The Accidental Spy

Fakta:
The Accidental Spy (org. Te qu mi cheng) är en film regisserad av Teddy Chan, med bland annat Jacki Chan, Min Kim, Eric Tsang och Vivian Hsu i huvudrollerna. Filmen är 83 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2001.
 
Handling:
"En säljare som sedan länge drömt om äventyr följer sina instikter att förfölja två mystiska män. När han inser att männen rånar en butik gör han allt för att hindra dem från att fullfölja sin plan. Denna helt vanliga kille blir indragen i en internationell komplott som för honom jorden runt."
 
Recension:
The Accidental Spy är ingen höjdare. Självklart har jag sett sämre, men filmen var så pass dålig att den fick mig att börja rensa ut skitfilmerna jag har i min samling; varav den är en av de som åkte ut. Inte ens Jackie Chan lyckas bära upp filmen. The Accidental Spy har knappt någon handling, utan består mestadels av Chans stuntscener. Slag hit och dit, några sparkar och hopp; det är det som filmen har. Filmen är väldigt förutsägbar och mest av allt; tråkig. Jag tappade intresset efter bara några minuter; vilket i sig är väldigt imponerande.
 
Jackie Chan bjuder på gamla vanliga kung-fu moves.
 
Nu till filmens allra största miss: den är dubbad. Filmen ska egentligen vara på mandarin men den finns bara att få tag på med engelskt språk. Amerikanskan låter otroligt tillgjord och passar inte alls in på karaktärerna, och det är inte ens läppsynkat. Rösterna kunde komma några sekunder efter att karaktärerna har pratat. Detta förstör filmen otroligt mycket och det var egentligen det enda jag kom ihåg efteråt. The Accidental Spy kommer att bli förevigt ihågkommen som "den dubbade filmen".
 
 En säljare på äventyr.
 
Nej, The Accidental Spy var verkligen ingen film för mig. För händelselös och tråkig, med dåligt manus och ointressanta karaktärer. Detta är bara en film som visar upp Chans kung fu-moves, utan någon annan mening. Det enda den gjorde var att helt ta bort mitt tålamod för sämre filmer.
 
 

Gilmore Girls, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Gilmore Girls får vi se Lauren Graham, Alexis Bledel, Keiko Agena, Scott Patterson, Yanic Truesdale, Kelly Bishop, Edward Herrmann, Melissa McCarthy, Liza Weil, Jared Padalecki och Chad Michael Murray i huvudrollerna. Säsongen är 873 mintuer lång, består av 21 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2000.
 
Handling:
"Kvicktänkta Lorelai är föreståendare för värdshuset Independence Inn, men är i första hand mamma och bästa vän till 16-åriga Rory. Även om mor och dotter står varandra mycket nära är det en svår balansgång för Lorelai att veta hur mycket kompis och hur mycket mamma hon ska vara åt Rory. Dessutom är hennes välbärgade föräldrar efter en tid utan kontakt plötsligt tillbaka i hennes liv. Men det är både på gott och ont, för det som en gång skilde dem åt finns fortfarande kvar."
 
Recension:
Den första säsongen av Gilmore Girls är bra, men inte mycket mer. Serien är charmig och väldigt mysig, men samtidigt väldigt långsam och rätt händelselös. Den passar perfekt för sådana kvällar man har låg energinivå och vill se något enkelt, men sämre de dagar man vill engagera sig mer.
 
Rory och Lorelai står varandra väldigt nära.
 
Skådespelarna är bra. Lauren Graham och Alexis Bledel som spelar huvudrollerna gör det helt okej, men jag har andra favoriter. Enligt mig klarar sig de som spelar Lorelais föräldrar betydligt bättre. Trots att idén med de rika och uppblåsta morfärldrarna är rätt klyschig så gör Edward Herrmann och Kelly Bishop det riktigt bra. Speciellt Kelly Bishop lyckas verkligen i rollen som Lorelais aldrig-nöjda mamma. Även sidskådespelaren Chad Murray presterar gott.
 
Dean (Jared Padalecki) kommer in i Rorys liv och förändrar allt.
 
Jag gillar att Grahams och Bledels karaktärer är sarkastiska och rappa och det gör att karaktärernas relationer till varandra känns otroligt kärleksfulla. Dock är Gilmore Girls ingenting speciellt och det uppstod inget beroende hos mig. Dessutom blev det lite långtråkigt att sträckse säsongen. Men med det sagt så är det en bra och mysig serie som passar bra när man inte orkar tänka allt för mycket.
 
 

Ginzas filmrea

Ginza har ett bra tag haft filmrea och då passade jag på när de sålde filmer för 10 kr styck. Jag köpte hem 13 filmer för det fantastiska priset på 130 kr (plus frakt 29 kr). Ni får ursäkta den dåliga bildkvalitén; det är svårt att ta bra bilder när det är dunkelt ute.
 
 
Jag köpte The Other WomanMan On A Ledge, The Kids Are All Right och Welcome to the Rileys. Alla dessa filmer innehåller många stora stjärnor som bland annat Natalie Portman, Lisa Kudrow, Elizabeth Banks, Sam Wirthington, Julianne Moore, Mark Ruffalo, Josh Hutcherson, Kristen Stewart och James Gandolfini.
 
 
Jag skaffade också hem Cracks, Die Welle, Battle Royale, My Name Is Khan och I Love You Phillip Morris. Här får vi se bland annat Eva Green och Jim Carrie.
 
 
Och så till sist Wild Target, What to Expect, Stay Cool och Gamer. Här syns Bill Nighy, Emily Blunt, Rupert Grint, Martin Freeman, Jennifer Lopez, Elizabeth Banks, Anna Kendrick, Cameron Diaz, Hilary Duff, Sean Astin, Josh Holloway, Winona Ryder och Gerald Butler i bild.
 
 
Så det var de 13 filmerna jag köpte från Ginza. Jag hoppas verkligen att de håller en hög kvalité för just nu är jag väldigt trött på dåliga filmer.

Sweet Home Alabama

Fakta:
Sweet Home Alabama är en film regisserad av Andy Tennant, med bland annat Reese Witherspoon, Patrick Dempsey, Josh Lucas, Candice Bergen, Mary Kay Place och Fred Ward i huvudrollerna. Filmen är 104 minuter lång, spelades in 2002 och rekommenderas från 11 år.
 
Handling:
"När modedesignaren Melanie Carmichael blir involverad med New Yorks mest älskvärda ungkarl, låter hon bli att berätta att hon fortfarande är gift med hennes high school-förälskelse Jake, som vägrar att skriva under skilsmässopapprena. Men när hon återvänder till Alabama för att lösa allt börjar de gamla känslorna att göra sig påminda."
 
Recension:
Eftersom jag verkligen gillar skådespelarna som är med i filmen så hade jag hoppats på att Sweet Home Alabama skulle bli en riktigt bra film. Och visst presterar Witherspoon (Water for elephants), Dempsey (Grey's anatomy), Bergen (Miss secret agent), Fanning (Eclipse) och de andra precis så bra som man kan förvänta sig, men det och mysighetsfaktorn är tyvärr det enda positiva med filmen.
 
Melanie Carmichael har funnit den rätta... men är hon lycklig?
 
Sweet Home Alabama är otroligt klyschig och förutsägbar. Femton minuter in i filmen visste jag hur den skulle sluta, och det gjorde att allt där i mellan blev väldigt tråkigt. Inte är filmen särskilt underhållande heller, och man fastnar inte för karaktärerna. Detta är en romcom som kan vara mysig att se någon gång, men den blir lätt en i mängden. Sweet Home Alabama bjuder på några starka skådespelarprestationer men faller tyvärr platt.
 



Tyrant, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Tyrant, skapad av Gideon Raff, får vi se Adam Rayner, Jennifer Finnigan, Ashraf Barhom, Fares Fares, Moran Atias, Noah Silver, Anne Winters, Salim Dau, Justin Kirk och Alice Krige i huvudrollerna. Serien, med samma producenter som Homeland, är 475 mintuer lång och består av 10 avsnitt. Den släpptes 19 januari 2015 av 20th Century Fox och rekommenderas från 15 år. Du kan se trailern för första avsnittet här.
 
Handling:
"Bassam Al-Fayeed återvänder till sitt krigshärjade hemland efter självvald exil i USA, men hans och hans amerikanska familjs liv ställs på ända när brodern Jamal tar makten. Samtidigt som en politisk kris kommer allt närmare slits Bassam mellan maktens frestelser och sympatierna för landets frihetskämpar."
 
Recension:
Jag efterfrågade Tyrant från 20th Century Fox mest för att det är samma producenter som gjort Homeland och jag ville ge serien en chans. Jag tyckte dock att serien lät tråkig och alldeles för politisk, men gissa om jag blev förvånad när jag verkligen drogs in i serien och fastnade! Tyrant visade sig vara riktigt bra och jag ser verkligen fram emot att se den andra säsongen. Fortsätter serien i samma spår har den kapacitet till att bli en ny favoritserie.
 
Bassam tar med sin ovetande familj till sitt hemland.
 
Tyrant är väldigt intressant och fängslande. Karaktärerna må verka aningen stereotypiska i början men när man väl lär känna dem mer på djupet förstår man hur komplexa de egentligen är. Jag gillar den mörka tonen serien har och att det finns en konstant spänning och oro över vad som kan ske. Tyrant har några brutala scener som på ett snyggt sätt bidrar till den berörande och otäcka känslan serien har.
 
Någon som förstår sig på maktspelen är Leila Al-Fayeed.
 
Skådespelarna är riktigt duktiga. I stjärnglansen står Ashraf Barhom i rollen som Jamal. Han lyckas leva sig in i sin karaktär och gör honom levande och skrämmande. Även Adam Rayner, Jennifer Finnigan, Anne Winters, Raad Rawi och de andra är enormt begåvade. Det är också kul att få se vår svenska Fares Fares i en mindre roll.
 
Bassam försöker få sin bror att överväga demokrati istället för diktatur.
 
Manuset är välskrivet och händelserna, stora som små, griper verkligen tag i tittaren. Serien är aningen långsam men det är egentligen det enda negativa jag kommer på. Allt som allt är Tyrant en riktigt bra serie och den första säsongen utgör en mycket lovande start för en förhoppningsvis stark fortsättning. Säsongen slutade med en cliffhanger som får tittaren att vilja se mer direkt. Det märks att det är samma producenter som har gjort Homeland, men personligen tycker jag att Tyrant är mycket bättre. Jag rekommenderar serien till er som söker en fängslande och mörk serie om maktspel.
 
 

Välkommen till Familjen

Fakta:
Välkommen till Familjen (org. The Family Stone) är en film regisserad av Thomas Bezucha. I huvudrollerna får vi se bland annat Diane Keaton, Rachel McAdams, Claire Danes, Dermot Mulroney, Craig T. Nelson, Sarah Jessica Parker, Elizabeth Reaser och Luke Wilson. Filmen är 103 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2005.
 
Handling:
"Everett har tagit med sig sin flickvän Meredith hem till familjen över julhelgen med planer på att fria till henne. Meredith är dock en inbiten karriärkvinna och smälter ungefär lika bra in i den bohemiska familjen Stone som en elefant i ett porslinhus och alla hennes försök att göra ett gott intryck slutar i smärre katastrofer."
 
Recension:
Välkommen till Familjen är en enda stor vandrande klyscha. Nästan varenda händelse är otroligt stereotypisk. Det gör filmen väldigt förutsägbar, och till viss del tråkig. Men det är samtidigt en riktigt mysig film.
 
 Everett presenterar sin flickvän för familjen som redan hatar henne.
 
Skådespelarna är riktigt duktiga. Egentligen är de flesta alldeles för stora för filmen, och de får inte riktigt ta ut svängarna, men det är ändå riktigt kul att få se dem samarbeta. Claire Danes (Homeland), Rachel McAdams (The Notebook) och Sarah Jessica Parkers (Sex and the City) talanger syns bäst, men även Diane Keaton (Morning Glory) och de andra är riktigt duktiga. Dock spelar de allesammans antingen irriterande eller otroligt kränkande karaktärer, vilket gör att man ändå inte uppskattar dem fullt ut.
 
 Tyvärr skrattar inte tittaren lika mycket som karaktärerna.
 
Välkommen till Familjen är som sagt mysig, men det är inte mycket till komedi. Eftersom majoriten av skämten är väldigt stereotypiska så finns få roliga scener och intresset svalnar efter ett tag. Det mesta har vi sett förr. Skådespelarna är duktiga men deras karaktärer sänker upplevelsen. Allt som allt, en helt okej film. Hade den varit mindre stereotypisk hade jag antagligen gillat den mycket mer.
 
 

Deep Blue Sea

Fakta:
Deep Blue Sea är en film regisserad av Renny Harlin, med bland annat Thomas Jane, Saffron Burrows, Samuel L. Jackson, Jacqueline McKenzie, Michael Rapaport, LL Cool J och Stellan Skarsgård i huvudrollerna. Filmen är 105 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 1999. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Några forskare försöker hitta ett botemedel till Alzheimers på en isolerad forskningsanläggning mitt ute i havet. De experimenterar på hajar och försöker få deras hjärnor att producera mer protein. En konsekvens av detta är att hajarna blir smartare och gruppen måste kämpa för sina liv när en trio av intelligenta hajar hittar ett sätt att ta sig in i anläggningen."
 
Recension:
För att vara en dålig film är Deep Blue Sea riktigt bra. Det finns väldigt få positiva aspekter med filmen, men jag kan ändå inte låta bli att gilla den och förutspå att jag kommer att se den fler gånger.

 Den enda som egentligen kan någonting om hajar är Carter Blake.

Animeringarna är under all kritik. Mycket ser otroligt trickat ut. Hajarna är gjorda med dåliga CGI-effekter som får dem att se ut som plastleksaker, och hajarnas offer ser ofta ut som gummidockor. Som "tur" var är de flesta scenerna när man kan se detta snabba, ryckiga eller skakiga, vilket gör att man ändå har relativt svårt att notera den dåliga kvalitén.
 
Grrr.
 
Filmen är inte trovärdig. Trots att jag gillar konceptet så finns det ingen chans i världen att det skulle kunna hända i verkligheten. Filmen har otroligt många logiska luckor. Men trots det tycker jag att den var relativt spännande och även om den följde en typisk och klyschig mall så hade den några överraskande moment. Skådespelarna är dessutom helt okej. LL Cool J (NCIS: Los Angeles) står för underhållningen, och vår egen svenska Stellan Skarsgård (Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest) är förstås riktigt bra. De andra skådespelarna gör också okej insatser, men ingenting särskilt minnesvärt.
 
Det är såklart viktigt att ha med lite nakenhet för att muntra upp stämningen.
 
Trots att filmen är dålig, med slarviga effekter och en orealistisk handling, så fungerar den riktigt bra som en tillfällig flykt från verkligheten. Söker du en lätt och tanklös actionfilm, och kan bortse från större brister, så har du funnit rätt.
 
 

Ondskans Son

Fakta:
Ondskans Son (org. Half Bad) är den första delen i trilogin av Sally Green. Boken är 352 sidor lång och släpps av Semic förlag.
 
Handling:
"Sextonårige Nathans mor var en vit häxa, men hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är varken eller. Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och den förbjudna kärleken Annalise. Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva."
 
Recension:
Ondskans Son var helt klart över min förväntan. När jag fick boken av Semic bokförlag var jag mycket skeptisk. Jag hade inte hört talas om den tidigare och omslaget var inte direkt lockande. Men nu när jag läst klart Ondskans Son längtar jag redan efter att få läsa mer.
 
Ondskans Son är en riktigt bra bok, vilket är helt fantastiskt eftersom detta är Sally Greens debut! Hon använder sig av ett unikt språk och fängslar läsaren genom boken. Hennes språk lyckades både fascinera och irritera mig på samma gång. Majoriteten av boken är skriven i första person, d. v. s. i jag-form, vilket jag är väldigt van vid att läsa. Men vissa kapitel är skrivna i andra person, d. v. s. du-form, vilket jag är mer ovan vid. Det var rätt jobbigt och tungt att läsa dessa delar, men samtidigt bidrog det till bokens unika stil.
 
Bokens koncept är väldigt intressant och jag gillar den konstanta mörka tonen genom boken. Ondskans Son är indelad i sex delar. Personligen är den tredje delen, kallad "det andra vapnet" min favoritdel. Första delen, "tricket", tog ett tag att komma in i, mest på grund av att den är skriven i andra person, men jag gillar att handlingen börjar direkt. Efter den första delen följer en rad återblickar, och trots att jag brukar vara rätt anti tillbakablickar så var det riktigt fascinerande att se hur Nathan hamnade i sin situation.
 
Boken som helhet är välskriven och spännande. Men den har så klart nackdelar också. Det finns några logiska luckor i konceptet och vissa delar i boken var relativt långsamma. Dessutom är det förvånadsvärt lite magiska ting med i boken trots att konceptet kretsar kring en värld med häxor. Men allt som allt är Ondskans Son en unik och bra bok som jag rekommenderar till dig som söker en mörkare YA-läsning om häxor.
 
 

The Terminal

Fakta:
The Terminal är en film regisserad av Steven Spielberg, med bland annat Tom Hanks, Stanley Tucci, Catherine Zeta-Jones, Chi McBride, Diego Luna, Zoe Saldana, Kumar Pallana och Barry Shabaka Henley i huvudrollerna. Filmen är 124 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2004.
 
Handling:
"Viktor Navorski kommer till flygplatsen i JFK och blir ett oskyldigt offer för byrokratiska problem som gör att han varken kan återvända till sitt hemland eller komma in i USA. Väl inne i den nöjesfyllda flygplatsen skaffar Viktor vänner, jobb, en romans och uppfyller till slut Amerikas sanna hjärta."
 
Recension:
The Terminal är väldigt imponerande. Det är en bra feel-good film, med ett spännande nytt koncept som underhåller tittaren. Filmen är otroligt söt och utstrålar värme. Den är lättsam och kräver inte mycket utav tittaren, men lyckas samtidigt fängsla oss. Idén med att vara fast på en flygplats och tvingas leva där i flera månader är både humoristisk och aningen besvärande.
 
Viktor tar mod till sig och frågar ut en flygvärdinna.
 
Tom Hanks (The Green Mile) är exceptionell i huvudrollen. Det är helt ofattbart hur begåvad han är. Han skapar en karaktär som berör och väcker sympati hos tittaren. Tack vare Hanks begåvade kroppsspråk och dialekt blir karaktären realistisk och det tar inte lång tid innan tittaren bryr sig om Viktor. Det är lite Forrest Gump-känsla över honom. Också Stanley Tucci (The Hunger Games) är väldigt duktig och rolig. Catherine Zeta-Jones (Kärlek på menyn) har förstås också stor talang, men hennes karaktär känns överflödig och hade lätt kunnat klippas bort helt från filmen.
 
På terminalen får Viktor uppleva både kärlek och sorg.
 
Jag älskade den första timmen av filmen men sedan saktade tempot ner och jag som tittare ville att filmen skulle utvecklas snabbare. The Terminal är aningen utdragen och hade kunnat kortas ner med i alla fall en halvtimme. Men tack vare Hanks och det välskrivna manuset så gillar jag fortfarande filmen och jag kan definitivt tänka mig att se den igen. En bra feel-good helt enkelt.
 



Non-Stop

Fakta:
Non-Stop är en film regisserad av Jaume Collet-Serra, med Liam Neeson, Julianne Moore, Scot McNairy, Michelle Dockery, Nate Parker, Corey Stoll, Lupita Nyong'o och Quinn McColgan i huvudrollerna. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2014.
 
Handling:
"Bill är en utbränd veteran inom flygvapnet, som betraktar sin tjänst som ett skrivbordsarbete i luften. Men dagens färd blir inte ett rutinuppdrag. Kort efter att planet lyft från New York mot London får Bill flera anonyma sms som kräver att regeringen ska överföra 150 miljoner dollar till ett hemligt bankonto. Om inte, kommer en passagerare att dö var tjugonde minut. Det blir startskottet på en nagelbitande katt- och råttalek, där Bill snart inser att ingen går att lita på och att vem som helst ombord kan vara den skyldige."
 
Recension:
Non-Stop är utan tvekan en sevärd actionfilm. Den är spännande och får tittaren att gissa samt undra vem, hur och varför. Trots att filmen utspelar sig på samma ställe så blir den aldrig tråkig. Dock har Non-Stop en rejäl nackdel.
 
 Bill försöker, tillsammans med en av flygvärdinnorna, att hitta den skyldige.
 
Liam Neeson (Taken) och Julianne Moore (Mockingjay part 1) är två av mina favoritskådespelare och båda två passar som gjutet i sina roller. Neeson är ju actionkungen själv, så ingen hade kunnat spela rollen som Bill bättre än honom. Både hans röst och kroppsspråk görs perfekt och han gör att Non-Stop får en väldigt mystisk känsla. Moore är även hon toppen, trots att jag hade hoppats på att hon skulle få en större roll. Jag tycker också att Dockery (Downton Abbey) gör en minnesvärd prestation. Dessa tre skådespelare känns allesammans mogna och världsvana, vilket speglas i deras karaktärer och gör dem mer äkta och trovärdiga.
 
 Jen Summers insisterar på att få sitta vid fönstret.
 
Filmen är riktigt bra fram till slutet. Jag ogillade klimaxet av många anledningar. Det känns orealistiskt och där jag hade hoppats på en underhållande actionavslutning så fick jag istället en film som bytte spår helt. Det känns som att Non-Stop försökte få en större mening, vilket endast resulterade i att det kändes oäkta och ologiskt. Efter alla villospår hade jag velat ha en storslagen aha-upplevelse, men istället tog filmen en mer politisk inriktning och föll platt. Det fick mig som tittare att ifrågasätta om resten av filmen, och på grund av slutet känns helheten meningslös.
 
 Ett steg i taget kommer Bill närmare att lösa gåtan.
 
Jag vill också nämna att på grund av det begränsade utrymmet så har Non-Stop ett lite lägre tempo än de flesta actionfilmerna. Allt som allt så uppskattade jag verkligen filmen. Jag älskar skådespelarna - Neeson, Moore och Dockery är guld värda! - och filmen lyckas med sin spänning och mystik. Dock föll slutet platt och kändes väldigt antiklimatiskt, vilket sänker helhetsupplevelsens entusiasm. 
 
 

Tack, Norstedts!

Idag kom ett paket från Norstedts bokförlag. Det innehöll en bok jag är riktigt taggad över att få läsa, nämligen Rött uppror av Pierce Brown.
 
 
På engelska heter boken Red Rising och boken har fått betyget 4,17 på Goodreads. Den vann också Goodreads Choice Awards 2014. Har jag nämnt att jag är riktigt taggad?

Det är en dystopi där Jorden är döende och människor måste leva på Mars.
 
Handling: "Darrow är Röd, en ung gruvarbetare i en underjordisk koloni på Mars. Hans uppgift är att borra efter helium-3 som är avgörande för att göra planetens yta beboelig för människor. Darrow och de andra vet att de är mänsklighetens sista hopp. Tills han upptäcker att de lever i en lögn. Mars yta är både beboelig och bebodd. där lever människorna i en strikt hierark, de Gyllene styr och frodas i lyx och överflöd. När Darrow förstår att de Röda är förslavade startas ett Rött uppror. Tillsammans med en grupp rebeller lyckas Darrow både byta identitet och utseende och bli en Gyllene - med målet att infiltrera Akademin där de kommande ledarna utbildas, för att försöka förstöra systemet inifrån."
 
Det är lite just stressigt nu med alla recensionsexemplar som rullat ner i brevlådan, men jag ska försöka ta dem i tur och ordning. Jag ser mycket fram emot att läsa de senaste recexen jag fått; Systras öde, Det oändliga havet, Järnprovet och förstås denna.

Margin Call

Fakta:
Margin Call är en film regisserad av J. C. Chandor, med Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons, Zachary Quinto, Penn Badgley, Simon Baker, Mary McDonnell, Demi Moore och Stanley Tucci i huvudrollerna. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2011.
 
Handling:
"Finansanalytikern Peter Sullivan kommer över information som pekar på att företaget riskerar att gå omkull. Det blir startpunkten för en berg-och-dalbanefärd med sanna finansiella och moraliska beslut som leder till att alla inblandade snart står på randen till en katastrof."
 
Recension:
Jag har i allmänhet rätt svårt för Wall Street-filmer så jag blev inte förvånad när Margin Call inte blev en ny favorit. Jag är sjukt ointresserad av filmens koncept så jag fastnade inte för handlingen. Jag tror att man behöver vara rätt insatt eller allmänt intresserad av ekonomi för att hänga med ordentligt och uppskatta filmen, och jag är varken insatt eller intresserad. Resultatet blev att Margin Call framstod som ytterst långsam, händelselös och tråkig.
 
Avdelningschefen på företaget försöker att uppmuntra arbetarna som inte fått sparken.
 
Filmens starkaste sida är det proffsiga startfältet med skådespelare. Vi får se ansikten så som Spacey (House of Cards), Bettany (Da-Vinci Koden), Irons (Eragon), Quinto (Heroes), Badgley (Gossip Girl), Baker (The Mentalist), McDonnell (Battlestar Galactica), Moore (Ghost) och Tucci (The Hunger Games) och de är allesammans otroligt begåvade. Dock räcker det inte till med att endast ha begåvade skådespelare som fördel när filmen är så pass tråkig som det är.
 
Styrelsen sammankallas till ett akut möte.
 
Allt som allt är Margin Call ingen film för mig. Kanske är det just för att jag har noll intresse för ekonomi, men det kan även bero på att filmen är otroligt långsam. Är du utbildad ekonom eller på annat sätt insatt i ekonomivärlden så rekommenderar jag filmen starkt, men annars råder jag dig att hitta någon annan.
 
 

Tack, Bonnier Carlsen!

Idag kom ett paket från Bonnier Carlsen som innehöll en bok; Järnprovet (org. The Iron Trial) av Holly Black och Cassandra Clare. Det är den första delen i en ny serie kallad Magisterium.
 
 
Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa boken. Cassandra Clare är ju författaren till den otroliga The Mortal Instruments-serien, och även om jag inte läst någonting av Holly Black så vet jag att hennes böcker är populära, så det ska bli kul att läsa en bok de skrivit tillsammans! Boken kommer att få fyra stycken efterföljare och har fått betyget 3,87 på Goodreads. STORT tack till Bonnier Carlsen; jag hoppas på en underhållande läsning.

The Maze Runner

Fakta:
The Maze Runner är en film regisserad av Wes Ball. I huvudrollerna får vi se bland annat Dylan O'Brien, Aml Ameen, Ki Hong Lee, Thomas Brodie-Sangster, Kaya Scodelario, Will Poulter och Black Cooper. Filmen är 113 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 19 januari 2015 av 20th Century Fox. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av James Dashner. Du kan läsa min recension av bioupplevelsen här.
 
Handling:
"Thomas vaknar upp i ett litet samhälle av pojkar, helt utan minne, och får reda på att de är inlåsta i en labyrint. Han tvingas att utvecklas till en Springare för att kunna hitta en väg ut ur den dödliga labyrinten, hämnas på Skaparna som har satt dem där och slutligen finna sitt hem i en postapokalyptisk värld som inte är vad han väntat sig."
 
Recension:
Jag såg The Maze Runner på bio och skrev en recension av min bioupplevelse. I den recensionen jämförde jag filmen mycket med boken och därför tycker jag att det är rätt onödigt att göra det igen nu. Kort och gott är boken bättre och filmen skiljer sig mycket från den. I denna recension kommer jag att fokusera på andra saker.
 
Gläntingarna försöker hitta en väg ut ur labyrinten.
 
Konceptet är fantastiskt. Idén att vakna upp i en labyrint utan något minne av sitt liv är både skrämmande och märkligt fängslande. Filmen slösar inte bort någon tid utan kommer in i handlingen snabbt. Vi introduceras för Gläntan och dess invånare, och trots att filmen inte förklarar alla begrepp och uttryck så är det inte svårt att förstå vad som försegår.
 
Labyrinten är indelad i åtta sektioner.
 
Filmen har en hel del imponerande effekter och animeringar. The Maze Runner är välgjord och det syns att skaparna varit noggrana med att forma Klagarna, labyrinten och de andra sci-fi-detaljerna. De lyckas få fram den mystiska känslan och som tittare undrar man hela tiden vad som försegår och varför.
 
Thomas och Minho letar desperat efter en utgång.
 
Skådespelartalangerna varierar. Mina favoriter är Thomas Brodie-Sangster (Game of Thrones, Nanny McPhee) och Will Poulter (The Voyager of Dawn Treader), men många av de andra känns tillgjorda och oäkta, vilket speglas tillbaka på karaktärerna och den allmänna känslan på filmen. Ett exempel är Kaya Scodelario i rollen som Teresa, som känns uttryckslös och tråkig.

I labyrintens mörker gömmer sig Klagarna.
 
Filmen är ofta spännande och kraftfull men alla de scenerna utspelar sig ute i labyrinten. I Gläntan är allting rätt stillsamt och det kan ibland bli lite småtråkigt i mellanåt. Som tittare såg jag fram emot actionen utanför portarna, istället för de smått monotona samtalen mellan karaktärerna.
 
När saker och ting börjar att förändras grips Gläntingarna av panik.
 
Allt som allt är The Maze Runner bra. Det är en välgjord och påkostad film, med ett fascinerande och mystiskt koncept. Idén är fantastisk, och trots att utförandet faller lite platt så fungerar det bra. Skådespelarprestationerna är inte särskilt minnesvärda, utan det som bär upp filmen är effekterna, science fiction-ingredienserna och den ständiga undran. Jag ser mycket fram emot fortsättningen, The Scorch Trials, och hoppas på att den är minst lika bra.
 
 

How I Met Your Mother, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av How I Met Your Mother får vi se Josh Radnorm Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan i huvudrollerna. Säsongen är 528 minuter lång, består av 24 avsnitt och släpptes 26 maj 2010 av 20th Century Fox. Den rekommenderas från 7 år.
 
Handling:
"Med dejtingdilemman och karriärsbesvär befinner sig den nyligen förlovade Ted och hans livliga vänner på vuxenvärldens skiljeväg. Medan nygifta Marshall och Lily överväger föräldraskapet, utforskar singeltjejen Robin fördelen med att ha "vänner med förmåner". Samtidigt fortsätter den oförbätterlige, obstinate Barney sin ihärdiga jakt på det motsatta könet. Och vad gäller Ted så finns den rätta för honom. Frågan är bara om han bland bargruff och snöstormar någonsin kommer lyckas hitta henne..."
 
Recension:
Den fjärde säsongen håller ungefär samma klass som de tidigare säsongerna. Serien är lika påhittig, lika mysig och lika underhållande. How I Met Your Mother är fortfarande väldigt lättsam och trevlig att titta på och jag uppskattar fortfarande den värme som serien utstrålar. Dock finns det även nackdelar med att serien håller samma klass som tidigare. Trots att den kommer på nya fyndiga skämt så börjar How I Met Your Mother kännas aningen uttjatad nu och jag hoppas att serien kommer in på ett nytt spår inför nästa säsong.
 
Barney, den evige ungkarlen, har en hemlig förälskelse.
 
Något jag uppskattar väldigt mycket med serien är dess stående skämt som går genom säsongerna. Har man inte följt serien från början så skulle de skämten inte vara underhållande alls, men ärligt talat är det oftast dem som får mig att le. Trots att serien är rätt klyschig så känns den samtidigt nytänkande och fräsch.
 
Giftemålet mellan Stella och Ted går inte som väntat.
 
Karaktärerna är förstås också en av seriens starkaste egenskaper. Barney och Lily är de som underhåller mest, enligt mig. Det är sällan How I Met Your Mother visar en scen med Barney Stinson som inte får tittaren att lätta på humöret och skratta. De två karaktärerna är mina favoriter just för att de är så härligt udda och charmiga. Skådespelarna gör fantastiska arbeten med att porträttera sina karaktärer, och trots att inte mycket karaktärsutveckling sker på skärmen så känns det som att det kommer dröja riktigt länge innan jag tröttnar på deras charmerande egenskaper. Neil Patrick Harris gör sitt livs prestation i How I Met Your Mother och kommer definitivt att bli ihågkommen för sin roll.
 
 
 
Allt som allt så gillade jag verkligen den fjärde säsongen av How I Met Your Mother. Tack vare Harris, det välskrivna manuset och de nyanserade skämten så underhåller varje avsnitt. Det är en lättsam serie som stannar kvar hos tittaren långt efter att sista avsnittet är över.
 
 

Belle

Fakta:
Belle är en film regisserad av Amma Asante, med bland annat Gugu Mbatha-Raw, Miranda Richardson, Tom Felton, James Norton, Penelope Wilton, Emily Watson, Tom Wilkinson och Sarah Gadon i huvudrollerna. Filmen är 100 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpps 19 januari 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Dido växer upp i ett överklasshem på 1700-talet men på grund av sin mors hudfärg tvingas hon kämpa mot rasism och fördomar för att finna lyckan."
 
Recension:
Belle baseras på en bra idé och har ett ett kraftfullt och fortfarande aktuellt budskap trots att det är en förhistorisk film. Dock har filmen ett väldigt långsamt tempo och den segar sig fram. Det finns en viss fokus på politik vilket även det gör att takten saktas ner. Jag tror att Belle är perfekt för de som söker en en lättsam undanflykt, men för mig som ville underhållas och bli känslomässigt involverad så räckte det inte till.
 
 Dido konverserar med de stiliga männen.
 
Belle är till viss del mysig att se på, men på grund av att den också är klyschig och förutsägbar så fängslas inte tittaren. Skådespelarna är dock väldigt duktiga. Gugu Mbatha-Raw som spelar Dido i huvudrollen gör det mycket bra och även de mer kända ansikterna som Tom Felton (Harry Potter), Penelope Wilton (Downton Abbey) och Emily Watson (War Horse) presterar förträffligt.
 
 Trots att de bor under samma tak så ses inte Dido som lika fin som sin kusin.
 
Jag både gillar och ogillar Belle. Jag uppskattar den varma och romantiska känslan som filmen har, men då den också är långsam och platt så tappade jag intresse för den. Allt som allt är det en helt okej förhistorisk film, men jag har definitivt sett bättre.
 
 

Eldflugornas Grav

Fakta:
Eldflugornas grav är en film från Studio Ghibli, regisserad av Isao Takahata. Röstera görs av bland annat Tsutomu Tatsumi, Ayano Shiraishi, Yoshiko Shinohara och Akemi Yamaguchi. Filmen är 89 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 1988.
 
Handling:
"För Seita och hans lillasyster är de oförstående och orättvisa landsmännen en större plåga än de ständigt återkommande bombräderna. Genom desperation och hunger blir dessa två barns hjärtkrossande liv allt värre och värre. Men kärleken mellan de både växer sig ständigt starkare. Mat och husrum är svårt att få tag på för det uppskrämda och hungriga syskonparet. Även deras släktingar har svårt att hjälpa dem. De bryr sig bara om sin egen överlevnad. Allt de har är varandra och tron på att livet måste fortsätta efter kriget."
 
Recension:
Eldflugornas grav är den enda Ghibli-filmen jag hittills sett som inte är magisk och underhållande. Den är inte alls lika munter som de tidigare filmerna jag sett, utan har ett mörkt koncept och en konstant dyster ton. Filmen är mycket mer realistisk än andra från Studio Ghibli, men samtidigt är tempot mycket långsammare.
 
 Lillasystern Setsuko med eldflugorna.
 
Själva animeringarna var vackra, men defintivit inte lika vackra som i tidigare Ghibli-filmer jag sett. Animeringarna var stundtals väldigt statiska och få färger användes. Handlingen är kraftfull och värd att berättas, men samtidigt enformig och upprepande; vilket kunde bli aningen tråkigt ibland.
 
 Storebrodern Seita hjälper systern att ta sig igenom kriget.
 
Filmen är dock fängslande och som tittare fastnade jag för karaktärerna; speciellt lillasystern. Rösterna görs bra och passar in till karaktärerna och i miljön, och allt som allt är Eldflugornas grav en bra film. Inte jätteimponerande kanske, men bra. Söker du en dyster och väldigt berörande anime så passar denna perfekt.
 
 

War Horse

Fakta:
War Horse är en film regisserad av Steven Spielberg, med bland anant Jeremy Irvine, Peter Mullan, Emily Watson, David Thewlis, Tom Hiddleston, Benedict Cuberbatch och Celine Buckens i huvudrollerna. Filmen spelades in 2011 och rekommenderas från 11 år. Den är 140 minuter lång. 
 
Handling:
"Året är 1914 och Joey, ett vackert föl, säljs till militären och blir inkastad i kriget på västfronten. Med hans officerare på ryggen rusar han mot fienden och bevittnar skräcken med striderna i Frankrike. Men trots all förtvivlan med alla gravar når Joeys mod fram till soldaterna och hittar både värme och hopp. Men hans hjärta slår för Albert, farmarens son han en gång lämnade."
 
Recension:
Jag gillar faktiskt War Horse riktigt mycket. Det är inte en typisk hästfilm som många tror, utan trots att hästen har en central roll i filmen så skildrar Spielberg människorna omkring den och deras beteende i krigstiden. War Horse är en mörk och sorglig redogörelse av det första världskriget och fängslar tittaren.
 
Under ett tag får Joey och hans vän skydd hos flickan Emilie.
 
Filmen är gripande och väldigt berörande, och samtidigt lyckas den vara varm rakt igenom och till och med smårolig i vissa scener. War Horse är otroligt vackert filmad och miljön hänför tittaren. Karaktärerna i filmen är levande och känns äkta, och de spelas av väldigt duktiga skådespelare. Många känner vi som tittare igen från andra filmer, exempelvis Watson (Boktjuven), Thewlis (Harry Potter), Hiddleston (Thor) och Cumberbatch (Sherlock). Men även de mer oerfarna skådespelarna gör genomtänkta och minnesvärda prestationer.
 
Såld till krigets soldater tvingas Joey vara med i de brutala striderna.
 
War Horse är alltså en sentimental och välgjord krigsfilm där vi både får följa hästen Joey och soldater på båda sidor. Konceptet är lik andra filmer och War Horse är inte helt igenom realistisk, men Spielberg lyckas ändå. Enligt mig är War Horse en riktigt bra film och den lyckades verkligen beröra mig. Det är en film jag antagligen kommer att se många gånger till.
 
 

Ursäkta vad är klockan?

Fakta:
Ursäkta vad är klockan? (org. Clockwise) är en film regisserad av Christopher Morahan, och med John Cleese, Alison Steadman, Penelope Wilton och Sharon Maiden i huvudrollerna. Filmen är 97 minuter lång, barntillåten och spelades in 1986.
 
Handling:
"Brian Stimpson är en diktatorisk rektor med ett sjukligt klockdille. Beundrad för sitt ordningssinne utses han till ordförande för den nationella rektorskonferensen. Det här ska bli hans livs stora dag. Men det ofattbara händer - han missar tåget! Alla medel är nu tillåtna för att hinna i tid och rädda sitt rykte, vilket blir starten för en allt omöjligare tidsjakt som spårar ur i bilstöld, vandalisering och kidnappning. Allt medan polisen är honom i hälarna och tidsterroristen förvandlas till en hysterisk galning."
 
Recension:
Ursäkta vad är klockan? är enligt mig inte mer än okej. John Cleese (Fawlty Towers) är som alltid charmig och har ett underbart kroppsspråk, och filmen bjöd dessutom på några söta och underhållande gamla tanter. Dock är humorn, som väntat, väldigt gammaldags och simpel; vilket gjorde att den blev underhållande ibland men oftast kändes seg och platt. 
 
Brian Stimpson blir jagad av polisen för att ha kidnappat två kvinnor.
 
Det var ändå roligt att få följa Brian Stimpsons strapatser, trots att filmen var otroligt förutsägbar. Skådespelarna är duktiga och konceptet är ändå helt okej. Det finns ärligt talat inte så mycket mer att säga om den. Gillar du gammaldags humor och söker en lättsam film, så är Ursäkta vad är klockan? perfekt för dig, men förväntar du dig någonting mer så finns det en stor risk att den gör dig mycket besviken. Men vad vet jag; den jag tittade på filmen med satt och asgarvade från början till slut.
 
 

Jag, En

Fakta:
Jag, En (org. Every Day) är en bok skriven av David Levithan. Boken är 336 sidor lång och publiceras av Gilla Böcker förlag.
 
Handling:
"Varje dag vaknar En upp i en ny kropp - tjock, smal, vit, svart, kille, tjej - och ställs inför nya sammanhang, en ny familj, nya vänner. Men ingenting varar, ingenting får någon fortsättning. Om man byter kropp varje dag är det svårt att verkligen lära känna någon, och omöjligt att hitta kärleken. Ändå är det precis vad som händer. En blir handlöst förälskad i Rhiannon, som är tillsammans med Justin, vars kropp En lever i för en dag. Utmaningen som En och Rhiannon möter är ny, men frågan är den eviga: kan kärleken verkligen övervinna allt?"
 
Recension:
David Levithan imponerar stort på mig som författare. Han är otroligt påhittig och med Jag, En bjuder han på ett koncept som både är vackert och unikt. Han skriver otroligt bra och berättarrösten är enkel och intressant att följa. Man sätter sig in i karaktärernas liv och bryr sig om vad som händer med dem. Och inte nog med det; Levithan ger också läsaren en rejäl tankeställare med sitt tydliga och aktuella budskap om att det är insidan som räknas.
 
Ofta när jag läser böcker så känner jag igen delar av handlingarna från andra böcker, och därför var det lite extra roligt att läsa Jag, En eftersom det underbara konceptet är unikt. Idén att vakna upp i en ny kropp varje dag är både aningen skrämmande och väldigt fascinerande att få läsa om. Boken är väldigt varm och romantisk, men också underhållande och spännande. Det enda jag egentligen störde mig lite på är första kapitlet där En blir förälskad i Rhiannan lite för snabbt. Men resten av boken, som utvecklar deras förhållande, är otroligt intressant och berörande.
 
Jag rekommenderar Jag, En till er som vill ha en vacker och unik bladvändare.
 
 

Ny serie från 20th Century Fox

Idag kom ett paket från 20th Century Fox, innehållande första säsongen av en ny serie.
 
 
Det var den första säsongen av Tyrant som fanns i paketet; med samma producent som Homeland. Serien utspelar sig i Mellanöstern dit Barry Al-Fayeed återvänder. Brodern Jamal tar makten och hans familjs liv ställs på ända. Samtidigt som en politisk kris kommer allt närmare slits Barry mellan maktens frestelser och sympatierna för landets frihetskämpar. Jag hoppas verkligen att detta är ett spännande drama som inte fokuserar allt för mycket på politik. Serien har fått 8,0 på Imdb. TACK till 20th Century Fox!

Hannibal, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Hannibal, skapad av Bryan Fuller, får vi se Mads Mikkelsen, Hugh Dancy, Caroline Dhavernas, Laurence Fishburne, Gillian Anderson och Hettienne Park i huvudrollerna. Serien baseras på bokserien av Thomas Harris. Säsongen är 553 mintuer lång och består av 13 avsnitt. Den spelades in 2013 och rekommenderas från 15 år.
 
Handling:
"William Graham är en beteendevetare med en unik förmåga att sätta sig in i sina brottsoffers och gärningsmäns tankesätt. Han uppmanas att kontakta Dr. Lecter, landets mest framstående psykiatriker. Graham må ha sin talang, men den står sig slätt i relation till Dr. Lecters nästan kusliga förmåga att ringa in även de mest bestialiska och hänsynslösa förövarna. Snart uppstår ett samarbete dem emellan där båda tycks ha något att vinna. Vad Graham inte vet är att den gode doktorn, med sinne för skräddarsydda kostymer och god mat, också är en av landets värsta seriemördare tillika kannibal."
 
Recension:
Jag är väldigt kluven när det kommer till Hannibal. Jag gillar att det är en mörk och fascinerande serie, men samtidigt har jag många problem med serien. Jag hade väldigt stora förhoppningar på den men jag tycker att serien drar sig långsamt framåt och är alltmänt seg. Dessutom känns serien ofta som vilket kriminaldrama som helst. Visserligen är fallen otroligt intressanta, unika och äcklande; men själva uppbyggnaden känns som en dussinvara och jag hade förväntat mig att serien skulle vara mer skrämmande.
 
Will Graham förlorar sig själv mer och mer.
 
Med tanke på titeln hade jag trott att Hannibals huvudkaraktär skulle vara Hannibal Lecter; men serien fokuserar på Will Graham. Hannibal håller sig i bakgrunden och trots att han är den mest intressanta karaktären i serien så tycker jag inte att vi får tillräckligt med screen-time med honom. Wills förmåga att kunna se hur mord har gått till och förstå sig på mördare är väldigt läcker; men också orealistisk och ologisk. I exempelvis Sherlock får vi följa Holmes tankegångar så att vi som tittare förstår hur han har kommit fram till sin slutsats. Men i Hannibal så vet Will det bara; och jag stör mig på att det inte förklaras hur.
 
Mads Mikelson är fantastisk som Hannibal Lecter.
 
På grund av det relativt långsamma tempot serien har så hölls inte mitt intresse konstant genom avsnitten; och serien faller lite kort. Dock är serien minst sagt spännande och visuellt sett är den sjukt snyggt gjord. De flesta skådespelarna är inte mycket att skryta om, men Mads Mikkelsen (Jakten) är perfekt som Hannibal Lecter. Han gör karaktären både mystisk och smått otäck bara genom sitt kroppsspråk och sättet han talar på.
 
Mordet som förändrar allt.
 
Allt som allt så gillade jag den första säsongen av Hannibal och jag ser mycket fram emot fortsättningen. Jag älskar seriens unika fall och karaktärerna är otroligt fascinerande. Det serien faller tillbaka på är att Hannibal hålls lite i skymundan och att den har ett ganska lågt tempo.
 
 

Tack 20th Century Fox!

Idag kom ett paket från 20th Century Fox. I paketet fanns två stycken blu-ray.
 
 
Filmerna jag fick var The Maze Runner och Belle. The Maze Runner har jag redan sett på bio men det ska bli kul att få se den igen och skriva en ny recension. Jag ser mycket fram emot att se Belle och det verkar vara min typ av film. STORT tack till 20th Century Fox!

Carrie

Fakta:
Carrie är en film regisserad av Kimberly Peice, med bland annat Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde, Portia Doubleday, Ansel Elgort och Judy Greer i huvudrollerna. Filmen är 95 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2013. Filmen baseras på Stephen Kings bok med samma namn. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Den blyga Carrie White blir konstant mobbad och förödmjukad av sina klasskamrater och sin mamma Margaret, en religös fanatiker med vanföreställningar. När hennes plågoandar går för långt på årets skolbal visar Carrie sina övernaturliga krafter och slår tillbaka med full kraft."
 
Recension:
Jag vill inleda med att skriva att Carrie inte är det minsta läskig, trots att den klassificeras som en skräckfilm. Visst kan den kännas lite obehaglig, men den är aldrig skrämmande. Med det sagt så vill jag också skriva att jag verkligen gillade Carrie, med några undantag.
 
Carries mamma är en religös fanatiker.
 
De första 76 minuterna av filmen är över förväntan och jag älskar verkligen hur filmen framstår som ett tragiskt och mörkt tonårsdrama istället för en skräckfilm. Som tittare hinner man fastna för både karaktärerna och handlingen, och man vill att allt går väl för Carrie. Dock blir filmen efter dessa 76 minuter väldigt överdriven och det förstör den genomsnittliga känslan. Den blir definitivt inte dålig; men jämfört med den första delen så tar filmen ett stort steg tillbaka. Slutet kändes påskyndat och lite stressat och påverkade mig inte alls lika mycket känslomässigt som resten av filmen hade gjort.
 
Carrie mobbas och pressas mer och mer till sin gräns.
 
Filmens största styrka är de stora talangerna i huvudrollerna. Egentligen är alla medverkande duktiga; men det är fyra fantastiska skådespelare som sticker ut ur mängden. Julianne Moore (Non-Stop, Mockingjay part 1) är en av mina favoritskådespelerskor och hon gör en klanderfri prestation i Carrie. Hon porträtterar mamman som obehagligt mentalt störd och lyckas få fram känslor hos tittaren. Chloë Grace Moretz (Kick-Ass, If I Stay) passade mycket bättre i rollen som Carrie White än väntat, och jag tycker att hon växer som skådespelare hela tiden och att även hon gjorde en otroligt stark prestation. Dock känns hennes skådespeleri ibland lite överdrivet och det är Moore som stjäl stjärnglansen.
 
Julianne Moore och Chloë Moretz bildar en riktigt intensiv duo.

Sedan har jag en annan favorit; Judy Greer (13 going 30, Dawn of the planet of the apes). Hon spelar den empatiska idrottsläraren som är den enda som stöttar Carrie. Hon lyckades beröra mig samtidigt som att jag hela tiden hoppades att läraren skulle förbli på Carries sida. Och sist men inte minst så gillade jag verkligen Ansel Elgorts (The fault in our stars, Divergent) medverkande, och han förgyllde filmen med sin närvaro.
 
Balen som vi alla vet kommer gå åt helvete, men som vi ändå håller hoppet uppe för.
 
Sammanfattningsvis så var filmen klyschig och med ett överdrivet och stressat slut. Dock gillade jag verkligen början och skådespelarprestationerna är fantastiska. Carrie är en film som jag rekommenderar.
 
 

2 nya böcker, 100 nya filmer

Idag kom två böcker från bokförlaget Rabén&Sjögren i brevlådan. Dessutom har jag nu packat upp kartong #2 med filmer som jag fått av min pappa. Kartongen innehöll 168 filmer, men jag kommer inte att behålla alla. Så dagens tillskott i hyllan: två böcker, hundra filmer.
 
 
Böckerna jag fick av Rabén&Sjögren var Systrars öde av Jessica Spotswood och Det oändliga havet av Rick Yancey; två böcker jag längtar sjukt mycket till att läsa. Systrars öde är den tredje och avslutande delen i den fantastiske Systrarna Cahill-serien. Jag älskar Farlig förmåga och Stjärnmärkt som är de tidigare delarna, så jag ser mycket fram emot läsningen. Det oändliga havet är fortsättningen på den populära Den femte vågen, som även håller på att bli film. Ärligt talat minns jag inte mycket från första boken så jag behöver nog läsa (och recensera) den igen innan jag läser Det oändliga havet. STORT TACK till Rabén&Sjögren.
 
 
Filmerna jag fick var Transporter 3, Shooter, Gudfadern 1-3, En fisk som heter Wanda, Van Helsing, Bridget Jones dagbok, Familjen är värre och Grinchen.
 
 
Showtime, En ding ding ding ding värld, Visitörerna, Surviving christmas, Desperado, Dragons forever, First strike, Supercop, Rumble in the Bronx och The accidental spy.
 
 
Highlander, Trogen tjur sökes, Raka spåret till Chicago, Office space, The Office säsong 1-3, Two much, Anger management, Ursäkta vad är klockan?, Bangkok dangerous och The terminal.
 
 
Sopåkarna, Nurse Betty, S1m0ne, Rosa Pantern slår igen, Rosa Panterns hämnd, Jorden runt på 80 dagar, Changing lanes, Swordfish, Rogue assassin och Bad boys 2.
 
 
Inside man, Clockers, Fyra bröllop och en begravning, Pang i bygget säsong 1-2 plus extramaterial, Sweet home Alabama, Min bäste väns bröllop, Bringing down the house, Kopps och Deep blue sea.
 
 
The running man, Tombstone, Leon, Speed, Black mask, The haunted mansion, Master & Commander, Gisslan, Den siste kejsaren och Hocus Pocus.
 
 
Doom, Once upon a time in Mexico, Cleaner, Blade runner, Final call, The dukes of hazzard, Hong kong knights, Heartbreakers, The negotiator och The royal Tenenbaums.
 
 
Gone in 60 seconds, Jönssonligas största kupp, Jönssonligan & den svarta diamanten, Jönssonligan på Mallorca, Jönssonligan dyker upp igen, Jönssonligan får guldfeber, Jönssonligan & DynamitHarry, Varning för Jönssonligan, Two weeks notice, Välkommen till familjen och Johnny English.
 
 
Svensexan 1-2, Hard rain, Assault on precinct 13, Döda män klär inte i rutigt, Borat, Waking up in Reno, The usual suspects, Kom ut ur garderoben!, Duplex och Good advice.
 
 
När Hary mötte Sally, Face/off, I am Sam, I am Legend och Ghost rider.
 
Nu har jag en hel del att se i alla fall! Jag ser mycket fram emot att läsa böckerna jag fick och det finns några guldklimpar bland filmerna. På bilderna visas bara de filmer som jag ska behålla, och jag hoppas att majoriteten är sevärda. Nu äger jag 862 filmer.

The Counselor

Fakta:
The Counselor är en film regisserad av Ridley Scott, med bland annat Michael Fassbender, Penélope Cruz, Cameron Diaz, Javier Bardem, Brad Pitt, Dean Norris och Natalie Dormer i huvudrollerna. Filmen är 112 minuter lång, spelades in 2013 och rekommenderas från 15 år. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"En framgångsrik advokat har precis förlovat sig men blir inblandad i en olaglig affärsuppgörelse som spårar ur. Han måste skydda sig och sin blivande fru när sanningen om drogaffären avslöjas och människor börjar elimineras."
 
Recension:
The Counselor är en film som jag verkligen ville gilla. Bryter man ner filmen till dess beståndsdelar så är den riktigt bra och spännande. Filmens problem är dock att den är alldeles för långsam och tråkig. Filmen hade lätt kunnat vara en timme kortare utan att några essensiella delar försvunnit, och jag hade väldigt svårt att hålla koncentrationen för att den är så utdragen.
 
Advokaten (Fassbender) dras in i en härva av droger och våld.
 
Grundidén är som sagt bra men manuset är enformigt och platt. Från och med filmens allra första scen visste jag att jag inte skulle gilla filmen, då The Counselor öppnas med en intim sexscen. Resten av filmen är rörig och förvirrande, och fortfarande låg där mycket fokus på irrelevant sex.
 
Laura (Cruz) är nyförlovad med Advokaten och har ett intimt samtal med Malkina (Diaz).
 
Men det finns positiva saker med filmen. För det första; de fantastiska skådespelarna. Michael Fassbender (X-Men: Days of Future Past) är den största stjärnan i filmen och han lyckas faktskt beröra mig med sitt skådespeleri. Penélope Cruz (Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides) är även hon duktig, tillsammans med Brad Pitt (Mr. and Mrs. Smith), Natalie Dormer (Game of Thrones) och Dean Norris (Breaking Bad). Cameron Diaz (Bad Teacher) har självklart en stor talang, men hennes karaktär är så pass omöjlig att gilla att jag inte kan njuta av hennes prestation.
 
Westray (Pitt) och Advokaten diskuterar ett problem som uppstått.
 
En annan sak som jag gillade med filmen var hur den framåt slutet blev mörkare och i några scener även väldigt äcklig. Det kanske inte låter så lockande, men de scenerna lyckades framkalla relativt starka känslor hos mig, vilket var ett upplyft från min uttråkade situation sedan innan.
 
Natalie Dormer dyker upp lite snabbt i filmen.
 
Allt som allt är The Counselor en dålig film. Grundidén är bra och den har ett gäng fantastiska skådespelare i huvudrollerna, men den har ett alldeles för dåligt manus och en utdragen handling. Filmen förvirrade mig som tittare och lyckades inte hålla mitt intresse särskilt länge.
 
 

Battlestar Galactica, the miniseries

Fakta:
Battlestar Galactica: the miniseries fungerar som en prequel till den första säsongen av serien. Den är 186 minuter lång och består av 2 avsnitt. I huvudrollerna får vi se Edward James Olmos, Mary McDonnell, Katee Sackhoff, Jamie Bamber, James Callis, Tricia Helfer, Grace Park och Callum Keith Rennie. Den spelades in 2003.
 
Handling:
"Det har gått 40 år sedan cylonerna försvann. Men i en plötslig attack återvänder cylonerna; starkare än någonsin, och ödelägger människornas kolonier. Attacken tvingar Kommendör William Adama att göra krigsskeppet Galactica redo för strid."
 
Recension:
Jag har väldigt svårt att fastna för serier i början och eftersom miniserien av Battlestar Galactica bara består av två avsnitt så kan jag inte påstå att jag är fast. Jag ser att serien har stor potential och jag ser fram emot att se första säsongen, men jag har inte riktigt kommit in i det hela ännu.
 
Laura Roslin svär presidentseden.
 
Premissen är bra och serien börjar relativt mörkt. Konceptet är väldigt intressant och jag blev fascinerad av cylonerna och Jordens situation. Det finns en hel del mystik och jag vill väldigt gärna veta hur allt står till med alla karaktärerna. Det ska bli riktigt roligt att få följa serien.
 
Starbuck är en duktig stridspilot.
 
Dock tycker jag att själva miniserien var rätt långsam och lite småtråkig. Trots att där fanns action och intensiva delar så fanns också många scener som bara bestod av långa, enformiga samtal. Men förhoppningsvis blir det bättre när jag kommer in i serien och jag ser som sagt fram emot att se mer.
 

Hopplös & Hatad av Alla

Fakta:
Hopplös & Hatad av Alla (org. How to Lose Friends and Alienate People) är en film regisserad av Robert Weide, med bland annat Simon Pegg, Kirsten Dunst, Megan Fox, Jeff Bridges och Gillian Anderson i huvudrollerna. Filmen är 107 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2008. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Sidney Young är en självgod journalist som jobbar på en engelsk skvallertidning där man älskar att driva med kändisar och håna trender. Helt oväntat blir han en dag erbjuden ett toppenjobb på den prestigefyllda nöjestidningen Sharps Magazine i New York. Sidney accecpterar erbjudandet och kastar sig handlöst in i den glamourlösa kändisvärlden. Som väntat slutar det mesta han företar sig med fiasko och skandalerna avlöser varandra..."
 
Recension:
Hopplös & Hatad av Alla är inte riktigt lika dålig som titeln föreslår, men den är definitivt inte bra. Huvudkaraktären Sidney Young är avskyvärd och omöjlig att tycka om. Genom filmen får vi se hur Young gör den ena vidriga saken efter den andra och enligt mig är det inte roligt.
 
Sidney Young orsakar kaos vart han än går.
 
Skådespelarna är helt okej. Kristen Dunst (Spider-Man) är riktigt duktig men får inte riktigt visa vad hon går för, medan Megan Fox (Jennifer's Body) och Simon Pegg (Hot Fuzz) får en att vilja blunda. Fox har inget annat att komma med förutom sitt utseende och Pegg känns så otroligt oäkta och sliskig.
 
Slampiga Sophie drömmer om att bli världskänd.
 
Filmen är allmänt jobbig att titta på men den kunde bli stundtals underhållande ibland. Men tyvärr väger det negativa över och i grund och botten är det en förutsägbar och klyschig film.
 
 

Nytt i brevlådan

Idag kom två paket i brevlådan. Ett egenbeställt från Cdon och ett från Affont bokförlag. Dessutom fick jag ytterligare en kartong från min pappa, men den har jag inte öppnat ännu så det får bli ett annat inlägg för det. Vet du inte vad jag pratar om du kan du läsa om det här.
 
Men i alla fall. Detta är det nya i dagens brevlåda:
 
 
Jag köpte Carrie på blu-ray för 66 kr, första säsongen av True detective på blu-ray för 99 kr, Non-Stop på blu-ray för 49,50 kr och War Horse på DVD för 49,50 kr.
 
 
Sedan köpte jag också tre filmer från Studio Ghibli. Eldflugornas Grav kostade 99 kr, Prinsessan Mononoke kostade mig 66 kr och Ponyo på klippan vid havet kostade mig 66 kr. Totalt blev hela beställningen från Cdon på 495 kr.
 
 
Sedan fick jag en novellsamling av Affont bokförlag som heter Fyra kvinnor fyra flickor av KG Johansson. Jag brukar inte vara särskilt förtjust i antilogier, men förhoppningsivs är denna bra. TACK Affont!

How I Met Your Mother, säsong 3

Fakta:
I den tredje säsongen av How I Met Your Mother får vi se Neil Patrick Harris, Alyson Hannigan, Cobie Smulders, Jason Segel och Josh Radnor i huvudrollerna. Säsongen är 468 minuter lång och består av 20 avsnitt. Den spelades in 2007 och rekommenderas från 7 år.
 
Handling:
"Trettioåriga Ted letar fortfarande efter Den Rätta, men vägen till den ultimata familjelyckan kantas av punktjejer, tatueringar, vuxenfilm och vilda fester. Under tiden försöker Marshall och Lily anpassa sig till det inte helt enkla livet som gifta, medan den fruktansvärt odräglige Barney överskrider kompisgränsen på ett oförlåtligt sätt."
 
Recension:
How I Met Your Mother är en sådan serie jag aldrig trott att jag skulle gilla, men som jag nu är smått förälskad i. Den tredje säsongen var aningen bättre än de föregående och precis som tidigare har serien kvar sin underhållning och sin lättsamma och varma känsla.
 
Ted träffar Amy som spelas av Mandy Moore.
 
Karaktärerna är lätta att älska och det är intressant att få följa deras liv. Min favorit är Barney, som är söt, unik och charmig. Jag gillar också hur lite "off" Lily och Marshall är; med deras härligt konstiga tankesätt, och Robin fängslar tittaren med hennes underhållande bakgrund och udda beteende. Den enda som jag inte är särskilt intresserad av är Ted, vilket är synd eftersom allting berättas ur hans synvinkel.
 
Barney vill göra Ted avundsjuk.
 
Skådespelarna är riktigt duktiga och lyckas verkligen roa mig som tittare. Neil Patrick Harris är fantastisk och gör många minnesvärda framföranden i denna säsong. Jag gillar även att den tredje säsongen bjuder på många duktiga gästskådespelares prestationer. Några kända ansikten genom säsongen är Britney Spears (Bridesmaids), Mandy Moore (A Walk to Remember), Heidi Klum (Project Runway) och Sarah Chalke (Scrubs)
 
Vännerna är sin krog trofasta.
 
Trots den enkla handlingen så är serien smart och väldigt beroendeframkallade. Den får tittaren att ständigt sitta med ett leende på läpparna och även om man kanske inte asgarvar så underhåller serien en.
 



Bok från Semic

Idag fick jag ett paket från Semic bokförlag. Det innehöll en bok som jag aldrig hört talas om, men som låter rätt intressant.
 
 
Boken är Half Bad: Ondskans Son av Sally Green. Jag tycker inte direkt om omslaget då det är så rörigt, men handlingen verkar helt OK. Boken har fått betyget 3,82 på Goodreads och är den första delen i en trilogi. Det finns också en prequel kallad Half Lies. TACK till Semic.

Stekta Gröna Tomater

Fakta:
Stekta Gröna Tomater (org. Fried Green Tomatoes at Whistle Stop Café) är en film regisserad av Jon Avnet, med bland annat Kathy Bates, Mary Stuart Masterson, Mary-Louise Parker, Jessica Tandy, Cicely Tyson, Chris O'Donnell och Stan Shaw i huvudrollerna. Filmen, som spelades in 1991, rekommenderas från 11 år. Den är 125 minuter lång.
 
Handling:
"Evelyn Coucn har problem med sitt äktenskap, men ingen verkar ta henne på allvar. När hon hälsar på släktingar på ett åldersdomshem träffar hon en gammal dam; Ninny Threadgoode, som berättar historien om Idgie Threadgoode, en ung kvinna i Alabama på 20-talet. Genom Idgies inspirerande liv får Evelyn nytt mod och vänskapen till Ninny blir stark."
 
Recension:
Alla omkring mig har i många år sagt att jag borde se Stekta gröna tomater men jag har envist låtit bli. Titeln är minst sagt inte inbjudande och omslaget är inte heller det särskilt lockande. Men nu tog jag en ansats att se den och jag blev minst sagt förvånad. Visst är det inte en ny favorit, men det är den hittills bästa filmen jag sett nu i januari 2015.
 
 Ninny berättar gamla historier för Evelyn.
 
Stekta gröna tomater följer samma mall som många andra framgångsrika filmer, som exempelvis Titanic, Water for elephants och The notebook, där en äldre människa återberättar sin historia. Trots att jag inte är överförtjust i återblickar så fungerar det riktigt bra här då manuset är genomtänkt och välskrivet. Filmen blandar dåtid och nutid och binder samman karaktärerna på ett otroligt mysigt och vackert sätt.
 
 Hon berättar om flickorna Idgies och Ruths liv.
 
Många kända skådespelare är med i filmen, fast i sina yngre dar förstås. Bland annat Kathy Bates (Titanic), Chris O'Donnell (NCIS: Los Angeles), Constance Shulman (Orange is the new black) och Mary-Louise Parker (Weeds) spelar rollerna. Men även de mindre kända skådespelarna, som exempelvis Masterson, gör väldigt bra och inspirerande prestationer. Jag kan till och med sträcka mig så pass långt att Masterson gjorde filmens bästa prestation och jag älskar hennes karaktär som är fylld med liv. Karaktärerna i allmänhet är väldigt älskvärda och lätta att följa.
 
 Idgie och Ruth öppnade upp ett kafé och hjälpte hemlöse Smokey Lonesome.
 
Filmen är berörande utan att bli sorgsen och underhållande utan att bli rolig. Jag skulle klassificera den som en bitterljuv feel-good-film. Stekta gröna tomater är en perfekt film att se när man vill mysa, och den är både varm och inspirerande.
 
 

Tre tillskott i spelhyllan

Dagen efter julafton beställde jag hem tre stycken spel till min PS3:a och efter en väldigt lång väntan så är de äntligen här. Det kommer vara de enda spelen jag köper på länge då jag sparar till ett WII U.
 
 
Spelen jag köpte var Uncharted 3Far Cry 3 och Assassins Creed IV: Black Flag. Jag har aldrig testat spela något av dem tidigare men hoppas på att jag finner dem bra. För tillfället är mitt favoritspel Tomb Raider så jag hoppas på något i den stilen.
 
 
Så här ser då en liten del av min spelhylla ut. Jag tycker att det ser snyggt ut med de nya tillskotten.
 
De konsollspelen jag har är till PS, PS2, PS3, XBOX, XBOX 360, PC och Nintendo DS. Jag hade ett WII förut men det såldes tillsammans med spelen. Nu är målen att skaffa hem ett WII U och ett PS4.

Die Hard

Fakta:
Die Hard är regisserad av John McTiernan, med bland annat Bruce Willis, Alan Rickman, Bonnie Bedelia, Reginald Vel-Johnson, James Shigeta och Alexander Godunov i huvudrollerna. Filmen är 127 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spealdes in 1988.
 
Handling:
"John McClane har precis anlänt till LA för att fira jul med sin frånskilda fru. Medan McClane väntar på att hans frus firmafest ska sluta, tar terrorister kontrollen över byggnaden. Medan terroristernas ledare, Hans Gruber, och hans brutala bödel samlar ihop gisslan, lyckas McClane att smita undan. Med bara en tjänstepistol och sin list startar han sitt en-manskrig mot terroristerna."
 
Recension:
Die Hard är en film jag länge velat se och den lever faktiskt upp till mina förväntningar. Självklart har den sina brister men det är som helhet en riktigt bra actionrulle som jag definitivt kan tänka mig att se igen.
 
 John McClane försöker få polisernas uppmärksamhet.
 
Filmens starkaste kort är skådespelarna. Filmen har två stora stjärnor. Bruce Willis (Sjätte sinnet, Armageddon) som är en riktig action-icon, och Alan Rickman (Harry Potter, Love Actually) som är rent av underbar och perfekt i sin roll som Hans Gruber. Allt från deras kroppsspråk till röster får mig att fan-girla som en tioårig flicka. Jag har länge älskat Rickman som skådespelare men tvivlade faktiskt på hur det skulle gå för honom i en sådan annorlunda roll. Men min oro var helt obefogad och det gick galant.
 
 Alan Rickman porträtterar Hans Gruber perfekt.
 
Filmen spelades in 1988 och därför är min kommande punkt inte en direkt nackdel, men ändå värt att nämnas. Musiken är väldigt gammaldags och typisk äldre actionfilmer, och filmen har en hel del fejkblod i form av "tomatjuice". Hade det varit en modern film hade detta varit en stor nackdel, men nu blir det istället en charm i sig just för att det ger den nostalgiska känslan.
 
 McClane måste riskera sitt liv för att rädda gisslan.
 
Filmen är spännande och smårolig men samtidigt klyschig och lite väl typisk Hollywood i vissa delar. Filmen lyckades underhålla mig och som helhet så gillade jag verkligen Die Hard. Jag vill verkligen se dess efterföljare.
 
 

Uppstigandet

Fakta:
Uppstigandet (org. Dove Arising) av Karen Bao släpps av Modernista bokförlag, och består av 303 sidor. Det är den första delen i The Dove Chronicles.
 
Handling:
"Femtonåriga Phaet har levt hela sitt liv i en koloni på månen. Hon har knappt sagt ett ord sedan hennes pappa dog i en olycka för nio år sedan. Hon tar hand om plantorna i Växthus 22, låter sin bästa vän föra hennes talan, och håller sig borta från regeringens radar. Så arresteras en dag hennes mamma. Enda sättet för Phaet att rädda sina yngre syskon från det förnedrande Härbärget är att ta värvning i milisen; den ansiktslöse armé som övervakar månbaserna och skyddar dem mot attacker från desperate jordbor. Utbildningen är brutal och planen är att uppnå en hög rang för att rädda sina syskon och befria sin mamma. Tills Phaets logiskt ordnade värld börjar spricka i fogarna..."
 
Recension:
För att vara en debut är Uppstigandet fantastisk. Karen Bao använder sig av en extremt professionell skrivteknik och det märks att hon är kunnig. Boken är vetenskaplig och känns logisk och det är en otroligt fascinerande läsning. Berättartekniken är bra och världen är väldigt intressant. Trots att det inte finns särskilt många förklaringar till varför världen är som den är, så sugs man som läsare in i den.
 
Visserligen är boken hyfsat förutsägbar eftersom den går efter en liknande mall som majoriteten av dagens dystopier, och Bao behöver arbeta med karaktärernas utveckling, men till stor del var jag fast och jag längtade hela tiden till fortsätta läsa. Jag vill definitivt läsa de andra delarna i trilogin och har höga förhoppningar. Trots att detta är hennes första bok så kan jag redan nu skriva jag har tillit på att Baos böcker kommer att bli starkare och starkare.
 



Winter's Bone

Fakta:
Winter's Bone är en film regisserad av Debra Granik, med Jennifer Lawrence, Shelley Waggener, Garret Dillahunt,  Lauren Sweetser, John Hawkes och Dale Dickey i huvudrollerna. Filmen är 96 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2010. Filmen baseras på boken med samma namn av Daniel Woodrell.
 
Handling:
"17-åriga Ree beger sig ut på den kalla landsbygden i Missouri på jakt efter sin försvunne far. Som amfetaminlangare har han pantsatt sin familjs hus innan han lämnade dem i sticket. För Ree börjar nu ett farligt sökande i de kriminella kretsar som hennes pappa umgås med, men ingen vill hjälpa henne. Ree ger inte upp utan sätter sitt liv på spel för att söka efter sanningen trots en farlig och allt hotfullare stämning hos personerna i det lilla samhället."
 
Recension:
Jag har hört många blandade saker om Winter's Bone och visste därför inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Tyvärr tycker jag att filmen känns väldigt monoton, långsam och tråkig, och trots att den inte är särskilt lång så segar den framåt.
 
Ree tar själv hand om sina småsyskon.
 
Skådespelarprestationerna är bra, och Lawrence (The Hunger Games) och Dickey (True Blood) är skickliga. Dessutom gillar jag filmens mörka ton och det är intressant att följa Rees och hennes syskons liv. Filmen börjar hyfsat starkt då den fokuserar på deras hårda situation, men längre in tappade jag som tittare intresset. Det känns som att filmen bygger upp mot ingenting och slutet kommer plötsligt.
 
Teardrop står på Rees sida.
 
Allt som allt är Winter's Bone okej, men ingen höjdare. På grund av det långsamma tempot så tappar tittaren intresset efter ett tag, men idén i grund och botten är bra. Winter's Bone är ett mörkt men obetydligt drama.
 
 

Grey's Anatomy, säsong 10

Fakta:
I den tionde säsongen av Grey's Anatomy, skapad av Shonda Rhimes, får vi se Ellen Pompeo, Patrick Dempsey, Justin Champers, Chandra Wilson, James Pickens Jr., Sandra Oh, Sara Ramirez, Kevin KcKidd, Jesse Williams, Sarah Drew och Jessica Capshaw i huvudrollerna. Säsongen är 990 minuter lång, består av 24 avsnitt, rekommenderas från 11 år och spelades in 2013.
 
Handling:
"Stormen har passerat, men nu måste läkarna på Grey Sloan Memorial överleva dess efterspel. Sjukhuset är i kaos efter det stora jordskredet, och två läkares liv står på spel. Arizona försöker rädda sitt äktenskap, medan Derek och Meredith anpassar sig till livet som kirurger och småbarnsföräldrar. April förbereder sig för bröllopet, och någon ur det förflutna dyker upp på sjukhuset igen. Stora hemligheter leder till stora problem, och får vänner att vända sig mot varandra."
 
Recension:
Det var ett tag sedan jag såg den nionde säsongen av Grey's Anatomy men jag kom snabbt in i serien ändå. Den tionde säsongen är precis som föregående säsonger mysig, romantisk och underhållande. Dock lyser frånvaron av den gamla spänningen som fanns i de tidigare säsongerna. Enligt mig har serien gått från drama till feel-good, vilket fungerar bra, men det krävs att man är på rätt humör för att se serien.
 
 Jo Wilson fortsätter sin AT-tjänst hos Grey Sloan Memorial.
 
Skådespelarna i serien är riktigt bra. Några personliga favoriter för mig är Patrick Dempsey (Enchanted), Sandra Oh (Under the Tuscan Sun), Justin Chambers (The Wedding Planner) och Camilla Luddington (Tomb Raider) men det finns faktiskt ingen som presterar dåligt. Även gästskådespelarna, stora som små, är begåvade, och det är kul att se några bekanta ansikten från andra serier, exempelvis Debbie Allen (Fame).
 
 Arizona och Callie försöker bygga upp sitt äktenskap igen.
 
Precis som jag inledde med så har spänningsfaktorn minskat drastiskt och ersatts av fler relationsdraman. Det fungerar bra för Grey's Anatomy om man vill ha en sjukhusserie utan för mycket blandade känslor och komplikationer, och serien känns ständigt varm och välkomnande. Visserligen kan den bli lite utdragen ibland, men oftast fungerar det bra.
 
 Zola får en liten lillebror.
 
Allt som allt så är den tionde säsongen av Grey's Anatomy riktigt bra. Söker du en serie som fokuserar mycket på det medicinska så passar nog House m. d. dig bättre, men vill du se en lugn och mysig serie som fokuserar mycket på karaktärerna och deras relationer så har du funnit rätt. Jag ser mycket fram emot att se säsong elva.
 



Välj säsong: Two and a half men

 
 
 
 
 

Falling in Love

Fakta:
Falling in Love är en film regisserad av Ulu Grosbard, med bland annat Robert Di Niro, Meryl Streep, Harvey Keitel, Jane Kaczmarek, David Clennon och Dianne Wiest i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång, barntillåten och spelades in 1984.
 
Handling:
"Frank och Molly träffas medans de shoppar inför julen. Det lilla mötet börjar förändra deras liv för evigt, och de träffas allt oftare. Trots att de båda är gifta så blir deras vänskap en av de viktigaste sakerna i deras liv."
 
Recension:
Falling in Love är ingen film för mig. Jag hade hoppats på en varm, romantisk komedi, men ärligt talat så tråkade filmen ut mig totalt. Den var alldeles för slö och ointressent och jag hade absolut inget intresse alls för de trista karaktärerna.
 
 Frank och Molly blir kära.
 
Visserligen är Streep (Djävulen bär prada) och Di Niro (Familjen är värst) duktiga skådespelare, och det är roligt att få se dem i deras yngre dar, men på grund av det dåliga manuset så blir även deras bästa prestationer meningslösa. Manuset är klyschigt, tråkigt och långsamt och jag tappade snabbt det lilla intresset jag hade.
 
 Trots sina äktenskap har de som roligast tillsammans.
 
Allt som allt så fungerar Falling in Love om du söker en lugn och lättsam romantisk film, men vill du få känslor väckta så bör du välja någon annan.
 
 

Välj säsong: The Mentalist

 

Välj säsong

 
 
 
 

She's Out of My League

Fakta:
She's out of my league är en film regisserad av Jim Field Smith, med bland annat Jay Baruchel, Alice Eve, T. J. Miller, Nate Torrence, Mike Vogel, Krysten Ritter och Lindsay Sloane i huvudrollerna. Filmen är 104 mintuer lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2010.
 
Handling:
"Kirk är i tjugoårsåldern och arbetar som säkerhetsvakt på flygplatsen i Pittsburgh. Han hänger fortfarande mest med sina gymnasiepolare samt arbetskamraterna Jack, Stainer och Devon. Samtidigt drömmer han om att få tillbaka sitt ex, Marnie, som dock gått vidare för länge sedan. Kirk verkar ha nöjt sig med att upprätthålla detta status quo i livet - tills den dag Molly svischar igenom hans säkerhetskontroll och glömmer sin mobiltelefon."
 
Recension:
Jag hade inte förväntat mig mycket av She's Out of My League, men jag hoppades ändå på att den skulle vara lite smårolig. Och visst hade den några charmiga och mysiga scener, men majoriteten av filmen satt jag uttråkad. Den var sällan underhållande.
 
Att bowla först är så pass viktigt för grabbarna att ett slagsmål startas.
 
Filmen är otroligt stereotypisk och omogen och den känns bara som en kopia av andra filmer. Ingenting med den är unikt, utan humorn är sådant vi sett hundratals gånger tidigare. Inte ens skådespelarna, som annars har imponerat på mig, lyckades fängsla mig. De har varit duktiga i andra filmer jag sett, speciellt Jay Baruchel (How to train your dragon) och Alice Eve (Star Trek: Into darkness), men på grund av otilltalande karaktärer och ett enformigt och tråkigt manus så bleknade även deras prestationer.
 
Genom att glömma sin telefon på flygplatsen finner Molly sin drömkille.
 
Allt som allt är She's Out of My League en tröttsam film. Den har sina stunder men är för det mesta både klyschig och tråkig. Söker du en unik, varm och romantisk komedi så rekommenderar jag dig att fortsätta leta.
 
 

RSS 2.0