Välj säsong


The Lunar Chonicles omslagsbyte

Som alla mina följare vet är min favoritbokserie The Lunar Chronicles av Marissa Meyer. Mix förlag, som var de som översatte serien till svenska, valde att fokusera på annat och därför tar istället Modernista upp serien, och nu är det en ny omslagsdesign som gäller. 
 
Personligen tycker jag att de nya omslagen är riktigt läckra och jag kan ärligt talat inte säga vilken jag föredrar mest. Vad tycker ni?
 
The Lunar Chronicles #1.
 
The Lunar Chronicles #2.
 
The Lunar Chronicles #3.

The Big C, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av The Big C får vi se Laura Linney, Oliver Platt, Gabriel Basso, Cynthia Nixon, John Benjamin Hickey, Phyllis Somerville, Hugh Dancy, Reid Scott och Gabourey Sidibe i huvudrollerna. Säsongen är 350 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2011.
 
Handling:
"Efter att sjukdomsdiagnosen har satt hennes trycka värld i gungning delar Cathy till slut med sig av nyheten till sin familj, och bestämmer sig för att satsa på en experimentell behandling."
 
Recension:
Efter den första säsongens succé var jag självfallet tvungen att titta vidare på The Big C för att se hur det går för Cathy, hennes familj och vänner. Och trots att säsong 2 inte är lika klockren som den första, så bibehåller den fortfarande en riktigt hög kvalité. Fast serien är otroligt lättsam och glädjefylld är den på något sätt kraftfull på samma gång. Att blanda humor med tragedi skapar kraftiga känslostormar och en extra stor sympati för karaktärerna.
 
Cathy försöker få sonen att inse allvaret med hennes sjukdom.
 
Skådespelarna är magnifika i sina roller och Laura Linney (Love Actually) glänser som Cathy. John Benjamin Hickey (Transformers: de besegrades hämnd) är väldigt humoristisk, Cynthia Nixon (Sex and the City) har en hel del charm och trots att jag inte tidigare varit särskilt förtjust i Oliver Platt (2012) så växer han som skådespelare för varje avsnitt och jag börjar gilla honom allt mer. Karaktärerna är starka och jag kan personligen identifiera mig med dem allesammans. Jag gillar hur de kompletterar varandra med sina skilda personligheter och gör serien hel.
 
För att kunna betala Cathys sjukvård tvingas Paul ta ett jobb han avskyr.
 
Någonting jag stör mig på är dock att Cathy har börjat se döda människor. Jag ser det som ett irritationsmoment att hon samverkar och pratar med individer som dött tidigare i serien. Jag tycker att de som dör ska förbli döda och försvinna helt, inte fortsätta att integrera med karaktärerna. Till exempelvis Harry i Dexter, som störde mig från början till slut. Jag hoppas verkligen inte att det blir samma sak i The Big C, men som det ser ut nu verkar serien gå efter Game of Thrones-citatet "what is dead may never die"...
 
 Adam finner en osannolik allierad.
 
Den andra säsongen lyckades, precis som den föregående säsongen, att beröra mig till tårar. Varje avsnitt är laddat men det som tog mig över gränsen var det sista avsnittet, ”Crossing the Line”. Avsnittet avslutades med en oförutsägbar tvist som satte mina tårkanaler i arbete.
 
 Att vara nära döden innebär en mycket osäker tillvaro.
 
Allt som allt är andra säsongen av The Big C bra. Den blandar många olika känslor och lyckas både beröra och underhålla. Trots sitt tunga budskap är serien otroligt lättsam och säsongen går väldigt snabbt att titta klart på. Det är en serie jag rekommenderar till er som söker en varm och känslopåverkande feel-good.
 

Du är aldrig ensam

Fakta:
Du är aldrig ensam (org. Lock and Key) är en fristående bok skriven av Sarah Dessen. Boken är 462 sidor lång och publiceras av Rabén&Sjögren bokförlag.
 
Handling:
"Ruby Cooper är van att klara sig själv. Hon förväntar sig alltid det värsta, så slipper hon bli besviken. Till exempel på sin mamma. Men när mamman en dag sticker hemifrån förändras Rubs liv på alla plan, och hon får flytta hem till sin storasyster som hon inte har träffat på tio år. Plötsligt bor Ruby i ett lyxigt hus och går i en privatskola - allt verkar perfekt, men hon känner sig inte alls hemma. Inte ens grannkillen Nate kan få henne på andra tankar. Eller? Kanske är det här nya livet hennes chans att bli lycklig?"
 
Recension:
Sarah Dessen är onekligen en begåvad författare. Hon skriver mycket bra och hennes böcker är alltid härliga, lättsamma sommarläsningar. Dock följer hon alltid samma mall för sina böcker. Handlingarna, karaktärsutvecklingarna och hur berättelsen mognar är nästan alltid samma i det hon skriver, och det gör också att böckerna känns upprepande och förutsägbara. 
 
Karaktärerna i Du är aldrig ensam är otroligt charmanta och jag gillar deras starka relationer till varandra. Rubys och Coras bakgrund är fängslande och jag fann det fascinerande att läsa om deras förflutna. En av karaktärerna jag gillade mest var dock Jamie. Tack vare hans empati blir han en mycket lätt karaktär att tycka om. 
 
Tack vare just huvudkaraktärens förgångna byggs konceptet upp till att bli riktigt intressant. Dock saknar boken ett större djup och den har dessutom ett rätt långsamt tempo på grund av att inte särskilt mycket av vikt sker. Det gäller att vara på rätt humör för att läsa en sådan här bok. För en mysig och lättsam sommarläsning passar den bra, men vill du ha lite kött på benen så bör du välja en annan.
 

Ponyo på klippan vid havet

Fakta:
Ponyo på klippan vid havet (org. Gake no eu no Ponyo) är Hayao Miyazakis första film utförd i akvarellteknik. Rösterna görs av bland annat Yuria Nara, Hiroki Doi, Kazuko Yoshiyuki, Tomoko Yamaguchi och Jôji Tokoro. I den engelskt dubbade versionen görs rösterna av bland annat Cate Blanchett, Liam Neeson, Matt Damon och Tina Fey. Filmen är 101 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2008. Äventyret baseras på Den Lilla Sjöjungfrun av H. C. Andersen.
 
Handling:
"Fiskflickan Ponyo längar till världen ovanför vattenytan. Efter att ha träffat människopojken Sosuke blir hennes längtan allt större. Ponyo gör allt för att få vara med sin Sosuke. Vad hon inte räknat med är att hon samtidigt skapar obalans i världen. Havet gör uppror, och på dess vågor springer hon till sin älskade vän. Men ska Ponyo kunna fortsätta leva sitt liv som människoflicka och ska havet dra sig tillbaka och balansen i naturen återställas igen?"
 
Recension:
Det kommer knappast som en chock att Ponyo på klippan vid havet är fantastisk som familjefilm. Det är en av de mest bedårande och magiska filmerna jag sett. Ponyo på klippan vid havet är en nytolkning av H. C. Andersons klassiker Den Lilla Sjöjungfrun, och visst syns vissa likheter i konceptet och utformningen av handlingen. Dock bryter sig Ponyo på klippan vid havet loss från klyschorna och lyckas stå på egna ben.
 
Lilla Ponyo lever med sin pappa och sina syskon djupt nere på havsbotten.
 
Karaktärerna är otroligt söta och rara och det finns en stor glädje i att få följa Ponyos resa. Både Ponyo och Sosuke är förtjusande och jag älskar den genuina relationen de har till varandra. De bidrar med en härlig charm som gör att tittaren sent glömmer filmen. Jag gillar också att karaktären Sosuke är så pass mogen för sin ålder. Trots att han endast är fem år gammal tar han ansvar och visar tillgivenhet till sin familj och sina vänner. Han är ”lillgammal” och trots att han är lekfull och fylld med energi så är han också mycket klok för sin ålder och respekterar sin omgivning.
 
Den lilla fisken längtar upp till ytan.
 
Filmen är riktigt vackert animerad och skaparnas lekfullhet och fantasi lyser igenom skärmen. Ponyo på klippan vid havet är en film som passar både små barn och vuxna. Det är en oerhört oskyldig och lättsmält film, men dess enkelhet kommer snarare som en fördel än en nackdel eftersom den ger tittaren en varm och glädjande känsla inombords. 
 
Ponyos mamma är den mäktiga havsgudinnan.
 
Det som Ponyo på klippan vid havet brister på är dock att den saknar en djupare handling och den karaktäristiska mörka tonen många av resterande Ghibli-filmer bär på. Personligen är det ingenting jag stör mig på, men det gäller att man är på rätt humör för att se Ponyo på klippan vid havet. Eftersom den är så pass lättsam kan den säkert framstå som tråkig om man förväntat sig ett spännande äventyr. Det finns dock ingen avsaknad av budskap. Ponyo på klippan vid havet förmedlar till tittaren att vi ska ta hand om och visa respekt för naturen och alla dess varelser, och det är enligt mig ett meddelande både många små och stora behöver ta till sig.
 
Med sin nyfunna vän Sosuke får Ponyo uppleva hur det är att vara människa.
 

Allt som allt är Ponyo på klippan vid havet en bedårande film. Den är inte riktigt lika bra som exempelvis Lånaren Arrietty och Spirited Away, men jag älskar den lättsamma tonen, karaktärernas charm och att den nytolkar den klassiska sagan vi alla har kommit att älska. Det är en perfekt film att se med hela familjen samlad.

 

Battlestar Galactica, säsong 1

Fakta:
I första säsongen av Battlestar Galactica får vi se Edward James Olmos, Mary McDonnell, Jamie Bamber, Tricia Helfer, James Callis, Grace Park, Katee Sackhoff och Michael Hogan i huvudrollerna. Säsongen är 754 minuter lång, består av 13 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2004.
 
Handling:
"Efter att de tolv människokolonierna förstörts i det hundra år gamla kriget med cylonerna bestämmer sig President Roslin, Commander Adama och några andra människor för att påbörja ett sökande efter den mytomspunna planeten Jorden. Vad de inte inser är dock att några av deras närmaste vänner inte står på deras sida, och att cylonerna inte längre är en igenkännbar fiende."
 
Recension:
Battlestar Galactica går väldigt mycket upp och ner för mig. Den första säsongen är betydligt bättre än prequel-miniserien, men den är långt ifrån perfekt. Det finns stunder i säsong 1 som jag sitter fastklistrad vid skärmen, men de överskuggas tyvärr av minst lika många stunder där ojämnheterna i tapeten är intressantare.
 
Det är bara doktor Gaius som kan se den mystiska kvinnan.
 
Det jag älskar med serien är konceptet. Världen är relativt mörk och det är väldigt intressant att följa många av karaktärerna. Starbuck, Sharon, Laura och cylonerna är allesammans fascinerande att följa och det är spännande att se hur de reagerar på olika situationer. De har sin personliga charm och skådespelarna gör bra jobb med att porträttera dem.
 
President Roslins titel är hotad av andra maktlysna människor.
 
Dock hade jag riktigt svårt att komma in i serien. Eftersom säsongen är väldigt långsam så väcktes inte mitt intresse förrän de mer intensiva scenerna i slutet anlände.  Att säsongen är rätt händelselös resulterade i att första halvan av säsongen inte hade mitt engagemang, vilket är synd, för jag ser tydligt att det är en bra serie – men jag är alldeles för uttråkad under seriens gång för att uppskatta de små guldkornen mer.
 
Att kunna separera cyloner från människor är inte alltid en gåva.
 
Allt som allt är första säsongen av Battlestar Galactica bra, men inte mer än så. Den är enligt mig för långsam och händelselös och engagemanget är inte alltid på topp. Karaktärerna är dock intressanta, skådespelarna presterar bra och konceptet är fascinerande, och det gör att jag ändå kommer att fortsätta att följa serien.
 

Fifty Shades of Grey

Fakta:
Fifty Shades of Grey är baserad på boken med samma namn, skriven av E. L. James. Filmen är regisserad av Sam Taylor-Johnson, med bland annat Jamie Dornan, Dakota Johnson, Jennifer Ehle, Eloise Mumford, Victor Rasuk, Luke Grime och Marcia Gay Harden. i huvudrollerna. Filmen är 128 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes in 15 juni 2015.
 
Handling:
"Ana Steele är en oerfaren collegestudent som får i uppgift att intervju den mystiske miljardären Christian Grey. Men det som börjar som ett affärsmöte förvandlas snabbt till ett okonventionellt förhållande. Ana rycks med i Christians glamorösa livsstil men får snart se en annan sida av honom när hon uppdagar hans hemligheter och samtidigt börjar utforska sina egna mörka lustar. Resultatet är en passionerad romans där Christian och Ana testar gränserna för hur långt de är villiga att gå för sitt förhållande."
 
Recension:
Fenomenet som började som en erotisk fanfic av Twilight har nu tagit världen med storm. Nästan alla har något att säga om Fifty Shades-franchisen och det finns minst lika många som finner den motbjudande som de som avgudar trilogin. Personligen tycker jag faktiskt att filmen är helt okej. Den är inte lika sexuellt avvikande som boken och de har tagit bort en hel del scener som annars präglat filmen med en 18-årsgräns. Det gör förstås att man inte riktigt får samma uppfattning om vem Christian Grey är, men det gör också att filmen framstår som mer stämningsfull.
 
Ana hjälper rumskompisen Kate med sin artikel om Christian Grey.
 
Fifty Shades of Grey har egentligen inte mycket till handling, utan det är en rakt igenom karaktärsdriven film. Skådespelarna presterar oväntat bra, speciellt med tanke på omständigheterna. Jag kan bara föreställa mig hur tufft det måste ha varit att spela in vissa av scenerna och jag tycker att både Dornan (The Fall) och Johnson (Need for Speed) gör riktigt bra ifrån sig. Precis som sin karaktär har Dornan bra kontroll och känns naturlig i sin roll. Jag uppskattar skådespelarnas minspel och tycker att de porträtterar karaktärerna väl. De gör sina roller charmiga och djupt psykologiskt intressanta. Samspelet mellan dem fick mig att le emellanåt och trots att sex förstås är temat så lyckas filmen både roa och ha kvar glimten i ögat. 
 
Ett förhållande inleds mellan multimiljonären och den oskyldiga eleven.
 
Men självklart är filmen inte perfekt. Den är lite monoton och upprepande och ibland känns den rätt tafatt. Jag reagerade också på en del fåniga repliker. Det är en sak att läsa dem, men att höra dem sägas högt är en helt annan sak. Det gäller att känna av vad som verkligen passar in och tyvärr har Fifty Shades of Grey några repliker som både känns krystade och tramsiga.
 
För att få vara med Christian måste Ana gå med på en hel del.
 
Däremot har filmen oväntat bra musik. För att vara ärlig är musiken rent av fantastisk, med många stora världsartister. Låtar så som Love me like you do av Ellie Goulding, Crazy in love och Haunted med Beyoncé, I put a spell on you av Annie Lennox, Salted wounds med Sia och Earned it av The Weeknd bidrar med en hel del känsla. Musiken som filmen bjuder på spelas med inlevelse, och skapar ett känslomässigt djup och en dragningskraft gentemot karaktärerna.
 
Christan har många regler som han kräver att Ana ska följa.
 
När man köper Fifty Shades of Grey på DVD eller blu-ray så kan man välja mellan att se bioversionen eller den osedda versionen. Den enda skillnaden är att den osedda versionen är tre minuter längre på slutet. Jag hade hoppats att de extraminuterna skulle tillföra någonting extra, men för att vara ärlig så känns de överflödiga och de gör snarare slutet till det sämre. Bioversionen är alltså att rekommendera.
 
Anastasia dras in i Christians värld.
 
Det är många som har fördomar mot Fifty Shades of Grey och tror att det är en renodlad porrfilm. Det är det definitivt inte och jag vill återigen påpeka att filmen trots allt har en 15-årsgräns. Självklart har filmen en hel del sex, men det är inte särskilt grafiskt och avslöjande. Faktum är att ”bara” en femtedel (ca 20 minuter) av filmen består av sex och det tar ungefär 41 minuter innan den första sexscenen. Resten av tiden fokuserar på att utveckla karaktärerna och deras relation till varandra.
 
Att älska Christian visar sig vara allt annat än enkelt för Ana.
 
Allt som allt tycker jag faktiskt att Fifty Shades of Grey är bra. Filmen bjuder på fantastisk musik, skådespelarna passar bra i rollerna, och trots fokusen på sex så har filmen med humor. Dornan och Johnson charmar tittaren i sina roller och är man inte alltför pryd borde inte filmen vara något större problem att se på. Visst är den aningen monoton och upprepande, och några repliker är otroligt tramsiga, men som helhet är filmen ändå bra. Jag kommer att se Fifty Shades Darker och Fifty Shades Freed.
  

Nikita, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Nikita får vi se Maggie Q, Shane West, Lyndsy Fonseca, Aaron Stanford, Ashton Holmes, Tiffany Hines, Melinda Clarke och Xander Berkeley i huvudrollerna. Säsongen är 926 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2010 och serien består av fyra totalt säsonger.
 
Handling:
"Mitt namn är Nikita. För sex år sedan togs jag ur fängelset; tvingad till att bli lönnmördare åt en underrättelsetjänst för staten. En hemlig enhet kallad Divisionen, som nu har brutit sig loss. De tog min identitet och mannen jag älskade. Jag flydde och nu jagas jag av mannen som tränade upp mig. Men Divisionen vet inte att jag har en partner på insidan: Alex. En rekryt med ett mörkt förflutet som jag har tränat att motstå dem. Vi ska förstöra Divisionen - uppdrag för uppdrag. Jag ska få min hämnd, och deras sista ord kommer att vara mitt namn."
 
Recension:
Jag hade inte trott att jag skulle gilla Nikita så mycket som jag gör. Serien är oväntat välgjord och genomtänkt och det tog inte lång tid förrän ett beroende hade byggts upp. Serien har från början till slut ett högt tempo och Nikita håller sig konstant spännande genom alla hemligheter och intriger. Det finns många chockerande tvister och överraskningar som håller tittaren ständigt på helspänn.
 
Jaden och Alex tränas upp till professionella lönnmördare och förförerskor.
 
Konceptet i sig är riktigt innovativt och annorlunda från vad jag sett tidigare.  Det är fängslande att se de olika parallellerna och alla karaktärerna är fascinerande, djupa och mångsidiga. Vi får huvudsakligen följa två paralleller; Nikita och människorna (ex. rekryterna Alex, Thom och Jaden, hackern Birkhoff, agenten Michael och ledarna Amanda och Percy) som lever på insidan av Divisionen. Båda parallellerna är intressanta på sina egna sätt och de binds samman på ett mycket professionellt sätt. Det är otroligt medryckande att följa liven hos rekryter, spioner, lönnmördare och infiltratörer och det är svårt att slita sig från skärmen. 
 
Nikita lyckades fly från Divisionen och har nu som mål att krossa organisationen.
 
Nikita är en otroligt snyggt gjord actionserie. Actionscenerna i sig är välkoreograferade och tufft utformade.  Jag älskar att serien har några riktigt starka kvinnliga huvudkaraktärer och skådespelarna är näst intill perfekta. Maggie Q (Divergent) passar fullkomligt som Nikita och klarar lätt av både de hårdare actiontricken och de mer stämningsfulla, romantiska scenerna. Även Aaron Standford (A Walk to Remember), Ashton Holmes (Revenge), Tiffany Hines (Stichers), Melinda Clarke (The O. C.) och Xander Berkeley (Terminator 2 - Domedagen) är oklanderliga i sina roller. Den som dock överraskade mig mest med sin prestation var Lyndsy Fonseca (How I Met Your Mother). Jag har inte varit förtjust i henne tidigare men i Nikita visar hon en oväntad talang och utför sin roll felfritt.
 
Som tittare vet man aldrig på vilken sida karaktärerna verkligen står på.
 
Det enda riktiga ”klagomålet” jag har om Nikita är att den ibland kan kännas lite lam. Det är ingen big deal, men ibland känns det svagt och förutsägbart att Nikita alltid tar sig ut alla knipor, oavsett hur stora och oöverkomliga de är.
 
Alex lojalitet testas när Divisionens hemligheter avslöjas.
 
Allt som allt älskar jag den första säsongen av Nikita. Tempot är högt, spänningen konstant och den har otaliga chockerande överraskningar. Skådespelarna är fantastiska och konceptet är både unikt och fängslande. Nikita känns lite som en mash-up av 24, Revenge, Kingsman: The Secret Service och Mission Impossible och jag kommer definitivt att se vidare på serien. Det är en tv-serie man lätt fastnar för och som inte släpper taget om en.
 

Isskeppet

Fakta:
Isskeppet är den andra delen i Trolldomsakademien-serien av Peter Bergting. Det är en spin-off på Legenden om Morwhayle. Boken är 219 sidor lång och publiceras av Semic bokförlag.
 
Handling:
"Mysterierna hopar sig genast när de tre vännerna Miranda, Orville och Emmi börjar en ny termin på Trolldomsakademien. Mitt under ett dundrade oväder dyker ett svävande skepp av is upp ovanför skolan. Var kom det ifrån? Varför vägrar lärarna att prata om det? Och vem är den mystiska figuren som smyger omkring i skolan? Vad ska hända med Mirandas ovanliga krafter? Och kommer den argsinta kanindraken Potopor någonsin att lära sig att flyga?"
 
Recension:
Isskeppet är okej, men kanske inte en bok i min stil. Trolldomsakademien-serien är enligt mig svagare än Legenden om Morwhayle. Den är väldigt klyschig, förutsägbar och känns inte särskilt säregen.
 
Bergting skriver bra men det känns som att han börjar få slut på idéer vid det här laget. Konceptet håller sig inte hela vägen igenom och karaktärerna utvecklas inte tillräckligt mycket för att läsaren ska fastna för dem. Dock uppskattar jag hans illustrationer, som på ett snyggt sätt förstärker berättelsen.
 
Det är egentligen allting jag har att skriva om Isskeppet, så det får bli en kort recension idag. Det är en enkel och småmysig bok. Punkt.
 

Jurassic Park

Fakta:
Jurassic Park är regisserad av Steven Spielberg, med bland annat Sam Neill, Laura Dern, Jeff Goldblum, Richard Attenborough, Bob Peck, Martin Ferrero, Ariana Richards, Samuel L. Jackson och Jospeh Mazzello i huvudrollerna. Filmen är 127 minuter lång, rekommenderas från 11 år och spelades in 1993.
 
Handling:
"På en avlägsen ö blir en fantastisk nöjespark med levande dinosaurier till en dödsfälla för fem människor, som tvingas kämpa för sin överlevnad bland de förhistoriska rovdjuren."
 
Recension:
Jag minns förtjusningen och skräcken från när jag var åtta år och för första gången såg Jurassic Park. Det var den mest spännande filmen jag sett och trots att jag drömde mardrömmar i månader efteråt fann jag den storslagen. Nu - 12 år senare - i samband med att Jurassic World haft biopremiär, har jag köpt hem filmerna igen; denna gång för att uppleva äventyret i härlig BD-kvalité. Och jag måste säga att jag inte är besviken. 
 
John Hammond tar med Alan och Ellie på ett mystiskt uppdrag.
 
Filmen är riktigt bra gjord, speciellt med tanke på åldern. Visst ser vissa av dinosaurierna rätt fejkade ut och tidigare har jag stört mig mycket på det, men tack vare blu-ray-kvalitén var det faktiskt inte ofta som jag nu tänkte på det. Något jag däremot kunde bli lite besvärad av var att det finns rätt många logiska luckor. Eftersom jag är en sådan person som vill att allting ska ha en förklaring så irriterades mitt tittande aningen av ologiska detaljer.
 
Trots sin avsky för barn gör Alan allt för att rädda sina nyfunna kamrater.
 
Handlingen i Jurassic Park är – trots alla år – fortfarande originell och storslagen. Musiken är bra, miljön fängslande och jag får en slags varm och härlig känsla av nostalgi när jag ser filmen. Jurassic Park är på ett sätt ikonisk och kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
 
Barnen får uppleva skräck i tidigt skede.
 
Det bästa med filmen är dock skådespelarna. Sam Neill (Peaky Blinders), Laura Dern (The Fault in Our Stars), Jeff Goldblum (Som hund och katt), Richard Attenborough (Elizabeth) och de andra är fantastiska, men de som faktiskt sticker ut lite extra är de enastående barnskådespelarna. Ariana Richards (Tremors) och Joseph Mazzello (The Social Network) spelar med en genuin inlevelse och passion och lyckas både skärra och underhålla tittaren. Deras minspel och kroppsspråk är fenomenala och de är bland de bästa barnskådespelarna jag någonsin sett.
 
Dinosaurieintresset skiner igenom när passionen får fysisk form.
 
Allt som allt är Jurassic Park en film alla måste se. Vid det här laget är den en del av kulturen och den kommer alltid att vara en riktig ikon. Jurassic Park bjuder på otroligt duktiga skådespelare, ett originellt koncept och ett manus vars repliker lyckas roa tittaren trots allt som händer runt omkring. BD-kvalitén på filmen gör att dinosaurierna ser mer realistiska ut och jag rekommenderar alla som gillar filmen att uppgradera sig till BD.
 


True Detective, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av True Detective får vi se Matthew McConaughey, Woody Harrelson, Michelle Monaghan och Alexandra Daddario i huvudrollerna. Säsongen är 457 minuter lång, består av 8 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 9 juni 2014.
 
Handling:
"1995 utreder kriminalpoliserna Marty Hart och Rust Cohle ett makabert mord utfört av en galning i Louisiana. När ett liknande mord upptäcks 2012 återöppnas fallet. Marty och Rust berättar om utredningen 1995, och hur den påverkade dem, deras liv och deras vänskap."
 
Recension:
Alla har fått True Detective att framstå som ett mästerverk, och jag klandrar dem inte. Det är ju trots allt en HBO-serie, med Woody Harrelsson och Matthew McConaughey i huvudrollerna. Vad kan gå fel? Det är som gjort för succé! Men någonting måste vara allvarligt fel med mig. Jag fann serien inte det minsta underhållande. Jag hade hoppats på en utomordentlig prestation som med exempelvis Fargo, men lämnades besviken. Ärligt talat förstår jag inte varför True Detective är så populär, för enligt mig är den allt annat än fulländad.
 
Marty Hart får den bittra Rust Cohle som partner i ett nytt mordfall.
 
Jag kom aldrig in i serien ordentligt på grund av att det inte fanns mycket som höll mitt intresse. Tempot är under all kritik, karaktärerna är inte tillräckligt fängslande och säsongen är otroligt händelselös. Både jag och den jag tittade på serien med tycker att den är väldigt tråkig och det slutade alltid med att vi halvsov framåt sluten av avsnitten. 
 
Osämjan mellan de två männen växer sig allt större.
 
True Detective växlar mellan nutid och dåtid. Poliserna Marty och Rust berättar om deras upplevelser för 17 år sedan och bilden växlar mellan de olika parallellerna. Det syns tydligt om det man ser är i nutid eller dåtid, men det kan vara desto mer förvirrande att förstå mer exakt när berättelsen utspelar sig i dåtiden, eftersom serien äger rum under flera år. 
 
Maggie Harts tålamod tar snabbt slut när hon upptäcker vad Marty hållt på med.
 
Skådespelarna är dock felfria. Både Woody Harrelsson (The Hunger Games) och Matthew McConaughey (Interstellar) presterar på topp och tillsammans med de duktiga gästskådespelarna hade det kunnat bli en extraordinär serie. Tack var dem hade True Detective stor potential. Något annat jag gillar med serien är dess realism. True Detective har en mörk och pessimistisk världssyn som enligt mig är verklighetstrogen och ger serien ett härligt djup. Det är synd att bristen på originalitet och tempo dödar serien, för det är ovanligt att se en sådan världsskildring.
 
 Mordet påverkar Rust djupare än vad han kunnat tro.
 
Som ni förstår är den första säsongen av True Detective inte i min smak. Den är alldeles för händelselös och tråkig för mig. Jag hoppas innerligt att den andra säsongen – som påbörjar ett helt nytt spår, med ny handling och skådespelare – blir bättre, för denna del var ungefär lika spännande som att se på när färg torkar.
 

Stad av Glas

Fakta:
Stad av Glas (org. City of Glass) är den tredje delen i The Mortal Instruments-serien av Cassandra Clare. Boken är 586 sidor lång och publiceras av Bonnier Carlsen.
 
Handling:
"Sedan Clary mötte Jace och de andra skuggjägarna har hon hört talas om deras värld, Idris, och den fantastiska staden av glas, Alicante. Efter den blodiga kampen i New York finns ingen annan möjlighet att stoppa Valentine än att ta sig till Alicante. De måste övertyga Klaven om hur farlig Valentine är. Han har sin demonarmé, nu behöver han bara hitta Spegeln för att ta över skuggvärlden. Problemet för Clary är att hon inte är välkommen. Eftersom det troligen blir krig vill inte Jace ha henne där. Men Clary måste dit - där finns svaren på så många frågor. Finns det något annat sätt?"
 
Recension:
Det finns inget tvivel om att Cassandra Clare är en fantastisk författare och får jag som jag vill så kommer jag lästa alla hennes böcker. Hon har en behaglig skrivteknik som är lätt att förstå sig på. Hon skriver dialogerna på ett roande sätt och trots att boken har många spännande actionscener så får man också ta del av en hel del humor också. Det är inte ovanligt att man som läsare sitter och ler mellan sidorna.
 
Stad av Glas är den hittills bästa boken i serien enligt mig. Jag har fastnat mer och mer av karaktärerna och i denna installation känns de levande, intressanta och otroligt charmiga. Jag tycker om de härliga och fascinerande förhållandena de har till varandra och älskar att läsa om Jace/Clary och Alex/Magnus eftersom deras relationer känns så pass nyskapande och intressanta.
 
Som alltid är världen i The Mortal Instruments väldigt fängslande att läsa om och jag uppskattar att vi i Stad av Glas får en hel del svar. Stad av Glas var först menad att bli den sista delen i en trilogi och det syns tydligt. Boken knyter ihop de tidigare lösa trådarna och det är rätt uppenbart att det var ämnat att vara över efter den här läsningen. Allting förklaras och vi som läsare känner oss belåtna med vad vi upplevt. Jag minns faktiskt inte hur berättelsen utvecklas härifrån, trots att jag läst nästa bok, så det ska bli kul att återigen se det nya spåret som påbörjas.
 
Allt som allt är Stad av Glas riktigt bra. Inget mästerverk, men tillräckligt fängslande för att stanna kvar i minnet långt efteråt. Växlandet mellan de fem olika synvinklarna kan ibland bli lite otydligt och emellanåt är tempot inte särskilt högt, men intresset för karaktärerna ökar och relationerna mellan dem blir allt mer fascinerande. Stad av Glas är en bra bok helt enkelt.
 

Aliens

Fakta:
Aliens är regisserad av James Cameron och i huvudrollerna får vi se Sigourney Weaver, Carrie Henn, Michael Biehn, Paul Reiser, Lance Henriksen och Bill Paxton. Filmen är 154 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 1986.
 
Handling:
"Efter att ha drivit genom rymden i hypersömn i 57 år möter den enda överlevande från Nostromo ett team av koloniala marinsoldater och följer med dem tillbaka till LV-426... och nu måste de förbereda för krig."
 
Recension:
Aliens är verkligen inte min typ av film och jag kan inte riktigt se charmen i det hela. Förutom Sigourney Weaver (Avatar) tycker jag inte skådespelarprestationerna imponerar och jag finner fler fel med filmen än vad jag önskar. Handlingen är svag och för mig är det nästan en kopia av första filmen, Alien. Förutom några sidospår börjar och slutar filmerna på ungefär samma sätt, vilket inte känns särskilt påhittigt.
 
Ripley tvingas slåss mot monstrena igen.
 
Monstren i filmen ser rätt läckra ut men de är alldeles för osmarta och osmidiga för att bli det minsta skrämmande. Aliens är också förutsägbar, tråkig och väldigt klyschig. Dessutom är den väldigt högljudd, med mycket tjutande från sirener, skjutande med maskinvapen och skrikande från den irriterande ungen Newt.
 
Barnet Newt behöver konstant räddas.
 
Förutom det stör jag mig också mycket på att Aliens är vetenskapligt orealistisk. Den bryter mot fler fysikaliska lagar än vad jag hann räkna och det kändes idiotiskt och fånigt att se på. Ett exempel är en scen där Ripley öppnar en lucka rätt ut i rymden. I verkligheten hade detta resulterat i en rad kedjereaktioner. Ingen på skeppet hade fått något syre och på grund av trycket skulle de svischat ut genom luckan och exploderat inifrån och ut. Men i filmen resulterar öppningen i ett kraftigare vinddrag. Jisses…
 
Sättet monstrena är konstruerade på är rätt fascinerande.
 
Som ni säkert förstår är jag inte ett särskilt stort fan av Aliens. Den börjar faktiskt helt okej, har några bra scener och jag gillar Weaver, men förutom det är filmen inte mycket att hurra över. Den känns inte särskilt genomtänkt och för många logiska luckor finns med. Tillsammans med allt oväsen och det långsamma tempot så förlorade filmen mitt intresse rätt snabbt.
 

Gilmore Girls, säsong 2

Fakta:
I den andra säsongen av Gilmore Girls får vi se Lauren Graham, Alexis Bledel, Melissa McCarthy, Keiko Agena, Yanic Truesdale, Scott Patterson, Liza Weil, Jared Padalecki, Milo Ventimiglia, Kelly Bishop och Edward Herrmann i huvudrollerna. Säsongen är 935 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2001.
 
Handling:
"Följ den unga, ensamstående mamman Lorelai, hennes överpresterande dotter Rory, snobbiga föräldrarna Emily och Richard och alla de andra drömmarna och priginalen som bor i den lilla staden Stars Hollow."
 
Recension:
Gilmore Girls är en riktigt härlig feel good-serie. Den andra säsongen är både söt och underhållande, och dess charm värmer ända in till själen. Att titta på den är en otroligt mysig upplevelse och trots att det inte är en särskilt överväldigande eller dramatisk serie så är det utan tvekan en av de hemtrevligare serierna jag sett.
 
Lorelai och Rory besöker dotterns drömskola; Harvard.
 
Gilmore Girls är en väldigt karaktärsdriven serie. Det är Lorelai och Rory som står i centrum och jag älskar hur smarta och kvicktänkta de är. Deras rappa och sarkastiska repliker charmerar tittaren och gör att de sticker ut ur mängden.  Karaktärerna känns väldigt påhittiga och jag gillar deras lekfulla uppträdande och barnasinne. Deras relation till varandra är inspirerande och oerhört glädjande.  Jag gillar också att karaktärerna är så pass företagsamma och skötsamma. Det är på något vis rogivande och avkopplande att få följa så pass samvetsgranna och pålitliga karaktärer för en gångs skull.
 
Rory har en ovanligt god relation med sin mamma.
 
Skådespelarna passar otroligt bra i sina roller. Lauren Graham (Parenthood) är intagande, livlig och väldigt karismatisk i sin roll som Lorelai. Alexis Bledel (The Sisterhood of Traveling Pants), som spelar Rory, är även hon mycket duktig och jag känner att jag kan relatera till den karaktär hon byggt upp. Sedan har vi McCarthy, Truesdale, Bishop och Agena som allesammans bidrar till underhållningen. Det är också kul att få se Padalecki (Supernatural) och Ventimiglia (Heroes) i sina yngre år. Redan här var de otroligt talangfulla. 
 
Lukes systerson Jess kommer till staden och skapar trubbel.
 
Sammantaget gillar jag verkligen den andra säsongen av Gilmore Girls. Tack vare de väluppbyggda karaktärerna och de charmerande skådespelarna får serien en hel del utstrålning. Gilmore Girls är en smart och mysig serie som passar bra i alla väder. Denna säsong är mycket bättre än den första.
 

Nytt i samlingen, #2

Idag fick jag hem filmen Fifty Shades of Grey på blu-ray.
 
 
Jag har läst böckerna av E. L. James, men det är väldigt länge sedan. Det ska bli kul att se filmen utan att minnas alltför mycket. Jag hoppas verkligen att de har framställt allting snyggt och relativt smakfullt.

Knowing

Fakta:
Knowing är regisserad av Alex Proyas, med bland annat Nicolas Cage, Chandler Canterbury, Rose Byrne, Lara Robinson och D. G. Maloney i huvudrollerna. Filmen är 117 minuter lång, rekommenderas från 15 år och spelades in 2009.
 
Handling:
"Tänk dig en hemlighet som legat begravd under jorden i 50 år. En kryptisk lista som med kirurgisk precision har förutspått de största globala katastroferna under de senaste årtiondena. Hur skulle du skydda dina nära och kära från nästa olycka på listan? Och hur skulle du förbereda världen på den allra sista, slutgiltiga katastrofen?"
 
Recension:
Knowing börjar starkt och bygger upp ett stort intresse från tittarens håll. Den har en mystisk känsla redan från första scenen och bygger upp stora förhoppningar med sin potential. Men av någon anledning håller det inte i sig. Successivt blir filmen allt sämre och sämre, till att till slut få ett skamligt löjligt slut. Konceptet i sig är otroligt fascinerande, men Knowing slänger bort alla sina chanser när den blir alldeles för oförståelig, överdriven och fånig.
 
I början får vi se en ung flicka med en kuslig förmåga.
 
Filmen är riktigt konstig och jag fastnade varken för karaktärerna eller för handlingen eftersom alltid gradvis blir sämre. Den lämnar ingen chans för karaktärsutveckling och vi som tittare bryr oss egentligen inte om vad som händer. Händelserna är inte heller trovärdiga och karaktärsreaktionerna i sig känns väldigt orealistiska. I Knowing finns en hel del logiska luckor och tyvärr känns det som sker osammanhängande.
 
Filmen blir snabbt underlig och fånig.
 
Effekterna är dessutom rätt dåliga och ibland ser det ut som att vara taget från ett gammalt spel. Förutom grundidén har Knowing inga fler positiva aspekter än prestationerna av Byrne (X-Men: First Class) och Canterbury (Benjamin Buttons otroliga liv). Nicolas Cage (National Treasure) gjorde mig faktiskt väldigt besviken och hans karaktär känns både tråkig och verklighetsfrämmande.
 
MIT-läraren John försöker hindra katastroferna från att ske.
 
Allt som allt börjar Knowing starkt och spännande, men tappar sedan helt känslan för vad som gör en bra film. Från att starta som ett mystiskt drama blir Knowing en orealistisk och överdriven sci-fi. Det känns nästan som att ett par helt olika filmer klippts ihop till en osammanhängande mix. Tyvärr blev alltså Knowing ingen större hit.
 

24, säsong 3

Fakta:
I den tredje säsongen av 24 får vi se Kiefer Sutherland, Elisha Cuthbert, Carlos Bernard, Reiko Aylesworth, Sarah Clarke, James Badge Dale, Dennis Haysbert, Joaquim de Almeida, Mary Lynn Rajskub och Zachary Quinto i huvudrollerna. Säsongen är 1010 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2003.
 
Handling:
"Tre år efter mordförsöket på president Palmer hotar någon med ett dödligt virus i LA. Jack Bauer inser att det enda sättet att hitta virusets källa är att befria knarkkungen Ramon Salazar ur fängelset."
 
Recension:
Efter att ha varit med om kidnappningar, mordförsök och bombhot går nu 24 vidare till biovapen. Det är ett mycket intressant ämne som ännu inte hunnit blivit uttjatat. På något sätt blir det mer skrämmande med ett dödligt virus, eftersom det är omöjligt att bekämpa. Attackerar någon dig har du möjlighet försvara dig, men med ett biovapen finns ingenting den angripna kan göra förutom att invänta döden. 24 skildrar detta riktigt bra och får in faktorer så som exempelvis de etiska beslutsprocesserna som kan tas upp när en stor grupp människor fungerar som potentiella smittbärare.
 
Den gåtfulla Nina Myers har inga problem med att utstå CTU:s tortyr.
 
24 fortsätter på liknande spår som i föregående säsonger och använder sig precis som tidigare av den övergripande split-screenen och realtid. 24 är en serie som verkligen tar hänsyn till detaljer och den är väldigt noggrann med just realtiden. Det är sällan jag som tittare upptäcker några misstag med tidsavseendet. Att 24 använder tiden och kameraarbetet på det sättet är en stor fördel och en av seriens styrkor. Det är nyskapande och ger en bra överblick över de olika parallellerna. Realtiden hjälper dessutom serien att få en väldigt realistisk framträdelse.
 
Jack gör vad som helst för att hindra viruset från att spridas.
 
Skådespelarna är som alltid perfekta och Kiefer Sutherland (The Lost Boys) är väldigt trovärdig och stark i sin huvudroll. På karaktärsfronten händer dessutom mycket. Protagonisterna från tidigare säsonger utvecklas enormt och vi får se några nya ansikten, men också säga farväl till en hel del karaktärer som tidigare varit i seriens mittpunkt. Det är både uppfräschande och oförutsägbart att serien inte håller sig kvar vid samma karaktärer alltför länge, och karaktärsförlusterna bidrar förstås med en hel del spänning och känslor.
 
Sherry är expert på att kontrollera människor och känner ingen skuld.
 
Precis som i tidigare säsonger är spänningen i denna säsong av 24 hög. Med intensiv action, laddad stämning och passionerade skådespelare håller sig serien originell säsong efter säsong. Trots att den tredje säsongen inte alltid har det högsta tempot och ibland känns lite enformig så händer det otroligt mycket under säsongens gång, och händelserna utvecklas snabbt.
 
Jack tvingas ta snabba och tuffa beslut för att skydda dem han älskar.
 
Allt som allt är den tredje säsongen av 24 riktigt bra. Lite utdragen kan den kännas emellanåt och det är inte den bästa säsongen i serien, men den är spänningsfylld, berörande och otroligt välgjord. Manuset är genomtänkt och välskrivet och gör 24 till en av de starkaste actionserierna jag sett. Det finns inget tvivel om jag kommer att fortsätta följa den.
 

Nytt i samlingen, #1

Eftersom jag är så dålig att komma på titlar kommer jag hädanefter att kalla alla inläggen där jag visar nya nördsaker "Nytt i samlingen".
 
Idag fick jag hem ett paket som jag beställde från CDON för några dagar sedan. Jag hade egentligen inte tänkt att köpa någonting eftersom jag har så mycket förhandsbokat och det blir lite knapert med pengar. Men CDON hade några bra erbjudanden och det ena ledde till det andra. Oh, well.
 
 
Det jag köpte hem var den andra säsongen av The Big C, andra säsongen av Revenge och så uppgraderade jag mina DVD-exemplar av Jurassic Park-filmerna till BD. Allt tillsammans kostade mig 256 kr.
 
Och by the way. Jag vet att jag är världens största Game of Thrones-nörd, men jag ber alla att vänligen sluta spoila saker från säsong 5. Jag är en av de få som väntar med att se serien tills den släpps på BD och därför vill jag veta så lite som möjligt innan. Redan nu vet jag alldeles för mycket av det som händer. Just a friendly reminder to everyone. You know who you are.

I Dödens Stad

Fakta:
I Dödens Stad är den tredje och avslutande delen i Maze Runner-trilogin av James Dashner. Boken är 332 sidor lång och släpps av Semic bokförlag.
 
Handling:
"De har tagit ifrån Thomas allt: hans vanliga liv, hans minnen och nu hans enda vänner. Världen ligger i ruiner och han har skaffat sig övermäktiga motståndare. Men Thomas fiender vet inte att han har fler minnen av sitt tidigare liv än de tror. Han minns tillräckligt mycket för att veta att man har ljugit för honom. Tillräckligt mycket för att göra uppror. Thomas överlevde labyrinten. Han överlevde vansinnets öken. Han är redo att ge vad som helst för att rädda sina vänner. Men sanningen kan vara det som slutligen krossar honom."
 
Recension:
Maze Runner-trilogin är riktigt bra. Världen är genomtänkt och konceptet välgrundat och intressant. Dock fängslades jag inte lika mycket av I Dödens Stad som jag hoppats på, och det är tyvärr den svagaste delen i trilogin. Största anledningen till detta är att boken förlorar lite av seriens unika touch och faller offer för dystopiklyschorna. Dessutom mister handlingen mycket av sitt mål och känns både svagare och otydligare.
 
I I Dödens Labyrint var jag djupt fascinerad av karaktärerna. Intresset hölls kvar även till I Vansinnets Öken. Men nu, i I Dödens Stad, är jag ärligt talat inte särskilt förtjust i dem längre. Det är underligt, men någon gång under läsningens gång försvann mitt intresse för dem. Jag tycker att de har utvecklats åt helt fel håll. Thomas är otrevlig och de andra är konstant arga, vilket inte är särskilt kul att läsa om. Det kom till och med till den punkten att jag inte brydde mig om vilka som överlevde, trots att det var gamla favoriter. Det är otroligt sorgligt och besynnerligt att det blev så, men I Dödens Stad lyckades verkligen ta död på karaktärerna.
 
Nu ger jag säkerligen uppfattningen att I Dödens Stad är en dålig bok och det är den verkligen inte. Dashner är en duktig författare och bygger upp konceptet snyggt. Boken har en hel del action och tempot hålls på en bra nivå genom hela boken. I Dödens Stad är alltså en schysst och intagande bok, men som inte lyckas nå upp till samma klass som de tidigare böckerna.
 

American Sniper

Fakta:
American Sniper är en film regisserad av Clint Eastwood, med bland annat Bradley Cooper, Kyle Dallner, Cole Konis, Ben Reed, Elise Robertson, Keir O'Donnell, Sienna Miller och Luke Sunshine i huvudrollerna. Filmen är 132 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 1 juni 2015.
 
Handling:
"Chris Kyles uppdrag är att skydda sina vapenbröder samtidigt som han själv är måltavlan för rebeller. Trots faran och trots att han måste lämna sin egen familj klarar han sig igenom fyra hemska uppdrag i Irak och personifierar därmed SEAL:s ledord att aldrig lämna någon kvar. När han återvänder till sin fru, Taya, och sina barn märker Chris emellertid att det här är ett krig som han inte kan lämna bakom sig."
 
Recension:
American Sniper är en välgjord krigsfilm med kompetenta skådespelare i huvudrollerna. Bradley Cooper (The Silver Linings Playbook) passar oväntat bra i rollen som Chris Kyle och hans prestation gör tittaren intresserad av karaktären. Filmen är medryckande och får tittaren att fundera över hur krigen kan påverka soldaternas psyke.
 
Cowboyen Chris Kyle utbildar sig till prickskytt och blir landets bästa.
 
Actionscenerna är sannerligen snyggt gjorda. Jag hade dock velat känna mig mer involverad i dem. Ofta känns det som att det blir lite väl mycket monotona och tomma skjutscener och det gör filmen ojämn och opersonlig. American Sniper har några riktigt intensiva scener, men när det blir för mycket meningslöst skjutande sjunker tittarintresset snabbt och det som en gång var engagerande blir istället uttryckslöst.
 
SEAL-gänget måste hitta medlemmarna i Al-Qaeda.
 
Jag tror att jag hade gillat filmen betydligt mycket mer om den hade varit kortare. Den är lång och lite utdragen och utan alltför många betydelsefulla händelser försvagar det den något otydliga handlingen. Genom att klippa bort några av de överlånga skjutscenerna hade filmen blivit mer kompakt och intagande.
 
Trots sin familj som väntar hemma ligger Chris tankar ideligen på kriget.
 
Allt som allt tycker jag definitivt att American Sniper är en bra film. Skådespelarna gör mycket bra ifrån sig och filmen är snyggt gjord och har några riktigt spännande och berörande scener. Den är aningen utdragen, känns lite tradig ibland och står inte ut ur mängden, men helhetsintrycket är att det är en gedigen actionfilm.


Gossip Girl, säsong 4

Fakta:
I den fjärde säsongen av Gossip Girl får vi se Blake Liverly, Leighton Meester, Penn Badgley, Chace Crawford, Ed Westwick, Jessica Szohr, Kelly Rutherford, Matthew Settle, Hugo Becker, Kaylee DeFer, Michael Boatman och Margaret Colin i huvudrollerna. Säsongen är 892 minuter lång, består av 22 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2010.
 
Handling:
"Gossip Girl håller dig uppdaterad med det senaste skvallret, hemligheterna och skandalerna från Manhattans elit. Nu bubblar det av oväntade allianser och katastrofer. Lögner och svek lurar bakom varje hörn och Serena, Blair, Nate, Chuck och Dan gör sitt bästa för att hålla ett öga på sina vänner - för att inte tala om sina fiender."
 
Recension:
Jag älskar verkligen Gossip Girl. Det är ett glamouröst men intensivt överklassdrama som är oväntat medryckande och beroendeframkallande. Gossip Girl har visat sig vara en förvånansvärt stark serie och den fjärde säsongen bjuder på många överraskningar. Den blandar romantik och intriger på ett snyggt sätt och bildar en exalterande och spännande mix som definitivt inte har någon brist på rafflande tvister. Som tittare blir man näst intill desperat över att få se mer.
 
Trots att de ofta ryker ihop förblir Blair och Serena vänner.
 
Som alltid är skådespelarna fulländade i sina roller. Både huvudskådespelarna, sidskådespelarna och gästskådespelarna (exempelvis sångerskan Robyn) presterar förträffligt. Jessica Szohr - Vanessa - och Taylor Momsen - Jenny - har blivit nedgraderade till återkommande gästskådespelare, vilket innebär mindre skärmtid för dem men mer tid åt andra. Inte nog med att de resterande karaktärerna fått tillräckligt plats för att växa och mogna, utan Szohr och Momsen har också lämnat plats åt några nya karaktärer; Juliet och Charlie.
 
Säsongen lägger mycket fokus på Serenas mamma Lily.
 
Fjärde säsongens början kretsar till stor del kring den nya karaktären Juliet Sharp; en förtegen tjej med en agenda mot Serena. Denna parallell leder i sin tur till att seriens andra halva kretsar kring Serenas mamma Lily och Bass Industries. Det som gör den fjärde säsongen väldigt intressant är att dessa handlingsparalleller låst upp mycket ur Serenas och Lilys förflutna. Inte nog med att vi får lära känna karaktärerna bättre, men eftersom Lily är en av mina favoritkaraktärer blev det väldigt engagerande för mig att se hur hennes förgångna kommit tillbaka för att hemsöka henne och hennes familj. Och i och med att nya karaktärer introducerats så har de fräscha vindarna motverkat att serien blivit allt för upprepande.
 
Dragningskraften mellan Blair och Chuck är oemotståndlig.
 
Allt som allt gillar jag verkligen den fjärde säsongen av Gossip Girl. Visserligen kan handlingen kännas igen från tidigare säsonger, men eftersom vi får lära känna karaktärerna mer på djupet och se deras relationer till varandra utvecklas så tröttnar man inte som tittare. Jag må tycka att den tredje säsongen är aningen bättre, men säsong 4 har lagom dos romantik och intrig och trots att det är ett relativt ytlig överklassdrama så kan man inte neka dess spänning och dragningskraft.
 

Sista Riket

Fakta:
Sista Riket (org. The Last Empire) är den första delen i Mistborn-serien av Brandon Sanderson. Boken är 739 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.
 
Handling:
"I tusen år har aska fallit från himlen, inga blommor har blommat och täta dimmor har gjort nattens mörker fruktat. Det är en värld av lidande där den evige och odödlige Överstehärskaren styr genom ett antal aristokratiska familjer. Vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och arbeta som slavar. Men mitt i all hopplöshet dyker Kelsier upp, en överlevare från de hålor dit Överstehäskaren skickar dem som han dömt till döden. Kelsier har allomantiska förmågor - en rad magiska styrkor som nästan bara aristokratin besitter - och en plan om hämnd och frigörelse. Samtidigt stryker Vin, en ung tjej som är medlem i ett tjuvgäng, runt på gatorna i huvudstaden. Även hon är allomantiker - men vet inte själv om det förrän Kelsier drar in henne i sina planer. För att Kelsier och Vin ska lyckas störta Sista riket är det mycket som måste gå i lås. Inte minst måste Vin lära sig att bemästra sina allomantiska krafter..."
 
Recension:
Jag älskar verkligen Sista Riket. Brandon Sanderson är en otroligt begåvad författare och har lyckats göra Sista Riket till en av de mest säregna böckerna jag läst, och utan tvekan årets hittills bästa bok. Det är en episk och läckert konstruerad berättelse som stannar i läsarens tankar långt efter att den är slut.
 
Det mest imponerande med Sista Riket är det intelligenta och komplexa magiska systemet. Det är otroligt genomtänkt och är minst sagt unikt. Jag har aldrig läst om någonting liknande och allomantin är ett väldigt fascinerande ämne. Jag älskar att magin har ett tydligt tillvägagångssätt och klara regler. Eftersom den inte alls är oövervinnelig och allsmäktig bidrar det till att den välkonstruerade världen känns trovärdig. De magiska krafterna framgår som vilka mänskliga funktioner som helst, och även de har sina begränsningar. 
 
Karaktärerna är även de beundransvärt framställda.  De är välutvecklade och förändras successivt under läsningens gång. Huvudpersonerna - Kelsier, Vin och Överstehärskaren - är väldigt fängslande och invecklade karaktärer men även många av sidkaraktärerna får läsarens tillgivenhet och sympati.
 
Boken är dock inte helt igenom perfekt. Språket är relativt tungt och tempot i  bokens första halva är rätt långsam och utdragen. Det finns alltid något som håller läsarens intresse kvar, men i början av läsningen var jag inte särskilt exalterad. Dock ökar tempot hela tiden och de sista 150 sidorna är fenomenala; med oavbruten action och åtskilliga tvister och överraskningar. Trots att boken har sina dippar och blir långsam emellanåt så är Sista Riket riktigt svårt att lägga ifrån sig.
 
Sista Riket är verkligen en fantastisk bok. Brandon Sanderson har tänkt igenom allting väldigt noga och den apokalyptiska världsuppbyggnaden tillsammans med magisystemet är enastående. Det är en unik episk fantasy som definitivt förtjänar alla hyllningar. Jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Unbroken

Fakta:
Unbroken är regisserad av Angelina Jolie och i huvudrollerna får vi se bland annat Jack O'Donnell, Domhnall Gleeson, Garrett Hedlund, Takamasa Ishihara, Finn Wittrock, Jai Courtney och C. J. Valleroy. Filmen är 132 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 25 maj 2015.
 
Handling:
"Den olympiska friidrottsstjärnan Louis Zamperini tar värvning under andra världskriget, men tillfångatas av japanska flottan efter en flygplanskrasch i Stilla havet. Som krigsfånge fortsätter Louis sin kamp för att överleva kriget."
 
Recension:
Unbroken är ett snyggt och välgjort drama. Effekterna är noggrant och vackert gjorda i CGI, regin är professionellt gjord och miljövalen är tilltalande. Handlingen är otroligt stark och trots att jag inte är intresserad av friidrottsstjärnor så visade det sig att Zamperini har en väldigt intressant historia att berätta.
 
Louis tillfångatas av japanerna under andra världskriget.
 
Största delen av Unbroken är trovärdig, men jag måste ändå nämna den minimala brutaliteten. För att vara i ett fångläger är det oväntat lite våld som försiggår. Vi får inte se någon fånge avrättas eller dylikt och under omständigheterna känns det förskönande av situationen. Trots att fångarna självfallet inte har det optimalt så känns det som att det måste varit tio gånger värre i verkligheten. Dessutom är tempot i filmen alldeles för lågt. Trots den starka handlingen är filmen både händelselös och monoton ibland. Därtill är Unbroken förutsägbar och saknar vändningar och djup i berättelsen för att stå ut ur mängden.
 
I fånglägret får Louis och de andra fångarna kämpa för sina liv.
 
Dock har Unbroken några riktigt duktiga skådespelare som förhöjer filmen och skapar karaktärssympati. Domhnall Gleeson (About Time), Takamasa Ishihara (Oresama) och Jack O’Donnell (300: Rise of an Empire) presterar väldigt bra och är definitivt värda att minnas för sina insatser. Dock motverkas deras prestationer lite av att deras karaktärer inte utvecklas genom filmen.
 
Fångvakten Watanabe har valt ut Louis till sitt favoritoffer.
 
Allt som allt gillar jag Unbroken. Visst är filmen långsam och förskönande, men handlingen är stark, manuset genomtänkt och skådespelarna duktiga. Slutet är sött och jag kan definitivt tänka mig att se filmen igen. Unbroken är helt enkelt stark nog att stå på egna ben, men inte tillräckligt kraftfull för att imponera mer än så.
 

Micke & Veronica

Fakta:
Micke & Veronica är en svensk film regisserad av Staffan Lindberg, med bland annat Izabella Scorupco, David Hellenius, Suzanne Reuter, Claes Ljungmark, Philip Zandén och Cecilia Ljung i huvudrollerna. Filmen är 95 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 20 april 2015.
 
Handling:
"Snickaren Micke och läkaren Veronica är båda runt 40 och nykära. De försöker få ihop pusselbitarna i livet med alla barn och ex-partners. Med olika bakgrund blir mötet med de nya svärföräldrarna en klasskrock och den underbara sommaren i den bohuslänska skärgården går inte riktigt som de tänkt sig."
 
Recension:
Micke & Veronica är din typiska svenska romcom. Den har lite go humor och lyckas framkalla några lättare skratt, men många av skämten känns uttjatade och krystade och faller platt. David Hellenius (Sommaren med Göran) är som alltid småcharmig men har tappat lite av sina humoristiska egenskaper och i filmens mer allvarsamma scener känns han rätt konstlad. Några som däremot är mer vana och naturliga i sina roller är Scorupco (Änglavakt) och Reuters (Svensson Svensson). De presterar båda två riktigt bra och har rätt utstrålning.
 
Veronica förälskar sig i sin snickare.
 
Micke & Veronica är en småputtrig film som inger en härlig sommarkänsla. Dock stämmer filmens tag-line (”En omogen relationskomedi…”) lite väl bra in på filmen. Karaktärerna, speciellt sidkaraktärerna, är otroligt barnsliga och verklighetsfrämmande till sina beteenden och det blir faktiskt lite jobbigt att titta på. Att grannarna erbjuder paret att ha sex i deras hus medan de handlar, att en man behandlar sin skiftnyckel som sitt barn och att föräldrarna har samma ohederliga segervilja som en tioåring är bara några exempel.
 
Alicia skäms när hennes dotter uttrycker sin glädje lite väl högt.
 
Filmen är mysig att se på, speciellt nu när sommaren nalkas, men tyvärr döljs inte alla stereotyper av det värmande solskenet. Dessutom saknar jag kemi och glöd mellan huvudskådespelarna, Hellenius och Scorupco. Många romantiska filmer har förmågan att göra tittaren upprymd, euforisk och varm inombords, men på grund av avsaknad av bakgrundsinformation och karaktärsutveckling känns Veronicas och Mickes förhållande snarare malplacerat och ansträngt.
 
Trots sina problem glöder kärleken fortfarande inom både Micke och Veronica.
 
Nu låter jag väldigt negativ i min recension och jag vill definitivt inte att ni får uppfattningen att Micke & Veronica är en dålig film, för det är den inte. Den är snarare rakt igenom medelmåttig och lämnar tittaren neutral. Filmen har en viss lockelse och roar tittaren ibland; största problemet är bara att vi har sett samma sak så många gånger tidigare. Micke & Veronica är en bra film att ropa in sommaren med, men kanske inte något man minns långt efteråt.
 

Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

Fakta:
Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance) är regisserad av Alejandro González Iñárritu och i huvudrollerna får vi se bland annat Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Kenny Chin, Jamahl Garrison-Lowe, Naomi Watts, Zach Galifianakis och Andrea Riseborough. Filmen, som är 119 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 1 juni 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"För att bevisa sin storhet som artist riskerar en tidigare filmhjälte allt. I sin kamp mot kritiker, sitt alter ego, sin dotter och en skådis strävar han efter att bli mer än en medelmåtta."
 
Recension:
Genialisk. Ikonisk. Ett mästerverk. Det är några av de ord som använts för att beskriva Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance). Priserna och utmärkelserna har radat upp sig för filmen och recensenter världen över hyllar den. Själv håller jag inte med och mina adjektiva ordval för filmen skiljer sig från mängden. Jag tycker att filmen är överskattad, tråkig och ointressant.
 
Riggan vill bli ihågkommen som en mästare.
 
Jag är riktigt besviken på Iñárritu som regissör. Visserligen har jag bara sett en film tidigare av honom, Babel, men den gjorde ett stort intryck på mig. Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance) har däremot en riktigt svag handling och är definitivt inte min typ av film. Det händer alldeles för lite och den är inte tillräckligt intressant. Tempot är långsamt och filmen består till stor del av långa, monotona dialoger.
 
Trots sina talanger lyckas inte skådespelarna rädda filmen.
 
Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance) är minst sagt udda; både när det kommer till handlingen och till sättet den är filmad på. Den är unikt ihopklippt så att tittaren får upplevelsen att Birdman är filmad i en enda tagning.  Scenerna flyter skickligt in i varandra och skapar en sällsynt tittarupplevelse.
 
Riggan hemsöks av sitt alter ego.
 
Filmen har dock inte mycket till musik, utan bara ett väldigt störande trummande i bakgrunden. Karaktärerna är inte särskilt fängslande att följa och trots att det är många begåvade skådespelare i huvudrollerna lyckas de inte höja filmens helhetskänsla. Det känns snarare som att deras talanger slösas bort.
 
Sam kämpar med att vara Riggans dotter.
 
Allt som allt är Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance) inte en film för mig. Den är alldeles för enformig, händelselös och tråkig. Visst har den ett tankeväckande budskap, men det hade kunnat framföras mycket bättre. Eftersom jag tröttnade så snabbt på filmen kände jag mig inte direkt mottaglig för det filmen försöker förmedla.
 

Tack, Rabén & Sjögren!

Idag kom ett paket från bokförlaget Rabén&Sjögren.
 
 
Boken jag fick var Se dig inte om (org. Finding Jennifer Jones) av Anne Cassidy. Det är den andra delen i Jennifer Jones-duologin och jag hoppas innerligt att boken är fristående eftersom jag inte läst den första delen; En andra chans. Det är i alla fall en psykologisk thriller som handlar om Kate som har dödat sin bästa vän. Stort tack till Rabén&Sjögren.

Rome, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Rome får vi se Kevin McKidd, Ray Stevenson, Polly Walker, Kerry Condon, James Purefoy, Ian McNeice, Lindsay Duncan och Indira Varma i huvudrollerna. Säsongen är 619 minuter lång, består av 12 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2005.
 
Handling:
"När soldaterna Lucious Vorenus och Titus Pullo återvänder till Rom efter åtta år anar de inte att de kommer att spela en nyckelroll i kampel om makten i riket. I det episka dramat, fullt med härskare och slavar, äkta män och fruar, kärlek och svek, får vi följa republikens fall och det kejserliga romerska imperets födelse."
 
Recension:
Så gott som alla jag pratat med har kastat lovord över Rome och fick det att låta som Game of Thrones med en romersk tvist. Mina förhoppningar var alltså på topp när jag såg serien. Och visst, Rome har precis som Game of Thrones politiska intriger och krigsdraman, men jag tycker inte att det går att jämföra. Rome är inte alls lika välgjord och genomtänkt och bjuder inte alls på samma laddade känsla. Med det sagt kan jag ändå skriva att jag gillar serien. Första halvan av säsongen är bedrövlig och otroligt tråkig. Väldigt lite händer och jag fastnade inte vid karaktärerna förrän senare i serien. Men de sex första beklagliga avsnitten kompenseras av de mycket starkare sex avsnitten mot slutet, som är fyllda med spänning och fascination.
 
Pullo tränar med pojken som ska bli man.
 
Förutom tempot i början av säsongen är bristen på realism det jag stör mig mest på med Rome. Det ska ju trots allt vara en någorlunda historisk serie men den framställer varken de forntida händelserna eller invånarnas uppförande rätt. Som tittare förstår man direkt att allting är påhittat och att man inte får en särskilt bra inblick i antika Rom. Man påminns konstant av detta genom att karaktärerna är för vulgära i sina tal och beteenden för vad som var acceptabelt på den tiden, och dessutom används nutida slang i många av dialogerna. Återgivandet har alltså en för modern touch för att kännas trovärdig.
 
Vorenus är en av Caesars trogna tjänare.
 
True Blood är bland annat känd för sina många sexscener, men jag känner att Rome har minst lika många, som dessutom är mer grafiska. I True Blood döljs det mesta av personernas privata delar men skaparna av Rome har verkligen inte varit rädda att blotta både helnakna kvinnor och män. Det i sig är inget problem, men det jag reagerade på är att det ofta kändes opassande och malplacerat att se på. Många gånger får vi ingen bakgrundsinformation händelsen och scenerna bidrar inte till handlingen på något sätt. 
 
Adelskvinnorna konspirerar på egen hand på sidan om kriget.
 
Jag blev dock glatt förvånad över hur många fantastiska skådespelare som är med i Rome. Indira Varma (Game of Thrones), Polly Walker (John Carter) och Lindsay Duncan (About Time) sätter verkligen sina egna präglar på serien och blir minnesvärda, och Ray Stevenson (Thor) presterar starkt. Jag brukar inte heller gilla Kevin McKidd (Grey’s Anatomy) i vanliga fall, men han imponerade faktiskt stort på mig i Rome. Hans karaktär visade sig vara väldigt komplex och intressant att följa, och vänskapen med Pullo är väldigt medryckande. 
 
Vorenus inser att Pullos vänskap är mycket värd.
 
Rome börjar alltså svagt och tråkigt men ungefär halvvägs igenom får serien mer intensiv action, starkare känslor och djupare karaktärer. Tempot kom alltså igång ordentligt och trots att det definitivt inte är en serie i kvalité med Game of Thrones så håller den måttet.  
 

The Judge

Fakta:
The Judge är en film regisserad av David Dobkin, med bland annat Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Billy Bob Thornton, Dax Shepard, Leighton Meester, Denis O'Hare och Vincent D'Onofrio i huvudrollerna. Filmen är 135 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 16 mars 2015.
 
Handling:
"Storstadsadvokaten Hank Palmer återvänder till sitt barndomshem där hans far, stadens domare, står misstänkt för mord. Hank bestämmer sig för att ta reda på sanningen och under resans gång återförenas han med familjen han lämnade för flera år sedan."
 
Recension:
Tyvärr är The Judge inte min typ av film. Konceptet i sig är intressant men filmen är alldeles för utdragen. Med en lovande start får The Judge upp förhoppningarna men rätt snart förstår man som tittare att filmen inte har mycket att bjuda på. Filmen är utdragen, händelsefattig och otroligt långsam vilket blir riktigt enformigt och tråkigt att se. En stor del av den består bara av långa och ointressanta samtal.
 
Hank Palmer återvänder till sin hemstad och möter sitt ex.
 
Det stora plusset är förstås de stjärnspäckade rollerna. Robert Downey Jr. (Iron Man) är en riktigt stark skådespelare och hans karaktär har några minnesvärda stunder. Relationen med dottern är otroligt charmerande och mysig och det är synd att den historien inte utvecklades mer. Det är också kul att få se Vera Farmiga (The Conjuring), Billy Bob Thornton (Fargo) och Leighton Meester (Gossip Girl) i några mindre roller, men tyvärr kan inte de som skådespelare kompensera för den svaga grunden filmen står på.
 
Trots sin fars motvilja försvarar Hank honom i rätten.
 
The Judge är en film som hade potential men på grund av ett alldeles för långsamt tempo, utdragen och svag handling samt de allt för få tvisterna så förlorar den tittarintresset snabbt. Filmen har fått ett bra betyg på IMDB, men personligen håller jag inte alls med dem som hyllar The Judge och säger att den är sorglig. Eftersom resten av filmen var så tråkig berördes jag inte alls av slutet. Dock rekommenderar jag The Judge till äldre människor som är intresserade av juridik.
 

Project Almanac

Fakta:
Project Almanac är regisserad av Dean Israelite, med bland annat Jonny Weston, Sofia Black-D'Elia, Sam Lerner, Allen Evangelista, Virginia Gardener och Amy Landecker i huvudrollerna. Filmen är 106 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpps 29 juni 2015 av Paramount. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"Ett gäng tonåringar hittar ritningarna till en tidsmaskin i en källare och börjar resa i tiden för att ändra sina liv till det bättre. Det dröjer dock inte länge förren det, som verkade vara världens chans, istället börjar spåra ur och hemska saker händer."
 
Recension:
På något sätt lyckades jag bli både glatt förvånad och besviken på Project Almanac; den är helt enkelt inte som jag väntat mig. Några av karaktärerna är rätt charmiga och de kunde få mig att fnissa ibland. Inte för att skämten i sig är särskilt speciella – de är snarare enkla – men de små guldkornen gör ändå filmen underhållande. 
 
Efter att ha hittat en gammal ritning lyckas vännerna bygga en tidsmaskin.
 
Project Almanac är klyschig, relativt förutsägbar och känns lite oseriös. Den har också en hel del logiska luckor och jag anser att konsekvenserna av deras tidsresande är otillräckliga. Dessutom finns ingen musik med i filmen, förutom när karaktärerna är på fest, vilket känns trist. Och på tal om karaktärerna; jag stör mig sjukt mycket på deras idioti! Trots att de intellektuellt sett platsar hos MIT är de otroligt dumma.  De drar slutsatsen att tidsmaskinen kan spränga dem; ändå testar de den på sig själva med det enda syftet att sätta dit skolans mobbare, gå på konsert och fester, ge bra svar på prov och skaffa tjejer. Hela syftet känns därmed meningslöst – och trögt – eftersom de hade kunnat göra allt det utan en tidsmaskin.
 
 I väntan på att komma in på MIT använder David tidsmaskinen till att få Jessie.
 
Konceptet är dock riktigt intressant och trots att filmen inte haft en superhög budget tycker jag att den är snyggt gjort. Det som sker är häftigt och läckert utformat och det är medryckande att följa karaktärernas resor. Skådespelarna är helt okej och jag fastnade speciellt för Sam Lerner (Monster House) och Allen Evangelista (The secret life of the american teenager) som enligt mig är roande.
 
Vi får inte se mycket av Christina eftersom hon oftast befinner sig bakom kameran.
 
En av filmens riktigt stora brister är dock hur den är konstruerad. Project Almanac är filmad som en hemmavideo, alltså att en av filmens karaktärer spelar in allt de gör. Detta känns inte bara orealistiskt, utan det är också väldigt jobbigt att se på. Karaktären virvlar omkring med kameran och bilden är konstant ojämn, skakig och flimrande. Visst är det en intressant metod att använda sig av för att få tittaren mer personligt involverad, eftersom skådespelarna pratar och agerar med kameran istället för att låtsas att den inte är där, men att titta på en film i oavbruten rörelse blir väldigt snabbt riktigt jobbigt.
 
Istället för att rädda liv och påverka världen använder gruppen maskinen till att gå på fester.
 
Allt som allt är Project Almanac en trevlig film, men den förstörs av karaktärernas idioti och den skakiga kameran. Idén och konceptet är fascinerande och filmen är snyggt gjord. Trots de logiska luckorna och det klyschiga upplägget så underhölls jag av filmen och jag kan ändå skriva att jag gillar den.
 

Two and a Half Men, säsong 1

Fakta:
I den första säsongen av Two and a Half Men får vi se Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones och Conchata Ferrell i huvudrollerna. Säsongen är 479 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den spelades in 2003.
 
Handling:
"Charlie Harper lever ungkarlsliv i paradiset, med hus på stranden i Malibu, överbetalt jobb och hektiskt kärleksliv. Då flyttar hans stressade bror Alan, som är mitt uppe i skilsmässa, in tillsammans med sin tioåriga son Jake, vilket snarare gör Charlies hem till Det Förlorade Paradiset."
 
Recension:
Two and a Half Men är en bra komedi som bjuder på glädjefyllda skratt. Ofta är det inte skämten i sig, utan snarare skådespelarnas fantastiska arbeten med karaktärerna, som roar tittaren. Seriens huvudpersoner är alla tre otroligt underhållande. Charlie Sheen (Anger Management) står mycket i centrum och det är han värd. Hans minspel är oerhört lustigt och han passar som handen i handsken som Charlie Harper. Tillsammans med bedårande Angus T. Jones (The Rookie) och charmiga Jon Cryer (Due Date) bildar de en stark trio.
 
Sheen och Cryer bildar en roande duo.
 
Även seriens gästskådespelare är toppen. Holland Taylor (Legally Blonde) soch Conchata Ferrell (Edward Scissorhands) som spelar mormor Harper respektive hushållerskan, är otroligt komiska i sina sätt att te sig och utan att säga ett ord kan de framkalla fnitter. Sedan har vi också Kristin Bauer van Straten (True Blood), Teri Hatcher (Desperate Housewives), Jane Lynch (Glee), Denise Richards (Friends), Megan Fox (Transformers), Jenna Elfman (Friends with Benefits) Heather Locklear (The Perfect Man) och Chris O’Donnell (NCIS: LA) vars prestationer är värda att nämna.
 
Att köpa ett XBOX och inte låta Jake spela tycker Charlie är ett bra straff.
 
Säsongen är dock aningen tuff att komma in i och den första halvan är enligt mig inte särskilt underhållande. Skratten började inte komma förrän framåt slutet. Ofta är seriens skämt rätt platta och trots den otroligt lättsamma känslan så är vissa avsnitt lite tråkiga. Något annat jag stör mig på är att serien inte har en kontinuerlig handling. Alla avsnitt är separata och det känns lite tomt och osammanhängande.
 
Charlie är ungkarlen som bara bryr sig om att få ligg.
 
Allt som allt är den första säsongen av Two and a Half Men bra. Den lyckas roa mig som tittare och framkallade några skratt. Skådespelarna är toppen och deras karaktärer är välgjorda. Det enda jag saknar är en röd tråd genom serien och möjligtvis fler skratt.
 

Wild

Fakta:
Wild är regisserad av Jean-Marc Vallée med bland annat Reese Witherspoon, Laura Dern, Thomas Sadoski, Keene McRae och Michiel Huisman i huvudrollerna. Filmen är 115 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpps 8 juni 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Efter flera års tvivelaktigt leverne och förföljd av minnet av sin mamma bestämmer sig Cheryl för att ge sig ut på en krävande vandring. Helt själv och utan någon som helst erfarenhet påbörjar hon en vandring och inre resa som ger henne styrka och ro i själen."
 
Recension:
Wild är en helt okej film men jag måste skriva att jag är lite besviken. Tempot är långsamt och det händer inte mycket under filmens gång. Den känns enformig och hade kunnat vara några minuter kortare. Med det sagt tycker jag ändå att det är en sevärd film; med karaktärer man lätt kan relatera till och ett bra budskap. Wild kretsar mycket kring hur man måste ta tag i sitt egna liv efter en stor förlust.
 
Cheryl ger sig ensam ut på en 1770 km lång vandring.
 
Jag älskar överlevnadsfilmer och Wild gör ett bra jobb med det den har. Någonting jag uppskattar enormt är att Cheryl är en stark kvinnlig karaktär som vägrar ge upp, och desperat letar efter ett sätt att börja leva igen. Vid det här laget är jag rätt trött på kvinnor som skildras alltför eftergivna och svaga för att klara hårda motgångar, och det är inspirerande att se Cheryl klara alla prövningar.
 
Trots mycket lidande får Cheryl också ta del av naturens bortglömda skönhet.
 
Skådespelarna är toppen. Efter att ha sett Water for Elephants och The Good Lie har Reese Witherspoon varit en personlig favorit för mig och hon lyckas porträttera Cheryl på ett realistiskt och fängslande sätt. Jag är också mycket förtjust i Laura Dern (The Fault in Our Stars) och gillar att hon, trots sitt mycket mogna och professionella skådespeleri, också utstrålar ett slags glädjande barnasinne. 
 
Dag för dag kämpar Cheryl vidare och kommer allt närmare sitt mål.
 
Wild är vackert filmad, med fagra miljöer och en inspirerande handling. Skådespelarna är duktiga, och filmen har ett starkt budskap. Dess nackdelar är dock att den är relativt händelselös och långsam i tempot. Men som helhet tycker jag ändå att Wild är helt okej och klart värd att se.
 

Efterlängtad film gör samlingen sällskap

Idag fick jag en efterlängtad film, nämligen American Sniper, på blu-ray.
 
 
Filmen släpptes 1 juni och har fått betyget 7,4 på Imdb. Jag tycker den verkar hur bra som helst och ser otroligt mycket fram emot att se den till morgondagens fredagsmys. Jag tror att Cooper och Miller är enastående i huvudrollerna och jag hoppas verkligen på att filmen lyckas beröra.

För Dig Fångad

Fakta:
För Dig Fångad (org. Captivated by You) är den fjärde delen i Crossfire-serien av Sylvia Day. Boken är 369 sidor lång och publiceras av Norstedts bokförlag.
 
Handling:
"Gideon kallar mig sin ängel, men han är miraklet i mitt liv. Min fantastiska man, fast besluten att dräpa mina demoner samtidigt som han vägrar att konfrontera sina egna. Om det inte hade varit för alla hemligheter han dolde för mig. Löftena som vi gav varandra borde ha bundit oss samman. Istället öppnade de gamla sår och lurade fram bittra fiender ur skuggorna. Vi stod inför ett svårt val: det välbekanta liv vi hade levt innan vi träffades, eller kampen för en framtid som plötsligt verkade vara en omöjlig och hopplös dröm..."
 
Recension:
Av någon anledning har jag läst en hel del erotica-serier. Av alla dem har Crossfire en stadig placering på tredje plats med ett rejält glapp till tvåan. För Dig Fångad ligger på ungefär samma nivå som de tidigare böckerna i serien; det är bara den första romanen som jag anser är snäppet bättre. Men jämför man med mina favorit-erotica, Fifty Shades (andra plats) och The Original Sinners (första plats) så är För Dig Fångad blek i jämförelse.
 
Nu ska jag inte sitta och jämföra med The Original Sinners genom hela recensionen men jag vill bara nämna att karaktärernas kemi är helt annorlunda i serierna. Jag saknar lite den varma och glädjande känslan mellan karaktärerna i För Dig Fångad. Karaktärerna känns enformiga och stereotypiska. De har inte samma intressanta förflutna eller djup som i The Original Sinners. Det jag gillar med The Original Sinners är också den verklighetstrogna och välgrundade dramatiken som alltid förblir intressant. I För Dig Fångad känns det som att det mesta som händer har hänt tidigare, vilket blir förutsägbart.
 
Men visst har För Dig Fångad en hel del romantik och charm, det nekar jag inte. Det är bara att det blir lite uttjatat efter ett tag. Vi har kommit till den punkten där Gideons och Evas förhållande inte är lika intressant längre och det blir lite tråkigt att läsa om.
 
Dock är Sylvia Days skrivteknik hur bra som helst. Hon skriver lättsamt och beskriver riktigt bra. Hon hade kunnat ta bort mycket av dramat dock; en hel del känns onödigt och omotiverat och handlingen är utdragen. Dialogerna är också klyschiga, men ibland blev det mysigt att läsa om hur turturduvorna talade med varandra.
 
Allt som allt är För Dig Fångad bra, men inte mycket mer än så. Intresset har svalnat eftersom fjärde bokens koncept inte skiljer sig mycket åt från tidigare delar. Boken väcker inte samma starka känslor som exempelvis The Original Sinners och saknar trovärdighet, men samtidigt är den romantsik och småmysig. Jag rekommenderar boken till er som vill ha en lättsam erotica.
 
 

Kingsman: The Secret Service

Fakta:
Kingsman: The Secret Service är en actionkomedi regisserad av Matthew Vaughn. I huvudrollerna får vi se bland annat Colin Firth, Mark Strong, Taron Egerton, Samuel L. Jackson, Michael Caine, Sophie Cookson, Sofia Boutella och Hanna Alström. Filmen är 129 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpps 22 juni av 20th Century Fox. Du kan se trailern här.
 
Handling:
"En hemlig organisation rekryterar en ung, småkriminell kille med rätt potential till byråns hårda träningsprogram. Samtidigt dyker det upp ett globalt hot som skapats av ett galet teknikgeni."
 
Recension:
Jag har aldrig varit förtjust i actionkomedier eftersom de har en tendens att vara överdrivna och platta, och en blick på Kingsmans omslag sade mig att den inte skulle bli ett undantag. Men det här är ett av de få tillfällena som jag känner mig riktigt glad över att ha haft fel. Kingsman: The Secret Service visade sig vara en av årets bättre filmer och den bästa actionkomedin jag någonsin sett. 
 
Eggsby värvas till spion hos Kingsmen.
 
Kingsman är välgjord, genomtänkt och har oräkneliga grymma effekter. Det är en otroligt unik och härligt skruvad film, med non-stop action som är perfekt koreograferad. Filmen är medryckande och lyckas dessutom få med en hel del humor mitt i spänningen. Trots allt våld är Kingsman både lättsmält och underhållande.
 
De rekryterade får genomgå en rad tuffa prov.
 
Jag är riktigt imponerad av alla häpnadsväckande coola gadgetar som används i filmen. Tekniken är förbluffande och det är läckert att de använt sig av alldagliga föremål och förvandlat dem till tjusiga vapen. Pennor, paraplyer, ringar och tändare och nog aldrig varit så coola tidigare. Kingsman är strategisk och välplanerad och det är en fröjd att få se små detaljer göra en så stor skillnad för filmens känsla.
 
Det galna geniet Valentine försöker rädda planeten från människorna.
 
Kingsman har också riktigt bra musik. Den är kraftfull samt storslagen och bidrar också till att filmen får ett extra humoristiskt omfång. Dessutom är Kingsman: The Secret Service målmedveten och har ett bra budskap. Filmen tar upp svåra ämnen så som misshandel, fattigdom och brottslighet och tappar ändå inte sin lättsamma ton. Allt är gjort på ett mycket professionellt och energiskt sätt vilket håller tittaren oupphörligt fängslad.
 
Trots sitt "handikapp" är Gazelle en dödlig fiende.
 
Skådespelarna i Kingsman: The Secret Service är oklanderliga. Det är första gången jag ser Colin Firth (The King’s Speech) i en actionfilm och jag hade trott att han skulle kännas stel i sin roll. Det visade dock sig att han är otroligt följsam och han känns väldigt naturlig och ohämmad i sin roll. Firths lite högdragna och förnäma hållning kommer väl till pass och det finns ingen tvekan om att Firth haft en inre slagskämpe som väntat på att få släppas fri och sparka röv. Mark Strong (The Imitation Game), Taron Egerton (Legend) och Sofia Boutella (Tiger Raid) presterar även de oerhört bra och trots att jag inte är särskilt förtjust i Samuel L. Jackson (Pulp Fiction) och Hanna Alström (Sherdil) så finns det ingen tvekan om att även de har stor talang.
 
Colin Firth imponerar i rollen som Harry Hart.
 
Sammantaget så gillar jag Kingsman: The Secret Service överraskande mycket. Den imponerade stort på mig med sina häftiga gadgetar, välkoreograferade action och lättsamma humor. Vaughn är en fantastisk regissör och det bevisar han ännu en gång med en grym film som denna. Jag hoppas också på att få se Colin Firth i fler actionfilmer i framtiden.
 

Tack, Norstedts!

Idag fick jag ett paket av bokförlaget Norstedts.
 
 
Jag fick boken När vi möttes, vilket är den första delen i After-trilogin av Anna Todd. Själva omslaget är inte särskilt lockande men handlingen låter bra och den har fått betyget 3,76 på Goodreads, vilket är helt acceptabelt. Bokförlaget överraskade med att också skicka med en 15 ml flaska med grått nagellack från märket OPI. Stort tack till Norstedts! 

Natt på Museet: Gravkammarens Hemlighet

Fakta:
Gravkammarens Hemlighet är den tredje delen i Natt på Museet-trilogin. Filmen är regisserad av Shawn Levy och i huvudrollerna får vi se Ben Stiller, Robin Williams, Owen Wilson, Steve Coogan, Ricky Gervais, Dan Stevens, Rebel Wilson, Ben Kingsley, Crystal the Monkey och Dick Van Dyke. Den är 98 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpps 22 juni av 20th Century Fox.
 
Handling:
"Under en ny utställning på Naturhistoriska museet i New York upptäcker nattvakten Larry att den antika guldtavlan som ger museets föremål liv plötsligt börjat rosta. För att förhindra att magin för alltid försvinner tvingas Larry resa till London. Han samlar sin historiska vänner en sista gång och ger sig iväg på ett äventyr de sent ska glömma..."
 
Recension:
Gravkammarens Hemlighets humor må vara anpassad till yngre barn men trots det är filmen smått underhållande även för oss vuxna. Många av skämten är dumma och platta, men filmen har några guldkorn som fick oss i soffan att småfnittra. Gravkammarens Hemlighet är mysig och hade jag varit runt åtta år gammal tror jag att jag skulle ha älskat den. Därför rekommenderar jag filmen starkt till barnfamiljer.
 
Larry och hans vänner är återigen ute på äventyr.
 
Gravkammarens Hemlighets styrka ligger i skådespelarprestationerna. Ben Stiller (The Secret Life of Walter Mitty) passar bra i huvudrollen och det är härligt att få återse Robin Williams (Dead Poets Society), Owen Wilson (Shanghai Knights) och de andra i sina roller. Apan Crystal är som alltid förtjusande och det är roligt att också få se stjärnor som Ben Kingsley (Schindler’s List), Hugh Jackman (The Wolverine) och Alice Eve (She’s Out of my League) i mindre roller. Jackman är faktiskt en av skådespelarna som man minns mest efteråt, trots sin korta skärmtid.
 
Den magiska tavlan som håller museet vid liv har börjat rosta.
 
Men jag måste ändå skriva att ur en vuxens synvinkel är filmen också väldigt löjlig och klyschig. Handlingen är svag samt påskyndad och filmen har väldigt många logiska luckor. Mycket av det som händer är helt irrelevant för filmens handling och som förväntat är Gravkammarens Hemlighet också mycket förutsägbar. 
 
Vännerna kämpar mot en stor demonorm.
 
Allt som allt är Natt på Museet: Gravkammarens Hemlighet helt okej. Animeringarna fungerar fint, karaktärerna är småsöta och skådespelarna lyckas roa. Barn lär älska Gravkammarens Hemlighet – och det med all rätt! – men vi vuxna måste tyvärr leva med insikten att trilogins magi försvunnit.
 

Välj säsong - NCIS: Los Angeles

 
 
 

Tack, Rabén & Sjögren!

Idag kom ett paket från bokförlaget Rabén&Sjögren i brevlådan.
 
 
Paketet innehöll en perfekt sommarläsning, nämligen Du är aldrig ensam (org. Lock and key) av Sarah Dessen. Jag har gillat många av Dessens andra böcker så det ska bli riktigt trevligt att läsa denna. Stort tack till Rabén&Sjögren.

Månadssammanfattning: Maj 2015

Varje månad gör jag en sammanfattning över månadens publicerade recensioner och samlingens tillskott. För att komma till recensionerna klickar du på bildlänkarna, som står i betygsordning. Som alltid finns också alla recensioner att hitta i menyn. Denna månad har jag också skrivit ett specialinlägg om mina topp 10 TV-par. Det inlägget hittar du här.
 
   
         

    
    
  
 
   
   
 
 
o   Dockskelettet // Holly Black – R

o   Den ökända historien om Frankie Landau-Banks // E. Lockhart – R

o   För dig fångad // Sylvia Day – R

o   Sista riket // Brandon Sanderson – R

o   I dödens stad // James Dashner – R

o   Den blomstertid nu kommer // Marie Chantal Long – R

o   Isskeppet // Peter Bergting – R

o   Sammansvärjningen // Ursula Poznanski – R

o   Efter Alaska // John Green – R

o   Den försvunna hjälten // Rick Riordan – R

o   Den fängslade guden // Rick Riordan – R

o   Fallna änglars stad // Cassandra Clare – R

 

o   These final hours – R

o   The last days – R

o   Fury

o   Interstellar

o   The imitation game

o   The judge

o   Micke & Veronica

o   Unbroken

o   Dumma mej

o   Natt på museet: gravkammarens hemlighet – R

o   Project almanac – R

o   Kingsman: the secret service – R

o   Wild – R

o   Birdman – R

 

o   Rome: the complete collection
  * Rome
säsong 1
  * Rome säsong 2

o   Downton Abbey: a moorland holiday

o   Homeland: seasons 1-3 collection
  * Homeland
säsong 1
  * Homeland säsong 2
  * Homeland säsong 3

o   Gossip Girl säsong 5

o   Gossip Girl säsong 6


RSS 2.0