Nytt i samlingen, #215

Även denna vecka har samlingen fyllts på med en del härligheter. 
 
 
Från Bonnier Carlsen fick jag Ni kommer sakna mig! av Moa Herngren. Den följer sjuttonåriga My, som bestämmer sig för att rymma hemifrån, vilket tvingar henne att överleva utan vare sig jobb, hem eller pengar. Boken släpps 16 maj 2017 och trycks i flexband.
 
Från Paramount fick jag det romantiska thrillerdramat Allied. Filmen utspelar sig under andra världskriget och handlar om en underrättelseofficer som måste bevisa att hans fru inte arbetar för nazisterna. I huvudrollenra syns bland annat Brad Pitt och Marion Cotillard. Min recension kan du läsa här.
 
Universal Sony skickade i sin tur två filmer, nämligen American Honey och SingAmerican Honey är ett drama med bland annat Shia LaBeouf, som handlar om en grupp ungdomar som stjäl och festar sig igenom USA, medan Sing är en animerad komedi om en koala som håller en musiktävling. Du kan läsa min recension av Sing här.
 
Under veckan köpte dessutom min underbara mamma Fyren mellan haven till mig. Filmen handlar om ett par som bestämmer sig för att behålla ett spädbarn som de hittat i en livbåt, vilket får oanade konsekvenser. Huvudrollerna spelas av bland annat Michael Fassbender och Oscar-belönade Alicia Vikander. Min recension kan du läsa här.

Fyren mellan haven

Regissör: Derek Cianfrance.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 8 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Michael Fassbender, Alicia Vikander, Rachel Weisz, Jack Thompson, Thomas Unger.
Releasedatum: 2017-04-14.
 
"Fyrvaktaren Tom och hans hustru Isabel lever ett stillsamt och harmoniskt liv på en ö. Men den perfekta ytan börjar spricka när det visar sig att Isabel inte kan få barn. En dag hittar de en död man och ett ensamt spädbarn i en livbåt som blivit uppspolad på stranden, och paret ställs inför ett omskakande dilemma."
 
 
Fyren mellan haven baseras på romanen med samma namn av M. L. Stedman. Det vackra dramat har gripande handling, snyggt foto och rent utav makalösa skådespelare. Alicia Vikander (The Danish Girl) gestaltar den nedbrutna modern felfritt och är oerhört övertygande i sin roll. Hon bevisar återigen att hon är född till stjärna, och med en fulländad skicklighet berör hon djupt. Även Rachel Weisz (Mumien) och Michael Fassbenders (X-Men: First Class) insatser är briljanta. Den kemi som skådespelarna har till varandra känns fullkomligt äkta, och det är just de som gör berättelsen så gripande och trovärdig.
 
Fyrvakten Tom förälskar sig i Isabel. 
 
Ändå är det något som inte riktigt klickar. Missförstå mig inte, Fyren mellan haven är riktigt bra – men den har sina brister och jag hade på något sätt förväntat mig mer. Jag hade exempelvis velat ha mer bakgrundsinformation om karaktärerna, samt ett högre tempo. Filmen är lite för lång, och den hade tjänat på att korta ner vissa scener. Jag hade dessutom velat påverkas starkare känslomässigt. Fyren mellan haven har en mäktig potential att beröra, men den utnyttjas inte helt och filmen provocerade inte riktigt fram ett gensvar från mitt håll. Kanske beror det på att jag hade alldeles för höga förhoppningar innan, men jag hade helt enkelt förväntat mig att Fyren mellan haven skulle vara mer kraftfull.
 
Parets beslut hemsöker dem många år efteråt. 
 
Som helhet är Fyren mellan haven ett stillsamt men oerhört vackert och välspelat drama.
 

Otroligt

Författare: Sara Shepard.
OriginaltitelUnbelievable.
SeriePretty Little Liars #4.
Längd: 255 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"A har förvandlat Arias, Spenders, Hannas och Emilys trygga liv till en mardröm. Emily har skickats till sina konservativa kusiner, Spencer oroar sig för att hon haft något att göra med mordet på Alison och Hanna kämpar för sitt liv på sjukhuset. Medan hoten från A blir allvarligare och Alisons mördare fortfarande är på fri fot, måste tjejerna avslöja sanningen innan någon av dem blir A:s nästa offer."
 
 
 
Pretty Little Liars-böckerna är väldigt svåra att släppa taget om, och Otroligt är inget undantag. Faktum är att det är den starkaste delen hittills i serien. Spänningen ökar, intrigerna tätnar och det är något visst över Shepards språk som gör alltsammans trollbindande. Romanen är oerhört lätt att ta till sig, och trots att den har fler brister än vad jag kan räkna till kan jag inte undgå från att älska den.
 
Precis som sina föregångare är boken förutsägbar, långsökt och väldigt klyschig. Dessutom är hela konceptet med A absurt, och som läsare ser jag inte någon logisk förklaring till hur A kan vara så allvetande. Det hela känns orealistiskt och näst intill dumt. Ändå fångar boken min uppmärksamhet, och som genom magi skapas ett obrytbart beroende. Jag relaterar till karaktärerna, fascineras av mysteriet, fängslas av konspirationerna och förälskar mig i språket. Fast jag så tydligt ser att Otroligt inte är särskilt genomtänkt blir den en riktig bladvändare, och genom hela läsningen undrar jag vad som kommer att hända härnäst.
 
Precis som med seriens tidigare delar har jag en älska/hata-relation med guilty pleasure-romanen Otroligt. Stor eloge till Shepard som lyckas skapa ett så stort engagemang över så lite.
 

Tävling – Mars säsong 1

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av Mars säsong 1. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha serien på bluray eller DVD.
 
"Året är 2033 och mänsklighetens första bemannade resa till Mars ska just påbörjas. Under nedstigningen genom Mars atmosfär upptäcker man att rymdfarkosten krånglar. I Mars blandas spelfilm med dokumentäriska inslag där några av nutidens skarpaste hjärnor blir intervjuade och berättar om varför en framtid på den mytomspunna röda planeten inte längre bara är science fiction." Den första säsongen släpps 2 maj 2017.
 
 
För chans att vinna säsongen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: skulle du vilja åka till Mars om chansen gavs?
2. Svara på frågan: vill du vinna säsongen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas 23:59 den 1 maj. Du har alltså bara fyra dagar på dig att delta. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med sin fullständiga adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Sing

Regissör: Christophe Lourdelet, Garth Jennings.
Genre: Familj, komedi
Längd: 1 hr 48 mins.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Taron Egerton, Scarlett Johansson.
Releasedatum: 2017-04-24.
Distributör: Universal Sony.
 
"Buster Moon ska anordna världens största sångtävling för att rädda sin konkurshotade teater. Deltar gör bland annat den utarbetade mamman Rosita, det punkiga piggsvinet Ash och gangstergorillan Johnny."
 
 
Sing är en sådan där film som fungerar helt okej att se en gång, men som inte gör något större intryck. Manus, animeringar, musik och liknande är alltsammans bra gjorda – men inga risker tas och ingenting sticker ut. Det gör Sing till en medioker och rätt slätstruken film, som inte väcker viljan att se den på repeat.
 
Buster Moon försöker hindra sin teater från att gå i konkurs. 
 
Filmen består av en enkel berättelse och handlingen är i sig inte särskilt utmärkande. Den rycker inte med tittaren så som exempelvis glädjepillret Trolls. Stundom blir Sing också rätt tråkig, och filmen känns både förutsägbar, lite urvattnad och för lång. Det finns ingenting som skapar ett genuint engagemang, och trots att karaktärerna är söta och musiken är bra så saknar Sing det där lilla extra som gör att man som tittare verkligen fångas in.
 
Tävlingen är i full gång och Meena vill bevisa för sig själv att hon duger. 
 
I sin helhet är Sing en film som håller allt på ett neutralt plan. Allt görs bra, men inget sticker ut. Avsaknaden av humor riktad mot vuxna bidrar dessutom till att Sing mer känns som en barnfilm än familjefilm.
 

Allied

Regissör: Robert Zemeckis.
Genre: Drama, romantik, action.
Längd: 2 hr 5 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Brad Pitt, Marion Cotillard, Lizzy Caplan, Vincent Latorre, Jared Harris.
Releasedatum: 2017-04-03.
Distributör: Paramount.
 
"När underrättelseofficern Max Vatan får reda på att hans fru kanske jobbar för fienden har han bara 72 timmar på sig att bevisa att hon är oskyldig."
 
 
 
 
Fast Allied är välspelad och smått spännande, anser jag att det är ett mediokert drama. Tempot är långsamt och under långa sekvenser var jag rätt uttråkad. Filmen innehåller dessutom många klyschor, och karaktärerna känns så pass underutvecklade att jag inte fastnar för dem trots de duktiga skådespelarna. 
 
Det utåt sett perfekta paret är i själva verket spioner. 
 
Utåt sett ser Allied fantastisk ut. Fotot är vackert och filmens detaljrikedom imponerar. Men det blir nästan för snyggt. Allting har en onaturlig skönhet över sig, vilket gör att filmen inte framstår som realistisk. Allied utspelas trots allt under andra världskriget: bomber exploderar, människor flyr i panik och personer dör. Ändå förblir allt perfekt, in på minsta detalj. Replikerna håller kvar sin poetiska klang, karaktärernas frisyrer förblir felfria och kostymerna får inte en uns smuts på sig. Det skapar en slags distans till tittaren och försvårar att engageras i det som sker. 
 
Stridsscener blandas med sliskigt kärleksdrama. 
 
Dessutom känns det som att de som har skapat filmen haft svårt att bestämma sig för vilken genre Allied ska tillhöra. Expositioner och skottsalvor i stil med Tarantinos filmer, varvas med sliskiga kärleksförklaringar och sentimentala familjestunder. Kontrasterna i stämningen gör att filmen inte känns väl sammanhållen, och den hade behövt ett tydligare fokus.
 
Spionerna Max och Marianne förälskar sig under ett uppdrag.
 
Som helhet är Allied en okej film. Den är särskilt spännande i början och slutet, men däremellan hade jag svårt att engageras.
 

The Screaming Staircase

Författare: Jonathan Stroud.
Serie: Lockwood & co. #1.
Svensk titel: Den skrikande trappan.
Längd: 381 sidor.
 
"Lucy anställs av Lockwood & Co. Efter att ett uppdrag fått ett katastrofalt slut, tvingas spökbyrån delta i den farliga undersökningen av Combe Carey Hall: ett av landets mest hemsökta hus. Kommer Lockwood & Co att överleva den legendariska skrikande trappan och det röda rummet?"
 
 
 
 
 
 
The screaming staircase uppslukade mig helt. Det är en förvånansvärt mörk ungdomsbok, fylld med spännande mysterier, otäcka vålnader och blodiga strider. Jonathan Stroud har en fantastisk förmåga att bygga upp en härligt, kuslig stämning och den laddade atmosfären är svår att skaka av sig även efter att boken är slut. 
 
En av bokens styrkor är Strouds gripande språk. Han beskriver allting så väl att det som händer känns nästintill verkligt. Han har dessutom skapat ett oerhört fascinerande koncept, och det är riktigt intressant att ta del av spökproblemet, ”magisystemet” och allt annat som den fiktiva världen innefattar. Stroud fångar läsarens uppmärksamhet redan vid första sidan, och har definitivt inga svårigheter med att hålla kvar intresset ända till slutet.
 
Trots att boken är spännande och lite småkuslig, innehåller den mycket värmande humor. Karaktärerna – som förresten är väldigt lätta att fastna för – har ett underbart sinne för humor, och varvar vitsiga repliker med skojfriska stunts. Och även om jag skulle bortse från karaktärernas skämtsamheter är de helt förtjusande: äventyrliga Lockwood, fyndiga George och sarkastiska Lucy bildar en dynamisk trio som är omöjlig att inte älska. 
 
The screaming staircase är i sin helhet den bästa spökromanen som jag har läst. Trots att vissa sekvenser är rätt förutsägbara är det en fantastisk läsning som bjuder på mycket spänning och underhållning.
 

The Good Wife, säsong 5

Längd: 15 hr 10 min.
Antal avsnitt: 22 avsnitt.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Releasedatum: 2015-02-16.
Skådespelare: Julianna Margulies, Matt Czuchry, Christine Baranski, Archie Panjabi, Alan Cumming, Josh Charles, Chris Noth.
Distributör: Paramount.
 
"Alicia Florricks nya projekt att starta en egen advokatbyrå tillsammans med Cary leder till häftiga uppgörelser, och alla hennes relationer förändras."
 
 
 
The Good Wife är som en drog: ju mer jag tittar desto mer vill jag se. Det är en oerhört beroendeframkallande serie, och just den femte säsongen hänförde mig totalt. Återigen bevisar serien att det är ett av TV:s allra starkaste draman.
 
Cary och Alicia öppnar en egen advokatbyrå. 
 
Den femte säsongen av The Good Wife påbörjar ett helt nytt spår och tar många oväntade vändningar. Självklart får vi fortfarande ta del av många intressanta och gripande juridiska rättsfall, men större tyngdpunkt ligger på intriger och karaktärernas privatliv. Det sofistikerade manuset är oerhört intelligent utformat och jag uppslukas helt av spänningen. Karaktärerna utvecklas, konspirationerna stimulerar och jag både skrattar och berörs av det som sker. Den femte säsongen håller alltså en riktigt hög kvalité rakt igenom, och engagerar tittaren till fullo.
 
Det hettar till inne i rättssalen. 
 
Skådespelarna i The Good Wife har alltid gjort riktigt bra ifrån sig, men i denna säsong är det som att de allesammans lagt i en högre växel. De levererar nämligen starkare än någonsin, och kompletterar varandra väl. Tillsammans bildar dem en mäktig helhet som imponerar stort. Julianna Marguiles finstämdhet bryter av mot Christine Baranskis karisma och Alan Cummings skämtsamhet, och de skarpa kontrasterna gör att det finns något att älska hos var och en av dem. Säsongen har dessutom en hel del minnesvärda gästskådespelare, exempelvis Matthew Lillard, Victor Garber och Jack Davenport.
 
Alicia och Will går från att vara älskare till rivaler. 
 
The Good Wife fortsätter alltså att imponera, och den femte säsongen är också den hittills bästa. Den har allt från starka skådespelarinsatser och ett välskrivet manus, till gripande intriger och fängslande rättsfall. Det är ett drama som du borde se även om du inte är intresserad av juridik.
 

Nytt i samlingen, #214

Den här veckan har hyllans tillskott ett "blått" tema. 
 
 
Från Modernista kom Jane Austen-klassikern Stolthet & fördom, medan jag från Forum fick En dag kommer jag tillbaka av Sharon Guskin. Den handlar om pojken Noah, som kan saker som han inte borde kunna. Han tvingas genomgå en psykiatrisk undersökning, vilket påbörjar en resa som förändrar allt. Boken behandlar fascinerande ämnen så som reinkarnation och har fått många goda omdömen. Ett paket från Albert Bonnier anlände också, innehållandes En förtrollad ö av den populära romanceförfattaren Nora Roberts.
 
Under veckan har jag dessutom beställt några böcker från Adlibris, nämligen den omtalade fantasyromanen Wintersong av S. Jae-Jones och det romantiska dramat Confess av Colleen Hoover. Jag fick även några filmer: science fiction-rullen Arrival Universal Sony samt Scooby Doo: i vilda västern av Warner Bros. 

De förlorade

Författare: Henrik Fexeus.
Serie: Den sista illusionen #1.
Längd: 335 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"När Ky av misstag slår upp ett hål i väggen i sitt rum hittar hon vägen till något som aldrig var menat för henne. Något som kommer att förändra hennes liv för alltid. Samtidigt, i en annan del av Stockholm, börjar Adam se saker som ingen annan ser. Håller han på att bli galen eller är hans värld bara en illusion?"
 
 
 
 
 
Den tankeläsande författaren Henrik Fexeus, även känd som Mentalisten, debuterar med romanen De förlorade. Denna science fiction-bok utspelar sig i vårt eget samhälle, men trots att den tar plats på Stockholms välkända gator finns en hel del nytt att upptäcka, då verkligheten ifrågasätts på ett oerhört intressant sätt.
 
De förlorade skildras ur två synvinklar: Kys och Adams. De har båda två väldigt behagliga berättarröster och är förvånansvärt lätta att fastna för. Läsaren får gott om tid att lära känna dem innan handlingen tar fart ordentligt, och deras utmärkande karaktärsdrag gör det enkelt att urskilja ur vems perspektiv man läser. Jag är imponerad över hur väl Fexeus lyckas få läsaren att bry sig om karaktärerna, speciellt med tanke på att detta är hans första skönlitterära verk.
 
Trots att De förlorade är hans debutroman märks det tydligt att Fexeus är en van skribent. Texten har bra flyt, en laddad stämning byggs skickligt upp och som läsare uppslukas man av det genomtänkta språket. Dessutom är handlingen i sig fascinerande. Personligen tyckte jag dock mest om boken i början, där allt var nytt och mystiskt. Lite av spänningen förlorades längre in i boken, men aldrig så pass mycket att nyfikenheten över fortsättningen försvann.
 
Som helhet är De förlorade en bra debut, som gör mig nyfiken på den kommande efterföljaren.
 

Arrival

Regissör: Denis Villeneuve.
Genre: Drama, sci-fi.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Amy Adams, Jeremy Renner,
Forest Whitaker, Michael Stuhlbarg, Tzi Ma.
Releasedatum: 2017-04-17.
Distributör: Universal Sony.
 
"När några mystiska rymdskepp landar på Jorden, kallas ett expertteam med bland annat språkvetaren Louise Banks och fysikern Ian Donnelly in för att försöka ta reda på utomjordingarnas avsikter."
 
 
 
Arrival skiljer sig från många andra science fiction-filmer. De karakteristiska blodiga striderna syns inte till, utan har ersatts av ett avskalat och relativt stillsamt drama med fokus på karaktärer och känsla. Atmosfären är laddad, och det tydliggörs tidigt att filmen tar sig själv på stort allvar. Fotot är nämligen makalöst vackert, skådespelarna mycket professionella, och filmen integrerar på ett riktigt snyggt sätt aktuella samhällsproblem i handlingen.
 
Språkexperten Louise försöker kommunicera med utomjordingar. 
 
Det är minst sagt intressant att följa alltsammans, och jag är förtjust över filmens oväntade djup och komplexitet. Jag gillar att inte alla svar levereras på ett silverfat, och att Arrival uppmanar tittaren att tänka efter och reflektera. Dessvärre blir det ibland för otydligt vad filmen vill säga. Till viss del är den väldigt svår att förstå, och ordentliga svar ges inte på de frågor som väcks under filmens gång. Jag sökte till och med fram information på extern väg för att ordentligt förstå vad som hänt, men fann mest spekulationer snarare än fakta. En bra film behöver inte ge svar på allt, men Arrival hade behövt samla ihop de svårtydliga trådarna bättre för att ge ett mer tillfredsställande avslut.
 
Utomjordingarnas besök för samman Louise med Ian. 
 
Som helhet är Arrival en stillsam men mäktig science fiction-film. Den är oerhört snyggt gjord och utstrålar stor kompetens. Men för mycket är oklart när eftertexterna börjar rulla, och som tittare kände jag mig lite lurad då jag aldrig fick svar på mina frågor. Filmen är dessutom rätt långsam, och under vissa sekvensen förlorade jag intresse. Det som är fascinerande är dock att Arrival verkligen får tittaren att reflektera och häpnas efteråt, men inte särskilt mycket under filmens gång.
 

Scooby Doo: i vilda västern

Regissör: Matt Peters, Dongwan Jung.
Genre: Familj, komedi, äventyr.
Längd: 1 hr 12 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Matthew Lillard, Frank Welker, Grey DeLisle, Kate Micucci, Gary Cole, Max Charles.
Releasedatum: 2017-03-20.
Distributör: Warner Bros.
 
"Mysteriegänget åker till turistranchen Crazy Q och upptäcker att skurken Stilige Jacks spöke skrämmer gästerna. Kan de fånga in den odrägliga varelsen och rädda ranchen?"
 
 
 
Jag är uppvuxen med Scooby Doo, och därför var det en oerhört nostalgisk upplevelse att se Scooby Doo: i vilda västern. Allt från de färgstarka animeringarna till ljudeffekterna påminner om min barndom och ger mig en må bra-känsla. Det är dessutom roligt att återigen få följa de härliga karaktärerna, och deras skämtsamma repliker lyfter filmen rejält.
 
Shaggy oroar sig över sitt släktband med skurken. 
 
Men jag måste ändå se på filmen med ett kritiskt öga. För det första finns många sidkaraktärer, varav inte alla bidrar med något värdefullt. Sedan är Scooby Doo: i vilda västern dessutom aningen utdragen, trots att den är så kort. I filmen finns en del överflödiga scener som inte tillför något, och inte tillräckligt med tid läggs på den traditionella ”fånga-och-avmaskera”-delen. Det gör i sin helhet att Scooby Doo: i vilda västern inte känns lika ”spännande” som många av de äldre filmerna.
 
Jagad av skurken försöker Shaggy maskera sig. 
 
Självklart tjänar det inte mycket till att överanalysera en barnfilm, dock. Scooby Doo: i vilda västern är en trevlig familjefilm som utan problem kommer att underhålla yngre barn. Och för oss som är uppvuxna med franchisen ger filmen en härlig nostalgikick.
 

Soldaterna

Författare: Julie Kagawa.
OriginaltitelSoldier.
Serie: Sagan om Talon #3.
Längd: 352 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"Ember ställdes inför ett val: tryggheten hos drakorganisationen Talon eller ett liv som utstött. Hon anslöt sig till rebellerna och är nu en av Talons mest jagade drakar. Garret har i sin tur gett sig iväg för att spionera på Sankt Göran. Han lyckas avslöja en ondskefull plan som kommer att skaka både drakarnas och drakdödarnas värld i grunden."
 
 
 
 
Soldaterna är den hittills starkaste delen i Sagan om Talon-serien. Julie Kagawa har en unik talang och en näst intill övernaturlig förmåga att trollbinda läsaren med sina ord. Språket i boken är lättsamt, och texten skapar ett behagligt tempo som gör innehållet oerhört lätt att ta till sig. Kagawa bygger upp stämningen på ett riktigt snyggt sätt och griper lätt tag i läsaren. Allra bäst blir det när hon tar ut svängarna i actionscenerna.
 
Det är härligt att återigen följa karaktärernas liv, och jag gillar att de får större djup i boken. Vi får exempelvis ta del av tillbakablickar från Garrets tid hos Sankt Göran, vilket var fascinerande samtidigt som bakgrundsinformationen gör honom lättare att förstå och relatera till. Dessvärre är kärlekstriangeln i Soldaterna för intensiv i min smak. Det är frustrerande att Ember aldrig tar ett beslut om vem hon vill vara med, och jag kände intresset svalna i scenerna där kärleksdramat står i fokus. Dessutom är boken rätt upprepande, och bortsett från några oväntade vändningar i slutet följer Soldaterna samma mall som tidigare delar i serien.
 
Soldaterna är som helhet en spännande och snabbläst roman. Det är den hittills bästa delen i serien, och cliffhangern i slutet får mig att genast vilja läsa vidare.
 

How to get away with murder, säsong 1

Längd: 10 hr 18 min.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Releasedatum: 2017-04-12.
Skådespelare: Viola Davis, Alfred Enoch, Jake Falahee, Aja Naomi King, Matt McGorry, Karla Souza, Liza Weil, Katie Findlay.
Distributör©Disney.
 
"Varje år väljer Annalise ut några av sina studenter, som får hjälpa henne med högprofilerade, om än moraliskt tvetydiga rättsafall. Men linjen mellan att försvara och begå mord blir suddig när de involverads i ett hemskt mord som kan förgöra dem alla."
 
Det tar ett tag för den första säsongen av How to get away with murder att komma igång, och mitt tidiga intryck var att den var som vilken advokatserie som helst. Men efter några avsnitt blir serien mer originell och tempot ökar – och vid det laget börjar det bli svårt att slita sig från skärmen. Trots att serien är rätt överdriven och otrovärdig, blir den till slut riktigt spännande.
 
Keatings fem utvalda elever kastas in i en härva av lögner. 
 
Tv-seriens största styrka är det fängslande mysteriet som får tittaren att gissa ända till slutet. Det hela är väldigt professionellt ihopsatt, och det är svårt att inte imponeras av hur handlingstrådarna smälter samman till ett så tillfredsställande avslut. Jag gillar verkligen hur intrigerna byggs upp, hur nutiden växlas med tillbakablickar och hur allt knyts ihop. Det är riktigt snyggt gjort.
 
Studenten Wes tvingas fokusera på mordgåtor istället för plugg. 
 
En annan uppenbar styrka med How to get away with murder är skådespelarna. Visst, några av dem verkar inte riktigt veta vad de håller på med, men det kompenseras av skådespelare som Viola Davis. Hon gör oerhört bra ifrån sig, och framför sina kraftfulla repliker på ett enkelt men gripande sätt. Även Karla Souza och Aja Naomi King levererar, och det är roligt att se Liza Weil (Gilmore Girls) och Alfred Enoch (Harry Potter) i mognare roller än vad man är van vid. Karaktärerna är dessutom riktigt intressanta att följa, och fast jag ännu inte bildat några starka känslomässiga band till dem så engageras jag av det som händer i deras liv.
 
Någon har blivit mördad. Men vem, och varför? 
 
Trots att den går mycket upp och ner, är den första säsongen av How to get away with murder över förväntan. Jag ser mycket fram emot att fortsätta följa serien och se hur den utvecklas – speciellt efter sista avsnittets cliffhanger.
 

Allt som blir kvar

Författare: Sandra Beijer.
Serie: Fristående.
Längd: 207 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten."
 
 
 
 
 
 
 
Jag ville verkligen tycka om Allt som blir kvar, men hade förvånansvärt svårt för den. Handlingen är alldeles för abstrakt, med fragmentariska händelser och en berättelse som aldrig utvecklas eller går framåt. Väldigt lite händer under läsningens gång och avsaknaden av en tydlig, röd tråd gör att jag får svårt att bilda mig en helhetsbild över vad boken ens handlar om. Fast boken är kort och läsningen gick snabbt, blev jag uttråkad flera gånger om.
 
Även karaktärerna är svåra att få grepp om. De har inga utmärkande personlighetsdrag och deras platta uppbyggnad får dem att kännas mer som tomma skal än komplexa människor. Jag kunde varken relatera till eller sympatisera för dem, och brydde mig ärligt talat inte om dem alls.
 
Bokens styrka är att den har ett mycket fint och målande språk. Men ibland blir det nästan för poetiskt. Den lyriska texten skapar distans till läsaren, och exempelvis dialogerna förlorar trovärdighet och blir på gränsen till fåniga. Det känns som att författaren har försökt för mycket, och tiden som borde ha lagts ner på en bra handling och stabila karaktärer gick istället till att formulera vackra meningar.
 
Allt som blir kvar är alltså en bok vars syfte jag inte riktigt förstår. Den fångade aldrig upp mitt intresse och engagerade mig inte i vare sig karaktärer eller handling, vad den nu än var.
 
 

Min pappa Toni Erdmann

Regissör: Maren Ade.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 42 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter.
Relasedatum: 2017-04-10.
Distributör: TriArt.
 
"Winfried bestämmer sig för att tina upp sin frostiga relation med dottern Ines genom att överraska henne med ett spontanbesök. Men Ines har fullt upp, så att ta hand om sin skojfriske far är inte något hon prioriterar. Winfried ger sig dock inte utan kamp och infiltrerar dotterns liv i rollen som livsstilcoachen Toni Erdmann."
 
Jag förstår inte hypen kring Min pappa Toni Erdmann. Dramat har okej skådespelare samt en fungerande kombination av humor och tunga, undertryckta känslor – men handlingen är inget speciellt och filmen väckte aldrig ett intresse hos mig. Detta beror bland annat på att den är så himla utdragen.
 
Winfried vill förbättra relationen med dottern Ines. 
 
Filmen är nämligen närmare tre timmar lång. För att klara av att engagera tittaren en så lång tid krävs något spektakulärt; något utöver det vanliga – och detta saknar Min pappa Toni Erdmann. Ytterst få filmer klarar att skapa ett genuint intresse hos tittaren i så många timmar, och i den här filmens fall finns ingen ursäkt till varför den är så lång. Den är utdragen, händelselös och minuterna segar sig framåt. Trots en tydlig potential är den alldeles för tråkig för att jag faktiskt ska bry mig om det som sker.
 
Ines har svårt att få ihop alla delar i livet. 
 
Som helhet är Min pappa Toni Erdmann ett drama som tar sig vatten över huvudet med sin längd. Den har inte vad som krävs för att underhålla tittaren i nästan tre timmar, och eftersom den inte har komprimerats till en mer hanterbar längd är det svårt att inte låta sig distrahera sig av annat.
 

Berättelser om en (inte så) evig lycka

Författare: Rachel Renée Russell.
OriginaltitelTales from a not-so-happily ever after.
Serie: Nikkis dagbok #8.
Längd: 295 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Efter att ha slagit i huvudet på gympalektionen den första april har Nikki en galen dröm där hon, hennes bästisar Chloe och Zoey, hennes drömkille Brandon och den elaka Mackenzie spelar rollerna av klassiska sagofigurer. Men historierna utvecklas förstås inte riktigt som väntat."
 
 
 
 
 
Berättelser om en (inte så) evig lycka skiljer sig mycket åt från seriens tidigare delar. Den utspelar sig nämligen under en enda dag, och äger rum i drömmarnas värld medan Nikki är medvetslös. Egentligen är detta ett intressant koncept, men på grund av att idén är uttjatad och att handlingen inte rör sig framåt ger det ändå intrycket av att den åttonde boken i Nikkis dagbok-serien är relativt överflödig. Boken är dessutom upprepande, och karaktärerna saknar som tidigare personliga egenskaper som utmärker dem.
 
Ändå är läsningen av Berättelser om en (inte så) evig lycka väldigt mysig. De luftiga sidorna präglas av gulliga seriestrippar och teckningar, och det behagliga, humoristiska språket gör att boken lätt blir utläst på mindre än en timme. Trots att jag är vuxen förälskar jag mig lite i bokens sockersöta stil.
 
Som helhet är Berättelser om en (inte så) evig lycka okej. Som vuxen är det svårt att inte se på boken med ett kritiskt öga, men jag tror att det sagoliknande konceptet skulle falla yngre läsare i smaken.
 

Nytt i samlingen, #213

Den här veckan har många gobitar trillat ner i brevlådan. 
 
 
Från TriArt fick jag filmerna Min pappa Toni Erdmann och Jätten, medan Disney skickade den animerade Elena och Avalors hemlighet samt första säsongen av juridikdramat How to get away with murder. Min mamma överraskade dessutom mig med filmen Kvinnan på tåget.
 
Av Bonnier Carlsen fick jag den kompletta En ö i havet-serien av Annika Thor – alltså En ö i havet, Näckrosdammen, Havets djup och Öppet hav. HarperCollins skickade Soldaterna av Julie Kagawa, Natur&Kultur Allt som blir kvar av Sandra Beijer, och Rabén&Sjögren De förlorade, personligt signerad till mig av Henrik Fexeus. Sen sände Modernista mig den fjärde boken i min guilty pleasure-serie Pretty Little Liars av Sara Shepard, kallad Otroligt.
 
Utöver recensionsexemplaren har jag också köpt hem lite på egen hand. Jag köpte ett begagnat exemplar av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn för att jag störde mig på att min pocketutgåva inte matchade de andra delarna, som jag har i kartonage. Jag beställde desstuom fantasyromanen Truthwitch, scifi-boken This shattered world samt den omtalade må bra-boken To all the boys I've loved before från Adlibris. 
 
Stort tack till alla fantastiska som sänt mig så mycket härligt under veckan! 

Kvinnan på tåget

Regissör: Tate Taylor.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emily Blunt, Haley Bennett, Rebecca Ferguson, Laura Prepon, Allison Janney, Justin Theroux, Luke Evans, Lisa Kudrow.
Releasedatum: 2017-03-24.
 
"Rachel är besatt av det perfekta paret som hon varje dag ser från sitt fönster på pendeltåget. Men en dag får hon se något som förändrar allt. Rachel drivs av spänningen och sin besatthet att bli en del av det liv som hon bara har kunnat se på håll, men hur långt kommer hon att gå för att avslöja sanningen?"
 
Kvinnan på tåget baseras på boken med samma namn, av Paula Hawkins. Det är en spännande berättelse, med komplexa karaktärer och ett fascinerande mysterium som nystas upp på ett skickligt sätt. Den stjärnspäckade filmens skådespelare presterar dessutom på topp. Huvudrollsinnehavaren Emily Blunt levererar kraftfullt, och gör stort intryck på tittaren.
 
Vi får följa tre sammanlänkade karaktärer: Rachel, Anna och Megan. 
 
Det tar dock Kvinnan på tåget väldigt lång tid att komma igång, och den första halvans långsamma tempo gör att intresset hinner falna. Med tiden tätnar intrigerna och till sist når filmen fram till ett nagelbitande klimax – med laddad atmosfär och oväntade vändningar. Men vägen dit är lång, och under en stor del av filmen satt jag relativt uttråkad.
 
Successivt knyts parallellerna samman och mysteriet nystas upp. 
 
Den komplexa Kvinnan på tåget är som helhet en spännande film. Skådespelarna imponerar stort, och de olika karaktärsparallellerna knyts snyggt samman. Dessvärre är tempot långsamt, och det tar alldeles för lång tid för Kvinnan på tåget att anlända till sin slutstation.
 

Maybe someday

Författare: Colleen Hoover.
Serie: Maybe #1.
Längd: 367 sidor.
 
"Sydney är 22 år gammal och har ett toppenliv. Hon går på högskolan, har ett stadigt jobb, är förälskad i sin pojkvän Hunter, och delar lägenhet med sin bästa vän. Men allt ändrar när hon upptäcker att Hunter är otrogen mot henne. Sydney och grannen Ridge märker snart att de behöver varandra mer än de någonsin kunnat ana."
 
 
 
 
 
 
 
Jag har väldigt kluvna känslor för Maybe someday. Å ena sidan fångade boken mitt intresse direkt. Språket är väldigt behagligt och texten är oerhört lätt att ta till sig. Som läsare sugs man in i berättelsen redan vid första meningen, och det är svårt att släppa taget om den. Jag gillar dessutom det annorlunda konceptet med en döv musiker, och fascinerades eftersom jag aldrig läst om hörselskadade karaktärer förut.
 
Men. Intresset svalnar efter ett tag. Fast jag engagerades av att läsa om karaktärerna kunde jag inte låta bli att störa mig på dem. Sydney är alldeles för osjälvständig och gråtmild, medan ”drömprinsen” Ridges beteende gjorde mig genuint arg. Båda två är hycklare, och jag frustrerades av deras enträgna kärleksdrama. Flera gånger ville jag bara skrika ”ryck upp er och ta ansvar över era liv!”, och eftersom boken inte skildrar något annat än just deras förhållande blev det efter ett tag riktigt tröttsamt. Det enda vi får läsa om är hur de trånar efter varandra, och jag hade velat ta del av en större del av deras liv. 
 
Som helhet är Maybe someday bra, men inte så bra som jag hade förväntat mig. Jag fullkomligt älskade bokens början och såg fram emot en extraordinär läsning, men på grund av triangeldraman, idiotiska karaktärer och bristande trovärdighet blev Mayby someday inte mer än ordinär.
 

Jätten

Regissör: Johannes Nyholm.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 26 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Christian Andrén, Johan Kylén,
Anna Bjelkerud, Linda Faith.
Releasedatum: 2017-04-10,
Distributör: TriArt.
 
"Rikard är 30 år, autistisk och född svårt missbildad. Han skildes från sin mor som barn, men är fast besluten att återförenas med henne. För att nå sitt mål tar Rikard hjälp av boule, och en 50 meter lång jätte."
 
 
 
Jätten är ett skakigt, svenskt drama som jag inte riktigt förstår mig på. Handlingen är i sig rätt blek, och tillvägagångssättet för att förmedla budskapet är… underligt. Filmen berör viktiga och intressanta ämnen så som utanförskap, men trots många försök att beröra faller berättelsen platt då mycket känns ytligt och relativt oseriöst. Som tittare tycker man självfallet synd om Rikard, men både manus och skådespelare saknar den där gnistan som gör att man faktiskt bryr sig.
 
Rikards favoritsysselsättning är att spela boule. 
 
Filmen är inspelad med en skakig kamera för att få en dokumentärlik känsla att uppstå. Personligen är jag inte särskilt förtjust i denna metod, men jag är samtidigt lättad över att kamerarörelserna och vibrationerna inte går till överdrift – efter ett tag hade jag nästan glömt bort dem helt. Effekterna är däremot rätt dåliga, och jag stör mig på att Rikards sminkning får honom att se ut lite som en docka.
 
Den 50 meter långa jätten hjälper Rikard. 
 
Något som jag har kluvna känslor för är just metaforen ”jätten”. Å ena sidan tycker jag om djupet som den medför. Men samtidigt känns den malplacerad, och jag upplever att den hade kunnat integreras mycket snyggare i handlingen. De abrupta, märkliga scenerna som jätten är med i bidrar dessutom till att den oseriösa känslan förstärks.
 
Mitt engagemang under filmen är ungefär lika stort som Rikards mammas. 
 
Det känns inte rätt att säga att Jätten är dålig. Budskapet är värt att få ut och berättelsen bär potential. Men jag känner att filmen inte gav mig som tittare något. Den fick mig inte att känna eller bry mig om karaktärerna. Den engagerade mig inte i det som hände och fick mig inte att reflektera över samhällets orättvisor. Den bara var. Jätten kan bäst efterliknas ett skolprojekt, där de som gjort filmen har lagt ner sin själ och är hur stolta som helst – men för en utomstående ser den allt annat än professionell ut.
 

New Girl, säsong 1

Längd: 8 hr 22 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi.
Releasedatum: 2013-05-15.
Skådespelare: Zooey Deschanel, Jake Johnson, Max Greenfield, Hannah Simone, Lamorne Morris.
 
"Efter ett jobbigt uppbrott flyttar den frimodiga optimisten Jess in hos tre ungkarlar, som har nog med egna problem. Winston är en före detta indrottsman, Nick har hoppat jurudikstudierna och Schmidt vill bli sedd som tjejtjusare, men är egentligen kär i sig själv."
 
 
 
Jag har velat se New Girl hur länge som helst, och var verkligen inställd på att tycka om serien. Men helt ärligt förstår jag inte riktigt varför den har fått så många lovord. Visst, skådespelarna är helt okej och vissa scener är smått charmiga – men bortsett från det tycker jag faktiskt att den första säsongen av New Girl är rätt tråkig och opersonlig.
 
Jess och vännen Cece grälar om killar. 
 
Något som jag har väldigt svårt för är seriens överdrivenhet. Omogna skämt varvas med skrikiga karaktärer, och det blir helt enkelt för mycket för min del. Jag upplever dessutom att serien saknar verklig substans, och förstår inte heller vad som anses vara roligt. Är det mängderna med sexuella stereotyper? De oräkneliga klyschorna? Eller kanske de krystade dialogerna som får håret att resa sig på armarna? Jag underhålls i alla fall inte, och bortsett från ett litet leende här och var så såg jag mest fram emot att säsongen skulle ta slut.
 
I ett försök att göra sitt ex svartsjuk låtsas Nick att han är med Jess. 
 
Den första säsongen av New Girl är alltså ingen större hit. Den lättsamma serien passar visserligen utmärkt till att ha i bakgrunden medan man gör annat, men på grund av ett platt och innehållslöst manus engageras tittaren inte tillräckligt för att behålla ett genuint intresse rakt igenom. Eftersom många serier blir bättre med tiden kommer jag att ge New Girl en ny chans, men håller inte den andra säsongen måttet så kommer jag tveklöst att släppa taget. Livet är för kort för att tvinga sig igenom mediokra serier.
 

Den mörkaste delen av skogen

Författare: Holly Black.
OriginaltitelThe darkest part of the forest.
Serie: Fristående.
Längd: 324 sidor.
Bokförlag: Rabén&Sjögren.
 
"I skogen sover pojken med horn i en kista av glas. Han har vilat där i generationer. En dag är kistan krossad och pojken borta. Hazel börjar få mystiska ledtrådar och beslutar sig för att för att hitta pojken. Jakten på sanningen visar sig innehålla hemligheter och skeenden som ingen kunnat förutse."
 
 
 
 
Holly Black är en mycket speciell författare. Hon har väldigt kreativa konceptidéer och ett minst sagt utmärkande språk. Dessutom väver hon samman handlingstrådar från det förflutna med nutiden på ett mycket unikt och snyggt sätt.
 
Världen som Black har skapat i Den mörkaste delen av skogen är oerhört fascinerande, och fast jag inte vanligtvis är särskilt förtjust i féer, tyckte jag att det var intressant att läsa om dem här. Detta för att de magiska fantasyelementen kombineras med ett modernt, nutida samhälle, vilket både känns annorlunda samtidigt som det ger läsningen en nästintill drömlik känsla. Det var också oväntat lätt att fastna för karaktärerna, och jag tyckte mycket om deras mångfald.
 
Ändå var jag inte fullt så engagerad som jag hade velat. Den mörkaste delen av skogen är stundtals långsam, och avbrotten med tillbakablickar distraherar ibland från den huvudsakliga handlingen. Sen händer vissa saker för snabbt, vilket gör att jag inte upplevde dem som särskilt trovärdiga. Dessutom ökar de magiska inslagen ju längre in i boken man kommer, och personligen föredrog jag den mer mystiska, tillbakadragna början mer än slutet där allt är ett virrvarr av monster och övernaturliga händelser.  
 
Som helhet är Den mörkaste delen av skogen en bra bok, men den hade potential till att bli ännu bättre.
 

Leon

Författare: Mons Kallentoft, Markus Lutteman.
Serie: Herkules #2.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Filmen visar en skräckslagen pojke, fängslad i en bur i ett okänt bergrum. Som en mörk, lejonlik skugga rör sig kidnapparen i bakgrunden, under en klocka som obönhörligen räknar ner. När kriminalinspektör Zack Herry ser den direktsända filmen förstår han vilket fruktansvärt öde som väntar pojken om de inte hittar honom i tid."
 
 
 
 
 
 
Det var ett tag sedan jag läste den första delen i Herkules-serien, men jag minns tydligt att jag var förvånansvärt fängslad av läsningen. Det tar Leon dessvärre rätt lång tid att komma igång, och den engagerar inte lika mycket som den starkare föregångaren. Jag hade velat ha en mer extraordinär berättelse, större djup, mer komplexa vändningar och betydligt påtagligare karaktärsutveckling.
 
Huvudpersonen, Zack, är nämligen rätt ointressant i mina ögon. Hans nedbrutna personlighet och benägenhet att vända sig till droger och alkohol är något som jag har svårt att sympatisera för och relatera till. Inte heller upplever jag hans sätt att agera som särskilt trovärdigt, och om jag ska vara helt ärlig så bryr jag mig faktiskt inte om vad som händer honom.
 
Bokens styrka är språket. Texten flyter på bra, är behaglig att läsa och lätt att ta till sig. Det går snabbt att ta sig från början till slut, och fast handlingen inte är särskilt avancerad stannar den kvar hos läsaren efteråt. Som helhet är jag rätt besviken på Leon, men jag är ändå nyfiken på fortsättningen.
 

Elena och Avalors hemlighet

Längd: 2 hr 27 min.
Antal avsnitt: 5 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Äventyr, familj.
Releasedatum: 2017-04-24.
Skådespelare: Aimee Carrero, Emiliano Díez, Julia Vera, Jillian Rose Reed, Carlos Alazraqui.
Distributör©Disney.
 
"Tillsammans med magiska flygande nobliner, andliga djuret Zuzu och unga trollkarlen Mateo måste prinsessan Elena ena sitt folk, kämpa mot den elaka drottningen Shuriki och återta sin tron."
 
 
 
Elena och Avalors hemlighet består av fyra avsnitt ur den första säsongen av Elena från Avalor, samt ett långavsnitt som för samman serien med Sofia the first. Trots att tv-serien har enkla animeringar, barnsliga handlingsparalleller och glättiga karaktärer kan jag inte undgå från att tycka att den också är rätt mysig och gullig att se på.
 
Elena räddar kungariket tillsammans med sina vänner. 
 
Den innehåller nämligen mycket glad musik, många söta varelser och annat som gör serien söt som socker. Elena och Avalors hemlighet är dessutom ”barnsäker”, och innehåller inte annat än kärlek, optimism och positiva lärdomar. Detta gör att serien passar perfekt för de allra yngsta.
 
Med sitt mod besegrar Elena den onda häxan. 
 
Den färgstarka seriens glädje och hoppfullhet gör att Elena och Avalors hemlighet passar utmärkt för unga tittare. Även för vuxna fungerar den helt okej.
 
 
– Bilderna är copyrightskyddade av Disney.

Hawaii five-0, säsong 4

Längd15 hr 22 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare, action.
Releasedatum: 2015-04-06.
Skådespelare: Alex O'Loughlin, Scott Caan, Daniel Dae Kim, Grace Park, Masi Oka.
 
"Teamet står inför de största utmaningarna hittills samtidigt som de kämpar vidare med att hålla de värsta brottslingarna borta från paradiset. Ny i teamet är Lou Grover som flyttat från Chicago för att leda insatsstyrkan å ön."
 
 
 
Den fjärde säsongen av Hawaii five-0 är spännande, men långt ifrån att vara seriens bästa. De intressanta kriminologiska fallen och karaktärernas härliga kemi fängslar och förmedlar en ovärderlig värme genom skärmen. Men säsongen förlorar engagemang genom att inte ha ett lika starkt manus som vanligt, och jag kom ofta på mig själv med att distraheras av annat.
 
Teamet tar sig an många olika slags brott. 
 
Seriens manus har nämligen tappat en hel del, och avsnitten är inte lika genomtänkt konstruerade som vi är vara vid. Handlingsparallellerna är förutsägbara, inte särskilt originella och mycket upprepas från tidigare delar. Dessutom innehåller denna säsong många klyschor, och dialogerna känns stundtals fåniga och krystade.
 
Ledaren Steve gör allt för att skydda sitt land. 
 
Som helhet är den fjärde säsongen av Hawaii five-0 bra, men jag hade förväntat mig mer av den annars starka kriminalaren.
 

Någon måste stoppa Ivy Pocket

Författare: Caleb Krisp.
OriginaltitelSomebody Stop Ivy Pocket.
Serie: Ivy Pocket #2.
Längd: 422 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Efter att den vandrande katastrofen Ivy Pocket hindrat Klockdiamanten från att falla i orätta händer anländer hon till London, där hon adopteras av ett kistmakarpar. Ivy är övertygad om att hon är den perfekta dottern, men alla verkar vilja ha något av henne och ondskan lurar runt hörnet. Som vanligt är Ivy den enda som kan ordna upp allting."
 
 
 
 
Någon måste stoppa Ivy Pocket är en riktig pärla. Den lättsamma berättelsen är välskriven och innehåller många, vackra illustrationer. Men bokens styrka är ändå karaktärerna, speciellt Ivy själv. 
 
 
Det är svårt att förklara med ord hur underbar Ivy Pocket är. Hon har en härligt skev verklighetsuppfattning, och hennes uppförstorade självförtroende gör att hon hamnar i många, underhållande situationer som får läsaren att skratta rakt ut. Det är underbart att läsa om hennes aningslösa, lite naiva förhållningssätt till andra, och det är omöjligt att inte tycka om henne.
 
Det räcker med att jag tänker på Någon måste stoppa Ivy Pocket för att jag ska bli alldeles varm inombords. De roande dialogerna och Ivy Pocket som person kompenserar stort för romanens minskning av action och mysterium. Jag önskar verkligen att Ivy Pocket-serien skulle bli längre än en trilogi, för som det är nu vill jag verkligen inte att serien ska ta slut!
 

These broken stars

Författare: Amie Kaufman & Meagan Spooner.
Serie: Starbound #1.
Längd: 374 sidor.
 
"Rymdfarkosten Icarus kastas ut ur hyperrymden och störtar mot närmaste planet. Lilac och Tarver överlever, och måste bege sig ut på en farofylld färd över den öde terrängen. Allting ändras när de upptäcker hemligheten bakom de kalla viskningarna som hemsöker deras steg. Lilac och Tarver kanske kan hitta ett sätt att ta sig ifrån planeten, men i så fall kommer de inte att vara samma personer som landade på den."
 
 
 
These broken stars är inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Det är en bra bok, men jag blev inte så överväldigad som jag hade hoppats.
 
These broken stars är en karaktärsdriven bok. Den manliga protagonisten Tarver fastnade jag för direkt, men Lilac tog lite längre tid att vänja sig vid. Detta för att hennes bortskämda och oförskämda bemötande var tröttsamt att läsa om. Men som tur är utvecklas hon under läsningens gång, och hennes berättelse blir allt mer intressant att ta del utav. Ändå föredrar jag att läsa ur Tarvers perspektiv, eftersom hans berättarröst är mer behagligt och underhållande.
 
Jag är mycket tacksam över att relationen mellan Tarver och Lilac långsamt byggs upp. Det finns få saker som är så avtändande som ett ytligt, kärlek-vid-första-ögonkastet-förhållande, så jag blev lättad över att relationen fick tid att utvecklas. Det ger också läsaren chans att fästa sig vid karaktärerna och lära känna dem individuellt snarare än som ett hopsvetsat par.
 
Boken är dock stillsam och har många händelselösa sekvenser. Stora delar består enbart av att karaktärerna utforskar vildmarken och tar sig från plats A till plats B. I längden ger det boken en torr, upprepande och monoton känsla. These broken stars innehåller dessutom en del förutsägbara klyschor, och boken hade tjänat på att utveckla världen mer. Vidare blev jag inte lika imponerad av slutet som jag hade önskat, och jag känner mig lite besviken över att jag inte tilltalades mer av det. 
 
Som helhet är These broken stars en bra bok. Den har dock vissa platta scener, där det inte hände tillräckligt för att hålla mig engagerad. Jag kommer definitivt läsa fortsättningen, men med lite mer dämpade förväntningar.
 

Morran och Tobias

Längd: 1 hr 56 min.
Antal avsnitt: 4 stycken. 
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Komedi.
Releasedatum: 2015-12-14.
Skådespelare: Johan Rheborg, Robert Gustafsson.
 
"Morran och sonen Tobias befinner sig i samhällets utkant. De har sålt en bit land till kommunen och fått möjlighet att flytta tillbaka till deras torp i Trosa under en månads tid. Det är många känslor som rivs upp när bohaget ska packas upp och under mötet med det gamla livet i huset."
 
 
 
Fast den svenska tv-serien Morran och Tobias inte når några spektakulära höjder, är det svårt att inte fastna för den. Vissa av situationerna som de underliga karaktärerna hamnar i går absurt nog att relatera till, och de slagkraftiga skämten väcker många skratt. Trots att serien ofta tar ut svängarna för mycket och blir överdriven, kom jag på mig själv med att ivrigt se fram emot mer.
 
Morran berättar om hennes och sin sons vardag. 
 
DVD-utgåvan av Morran och Tobias skiljer sig lite åt fram versionen som gick på SVT. När serien visades på TV bestod den av 16 avsnitt, på tio minuter vardera. Nu har de sammanförts till fyra stycken längre avsnitt, vilket i sig inte är något märkvärdigt. Avsnitten har dock kortats ner, och de scener som syntes samtidigt som eftertexterna rullade har klippts bort för att ge snyggare övergångar. Tyvärr innebär detta att en del förklaringar och skämt avlägsnats.
 
Inget problem är för stort för den här duon. 
 
En av seriens styrkor är skådespelarna, som kompetent bär upp Morran och Tobias på sina axlar. Favoriten är briljanta Johan Rheborg, som med sitt härliga minspel och sin unika röstdynamik får tittaren på fall med en enda blick. Att jag föredrar Rheborg framför Gustafsson beror troligen också på hur deras karaktärer är uppbyggda. Den godtrogna och lite dumma Morran är nämligen lättare att fastna för än Tobias, eftersom hans konstanta bekräftelsebehov och oförskämt, ovårdade språk skapar en destruktiv relation och väcker stor avsmak.
 
Enligt Morran är det inte konstigt att bada i sonens akvarium. 
 
Som helhet är Morran och Tobias bra, och trots en uppskruvad överdrivenhet är det svårt att inte låta sig charmas. 
 

Vinnarna av Allied

 
Tävlingen är nu avslutad och vinnarna är dragna. De som vann varsitt exemplar av filmen Allied är:
  1. Göran.
  2. Åsa.
  3. Pontus.
Stort grattis! Ett vinnarmejl har skickats ut till er.

Black Sails, säsong 3

Längd: 9 hrs 10 mins.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Äventyr, Drama.
Releasedatum: 2017–03–06.
Skådespelare: Toby Stephens, Luke Arnold, Hannah New, Toby Schmitz, Jessica Parker Kennedy, Zach McGowan, Clara Paget, Tom Hopper.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter att Charles Town brunnit, lever hela den nya världen i skräck för kapten Flint, och det är upp till John Silver att söka upp honom. Allt ställs på spel när en ny fiende dyker upp."
 
 
Eftersom den andra säsongen av sjörövardramat Black Sails var en så klar förbättring från den första, befarade jag att serien redan nått sin klimax. Men jag hade fel. Den tredje säsongen visar framfötterna och styr skickligt in serien på ett mer komplext område. Karaktärerna utvecklas och får oerhört intressanta handlingsparalleller, och det briljanta manuset driver fram berättelsen mot en spektakulär avslutning. Allt klickar, och med små men kraftfulla medel klättrar Black Sails upp till att bli en stor favorit.
 
Trots svackor håller säsongen en mäktigt hög nivå. 
 
Stormar, fängslande intriger, avrättningar och mästerliga vändningar gör den tredje säsongen av actionfyllda Black Sails riktigt spännande. De grymma stridsscenerna är oerhört snyggt koreograferade, och de fotorealistiskt sömlösa effekterna är i en särklass för sig. Skådespelarna lever sig verkligen in i sina roller, och framför sina illistiga repliker med så stort eftertryck att tittaren får gåshud.
 
Seriens starka, kvinnliga karaktärer gör stort intryck. 
 
Den tredje säsongen av Black Sails är riktigt bra. Varje karaktär växer och tas på ett gripande äventyr, och det är svårt att inte svepas med av det som händer. Säsongen bygger långsamt upp inför en laddad avslutning, och den explosiva finalen väcker ett omedelbart behov av att se mer.
 

Christine

Regissör: Antonio Campos.
Genre: Biografi, drama.
Längd: 1 hr 59 mins.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rebecca Hall, Michael C. Hall, Tracy Letts, Maria Dizzia, J. Smith-Cameron.
Releasedatum: 2017–03–27.
Distributör: Universal Sony.
 
"Den smarta Christine vill jobba med direktsänd TV. Hon är en ambitiös reporter med ett öga för nyanser och ett socialt patos, och hon hamnar hela tiden i konflikt med sin chef som trycker på för att få upp tittarsiffrorna. Christine blir allt mer desillusionerad och till slut tar hon ett mörkt och oväntat beslut."
 
Christine skildrar en intressant berättelse, som på grund av ett svagt manus inte stimulerar tittaren. Filmen utmärker sig inte, och pågår så pass länge att den upplevs som utdragen, enformig och torr. Inte heller fängslar det tänkvärda konceptet om psykisk ohälsa lika mycket som det hade kapacitet för.
 
Ambitiösa Christine pressas för att få upp tittarsiffrorna. 
 
Christine ämnar ge en trovärdig och vördnadsfull tolkning av den smått irriterande och osympatiska reportern Christine Chubbuck, som 1974 begick självmord i live-TV. Rebecka Hall framställer den orofyllda kvinnan på ett insiktsfullt sätt, och visar hur depression kan se ut och hur den kan påverka på både individnivå och i en bredare kontext. Men som tittare är det svårt att förstå sig på Christine och hennes tankegångar. Förändringen från sansad till självmordsbenägen känns abrupt, och brytningspunkten upplevs inte som trovärdig i sammanhanget.
 
Christine kämpar för att hitta en intressant story. 
 
Som helhet är Christine för långrandig och innehållslös i min smak. Filmen grundas på en tankeväckande berättelse, men engagerar inte tillräckligt för att intresset ska hållas kvar ända till slutet.
 

Nytt i samlingen, #212

Den här veckan har paket anlänt från Rabén&Sjögren, Bookmark och Universal. 
 
 
Från Rabén&Sjögren fick jag Den mörkaste delen av skogen av Holly Black. Det är en fristående roman, som utspelas i ett samhälle där människor lever sida vid sida med féer, och där skogen gömmer en sovande pojke i en glaskista. Där har han legat i generationer, men en dag vankar han och världen vänds upp och ner.
 
Bookmark skickade mig Mordet på orientexpressen av Agatha Christie. Jag äger redan denna på pocket (läs min recension här), men det underbara förlaget skickade givmilt ett inbundet exemplar också, så att boken skulle matcha mina andra Christie–böcker i hyllan. Guld värt!
 
Sist men inte minst fick jag filmen Christine från Universal. Det är ett biografiskt drama om en reporter som begår självmord i live-TV.
 
Stort tack, Rabén&Sjögren, Bookmark och Universal!

Läst och sett i mars 2017

Här är de böcker, filmer och serier som jag har recenserat i mars. Klicka på bilderna för att komma till respektive recension. 
 
Antal nya böcker: 18 stycken (11 recex).
Recenserade böcker:
 
 
Antal nya filmer: 21 stycken (10 recex).
Recenserade filmer:
 
 
Antal nya tv-serier: 6 stycken (3 recex).
Recenserade tv-serier:
 

RSS 2.0