Välj säsong

 

Yuko

Fakta
Yuko är en fristående skräckbok skriven av Jenny Milewski. Boken är 247 sidor lång och publiceras av Styxx Fantasy förlag.
 
Handling
"Malin flyr bruksorten för Linköping och studier på ekonomlinjn. Men snart upptäcker Malin att allt inte är som det ska i studentkorridoren. Vad hände egentligen med den japanska utbytesstudenten som bodde i hennes rum och varför står hennes saker kvar i källarförrådet? Och varifrån kommer de märkliga hårtussarna i badkarsavloppet? Steg för steg förvandlas tillvaron i korridoren till ett skrämmande kaos för Malin och hennes korridorsgrannar. Snart ställs de inför en verklighet där tentaångest och kärleksproblem överskuggas av en betydligt större utmaning: att överleva."
 
Recension
Yuko är överraskande bra. Det är ytterst sällan jag tycker om böcker som är skriva av svenska författare, men Yuko har förtjänat sin plats i hyllan. Milewski har ett lättsamt språk med bra flyt och som läsare fastnade jag snabbt.
 
Bokens tempo varierar och den är väldigt klyschig. Vi har den klassiska studentkorridoren som hemsöks av en svarthårig vålnad, klädd i ett genomblött, vitt nattlinne. Inte särskilt originellt, eller hur? Men trots det är boken spännande, och till och med stundtals kuslig. Det är dessutom väldigt intressant att läsa om kulturkrockarna som uppstår när svenska traditioner blandas med japanska.
 
Trots att boken har sina brister; logiska luckor, klyschigt koncept samt stereotypiska karaktärer, så fanns där ändå något som jag gillade med Yuko. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men jag fastnade för handlingen och gillade den smått obehagliga känslan som den medförde. Yuko är en bra läsning för dig som vill ha en lättsmält men smått otäck läsning i vintermörkret.
 

Välj säsong: Reign

 

Nytt i samlingen, #75

Årets sista paket kom från Sarah Ödman på Upper Room förlag.
 
 
Boken jag fick var Drystoll, av Sarah. C. Ödman. På grund av många besvikelser är jag i allmänhet väldigt kritisk mot böcker som är skrivna av svenska författare. Dessutom dömer jag lätt böcker efter deras omslag, och jag känner att Drystolls omslag inte är särskilt genomtänkt. Det är därtill svårt att ta del av andras åsikter om boken, eftersom endast en har betygsatt den på Goodreads. 
 
Det har dock hänt förut att svenska författare överraskat mig, och därför håller jag tummarna för att det nu sker igen.  Det kommer dock dröja ett bra tag innan jag tar mig an denna, eftersom jag har över trettio olästa recex på hög.
 
Tack till Upper Room förlag och Sarah för recexet.

Hawaii Five-0, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av tv-serien Hawaii Five-0 får vi se Alex O'Loughlin, Scott Caan, Daniel Dae Kim, Grace Park, Masi Oka, Taylor Wily, Jean Smart, Claire van der Boom och Larisa Oleynik i huvudrollerna. Säsongen är 990 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2010.
 
Handling
"Steve McGarrett leder poliskåren som utreder öns mest svårlösta brott och försöker samtidigt lösa gåtan bakom mordet på sin legendomspunne far. I McGarretts team finns också laglydige Danny Williams, Chin Ho Kelly, före detta protége till McGarretts far, samt den tidigare proffssurfaren Kono Kalakaua som sadlat om till nybakad men råbarkad polis."
 
Recension
Den första säsongen av Hawaii Five-0 lyckas på ett effektivt sätt blanda humor och action. Tidigt i första avsnittet kastas vi in i handlingen och som tittare fängslas man direkt. Visserligen håller säsongen inte samma nivå genom alla avsnitt, men helheten är minst sagt godtagbar.
 
Nyexaminerade Kono börjar komma in i polisarbetet.
 
Det är annorlunda att följa en kriminalserie som utspelar sig på en exotisk plats så som Hawaii. Att färdas utmed långa stränder samt genom tropiska skogar gör att serien bryter mot normen, eftersom det är allra vanligast att kriminalare utspelas i storstadsmiljö. De vackra färgerna, slående vyerna och det särpräglade levandesättet är både lugnande och fascinerande.
 
Teamet hedrar offren.
 
Det finns en härlig dynamik mellan skådespelarna, speciellt mellan O’Loughlin (The Back-up Plan) och Caan (Gone in 60 Seconds). Deras oförklarliga kemi underhåller tittaren i varje avsnitt. Jag tycker dessutom mycket om Kim (Lost) och Park (Battlestar Galactica), och även deras samspel är imponerande. Ytterligare en mycket minnesvärd skådespelare är Taylor Wily (Dumpad), som bidrar med mycket av humorn. Säsongen har dessutom ett gäng duktiga gästskådespelare, bland annat Josh Dallas (Once Upon a Time), Masi Oka (Heroes), Jean Smart (24), Andrea Bowen (Desperate Housewives), Mackenzie Foy (Interstellar), Taryn Manning (Orange is the New Black) samt Kelly Hu (The Vampire Diaries).
 
Five-0s ledare, Steve, hinner ibland njuta av livets goda.
 
Tempot varierar dock: säsongen är som starkast i början och slutet. Sista avsnittet, ”Oia’i’o”, imponerade stort med sin konstanta spänning. Att det slutade i en nervkittlande cliffhanger gör dessutom att jag vill se fortsättningen omedelbart. Dock är säsongen rätt seg i mitten, och det fanns några avsnitt där mitt intresse aldrig fångades upp.
 
Tillsammans är de ostoppbara.
 
Som helhet tycker jag mycket om den första säsongen av Hawaii Five-0, och som det är nu ser serien lovande ut. Jag ser fram emot att se mer utav den och hoppas att den håller sig på samma nivå.
 

Nytt i samlingen, #74

Idag fick jag en mycket efterlängtad bok från Bonnier Carlsen.
 
 
Boken jag fick var den fjärde delen i Olympens hjältar-serien av Rick Riordan; nämligen Dödens port (org. The House of Hades). Jag älskar den här serien och är grymt taggad över att få fortsätta följa hjältarnas äventyr. Dessutom är jag riktigt imponerad över Bonnier Carlsens omslagsdesign. Ofta brukar svenska bokförlag misslyckas totalt med omslagsändringar, men den här seriens omslag är inte bara vackra, de är dessutom betydligt snyggare än de engelska, vilket säger en hel del. Så en stor eloge till Bonnier Carlsen, och stort tack för boken!

Good Will Hunting

Fakta
Good Will Hunting är ett drama från 1997, regisserad av Gus Van Sant. I huvudrollerna får vi se bland annat Matt Damon, Robin Williams, Ben Affleck, Stellan Skarsgård och Minnie Driver. Filmen är 127 minuter lång och rekommeneras från 11 år.
 
Handling
"Den skarpaste hjärnan på USA:s toppuniversitet tillhör inte en student... utan killen som skurar golven. Will Hunting är ett envist arbetsklassgeni som har gått i livets hårda skola. Med en psykolog till hjälp försöker han hitta rätt väg i livet."
 
Recension
Good Will Hunting är definitivt inte dålig, men samtidigt kan jag inte hålla med alla som lovordat den. Filmen har en intressant premiss med ett starkt budskap. Därtill är karaktärerna fascinerande att följa och manuset är genomtänkt. Men en aspekt som drar ner den totala upplevelsen för mig…
 
När ingen ser löser städaren Will skolans problem.
 
… är nämligen tempot. Good Will Hunting är väldigt utdragen och jag kom ofta på mig med att sitta och göra annat istället för att fokusera på filmen. Stundtals förlorades mitt intresse just för att det gick så pass långa partier utan att något viktigt hände.
 
Psykologen Sean Maguire försöker vägleda Will i livet.
 
Skådespelarna är dock oklanderliga. Matt Damon (The Bourne Identity) är i den intelligenta huvudrollen, och det är en fröjd att se samspelet med fantastiska Robin Williams (Mrs. Doubtfire). Det är också roligt att få se begåvade Stellan Skarsgård (TEXT) i filmen. Jag har däremot aldrig tyckt om Ben Affleck (Argo) men hans närvaro drog inte mer upplevelsen av filmen.
 
Will måste besluta sig för vilken väg han vill gå.
 
Som helhet är Good Will Hunting bra, men den hade kunnat vara bättre. Skådespelarinsatserna är starka, premissen genomtänkt och budskapet inspirerande, men tempot gör att även den mest engagerades intresse falnar.
 

Nytt i samlingen, #73

För ett tag sedan var jag med i en tävling som anhölls av Fröken TV. Jag slutade som vinnare och fick välja en valfri film eller serie som pris.
 
 
Jag valde den andra säsongen av kriminalaren Hawaii Five-0. Jag håller på att titta på den första säsongen just nu och ska självfallet fortsätta att följa serien. Stort tack, Fröken TV.

Lola och pojken i huset bredvid

Fakta
Lola och pojken i huset bredvid (org. Lola and the boy next door) är skriven av Stephanie Perkins. Det är den fristående fortsättningen på Anna och den franska kyssen (org. Anna and the french kiss). Boken är 287 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.
 
Handling
"Lola älskar att klä sig i roliga, glittriga outfits och peruker i alla möjliga färger och hon drömmer om att en dag jobba som kostymtecknare i Hollywood. Det passar henne perfekt att bo i San Francisco, där ingen höjer på ögonbrynen åt hennes klädstil eller åt att hon har två pappor men ingen mamma. Men just när allt är så bra händer det som inte får hända: Lola ser en flyttbil stå parkerad utanför grannhuset. Till sin fasa inser hon att Cricket Bell är tillbaka. Lola har gjort allt för att förtränga sina känslor för honom och för att glömma hans hemska tvillingsyster Calliope. Nu verkar det inte bättre än att Lola, en gång för alla, måste göra upp med sina känslor för pojken i huset bredvid."
 
Recension
Lola och pojken i huset bredvid är en fantastisk berättelse. Trots att jag blev måttligt imponerad av föregångaren Anna och den franska kyssen så är jag minst sagt förälskad i denna bok. Det är en underbart värmande läsning vars största brist är att den tog slut alldeles för tidigt.
 
Stephanie Perkins är ett geni. Hon har en speciell förmåga att fängsla läsaren redan vid första sidan. Därtill visas hennes talang genom ett lättsamt och vackert språk med ett lagom, rytmiskt tempo.
 
Lola och pojken i huset bredvid är så glädjefylld och inspirerande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Den gav mig fjärilar i magen och fick mig att drömma mig bort. Jag är dessutom fullkomligt och hopplöst betagen av karaktärerna. De är äkta, trovärdiga och bidrar till en genuin berättelse. 
 
Jag älskar Lolas excentriska, färgstarka och okonstlade uttrycksätt. Hennes naturliga och originella livsglädje smittar av sig. Cricket är därtill den perfekta killen. Jag förälskade mig i hans omtänksamhet och äkta medkänsla. Det är dessutom kul att både Anna och St. Clair från Anna och den franska kyssen återvänder i boken, fast som sidkaraktärer. Det skapar en bra koppling mellan de annars fristående böckerna.
 
Avslutningsvis vill jag betona vilken fantastisk bok Lola och pojken i huset bredvid är. Perkins har en genialisk berättarteknik och hennes språk skapar ett bra flyt i texten. Karaktärerna är älskvärda och boken tillför en hel del glädje till läsaren. Lola och pojken i huset bredvid är en perfekt bok för dig som söker en mysig och romantisk ungdomsbok.
 

Nytt i samlingen, #72 - julspecial

God fortsättning, allesammans! Jag hoppas att ni haft en jättebra julafton! Det hade jag. Efter att ha pluggat och städat lite på förmiddagen åt jag julbord och en hel del sötsaker vid lunchtid. Sedan tittade vi på Kalle Anka, spelade Buzz och fikade lite. På kvällen åkte vi ut till min morbror och hans familj och åt julgröt samt öppnade presenter. Här är några av de sakerna jag fick.
 
 
Jag fick tre stycken inbundna böcker. Av min härliga mormor fick jag Heir of Fire, vilket är den tredje delen i Throne of Glass-serien av Sarah J. Maas. Av älskade mamma fick jag An Ember in the Ashes, skriven av Sabaa Tahir, samt For Darkness Shows the Stars, av Diana Peterfreund. Jag är otroligt lycklig över alla dessa och ser mycket fram emot att läsa dem allesammans. Att de dessutom ser fantastiska ut i hyllan är definitivt inget minus!
 
 
Av filmbloggaren Micke fick jag filmen Kikis Expressbud på DVD. Detta är en liveaction-version av den animerade filmen med samma namn, producerad av fantastiska Studio Ghibli. Jag äger inte den animerade filmen och känner att jag vill titta på den innan jag ser liveaction-versionen. Dock finns den dock inte kvar att köpa någonstans... Hur som helst verkar detta vara en söt film så jag säger stort tack till Micke!
 
 
Av min charmanta morfar fick jag Playstation 4-spelet Assassin's Creed: Syndicate. Jag ser grymt mycket fram emot att spela detta, trots att jag blev besviken på Unity efter Black Flags genombrott. Jag har hört mycket gott om Syndicate och är mycket taggad över att äntligen få uppleva spelet själv.
 
Förutom ovanstående fick jag även en hög, organisk kudde på 50x60 cm från Kungsängen; ett par egenstickade tofflor samt ett par "riktiga" tofflor; några nagelfilar och andra hygienprodukter; en supersnygg svart tjocktröja med silvertrådar; ett par marinblå, tajta jeans; ett par långa silverörhängen med längder hängande i etapper; en modern radioklocka; en prydnadsängel och pengar samt presentkort hos CDON.
 
Fick du någonting roligt? 
 

Från mig till er alla

Jag vill passa på att önska er alla en riktigt god jul! 
 
 
Jag hoppas att ni kommer att ha roligt med familj och vänner samt äta mycket gott. Unna er ordentligt och ha en underbar dag, allesammans! ♥

Blod & Stjärnstoft

Fakta
Blod & stjärnstoft (org. Days of Blood & Starlight) är den andra delen i Önskemånglarens dotter-serien (org. Daughter of Smoke and Bone) av Laini Taylor. Boken är 462 sidor lång och publiceras av Bazar bokförlag.
 
Handling
"Konststudenten och monsterlärlingen Karou har funnit de svar hon söker; nu vet hon vem - och vad - hon är. Men med svaren kommer också obehagliga sanningar. Hennes älskade har visat sig vara hennes fiende, och nu måste hela världen sona för hans brott. Karou tvingas bestämma sig för hur långt hon är villig att gå för att hämnas sitt folk och hon börjar bygga upp en armé från en värld som består av blod och stjärnstoft."
 
Recension
Blod & stjärnstoft levererar helt klart över förväntan och är bättre än första delen i trilogin. Laini Taylors språk är otroligt vackert och det finns ingen tvekan om att boken är genomtänkt och välskriven.
 
Blod & stjärnstoft skiljer sig mycket från alla andra böcker jag läst: det är utan tvekan en av de mest unika romanerna jag haft i mina händer. Världsuppbyggnaden är minst sagt udda men utan tvekan kreativ. Konceptet är komplext och det gäller att ha koll på begrepp och tidigare händelser för att hänga med. Tyvärr hade jag hunnit glömma en hel del från första boken vilket orsakade stor förvirring. Som en följd hade jag rätt svårt att engagera mig i berättelsen.
 
Inte nog med att konceptet är unikt, för en gångs skull är jag förälskad i bokens sidkaraktärer. Zuzana är en av de mest humoristiska och charmiga karaktärerna jag stött på i litteraturen. Karou är i all ära en mycket fascinerande huvudkaraktär, men det är faktiskt Zuzana som fångar mitt hjärta.
 
Boken börjar lite långsamt men framåt slutet är det fullt ös: tempot är högt, actionen intensiv och tvisterna stora. Jag tycker mycket om Blod & stjärnstoft och ser fram emot att läsa den avslutande delen, Gudar & monster, som står och väntar på mig i hyllan.
 

Nytt i samlingen, #71

Idag kom tre paket i brevlådan: ett från Modernista, ett från B. Wahlströms och ett egensbeställt.
 
 
Från Modernista fick jag tre klassiker, nämligen Hamlet och Romeo & Julia (org. Romeo & Juliet) av William Shakespear, samt Svindlande höjder (org. Wuthering Heights) av Emily Brontë. Jag har läst alldeles för få klassiker  och därför ser jag mycket fram emot att få ta del av dessa. Dessutom är omslagen underbara och passar perfekt till mina exemplar av En julsaga och Den store gatsbyStort tack, Modernista!
 
Av B. Wahlströms fick jag boken Askfödd (org. An Ember in the Ashes) av Sabaa Tahir. Jag har hört mycket gott om boken och har velat läsa den ända sedan den släpptes i april. Dock ser jag med stor avsmak på omslaget: vad har de gjort!? Det ursprungliga, vackra omslaget är här istället ett intetsägande, fult och typiskt svenskt omslag. Jaja, innehållet är förhoppningsvis bra ändå och i sinom tid kommer jag att skaffa hem boken på engelska. Stort tack, B. Wahlströms!
 
Sedan har jag köpt lite från CDON eftersom de har haft rätt bra erbjudanden i sin julkalender. Jag passade på att köpa bland annat Mission: Impossible-boxen med de fyra första filmerna på BD. Jag äger sedan tidigare fyran på DVD och femman på BD men vill självfallet äga de tre första filmerna också, samt uppgradera fyran till bluray. Jag köpte även den kompletta boxen med tv-serien Hart of Dixie på DVD. Beställningen gick på totalt 348 kronor.

Nytt i samlingen, #70

Idag kom ett egenbeställt paket från CDON.
 
 
Paketet innehåll den efterlängtade tolfte säsongen av kriminalserien NCIS. Serien var som bäst de sex första säsongerna, men än finns mitt beroende för de charmiga karaktärerna kvar. Säsongen kostade mig 149 kronor.
 

San Andreas

Fakta
San Andreas är regisserad av Brad Peyton, och i huvudrollerna får vi se bland annat Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario, Ioan Gruffudd, Hugo Johnstone-Burt, Paul Giamatti och Art Parkinson. Filmen är 114 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 19 oktober 2015. 
 
Handling
"När San Andreas-förkastningen i Kalifornien ger upphov till en våldsam jordbävning måste en räddningspilot och hans ex flyga helikopter från Los Angeles till San Francisco för att rädda sin dotter. Men när de tror att det värsta är över... så har det bara börjat."
 
Recension
Fy tusan vad jag är frustrerad! Här har vi en film med grymma effekter, fantastiska skådespelare och välkoreograferad action. San Andreas har potential till att bli en riktigt bra katastroffilm. Men istället för att ta vara på den kraft och förmåga som filmen innerst inne har, så väljer filmskaparna att gå i den största fällan av dem alla: klyschorna.
 
Blake räddas av de två bröderna Ben och Ollie.
 
Jag irriterade mig konstant över mängden klyschor. Scen efter scen efter scen ödelägger klyschorna vad som hade varit en fantastisk film utan dem. Det är nästan skrattretande. Jag kunde gissa mig till allt långt innan det hände: repliker, karaktärers ologiska handlingar, vilka som skulle överleva… allt. Alla stereotypiska scener får filmen att inte bara bli förutsägbar, utan även överdriven, orealistisk och ofokuserad.
 
Föräldrarna försöker hitta Blake i den ödelagda staden.
 
Dessutom är filmen usel när det kommer till diskreta produktplaceringar. Jag brukar sällan tänka på produktplaceringar i filmer men i San Andreas var det uppenbart. Ett exempel är när bokstavligen varenda elev i en lärosal sitter med varsin MacBook. Troligt.
 
Med Dawyne Johnson vid sin sida skulle vem som helst ta sig igenom helskinnad.
 
Men trots att det finns mycket att störa sig på i filmen så underhölls jag av den. Effekterna är häpnadsväckande  samt trovärdiga, och tempot är högt. Dessutom är skådespelarna mycket duktiga. Dwayne Johnson (Fast & Furious 6) är oklanderlig och både Carla Gugino (Wayward Pines) och Alexandra Daddario (Percy Jackson och kampen om åskviggen) presterar enastående. De har dessutom en ypperlig dynamik sinsemellan. Det enda jag kan klaga på är att jag tycker att Giamatti (Illusionisten) är överflödig och hade kunnat klippas bort helt. Han presenterar inte dåligt, men hans karaktär har ingen som helst koppling till de andra karaktärerna och huvudparallellen.
 
När de tror att jordbävningen är över visar det sig att det bara var förskalvet.
 
Som helhet tycker jag mycket om San Andreas, och det är just därför jag blir så arg när de förstör en riktigt bra film med alla dessa förutsägbara klyschor. Som tur är väger actionen, effekterna och skådespelarna upp filmen och gör San Andreas till en njutbar katastroffilm.
 

Nytt i samlingen, #69

Idag anlände ett paket från Gilla bokförlag, innehållande två böcker.
 
 
Den första boken är den fristående Skuggsommar av Mia Öström. Boken handlar om Rakel som träffar på två mystiska tvillingar som får henne att utföra svåra och farliga uppdrag åt dem. Boken har fått betyget 3,09 av 5,00 på Goodreads.
 
Den andra boken är Athena av Marta Söderberg, även den fristående. Det är en dystopisk bok där vi får följa Maya som kidnappas och vaknar upp på Athena: en hemlig agentorganisation. Där måste hon genomgå deras rekrytprogram. Boken har fått betyget 3,20 på Goodreads.
 
Jag brukar inte vara särskilt förtjust i svenska böcker, och jag har en tendens att undvika böcker som fått lägre betyg än 3,50 på Goodreads, men naiv som jag är vågar jag hoppas på att dessa kommer att förtjäna sin plats i hyllan. Jag håller tummarna. Stort tack, Gilla böcker!

The Heir

Fakta
The Heir är den fjärde delen i den omtalade The Selection-serien av Kiera Cass. Boken är 342 sidor lång och utspelar sig 20 år efter den tredje delen i serien. Den avslutande boken, The Crown, släpps maj 2016.
 
Handling
"Prinsessan Eadlyn har växt upp med att höra berättelserna om hur hennes föräldrar träffades. För tjugo år sedan deltog America Singer i Selection och vann prins Maxons hjärta - och de levde lyckliga i alla sina dagar. Eadlyn har alltid funnit deras berättelse romantisk, men har inget intresse av att försöka upprepa den. Om det var upp till henne skulle hon skjuta upp att gifta sig så långt som möjligt. Men en prinsessas liv är aldrig riktigt hennes eget och Eadlyn kan inte fly från hennes egna Selection. Eadlyn förväntar sig inte att hennes berättelse kommer att sluta romantiskt, men kanske kan en deltagare vinna hennes hjärta och visa vilka möjligheter som ligger framför henne... Kanske kan någon bevisa att det inte är så omöjligt att vara lycklig i alla sina dagar."
 
Recension
Kiera Cass är en mycket begåvad författare som kan komma undan med nästan vad som helst. Det spelar ingen roll att boken inte är det minsta trovärdig: hennes språk och berättelse gör ändå The Heir till en beroendeframkallande bladvändare.
 
Jag älskar Cass sätt att skriva. Boken är lättläst och har ett bra flyt. Hennes ord inger ett slags lugn i läsaren. Läsningen är glädjande, mysig och värmande. Fast boken har svagheter så fängslar språket så pass mycket att bristerna snabbt glöms bort.
 
The Heir skiljer sig mycket från de tidigare böckerna i The Selection-serien och det är intressant att följa den som håller i tävlingen istället för en som tävlar. I tidigare böcker har vi fått uppleva världen ur sympatiska Americas synvinkel. The Heir berättas istället från Eadlyns perspektiv. Hon är bortskämd och otroligt respektlös, och minst sagt svårare att tycka om än America. Men samtidigt ger hennes kontrasterande personlighet en större chans till utveckling. Jag vet att många har haft svårt för boken just på grund av Eadlyn, och fast jag håller med om att hon inte är lika charmig som America så är det tydligt att det är ett medvetet val från författarens håll och därför är det ingenting som jag stör mig på.
 
Precis som jag inledde med så är boken inte trovärdig. Världsuppbyggnaden är inte särskilt genomtänkt och många av händelserna är överdramatiserade och klyschiga. Men trots det kan jag inte undgå att älska boken. Jag tycker om värmen, karaktärerna och det faktum att jag inte kan sluta le när jag läser boken. I vilken annan bok som helst hade samma brister irriterat mig, men ärligt talat påverkar de mig inte alls i The Heir.
 

Terminator: Genisys

Fakta
Terminator: Genisys är regisserad av Alan Taylor och i huvudrollerna får vi se bland annat Arnold Schwarzenegger, Emilia Clarke, Jason Clarke, Jai Courtney, J. K. Simmons och Matt Smith. Filmen är 126 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 2 november 2015.
 
Handling
"I kampen mellan människor och maskiner skickas Kyle Reese tillbaka till 1984 för att skydda Sarah Connor. Men oförutsedda händelser har ändrat det förflutna och människornas framtid hotas. Nu är det upp till Reese, Sarah och hennes beskyddare att rädda världen."
 
Recension
Terminator: Genisys har fått mycket negativ kritik. Och visst håller jag med om att det inte är ett mästerverk, men jag känner ändå att jag underhölls av filmen. Terminator: Genisys har många imponerande effekter och animeringar, samt begåvade skådespelare som förhöjer upplevelsen.
 
På gott och ont återanvänder filmen repliker från tidigare delar.
 
Arnold Schwarzenegger (Escape Plan) är världsvan i sin roll som terminator och det syns att han är bekväm med sin karaktär. Föga förvånande levererar han starkt. Emilia Clarke är en fantastisk skådespelerska och hon är exemplarisk i tv-serien Game of Thrones. Jag måste dock medge att hon inte är idealisk i rollen som Sarah Connor. Hon gör egentligen ingenting fel, men har ett alldeles för sockersött utseende samtidigt som hon inte känns helt närvarande. Dessutom finns där ingen kemi mellan henne och endimensionella Jai Courtney (Divergent). Jag är också lite besviken över att J. K. Simmons (Whiplash) fick en sådan meningslös roll i filmen. Han bär på en oerhört stor talang och den känns bortslösad.
 
Terminatorer har sänts tillbaka i tiden för att döda Sarah Connor.
 
Jag både ogillar och gillar manuset på samma gång. Replikerna är ofta väldigt klyschiga, men samtidigt roar många av dem. Konceptet i sig känns ofokuserat och rörigt, men samtidigt hanterar Terminator: Genisys den komplicerade idén väldigt bra. Tidsresor är svåra och görs sällan bra, och fast filmen hade kunnat göra det bättre så är jag ändå nöjd med resultatet.
 
John Connor strider sida vid sida med Kyle Reese.
 
Som helhet är Terminator: Genisys ändå lyckad. Med genomtänkta actionscener, välgjorda effekter och duktiga skådespelare klarar filmen av att underhålla och roa. Fast vissa delar är klyschiga och irriterande så tycker jag att den mesta av kritiken som riktats mot filmen har varit alldeles för hård.
 

Better Call Saul, säsong 1

Fakta
I den första säsongen av Better Call Saul, skapad av Vince Gilligan och Peter Gould, får vi se Bob Odenkirk, Jonathan Banks, Rhea Seehorn, Patrick Fabian, Michael Mando och Micheal McKean i huvudrollerna. Säsongen är 470 minuter lång, består av 10 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 9 november 2015 och är en prequel-serie till Breaking Bad.
 
Handling
"Innan han blev Saul Goodman hette han Jimmy McGill. I denna serie, som utspelar sig innan Breaking Bad, slår sig Jimmy ihop med 'fixaren' Mike för att påbörja förvandlingen till Albuequerques mest ökända advokatlegend."
 
Recension
Många undrar om Better Call Saul når upp till samma nivå som Breaking Bad. Nej, det gör den inte. Men den klarar utan tvekan av att stå på egna ben och är du som jag, mycket förtjust i den komiska sidkaraktären Saul, så lär du definitivt uppskatta denna spin-off.
 
Odenkirk och Banks återvänder till sina omtalade roller.
 
Better Call Saul är vad jag skulle kalla en ”mörk komedi”. Serien är mycket roande och får tittaren att skratta många gånger, men samtidigt innehåller den mycket drama och flera berörande faktorer. Det är en serie med många lager, helt enkelt. På så sätt är den väldigt lik Breaking Bad. Det som skiljer dem åt är just att Breaking Bad har mer action och spänning medan Better Call Saul fokuserar helhjärtat på karaktärernas komplexitet. 
 
Jimmy har en tendens att dra till sig trubbel.
 
Skådespelarna är, som väntat, mycket bra. I centrum står fantastiska Bob Odenkirk (Breaking Bad) i rollen som Jimmy McGill. Allt med Odenkirk är ren perfektion: hans sätt att tala och te sig ger en säregen prägel på karaktären, som tittaren sent lär glömma. Även Jonathan Banks syns åter i sin roll som Mike från Breaking Bad. Även han är en otroligt begåvad skådespelare och Mike är dessutom en av båda seriernas starkaste karaktärer. Vi får även återse Raymond Cruz (The Closer) i sin minnesvärda roll som boven Tuco Salamanca. Avsnittet som fokuserade på honom, ”Mijo” är en av säsongens bästa. Seriens enda kvinnliga huvudkaraktär, Kim som spelas av Rhea Seehorn (The Shaggy Dog), är dock relativt platt och ointressant.
 
Jimmys bror Chuck är hypersensitiv mot elektriska fält.
 
Det är väldigt intressant att följa Jimmys liv innan han träffade Walter White och Jesse. Jag tycker mycket om honom som karaktär. Han har stora brister, så som girighet och villighet att lura människor på pengar, men samtidigt besitter han genuin godhet, lojalitet och välvilja. Han kämpar hårt för sina drömmar och trots många motgångar vägrar han att ge upp. Hans berättelse både underhåller och berör.
 
Världen är emot Jimmy, men han slutar aldrig att kämpa.
 
Som helhet är Better Call Sauls första säsong över förväntan. Den står fortfarande i skuggan av Breaking Bad, men tack vare seriens duktiga skådespelare, välskrivna manus och roande underton underhålls tittaren i varje avsnitt. Kameraarbetet är snyggt, miljön läcker och replikerna vitsiga. Det är intressant att få bakgrundsinformation om hur allt började och det är tydligt att Better Call Saul är en serie med stor potential.
 

Once Upon A Time, säsong 4

Fakta
I den fjärde säsongen av Once upon a time får vi se bland annat Jennifer Morrison, Lana Parrilla, Josh Dallas, Emilie de Ravin, Ginnifer Goodwin, Colin O'Donoghue, Jared Gilmore, Robert Carlyle, Rebecca Mader, Sean Maguire, Kristin Bauer van Straten, Georgina Haig, Elizabeth Lail och Elizabeth Mitchell i huvudrollerna. Säsongen är 956 minuter lång, består av 23 avsnitt och rekommenderas från 11 år. Den släpptes 19 oktober 2015.
 
Handling
"Kärlek, lika förförande och farlig som magi, visar sig bli det ultimata vapnet i den storslagna kampen mellan gott och ont. Efter att Emma och Hook råkar framkalla Elsa från Arendelle till Storybrooke, så möter de en mystisk Snödrottning, vars hänsynslösa besatthet av både Emma och Elsa får iskalla följder."
 
Recension
Once upon a time är en kreativ serie med många olika lager. Trots att den baseras på sagor för barn så är berättelsen relativt komplex. I den fjärde säsongen fokuserar serien på tre aspekter: den inleder med en Frozen-parallell, går över till mörkrets drottningar som består av Maleficent, Ursula och Cruella de Vil, för att sedan avsluta med bokens författare. Handlingsparallellerna avbyter varandra på ett snyggt sätt och får tittaren att ständigt vilja se mer.
 
Emma och Regina kommer varandra närmare.
 
Enligt mig är den första halvan av säsongen bäst. Trots att jag minst sagt är trött på Frozen vid det här laget så tycker jag att Once upon a time lyckats mycket väl med den parallellen. De har utforskat den på djupet och får tittaren att bry sig om de temporära karaktärerna på bara några få avsnitt. Dessutom bjuder den första halvan på många begåvade gästskådespelare.
 
Drottning Elsa får stöd från systern Anna.
 
Elizabeth Mitchell (Lost) visar ännu en gång att hon är en fenomenal skådespelare. Hon äger verkligen sin roll och första halvan av säsongen står nästan enbart på hennes axlar. Även Georgina Haig (Road Train), och speciellt Elizabeth Lail (Model Airplane), imponerar stort. Karismatiska är de båda två och Lail tillför liv och charm till serien.
 
Cruella de Vil har förmågan att kontrollera djur.
 
Kristin Bauer van Straten (True Blood) är ytterligare ett mycket välkommet tillskott till serien. Men självfallet är det inte bara gästerna som är värda att nämna. Lana Parilla (24) är häpnadsväckande begåvad. Hennes karaktär, Regina, har från början varit en av mina favoriter och det har varit otroligt roligt att få följa hennes resa. Parilla är en extraordinär skådespelerska och hon utstrålar både självsäkerhet och karisma. Många av hennes repliker är dessutom slagkraftiga och minnesvärda. Även Robert Carlyle (28 veckor senare), Emilie de Ravin (Lost), Jennifer Morrison (House m.d.) och Rebecca Mader (Lost) presterar utmärkt. Jag måste dock medge att jag fortfarande hyser stark motvilja mot Ginnifer Goodwin (Walk the Line) och Josh Dallas (Thor).
 
Stentrollen är både söta och intelligenta.
 
Jag avskyr tidshopp i filmer och tv-serier. Dock är tillbakablickarna i Once upon a time faktiskt något jag tycker mycket om. Jag tycker att det är väldigt intressant att få reda på mer om karaktärerna och se deras liv i sagovärlden. Dessutom ger tillbakablickarna många ledtrådar till huvudberättelsen, vilket kopplar samman dem på ett snyggt sätt. Därtill ger de nya perspektiv på karaktärerna vi trodde att vi kände.
 
Familjen måste samarbeta för att klara av de mörka krafterna i Storybrooke.
 
Något som serien förlorar på i denna säsong är dock att många av sidkaraktärerna lägger beslag på stjärnglansen. Huvudkaraktärerna är inte lika centrala som de har varit tidigare och istället för att komplettera serien så tar sidkaraktärerna istället överhanden. Jag tycker att sidkaraktärerna är intressanta att följa, men eftersom fokus har skiftat så förlorar de huvudsakliga karaktärerna lite av djupet de hade i tidigare säsonger.
 
Med ett hjärta av is försöker Ingrid få sina systrars kärlek.
 
Once upon a time är inte en serie man tittar på för specialeffekterna. Jag skriver det en gång för alla: animeringarna är bedrövliga. De är inte det minsta verklighetstrogna och ärligt talat är de många gånger rent utav skrattretande. De mindre animeringarna fungerar ofta helt okej, men när det blir något större som exempelvis en drake eller en CGI-framkallad stad, är det rent utav eländigt. Dock kompletteras mycket av det av snygga, välgjorda och eleganta kostymer.
 
Hook och Emma går på sin första dejt.
 
Säregna repliker är något som Once upon a time brister på. Den är ibland obehagligt klyschig och ofta faller allt bara på plats. Tråkigt nog har denna säsong också en några ”utfyllnadsavsnitt”, dvs. relativt utdragna avsnitt som finns där bara för sakens skull. Det ger en lite underväldigande känsla.
 
Den onda drottningen och Frälsaren har lärt sig att samarbeta.
 
Avslutningsvis tycker jag mycket om den fjärde säsongen av Once upon a time. Trots svagheter som klyschor och animeringar så fängslar serien mig. Tack vare en komplex handling, intressanta karaktärer och begåvade skådespelare skapas ett beroende. Styrkan ligger i utforskandet av de klassiska sagorna, vilket ger serien en unik, nostalgisk och allmänt trevlig känsla. Säsongen är inte lika bra som sin föregångare, men tillräckligt för att skapa ett beroende.
 

Jag var här

Fakta
Jag var här (org. I Was Here) är en fristående bok av Gayle Forman. Boken är 235 sidor lång och publiceras av Modernista bokförlag.
 
Handling
"Cody blir först chockad och sedan förkrossad när hon får veta att hennes bästa vän Meg tagit livet av sig, ensam på ett hotellrum. Cody kan inte fatta varför Meg skulle vilja dö. De pratade ju om allt. Varför hade hon inte sagt något? Men när Cody reser till Megs universitetsstad för att packa ihop hennes tillhörigheter upptäcker hon att det är mycket som Meg inte har berättat. Om sina rumskamrater, om killen som krossat hennes hjärta. Men allra mest chockad blir Cody när hon till sist lyckas öppna en krypterad datafil på Megs dator, som visar att hon varit aktiv på en sajt som tycks vara kopplad till hennes död. Allt Cody trodde att hon visste om sin bästa vän sätts på spel."
 
Recension
Jag är varken imponerad eller besviken på Jag var här, utan snarare väldigt neutralt inställd. Gayle Forman är en väldigt duktig författare och hennes språk är utmärkt. Texten har ett bra tempo och flyt och det är lätt att hänga med i boken. Romanen är dessutom tankeväckande och fängslande.
 
Jag fastnade personligen endast för karaktären Cody. Jag tycker inte att jag lärde känna sidkaraktärerna tillräckligt mycket för att ha någon åsikt om dem över huvud taget. Cody, å andra sidan, är en realistisk, envis och stark karaktär som jag kan relatera till. Hennes berättarröst är intagande och det är intressant att följa hennes tankegångar och utveckling.
 
Dock är Codys handlingar och bokens händelseförlopp inte särskilt trovärdiga, men det var ingenting som jag noterade förren efter att jag läst klart. Det enda jag egentligen irriterade mig på under läsningen var romansen. Den romantiska relationen är påskyndad och känns onödig. Den tillför ingenting viktigt till handlingen utan är snarare ett irrelevant sidospår.
 
Många av dem som läst Jag var här har sagt att den är så pass sorglig att de grät genom boken. Och visst är det ett tungt ämne som berör, det håller jag med om, men jag blev inte särskilt känslomässigt engagerad, vilket är lite av en besvikelse.
 
Som helhet är Jag var här en tankeväckande och intressant bok som jag kan tänka mig att läsa igen. Huvudkaraktären, Cody, ger boken en stark grund, och mysteriet fängslar läsaren. Formans språk är riktigt bra och trots att jag inte berördes lika mycket som många andra så är det en läsning som jag rekommenderar.
 

Seventh Son

Fakta
Seventh Son är regisserad av Sergey Bodov och i huvudrollerna får vi se bland annat Jeff Bridges, Ben Barnes, Julianne Moore, Alicia Vikander, Kit Harington, Djimon Hounsou och Jason Scott Lee. Filmen är 102 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 20 juli 2015. Filmen baseras på The Spook's Apprentice av Joseph Delaney. Du kan se trailern här.
 
Handling
"I en förtrollningarnas tid när legender och magi lever sida vid sida reser den sista krigaren från en mystisk orden för att hitta en förutspådd hjälte som är född med otroliga krafter - den siste Sjunde Sonen. Den osannolike unge hjälten slits upp från sitt lugna liv som bonddräng och ger sig iväg på ett spännande äventyr med sin stridsvane mentor för att bekämpa en ond drottning och den armé av övernaturliga mördare hon har skickat för att strida mot deras rike."
 
Recension
Seventh Son underhåller tillräckligt mycket för att hindra tittaren från att ha tråkigt, men roar inte lika mycket som den har potential för. Seventh Son bjuder inte på något nytt utan är den typiska fantasyfilmen. Å ena sidan gör det att filmen inte sticker ut och att den har uppenbara element som tar filmen framåt, men å andra sidan bör den allmänna fantasyälskaren bli belåten.
 
Krigaren och hans lärning söker efter häxor att döda.
 
Filmen är rätt snyggt gjord. Miljön är vacker och jag fängslades av all grönska. Effekterna är för det mesta välgjorda och trots att några av animeringarna inte är särskilt trovärdiga så fungerar det i allmänhet riktigt bra. Jag tycker dock att filmen har relativt dålig världsuppbyggnad. Fantasygenren medför nya världar och okända magisystem, och jag tycker inte att filmen förklarar dessa tillräckligt bra. Som tittare välkomnas man inte in i den nya världen och därför känns man inte delaktig i det som sker.
 
Julianne Moore är perfekt i alla slags roller.
 
Tempot i filmen är tyvärr mycket ojämt. Vissa delar är väldigt påskyndade medan andra är utdragna. Trots att handlingen är intressant så fängslas man inte eftersom konceptet är allt annat än unikt. Dessutom är många av karaktärerna och deras repliker så pass klyschiga att intresset svalnar.
 
Det uppstår en förbjuden romans mellan häxjägaren och häxan.
 
När det kommer till skådespelarna finns inte mycket att klaga på. Bridges (The Giver) är underhållande men aningen överdriven. Barnes (Narnia: Prince Caspian) passar i huvudrollen men känns samtidigt lite lam. Harington (Game of Thrones) är duktig men har väldigt lite skärmtid. Moore (Carrie) är som alltid exceptionell och visar återigen hur mångfaldig hennes talang är. Vikander (Testament of Youth) är också hon duktig, men då jag störde mig på hennes ointressanta karaktär kan jag inte påstå att jag fängslades av henne. Jag tycker dessutom att romansen mellan Vikanders och Barnes karaktärer är alldeles för krystad och stereotypisk för att engagera tittaren.
 
Det omaka paret möter på många utmaningar på sin väg.
 
Som helhet är Seventh Son en okej film för genren. För dig som söker en typisk fantasyfilm lär denna passa som handen i handsken, men vill du ha något mer unikt med hjärta och djup så bör du undvika den.
 

The Boy Next Door

Fakta
The Boy Next Door är regisserad av Rob Cohen och i huvudrollerna får vi se bland annat Jennifer Lopez, Ryan Guzman, Ian Nelson, John Corbett, Kristin Chenoweth, Lexi Atkins, Hill Harper och Jack Wallace. Filmen är 91 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 28 september 2015.
 
Handling
"Claire är en gymnasielärare som nyligen separerat från sin man. När en snygg och karismatisk 19-årig kille, Noah, flyttar in i huset bredvis faller Claire i ett svagt ögonblick för hans charm och de tillbringar en intensiv och het natt tillsammans. När Claire försöker göra slut övergår Noahs flirtande till en farlig, våldsam besatthet - och Claire drivs till sin yttersta gräns i sin strävan att förhindra att hennes värld rasar samman."
 
Recension
Jag är riktigt besviken på The Boy Next Door. Filmen är så ofattbart klyschig! Den är inte det minsta kreativ eller nyskapande utan återanvänder scener vi har sett hundratals gånger tidigare. Karaktärerna är stereotypiska och varenda scen lyckades på något sätt störa mig.
 
Läraren Claire attraheras av den unge Noah.
 
Filmen är dessutom riktigt förutsägbar och överdriven. Därtill lyckades den känns utdragen trots att den bara är en och en halv timme. Inte mycket händer och när filmen väl sätter fart känner det skrattretande.
 
Vissa människor bör man låta bli att reta upp.
 
Jag tycker om Jennifer Lopez (The back-up plan) men hon passar verkligen inte i thrillers: något som hon bevisar i The Boy Next Door. Hon bör hålla sig till att charma publiken i romantiska komedier, för thrillers är verkligen inte hennes grej. Hon känns tillgjord och obekväm i sin roll. Jag tycker inte heller att resterande skådespelare är särskilt trovärdiga i sina roller.
 
Trots ålderskillnaden klickar det mellan Claire och Noah.
 
Filmen har något som håller intresset uppe, men det är ytterst svårt att sätta fingret på vad. När den dessutom är så pass stereotypisk och förutsägbar som den är, kan jag inte påstå att jag tycker om den. Jag tycker dessutom att slutet är onödigt abrupt. Helheten är en relativt jobbig och tråkig film.
 

Nytt i samlingen, #68

Idag hade Eskilstunas största shopping-galleria Tuna Park en stor rea och Media Markt, som hör till den gallerian, sålde ut filmer och tv-serier billigt. Trots att mycket lockade så lyckades jag hålla mig undan de utsökta blu-ray-filmerna som kostade en tia styck... Dock unnade jag mig en egen julklapp.
 
 
Det jag köpte var den tredje säsongen av tv-serien The Big C. Den var nedsatt från 99 kronor till 29 kronor, vilket jag inte kunde motstå. Jag ser mycket fram emot att se fortsättningen på serien. 

Liv och död

Fakta
Liv och död (org. Life and Death), skriven av Stephenie Meyer, är ett omskapande av Twilight där karaktärerna har bytt kön. Boken är 453 sidor lång och publiceras av B. Wahlströms.
 
Handling
"När Beaufort Swan flyttar till den dystra lilla staden Forks och träffar den mystiska Edythe Cullen, förändras hans liv på ett sätt han aldrig kunnat ana. Edythe är oemotståndlig och djupt gåtfull, med porslinsvit hy, guldfärgade ögon, hypnotisk röst och övernaturliga krafter. Beau anar inte att ju närmare han kommer Edythe, desto farligare blir det för både honom och andra i hans närhet. Och snart är det för sent att ångra sig."
 
Recension
Det finns mycket hat emot Twilight, men jag är en av dem som gillar böckerna. Inte för att jag tycker att de är mästerverk, utan för att det är en av de serierna som väckte mitt läsintresse. Därför, när den nya boken annonserades, var det en självklarhet att läsa den. Dock måste jag erkänna mig besviken. Liv och död fungerade inte riktigt för mig.
 
För det första: karaktärernas namn. Alla karaktärer, utom Renée och Charlie, har bytt kön och ändrat namn. Istället för Isabella, Edward, Jacob, Alice, James, Esme, Carlisle, Rosalie, Jasper och Billy får vi läsa om Beaufort, Edythe, Julie, Archie, Joss, Earnest, Carine, Royal, Jessamine och Bonnie. Många av namnen är väldigt underliga och de fastnar inte i minnet. Ofta glömde jag bort vem som var vem.
 
Ett av mina stora problem under läsningens gång var att karaktärernas tankar, repliker och handlingar är nästintill identiska med de ursprungliga karaktärerna. Ofta glömde jag helt bort att boken berättas ur Beaus perspektiv. De gamla karaktärerna är så integrerade i mitt minne att jag hade svårt att föreställa dem som motsatta kön.
 
Jag kan inte direkt påstå att Liv och död är ett nödvändigt tillskott till Twilight-franchisen. Boken är som sagt väldigt lik originalet och jag kunde inte ge mig hän på samma sätt. Det ironiska är att de aspekter som faktiskt skilde sig åt från den ursprungliga boken har just förändrats för att Beau är en man. Syftet med boken var att bevisa att könen inte spelade någon roll för bokens händelseförlopp, men ändå utspelar sig händelserna på ett annorlunda sätt just för att huvudpersonen inte längre är en kvinna. Ofta brydde jag inte mig om detta, men i vissa scener blev det problematiskt. Exempelvis Rosalies våldtäkt, och när Bella nästan blev våldtagen i Port Angeles. Män blir faktiskt också våldtagna. Det må vara mindre vanligt och det talas inte lika mycket om, men det sker och det är precis lika allvarligt som med kvinnor. Ändå har Meyer valt att skriva om scenerna så att den passar den manliga stereotypen bättre. Författaren Maggie Stiefvater (Shiver) har uttryckt sig riktigt bra om detta:
 
"I’m talking about novels where the rape scene could just as easily be any other sort of violent scene and it only becomes about sex because there’s a woman involved. If the genders were swapped, a rape scene wouldn’t have happened. The author would’ve come up with a different sort of scenario/ backstory/ defining moment for a male character."
 
Jag håller verkligen med Stiefvater och tycker att Meyer har misslyckats med att bevisa att ingenting förändras om könen är ombytta. Hon motbevisade just sig själv och skildrar ett visst synsätt där kvinnor och sexualitet hör ihop.
 
Jag tycker också att karaktärernas relationer är mer påskyndade och att denna version är lite larvigare än originalet. Men samtidigt finns ett tillskott av nya, underhållande scener. Meyer skriver visserligen inte lika övertygande ur en mans perspektiv men jag njöt ändå av att läsa ”Twilight” igen. Liv och död är trots allt, precis som Twilight, småmysig och romantisk. Dock är det faktum att boken är så lik Twilight den enda anledningen till att jag gillar boken och därför finner jag Liv och död irrelevant eftersom jag hellre läser om originalet.
 
Den största förändringen från originalet är bokens slut. Det är vad författaren kallar en ”alternativ upplösning”. Den är lite för infopackad i min smak. Bokens slut snabbspolar resten av serien i ett enda kapitel och det blir lite rörigt. Dessutom känns Beaus och Edythes kärlek mer forcerad eftersom den inte byggdes upp genom flera böckers tid, utan sammanfattades i några kapitel.
 
Liv och död en helt okej, men den mäter sig inte med originalet. Det blev en trevlig och nostalgisk läsning, men för att vara ärlig störde jag mig på könsbytena. Det inte bara påverkade händelseförloppet, utan också känslan som karaktärerna och boken som helhet ingav. Men i stort sett: gillar du Twilight så lär du gilla Liv och död.
 

Insidan ut

Fakta
Insidan ut (org. Inside out) är regisserad av Pete Docter och Ronnie Del Carmen och rösterna görs av bland annat Amy Poehler, Phyllis Smith, Richard Kind, Bill Hader, Lewis Black, Mindy Kaling, Kaitlyn Dais, Diane Lane och Kyle MacLachlan. Filmen är 91 minuter lång, rekommenderas från 7 år och spelades in 2015.
 
Handling
"Inuti 11-åriga Jennys hjärna jobbar fem känslor hårt på huvudkontoret, ledda av optimisten Glädje. Hon gör allt för att Jenny ska förbli lycklig vad som än händer, och vid sin känsla har hon de andra känslorna Rädsla, Ilska, Avsky och Vemod."
 
Recension
Eftersom många av Pixars filmer enligt mig är överskattade var jag beredd på att även Insidan ut skulle bli en besvikelse. Därför fick jag mig en smärre chock när det visade sig att Insidan ut inte vara är riktigt bra, utan också en av studions bästa filmer. 
 
Glädje och Vemod tvingas ge sig ut på ett äventyr på Rileys personlighetsöar.
 
Det må låta klyschigt men Insidan ut är perfekt för hela familjen att titta på. Humorn är riktad till tittare i alla åldrar och filmens budskap passar stora som små. För barnen finns det klassiska ”samarbeta-och-allt-blir-bättre”-budskapet men till oss vuxna förmedlar filmen att det är okej att vara ledsen och att inte vara glad hela tiden.
 
 Leken "inte-nudda-golv" får en ny innebörd.
 
Karaktärerna är riktigt härliga att följa och skådespelarna personifierar dem bra. De fiktiva personerna har allesammans starka personligheter som gör dem charmfulla och intagande. Glädjes uppförstorade och sprudlande munterhet är fulländat porträtterat av karismatiska Amy Poehler (Parks and Recreation), och likaså Rädsla, Vemod, Ilsa och Avsky levandegörs av respektive skådespelare.
 
Riley har, tack vare Glädje, haft en lycklig uppväxt.
 
Insidan ut är, förutom Studio Ghiblis filmer, en av de mest välgjorda och intelligenta animerade filmerna jag sett. Att ge en film ett sådant abstrakt koncept medför många risker, men studion har verkligen lyckats att göra allting begripligt, intressant och fängslande. Filmen är otroligt innovativ och har många genomtänkta, påhittiga detaljer. Några exempel är minnesbanken, personlighetsöarna samt kärnminnena. Insidan ut tar sig an ett koncept som vi inte sett förut och hela idén känns kreativ och fyndig.
 
När Riley och hennes familj flyttar förändras allt.
 
Något jag inte hade förväntat mig var de känslostormar som filmen frammanade. Filmen är riktigt underhållande och fick mig att skratta hur mycket som helst. Samtidigt är Insidan ut ovanligtdjup och känslomässigt invecklad. Många scener är berörande och jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte grät.
 
I Rileys minnesbank finns både lyckliga och vemodiga stunder lagrade.
 
Filmens animeringar är oklanderliga och de starka färgerna lockar både barn och vuxna. Det enda jag har att klaga på är att Insidan ut har några scener som känns lite omständliga, platta och förutsägbara. Jag reagerade också på att känslorna hos Rileys föräldrar är av ett enda kön, instället för blandat som hos Riley. Dessa aspekter tar dock inte överhanden och i efterhand är det filmens positiva faktorer som man minns.
 
Rileys låtsasvän Bing Bong träffar på Glädje och Vemod.
 
Som helhet är Insidan ut en varm film med mycket hjärta. Humorn och budskapen passar tittare i alla åldrar och det är omöjligt att inte charmas av karaktärerna. Skådespelarna presterar på topp och animeringarna är felfria. Det är en djup familjefilm som visar de mänskliga känslorna för det de verkligen är.
 

Nytt i samlingen, #67

Idag kom ett paket från Semic bokförlag.
 
 
I paketet fanns böckerna Ormgudinnans besvärjelse och Gravens fånge av Michelle Paver. Det är den tredje samt fjärte delen i Bronsdolken-serien. Jag kan inte påstå att serien är jättebra, men Eldsandarnas ö gjorde mig nyfiken på fortsättningen. Tack, Semic!

Välj säsong


24, säsong 6

Fakta
I den sjätte säsongen av 24 får vi se bland annat Kiefer Sutherland, Mary Lynn Rajskub, D. B. Woodside, James Morrison, Peter MacNicol, Jayne Atkinson, Carlo Rota, Marisol Nicholas, Tzi Ma och Powers Boothe i huvudrollerna. Säsongen är 1080 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den släpptes 2007.
 
Handling
"Terroristen Hamir Al-Assad har inlett aktioner mot USA och nu måste Jack Bauer övertyga presidenten om att tidernas största och mest skrämmande terrorhot finns i de egna leden."
 
Recension
24 har hållit en ofattbart hög nivå från första början. Tidigare säsonger har varit makalösa och hela tiden blivit bättre och bättre. Det gör att förväntningarna inför varje säsong är omåttligt höga. Självfallet är det ohållbart att tro att varje ny säsong kommer att överträffa den tidigare, men eftersom serien har hållit en sådan bra kvalité rakt igenom är det omöjligt att låta bli. På grund av det måste jag erkänna mig besviken. Den sjätte säsongen är inte på något sätt dålig, men den håller inte samma kvalité som tidigare. Jag hoppas innerligt att det är en tillfällig svacka och inte början på en gradvis försämring.
 
Efter två års fångenskap hos kineserna överlämnas plötsligt Jack till amerikanerna.
 
För att undvika missförstånd vill jag klargöra att säsongen är riktigt bra. Den är spännande, har en engagerande handling och intressanta karaktärer. Skådespelarna är fenomenala och det är roligt att få se gäster så som Chad Lowe (Pretty Little Liars), Rena Sofer (Heroes), Kal Penn (House m.d.), Regina King (The Leftovers), James Cromwell (Den gröna milen), John Noble (Lord of the Rings) och Peter MacNicol (Ally McBeal). Dessutom är säsongen fängslande och beroendeframkallande. Problemet är bara, att jämfört med tidigare säsonger, är den svagare och tar inte ut svängarna lika mycket.
 
Serien fortsätter med realtid och split-screeen.
 
Säsongen är som bäst i början och är som sagt spännande, men samtidigt har jag vid det här laget lärt mig hur serien fungerar, vilket gör tvisterna mindre chockerande och oförutsägbara. Dessutom upprepas många moment som redan använts i säsongerna och igenkänningsfaktorn gör att intresset ibland svackar. Mot slutet av säsongen börjar den dessutom kännas lite utdragen.
 
Ett inre krig sker i det Vita Huset.
 
Inte heller är karaktärerna lika hotade som tidigare. I föregående säsonger har man som tittare verkligen känt faran som hängt över karaktärerna och vi har dessutom fått säga adjö till en hel del huvudkaraktärer på minst sagt berörande sätt. Men jag blev inte känslomässigt påverkad av denna säsong. Jag minns hur jag satt och storgrät till förra säsongen, men denna lyckades inte ens framkalla en liten snyftning.
 
Efter sin fångenskap är Jack redo att slåss igen.
 
Den sjätte säsongen av 24 är bra, men neutral i jämförelse med tidigare säsonger. Eftersom det är en sådan stark serie läggs också extra höga krav på den. Jag har dock förtroende för att detta är en tillfällig svacka och jag håller tummarna för att serien återgår till sin forna glans i nästa säsong.
 

Nytt i samlingen, #66

En av mina allra bästa bloggvänner är Lina från The Movie Freak. För några dagar sedan råkade hon få hem dubbletter av en film och vänlig som hon är lät hon mig köpa den billigt av henne.
 
 
Filmen i fråga är Terminator: Genisys, vilket är den femte delen i franchisen. Jag är ett fan av tidigare Terminator-filmer och älskar både Schawarzenegger (Escape Plan) och Clarke (Game of Thrones) i huvudrollerna. Resultatet? En stor dos exaltering. Filmen har visserligen bara fått betyget 6,6/10 på IMDB men i just det här fallet tror jag de som röstat är lite överdrivet pessimistiska. Jag är i alla fall grymt taggad. Stort tack, Lina!

Eldsandarnas ö

Fakta
Eldsandarnas ö är den andra delen i Bronsdolken-serien av Michelle Paver. Boken är 264 sidor lång och publiceras av Semic bokförlag.
 
Handling
"I sökandet efter sin försvunna lillasyster Issi blir föräldralöse Hylas tillfångatagen som slav. Han tvingas arbeta i gruvan på en ondskans ö, där hans värsta fiender Kråkorna härskar. Nere i den mörka gruvan lurar något fruktansvärt. Tillsammans med sin vän Pira och en övergiven lejonunge kämpar Hylas för att ta sig bort från ön, innan eldens andar vaknar, och samtidigt få tag i bronsdolken, som är nyckeln till de onda krigarnas makt."
 
Recension
Jag är mycket äldre än bokens tänkta målgrupp och därför kan jag inte heller uppskatta Eldsandarnas ö till fullo. Jag tycker dock att Bronsdolken-serien är perfekt för unga läsare runt tolv år. Den är ovanligt mörk och brutal för en barnbok, och jag kan tänka mig att den är riktigt spännande för yngre. Boken är dessutom lättförståelig och pedagogisk och lär ut historia och mytologi, vilket kan ge ungdomar en bra grund att stå på för skolan.
 
Eldsandarnas ö är en klar förbättring från Den utvalda. Vid första delen i serien tappade jag intresset väldigt snabbt, men denna höll mig engagerad ända till slutet. Mestadels är det tack vare den nya karaktären Amok. Amok är en bedårande liten lejonunge som Hylas räddar. Jag tyckte mycket om att läsa boken ur hennes synvinkel eftersom det ger ett helt annat perspektiv över världen. Hennes berättanderöst livar dessutom upp boken. 
 
Det som gör Eldsandarnas ö till en bra bok är Pavers språk. Hon skriver riktigt bra, och hennes uttryckssätt är målande och konkret. Texten får ett bra flyt och tempo.
 
Som helhet tyckte jag om Eldsandarnas ö. Det är en bra bok för sin genré och en perfekt julklapp till barn runt tolv år.
 

Pitch Perfect 2

Fakta
Pitch perfect 2 är regisserad av Elizabeth Banks och i huvudrollerna får vi se bland annat Anna Kendrick, Rebel Wilson, Hailee Steinfeld, Brittany Snow, Skylar Astin, Adam DeVine, Katey Sagal, Anna Camp, Hana Mae Lee, Ester Dean, Birgitte Hjort-Sørensen och Flula Borg. Filmen är 115 minuter lång, rekommenderas från 7 år och släpptes 5 oktober 2015. Du kan se trailern här.
 
Handling
"Beca, Fat Amy och Barden Bellas är tillbaka för att än en gång slå världen med häpnad. När en skandal hotar deras sista år på Barden, oroar sig de trefaldiga mästarna för att de har förlorat sin harmoni för alltid. Deras enda chans till återupprättelse är att tävla mot världens tuffaste konkurrent, den tyska supergruppen Das Sound Machine, och vinna a cappella-VM i Köpenhamn. Det ska till ett starkt systerskap för att hitta sin röst igen och komma tillbaka i vinnarstämning."
 
Recension
Jag är besviken på Pitch Perfect 2. Den är definitivt inte dålig, men den kan samtidigt inte mätas med sin föregångare. Humorn känns för framtvingad och krystad och många scener är alldeles för överdrivna för att jag ska finna dem underhållande. Dessutom är många av skämten upprepningar från första filmen.
 
En skandal chockerar de två kommentatörerna.
 
Filmen vill få med väldigt mycket på kort tid vilket gör att den känns påskyndad. På grund av det förlorar Pitch Perfect 2 också det djup som fanns i föregångaren. Karaktärerna är inte lika intressanta som tidigare och alla de nya tillskotten är försumbara. Utan fängslande bakgrundshistorier väcks aldrig något engagemang för dem.
 
Barden Bellas tvingas möte Das Sound Machine i a cappella-VM.
 
Skådespelarna är dock härliga som alltid och de gör filmen sevärd. Elizabeth Banks (The Hunger Games) är höjdpunkten, men även Snow (Hairspray), Camp (True Blood) och Kendrick (50/50) roar. Det är också roligt att få se Katey Sagal (Sons of Anarchy) i filmen och jag skäms lite över att berätta att jag inte hade någon aning om att hon, förutom att hon är skådespelerska, också är artist. Tanken på att ”Gemma” skulle brista ut i sång var skrattretande, så jag fick mig en smärre chock när jag fick reda på att Sagal faktiskt har släppt flera album.
 
För att återigen knyta vänskapsbanden åker tjejerna till Aca-Camp.
 
Musiken i filmen är stark och har bra inlevelse, men jag känner att jag inte engagerades lika mycket av själva framförandena. Jag hade önskat mer kraft och seriösa framföranden, istället för ”cirkusakter” som var ämnade att roa. Det föll lite platt.
 
Det är vinna eller försvinna i VM.
 
Som helhet är Pitch Perfect 2 en bra film, men som inte når upp till sin föregångares nivå. Den är trevlig och underhållande men utnyttjar inte sin fulla potential. Tyvärr är filmen rätt överdriven, stereotypisk, påskyndad och karaktärerna förlorar en del av sin charm. Men tack vare de duktiga skådespelarna, den glädjefyllda tonen och schyssta musiken så håller filmen ändå måttet.
 

Nytt i samlingen, #65

Idag kom två paket: ett som jag beställt från HomeEnter och ett från Cinema Sverige.
 
 
Cinema Svergie anhöll en tävling för några dagar sedan och som en av vinnarna fick jag filmen Kvinnan i guld. Filmen släpptes den 30 november och handlar om en judisk kvinna som försöker återta konstverk som beslagstogs av nazisterna från familjens hem under andra världskriget. I huvudrollerna får vi se bland annat Helen Mirren, Ryan Reynolds, Katie Holmes, Charles Dance, Elizabeth McGovern, Jonathan Pryce och Frances Fisher. Filme har fått betyget 7,3 på IMDB.
 
Från HomeEnter köpte jag filmen Insidan ut på blu-ray. Det är en film från Disney Pixar, som handlar om känslorna Glädje, Ilska, Rädsla, Avsky och Vemod. Rösterna görs av bland annat Amy Poehler, Mindy Kaling, Diane Lane och Kaitlyn Dias. Filmen släpptes idag (7 december), har fått betyget 8,4 på IMDB och kostade mig 33 kronor.

Fantastic 4

Fakta
Fantastic 4 är en remake av filmerna med samma namn från 1994 och 2005. Filmen är regisserad av Josh Trank och i huvudrollerna får vi se bland annat Miles Teller, Michael B. Jordan, Kate Mara, Jamie Bell, Toby Kebbell, Reg E. Cathey och Tim Blake Nelson. Den är 100 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpps 7 december 2015 av 20th Century Fox.
 
Handling
"Fyra unga outsiders teleporteras till ett alternativt universum där de får fantastiska superkrafter. Nu måste de samarbeta för att kunna rädda världen från den ökände Doctor Doom."
 
Recension
Jag tycker om Fantastic 4-filmen från 2005: den är underhållande och relativt spännande. Dock är remaken inte bra. Trots poänglösheten i det hela så är nästan allt ändrat från originalet. 
 
Geniet Reed har tillsammans med vännerna byggt en tidsmaskin/teleportör.
 
Filmen är långsam, händelselös och har en hel del logiska luckor. Replikerna är otroligt klyschiga och effekterna är som bäst medelmåttliga. Dessutom är mycket av det som sker väldigt överdrivet. Filmen börjar helt okej, vilket fick mig att tro att all negativ kritik var överdrivet, men ju längre jag såg filmen desto mer spårade den ur. Samtidigt svalnade mitt intresse i samma takt.
 
Efter att ha stött på problem i en annan dimension får tonåringarna krafter.
 
Skådespelarna är det egentligen inget fel på, men de passar inte i sina roller. För det första är de alldeles för unga, vilket gör att gänget känns omoget, och för det andra saknas kemi mellan dem. Karaktärerna är platta och ointressanta och det faktum att de är omyndiga ger filmen en oseriös känsla.
 
Det som förut var en häftig kickass-grupp är nu ett gäng omogna tonåringar.
 
Något annat jag stör mig på är att filmen lägger stor fokus på utvecklandet av en tidsmaskin och på resor mellan olika dimensioner, istället för att komma till saken och fokusera på hur karaktärerna hanterar sina krafter. Det tar över en timme för filmen att komma igång: vilket är en alldeles för lång uppladdning för den svaga avslutningen. Sedan när karaktärerna äntligen får sina krafter, ja då hoppar filmen ett år framåt i tiden och vi missar helt hur de lär sig hantera dem.
 
Johnny tycker om sin superkraft och vill visa vad han går för.
 
Fantastic 4-filmen från 2005 känns dessutom mer verklighetstrogen eftersom konceptet står på en tydlig vetenskaplig grund. Att i rymden exponeras av kosmisk strålning är mer realistiskt än att bygga en tidsmaskin som tar dig till en alternativ planet där det finns sjöar av underlig energi.
 
Efter att ha blivit övergiven i en annan dimension är Doctor Doom hämndlysten.
 
Som helhet är den nya Fantastic 4-filmen otillräcklig. Jag kan inte påstå att den är hemsk, men på grund av att den är så överdriven förlorade den successivt mitt intresse. Jag förstår att alla ändringar gjordes för att få filmen att kännas ny och fräsch, men det fick snarare motsatt effekt: det känns som ännu en typisk övernaturlig tonårsfilm.
 

Ensam på Mars

Fakta
Ensam på Mars (org. The Martian) är en fristående bok skriven av Andy Weir. Boken är 448 sidor lång och publiceras av Bookmark förlag. Boken vann Goodreads Choice Awards 2014 och har blivit filmatriserad. Du kan se filmens trailer här.
 
Handling
"Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas astronauten Mark Watney ensam kvar på Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney lever - i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kommunicera sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion skarpsinne och en ännu större dos självironi ger sig Mark Watney i kast med att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö. Målet är att en dag kunna återvända hem."
 
Recension
Vad skulle du göra om du fann dig själv övergiven på en främmande planet? Med proviant för trettio dagar och räddningen över fyra år bort skulle nog de flesta få panik. Men inte Mark Watney. Med huvudet på skaft tar han istället läsaren på ett fantastiskt äventyr där överlevnad står i fokus. Det är en resa man sent kommer att glömma.
 
Innan läsningen hade jag mina tvivel om Ensam på Mars och jag trodde att den var överskattad. Jag hade inte kunnat ha mer fel. Lika säkert som att himlen är blå är också att Ensam på Mars är en av årets bästa böcker. 
 
Ensam på Mars är annorlunda från alla andra science fiction-böcker jag läst: den är ofattbart välgrundad och genomtänkt. Jag är grymt imponerad av författarens kunskap och tanken på hur mycket forskning Weir måste ha gjort för att skriva boken är otroligt respektingivande. Redan på första sidan är det tydligt att han är mycket beläst inom området och som läsare tvivlar man aldrig på bokens realism. Ingenting i romanen lämnas åt slumpen, utan allt har en stark, vetenskaplig grund att stå på. Genom bildade förklaringar samt skickliga beräkningar fascineras och inspireras läsaren. 
 
Ensam på Mars är dessutom en av de roligaste böckerna jag någonsin läst. Trots att det är en överlevnadsberättelse med ett relativt dystert och mörkt koncept är boken fylld med värmande och glädjefylld humor. Karaktären Mark Watney inspirerar läsaren genom att kämpa för sitt liv och samtidigt behålla livsgnistan. Hans ständiga ironiska tankegångar håller inte bara hans egna humör uppe, utan underhåller också läsaren från början till slut. Watney är fyndig och kvicktänkt och en av de starkaste karaktärerna jag läst om på länge. Hans berättarröst är fängslande och ger den för övrigt intensiva och spännande boken en lättsam ton.
 
Romanen berättas först och främst utifrån Watneys logganteckningar, men titt som tätt får man även följa hans kollegor på NASA och arbetsteamet på rymdfarkosten Hermes. Eftersom berättarpersonerna växlar mellan kapitlen får man en överskådlig bild över hur situationen ser ut. 
 
Om jag nu måste skriva något negativt så är det att boken tappar lite tempo i mitten, samt att sidkaraktärerna inte är lika intressanta som Watney. Det är dock bagateller och jag är mycket nöjd över boken som helhet.
 
Avslutningsvis är Ensam på Mars den mest verklighetstrogna och humoristiska bok jag någonsin läst. Författaren är insatt i ämnet och bjuder läsaren på ett minnesvärt äventyr. Vid ointresse för vetenskap och matematik finns en risk att du finner boken tråkig, men själv tycker jag att Ensam på Mars är en av årets bästa böcker. Jag ser mycket fram emot filmen: trots att jag tvivlar på att den kommer i närheten av bokens excellens.
 

Nytt i samlingen, #64

Förutom böckerna som jag fick hem igår kom ytterligare ett paket senare under dagen.
 
 
Paket var från 20th Century Fox och innehöll filmen Fantastic 4 på blu-ray. Jag har tyvärr hört mycket negativt om den och bland över 75000 medlemmar som betygsatt den på IMDB har  medelbetyget landat på 4,3/10. Jag tycker dock om originalfilmen från 2005 och vill ge remaken en chans, trots att jag har mina farhågor om att den inte kommer att leva upp till sin föregångare. Filmen släpps den 7 december och kan förbokas för 199 kronor här.

Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr, volym 1

Fakta
I den första volymen av Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr (org. Ducktales) görs rösterna av Alan Young, Russi Taylor, Chuck McCann, Terence McGovern och Frank Welker. Volymen är 132 minuter lång, består av 6 avsnitt och är barntillåten. Den spelades in 1987.
 
Handling
"Följ med knattarna när de tillsammans med farbror Joakim och hans lyckopeng drar ut på jakt efter en värdefull krona. Oavsett om de befinner sig i Egypten och får problem med en urgammal mumie, eller möter en mystisk snöman på Himalayas bergstoppar, kan du vara säker på att knattarna bjuder på spännande äventyr då de är ute på uppdrag."
 
Recension
Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr var en av mina favoritserier som barn och att se den nu igen gav en stark, värmande känsla av nostalgi. Det är en tidlös klassiker från Disney, som är perfekt för hela familjen att mysa till.
 
Vi får följa farbror Joakim, Kalle och knattarna på deras äventyr.
 
Som barn tyckte jag att Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr både var spännande och rolig, och även stundtals otäck. Som vuxen engageras jag självfallet inte lika mycket av serien, men finner den fortfarande underhållande och charmig. Karaktärerna är härliga och introlåten är otroligt medryckande. Med skillnad från många moderna tecknade serier så är rösterna trovärdiga och passar karaktärerna. Dessutom är animeringarna riktigt snyggt handritade istället för dagens CGI.
 
För att tjäna mer pengar öppnar farbror Joakim upp ett hotell.
 
Av de 100 avsnitt som dubbats av serien finns dock endast två volymer att köpa i Sverige, med sex avsnitt fördelade i varje. Inte heller visas avsnitten efter tv-sändningens numrering. Istället har avsnitt från olika säsonger valts ut och tryckts ihop till en volym, vilket jag tycker är riktigt dåligt.
 
Söta Anki Anka syns inte mycket i volymen.
 
Avslutningsvis vill jag skriva att Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr är en otroligt charmerande och härlig serie som jag rekommenderar till alla barnfamiljer. Det är en Disney-klassiker som alla unga borde växa upp med. De vackra animeringarna, naturliga rösterna och den medryckande musiken bidrar till att serien får liv och nästlar sig fast i minnet. Självfallet är den förutsägbar och ostimulerande för vuxna, men är det en mysig stund man är ute efter passar serien perfekt.
 

Nytt i samlingen, #63

Idag kom min Black Friday-beställning från Adlibris.
 
 
Winter is coming... På Black Friday var det en självklarhet för mig att skaffa hem tegelstenen Winter av Marissa Meyer. Det är den avslutande delen i en av mina favoritserier: The Lunar Chronicles. De tidigare delarna har varit spektakulära och jag är lite rädd för att bli besviken på avslutningen. Boken har fått betyget 4,59/5,00 på Goodreads och kostade mig 173 kronor.
 
Jag köpte också hem Crown of Midnight av Sarah J. Maas. Det är den andra delen i Throne of Glass-serien. Både omslagsdesignen och innehållet är storslagna och jag ser mycket fram emot att se vad som händer med lönnmördaren Celaena härnäst. Boken har fått betyget 4,52/5,00 på Goodreads och kostade mig 127 kronor.
 
Sedan köpte jag också den ytterst underhållande (ja, jag är ironisk) kursboken Tillämpad kommunikationsvetenskap av Larsåke Larsson för 278 kronor.
 

Far from the Madding Crowd

Fakta
Far from the Madding Crowd är ett romantiskt drama regisserad av Thomas Vinterberg. I huvudrollerna får vi se bland annat Carey Mulligan, Matthias Schoenaerts, Sam Phillips, Tom Sturridge, Juno Temple och Michael Sheen. Filmen är 119 minuter lång, rekommenderas från 11 år och släpptes 30 november 2015 av 20th Century Fox. Den baseras på boken av Thomas Hardy, och är en remake av filmen från 1967. Du kan se trailern här.
 
Handling
"Den självständiga skönheten Bathesheba Everdene uppvaktas av tre beundrare: en fårbonde, en stilig soldat och en äldre, välbärgad ungkarl. Det är en tidlös berättelse om passion, förhållanden, kärlek och styrka."
 
Recension
Far from the Madding Crowd kan sammanfattas som ett vackert men utdraget kostymdrama. Carey Mulligan (Never Let Me Go) presterar starkt i huvudrollen och hennes självständiga karaktär inspirerar. Jag saknar dock djup i filmen och tycker att den centrerar lite väl mycket kring kärleksdramat.
 
Karaktären Bathesheba Everdene har inspirerat många moderna verk.
 
Det går dock inte att neka hur välgjord filmen är. Kostymerna är utsökta och miljön trollbindande. Naturen är hisnande vacker och jag älskar att ljuset utnyttjas för att hänföra. Fast filmen hade kunnat komprimeras och bli betydligt kortare så kompenserar omgivningens skönhet för det. Att man som tittare förloras i vyernas ljuvlighet skapar en värmande frihetskänsla.
 
Gabriel Oak och Fanny Robbin korsar vägar.
 
Jag tycker även om filmens budskap: att inte allt går att kontrollera och att små händelser kan påverka flera människors liv på oväntade sätt. Som helhet anser jag att Far from the Madding Crowd är  bra, om något långsam och utdragen. Skådespelarna är duktiga, karaktärerna inspirerande och miljön hisnande vacker. Filmen har några scener som kommer att vara för evigt fast i minnet.
 

Two and a Half Men, säsong 6

Fakta
I den sjätte säsongen av komediserien Two and a Half Men får vi se Charlie Sheen, Jon Cryer, Angus T. Jones, Conchata Ferrell, Marin Hinkle, Holland Taylor, Ryan Stiles, Kelly Stables och Jennifer Taylor i huvudrollerna. Säsongen är 492 minuter lång, består av 24 avsnitt och rekommenderas från 15 år. Den spelades in 2009.
 
Handling
"En smart och självständig brunett kallad Chelsea har äntligen förvandlat partykillen Charlie till en man. Den typ av man som gör te när du är sjuk. Sover över hos dig, trots att han inte kan titta på ESPN i sängen. Eller gör det ultimata offret: raderar nakenbilderna på hans telefon. Jake låser läppar med granntjejen: den med fotbollsstjärnepappan kallad Mad Dog. Judith förbereder sig för att få en till bebis, som kanske kommer att vara väldigt lik Alan. Och Alan dejtar sin receptionist, men hamnar i säng med hennes mamma."
 
Recension
Precis som föregående säsonger är säsong 6 lättsam och underhållande. Säsongen har dock en aspekt som drar ner helhetskänslan: nämligen Chelsea. Jag är personligen inte särskilt förtjust i skådespelaren Jennifer Taylor (The Waterboy) och jag tycker att Chelsea som karaktär är ointressant och platt. Eftersom hon är med i majoriteten av avsnitten känns säsongen inte riktigt lika roande som resten av serien.
 
Vi återvänder till strandhuset i Malibu för att följa den dysfunktionella familjen Harper.
 
Med det sagt är Two and a Half Men självfallet fortfarande bra. Resten av skådespelarna är oklanderliga. Jag älskar både huvudskådespelarna: Sheen, Cryer och Jones, men är också mycket entusiastisk över Holland Taylor, Ryan Stiles, Kelly Stables, Marin Hinkle och Conchata Ferrell. Dessutom har säsongen som väntat en hel del duktiga gästskådespelare som livar upp. 
 
Rivaliteten mellan mor och son fortsätter.
 
Något jag uppskattar väldigt mycket är att Jones, som spelar Jake, var väldigt ung vid seriens start. Det har gjort att han, både till utseende och beteende, har förändrats under seriens gång, vilket ger skaparna en utmärkt chans att utveckla Jake och grunda många av skämten på honom. Det är roligt att få följa framåtskridandet av karaktären och se hur han förändras säsong för säsong.
 
När Jake gör något fel... ja då är det Charlie som råkar illa ut.
 
Som helhet är den sjätte säsongen av Two and a Half Men bra. Den når inte riktigt upp till tidigare säsongers höga kvalité (mest på grund av Chelsea) men lyckas ändå underhålla. Skådespelarna presterar exemplariskt och det är roligt att följa de fiktiva personernas utveckling.
 

Nytt i samlingen, #62

Idag kom min order som jag beställde hos CDON på Black Friday.
 
 
I min order fanns bland annat den elfte säsongen av sjukhusdramat Grey’s Anatomy, samt den fjärde säsongen av Once Upon a Time. De kostade 183 kr vardera och var nedsatta från 349 kr.
 
Jag köpte också andra säsongen i science fiction-serien The 100 och den första säsongen av Breaking Bad-spinoffen Better Call Saul. De kostade mig 132 kr vardera och var sänkta från 229 respektive 349 kr.
 
Sist men inte minst passade jag på att skaffa hem Disney-klassikerna Aristocats och Pinocchio för 42 kr styck. De var båda nedsatta från 99 kr. Totalt gick beställningen på 714 kronor.

Mission: Impossible - Rogue Nation

Fakta
Mission: Impossible - Rogue Nation är den femte delen i franchisen. Filmen är regisserad av Christopher McQuarrie och i huvudrollerna får vi se bland annat Tom Cruise, Jeremy Renner, Simon Pegg, Rebecca Ferguson, Ving Rhames, Simon McBurney, Alec Baldwin och Sean Harris. Den är 132 minuter lång, rekommenderas från 15 år och släpptes 30 november 2015 av Paramount Pictures.
 
Handling
"När Ethan Hunt och hans elitteam stängs av, måste de stoppa ett livsfarligt kriminellt nätverk av före detta CIA-agenter. Ethan måste nu samarbeta med en mystisk agent vars identitet förnekas, för att lyckas med sitt mest omöjliga uppdrag hittills."
 
Recension
Mission: Impossible – Rogue Nation är en stadig actionfilm. Med häftig teknologi, läckra stuntscener och välkoreograferad action finns alltid något som håller tittarens intresse. Filmen har dessutom en humoristisk underton som skapar en lättsam känsla.
 
Ethan Hunt riskerar sitt liv för att få fast bovarna.
 
Svenska Rebecca Ferguson (The White Queen) är en mycket begåvad skådespelare: något hon bevisar en gång för alla i Rogue Nation. Hon spelar Ilsa, som är en av filmens starkaste karaktärer. Ferguson imponerar med sin färdighetsuppsättning och är den man som tittare minns mest efteråt. Knappast förvånande glänser även Tom Cruise (Edge of Tomorrow) i huvudrollen och hans excellenta stuntscener överväldigar tittaren. Ytterligare en av filmens minnesvärda skådespelare är Simon Pegg (Hopplös och hatad av alla) som självfallet är den som står för underhållningen.
 
Filmen innehåller många läckra effekter och stuntscener.
 
Mission: Impossible – Rogue Nation har dock en stor brist: skurkarna. Denna gång är det en organisation kallad ”Syndikatet” som är rivalen. Nackdelen är att allt vi vet om den berättas istället för visas, vilket ger en alltför trygg och underväldigande känsla. Vi vet att de är ondskefulla, men har inte själva fått se det. Det känns inte tillräckligt.
 
Rebecca Ferguson imponerar stort.
 
Som helhet tycker jag om Mission: Impossible – Rogue Nation. Skådespelarna är exemplariska, filmen har många häftiga och minnesvärda scener och actionen är välkoreograferad. Trots att filmen är aningen förutsägbar och underväldigande så är den både läcker, underhållande och spännande att se på.
 

Välj säsong

 
 

Månadssammanfattning: november 2015

Inledningsvis vill jag tacka er läsare. I november blev jag till min stora förvåning nominerad till MovieZines tävling om årets filmblogg. Jag är rörd över alla som har röstat utan min vetskap och vill att ni ska veta att ni är guld värda. Min blogg är ingenting utan er, så stort tack för ert stöd! ♥

 

Varje månad gör jag en sammanfattning över månadens publicerade recensioner och samlingens tillskott. För att komma till recensionerna klickar du på bildlänkarna, som står i betygsordning. Som alltid finns också alla recensioner att hitta i menyn. Värt att nämna är att jag inte recenserar kurslitteratur.

 
R = recensionsexemplar. 
K = kurslitteratur.
 
   
   
 
    
    
 
   
  

o   Ensam på mars av Andy Weir – R.

o   Eldsandarnas ö av Michelle Paver – R.

o   Liv och död av Stephenie Meyer – R.

o   Jag var här av Gayle Forman – R.

o   Stilistik av Per Lagerholm - K.

o   Miniatyrmakaren av Jessie Burton – R.

o   Lagstiftarna av Mats Wahl – R.

o   Hungerspelen samlingsvolym av Suzanne Collins - R.

     · Hungerspelen.

     · Fatta Eld.

     · Revolt.

o   Utpost av Ann Aguirre – R. 

 

o   Self/less – R.

o   Child 44.

o   Watchmen.

o   Hulk.

o   King Kong.

o   Sagan om My Little Pony.

o   She’s Funny That Way – R.

o   Paper Towns – R.

o   Minioner.

o   San Andreas.

o   Pitch Perfect 2.

o   Whiplash.

o   Seventh Son.

o   The Boy Next Door.

o   Mission: Impossible – Rogue Nation – R.

o   Far from the Madding Crowd – R. 

 

o   American Horror Story: Freak Show – R.

o   My Little Pony: Slottet bland molnen.


RSS 2.0