Legend

Fakta:
Legend är den första delen i trilogin av Marie Lu. Fortsättningarna är Prodigy och Champion. Boken är på 295 sidor. Legend är en retelling av Victor Hugo's bok Les miserablés.

Handling:
"What was once the western United States is now home to the Republic, a nation perpetually at war with its neighbors. Born into an elite family in one of the Republic’s wealthiest districts, fifteen-year-old June is a prodigy being groomed for success in the Republic’s highest military circles. Born into the slums, fifteen-year-old Day is the country’s most wanted criminal. But his motives may not be as malicious as they seem. From very different worlds, June and Day have no reason to cross paths—until the day June’s brother, Metias, is murdered and Day becomes the prime suspect. Caught in the ultimate game of cat and mouse, Day is in a race for his family’s survival, while June seeks to avenge Metias’s death. But in a shocking turn of events, the two uncover the truth of what has really brought them together, and the sinister lengths their country will go to keep its secrets."

Recension:
Legend är en bok jag verkligen blev imponerad av. Den hade genom hela romanen ett högt tempo och den var  väldigt välskriven. Fylld med action samt spänning, och med Marie Lu's skrivteknik blev boken både känslosam, vacker och på ett sätt skrämmande utan att bli läskig.

Berättelsen utvecklas väldigt bra, både själva handlingen och kärleken som växer fram och definitivt inte är insta. Jag älskar huvudkaraktärerna, June och Day, och tycker att de både är realistiska och starka. De är sådana personer som kan klara sig själva och som inte är beroende av att andra gör saker åt dem. De känns på något sätt levade. Dessutom älskar jag deras relationer, både till varandra och till sina familjer. Det är mestadels tack vare dessa verklighetstrogna relationer som boken blir känslosam. Dock ser jag karaktärerna som mycket äldre än 15 år, som de är i boken. Med allt de utför och hur de tänker samt beter sig tycker jag de verkar vara snarare 17 eller 18 år.

Jag gillar även att synvinkeln ändras mellan June och Day vart annat kapitel. Det gör att förståelsen för samhället ökar eftersom man får se två helt olika sidor av världen. Dock måste jag säga att berättarrösterna liknade varandra väldigt mycket. Det var definitivt ingenting jag störde mig på, men om jag skulle få ändå någonting hade jag velat ha lite mer skilda berättartaktiker.

Boken har väldigt mycket action och spänning och det var flera gånger under läsningen som jag jämförde den med Divergent och ibland till och med The hunger games. Nej, Legend når definitivt inte deras nivå, men det finns många likheter mellan böckerna. Dock kunde det ibland bli lite för många likheter ibland och jag hoppas att fortsättningen på trilogin blir lite mer unik.

Trots att Legend kunde bli förutsägbar och lite orealistisk ibland så var boken otroligt bra. Väldigt spännande och känslosam samt vacker. Det var många obesvarade frågor efter den här mystiska bokens slut och jag hoppas verkligen att man får svar på dem i Prodigy. Tempot var högt och karaktärerna älskvärda. En väldigt imponerande bok som jag definitivt ska läsa fortsättningen på. Jag har väldigt länge velat läsa Les miserablés och efter den här boken ökar garanterat intresset.

 
Favoritkaraktär: Day
Rekommenderar till: er som vill ha en actionfylld dystopi.
Rekommenderar inte till: er som söker något väldigt unikt eller kärleksdraman.
Första meningen: "My mother thinks I'm dead."
Andra omslag:
 

 
 
 

Demonprinsessan

Fakta:
Demonprinsessan är den andra delen i Peter Bergtings trilogi Legenden om Morwhayle. Boken har 313 sidor och publiceras av Semic bokförlag.

Handling:
”Malda har sett framtiden. Morwhayle är lagt i ruiner och hon har en vecka på sig att rädda staden. En vecka för att vinna Artiels förtroende. Han är den enda om hon kan lita på. Men Artiel bär ett demonsvärd vid sin sida, ett svärd som söker en ny mästare. Och så var det problemet med draken… De skildes åt som små men nu måste Artiel och hans syster Malda hjälpas åt i kampen mot en ond magiker. Hela världens framtid står på spel.”

Recension:
Precis som dess föregångare är Demonprinsessan en riktigt gullig berättelse. Den är väldigt lättsam samt lättläst så den passar läsare i alla åldrar. Dock tycker jag att boken liknar lite väl mycket Häxmästaren. Att det är samma bov och karaktärer och ingen utveckling i världen kan i mellanåt bli lite tråkigt. Dock finns det vissa saker, så som tidsresor, som är nya, men den magin tycker jag kunde tas till det extrema. Fler förklaringar behövs verkligen för världen och när magin inte hålls innanför ramarna blir det lätt överdrivet. Boken lyckas inte riktigt bli spännande just för att magin är så pass mäktig. I boken är det till exempel ett avhugget huvud som fortsätter leva, och det tycker jag är lite extremt.

I Demonprinsessan finns väldigt många varelser. Både sådana man läst om tidigare, som drakar och varulvar, men även vissa figurer som Bergting har hittat på själv. Visst är det svårare att förstå vad varelserna innebär när det är så unikt för boken, men jag älskar att författaren tar eget initiativ och använder sin fantasi för att hitta på egna individer.

Jag tycker att karaktärerna är urgulliga och jag har ju förstås min favorit (hunden Briar). Jag tycker att boken är väldigt unik just när det kommer till karaktärerna och ibland blir dialogerna och personernas personligheter väldigt komiska att läsa om.

Jag uppskattar illustrationerna i romanen eftersom de skapar en djupare förstående för boken. Till exempel så fanns det en bild på några av Bergtings påhittade varelser och då kunde jag föreställa mig figurerna på ett helt annat sätt.

Sammanfattningsvis var Demonprinsessan helt okej. Den var gullig och lättläst men spänningen lyckades inte riktigt komma igång just för att magin gjorde allting utförbart. Dock var karaktärerna och illustrationerna på topp och jag ser verkligen fram emot den sista delen i trilogin: Dödens stad.

Favoritkaraktär: Briar

Rekommenderar till: er som söker en
lättsam och gullrolig roman.

Rekommenderar inte till: er som
söker romantik eller action.

Första meningen: ”Det låg ett onaturligt ljus över heden, ett
blekt, grågrönt sken som tog bort alla färger och gav landskapet en ny, sjuklig
nyans.”

Andra omslag:
-
 
 
 

Tales of the Code: Wedlocked

Fakta:
Tales of the code: wedlocked är en kort Pirates of the Caribbean film som utspelar sin innan The curse of the Black Pearl. Filmen är på ungefär 10 minuter och illustrerar det som hände precis innan den första filmens början. Den spelades in 2008.
 
Handling:
"Jack Sparrow har tagit ungkarlslivet till en ny nivå - men vad innebär verkligen hans giftemål? De två trolovade upptäcker till både sin förskräckelse och förtjusning att finns mer under ytan än vad deras kapten har sagt. I den här kortfilmen får du svar på några av frågorna du ställde dig i den första filmen, svarta pärlans förbannelse, och du får veta mer om Jack Sparrows liv innan han sågs på vita duken."

Recension:
Den här filmen var kort och rolig. Egentligen finns det inte särskilt mycket att säga, förutom att den är värd att se om du är en Pirates of Carribean-nörd som jag är. Du får helt enkelt veta mer om anledningen till att kvinnorna slog Jack Sparrow i första filmen, samt varför Sparrows lilla jolle höll på att sjunka i början av The curse of the Black Pearl.
 
 
Det var en underhållande kort prequel för oss som inte kan vänta till 10 juli 2015 då den femte filmen av Pirates of Caribbean kommer ut. Den börjar ju spelas in i januari 2014 och vi får bland annat återse Jack Sparrow (Johnny Depp) och Will Turner (Orlando Bloom). Eftersom jag längtar så enormt mycket tills filmen har sin premiär var jag tvungen att se den här prequeln, och det ångrar jag verkligen inte. För trots att det inte hinner hända så mycket så har jag fått en djupare förståelse för serien och Jack Sparrow. Måste definitivt kolla upp om det finns fler mellanfilmer! Dock kan jag inte ge den här ett särskilt högt betyg eftersom det inte händer mycket och filmen trots allt bara är tio minuter lång
 

I skydd av mörkret

Fakta:
I skydd av mörkret (org. Last wolf watching) är den tredje och sista delen i Blodsjägarna-trilogin av Rhyannon Byrd. Boken är på 349 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag.

Handling:
”Brody Carters uppdrag var långt ifrån enkelt… Om det inbegripit en annan kvinna skulle det ha varit så mycket lättare. Men nu gällde det Michaela Doucet. Han kände knappt den provokativa cajunkvinnan, trots det hemsökte hennes vackra ansikte hans drömmar. Han visste att kvinnor som Michaela aldrig blev intresserade av män som han – män som var tillräckligt ärrade av livet för att vända resten av världen ryggen. Men det spelade ingen roll, han var tvungen att skydda Michaela från varulvarna som ville se henne död. Även om hans beslut skulle förändra hela hans tillvaro. Även om det var galenskap. Han hade inget val. Han hade aldrig haft något val…”

Recension:
Jag har aldrig gillat Rhyannon Byrds böcker och den här romanen är inget undantag. För det första har Byrd ett otroligt dåligt språk och hennes ordförråd är lika bristande den. Hennes ord skapar inget tempo och spänningen kommer aldrig igång. Många av hennes beskrivningar är rent av underliga och stämmer definitivt inte med verkligheten. Många av hennes meningsuppbyggnader har inhopp och blir alldeles för långa. Självklart har insta-love funnits med i alla böckerna i trilogin och för att vara ärlig har jag svårt att komma på någonting positivt om I skydd av mörkret.

Karaktärerna i boken är inte några personer jag fastnade för. Ointressanta och med overkliga reaktioner brydde jag mig verkligen inte om vad som hände till vem. Även själva berättelsen är ytterst underutvecklad och orealistisk. Det ska vara en serie om varulvar, men för att vara ärlig tänker jag knappt på att det är varulvar med. Det känns som om det är en insta-love berättelse som Byrd helt plötsligt ville lägga på några varulvar till. De paranormala delarna är alltså väldigt dåligt utförda.

Ingenting i boken är unikt, utan varenda karaktär och händelse är bokstavligen en vandrande kliché. Från första sidan visste jag hur boken skulle sluta, och det finns knappt någon skillnad mellan böckerna i trilogin. Alla går ut på att en kille känner åtrå för en tjej han inte kan få, men det slutar alltid med att han får tjejen ändå. That’s it. Det är verkligen det som upprepas över hela Blodsjägarna-trilogin, den så kallade handlingen.

Sammanfattningsvis har ingen av böckerna i Blodsjägarna-trilogin varit någonting för mig. Jag har aldrig, och kommer antagligen aldrig, gillat Rhyannon Byrd eftersom hennes språk är alldeles för underutvecklat för min smak. Med insta-love, dålig handling, inte verklighetstrogna karaktärer och dåligt utförda paranormala ingredienser kan jag säga att det är en fröjd att ha avslutat boken, och därmed trilogin. Nu är det äntligen över.

 
Favoritkaraktär: -
Rekommenderar till: er om vill ha dålig kliché.
Rekommenderar inte till: er som söker bra romantik, action eller spänning.
Första meningen: ”Blodsjägaren stod på trottoaren och tittade med smalnad blick på det tysta huset som låg inbäddat i en träddunge vid slutet av den pittoreska gatan.”
Engelska omslag:
 

Den femte vågen (okorrigerad)

Fakta:
Den femte vågen (org. The 5th wave) är den första delen i en trilogi av Rick Yancey. Boken är på 487 sidor och publiceras av Rabén&Sjögren bokförlag. Boken utkommer i augusti 2013.

Handling:
”Första vågen: släckning. Andra vågen: högvatten. Tredje vågen: pesten. Fjärde vågen: tystarna. Efter den fjärde vågen återstår en enda regel: lita inte på någon! Och nu är den femte vågen på väg. Cassie har överlevt de första faserna av en utomjordisk attack. Hennes föräldrar är döda och lillebrodern tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, hon flyr från de Andra. De Andra ser ut som människor och har i uppdrag att döda alla de ser. Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att ensam är stark inte bara är något man säger utan kanske det enda sättet att hålla sig vid liv.


Recension:
Boken Den femte vågen som jag läste var ett okorrigerat exemplar. Därför lär romanen ändras rejält och recensionen jag skriver nu kommer säkert att ha sina brister om den läses till den slutgiltiga boken. Men berättelsen, skrivtekniken o. s. v. lär ju ändå vara densamma.

Det första intrycket jag fick av boken var att den var väldigt seg och förvirrande. Trots att jag fortfarande var intresserad av handlingen kände jag att jag tappat hoppet efter femtio sidor. Och jag fortsatte kämpa mig igenom boken och upptäckte att den var precis så pass tråkig som jag förutspått.

Visst hade boken lite action ibland, men jag hade hoppats på mer ailens. Ärligt talat så var de paranormala bitarna en ren besvikelse. Jag hade velat veta mer om ailen-rasen, och läsa mer om scener där de interakterade, men i Den femte vågen var ailenserna inte i fokus och det kändes det lite som om allting bara ledde fram till bokens romans. Tråkigt nog måste jag även skriva att boken hade väldigt många klichéer och att den var förutsägbar.

Karaktärerna och deras reaktioner är otroligt orealistiska. Boken går ju ut på, som ni vet, att världen existerar i ett apokalyptiskt tillstånd, och om världen håller på att gå under tycker i alla fall jag att den rätta reaktionen inte är att tänka på snygga killar. Kärleken i boken är även den inte verklighetstrogen. För mycket faller bara på plats utan någon logik kopplat till sig, exempelvis så blev huvudpersonerna så klart kära i varandra, trots att den ena av dem hade försökt att döda den andre.

Huvudkaraktären, Cassie, är för mig en vandrande kliché. Hon är förstås en fighter men som är helt oerfaren av pojkar och därför blir förhäxad så snart hon ser en snygg kille. För mig är det nu uttjatat och jag söker någonting nytt, inte en upprepning man läst hundra gånger om.

Självklart vet jag att jag har ett okorrigerat exemplar och att språket då kommer redigeras mycket innan boken släpps, men jag måste bara ge en kommentar. Mycket stavfel, teckenfel och grammatiska fel i boken.  Det här kommer säkert att försvinna sedan, så det accepterar jag, men just sättet Yancey skriver på gör att jag inte fastnade för boken.

Nu har jag låtit mestadels negativ i den här recensionen och därför tar jag upp något mindre negativt. Jag älskade faktiskt idén med de apokalyptiska vågorna, problemet var bara att den inte utvecklade tillräckligt. Världen går under på grund av ailens, men vi vet ingenting om de ailens som Yancey skapat. Och trots att det är en undergång finns det, enligt mig, inte särskillt mycket terror i boken.

Sammanfattningsvis var det en helt okej läsning, men ingenting jag skulle kalla speciellt. Tanken med vågorna var unik men Yancey hade alltför många koncept igång och fokuserade för lite på varje. Världen utvecklades inte tillräckligt och karaktärernas reaktioner och relationer var för orealistiska för min smak. Men ändå en helt okej bok, och trots att jag inte direkt längtar efter det nu, så kan jag ändå tänka mig att läsa fortsättningen. Jag kommer även att läsa och recensera den slutgiltiga Den femte vågen då den redan nu är på väg hem till mig, så jag hoppas på att de har gjort många förbättringar och att romanen nått den potential som boken ändå har.

 
Favoritkaraktär: Sammy

Rekommenderar till: er som gillar milda sci-fi baserade på romantik.

Rekommenderar inte till: er som vill ha verklighetstrogna och actionfyllda böcker.

Första meningen: ”Det blir inget uppvaknande.”

Engelska omslag:
 

Nya böcker 26 juni

Idag fick jag två paket i brevlådan: ett av Rabén&Sjögren och ett från Bonnier Carlsen. Och jag ser verkligen fram emot läsningen!
 

Men självklart börjar alla tre katterna här hemma gnaga på böckerna så jag får snabbt ställa undan dem på ett säkert ställe.


Böckerna jag fick av Rabén&Sjögren var två stycken av Sarah Dessen: Mitt perfekta liv samt Du glömde säga hej då. Hittills har jag bara läst en bok av Dessen (Blunda och hoppa) men jag storgillade den verkligen och ser fram emot att läsa mer av henne!

Av Bonnier Carlsen fick jag de två första böckerna i Suzanne Collins nya serie, Gregor. Böckerna är Från ovanjord och Dödens labyrint. Självklart tror jag inte att den kommer likna Hungerspelen, men eftersom jag älskade dem böckerna kommer jag så klart ha otroligt höga förhoppningar på den här serien.
 
Har du läst någon av de här böckerna, och i så fall, vad tyckte du?

De skandalösa

Fakta:
De skandalösa
är den tredje boken av den svenska romanceförfattaren Simona Ahrnstedt. Boken är på 335 sidor och publiceras av Damm bokförlag.

 

Handling:
En man känd för sitt depraverade liv… Greve Gabriel Gripklo har det mest skandalösa av rykten. Han är inte främmande för något och han har inga skrupler vare sig det gäller, sex, kvinnor eller nöjen. En kvinna som förlorat allt… Magdalena Swärd, en hårsmån från att vare den eviga ungmön, dessutom bedragen och skandaliserad tvingas tacka ja till en anställning som sällskapsdam. Ett hemligt avtal. Under några sommarveckor ska hon följa med en ung bortskämd friherrinna till det mytomspunna slottet Wadenstierna. Magdalena representerar allt Gabriel ogillar mest med kvinnor. Greven står för allt det hon föraktar hos män. Men ett hemligt avtal får oanade konsekvenser och Magdalena och Gabriel finner sig snart indragna i en passionerad, förbjuden och alltmer skandalös romans.”

Recension:
Som ni vet har jag förut skrivit att Simona Ahrnstedt är Sveriges bästa författare. Jag står fortfarande fast vid det, men jag måste tyvärr meddela att De skandalösa är hennes sämsta verk hittills.

Ahrnstedt skiver fortfarande ytterst skickligt och det är just för hennes ordval och text som jag fastnar. Men med skillnad från tidigare böcker så hade den här boken en väldigt bristfällig och tråkig handling. Det kändes som om egentligen ingenting hände i boken. Kanske är det för att jag hade så sjukt höga förväntningar på De skandalösa som jag blev besviken, men just nu känner jag mig rätt likgiltig angående boken. En helt okej läsning men tyvärr ingenting speciellt.

 

Ahrnstedts tidigare böcker, Överenskommelser och Betvingade har varit riktigt bra eftersom karaktärerna var otroligt starka, de befann sig i en läcker miljö och böckerna hade extremt spännande handlingar. I De skandalösa däremot, kändes det som om boken gick ut på prat och sex, och för mig räcker inte det för en komplett bok. Jag kände ingen spänning som i tidigare böcker, och eftersom jag inte heller fastnade för karaktärerna så kände jag väldigt lite för romantiken också. Tempot var okej, men det kunde bli segt vid för utdragna samtal.

 

Karaktärerna är varken  bra eller dåliga. Jag fann inget större intresse för dem eftersom många kändes som klichéer, men samtidigt tyckte jag Ahrnstedt lyckades utveckla dem rätt bra. Sammanfattningsvis var De skandalösa helt okej, men inte alls i närheten av kvalitén från de tidigare böckerna. Den kunde bli seg och det hände inte så mycket, men jag älskar Ahrnstedts sätt att skriva, och jag tycker fortfarande att hon är bäst i Sverige.

 


Favoritkaraktär:
Gabriel

Rekommenderar till: er som söker en romantisk berättelse.

Rekommenderar inte till: er som vill ha spänning och action.

Första meningen: "Magdalena Swärd studerade vattnet som droppade ned på golvet i salongen i den lilla våningen hon hyrde."

Andra omslag:
-






The Alchemist

 Fakta:
The alchemist (org. O Alquimista) är en fristående bok av Paulo Coelho. Boken är på 167 sidor.
 
Handling:
"This story, dazzling in its powerful simplicity and inspiring wisdom, is about an Andalusian shepherd boy named Santiago who travels from his homeland in Spain to the Egyptian desert in search of a treasure buried in the Pyramids. Along the way he meets a Gypsy woman, a man who calls himself king, and an alchemist, all of whom points Santiago in the direction of his quest. No one knows what the treasure is, or if Santiago will be able to surmount the obstacles along the way. But what starts out as a journey to find worldly goods turns into a discovery of the treasure found within. Lush, evocative, and deeply humane, the story of Santiago is an eternal testament to the transformation power of our dreams and the importance of listening to our hearts."

Recension:
Jag har kluvna känslor för den här boken. Å ena sidan har den ett väldigt viktigt budskap: att följa sin dröm och hur det kan påverka en. Men samtidigt kunde boken bli väldigt seg och långtråkig.

Jag gillar det Coelho försöker säga med boken, att man ska leva i nuet och se efter vad man egentligen har i sitt liv, samt att alla händelser i ens liv, negativa samt positiva, leder till någonting. Just dem delarna var väldigt inspirerande och motiverande och det fick mig verkligen att fundera över min egen situation. Vid de här scenerna kändes boken otroligt djup och symbolisk, vilket jag verkligen uppskattar.

Jag tycker även att det var läckert och unikt att skriva i fabel och därmed aldrig använda huvudkaraktärens namn, utan Coelho skriver alltid "boy" istället. Det gör att berättelsen känns som om läsaren är huvudpersonen istället för Santiago, och det är skickligt gjort.

På tal om karaktärerna så är de extremt begåvat utformade. Det finns tre utmärkande karaktärer i boken och alla symboliserar tre olika egenskaper och personligheter som människan är uppdelad i. Stort sett så är indelningen: 1) de som drömmer utan att göra någonting åt det. 2) de som drömmer men som är rädda att uppfylla dem. och 3) de som drömmer och faktiskt gör att drömmen blir uppfylld. Och ja, alla tillhör någon av dessa kategorier. Jag tror de flesta tillhör det andra alternativet. Självklart vill alla att deras drömmar ska gå i uppfyllelse, men undermedvetet så kämpar man inte tillräckligt med flit. För när man väl fått drömmen uppfylld - vad händer då? Är det inte drömmen som driver ens liv framåt? Och då när din dröm är verklighet, vad ska du då göra? Just detta tycker jag att Coelho lyckas ta upp på ett väldigt symboliskt sätt via mannen som gav Santiago ett arbete - eftersom han hela tiden hittar på nya ursäkter för att inte göra något av sin dröm. Så karaktärerna skildrar på ett perfekt sätt mänskligheten.

Ibland kunde boken dock bli överdriven och förvirrande och vissa händelser kunde kännas meningslösa. Men The alchemist är definitivt läsvärd och jag tror att den får de flesta att fundera över sitt eget liv och sina drömmar, och kanske till och med får läsaren att fortsätta kämpa uppnå sina mål.
 
 
Favoritkaraktär:
Affärsmannen
Rekommenderar till: er som söker en klassisker med djupare betydelser.
Rekommenderar inte till: er som vill ha romantik och action.
Första meningen: "The boy's name was Santiago."
Andra omslag:
 


 

Kung Caspian och skeppet Gryningen

Fakta:
Kung Caspian och skeppet Gryningen är den tredje delen i Berättelsen om Narnia som baseras på den femte boken av C. S. Lewis serie. Regissören är Michael Apted och några av skådespelarna är Ben Barnes, Eddie Izzard och Georgie Henley. Filmen, vars orginalspråk är engelska, är på cirka 112 minuter och är från 11 år. Den spelades in 2010 under genrén familjeäventyr. Tidigare delar i filmserien är Häxan och lejonet samt Prins Caspian. Den här filmens efterföljare ska inte bli Silvertronen som många trott eftersom den gamla filmserien har den som fjärde film (det är den sjätte boken). Däremot ska de filmatrisera den allra första boken: Min morbror trollkarlen som då handlar om Narnias skapelse.

Handling:
"Genom en magisk tavla transporteras syskonen Lucy och Edmund återigen till landet Narnia, denna gång med deras odrägliga kusin Eustace i släptåg. Väl där återförenas de med Kung Caspian ombord på det mäktiga skeppet Gryningen. I Narnia hotar en ondskefull dimma att sluka landet och med hjälp av Caspian, musen Ripipip och resten av denmodiga besättningen måste Lucy, Edmund och Eustace slåss mot nya faror för att återigen rädda landet från undergång."
 
Recension:
Jag såg den här på dess biopremiär så jag är väldigt sent ute med recensionen. Vid tidigare filmer har jag varit kluven till om de gamla filmerna eller de nya är bäst - eftersom den nya såklart har bättre kvalité medan de gamla följer böckernas handling bättre. Men i det här fallet kan jag med säkerhet skriva att den gamla filmen är mycket bättre.
 
 
Jag älskar boken av C. S. Lewis samt den gamla filmen, men på något sätt lyckas den här filmen ta kål på handlingen och den kändes helt enkelt onödig. Filmen kunde bli fånig, långtråkig och orealistisk - vilket inte alls passar en Narnia-film. Tidigare delar har varit riktigt bra - även om de äldre är bättre - och därför blev jag riktigt besviken när den här förstörde den fantastiska handlingen.
 
 
Men filmen kunde i alla fall bli rolig ibland, mestadels tack vare Ripipip. Och det är trots allt en Narnia-film vilket automatiskt gör den jättemysig. Nu vet jag ju att det är Lewis förtjänst och inte de som gjort filmen, men den känns otroligt fantasifull och sagolik - samtidigt med ett underläggande budskap. Det är verkligen en magisk och vacker berättelse man måste ta del av - vare sig det är via boken, den gamla filmen eller den här.
 

Jag tycker fortfarandra att Narnia-filmerna har väldigt bra animeringar, men ibland känns det som kostymer och sådant är alldeles för "far-fetched" - ungefär som om skaparna inte hade råd till att göra som de ville men försökte ändå. Och ibland ser det helt enkelt fånigt ut. Men jag uppskattar i alla fall att karaktärer som i tidigare filmer var mer i bakgrunden fick större roller i denna. Det tycker jag verkligen de skådespelarna förtjänar - för det kan jag säga, de är begåvade.
 
 
Jag gillar även att det kommer in fler varelser i Narnia-serien. Förut var det bara talande djur, kentaurer, minotaurer, dvärgar o.s.v. men i Kung Caspian och skeppet Gryningen kommer även drakar och havsmonster med in i bilden! Love it. Sedan tycker jag att det gjordes ett bra jobb med återkopplingen till de tidigare filmerna. I boken är till exempel inte häxan, Susan eller Peter med över huvudtaget, och jag brukar inte gilla förändringar från en bok, men jag tycker faktiskt att det var skickligt gjort att påminna oss om de gamla karaktärerna.
 
 
Sammanfattningsvis är filmen definitivt sevärd om du gillat tidigare delar. Filmen är otroligt mysig och eftersom jag själv sett den upprepande gånger kan jag verkligen inte säga att den är dålig.  Men personligen rekommenderar jag dig att läsa boken - som är mycket bättre. För det som gjort berättelsen så pass underskön, bedårande och magisk från första början, är ju trots allt den fantastiska C. S. Lewis. Det var han som satte ord på våra drömmar.

Insnärjd

 Fakta:
Insnärjd (org. Intertwined) är den första boken i quadrilogin med samma namn av Gena Showalter. Övriga delar i serien är Befriad (org. Unraveled) och Förvrängd (org. Twisted). Den fjärde och sista delen, som inte har någon titel ännu, planeras att släppas 2015. Insnärjd är på 395 sidor och publiceras av Harlequin bokförlag.
 
Handling:
"De flesta sextonåringar har vänner. Aden Stone har fyra mänskliga själar som lever inom honom. En kan resa i tiden. En kan väcka de döda. En kan ta över en annan människas kropp. En kan förespå framtiden. I hela hans liv har folk trott att Aden är galen, vilket också är anledningen till att han har skyfflats fram och tillbaka mellan olika psykavdelningar och ungdomshem. Men allt det är på väg att förändras. I flera månader har han fått upplevelser om en vacker flicka - en flicka som bär på hemligheter från flera århundranden. En flicka som antingen kommer att rädda honom eller förgöra honom."
 
Recension:
När jag läste om boken så tyckte jag att den lät rätt typiskt YA med en kille som ska hitta en flicka som antingen kommer bli hans räddning eller förgörelse. Men det som intresserade mig var tanken på själarna han hade i huvudet, och därför bestämde jag mig för att göra ett försök. Och nu efter läsningen kan jag bara säga: Den var fantastisk!

Gena Showalter skriver på ett väldigt unikt sätt. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men det är bokstavligen en fröjd att läsa hennes originella böcker eftersom de skiljer sig så pass från alla andra. Det här är bara min andra bok av Showalter (den första var Alice i zombielandet) men jag kan redan nu säga att jag älskar henne. Hon är verkligen skrivandets gudinna och jag känner att jag måste få tag i alla hennes böcker så snart jag kan.
 
Handlingen är otroligt unik trots att det finns typiska YA-ingredienser. Jag älskar verkligen idén med fyra själar med övernaturliga krafter som befinner sig i huvudkaraktärens huvud, jag har aldrig läst om någonting liknande förut. Jag fastnade verkligen redan vid första sidan och kunde inte slita mig ifrån den.
 
Jag älskar att det är en sådan blandning av varelser i boken, allting från häxor och spöken till varulvar och vampyrer samt andra paranormala varelser med Showalters unika touch. Och karaktärerna kändes både verklighetstrogna och älskvärda. Jag kände medlidande för dem och fastnade verkligen för deras härliga personligheter. Och jag uppskattar att det för en gångs skull fanns med en kunglig karaktär som inte var dryg, och tack vare det lyckades jag älska alla karaktärerna. Deras förhållanden till varandra kunde både vara perfekta och tragiska och jag uppskattar verkligen variationen där i mellan.
 
Visst kunde vissa händelser bli lite orealistiska och förutsägbara, men jag tyckte ärligt talat att det inte förstörde alls. Boken var så pass spännande, unik och underhållande att den inte kunde vara annat än fantastisk. Den kändes helt enkelt som en känslosam roman fylld med mörka hemligheter och spänning tillsammans med romantik. Det fanns många överraskningar och tvister och trots att det hade kunnat vara mer action så var det ingenting som rubbade den härliga känslan i boken. Med Gena Showalters underbara skrivande blev Insnärjd den ultimata bladvändaren och jag står inte ut med att vänta på fortsättningen!
 
 Favoritkaraktär: Aden

Rekommenderar till: er som söker en unik YA-läsning.

Rekommenderar inte till: er som vill ha kärlekstrianglar.
Första meningen: "En kyrkogård."

Engelska omslag:
 
 

Skilda omslag - Revealed

Nu var det ett tag sedan jag hade 'Skilda omslag'. Anledningen är så simpel att jag 1) har arbetat hårt med min book shelf tour, och 2) helt enkelt har glömt. Men nu är det dags igen!
 
Och veckans 'Skilda omslag' handlar om en bok i en serie som är väldigt känd men som många tycker börjar spåra ur. Den här boken som släpps 15 oktober 2013. Ni vet säkert redan vilken det gäller - den 11:te och näst sista boken i House of Night serien av P. C. Cast och Kristin Cast: Revealed.

 

För att vara ärlig gillar jag båda omslagen. Den vänstra känns mer mystiskt medan jag gillar den klarblåa färgen hos den högra. Dock känner jag att böckerna nu blir sämre och sämre, men samtidigt har jag bestämt mig för att läsa klart hela serien, just för att få ett avslut.
 
Vilket omslag tycker du är snyggast? Tänker du läsa boken?

Böcker jag vill se som filmer eller tv-serier

Det är några stycken som har frågat om vilken bok eller bokserie som jag helst skulle vilja se bli film så jag hade tänk att räkna upp mina topp-5. Det jag tänker på när jag gör detta är att det ska vara en himla bra bok, samtidigt som den boken inte ska kunna förstöras av filmen om den skulle misslyckas. Och såklart nämner jag ingen bok som det redan har bestämts att den ska bli film eller tv-serie.
 
5) Eon av Alison Goodman

 
Den här boken är kanske ingen favorit men den var riktigt bra ändå. Jag älskar Goodmans unika idé med drakarna och den skulle vara häpnadsväckande på vita duken. Tror att den även skulle passa som tv-serie.
 
4) Anna dressed in blood av Kendare Blake
 
En väldigt bra bok men som hade sina brister. Tror dock att den skulle skina som film, och att den kan bli riktigt skrämmande med rätt effekter.

3) Lockdown av Alexander Gordon Smith



En av mina absoluta favoritböcker som jag tror skulle vara fantastiskt skrämmande att se på film.
 
2) Eldest av Christopher Paolini
 
Eragon, har ju som du vet, redan blivit till en film men jag har inte hört någonting mer om att fortsätta med de andra böckerna. Trots att jag föredrog boken framför filmen så uppskattade jag ändå att titta på den, och därför skulle jag hemskt gärna vilja se Eldest. Eragon slutade ju i en cliffhanger!
 
1) The immortal rules av Julie Kagawa
 
 
Jag älskar boken så jäkla mycket och tycker att den har allt. Om de gjorde en film av den skulle jag antagligen inte kunna slita mig från skärmen! Den skulle även passa extremt bra som tv-serie!
 
Men nu finns det ju redan så många böcker som blir till filmer inom kort tid. De jag ser fram emot mest är nog Divergent (och Insurgent), The Forest of hands and teeth, Min morbror trollkarlen, The maze runner, City of bones (och City of Ashes), Vampire Academy blood sisters, House of night, The fault in our stars, Enders game, The bling ring, Safe haven, The hobbit the desolation of smaug och sist men inte minst The hobbit there and back again. Vilka bokbaserade filmer ser du fram emot?

Blunda och hoppa

Fakta:
Blunda och hoppa (org. This lullaby) är en fristående bok av Sarah Dessen. Den publiceras av Rabén&Sjögren och är på 365 sidor.
 
Handling:
"Remy är en ganska cynisk, lite bitchig tjej som tycker att relationer är bäst om de är korta och utan engagemang. Hon tar aldrig några risker, hon har noll tillit till människor, och hon är expert på att göra slut. Kanske har det någonting att göra med att hennes mamma är inne på sitt femte äktenskap och på att hennes pappa är död. Men så träffar hon Dexter: klumpig, slarvig och impulsiv - allt som Remy avskyr. Och han vägrar spela efter Remys regler."
 
Recension:
Jag hade aldrig tidigare läst någonting av Sarah Dessen, utan hade bara hört att hennes böcker var fantastiska sommarböcker. Och efter Blunda och hoppa måste jag skriva att jag håller med.
 
Dessen skriver väldigt bra, med lagom tempo genom hela boken. Hon lyckas skapa en trovärdighet med sina ord och hon förmedlar ett bra budskap till läsaren. Hennes ord fick mig verkligen att tänka efter, om att det kanske inte är så farligt att satsa. Dessen skriver väldigt kreativt och lyckades trollbinda mig redan från första sidan.
 
Själva berättelsen tycker jag var väldigt vacker. För mig var det mer än en gullig sommarläsning. Den kunde vara väldigt rolig och romantisk ja, men Dessen har lyckats skapa någonting djupare i den här boken. Någonting som verkligen får en att tänka över sitt eget liv.
 
Jag tycker att man fick känslor för alla karaktärerna - från huvudkaraktärerna Remy och Dexter, till hennes mamma och vänner. Jag kände medlidande och sorg med dem, samtidigt som jag kunde skratta åt vad de tyckte vara roligt. Dessen lyckades helt enkelt skapa både empati och sympati hos läsaren, och jag fastnade verkligen för de fiktiva personerna.
 
Blunda och hoppa är en riktig bladvändare och jag ville inte att det skulle ta slut. Kanske läser jag inte tillräckligt med Contemporary, och det är möjligt att det är därför jag uppskattar den här så mycket, men jag känner att Dessen är en fantastisk författare som lyckas göra någonting mer än bara hitta på en historia. Hon har lyckats sätta ord på känslor de flesta känner men inte kan förklara, och hon skapar ett hopp genom att säga att det är okej att släppa taget, att det är okej att blunda och hoppa. Efter den här boken kan jag med säkerhet säga att det här inte är det sista jag läser av Sarah Dessen.
 
Favoritkaraktär: Dexter

Rekommenderar till: er som vill läsa en mysig sommarbok.
Rekommenderar inte till: er som vill ha en mörk och actionfylld bok.
Första meningen: "Låten heter 'This lullaby'."

Engelska omslag:
 

A Dangerous Method

 Fakta:
A dangerous method är en verklighetsbaserad film från regissören David Cronenberg med bland annat Kiera Knightley, Viggo Mortensen och Michael Fassbender som huvudrollerna. Filmen, som är på 99 minuter är inom drama genrén med originalspråket engelska. Den spelades in 2012 och är från 15 år.
 
Handling:
"Två av världens mest intelligenta, men kanske också mest kontroversiella män, Carl Jung och Sigmund Freud, har en intensiv och turbulent relation som leder fram till psykoanalysens födelse. Baserat på verkliga händelser, får vi en inblick i det konfliktfyllda förhållandet mellan den lovande psykiatern Carl Jung, hans mentor Sigmund Freud och Sabina Spielrein - den djupt störda, men också intelligenta och vackra kvinna som kommer mellan dem. Deras personliga utforskning av sensualitet, ambition och svek driver Jung, Freud och Sabina att utmana och för alltid förändra modernt tänkande."

Recension:
När jag började se filmen hade jag världens förhoppningar och början lyckades verkligen leva upp till dem. Efter händelserna i början tänkte jag: Wow, den här kanske till och med lyckas få åtta poäng. Men. Efter det hände det ingenting mer.
 
Allvarligt talat, efter de första femton minuterna slutade allting hända och tempot rasade. Efter fyrtio minuter höll jag till och med på att somna. Den här filmen hade verkligen potential till att bli ett mästerverk - och så segar de till dem och gör filmen förvirrande istället!
 
 
Jag måste dock påpeka att skådespelarna gjorde ett jäkla bra jobb. Exempelvis Kiera Knightley (Pirates of the caribbean) som spelade en sinnessjuk kvinna - hon lyckades verkligen förmedla smärtan hos sin karaktär genom hennes kroppsspråk och ansiktsuttryck. Man rycktes verkligen med tack vare att hon gjorde sin roll så väl. Dock är jag lite besviken på Viggo Mortensen (Lord of the rings). Han var självklart exceptionell i sin roll och lyckades få till en häftig dialekt till sin karaktär, men jag kände att han inte gjorde någonting utmärkande i filmen. För Michael Fassbender (X-men first class) däremot var det tvärt om. Han gjorde ingenting slående för sin karaktär som Knightley och Mortensen, men han gjorde däremot någonting slående för filmen. På så sätt antar jag att det blev bra fördelat.
 
 
Men inte ens de bästa av skådespelare kan göra en usel film bra. Om det hade hänt mer i filmen hade jag tyckt att den var otroligt bra. Som jag sade, början var helt fantastisk och känslosam men helt plötsligt försvann det bara. Ska nog försöka undvika den här regissören om jag kan. Jag köper inte filmer för att bli uttråkad och jag avskyr när man köper en film för nästan två hundra kronor och den är dålig. Men ja ja. Omslaget är i alla fall snyggt.
 

Änglarnas kamp

Fakta:
Änglarnas kamp (org. Finale) är den sista boken i Hush hush-quadrilogin av Becca Fitzpatrick. Tidigare delar är Fallen ängel (org. Hush hush), Förlorad ängel (org. Crescendo) och Noras val (org. Silence). Boken är på 318 sidor och publiceras av B. Wahlströms bokförlag.
 
Handling:
"Efter Hanks död har Nora ofrivilligt blivit nefilernas ledare och hon förväntas nu avsluta det Hank påbörjat. Hon måste utplåna de fallna änglarna – och därmed utplåna Patch. Men Nora och Patch har en plan. De ska låta alla tro att de har gjort slut. Sedan ska Nora övertyga nefilerna om att de inte behöver strida mot de fallna änglarna. Samtidigt ska Patch ta reda på så mycket som möjligt om änglarnas avsikter. Tillsammans tänker de sätta stopp för det stora kriget innan det ens har börjat. Fast samtidigt som det drar ihop sig till slutstrid mellan änglar och nefiler, frestas Nora av en överväldigande och beroendeframkallande kraft. En kraft stark nog att krossa kärleken mellan henne och Patch."

Recension:
Med skillnad från dess föregångare, Noras val, var Änglarnas kamp inte antiklimatisk utan den kändes snarare ny och unik. Efter läsningen med den allra sista delen i serien, kan jag skriva med säkerhet att jag anser att Änglarnas kamp är den bästa. Så det känns lite trist att nu när jag äntligen börjar uppskatta serien, nu när den är slut.
 
Boken hade ett högt tempo och mycket spänning. Samtidigt var det inget ältande som det har varit i alla tidigare böcker. Nu när det händer det saker litar Fitzpatrick på att man minns det. I de andra romanerna har händelserna upprepats om och om igen, som om läsaren skulle glömma dem direkt. Jag gillar också att boken tog serien till en ny nivå: att den utvecklas från vanlig kärlekshandling till att fokusera på bland annat strider.
 
Dock är den kärleken som finns i boken väldigt typiskt för YA-böcker och det var lite jobbigt att läsa delarna med Patch tycker jag. Trots att det nu har gått fyra böcker så litar de fortfarande inte på varandra, och de ska ändå vara hopplöst förälskade i varandra.
 
Som sagt, jag gillar inte Patch. Jag förstår inte så mycket angående honom och han känns på något sätt inte äkta. Det har jag aldrig tyckt. Jag brukar gilla "bad boys" från böcker, men Patch kan jag helt enkelt inte acceptera. Jag gillade delarna i boken när Nora umgicks med någon annan, eller helt enkelt var själv, men delarna med Patch föraktade jag tråkigt nog.
 
Änglarnas kamp lyckades chockerande nog överraska mig upprepande gånger. Jag har aldrig varit ett stort fan av Hush hush serien och därför blev jag glatt förvånad över att den kunde överrumpla mig så. Jag tycker verkligen boken var ett väldigt bra avslut till serien, och det känns ärligt talat lite sorgligt att serien är slut nu: precis när jag tycker att den börjar bli bra.
 
Favoritkaraktär: Dante

Rekommenderar till: er som söker en unik ängelbok.
Rekommenderar inte till: er som vill ha mycket action.
Första meningen: "Scott trodde inte på spöken."

Engelska omslag:
 
 

Nytt 19 juni

Idag har jag fått två nya saker. Den ena fick jag av Rabén och Sjögren och den andra hade min mamma köpt när hon kom hem från affären.
 

Av Rabén och Sjögren fick jag ett okorrigerat exemplar av boken Den femte vågen av Rick Yancey, det vill säga ett ARC (Advanced reader copy). Tänk på när du läser min recension av den sen att de antagligen har ändrat den lite grann - förhoppningsvis till den bättre - så min recension kanske skulle vara annorlunda om jag skulle ha den färdiga boken. Men det känns jätteroligt att få en oredigerad förhandskopia!
 
Och av mamma fick jag DVD:n av Beautiful creatures. Jag har de första två böckerna i den serien här hemma, men jag har inte läst dem ännu, så jag vet inte riktigt vad filmen handlar om. Men jag har hört att den ska vara bra, och jag vet att det är många bra skådespelare med!

Alice i Zombielandet

 Fakta:
Alice i zombielandet (org. Alice in zombieland) är den första delen i Berättelsen om underlandet (org. White rabbit chronicles) av Gena Showalter. Boken publiceras av Harlequin och är på 423 sidor.
 
Handling:
"Om någon hade berättat för Alice Bell att hennes liv skulle vändas upp och ner från ett ögonblick till ett annat, skulle hon ha brustit ut i skratt. Från lyckligt till tragiskt, från oskuldsfullt till förstört. Nej, aldrig. Men det var det som hände. Ett hjärtslag. En blinkning, ett andetag, en sekund - och allt hon kände till och älskade var borta. Hennes pappa hade haft rätt. Monstren fanns på riktigt. För att hämnas sin familj måste Alice lära sig att slåss mot de odöda. Och för att överleva måste hon sätta sin tillit till den farligaste av alla farliga killar, Cole Holland. Men Cole har sina egna hemligheter, och om Alice inte är försiktig kan de visa sig vara farligare än zombierna."
 
Recension:
Jag vill bara påpeka, trots att de flesta redan vet det vid det här laget, att det här inte är en retelling av Alice i underlandet. Trots att titeln, namnen, kapitlena och omslaget tyder på att det är en omskrivning av den klassiska berättelsen så kan jag lova dig att det inte är det.
 
Innan jag läste boken hade jag läst många skilda recensioner. Vissa älskar den här boken medan vissa tycker att den inte har något eget. Och nu efter läsningen ställer jag mig lite mitt i mellan. Jag lutar mig mer åt att storgilla boken, men jag har vissa saker som jag stör mig på.
 
För det första är berättelsen och upplägget med zombierna väldigt unikt, vilket är ett stort plus. Jag har aldrig läst om sådana zombier förut som det var i Alice i zombielandet och jag uppskattade en annorlunda läsning. Men för att vara ärlig så ser jag inte det här som en zombiebok. För mig ska zombieböcker vara actionfyllda med mycket våld - och helst lite läskiga också. Men den här boken liknade ärligt talat mer en vanlig paranormal tonårsbok. Det var inte särskilt mycket action och jag hade garaterat velat ha mer obehagliga ingredienser, som i exempelvis The forest of hands and teeth. Bokens fokus kändes som om det var på kärleken och vänskapen mellan karaktärerna - vilket i och för sig är väldigt bra - men samtidigt gör det att den kunde bli väldigt seg ibland.
 
Men låt det inte lura dig. Det här var min första bok av Gena Showalter men trots det kan jag redan nu skriva att hon är en exceptionell författare. Hon var väldigt duktig på att bygga upp världen i Alice i zombielandet och måla en bild i läsarens huvud. Berättarrösten var väldigt intressant och jag känner att Showalter hade lyckats skapa en stark huvudkaraktär. Dock känns sidkaraktärerna lite väl typiska för YA-böcker, men sådant får man ta ibland. 
 
Men trots Showalters fantastiska skrivande kändes det ibland som om hon missade vissa saker och läsningen var inte fullkomligt trovärdig och kunde kännas orealistisk ibland. Och dessutom var det insta-love vilket är ett enormt minus. Men hon lyckades få in många roliga dialoger som fick mig att sitta och fnissa för mig själv.
 
Sammanfattningsvis var Alice i zombielandet väldigt bra. Kanske var det för att jag hade förväntat mig en mer typisk zombiebok som jag blev lite besviken, för i själva verket var det en välskriven ungdomsroman med paranormala egenskaper - vilket jag i vanliga fall brukar älska. Omslaget är minst lika fantastiskt som Showalters skrivande, och trots att boken hade sina brister, så som insta-love och trovärdighet, så var det en härlig läsning. Författaren lyckades få till många roliga samt spännande scener, och jag ser definitivt fram emot fortsättningen (eng. Through the zombie glass) och vill otroligt gärna läsa fler böcker av Gena Showalter.

Favoritkaraktär: Alice
Rekommenderar till: er som gillar urban fantasy.
Rekommenderar inte till: er som vill ha typiska zombieböcker med blod och våld.
Första meningen: "Om någon berättat att hela mitt liv skulle vändas upp och ner på bara ett ögonblick, skulle jag ha brustit ut i skratt."
Engelska omslag:
 
 

Kära, Semic

Igår låg två böcker i brevlådan när jag kom hem, båda har jag fått av Semic bokförlag. Böckerna är Demonprinsessan samt Dödens stad av Peter Bergting.
 
 
Storgillade första boken i Legenden om Morwhayle trilogin och därför ser jag mycket fram emot en fortsatt läsning! Har du läst trilogin? Hur är tvåan och trean jämfört med första delen?
 
Och för er som undrar håller jag på för fullt med min Book shelf tour. Jag har arbetat med den 2 - 4 timmar varje dag sedan den 5 juni, och jag är inte ens halvvägs igenom. Hittills har jag bara spelat in mina filmer - och den delen är 45 minuter lång. Idag ska jag börja med böckerna (som är fler än filmerna), så tänk på att ladda med popcorn och läsk när du senare tittar på videon, eftersom den lär närma sig två timmar, trots att jag klipper bort det mesta. Jag gör dock videon lite speciell för att få en unik touch på den - du kommer antagligen att förstå vad jag menar när du väl ser den. Tänkte bara att du kanske ville veta att jag skyndar med den så snabbt jag kan, men att det tar lite tid.

Gömd

 Fakta:
Gömd (org. Hidden) är den tionde delen i House of Night serien av P. C. Cast och Kristin Cast. I serien finns totalt tolv delar, och det finns även en spin-off trilogi samt två stycken HoN-encyklopedier. Boken publiseras av Bonnier Carlsen och är på 371 sidor.
 
Handling:
"Neferets ondska och intriger har avslöjats för Högsta Rådet, men hon är inte typen som ger sig utan en fight. Nu är det viktigare än någonsin att Zoey och hennes gäng håller ihop, vilket visar sig inte vara helt enkelt. Dessutom tror Zoey att hon håller på att bli galen. Det hon ser när hon tittar på Aurox kan hon knappt förklara för sig själv - är et möjligt att Heath är tillbaka? Om hennes instinkt stämmer, så är det Aurox de behöver för att bekämpa ondskan. Men om hon har fel..."

Recension:
De flesta vet vilken House of Night serien är och ni har antagligen läst väldigt många recensioner om den redan. Därför vet ni att serien har blivit uttragen sedan några böcker tillbaka, så då behöver jag inte hålla på att älta det som alla andra. Men jag vill ändå påpeka att man skulle kunna klämma ihop hela serien på tolv böcker till kanske två eller tre, eftersom det ändå är mycket som inte är nödvändigt för läsaren att veta. Då hade det kunnat bli en komplett duologi eller trilogi, istället för en serie som blir tråkigare och tråkigare.
 
Det jag gillat med House of Night serien är dess romantik och drama, samt det faktumet att böckerna utspelar sig på en internatskola. Jag har helt enkelt funnit deras värld intressant från första boken, och det har lyckats hålla sig kvar även till Gömd. Dock har serien tappat både tempo och spänning, och för att vara ärligt hände det inte särskilt mycket i Gömd förrän vid bokens slut.
 
Det jag gillar med boken är att karaktärernas relationer med varandra har förändrats sedan tidigare böcker. Men jag stör mig fortfarande på språket och en del av karaktärerna. Sättet karaktärerna talar med varandra på känns inte verkligt och jag stör mig lite på vad de säger till varandra. Sedan har vi ju Zoey, som jag tycker är en av bokvärldens största hycklare. Jag tycker förstås att hon var bättre i Gömd eftersom hon inte längre har fyra pojkvänner, men jag känner fortfarande ett viss förakt mot henne. Däremot finns det karaktärer som jag tycker har blivit charmiga.
 
Jag gillar att de senaste böckerna har varit ur olika perspektiv. De första böckerna i serien var bara ur Zoeys synvinkel, men i Gömd tror jag det var sju eller åtta olika perspektiv man fick läsa ur. Vissa fick man bara läsa som en gång, medan vissa var flera, men jag uppskattar ändå att vara i tankarna hos fler karaktärer eftersom det ger en bättre överblick över alla situationer.
 
Dock kunde bokens händelser, reaktioner och karaktärer bli orealistiska ibland. Jag tycker att det personerna säger eller det som händer inte är viktigt för handlingen, utan det är bara ett sätt att dra ut serien på för författarna ska tjäna mer pengar.
 
Sammanfattningsvis var boken helt okej, helt klart värd att läsa om du gillat övriga delar i House of Night serien. Dock känns boken uttänjd och det är mycket som egentligen inte behöver vara med. Det känns nästan att böckerna blir längre och längre - men att det händer mindre och mindre. Dock måste jag medge att slutet i Gömd chockerade mig, så överraskningsmomentet var inte helt borta. Men trots att jag garanterat kommer avsluta serien, så är det ingenting jag längtar ihjäl mig efter.
 
Favoritkaraktär: Neferet
Rekommenderar till: er som gillat tidigare delar i House of night.
Rekommenderar inte till: er som vill ha mycket action eller unika böcker.
Första meningen: "Lenobia sov oroligt."
Engelska omslag:
 
 
 

Simona Ahrnsteds nya bok

För tre dagar sedan fick jag hem boken De skandalösa skickad av Ahrnstedt själv. Hon har skickat mig alla hennes böcker och jag har älskat alla jag läst hittills. Därför har jag enorma förhoppningar på den sista delen i hennes romance-trilogi. Enligt mig är Simona den bästa författaren Sverige har och jag ser det som en ära att hon skickar mig sina böcker.
 
 

Och som ni ser, har hon som tidigare signerat boken till mig <3
 
På baksidan av boken står det:

"En man känd för sitt deprimerande liv. Greve Gabriel Gripklo har det svartaste av rykten. Han är inte främmande för någon synd och han har inte några skrupler - vare sig det gäller kvinnor eller andra nöjen. En kvinna som förlorat allt. Fröken Magdalena Swärd är den eviga ungmön. Bildad men utblottad. Bedragen, skandaliserad och på ruinens brant tvingas hon motvilligt acceptera en anställning som sällskapsdam åt en ung friherrinna. En hemlig pakt. Med sin vassa tunga och strikta klädsel står Magdalena för allt som Gabriel ogillar hos kvinnor. Den dekadente greven i sin tur representerar det Magdalena kommit att förakta hos män. Men ett nattligt möte och ett chockerande avtal leder dem rakt in i en förbjuden, eldfängd och allt mer skandalös romans."

De Odödligas Regler

 Fakta:
De odödligas regler (org. The immortal rules) är den första delen i Edens blod-trilogin av Julie Kagawa. Boken publiceras av Harlequin bokförlag och är på 459 sidor. Fortsättningen på den engelska boken är The eternity cure.
 
Handling:
"Allison Sekemoto håller sig vid liv i en vampyrstadsförort. På dagarna letar hon och hennes gäng efter mat. På nätterna är de maten. Vissa dagar är Allies hat mot dem det enda som driver henne vampyrerna som gjort människor till kreatur som de tömmer på blod. Fram till den natten då hon själv attackeras och blir ett av monstren. För att överleva måste hon lära sig de odödligas regler, inklusive den viktigaste: Får du inget människoblod blir du snart galen. Men så tvingas Allie fly ut i det okända, utanför stadsmurarna. Hon ger sig i lag med en tärd grupp människor som är på jakt efter en legend ett botemedel mot den sjukdom som dödat nästan hela mänskligheten och skapat de rabiata, de galna varelser som hotar både människor och vampyrer. Och snart måste Allie bestämma sig för vad och vem hon skulle kunna dö för."
 
Recension:
Så jäkla freakin' fantastisk! Ja, jag har läst den här boken förut (men på engelska). Ja, jag visste vad som skulle hända i den. Och JA - den var minst lika bra den här gången.
 
Alltså Julie Kagawa är verkligen en fantastisk författare. Trots att jag är sjukt trött på vampyrböcker så tog De odödligas regler mig med storm och svepte med mig på ett hisnande och känslofullt äventyr. Boken är otroligt unik och mörk. Nu för tiden när jag hör ordet "vampyr" tänker jag alltid på sliskiga kärleksdraman, eftersom vampyrer nu för tiden är överanvända i sådana sammanhang. Men efter De odödligas regler har min inställning till vampyrerna ändrats helt. Nu ser jag framför mig coola och blodtörstiga varelser som är mer lik de monstren som vampyrer var avsedda till att vara.
 
Jag kunde verkligen inte släppa taget om boken. Julie Kagawa använder fantastiska miljöbeskrivningar för att levandegöra landskapen och det dystopiska samhället, och hon lyckas få världen att kännas oroväckande äkta. Hon får fram en mörk och skrämmande känsla inför framtidens samhälle, som få dystopiförfattare lyckas med.
 
Boken har non-stop action och jag blev otroligt förvånad över hur skicklig Kagawa är på att skriva väl-detaljerade men fartfyllda actionscener. Det kändes verkligen som om läsaren var på plats, och det var som om jag kunde se framför mig alla strider. Författaren har lyckats skapa ett otroligt tempo genom boken så De odödligas regler segar aldrig, och Kagawas ord får mig att minnas episka citat från varje spännande sida.
 
Men boken är inte bara otroligt spännande, utan den var även mysig och rolig att läsa. Den var otroligt oförutsägbar och romantisk - men inte den sortens romans vi läst om tusen gånger, utan kärleken i De odödligas regler känns både unik och intresseväckande. Boken kunde även, stundtals, bli sorglig - eller åtminstone känslosam - och jag led verkligen med karaktärerna.
 
Ja, karaktärerna. Huh. Jag vet knappt vad jag ska skriva. Jag älskade dem. Så fantastiska och välutvecklade - alla av dem. Varje karaktär kändes unik eftersom den hade sitt eget sätt att tala på och sina egna personligheter eller kroppsspråk. Jag visste direkt vem det ar som gjorde någonting utan att det stod i texten, just för att Kagawa har skapat så pass tydliga karaktärsdrag. Jag älskar vänskapsbanden karaktärerna har till varandra - och alla karaktärernas reaktioner känns otroligt realistiska och kan definitivt inte ifrågasättas.
 
Handlingen och karaktärerna i De odödligas regler hade en av de största utvecklingarna jag någonsin varit med om. Både huvudpersonen själv, tillsammans med hur handlingen fortspelar sig, lyckas ta otroligt många svängar och jag drog många gånger chockerat efter andan. Jag älskar att boken är indelad i fyra delar som väldigt bra speglar romanens utveckling (delarna är Människa, Vampyr, Monster och Vandrare). Trots att de tar vid sekunden efter varandra känns det som att allting har utvecklats enormt efter varje del.
 
En sak jag bara måste nämna - och nej det är inget klagomål, för jag tror inte jag finner någonting negativt med den här boken - är att jag inte kunde hålla mig för skratt ibland på grund av Allies skapars namn. Kanin. Jag vet att det uttalas annorlunda på engelska men när man läser meningen "Oo du store Kanin" så tänker jag på massa människor som bugar för en jättelik vit kanin, inte att det handlar om en skräckinjagande vampyr. Tycker helt enkelt att det både är charmigt - och skrattretande - att han heter så, eftersom Kanin kanske inte är det mest passande vampyrnamnet.
 
Sammanfattningsvis var boken fantastisk och Kagawa är en otroligt begåvad författare, och det märks tydligt att hon är passionerad till det hon skriver. Jag är fortfarande överväldigad efter bokens enorma cliffhanger i slutet och det känns bara som om jag flabbar nu, eftersom jag inte kan sluta tänka på boken. Den var helt enkelt en av de bästa böckerna jag läst (och garanterat den bästa vampyrboken) och jag rekommenderar den till alla. Jag har den engelska fortsättningen här hemma redan (och längtar tills jag börjar med den!) men skulle inte ha någonting emot det att få den svenska fortsättningen också, eftersom Kagawa är så fantastisk och jag kan gärna tänka mig att läsa böckerna om och om igen. Har du inte läst den här boken: skaffa dig den nu! De odödligas regler är verkligen en gåva given till mänskligheten.
 
Favoritkaraktär: Kanin eller Ezeikel
Rekommenderar till: er som söker en mörk och actionfylld bok.
Rekommenderar inte till: er som söker typiska YA-paranormalböcker med kärleksdraman.
Första meningen: "De hängde de Oregistrerade i det gamla packhusområdet; det var en offentlig avrättning, så alla kom för att se på."
Engelska omslag:
 
 
 
 

The First Pillar

Fakta:
The first pillar är den första boken i Everville-serien av Roy Huff, på 223 sidor.
 
Handling:
"Owen Sage is the emblematic college freshman at Easton Falls University. With all the worries about his first year in college, he was not prepared for what would happen next. His way of life was flipped upside down when he mysteriously crossed into Another dimension, into the beautiful land of Everville. His excitement was abruptly halted when he discovered that there was a darkness forged against both the natural world, which he knew well, and the new land which he discovered, Everville. He must devise a plan to save both worlds while joining forces with the race of Fron and The Keepers, whom both harbor hidden secrets he must learn in order to gain power over the evil that dwells in The Other in Between."

Recension:

Jag fick The First Pillar av Roy Huff själv, och därför känns det väldigt motigt att skriva en recension när han skickat den personligen från USA. Han är jättetrevlig att prata med och därför vill jag inte kritisera honom – men samtidigt vill jag ju vara ärlig i recensionen. Så tyvärr, tyvärr, blir denna recension mestadels negativ.

 

För det första börjar handlingen helt plötsligt bara. Man får ingen bakgrundsinformation eller detaljer kring världen eller förklaringar för det som händer, utan det sker bara. Det gjorde att jag inte kunde ta boken på allvar och jag tråkades lätt ut eftersom ingenting förklarades grundligt. Huff beskriv ofta oviktiga saker i detalj medan sådant jag hade velat veta mer om bara stod lite kortfattat i ett par få meningar. Fel saker prioriterades helt enkelt vilket bidrog till att tempot slöades ned.

 

Dessutom tyckte jag att man inte fick lära känna karaktärerna tillräckligt. De fanns där och pratade med varandra, men ingen stod ut från mängden. Jag lade helt enkelt inte energi på att bry mig om vad som hände med karaktärerna och det gjorde läsningen långtråkig helt enkelt. Jag gillar färgglada karaktärer med stora personligheter, och för att vara ärlig så kändes alla karaktärerna i The First Pillar som en och samma person. Däremot, det jag tänkte på angående karaktärerna, var att de hade otroligt överdrivna reaktioner till det som hände, vilket gjorde att boken kändes väldigt orealistisk. Om någon skulle berätta för dig att en annan värld fanns, visst skulle du då ändå ha lite tvekan på om det var sant? I The First Pillar däremot, är reaktionen ”Oj vad coolt det här är!” – vilket jag inte tror någon skulle säga i en sådan situation. En bra reaktion vore; ”är du på droger?”.

 

Redan vid första kapitlet dyker frågor upp i huvudet, som man aldrig riktigt får svar på genom läsningens gång. Det är okej att det finns mystik genom en serie – men att det är så många lösa trådar redan vid första boken är inte bra. När romanen också är otroligt förutsägbar, klichéig och actionlös blir det helt enkelt att man ser fram emot tills läsningen är över.

 

Sammanfattningsvis har Roy Huff verkligen bra idéer och det märks att han har lagt ner mycket tid på dem. Men problemet var att idéerna inte var tillräckligt utvecklade och koncentrationen lagdes på fel saker. Karaktärerna var platta och spänningen kom aldrig riktigt igång. Det finns många obesvarade frågor som är viktiga för läsaren om man ska uppskatta boken, samtidigt som att den liknar många andra böcker. Därför måste jag medge att boken inte var särskilt bra, vilket gör ont eftersom Roy Huff är en sådan trevlig person, och det är aldrig roligt att göra någon besviken.

 

 
Favoritkaraktär: -

Rekommenderar till: er vars mål är att läsa så många fantasy som möjligt.

Rekommenderar inte till: er som vill ha spänning, romantik eller en unik läsning.

Första meningen: "Feeling a bit quesy, I decided to stop by the school clinic just tomake sure I wasn't coming down with something."

Andra omslag:
-
 
 
 
 

Häxmästaren

 Fakta:
Häxmästaren är den första boken i Legenden om Morwhayle trilogin av svenska författaren och illustratören Peter Bergting. Efterföljarna är Demonprinsessan och Dödens stad. Boken är på 303 sidor och publiceras av Semic bokförlag.
 
Handling:
"Arteil Krills öde är för evigt beseglat när hans syster som varit försvunnen i tio år en dag återvänder utan förvarning. Hon tar honom till Morwhayle, på andra sidan havet. Där försöker hon övertala Arteil att hjälpa henne återuppväcka en ondskefull häxmästare från de döda. Men deras far, ärkemagikern Gilrem Krill, har följt efter. Och gamla fiender är dem i hälarna. Vem kan de lita på? Vem är vän och vem är fiende? Kan Arteil ens lita på Malda, sin egen syster?"
 
Recension:
Jag visste inte särskilt mycket om Häxmästaren innan jag fick den, förutom att den hade ett otroligt sött och bedårande omslag. Och nu efter läsningen kan jag klargöra att insidan var minst lika gullig den.
 
Boken är väldigt lättläst och Peter Bergting skriver på ett simpelt sätt. Hans text har tempo och boken segar aldrig. Jag trodde att boken skulle vara en barnbok eller liknande, så jag blev glatt förvånad när jag märkte att det faktiskt är en YA-bok.
 
Men trots att det är YA känns den otroligt mysig och gullig - just för att den har så pass många middle-grade fantasy ingredienser, som drakar och magiska svärd. Men den var definitivt inte som alla andra MGF-böcker, utan den var unik under skalet av igenkänning.
 
Bergting beskriver allting väldigt bra och jag fick en klar bild framför mig hur allting såg ut. De fåtal illustrationerna han har gjort till boken passade bra in och levandegjorde texten och karaktärerna. Och på tal om karaktärerna så fastnade jag verkligen för många av dem - de kändes på något sätt realistiska och inte överdrivna som vissa karaktärer inom fantasy kan bli.
 
Sammanfattningsvis så gillade jag verkligen Häxmästaren eftersom den hade spänning och mystik, tillsammans med Bergtings mysiga språk. Äventyret kändes både episkt och unikt och boken slutade i en liten cliffhanger. Visst kunde boken bli lite förvirrande ibland, och jag gillar dessutom mörka fantasy-böcker mer, men det var en nostalgisk läsning som jag rekommenderar. Jag borde definitivt läsa fler middle-grade böcker eftersom de är så mysiga, och nu har jag även fått upp smaken för drakböcker. Jag längtar verkligen till nästa del i trilogin: Demonprinsessan.
 

Favoritkaraktär: Gorgobestor

Rekommenderar till: er som gillar söta fantasyböcker.

Rekommenderar inte till: er som vill ha mycket action och söker romantiska eller mörka böcker.

Första meningen: "Något slog till fönstret, skrapade sidan på droskan och var borta."

Andra omslag:
-
 
 
 
 
 
 

Nattfjärilen

 Fakta:
Nattfjärilen (org. The harlot) är den första boken i Maleficium-trilogin (org. Taskill witches) av Saskia Walker. Övriga delar är Häxmästaren (org. The libertine) och Havsdrottningen (org. The jezebel). Boken publiseras av Harlequin bokförlag och är på 346 sidor.
 
Handling:
"Jessica Taskill lever med det plågsamma minnet av att bevittnat hur hennes mor brändes på bål, anklagad för häxeri. Och precis som sin mor har Jessica gåvan - en kraftfull magisk förmåga som hon måste hålla dold. Ändå beskylls hon för att vara häxa av en rival. Jessica hamnar bakom galler i väntan på en säker död när en dubiös präst dyker upp i den mörka fängelsecellen och begär tjänster hon aldrig hört någon i prästkläder uttala. Gregor Ramsay är emellertid lika helig som djävulen själv, men hans löfte om frihet i utbyte mot de speciella tjänsterna kan bli hennes räddning. Snart finner hon sig vara fast i en överenskommelse där hon ska förföra och förgöra Gregors dödsfiende. Ett avtal som blir alltmer motbjudande att genomföra då Gregors åtrå till henne blir starkare och svårare att motstå. Kanske bör Jessica trots allt gå med på hans plan ... för på samma sätt som han använder henne för sina behov kan hon utnyttja honom för sina egna."

Recension:
Det här är den första boken jag läst av Saskia Walker. Innan jag fick den av Harlequin hade jag inte hört talas om den, men när jag läste på baksidan lät den riktigt intressant. Nu efteråt kan jag säga att den var okej, men har sina brister.
 
Walker lyckades göra den här erotiska boken väldigt steamy och hon var noggrann med detaljerna. Dock kunde jag känna att handlingen förlorades ibland, eftersom mestadels av berättelsen togs upp av att karaktärerna hade sex. Handlingen kändes alltså lite för simpel och tunn så att den lätt kunde puttas åt sidan.
 
Men Walker lyckades skapa ett bra tempo i boken och jag tyckte aldrig att det blev segt. Och hon klarade av att skriva en bra blandning av en historisk tid med häxor och magi, tillsammans med de intima delarna.
 
Och nu till det jag störde mig mest på - Saskia Walkers språk. För det mesta var språket bra, och flöt på i lagom takt. Hon använde tillräckligt enkla ord för att texten inte skulle bli krånglig, helt enkelt. Men sedan kom sexscenerna. Där sprack Walkers språk. Det kändes helt enkelt som om hon ville för mycket och därför använde hon väldigt många ord som definitivt inte passade in i de intima situationerna, just för att beskriva så mycket som möjligt. Men det blev helt enkelt väldigt dåliga ordval och ett uselt språk i de scenerna. Jag vet inte om det är på grund av översättningen eller om det var så Walker skrev det, men det kunde helt enkelt bli skrattretande ibland för att orden var så pass opassande. Det tog udden av det sexiga i boken - och eftersom det är en erotisk bok så är ju inte det så bra.
 
Sammanfattningsvis var boken helt okej, med en härlig blandning av magi och häxor tillsammans med erotik och en historisk tid. Boken var steamy och hade ett bra tempo från första till sista sidan, men handlingen kunde lätt förloras och Walkers språk förstörde många av de intima scenerna och gjorde de snarare komiska. Texten kunde till och med bli stötande mot kvinnor och ibland kändes det nästan obegripligt att fortsätta läsa. Jag ska ändå fortsätta med trilogin och hoppas på en klar förbättring från Nattfjärilen.
 
 
Favoritkaraktär:
Jessie
Rekommenderar till: er som gillar sexiga böcker och inte bryr er särskilt mycket om språket.
Rekommenderar inte till: er som söker en actionfylld bok.
Första meningen: "Det första Gregor Ramsay lade märke till med skökan var hennes härliga skinkor.”
Engelskt omslag: 
 
 
 
 

True Blood säsong 5

Fakta:
True Blood season 5 har bland annat Alexander Skarsgård, Anna Paquin, Carrie Preston och Chris Bauer som skådespelare. Säsongen är på 12 avsnitt, d.v.s. cirka 612 minuter. Precis som tidigare säsonger är den inom dramagenrén och baserad på böckerna av Charlaine Harris. Säsong 5 spelades in år 2011.
 
Handling:
"Sookie försöker hantera att Tara har blivit skjuten och att hon själv har speciella förmågor, medan Bill och Eric blir inkallade till Vampyrmyndigheten. Alcide slåss mot de nya varulvarna J.D. och Martha, Sam försöker hitta den som mördat skiftarna och Jason kämpar med sina känslor för Jessica. Det är laddat för en ondskefull och blodig säsong av HBO:s fenomen från en annan värld."
 
Recension:
Oh my... True Blood blir bara bättre och bättre för varje säsong. Som ni vet gillade jag inte första säsongen lika mycket som de andra, eftersom hela säsongen så gott som gick ut på att alla har sex med varandra. Andra säsongen var ändå en klar förbättring, och likaså tredje, trots att det ändå var mycket intima situationer. Och så kom fjärde säsongen och tog mig med storm - och nu femte. Wow!
 
Underbara Pam tillsammans med Sookie.
 
Det finns trots allt mycket romantiska och sexuella scener kvar i serien, men inte alls lika mycket som i tidigare säsonger. Det avtar helt enkelt successivt från varje säsong, tillsammans med spänningens ökning. Femte säsongen är klart bäst hittills! Det jag gillade speciellt med säsong 5 var att man både fick återse gamla karaktärer som man inte sett på länge (ex. Russel Edgington och Steve Newman) samt att många nya karaktärer tillkommer, som Salome och Nora. Jag brukar inte gilla när nya karaktärer kommer in i en serie mitt i, eftersom man då har fått en massa känslor för de gamla huvudpersonerna och inte alls bryr sig om de nya. Men jag tycker att True Blood verkligen lyckades. Jag känner verkligen att jag älskade alla de nya personerna - vilket jag finner underligt men fantastiskt.
 
Människorna har börjat jaga vampyrer, och Jessica kidnappas.
 
Säsongen började lite segt men efter några avsnitt var tempot extremt högt och spänningen på topp. Varje avsnitt slutade i en cliffhanger och gjorde att jag såg ut hela säsongen på bara två sittningar. Det hände så extremt mycket hela tiden och jag satt som på nålar inför nästa händelse. Och förutom spänning och tempo lyckades True Blood få in många roliga scener också och jag kunde skratta rätt ut på grund av ljudeffekter, musik och roliga kommentarer från karaktärerna (mestadels Pam). En annan sak jag älskar med serien är att den lyckas få med så många olika varelser utan att det blir överdrivet. Det finns gudar, infriter, feer och skiftare samt varulvar, spöken och vampyrer och så vidare. Det blir så överväldigande och så otroligt unikt med så många varelser och det är en av anledningarna till att jag blir beroende.
 
Tara, Eric och Nora gör sig redo för krig.
 
Jag gillar att det finns så mycket myter och legender med i serien. Första gången vi mötte på det var i säsong 2, med Maryann Foster som försökte tillkalla Dionysus. Det var vid det tillfället som jag kände mig kände mig fäst vid serien. Och nu i säsong 5 tas mytologin till en ny nivå när guden Lilith introduceras. Lilith är då en motsvarighet till djävulen, som Gud skapade först, enligt Bibeln. Jag tror inte på Gud men jag älskar mytologi i alla dess former, och därför blev jag överlycklig när Lilith fick en så otroligt stor roll i femte säsongen.
 
Salome visar en sjuk tillbedjan till gudinnan Lilith.
 
Säsong 5 förde med sig extrema karaktärsutvecklingar för alla inblandade. Karaktärerna kändes allesammans så otroligt mycket starkare än tidigare och många fick från att vara osäkra till bli orädda krigare. Man fick även se många tillbakablickar vilket förklarade många karaktärers beteenden. Jag måste också nämna att säsong 5 gav en helt ny nivå av vänskap och tillit mellan karaktärerna, och jag älskade helt enkelt gemenskapen som bildades.
 
Russell Edgington återkommer brutalare än någonsin, i jakten på hämnd.
 
Sammanfattningsvis var femte säsongen av True Blood otroligt bra, med fantastiska skådespelare och häftiga effekter. Spänningen var på topp och karaktärerna har förbättrats längs serien. Det finns många coola varelser och mycket mytologi. De intima scenerna har inte försvunnit men minskat drastiskt och nu är det mer koncentration på dramatiken istället för sexualiteten. Serien är extremt rolig och spännande och jag ser otroligt mycket fram emot säsong 6 eftersom den här säsongen slutade i en stor jäkla cliffhanger. Du ska dock inte se denna serie om du har problem med våld eller att se nakna personer (speciellt kvinnor).

Recensionsexemplar 10 juni

Idag kom två paket i brevlådan, ett från Semic bokförlag och ett från Bonnier Carlsen. Nu är det bara fem till böcker(som jag vet om) som är på väg, sedan har alla, som jag efterfrågat i alla fall, kommit.
 

Böckerna är Gömd (House of Night #10) av P. C. Cast och Kristin Cast, samt Häxmästaren (Legenden om Morwhayle #1) av Peter Bergting.
 
Jag har storgillar House of Night serien från början, trots att den börjar spåra ur nu och bli långdragen. Men jag ser otroligt mycket fram emot att läsa Gömd ändå, och hoppas på en förbättring.
 
Jag har inte läst någonting av Bergting förut men jag har hört massor om den här serien, därför känns det roligt att få börja med Häxmästaren. Dessutom är omslaget bedårande.
Har du läst någon av böckerna? Vad tyckte du i så fall?

Gravity

Fakta:
Gravity är den första delen i The Taking-trilogin av Melissa West. Övriga delar är Hover och Collide. Boken är på 284 sidor.
 
Handling:
"In the future, only one rule will matter: Don’t. Ever. Peek. Seventeen-year-old Ari Alexander just broke that rule and saw the last person she expected hovering above her bed — arrogant Jackson Locke, the most popular boy in her school. She expects instant execution or some kind of freak alien punishment, but instead, Jackson issues a challenge: help him, or everyone on Earth will die. Ari knows she should report him, but everything about Jackson makes her question what she’s been taught about his kind. And against her instincts, she’s falling for him. But Ari isn’t just any girl, and Jackson wants more than her attention. She’s a military legacy who’s been trained by her father and exposed to war strategies and societal information no one can know — especially an alien spy, like Jackson. Giving Jackson the information he needs will betray her father and her country, but keeping silent will start a war."
 
Recension:
Innan jag började att läsa Gravity hade jag hört både många positiva men även negativa tycken om boken, och därför var jag lite kluven till att börja läsningen. Men efter prologen, som jag älskade, kände jag att jag kunde motbevisa dem som inte gillade boken. För prologen var ju så fantastiskt bra och då måste ju boken bara bli bättre under läsningens gång! Fel.

Jag måste tyvärr medge att det bästa med boken är dess underbara omslag. Boken i sig var inte alls bra. Jag vet inte om jag helt enkelt är på sci-fi humör, eller vad det beror på, men jag var helt enkelt uttråkad under hela läsningen. Boken tilltalade mig inte alls.
 
För det första var den händelselös. Det kändes som om ingenting viktigt hände och när det väl skulle hända någonting för att chockera läsaren hade jag redan listat ut det sedan länge tillbaka då Gravity var väldigt förutsägbar. Jag vill ha mystik och hemligheter i böckerna jag läser eftersom det får mig att tillsammans med huvudkaraktären gissa mig till vad som egentligen pågår. Så när man redan efter några kapitel har listat ut hela bokens händelseförlopp blir inte läsningen särskilt spännande.

Det märks att Gravity är Wests debutbok eftersom det inte finns något tempo i boken och handlingen segar sig fram. Visst är språket okej, men eftersom inga känslor kopplas till de tråkiga och svaga karaktärerna så känner man ingenting för det som händer. Jag slutade helt enkelt att bry mig vad som skedde med personerna i boken.

Boken är väldigt typiskt YA och jag kände mig varken överväldigad eller överraskad. Jag gillar inte att många YA-böcker liknar varandra så pass mycket med sina kärleksdraman och insta-love. Handlingarna är helt enkelt för lika varandra och till sist blir det inte intressant att läsa om längre. Och tyvärr var Gravity en sådan bok. Hade jag läst den för ett år sedan hade jag säkert gillat den mer, just för att den hade varit mer unik då.

Och en sista negativ sak innan jag avslutar recensionen. Gravity är ju en sci-fi bok och science fiction är ju en underkategori av dystopigenrén. Och jag kräver, från alla dystopier, att världen förklaras grundligt för läsaren. Jag vill veta mer om historian och varför framtiden ser ut som den gör och så vidare, och Gravity lyckades inte att uppfylla dessa krav. I boken var allting bara, det beskrevs inte hur och varför, och det är en väldigt stor tabbe.
 
Sammanfattningsvis var boken seg med en otillräcklig handling och svaga karaktärer. Den dystopiska världen förklarades inte tillräckligt och utan någon spänning föll boken platt.


Favoritkaraktär:
Jackson

Rekommenderar till: er som gillar typiska YA-böcker.

Rekommenderar inte till: er som söker något spännande och unikt.

Första meningen: "The T-screen in our family room crackles just Before Presient Cartier fills the screen."

Andra omslag:
-
 
 
 
 
 
 

After Earth

Fakta:
After Earth, regisserad av M. Night Shyamalan,hade biopremiär den 7 juni 2013. I filmen finns bland annat skådespelarna Will Smith, Jaden Smith och Isabelle Fuhrman. Detta science-fictionäventyr är på cirka 100 minuter.
 
Handling:
"En ung pojke och hans pappa landar sitt rymdskepp på en övergiven planet. Som de enda överlevande måste de försöka ta sig tillbaka till de sina. Pojken tvingas att ensam, styrd av hans faders kommandon, ta sig igenom över hundra kilometer farlig terräng för att finna deras enda väg bort från den hotfulla planeten. Men på vägen finns mer än bara evolutionärt utvecklade varelser; ett monster de fångat tidigare och haft med på rymdskeppet har lyckats ta sig fri. Livnärd på fruktan, finner den sin livskraft hos denna pojke, som nu ställt inför en kamp, inte bara med tiden, utan även om sitt och sin faders liv."
 
Recension:
Jag såg After Earth på premiären den sjunde juli, men jag minns den fortfarande som om det vore idag. Jag hade läst en recension i tidningen, där de skrev att den inte var särskilt bra, och därför blev jag förvånad när jag storgillade den.
 
Jag håller med om att det fanns nackdelar, exempelvis att den var förutsägbar eller typiskt klichéing ibland. Den kunde även vara orealistisk. Jo jag vet att det är en sci-fi, men vissa saker, som att "Smitharna" är de enda överlevande efter kraschen, kändes bara lite för typiskt film.
 
 
Men jag älskade den extremt coola apokalyptiska världen som hade skapats. Allting från den evolutionära utvecklingen hos djur och natur på Jorden, till häftiga gadgetar, prylar och kläder. Det fanns extremt många detaljer i allting och jag kände mig väldigt imponerad. Musiken var episk och trots att jag personligen tycker att monstret såg fånigt ut tycker jag att de flesta effekterna var riktigt läckra. Ibland kändes filmen till och med som en blandning mellan The hunger games och Avatar.
 
 
Jag älskar båda "Smitharna". Både Will och Jaden är fantastiska skådespelarna och jag har älskat alla filmer jag sett med de båda. Och precis som tidigare gör de båda ett utmärkt jobb med sina karaktärer i After Earth, och lyckas livandegöra dem med ansiktsuttryck, talesätt och kroppsspråk. Utan Will Smith och Jaden Smith, skulle jag antagligen inte uppskattat filmen lika mycket. Tack vare dem, älskar jag båda karaktärerna jättemycket. En annan skådespelare, som inte hade en stor roll men som jag ändå tycker är duktig, är hon som spelar Angel i X - men. Tyvärr minns jag inte vad hon heter, men jag tycker att de få scenerna hon var med i var riktigt bra.
 
 
Sammanfattningsvis storgillade jag After Earth och tyckte den var extremt häftigt gjort. Jag älskar dystopiska och apokalyptiska böcker och efter den här filmen vet jag att det gäller vita duken också. Jag kommer definitivt att köpa filmen på Dvd när den släpps, eftersom jag fann den både spännande, rolig och intressant. Det är helt enkelt en film om att kunna hantera fruktan, finna acceptans från andra och att lära känna sig själv.

Tyst

Fakta:
Tyst (org. Speechless) är en fristående roman av Hannah Harrington. Boken publiceras av Harlequin bokförlag. Den är på 304 sidor.
 
Handling:
"Chelsea har aldrig kunnat bevara en hemlighet ... förrän nu. Alla har någon gång skvallrat om något de inte borde - men senaste gången Chelsea avslöjade en hemlighet ledde det till att någon nästan dog. Så Chelsea bestämmer sig för att avge ett tysthetslöfte. Om hon håller munnen stängd kan saker åtminstone inte bli värre, eller hur? Fel. Att plötsligt stå upp för något hon tror på gör den tidigare populära Chelsea utstött och trakasserad. Men med hennes nya sätt att kommunicera möter hon också nya oväntade vänner, som skateboardkillen Sam. Han är den sista personen som borde ge Chelsea en andra chans, det är hans bästa vän som skadades mest av hennes skvaller. Men trots det är han den enda som förstår. Och den enda som kan hjälpa Chelsea att upptäcka vem hon egentligen är ... och vem hon vill vara."

Recension:
Innan jag läste Tyst hade jag så gott som ingen aning om vad boken skulle handla om, och var därför beredd på att bli både överraskad och besviken. Och lyckligtvis lyckades det bli ett mellanting.
 
För det första måste jag skriva att berättelsen är otroligt unik och tar upp många viktiga aspekter som finns i våra vardagsliv. Allting från skvaller och mobbning och deras biverkningar. Detta gör förstås berättelsen mer verklighetstrogen eftersom den tar upp sådant som samhället bekämpar dagligen. Boken tar upp allting från egoism och självcentralitet, till omtanke och starka vänskapsband.

Jag gillade verkligen karaktärerna i boken. Deras relationer till varandra kändes härliga, samtidigt som huvudpersonen genomgick en av de största karaktärsutvecklingarna jag har varit med om. Hon börjar med att vara en otroligt dryg och elak skvallrare till att bli en otroligt rar och stark karaktär under bokens gång.
 
Dock har jag som vanligt lite att hacka ner på. För det första hade jag velat att mer hade hänt - för trots att boken var lättläst, skickligt skriven och tog upp otroligt viktiga aspekter, så kändes den inte tillräcklig. Jag hade velat ännugrymmare karaktärer, elakare och vidrigare, tillsammans med kraftfullare händelser. Dessutom tyckte jag att Tyst kunde bli lite orealistisk ibland - bland annat eftersom en enda person (som egentligen inte var orsaken till det som hände) fick skulden för allting, medan de andra inblandade knappt nämndes alls. Visst förstår jag allas agg till huvudkaraktären - men jag tycker att det blev lite överdrivna reaktioner mot just henne.
 
Dock tycker jag att Hanna Harrington väl beskriver hur lätt vänskap kan brytas, och skapas, under livets gång. Hon lyckas förmedla sådana problem vi har idag i vårat samhälle, och tar upp hur stor betydelse våra ord har. Boken fick mig att verkligen fundera på hur det vi säger och gör påverkar allt omkring oss.

Favoritkaraktär:
Sam

Rekommenderar till: er som gillar contemporary med viktiga budskap.
Rekommenderar inte till: er som söker action, spänning och romantik.
Första meningen: "Att bevara hemligheter är inte min specialitet."

Engelska omslag:
 

Magin

Fakta:
Magin (org. Magic Study) är efterföljaren till Giftet (org. Posion Study) av Maria V. Snyder. Det är alltså den andra boken i Yelena Zaltana (org. Study) serien. Boken publiceras av Harlequin bokförlag. Efterföljaren, Elden, släpps i augusti 2013.
 
Handling:
"Jag är en överlevare. Man skulle kunna tycka att jag, efter att ha kidnappats som barn, fängslats som tonåring och sedan släppts fri för att arbeta som provsmakare, har uthärdat tillräckligt. Men nej. Upptäckten att jag besitter magisk kraft - förmågor som är förbjudna i Ixia - har resulterat i en avrättningsorder. Min enda chans är att fly till Sitia, platsen där jag en gång föddes. Men Sitia känns främmande och jag behandlas som en fiende, till och med av min egen bror. Dessutom kan jag inte kontrollera mina krafter. Jag vill lära mig att behärska min magi men tiden är knapp. En ondsint magiker har trätt fram och jag är utsedd till hans nästa offer. Kommer mina magiska krafter att rädda mig... eller bli min död?"
 
Recension:
Efter att ha läst Giftet hade jag enorma förhoppningar på fortsättningen, och jag måste medge att Magin lyckas nå upp till dem. Giftets efterföljare var minst lika bra och jag hoppas att det lyckas hålla sig kvar till Elden.
 
Precis som boken innan hade Magin högt tempo och ständig spänning. Maria V. Snyder skriver på ett enkelt och lättförståeligt sätt med ett flytande språk. Det gjorde att jag fastnade för historien och det budskap som Snyder ville framföra.
 
Romantiken mellan Valek och Yalena är precis som handlingen både äkta och kraftfull. Tillsammans lyckas de trollbinda läsaren, och förhäxningen hålls genom hela boken - början till slut. Magins karaktärer och handling har utvecklats enormt från Giftet, och det är härligt att läsaren verkligen känner att tiden i boken inte står still. Det är inte roligt att läsa böcker som inte utvecklas någonting.
 
En förbättring från Giftet var att det i Magin fanns fler söta scener. Jag älskade den mysiga och lite gulliga känslan, som exempelvis Yelenas samtal i hästarnas tankar, gav mig. Den kändes både unik, rolig och otroligt mysig.
 
Magin är en bok jag rekommenderar till de flesta - speciellt om du uppskattar spännande fantasy böcker. Snyder är en väldigt bra författare, och hennes böcker är exceptionella. Längtar till översättningen av Fire Study kommer ut!

Favoritkaraktär:
Valek
Rekommenderar till: er som gillar tempofylld fantasy
Rekommenderar inte till: er som söker triangeldraman

Första meningen: "'Vi är framme,' sa Irys."
Engelska omslag:
 
 
 

Assassin Study

Fakta:
Assassin Study är en novell mellan Poison Study (sve. Giftet) och Magic Study (sve. Magin). Den är på 15 sidor. Det finns fler noveller i Study-serien, kallade Power Study och Ice Study. Du behöver ha läst första boken i serien för att läsa mellanböckerna.

Handling:
"Yelena is on her way to her ancestral homeland of Sitia to be reunited with her family and to learn more about her magical powers. An order of execution hangs over her head should she ever return to Ixia. But her true love, Valek, quickly learns that an assassin has taken it upon himself to make sure Yelena doesn't reach her destination. As Ixia's chief of security, and a highly skilled assassin himself, can Valek track down the killer in time to save Yelena's life?"

Recension:
Eftersom novellen var väldigt kort blir även denna recension det. Assassin Study utspelar sig efter första boken och därför hade jag redan fastnat för karaktärerna, vilket betydde att det inte spelade någon roll att novellen var kort, för alla känslorna fanns redan där.
 
Jag älskar att novellen är ur Valeks synvinkel eftersom han var en av mina favoriter i Giftet. Därför blev den här novellen mer spännande när man fick veta vad som hände med Valek efter Giftets slut. Assassin Study ger dig mer action - men inte nog med det. Den ger dig bevis på Valeks kärlek till Yalena.
 
Jag gillar hur Maria V. Snyder skriver eftersom hon inte krånglar till språket som många andra författare gör. Hon håller texten och sina ordval simpla så att det blir lätt att förstå, vilket helt enkelt gör att man fastnar mer för hennes texter. Jag tycker att Assassin Study verkligen gav en djupare inblick på karaktärerna efter första boken, och jag känner att jag har fastnat mer för fortsättningen, Magin, nu när jag har läst den här novellen.



Favoritkaraktär:
Valek

Rekommenderar till: er som läst och gillar första boken.

Rekommenderar inte till: er som inte är intresserade av Valek.

Första meningen: "Valek gazed at the mess on Mogkan’s desk and sighed."

Andra omslag:
-
 
 
 
 
 

Cinder

Fakta:
Cinder är den första delen i The Lunar Chronicles-quadrilogin av Marissa Meyer. Övriga delar är Scarlet, Cress och Winter. Böckerna är alla retellings av Askungen, Rödluvan, Rapunzel och Snövit och finns översatta på svenska. Det finns även två mellanböcker kallade Glitches och The Queen's Army. Cinder är på 387 sidor.
 
Handling:
"Cinder, a gifted mechanic in New Beijing, is also a cyborg. She's reviled by her stephmother and blamed for her stepsister's sudden illness. But when her life becomes entwined with the handsome Prince Kai's she finds herself at the centre of a violent struggle between the desires of an evil queen - and a dangerous temptation. Cinder is caught between duty and freedom, loayalty and betrayal. Now she must uncover secrets about her mysterious past in order to protect Earth's future.
 
Recension:
Jag måste börja med att berätta att jag har läst (och recenserat) den här boken förut, men jag köpte precis hem Scarlet och kände att jag behövde återuppliva minnet av Cinder. Och självklart läser jag bara om böcker jag älskar - och Cinder är ju en blandning av mina favoritgenrér: dystopi och retelling. Denna recension är alltså en omskriven uppdatering och en nypubliserad version av den jag skrev för över ett år sedan.
 
Jag älskar blandningen mellan dystopiska cyborgs, paranormala ailens och den klassiska sagan om Askungen. Jag trodde (innan jag läste boken första gången) att det skulle bli en konstig blandning och att det helt enkelt skulle bli för mycket av det goda, men efter att ha läst den så kan jag inte skriva annat än att det blev en unik bok som lyckades få mig att älska den.
 
Jag fastnade vid första meningen för handlingen eftersom Meyer skapade ett stort intresse för världen och huvudpersonen. Hon lyckades göra boken väldigt mystisk och oförutsägbar vilket såklart ledde till stark spänning. Meyers språk är fantastiskt och hon lyckades trollbinda mig båda gångerna jag läste boken. Texten flyter på bra och tempot är snabbt. Meyer använder inte onödiga beskrivningar utan bara de väsentliga, vilket gör att boken inte blir seg. Jag var ständigt klistrad vid boken och kunde inte släppa taget om den - inte ens den andra gången jag läste den, vilket är ytterst ovanligt.
 
Trots att den baseras på den klassiska sagan om Askungen så kunde jag inte gissa mig till det som hände. Filmerna och det man läst om originalsagan förstörde ingenting för Cinder, eftersom boken skiljde sig mycket från berättelsen om Askungen. Men trots det gav denna retelling ändå boken en mer mysig känsla av igenkännelse, trots att man egentligen inte kunde veta vad som skulle hända. Boken har enormt många tvister och överraskningar som även under det andra läsningstillfället var nervkittlande.
 
Boken är väldigt känslosam och tar upp många orättvisor, samtidigt som Meyer ändå lyckas få in roliga delar också i boken. Boken är en kaskad av sorg, hopp och drömmar tillsammans med glädje. Spänningen lyckas hållas genom hela boken som slutade i en enorm cliffhanger. Jag kan inte sluta tänka på allt som hände i boken och måste läsa Scarlet så snabbt jag kan. Detta är verkligen en bok som jag rekommenderar, eftersom den har så gott som allt. En oförglömlig blandning av dystopi, paranormalt och en klassisk saga.
 


Favoritkaraktär:
Kai

Rekommenderar till: er som gillar dystopier, retellings eller föredrar spännande böcker.

Rekommenderar inte till: er som vill ha kärlekstrianglar eller typiska YA-böcker.

Första meningen: "The screw through Cinder's ankle had rusted, the engraced cross marks worn to a mangled circle."

Andra omslag:
-







Nya recensionsexemplar 4 Juni

Nu när jag kom hem igen låg det tre paket i brevlådan (det var rätt svårt att hålla i all post och öppna dörren samtidigt kan jag säga dig). Två av pakten kom från Harlequin bokförlag (mitt favoritbokförlag - de är så trevliga där borta!) och ett var ifrån B. Wahlströms. Totalt fick jag idag 7 böcker - och jag ser så (!!!) mycket fram emot att läsa dem allesammans!
 
 
Den första boken jag fick var Tyst av Hannah Harrington. Jag vet inte särskilt mycket om den här men den verkar ändå otroligt bra, och jag gillar omslaget.
 
Sedan fick jag Nattfjärilen, Häxmästaren och Havsdrottningen av Saskia Walker. Ärligt talat hade jag inte hört talas om dessa förrän de låg i min brevlåda - men nu har jag läst på lite om böckerna och de verkar läckra, lite i samma stuk som Sirenen verkar det vara.
 
Sedan fick jag De odödligas regler av Julie Kagawa, det är översättningen av The immortal rules som jag redan har läst och älskat. Jag har även fortsättningen The eternity cure här hemma, och då kanske det är bra att jag läser om den (men på svenska då) innan den läsningen? Väl timat, Harlequin!
 
Sedan, även den av Harlequin, fick jag Alice i zombielandet av Gena Showalter. Den här har jag hört otroligt mycket om och jag har enorma förhoppningar! Ser väldigt mycket fram emot läsningen.
 
Och boken jag fick av B. Wahlströms var Änglarnas kamp av Becca Fitzpatrick, vilket är den avslutande delen i Hush hush quadrilogin. Jag är inte direkt väldens största fan av serien, men det ska bli skönt att få ett förhoppningsvis episkt avslut på serien.
 
Har du läst någon av böckerna? I så fall - vad tyckte du? Är det någon jag borde se extra mycket fram emot?

Sirenen

Fakta:
Sirenen (org. The Siren) av Tiffany Reisz är den första boken i serien The Original Sinners. Övriga delar är Ängeln (org. The Angel) och Prinsen (org. The Prince). Boken publiceras av Harlequin bokförlag och är på 412 sidor.
 
Handling:
"Den ökända Nora Sutherlin är berömd för sina utstuderade erotiska romaner, och för varje bok blir hon alltmer populär. Men hennes senaste manus är annorlunda – mer allvarligt, mer personligt – och hon är säker på att boken kommer att innebära ett genombrott … om den någonsin får se dagens ljus. Zachary Easton håller Noras öde i sina vackra händer. Den krävande brittiska redaktören accepterar att ta sig an boken, men på ett villkor: Han vill ha total kontroll. Nora måste skriva om hela boken efter hans anvisningar – på sex veckor – annars blir det inget kontrakt. De ansträngande skrivsessionerna med Zach är utmattande … och oväntat upphetsande. Samtidigt dyker en tidigare älskare upp och får Nora att undra vad som är mest riskfyllt, att hålla sig undan från honom … eller att återuppta deras farliga lekar? Nora trodde att hon visste allt om att testa gränser. Men i en värld där passion betyder smärta, är ingenting någonsin så enkelt.
 
Recension:
Sirenen var inte alls som jag trott den skulle vara. Jag hade ärligt talat förväntat mig en kopia av Fifty Shades of Grey av någon anledning, så jag fick mig en överraskning när boken var så mycket mer än bara sex.
 
För det första är handlingen väldigt bra och intresseväckande. Man förstår sig verkligen på karaktärerna och deras livsval, även om man tycker vissa av dem är fel. På så sätt kommer man även att tycka synd om dem, och känna medlidande.
 
Jag hade som sagt trott att boken skulle vara som Fifty Shades of Grey. Att boken bara skulle gå ut på att karaktärerna har sex. Men Sirenen var verkligen så mycket mer än så. Tack vare handlingen, karaktärerna och Reisz underbara sätt att skriva var boken så mycket bättre än Fifty Shades någonsin kan bli. Boken gick helt enkelt ut på mer än bara de intima situationerna.
 
Men trots det så är det ju ändå en erotica / romance och därmed finns det fortfarande sexscener. Men jag tycker att Reisz framför dem väldigt bra och de känns snarare intressanta, inte äcklande som i Fifty Shades, där mycket görs emot kvinnans vilja.
 
Det jag blev förvånad över var den kvinnliga dominansen i Sirenen. Oftast när det är romantiska eller erotiska böcker så är mannen dominant och det är kvinnan som ska underkasta sig mannen. Därför blev det en extra intressant läsning när det var den kvinnliga karaktären som hade den dominanta rollen och att mannen var henne underlägsen. På så sätt blev läsningen mer unik än andra romantiska romaner.
 
Sammanfattningsvis var Sirenen kraftfull, intim och förvånansvärt bra - inte alls som Fifty Shades. Den kvinnliga dominansen gjorde boken unik och det var inte alls lika mycket sex med som jag hade trott. Självklart har jag läst bättre romance-böcker, men Reisz lyckades verkligen skriva ihop en bra bok, och jag ser fram emot att läsa fortsättningen.

Favoritkaraktär: Wesley
Rekommenderar till: er som söker en mildare och intressantare version av Fifty Shades.
Rekommenderar inte till: er som söker spänning och action.
Första meningen: "Det fanns ingen Londondimma, det hade det aldrig gjort."
Engelska omslag:
 

Book Wrap Up: Maj 2013

Ursäkta för dålig uppdatering - kommer definitivt bli bättre nästa månad! Här har ni min Book Wrap Up för maj - enjoy!
 
 
Antal böcker lästa i maj: 16 stycken (1 novell)
Antal påbörjade serier: 5 stycken
Antal avslutade serier: 1 stycken
 
Bästa boken för Maj 2013: Lockdown av Alexander Gordon Smith

Största överraskningen för Maj 2013: Breathe av Sarah Crossan
 
Sämsta boken för Maj 2013: Pengar av Victoria Benedictsson

                                 Största besvikelsen för Maj 2013: Blood Rights av Kristen Painter
 
Nytt i bokhyllan: 22 nya böcker (9 recex)
 
Månadssammanfattning:






Alex

Fakta:
Alex är den fjärde mellanboken till Delirium-trilogin. Den utspelar sig efter boken Requiem. Tidigare mellanböcker är Hana, Annabelle och Raven. Mellanboken är på 27 sidor.
 
Handling:
"This is the story of Alex, the story of his life, and the story of which he tells you what really happened after the end of Delirium. The story runs along to Alex reaction of the event of Pandimonium, and later on, the chaos of Requiem."
 
Recension:
Jag hade precis läst ut Delirium-trilogin när jag började med Alex, och jag måste säga att jag inte är besviken. Jag älskar att man får reda på mer om Alex barndom och vad han gjorde när han var mindre.
 
Att man även får läsa om vad som hände honom efter Deliriums slut är också väldigt spännande. Berättelsen fortsätter ända in i Requiem, och tack vare, att den här korta novellen tar upp händelser från alla tre böcker, blir takten snabb.
 
Lauren Oliver skriver fantastiskt bra och har en unik begåvning att klara av att skriva varje mening på ett otroligt vackert sätt. Hon lyckas få de här få sidorna att bli både sorgliga, lärorika och spännande - och jag älskar verkligen att man helt enkelt får reda på mer om Alex - Lenas första riktiga kärlek. Hans tankar är annorlunda än den vanliga berättarrösten man är van i och texten är skriven i ett slags djup som gör att man bara måste få läsa mer.
 


Favoritkaraktär:
Alex

Rekommenderar till:
er som läst och gillat Requiem, eller om du vill få reda på mer om Alex.
 
Rekommenderar inte till: er som inte är intresserade av Alex berättelse.
 
Första meningen: "Let me tell you something about dying: it's not as bad as they say."
 
Andra omslag:
-
 
 
 
 
 
 

Välj säsong: The Vampire Diaries

 
 
 
 

Välj säsong

 
 

Requiem

Fakta:
Requiem är den sista delen i Delirium-trilogin, av Lauren Oliver. Tidigare delar är Delirium och Pandemonium. Det finns även mellanböcker kallade Hana, Annabelle, Raven och Alex. Boken är på 391 sidor.
 
Handling;
"Now an active member of the resistance, Lena has been transformed. The nascent rebellion that was under way in Pandemonium has ignited into an all-out revolution in Requiem, and Lena is at the center of the fight. After rescuing Julian from a death sentence, Lena and her friends fled to the Wilds. But the Wilds are no longer a safe haven—pockets of rebellion have opened throughout the country, and the government cannot deny the existence of Invalids. Regulators now infiltrate the borderlands to stamp out the rebels, and as Lena navigates the increasingly dangerous terrain, her best friend, Hana, lives a safe, loveless life in Portland as the fiancée of the young mayor."
 
Recension:
Jag har älskar Delirium-trilogin från första till sista boken, men det var Pandemonium som höjde ribban. Däröfr måste jag ändå skriva att jag blev besviken på Requiem, trots att den var väldigt bra. Efter förra delen i trilogin hade jag enormt höga förhoppningar och därför var det väldigt svårt för den här boken att leva upp till mina förväntningar.
 
Jag var lite rädd efter Pandemonium att ett triangeldrama skulle inledas i Requiem och därmed tråka ut mig, men jag tycker att Lauren Oliver skötte sig bra. Största delen av tiden tänkte jag inte ens på kärleksdramat, utan det förstorades bara någon gång ibland. Tack vare det så störde jag mig inte på det, utan det lyfte snarare upp historien och hjälpte till att utveckla den.
 
Jag gillar att det fanns två berättarperspektiv i Requiem. I exempelvis Pandemonium växlade kapitlena mellan "now" och "then", och jag tror (om jag inte minns fel) att varje kapitel i Delirium inleddes med ett citat från The Book of Shhh. Därför kändes två berättarröster nytt och unikt för serien - och det var verkligen någonting jag uppskattade. Man fick komma närmare Hana och Lena och jag tycker att man förstod mer om båda deras handlingar på det sättet. Det var helt enkelt ett bra sätt att dra parallellhandlingar över historien, och sedan göra så att de flyter ihop till slutet.
 
Dock måste jag säga att när man väl försattes i tankarna hos en botad, så var det inte alls som jag trott. Jag hade trott att tankarna och sinnet skulle vara mer fördunklat och känslokalla, men jag tyckte knappt det var någon skillnad från de obotades berättarröster. Jag hade gärna velat ha en större skillnad mellan dem - det hade gjort berättelsen mer realistisk och spännande.
 
Men boken hade ändå många tvister och överraskningar och trots att boken slutade rätt förutsägbart så hände mycket som jag inte hade räknat med. Jag gillade att slutet av öppet eftersom man då får tänka ut själv vad som händer efteråt - och att författaren får en chans att skriva en eventuell fortsättning. Lauren Oliver är en fantastisk författare, som skriver på ett väldigt vackert sätt, med läcker disposition och med ett flyt som håller dig fast vid läsningen.  Allt som allt var Requiem en riktigt bra bok, trots att den inte var bäst i trilogin, och det kändes riktigt sorgligt att läsa sista sidan och veta att trilogin nu var slut.
Favoritkaraktär: Hana
Rekommenderar till: er som läst och gillar Delirium och Pandemonium.
Rekommenderar inte till: er som vill ha ständig spänning och inte gillar öppna slut.
Första meningen: "I've started dreaming of Portland again."

Andra omslag:
 
 

RSS 2.0