Ghost in the shell

Regissör: Rupert Sanders.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Major räddas undan döden, och blir den första av sitt slag: en mänsklig hjärna i en artificiell kropp, designad för att bekämpa cyberbrottslingar. När hon utreder en brottsling gör hon en upptäckt om sitt tidigare liv, och den organisation hon skapades för att tjäna."
 
 
Ghost in the shell har potential. Konceptet är fascinerande och filmen är riktigt snyggt gjord, med uppseendeväckande effekter, vackert foto och härligt starka färger. Men tyvärr är handlingen för blek och fantasilös för att gripa tag. Långa sekvenser är rätt överdrivna och tråkiga, mycket upprepas och ofta fann jag mig själv med att distraheras av annat. Jag upplevde helt enkelt inte att filmen någonsin blev spännande.
 
De många actionscenerna känns upprepande och ofta innehållslösa. 
 
Utöver den tunna berättelsen hade jag också svårt för karaktärerna. De känns så intetsägande, och hade behövt betydligt mer djup för att jag skulle fastna för dem. Nu känns de mest som tomma skal (pun intended) och jag brydde mig inte om vad som hände med dem.
 
Skådespelarna är duktiga men rår inte på det svaga manuset. 
 
Allt som allt är Ghost in the shell okej. Den är riktigt snygg utåt sett, men saknar det hjärta som skulle ha fått mig att engageras känslomässigt. Som helhet hade jag hoppats på mer.
 

Two and a half men, säsong 11

Längd: 7 hr 32 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Jon Cryer, Ashton Kutcher, Courtney Thorne-Smith, Conchata Ferrell, Amber Tamblyn.
Inspelningsår: 2013.
 
"Strandhuset i Malibu har blivit ödsligt för miljardentreprenören Walden Schmidt och hans snyltande huspartner Alan Harper. Men inte länge till. Alans tidigare okända brorsdotter Jenny stormar in med en samling festsugna damer i släptåg, vilket blir upptakten till nya galna upptåg och möten."
 
 
Two and a half men har sakta men säkert blivit allt sämre. Fast den elfte säsongen har några ljusglimtar, finns ingen tvekan om att det är seriens sämsta säsong hittills. Two and a half men har nästan helt slutat vara rolig, just på grund av att handlingen vid det här laget är så grymt urvattnad. De fantasilösa skämten får på sin höjd fram några fniss, men oftast är de för vulgära och taktlösa för att jag ska underhållas.
 
Grabbarna får konkurens om tjejerna när lesbiska Jenny flyttar in. 
 
I den här säsongen är inte Jake med. Istället introduceras en ny karaktär: Jenny, som är den avgångne Charlies dotter. Jag såg fram emot att se en ny karaktär fräscha upp serien, men det visade sig Jenny verkligen inte var rätt person för det. Jag hade nämligen svårt för henne redan från första avsnittet. Sättet som hon kommer in i serien på känns oerhört ansträngt, och nästintill desperat. Att hon dessutom knappt gör mer än att dricka och ligga runt gör henne till en riktigt tråkig karaktär att följa.
 
Walden lyckas inte få ut Alan ur huset. 
 
Men säsongen är inte katastrofal. Första halvan är rätt dålig, men den blir faktiskt roliga framåt slutet. Där skiftar fokus återigen tillbaka till Alan, och jag underhölls förvånansvärt mycket av parallellen där han antar identiteten som Jeff Strongman. Det var just detta som hindrade säsongen från att bli ett bottennapp.
 
Den elfte säsongen är alltså en färglös kopia av tidigare delar. Den bidrar inte direkt med något nytt, utan upprepar bara sådant som vi redan har sett dussintals gånger tidigare. Det är tur att Strongman-parallellen fanns med, annars skulle serien har sjunkit snabbare än en sten.
 

Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken

Regissör: Spike Brandt.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 9 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: JP Karliak, Jess Harnell, Lincoln Melcher, Mick Wingert, Lori Alan.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Tom och Jerry blir kompisar med den godhjärtade Kalle Spann och försöker hjälpa honom att få en gyllene biljett och en rundtur i Willy Wonkas magiska fabrik. Inne i fabriken väntar en fantasivärld som är en fröjd för både öga och öra."
 
 
Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken har fått mycket kritik. Tittare har klagat över logiska luckor, gnällt om att Tom och Jerry inte passar i Roald Dahls värld och till och med beklagat sig över att filmen håller sig för nära originalberättelsen. I mitt tycke är allt detta överanalyserande. Vad hade de egentligen förväntat sig? Självklart är detta inte ett mästerverk, men jag tycker att upplägget fungerar bra och jag blev förvånansvärt underhållen.
 
Tom och Jerry måste hjälpa Kalle att uppfylla sin dröm. 
 
Berättelsen, som grundas på Dahls klassiker Charlie and the chocolate factory, är lika intressant som alltid och gör sig faktiskt rätt bra tillsammans med Tom och Jerry. De sockersöta karaktärerna – OMG vad gullig Tuffy är! – är lätta att tycka om, musiken är riktigt svängig och det finns lagom mycket spänning för att engagera unga tittare. Att animationerna därtill är mer lik de som använts i de gamla Tom and Jerry-serierna, snarare än de plastiga nya, är ett stort plus och väcker nostalgi hos oss äldre.
 
Crossovern mellan filmerna fungerar förvånansvärt bra. 
 
Som helhet är jag faktiskt nöjd. Tom and Jerry: Kalle och chokladfabriken må ha brister, men det är ändå en fin barnfilm som även vuxna kan underhållas av, om så bara av nostalgiska skäl.
 

The Hate U Give

Författare: Angie Thomas.
Originaltitel: The Hate U Give.
Serie: Fristående.
Längd: 465 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
"Sextonåriga Starrs tillvaro krossas när hon blir vittne till hur polisen skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil. Trycket på Starr är hårt, både från polisen och orten, som kräver rättvisa och upprättelse. Men även från de som inte vill att Starr ska vittna. 
 
 
 
 
 
 
The hate u give är en kraftfull berättelse om rädsla och styrka att göra det rätta. Romanen baseras på Black Lives Matter-rörelsen och följer efterverkningarna av mordet på afroamerikanen Khalil. Det är en tankeväckande, gripande och förvånansvärt trovärdig läsning, med stark berättarröst och välutvecklade karaktärer. 
 
Jag brydde mig genuint om protagonisten Starr, och njöt av komplexiteten i hennes relationer med familj, vänner och pojkvän. Inget i hennes liv är enkelt, och det var riktigt intressant att ta del utav en så "annorlunda" syn på världen. Som vit har jag haft turen att inte gå igenom samma prövningar som Starr, och The hate u give blev verkligen en ögonöppnare för det förtryck som många mörkhyade måste hantera dagligen. Boken känns viktig, och ger verkligen perspektiv på vardagen.
 
Jag tycker mycket om The hate u give, men är samtidigt inte lika häpnad som många andra. För boken har svagheter. Jag var inte fullt så engagerad under hela läsningen, då det finns vissa sekvenser som jag upplevde som tråkiga. Dessutom känns vissa dialoger lite forcerade. Angie Thomas har tryckt in väldigt många populärreferenser i replikerna, och fast det ger en modern prägel upplevs det i stora mängder som krystat.
 
Som helhet är The hate u give väl värd att läsas. Det är en underhållande och berörande historia, som behöver berättas.
 

Before the flood

Regissör: Fisher Stevens.
Genre: Dokumentär.
Längd: 1 hr 32 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ki-moon Ban, George Bush, Barack Obama, Bill Clinton.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Filmskaparen Fisher Stevens och skådespelaren, miljöaktivisten och FN:s fredsbudbärare Leonardo DiCaprio ger en gripande inblick i de dramatiska klimatförändringar som sker världen över till följd av global uppvärmning."
 
 
Från början kändes Before the flood som en tråkig lärofilm från skolan. Men filmen ryckte upp sig, och fortsättningen utvecklades och blev betydligt mer dynamisk än början.
 
Isarna smälter och vattennivåerna höjs. 
 
Before the flood är nämligen en vacker, tankeväckande och lärorik dokumentär. Att Leonardo DiCaprio åker mellan olika delar av världen och diskuterar miljöfrågor med världsledare, forskare och personer som redan drabbats av planetens klimatförändringar låter inte särskilt lockande – men visade sig vara förvånansvärt fängslande. DiCaprio är riktigt insatt i ämnet, och det är inspirerande att se hans glöd för miljön.
 
De senaste åren har hälften av alla korallrev försvunnit. 
 
DiCaprios engagemang och regissörens sätt att skildra hotet berörde mig oväntat djupt. Men filmen gjorde mig också arg – arg på mänskligheten och arg på personer som blint vänder kinden till, inte tillkännager problemet eller tänker på sin konsumtion. Alltför få inser att vi måste agera nu. Den skrämmande sanningen är att klimatförändringarna inte är ett avlägset hot som vi kan avväpna i framtiden – det sker nu. Isarna smälter, vattennivån ökar och atmosfären fylls med allt mer föroreningar, och faktum är att vi är de sista som kan göra något åt det innan det är för sent. Precis som före detta president Obama säger i filmen, så handlar det inte längre om en miljöfråga, utan om ett säkerhetshot.
 
Regnskogarna bränns för att ge plats åt plantage med palmolja. 
 
Som helhet är Before the flood en mycket viktig film. Det kanske inte är den mest underhållande dokumentären, men den uppfyller sitt syfte väl: att få tittaren att tänka efter och att öka medvetenheten om det miljöhot som vi står inför.
 

Nytt i samlingen, #230

 
Nytt för den här veckan är en order som jag gjorde från CDON, innehållande två filmer och två seriesäsonger. Det som jag beställde var live-action versionen av 101 dalmatiner från -96, det romantiska dramat Third person, andra säsongen av Shameless samt första säsongen av DC-serien Supergirl

Darkland

Regissör: Fenar Ahmad.
Genre: Action.
Längd: 1 hr 53 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dar Salim, Stine Fischer Christensen, Ali Sivandi, Jakob Ulrik Lohmann
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal.
 
"Zaid njuter av livet som framgångsrik hjärtkirurg. En natt får han besök av sin lillebror Yasin som desperat ber om pengar, men som han bryskt avvisar. Kort därefter hittas Yasin död och Zaid översköljs av skuldkänslor. Hans sorg övergår snabbt i vrede och Zaid blir besatt av att hitta gärningsmannen."
 
Danska thrillern Darkland har potential. Filmen börjar riktigt spännande och har en del adrenalinpumpande actionscener som griper tag. Dessutom presterar skådespelarna över förväntan. Ändå fastnade jag inte.
 
Zaid ger sig ut på Köpenhamns gator, på jakt efter hämnd. 
 
Att jag inte fastnade beror främst på tempot – filmen är alldeles för långsam. Ju mer tid som gick, desto mer förlorade jag intresset för karaktärerna och handlingen. Fast konceptet i sig är engagerande, upplevde jag helt enkelt helheten som tråkig just för att saker och ting rörde sig så långsamt framåt. Sen är också trovärdigheten en bristande punkt, men det är inget som jag hade stört mig på om filmen hade haft mer ös.
 
Läkare på dagen, mördare på natten. 
 
Allt som allt är Darkland en intressant film, vars potential kastas bort på ett alldeles för händelselöst upplägg.
 

Going in Style

Regissör: Zach Braff.
Genre: Komedi.
Längd: 2 hr.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Michael Caine, Morgan Freeman, Alan Arkin, Matt Dillon, Christopher Lloyd, Josh Pais.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Willie, Joe och Al bestämmer sig för att ta saken i egna händer när deras pensionsutbetalningar fryser inne. För att kunna betala sina räkningar och hjälpa nära och kära bestämmer de sig för att riskera allt och råna banken som roffat åt sig deras pengar."
 
 
Going in style är en förvånansvärt välgjord remake av Seniorligan från 1979. Den är överraskande mysig, med bra tempo och en lättsam ton. Filmen går inte direkt utanför ramarna, men i det här fallet behövs det inte för att den ska lyckas underhålla.
 
De tre vännerna blir av med sina pensionspengar. 
 
Där Going in style saknar hjärna kompenserar filmen stort med hjärta. Komedin är faktiskt riktig rolig, och fast skämten inte är särskilt banbrytande fick de mig att skratta högt flera gånger. Detta främst tack vare de duktiga skådespelarna. En legendarisk ensemble veteraner spelar de tre huvudrollerna med en enastående kemi. Visserligen är valet av Freeman, Caine och Arkin som skådespelare tryggt och förutsägbart eftersom de gjort liknande roller så ofta att de skulle kunna göra det i sömnen, men det fungerar icke desto mindre väl. Deras oförglömliga charm och glödande energi gör filmen riktigt underhållande.
 
Willie, Joe och Al kontaktar en bov för att få lite tips. 
 
Som helhet är Going in style en enkel men roande komedi, med lysande skådespelare och varm humor kryddat med en liten dos satiriskt allvar.
 

The Mentalist, säsong 3

Längd: 15 hr 43 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, kriminalare.
Skådespelare: Simon Baker, Robin Tunney, Tim Kang, Owain Yeoman, Amanda Righetti.
Inspelningsår: 2010.
 
"Patrick Jane jobbar för CBI. Han har ett imponerande register av lösta brott bakom sig och är känd för sin förmåga att lösa svåra brott med hjälp av sin knivskarpa observationsförmåga. Inom CBI är Jane ökänd för sin brist på respekt för regler och för sitt förflutna som medium."
 
 
Den tredje säsongen av The mentalist är bra, men inte toppen.
 
Det dåliga: Säsongens avsnitt följer ofta samma mönster, vilket blir uttjatat och förutsägbart, och i längden även väldigt enformigt att titta på. Få fall sticker ut, och det blir svårt att hålla isär avsnitten från varandra. En lösning hade kunnat vara att lägga mer fokus på Red John istället för att påbörja nya fall i varje avsnitt. Det hade gett säsongen en mer sammanhållen känsla.
 
Ett problem är också att jag ännu inte fastnat för sidkaraktärerna. Wayne, Grace och Kimball är med i vartenda avsnitt, men väcker inget intresse alls. I mina ögon är de bleka, och oerhört tråkiga att följa.
 
Agent Lisbon och Jane samarbetar för att fånga skurkar. 
 
Det bra: Seriens styrka är Patrick Jane. Han. Är. Fantastisk. Hans kvicka humor, skarpa slutledningsförmåga och intelligens gör honom till en utmärkt protagonist. Det är han som gör serien till vad den är, och utan honom skulle The mentalist inte hålla sig uppe alls.
 
Jag blev också imponerad av det sista avsnittet. Visserligen var det väldigt förutsägbart, men det hade ett högt tempo och en spännande premiss. Mer var på spel än vanligt, vilket gjorde det förvånansvärt gripande.
 
Janes trick är det som gör serien värd att se. 
 
Allt som allt var den tredje säsongen av The mentalist bra, men inget som sticker ut bland alla kriminalare.
 

Legionen

Författare: Julie Kagawa.
Originaltitel: Legion.
Serie: Sagan om Talon #4.
Längd: 384 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
"När Garret blir skadad rasar Embers värld. Samtidigt avslöjas ett omfattande förräderi: inget hon lärt sig av drakorganisationen Talon har varit sant. Mitt i sin sorg svär Ember att strida med rebellerna mot drakdödarna och mot sin egen tvillingbror Dante, som är redo att släppa lös det största hot drakvärlden skådat."
 
 
 
 
 
Legionen är en av mina ”guilty pleasures”. Det beror på att det i grund och botten är en rätt så medioker roman – med frustrerande kärlekstriangel, blek handling och många fåniga troper. Utöver det saknar karaktärerna djup, och som läsare tar jag aldrig deras strider på allvar eftersom jag vet att alla kommer att klara sig. Ändå kan jag inte låta bli att underhållas, och njuta av läsningen. 
 
Boken är nämligen spännande. Det händer saker hela tiden, och trots klyschorna blir läsningen aldrig tråkig. Dessutom är Julie Kagawa riktigt duktig på att skriva. Hennes lättsamma språk griper tag redan vid första sidan, och det behagliga flytet gör det enkelt att ta till sig innehållet.
 
Fast jag har tyckt om Sagan om Talon ända sedan seriens första roman, blev jag förvånad över hur väl Legionen grep tag i mig. Trots bokens brister är det utan tvekan den starkaste installationen hittills.
 

Guardians of the galaxy

Regissör: James Gunn.
Genre: Sci-fi, äventyr, action.
Längd: 1 hr 56 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe saldana, Dave Bautista, Bradley Cooper, Vin Diesel, Lee Pace, Glenn Close.
Releasedatum: 1 december 2014.
Distributör: Disney, ©Marvel.
 
"Äventyraren Peter stjäl ett mystiskt klot och blir föremål för en skoningslös prisjakt. För att undkomma fiender sluter han motvillig vapenvila med den skjutglade tvättbjörnen Rocket, trähumanoiden Groot, lönnmördaren Gamora och den hämndlystne Drax."
 
 
Guardians of the galaxy har en sliten struktur. Handlingen är uttjatad och händelserna förutsägbara. Den är också smårörig, och stundtals för ”spacad”. Magiska klot, långa actionscener, det klassiska ”jag-ska-döda-alla-i-universum”-hotet och många andra utnötta troper blir helt enkelt lite för mycket. Ändå är det allt annat än en blek produktion, och filmen lyckas mot alla odds underhålla.
 
Peter försöker charma sig in i Gamoras hjärta. 
 
Det som får filmen att sticka ut är främst humorn. Ibland känns skämten framtvingade, men för det mesta är de fantastiskt roande. Karaktärerna är oerhört charmiga, och jag älskar verkligen deras sinne för humor. Envisa tvättbjörnen Rocket och gravallvarliga Drax är favoriterna, som bjöd på flest skratt. De bidrog med en gladlynt ton som lättade upp det annars lite tunga konceptet.
 
De omaka vännerna måste hindra galaxen från att förintas. 
 
För övrigt har filmen läckra effekter, många duktiga skådespelare och störtskön musik. Som helhet är alltså Guardians of the galaxy en bra film – som trots sin opersonliga och klyschfyllda handling, har en hel del spänning och humor. Det är inte min Marvel-favorit (X-Men och Doctor Strange ligger fortfarande i toppen) – men definitivt en film värd att se, om så bara för humorns skull.
 
 
Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

The Boss Baby

Regissör: Tom Mcgrath.
Genre: Komedi, familj.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Alex Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel, Lisa Kudrow, Tobey Maguire.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Dreamworks.
 
"Sjuårige Tim finner plötsligt att hans föräldrars kärlek svalnar när hans lillebror kommer till världen – klädd i kostym visar han att det är han som bestämmer. När Tim upptäcker att Babybossen är på ett hemligt uppdrag går han med på att hjälpa honom."
 
 
The Boss Baby är ett småroligt och snyggt animerat äventyr som passar hela familjen. Den har ett charmigt koncept som skiljer filmen ur mängden, och fast vissa repliker känns lite torra har The Boss Baby en hel del upplyftande humor som fick oss i soffan att skratta rätt ut. Jag tycker mycket om den lite karikatyriska känslan, och underhölls mycket den parodiska skildringen av småbarnsfamiljers vardag.
 
Tim förstår direkt att något är fel med det nya barnet. 
 
Men The Boss Baby lider av ett stundtals långsamt tempo, och fast konceptet känns fräscht så följer händelseförloppet en väldigt förutsägbar mall. Dessutom fastnade jag inte särskilt för karaktärerna. De är nämligen bleka, och deras underutvecklade personligheter gör det svårt att genuint bry sig om dem.
 
Människornas förkärlek för valpar minskar efterfrågan på barn. 
 
Allt som allt är The Boss Baby en okej film. Den bjuder på en del värmande humor, men tempot dödar en stor del av intresset.
 

Nytt i samlingen, #229

 
Den här veckan har jag försökt att vara lite mer sparsam, och därför bara köpt hem The ruby circle av Richelle Mead, The strange and beautiful sorrows of Ava Lavender av Leslye Walton och de två sista säsongerna av tv-serien Two and a half men.
 
Sen har mina generösa samarbetspartners varit gulliga och skickat några recex. Från Modernista kom Hjärtlös av Marissa Meyer. Den äger jag redan på engelska, men jag har ännu inte läst den. Jag fick också Poirots jul, Par i brott och Monogrammorden från Bookmark, samt Tid att ta farväl från HarperCollins.
 
Vidare kom dokumentärfilmen Before the flood från Fox, Ghost in a shell från Paramount och båda Guardians of the galaxy-filmerna från Disney. Också Babybossen från Dreamworks, Darkland från Scanbox, Raw från Universal samt Going in style och Tom och Jerry: Kalle och chokladfabriken från Warnerbros. 

Raw

Regissör: Julia Ducournau.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Garance Marillier, Ella Rumpf, Rabah Nait Oufella, Laurent Lucas, Joana Preiss.
Releasedatum: 11 september 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"När Justine börjar på veterinärskolan uppenbarar sig en lockande ny värld. I ett desperat försök att passa in i under den förnedrande nollningen frångår hon sina principer, och äter rått kött för första gången. Snart får Justine ta de  oväntade konsekvenserna när hennes sanna jag börjar framträda."
 
Raw har fått mycket publicitet för sin råa, skrämmande skildring av kannibalism. Jag var beredd på att det skulle vända sig ordentligt i magen, eftersom dussintals tidningar skrivit om tittare som kräkts, svimmat och till och med lagts in på sjukhus. Men i själva verket tycker jag inte att filmen var särskilt otäck. Grotesk, ja – men inte så obehagligt som den gett intryck av. Efter allt ståhej hade jag definitivt förväntat mig mer.
 
På nollningen dränks Justine och hennes klasskamrater i blod. 
 
Konceptet är intressant och jag tycker ändå att själva idén är rätt läcker. Men jag har svårt att se vad filmens syfte är, annat än att chockera tittaren med blod och döda kroppar. Inget är särskilt originellt, och själva berättelsen faller platt då den överskuggas av all kaos. Dessutom anstränger Raw sig för mycket när det kommer till att få till en obehaglig stämning, vilket får motsatt effekt. Kakofonin av underliga färger och hög musik gör att det hela känns som en skräckfilm, fast utan skräcken.
 
Efter att ha ätit rått kött mår Justine inte bra. 
 
Jag upplever också att Raw är ostrukturerad och motsäger sig själv. Ett exempel är att huvudpersonen, Justine, från början framstår som den enda med kannibalistiska drifter. Många runt omkring henne har svårt för blod. Men senare framgår det att andra i hennes närhet, som tidigare svimmat när de sett blod, i själva verket också är kannibaler. Det är som att filmen bygger upp mot en stor klimax, som i själva verket inte går logiskt ihop med resten.
 
Begäret växer sig successivt starkare. 
 
Jag störde mig också på den otrovärdiga bilden som ges av universitetsstudier. Nästan varje elev är en stereotypisk idiot. Nykomlingarna väcks mitt i natten, får blod hällt över sig, tvingas äta rått kött, får sina sängar utslängda och behandlas brutalt om de inte tittar i golvet när någon äldre elev går förbi i korridoren. Dagarna spenderas festandes, alla sjunger högt i kör om sex och nästan ingen studerar. Ren anarki råder, och lärarna låter eleverna göra som de vill. Är det bara jag som har en helt annan vardag som högskolestudent? 
 
Snart är det människokött som står på menyn. 
 
Allt som allt är Raw okej. Jag tycker visserligen inte att den är trovärdig eller alls så obehaglig som många har gett sken utav, men den har ändå något provokativt som gör filmen intressant att se.
 

Up in the air

Regissör: Jason Reitman.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick, Jason Bateman, Melanie Lynskey.
Inspelningsår: 2009.
 
"Ryan flyger över hela världen i affärer och stannar aldrig upp – inte förrän han möter medpassageraren Alex och inser att livet inte handlar om resan, utan om de kontakter vi knyter längs vägen."
 
 
 
 
Up in the air är ett lite för enkelt drama för min smak. Filmen är inte dålig, men den saknar det där lilla extra som griper tag. Hela upplevelsen känns väldigt neutral, och alla styrkor jämnas ut med lika många svagheter.
 
Ryan försöker bevisa att företaget förlorar på att digitalisera. 
 
Å ena sidan gillar jag att Up in the air har en satirisk framtoning och ett aktuellt budskap som många säkerligen kan relatera till. Jag tycker också om filmens humor, och imponeras av de många duktiga skådespelarna som medverkar. Samtidigt känns handlingen rätt blek. Det stundtals ostiga manuset är mediokert, och jag saknar ett tilldragande djup. Filmen har dessutom en del riktigt tråkiga sekvenser som slätar ut humorn, och den kompetenta ensemblen hålls tillbaka av ointressanta karaktärer.
 
Vad är viktigast: resan eller destinationen?
 
Som helhet är Up in the air okej. Det är en trevlig film på att titta på någon gång, men inget som jag känner behov av att se igen.
 

Midnattskronan

Författare: Sarah J. Maas.
OriginaltitelCrown of midnight.
SerieGlastronen #2.
Längd: 416 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Celaena är kungens kämpe, men ingen frihet att fatta egna beslut. Endoviers hemska saltgruvor var ingenting jämfört med hur det är att leva bunden till sin värsta fiende. Ska hon utföra kallblodiga mord för mannen hon hatar? Eller riskera att skicka dem hon älskar i döden?"
 
 
 
 
 
 
Jag är inte lika uppspelt över Midnattskronan som många andra. Jag ser romanens brister för tydligt, och har svårt att bortse från avsaknaden av djup. Men med det sagt tycker jag ändå att det är en bra och underhållande bok.
 
Låt oss börja med det negativa. Boken är väldigt långsam i början, och jag kom inte in i läsningen ordentligt förrän ungefär halvvägs igenom. Mycket av det som händer är dessutom förutsägbart, och för många klyschor närvarar för min smak. Sen har jag också lite svårt för Celeana, som ses som landets bästa lönnmördare trots att hon väldigt sällan uppvisar ”kick-ass”-egenskaper. När hon väl slåss gör hon det bra, men alltför ofta hjälper hon sina offer fly och gnäller över hur hon ogillar att döda. Jag skulle för en gångs skull vilja läsa om lönnmördare som är grym, kallblodig och stolt, snarare än att uppvisa sådan motvilja och ändå ses som den bästa.
 
Midnattskronan är dock bättre skriven än seriens första bok, och jag uppskattar hur Maas har utvecklat sitt sätt att skriva. Mycket av det som händer visas istället för berättas, vilket gör händelserna mer dynamiska och intressanta att följa. Maas har också lyckats få mig att bry mig mer om karaktärerna, och jag älskade att läsa om Dorian och Chaol. Halvvägs igenom boken ökade dessutom tempot, och jag fick allt svårare att släppa taget om boken. Fast jag kunde se händelserna komma på lång väg, var det spännande och underhållande att ta del utav.
 
Som helhet är Midnattskronan en någorlunda underutvecklad fantasy, som ändå lyckas underhålla och gripa tag. Trots bokens brister finns en tydlig potential, som gör att jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen.
 

Aftermath

Regissör: Elliott Lester.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Scoot McNairy, Maggie Grace, Judah Nelson, Larry Sullivan.
Releasedatum: 28 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Roman Melnyk ser fram emot att få träffa sin fru och gravida dotter som är på väg hem till Ohio. Men familjen kommer aldrig att återförenas då planet störtar under dramatiska omständigheter. Melnyk kan inte förlåta flygledaren Jakes fatala misstag, utan bestämmer sig för att hämnas sin familjs död."
 
Aftermath har en riktigt stark början, och de första tjugo minuterna griper verkligen tag. Konceptet är riktigt spännande, och berättelsen berör. Men snart blir det tydligt att filmens potential slösas bort. Den fängslande historien om skuld, sorg och hämnd överskuggas nämligen av två stora brister: tempot och skådespelarna.
 
Flygledaren Jake missar att två plan flyger mot varandra i samma höjd. 
 
Tempo: Filmen är alldeles för långsam. Aftermath innehåller några spännande milstolpar, men den långa sträckan mellan dem gör att tittaren hinner tappa intresset. Det slätslutna dramat upplevs som händelselös, och fast det fortfarande finns något i bakgrunden som griper tag så är det inte tillräckligt för att kompensera för det sakta framskridandet av handlingen. 
 
Roman vill att någon ber om ursäkt för att ha dödat hans familj. 
 
Skådespelare: Jag tycker om Arnold Schwarzenegger, men i Aftermath gör han inte bra ifrån sig. Han känns utnött och likgiltig, vilket speglas i hans bleka karaktär. Huvudpersonen Roman Melnyk känns nämligen själlös, och fast han går igenom tragedi väcks inga starka känslor. Schwarzenegger passar helt enkelt inte i denna typ av film. Jag brydde mig desto mer om flygledaren, som spelas av Scoot McNairy. Fast hans insats inte är perfekt, lyckades han verkligen beröra mig.
 
Jakes fru måste se på när hennes man långsamt bryts ner. 
 
Aftermath gör mig lite ledsen. Det är så uppenbart att filmen har mer att erbjuda, men all potential slösas bort på grund av tempot och skådespelarna (och några himla-med-ögonen-klyschor). Det är riktigt synd, för hade dramat haft mer ös skulle Aftermath imponera så mycket mer.
 

Smurfarna: den försvunna byn

Regissör: Kelly Asbury.
Genre: Äventyr, familj.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Demi Lovato, Rainn Wilson, Joe Manganiello, Jack McBrayer, Danny Pudi.
Releasedatum: 21 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En mystisk karta får Smurfan och hennes vänner Glasögonsmurf, Klantsmurf och Muskelsmurf att ge sig ut på en spännande och fartfylld jakt genom förbjudna skogen för att hitta en mystisk försvunnen by innan den elake trollkarlen Gargamel gör det."
 
 
Smurfarna: den försvinna byn är en fristående och helanimerad fortsättning på tidigare spelfilmer. Det är ett förvånansvärt charmigt och underhållande familjeäventyr, som för en gångs skull gör smurfarna rättvisa. De kommer verkligen till sin rätt bland starka färger och svängig musik, och fast upplägget är väldigt stereotypiskt är det lätt att ryckas med.
 
Smurfgänget beger sig till Förbjudna skogen för att hitta en gömd by. 
 
Förutom riktigt snygga animeringar och småroliga dialoger mellan smurfarna, tycker jag också mycket om den lite feministiska vändningen som filmen tar. I tidigare filmer har killsmurfarna varit i fokus, och Smurfan har inte haft något direkt syfte. Här får istället handlingskraftiga och modiga tjejsmurfar rädda dagen, vilket känns som en fräsch omväxling.
 
Onda trollkarlen Gargamel vill ha smurfarnas magi. 
 
Men filmen når inte samma höjder som Vaiana, Trolls eller Insidan ut. Detta bland annat på grund av att manuset följer en väldigt uttjatad mall, fylld av förutsägbara klyschor. Dessutom är karaktärerna inte särskilt välgrundade. Visst är de småroliga och söta att titta på, men de känns stereotypiska och underutvecklade. Smurfarna har tilldelats ungefär en personlighet var, och känns därför inte som kompletta individer.
 
Pojksmurfarna hittar en by med bara tjejsmurfar. 
 
Som helhet är Smurfarna: den försvunna byn över förväntan. Filmen är långt ifrån perfekt, men lyckas underhålla och locka fram skratt.
 

Little House on the Prairie, säsong 4

Längd: 17 hr 43 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Michael Landon, Melissa Gilbert, Karen Grassle, Melissa Sue Anderson, Scottie MacGregor, Rachel Lindsay Greenbush, Richard Bull.
Inspelningsår: 1977.
 
"Familjens Ingalls liv i 1800-talets slut på prärien i Plum Creek, nära staden Walnut Grove, går vidare med glädje och sorg, förväntningar och besvikelser."
 
 
 
 
Little house on the prairie är en underbar familjeserie, och den fjärde säsongen gör mig inte besviken. Den är oerhört mysig, och de charmerande karaktärernas förtjusande känsla för humor förmedlar en obeskrivlig glädje. Samtidigt lyckas serien beröra, och det var mer än en gång som ögonen fylldes av tårar. Skådespelarna är dessutom riktigt duktiga, och deras fina prestationer får i kombination med 1800-talets annorlunda livsstil tittaren att drömma sig bort.
 
Livet som bonde på prärien är inte det lättaste. 
 
En av seriens styrkor är de många viktiga budskapen som den förmedlar. Avsnitten låter ofta karaktärerna möta olika utmaningar och tragedier – exempelvis någon närstående som är sjuk, diskriminering, mobbning, fattigdom – och uppmanar genom detta tittaren till att leva bättre och vara den bästa versionen av sig själv, genom att fortsätta kämpa trots motgångar, våga vara sig själv och upprätthålla sin moral. Budskapet är att motgångar stärker en, vilket både är tankeväckande och inspirerande. 
 
Vi får se hur Charles och Carolines kärlekshistoria började. 
 
Något som får den fjärde säsongen att sticka ut från de tidigare, är den förvånansvärt dramatiska avslutningen. Vändningen kom minst sagt som en överraskning, och fast det är fem säsonger och flera TV-serier kvar på Little house on the prarie, känns detta som ett bitterljuvt serieavslut.
 
Som helhet är Little house on the prarie är ett upplyftande drama, perfekt att se med hela familjen. Den fjärde säsongen är, precis som sina föregångare, fantastisk. 
 

Pratar så fort jag kan

Författare: Lauren Graham.
Originaltitel: Talking as fast as I can.
Serie: Fristående.
Längd: 224 sidor.
Bokförlag: Lind&co.
 
"Lauren Graham är mest känd från succéserien Gilmore girls, där hon spelade den ensamstående mamman Lorelai Gilmore. Nyligen återvände hon till den bejublade rollen i Ett år med Gilmore girls, som blev ett efterlängtat återseende för alla trogna fans. Pratar så fort jag kan är en memoar i essäform."
 
 
 
 
 
Pratar så fort jag kan är Lauren Grahams memoar. I den berättar hon om allt från sin uppväxt, auditions och hur hon klättrat på karriärstegen, till livet som singel i Hollywood och hur det gick till under inspelningarna av Gilmore Girls och Parenthood. Boken innehåller några spoilers från serierna, men Graham förvarnar alltid i god tid innan, så att läsaren har möjlighet att hoppa över dessa sidor.
 
Det är alltså en väldigt informativ bok, men innehållet blir aldrig tungt att ta del utav. Detta för att Lauren Graham har framhävt sin pratiga röst, och hennes härliga personlighet skiner igenom sidorna. Jag brukar tycka att självbiografier är uttryckslösa och tråkiga, men i Pratar så fort jag kan går det inte att ta miste på Grahams fantastiska sinne för humor. Redan efter ett par sidor fick hon mig att skratta rätt ut.
 
Dock fanns delar som jag skumläste igenom. Boken består av 14 kapitel, och alla är inte lika engagerande. Till exempel ansåg jag att mode-kapitlet, kallat ”Du ska icke döma, framför allt inte vara domare i Project Runway: Mitt liv i modesvängen”, var rätt ointressant. Smårolig, javisst – men inte tillräckligt gripande för lusläsning.
 
Som helhet är Pratar så fort jag kan en humoristisk och oväntat uppslukande memoar. Och fast det är en självbiografi, lyckas Lauren Graham till min stora förvåning avsluta boken i cliffhanger.
 

Nytt i samlingen, #228

 
Den här veckan har jag gjort några riktigt bra deals! Om ni inte har besökt bloggaren Jennifer hos Aloveforbooks, är det hög tid att ni gör det. Hon rensar nämligen ut en hel del av sina böcker och tv-serier, och säljer därför dem till löjligt låga priser. Jag har gjort affärer med henne tidigare (se inlägget här), och nu när hon berättade att mer var till salu kunde jag inte hålla mig. Resultatet blev tjugofyra nya böcker och sex nya seriesäsonger.
 
Det som jag köpte från Jennifer var Incarnate, Asunder, Infinite, Shatter me, Unravel me, Ignite me, Tiger lily, Bloodlines, The golden lily, The indigo spell, The fiery heart, Sivler shadows, I am number four, The body finder, Matched, Steelheart, Sweet evil, Sweet peril, Sweet reckoning, Shadow and bone, Siege and storm, Ruin and rising, Two way street, The name of the star, första säsongen av The fall och den kompletta Ghost whisperer-serien. Allt för ynka 500 kronor – inklusive frakt!
 
 
Under veckan köpte jag dessutom de sju första Fast and furious-filmerna från CDON. Jag har egentligen inget intresse av att se dem, men fick den åttonde filmen av Universal Sony och vill hänga med så gott det går. Av dem fick jag även dramat Aftermath. Sen kom också Kungens fånge av Victoria Aveyard från Modernista, samt Oraklets gåva av Rick Riordan från Bonnier Carlsen. ♥

Miss Congeniality

Regissör: Donald Petrie.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Sandra Bullock, Michael Caine, Bejnamin Bratt, Candice Bergen, William Shatner.
Inspelningsår: 2000.
 
"En terroristorganisation hotar att detonera en bomb under en skönhetstävling och FBI-agenten Gracie får uppdrag att spåra upp attentatsmännen. Som Miss New Jersey tar Gracie upp jakten på brottslingarna tillsammans med sin partner."
 
 
 
Precis som många av er sannolikt gjort, har jag sett Miss Congeniality många gånger. Men ifall att någon har missat denna pärla, så kommer här en kort recension av filmen.
 
Miss Congeniality är en söt och mycket charmerande komedi. Här är Sandra Bullock i sitt esse, och hon får mig att skratta fler gånger än vad jag kan räkna till. Även många andra duktiga skådespelare syns i bild, vilket får den annars klyschiga och lite fåniga produktionen att kännas mer professionell. 
 
FBI-agenten Gracie går undercover i en skönhetstävling. 
 
Miss Congeniality är inget mästerverk. Klyschorna hopar sig och trovärdigheten är i botten, men det är inget som hindrar filmen från att underhålla. Komedin är riktigt rolig, och skådespelarnas dugliga prestationer gör detta till en varm och fluffig film, perfekt att se en regnig dag.
 

Läst och sett – augusti 2017

Nedan ser du vad som jag har recenserat under månaden. Klicka på bilderna för att komma till respektive inlägg, som står i betygsordning. 
 
Nya böcker: 37 st (14 recex).
Recenserade böcker:
 
 
 
Nya filmer: 30 st (8 recex).
Recenserade filmer:
 
 
 
Nya tv-serier: 4 st (1 recex).
Recenserade tv-serier:
 

The Salesman

Regissör: Asghar Farhadi.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Taraneh Alidoosti, Shahab Hosseini, Babak Karimi, Mina Sadati, Mojataba Pirzadeh.
Releasedatum: 21 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony/Scanbox.
 
"Emad och Rana tvingas lämna sin bostad då ett renoveringsarbete i en närliggande byggnad äventyrar deras säkerhet. De flyttar in i en tillfällig lägenhet i Teherans centrala delar. En incident knyten till lägenhetens förra ägare kommer dramatiskt att förändra det unga parets liv."
 
The salesman är enligt mig ett överskattat drama. På något sätt känns det som att filmen aldrig kommer igång, och därför väcktes inte heller något intresse hos mig. Många kallar The salesman för kvalitetsfilm – och kanske har de rätt, kanske är jag inte tillräckligt mycket ”finsmakare” – men underhålls jag inte så anser jag helt enkelt inte att filmen är bra. En film som får mig att sitta uttråkad från början till slut, har alltså inte kvalité i mitt tycke.
 
Eman och Rana flyttar från sin lägenhet. 
 
The salesman lider både av ett mycket långsamt tempo, och avsaknad på spänning. Handlingen känns blek, och det som händer får aldrig mig som tittare att faktiskt bry mig. Detta mestadels på grund av karaktärerna. Vi lär inte känna dem ordentligt; deras motiv och varför de gör som de gör. Därför framstår de som platta, och nästan apatiska. Fast karaktärerna genomgår tuffa prövningar, finns inte den där fingerkänslan som väcker empati.
 
Drabbade av tragedi måste paret hantera ett dramatiskt förflutet. 
 
Filmen föll alltså inte i min smak. Den ser välgjord ut, men är i själva verket riktigt, riktigt tråkig. Varje minut segar sig framåt, och eftertexterna kom som en välsignelse från ovan.
 

Huset på udden

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelOrdeal by innocence.
Serie: Fristående.
Längd: 281 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"När Calgary återvänder hem inser han att frånvaron resulterat i att Jacko Argyle blivit oskyldigt dömd för mordet på sin adoptivmor. Calgary var den ende som kunnat ge honom alibi. Driven av skuldkänslor reser han för att söka upp familjen, men uppdykandet mottas inte med lättnad. För om inte Jacko var mördaren, måste någon av de andra vara det."
 
 
Husen på udden är nog den Agatha Christie-roman som jag tycker minst om. Den är inte dålig, men mysteriet och karaktärerna griper inte tag i mig på samma sätt som i hennes andra verk. Dessutom är tempot rätt långsamt, och jag upplever själva strukturen som mer påhittig i de andra böckerna som jag har läst. Här upprepas rätt mycket, och den ”överraskande” tvisten imponerade inte särskilt stort.
 
Men Agatha Christie är alltid Agatha Christie, och hennes romaner går inte att tycka illa om. Texten flyter på oerhört fint, och trots bokens brister är läsningen intressant. Dessutom blir det riktigt spännande framåt slutet. Jag kan inte heller undgå att bli hopplöst förälskad i omslaget, vilket i sig är ett stort plus.
 

Contagion

Regissör: Steven Soderbergh.
Genre: Drama, thriller.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Matt Damon, Jude Law, Kate Winslet, Marion Cotillard, Jennifer Ehle, Gwyneth Paltrow, Laurence Fishburne, Bryan Cranston.
Inspelningsår: 2011.
 
"Beth har varit på affärsresa. Två dagar senare är hon död och läkarna hittar ingen förklaring. Snart dyker andra, liknande fall upp. Antalet insjukna ökar lavinartat och de miljontals kontaktytorna mellan människor varje dag gör smitten omöjlig att spåra."
 
 
Contagion är en snygg och rätt annorlunda katastroffilm. Vi får ta del av en tankeväckande skildring av hur viruset sprids och hur samhället faller sönder allt mer i kaos. Det är spännande och smått skrämmande att se, då alltsammans framställs på ett mycket trovärdigt sätt. Viruset och dess spridning genom kontaktytor känns väldigt realistiskt, och när eftertexterna började rulla var jag angelägen om att direkt springa och tvätta händerna.
 
Mitch försöker skydda det som finns kvar av hans familj. 
 
Contagion har också en mycket stjärnfylld ensemble skådespelare – så gott som vartenda ansikte som dyker upp på skärmen är välbekant. Alla gör dessutom riktigt bra ifrån sig, och det är en fröjd att se de många olika talangerna samverka med varandra. De som sticker ut mest från skaran är dock fantastiska Kate Winslet (Titanic), Marion Cotillard (Inception) och Jennifer Ehle (Zero dark thirty), som strålar.
 
 Viruset orsakar panik och massförödelse. 
 
Men Contagion är inte perfekt – filmen hade behövt lite mer driv ibland. Ibland sviktar engagemanget, och dramat känns stundtals ofokuserat. Jag blev inte heller riktigt orolig för vad som skulle hända. Karaktärerna är intressanta, men involverar inte så pass mycket att jag bryr mig om de avlider. Här hade filmen behövt bygga upp ett starkare känslomässigt band till dem, för att skräcken över att förlora dem skulle bli mer påtaglig.
 
Ett högt uppsatt team försöker ta fram ett vaccin. 
 
Som helhet är Contagion en välspelad och spännande thriller, väl värd att se.
 

View from the top

Regissör: Bruno Barreto.
Genre: Komedi, romantik.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Christina Appelgate, Mark Ruffalo, Candice Bergen, Joshua Malina.
Inspelningsår: 2003.
 
"Donna kommer från fattiga förhållanden men har höga ambitioner: hon vill bli glamorös flygvärdinna i första klass. Hon är beredd att bera allt för att få sin dröm uppfylld, men det blåser kyliga vindar där uppe, och vägen mot målet visar sig vara turbulent."
 
 
 
View from the top är fylld med konflikter, och är således en mycket ojämn komedi. Exempelvis anstränger sig inte filmen för att bygga upp en trovärdig romans, fast romansen i sig är en stor del av dramat. Som resultat saknar View from the top trovärdighet och sannolik kausalitet. Ändå lyckas den underhålla.
 
Donna vill arbeta i första klass. 
 
View from the top är nämligen rätt charmerande. Det är en söt, romantisk komedi som helt enkelt roar, utan att väcka några direkta skratt. Dessutom är stämningen mysig, och fast filmen inte levererar något nytt hålls intresset rakt igenom. Som helhet är det en småfånig men ändå trevlig komedi.
 

I djupt vatten

Författare: Paula Hawkins.
OriginaltitelInto the water.
Serie: Fristående.
Längd: 430 sidor.
Bokförlag: Massolit.
 
"I en idyllisk by i norra England påträffas en ensamstående mamma död i den vackra flod som flyter genom byn. Tidigare på sommaren har en tonårsflicka hittats drunknad på samma plats. Att någon av dem skulle ha tagit sitt liv är osannolikt, men flodens historia är full av tragiska händelser."
 
 
 
 
 
I djupt vatten fungerade inte för mig. Jag kunde inte komma in i läsningen, och det fanns inget som grep tag. Tempot är långsamt, och mordgåtan känns aldrig riktigt spännande. Dessutom hade jag svårt att tycka om karaktärerna.
 
Mitt största problem med boken är att den är rörig. I djupt vatten följer nämligen alldeles för många karaktärer, varav vi inte lär känna någon särskilt väl. Eftersom perspektivet hela tiden växlar mellan dem blir det svårt att få grepp om handlingen, och som ett resultat blir läsningen förvirrad. Jag var hela tiden tvungen att bläddra fram och tillbaka för att ta reda på vem som var vem – de är helt enkelt för många, för bleka och för invecklade.
 
Som helhet var I djupt vatten inte en bok för mig, och jag tror inte att jag kommer att plocka upp någon mer bok av Hawkins i framtiden.
 

Vikings, säsong 2

Längd: 7 hr 49 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, drama.
Skådespelare: Travis Fimmel, Gustaf Skarsgård, Katheryn Winnick, Alexander Ludwig, Alyssa Sutherland, Clive Standen, Jessalyn Gilsig.
Inspelningsår: 2014.
 
"Krigaren Ragnar har nu blivit en respekterad ledare både på och utanför slagfältet. Men med makt kommer dödshot och svåra val. Ragnar slits mellan sin fru Lagertha och prinsessan Aslaug, tvingas utmana sin egen bror Rollo samtidigt som nya vikingatåg bär av mot kungariket England."
 
På grund av att det är två år sedan som jag såg seriens första säsong, hade jag till en början svårt att hänga med ordentligt i Vikings andra del. Vi kastas direkt in i handlingen, och det är fullt ös från första början. Efter några avsnitt var jag dock helt uppdaterad om de viktigaste händelserna och, fast jag intalat mig själv att Vikings inte är min typ av serie, var jag helt tagen av berättelsen.
 
Rollo tar upp strid mot sin bror. 
 
Vikings är en välspelad och spännande serie, fylld med intriger och intressanta gestaltningar av vikingatiden. Fast serien inte är helt historiskt korrekt, är det lärorikt och fascinerande att följa de verklighetsbaserade personerna. Därtill är fotot riktigt snyggt, och skönheten i det estetiska får en häftig kontrast mot det brutala våldet.
 
Prinsessan Aslaug kommer till Kattegatt med Ragnars son. 
 
Säsongens svaghet är att berättelsen för sig för fort framåt. År passerar under avsnittens gång, och karaktärernas liv fortskrider snabbare än vad tittaren är förmögen att hänga med. Exempelvis kan det innebära att en person tillkännagiver sin graviditet i ett avsnitt, för att sedan i efterföljande avsnitt redan ha fött sitt barn. Som ett resultat gör det lite stressade upplägget att tittaren går miste om värdefull utveckling, och intim närhet till karaktärerna. 
 
Lagertha vägrar att förnedras. Inte ens av sin man. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Vikings riktigt bra. Fast ett mindre tidspressat upplägg hade gjort att jag knutit an till karaktärerna bättre, går det inte att neka att spänningen kompenserar för den förlorade intimiteten.
 

Nytt i samlingen, #227

 
Böckerna är recex. Modernista skickade Glastronen och Midnattskronan av Sarah J. Maas, samt Poppy pym & den förhäxade pjäsen av Laura Wood. Från Louise Bäckelin förlag fick jag Miraklet av Emma Donoghue, medan Saker ingen ser av Anna Ahlund kom från Rabén&Sjögren. Jag fick också den efterlängtade boken Pratar så fort jag kan av Gilmore girls-stjärnan Lauren Graham, från Lind&co. Därtill var The salesman, som syns i mitten av bilden, recex från Universal.
 
Utöver dessa recex gjorde jag några riktigt bra deals under veckan. Jag var nämligen nere på Myrorna och fyndade 15 stycken DVD-filmer, som sammanlagt kostade mig 110 kronor. Vilket fynd! Det som jag köpte var Contagion, The last samurai, High school musical, Blood diamond, Up in the air, Miss Congeniality, Modig, Freaky friday, Om en pojke, Tomten är far till alla barnen, Definitely maybe, Mig äger ingen, Revolutionary road, Runaway bride och Looper



RSS 2.0