tyckte jag mycket om Crocodile Dundee in Los Angeles. Filmen har inte lika mycket drama som tidigare delar, men det var inget som jag störde mig på. Den fick mig att skratta och det är allt jag kräver.
 
Det enda som jag reagerar på är att Crocodile Dundee in Los Angeles följer samma upplägg som tidigare filmer. Den bidrar inte direkt med något nytt utan kör på det som fungerat i det förflutna. Men det är lite det som är grejen: det fungerar, och trots att det blir lite upprepande så kan jag inte undgå att underhållas.
 
Sonen Mikey följer så klart med på resan. 
 
Som helhet är Crocodile Dundee in Los Angeles en lättsam må bra-film som passar tittare som inte är alltför kritiska av sig.
 

Jorvik kallar

Författare: Helena Dahlgren.
Serie: Ödesryttarna #1.
Längd: 227 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Efter sin mammas död har Lisa inte ridit. Ändå är det inte länge efter flytten till ön Jorvik som hon dras till stallet. Speciellt en häst: Starshine. Hennes hästkärlek pånyttföds samtidigt som hon dras in i ett maktkrig mellan onda och goda krafter som vill styra Jorvik.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jorvik kallar var tyvärr inte en roman som föll mig i smaken. Jag spelade alla StarShine-spelen när jag var liten, och var smått beroende av allt som hade med Jorvik att göra. Det säger då sig själv att jag verkligen tycker om konceptet, och jag gillar idén med att göra en adaption av berättelsen i bokform.
 
Dessvärre fungerade det hela inte för mig. Jag fastnade inte för språket, och när man läser alltsammans svart på vitt i bokform kändes det för barnsligt och ytligt för mig som är 22 år gammal. Berättelsen har för många sammanträffanden och klyschor, och jag kunde inte undgå att störa mig på avsaknaden av komplexitet. 
 
Jag är säker på att Jorvik kallar är jättespännande för läsare som tillhör den avsedda målgruppen, men för gamlingar som mig själv upplever jag att den inte hade mycket att erbjuda.
 

Nytt i samlingen, #263

 
Den här veckans haul är liten men efterlängtad. Jag bytte till mig This savage song av Victoria Schwab, och fick Love, Simon (org. Simon vs. the homo sapiens agenda) av Becky Albertalli från Rabén&Sjögren. Jag är riktigt taggad över Love, Simon. Jag har bara läst positiva omdömen om boken, och trailern till filmen som den baserar ser fantastisk ut! Jag planerar att läsa den inom kort. 

The Originals, säsong 2

Längd: 15 hr 27 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, äventyr, drama.
Skådespelare: Joseph Morgan, Daniel Gillies, Phoebe Tonkin, Charles Michael Davis, Yusuf Gatewood.
Releasedatum: 21 september 2015.
 
Varulvar härskar över kvarteret i New Orleans för första gången på århundranden. Lederan Klaus, plågade Elijah och vargmodern Hayley jagar oheliga allianser, bygger arméer och försöker återta makten över kvarteret och göra det säkert för ett litet flickebarn.
 
 
 
 
 
Många tycker attThe originals är starkare än The vampire diaries. Jag har emellertid riktigt svårt för serien. Jag har lite svårt att sätta fingret på varför, men huvudanledningen är att den helt enkelt aldrig fångat upp intresset.
 
Elijah tas tillfånga av sin mamma. 
 
Jag har ännu inte fastnat för karaktärerna, och handlingen är ärligt talat rätt tråkig. Avsnitten känns utdragna på grund av en massa utfyllnad, och det som händer känns inte särskilt nytänkande. Serien förvånar mig aldrig, och trots att jag verkligen ville tycka om den andra säsongen slutade det ofta med att jag i princip satt och väntade på att den skulle ta slut.
 
Nina Dobrev gästar i ett av avsnitten som Tatia. 
 
Jag har egentligen inte någon vilja att se fortsättningen av The originals. Det är helt enkelt inte min typ av serie. Nu har jag dock – i brist på utvilade hjärnceller – skaffat hem två säsonger till, så jag verkar ha en rolig tid framför mig. Eller inte.
 

Den lilla bokhandeln runt hörnet

Författare: Jenny Colgan.
OriginaltitelLittle shop of happy ever after.
Serie: Fristående.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Massolit.
 
Som bibliotekarie får Nina göra det hon gillar mest: matcha rätt bok med rätt person. Men när hennes bibliotek tvungas stänga står hon plötsligt utan jobb. Så hittar hon en annons om en skåpbil och får en idé: hon ska starta en egen bokhandel, på hjul!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den lilla bokhandeln runt hörnet är en mysig, småcharmig och om något överskattad roman. Missförstå mig inte, jag tycker att det är en bra bok. Språket är behagligt och läsningen kändes allmänt avkopplande: passande för alla som söker en lättsam feelgood-bok. Men efter allt som jag har hört om den, kan jag inte undgå att känna mig lite besviken.
 
Det är nämligen en rätt så typisk chick-lit, som håller sig inom ramarna och inte bjuder på något utöver det vanliga. Handlingen är förutsägbar och fylld med troper, och som helhet känns romanen rätt ytlig. Den fick mig inte att kännaoch karaktärerna kändes inte tillräckligt komplexa för att jag skulle fastna ordentligt. Det känns lite som en dussinbok.
 
Allt som allt är Den lilla bokhandeln runt hörnet helt okej. Jag skulle till och med kunna påstå att den är bra. Men det är en sån där bok där man får precis vad man väntar sig, och efter hajp kring den hade jag hoppats på mer.
 

A ghost story

Regissör: David Lowery.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Casey Affleck, Rooney Mara.
Releasedatum: 23 april 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Ett ungt par upptäcker att evig kärlek och verkligt starka band kan övervinna döden.
 
 
 
 
 
 
 
 
På fodralets baksida beskrivs filmen som ”en surrealistisk och unik berättelse”. Jag kan intyga att det stämmer, men dessvärre inte på ett positivt sätt. 
 
Det visar sig att det finns liv efter döden. 
 
A ghost story fångade aldrig upp mitt intresse. Det är en av de långsammaste filmerna som jag har sett. Trots att jag snabbspolade stod det bokstavligen still. För att ge en tydlig bild över det hela kan jag berätta att nästan hela filmen hade kunnat klippas bort utan att det påverkat något. Exempelvis spenderar vi en hel minut med att stirra på ett tomt rum, över två minuter med att stirra på fasaden av ett hus och hela fem minuter med att titta på när huvudpersonen äter paj. Behöver jag ens påpeka att det är mer underhållande att se färg torka?
 
Efter att ha omkommit i en bilolycka går C runt i ett lakan. 
 
För att vara helt ärlig orkade jag inte se klart A ghost story. Skådespelarna saknar kemi och tempot är ofattbart långsamt. Filmen är helt enkelt extremt tråkig: full av ingenting.
 

Tjuren Ferdinand

Regissör: Carlos Saldanha.
Genre: Drama, komedi, familj.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: John Cena, Kate McKinnon, Bobby Cannavale, Anthony Anderson, David Tennant.
Releasedatum: 7 maj 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
När Ferdinand en dag misstas för att vara farlig blir han bortförd för att delta vid tjurfäktingar. Fast besluten att återvända hem samlar han ett udda gäng för ett äventyr som visar att man aldrig ska döma en tjur efter hornen.
 
 
 
 
 
Jag hade inte särskilt höga förväntningar på Tjuren Ferdinand, men det visade sig vara en riktigt söt familjefilm. Det är en hjärtevärmande och förvånansvärt rolig dramakomedi med fint budskap, som passar såväl stora som små. Handlingen känns igen från julafton, men följer inte den ursprungliga berättelsen alltför plikttroget: vilket jag tycker om. Berättelsen har mer mörker, men bjuder också fler skratt.
 
Som ung blir Ferdinand mobbad av de andra kalvarna. 
 
Karaktärerna är stereotypiska men ändå väldig charmiga. Ferdinand är lätt att tycka om, och jag kan tänka mig att tittare i alla åldrar inspireras av hans personlighet. Han bryr sig om sina ”meddjur”, och vågar stå upp för sig själv och andra. Favoriten är emellertid den skruvade geten Lupe, som hade en förmåga att få oss i soffan att fnissa gång på gång.
 
Ferdinand hittar äntligen en plats där han hör hemma: under korkeken. 
 
Filmen är emellertid något för lång, och en del scener känns så pass krystade att skaparna hade kunnat ta bort dem helt. Exempel på en sådan scen är tjurarna tävlar mot hästarna i hagen bredvid om vilka som är de bästa dansarna. Det kändes relativt malplacerat i förhållande till resten av filmen. Tjuren Ferdinand innehåller också troper, klyschor och logiska luckor som jag gärna hade varit utan, men det är lite vad man kan förvänta sig från den här typen av film.
 
Efter ett missförstånd skickas Ferdinand till en gård för kamptjurar. 
 
Som helhet tycker jag mycket om Tjuren Ferdinand. Det är kanske inte en ny klassiker, men jag kan definitivt tänka mig att se filmen igen.
 

Nytt i samlingen, #262

 
Om mindre än en månad har jag tagit examen! Det är knappt jag kan tro det: hela situationen känns så overklig. Att äntligen få slippa högskolan... det är knappt jag vågar tänka tanken. Men jag har en känsla av att den här sommaren kommer att bli den bästa på länge. Jag hoppas att detsamma gäller för er. 
 
Den här veckan har samlingen fått en liten utökning. Jag köpte boxarna med Back to the future- och Indiana Jones-filmerna från CDON:s green friday-rea. Sen kom några recensionsexemplar. Bonnier Carlsen skickade Ödesryttarnna: Jorvik kallar, som jag ser fram emot trots att den egentligen är för barn. Jag älskade Star stable-spelen när jag var liten så jag gissar att läsningen av boken som baseras på dem kommer att bli härligt nostalgiskt. Sen kom också McFackers, som manusförfattaren och filmproducenten Gustaf Skördeman skickade till mig.
 
Sist men inte minst kom The greatest showman från Fox. Jag såg filmen här om dagen, och recensionen lär dyka upp inom kort. Spoiler: den är fantastisk. Om du gillar musikaler, se den omedelbart. Du kan dessutom vinna den på DVD eller bluray i min tävling. Klicka här om du vill delta. 

Tävling – The greatest showman

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av filmen The greatest showman. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.
 
The greatest showman handlar om en man som skapar en spektakulär cirkus. I huvudrollerna syns bland annat Hugh Jackman, Keala Settle, Michelle Williams, Zac Efron och Rebecca Ferguson. Filmen släpps 14 maj 2018.
 
 
För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: har du upplevt något spektakulärt?
2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 14 maj. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
 
Vinnarna är: Sanna, Fanny och Pernilla.
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med telefonnummer och fullständig adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Children of blood and bone: Solstenen

Författare: Tomi Adeyemi.
OriginaltitelChildren of blood and bone.
SerieLegacy of Orïsha #1.
Längd: 526 sidor.
Bokförlag: Lavender lit.
 
Zélie minns när Orïsha sjöd av magi. Men kungen utplånade folket som kunde kontrollera den, och tog ifrån Zélie både hennes mamma och hopp. Men nu kan hon slå tillbaka. Tillsammans med sin bror och prinsessan Amari ger hon sig ut för att återföra magin till Orïsha.
 
 
 
 
 
 
 
Det är inte troligt att ni har har undgått hajpen kring Children of blood and bone: Solstenen. Boken har i princip synts överallt på sociala medier, och fått stående ovationer från förhandsläsarna. Ofta är det något som får varningsklockorna att ringa hos mig: sällan är en bok så bra att näst intill ingen kommer med kritik. Det är snarare ett tecken på att boken är överskattad. Men i det här fallet ställer jag mig bakom alla som hyllat Children of blood and bone: Solstenen. Jag kan inte mycket mer än att säga: wow – vilken debut!
 
Children of blood and bone: Solstenen berättas ur tre olika karaktärers synvinklar: Zélie, Amara och Inan. Trots att karaktärernas berättelser är tätt anslutna, går var och en av dem på individuella, utvecklande resor genom boken, och det är oerhört spännande att läsa om dem alla tre. Det är sällsynt att jag fastnar för alla karaktärer i en bok, men här kunde jag inte undgå att förälska mig totalt. De är perfekta på så sätt att de har brister. De har rädslor och svagheter, men det är just det som gör dem mänskliga och trovärdiga. Den komplexiteten gör också boken oförutsägbar, då det ibland är svårt att avgöra var karaktärernas lojalitet verkligen ligger.
 
När jag började läsa boken hade jag lite svårt att komma in i berättelsen. Fantasyromaner introducerar alltid en helt ny värld för läsaren, men här behövde vi även lära känna ett helt nytt språk med annorlunda namn och termer. Det gjorde läsningen lite hackig först. Men det tog inte lång tid innan jag var helt uppslukad. De korta kapitlen gör tillsammans med Adeyemis livfulla språk att boken blir väldigt lätt att ta till sig. Trots bokens skräckinjagande storlek flög sidorna förbi. Det är något med läsningen som är nästintill magiskt: samhället, magisystemet, handlingen… allt är så välutvecklat att beroendet växte sig starkare hela tiden.
 
Children of blood and bone: Solstenen är årets hittills bästa bok. Det finns ingen tvekan om det. Jag satt med hjärtat i halsgropen nästan hela tiden, och var nära till antingen gråt eller skratt en stor del av läsningen. Och den cliffhangern..! Allt som allt rekommenderar jag boken till dig som gillar actionpackade fantasyromaner med inslag av både intriger och humor. Jag vill, nej måste, läsa fortsättningen.
 

Orphan Black, säsong 1

Längd: 7 hr 4 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Thriller, science fiction, drama.
Skådespelare: Tatiana Maslany, Jordan Gavaris, Maria Doyle Kennedy, Kristian Bruun, Kevin Hanchard.
Releasedatum: 24 september 2014.
 
När Sarah blir vittne till hur en kvinna som ser ut precis som hon tar sitt liv, tar hon över den döda kvinnans identiet, pojkvän och bankkonto.
 
 
 
 
 
 
 
Äntligen! Som jag har längtat efter en serie som sticker ut från det mediokra bruset! Den första säsongen av Orphan black känns ny och fräsch. Det är en serie som vågar ta ut svängarna och vara originell, samtidigt som den knivskarpa dialogen och omåttliga spänningen håller tittaren fängslad vid varje scen.
 
Tatiana Maslini är enastående i sina nio roller. 
 
Den allmänna stämningen som Orphan black utstrålar är i sig tillräckligt för att gripa tag. Det är något med sättet som serien är filmad på som är rent magiskt. Sen är förstås handlingen riktigt intressant, och karaktärerna är rent utav underbara. Favoriten är Felix, som fick mig att skratta otaliga gånger. Seriens stjärna är emellertid Tatiana Maslani, vars insats är klockren. Hon spelar en flera olika karaktärer i serien men lyckas få tittaren att betrakta dem som egna individer. Faktum är att jag hela tiden glömde bort av att de spelades av samma person. Briljant!
 
Action, romantik och drama och spänning. Vad finns det mer att vilja ha? 
 
Som helhet var den första säsongen av Orphan black lyckad. Jag är riktigt nyfiken på att se var serien kommer att leda: det finns en hel del potential. 
 

Outlander, säsong 3

Längd: 11 hr 55 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, äventyr.
Skådespelare: Caitriona Balfe, Sam Heughan, Tobias Menzies, David Berry, César Domboy, Gary Young, John Bell, Lotte Verbeek, Lauren Lyle.
Releasdatum: 9 april 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Åtskilda av kontinenter och århundranden måste Claire och Jamie försöka hitta tillbaka till varandra. Men kommer de att vara samma personer som skildes åt vid stenarna för länge sedan?
 
 
 
 
Outlanderfår mig verkligen att må bra. Det är något med stämningen som sprider den mest värmande av känslor. Skådespelarnas kemi till varandra är genuin, och fotot är himla snyggt. Varje scen utstrålar kompetens. Ljussättning, kostymer, håruppsättningar: allt är on point. Den tredje säsongen är minst sagt beroendeframkallande.
 
Få överlever slaget vid Culloden. 
 
Sen tycker jag visserligen att säsongen också är mer utdragen och förutsägbar än tidigare säsonger. Det tar relativt lång tid innan handlingen kommer igång, och hjärtat satt inte i halsgropen på samma sätt. Men även när Outlander är som sämst är serien bättre än de flesta andra serierna, så det var knappast något som genererade särskilt betydande konsekvenser.
 
Är kärleken mellan Jamie och Claire tillräcklig för att övervinna alla hinder? 
 
Som helhet är serien riktigt bra. Definitivt bättre än böckerna. Den tredje säsongen slutar inte riktigt i en cliffhanger, men jag kan inte vänta tills fortsättningen kommer! 
 

Läst och sett – april 2018

 
Här under ser du vad som jag har recenserat under månaden. Om du klickar på titlarna kommer du till respektive recension. ♥
 
Lästa böcker:
1. Allt ska brinna av Sofia Nordin – 7
2. Morrigan Crows magiska förbannelse av Jessica Townsend – 7
3. Gökungen av Frances Hardinge – 7
4. Sagor om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin av Elsa Beskow– 6½
5. A dog's purpose av W. Bruce Cameron – 6
6. Lyras färd av Philip Pullman – 5½
7. Grejen med kärlek av Julie James – 5½
 
Nya böcker: 5 stycken (5 recex).
 
 
Sedda filmer:
1. Philomena – 
2. Murder on the orient express – 6
3. Thor: Ragnarok – 5½
4. The mountain between us – 5
5. Flatliners – 5
6. Thor: the dark world – 3½
7. Daddy's home 2 – 3
8. The killing of a sacred deer – 3
 
Nya filmer: 16 stycken (5 recex).
 
 
Sedda tv-serier:
1. Once upon a time säsong 6 – 7
2. Reign säsong 3 – 6½
3. New girl säsong 2 – 5
4. Hjälp säsong 2 – 4½
5. Be cool Scooby Doo säsong 1 volym 4 – 3½
 
Nya tv-serier: 12 stycken (3 recex).

RSS 2.0