Sense and sensibility

Regissör: Ang Lee.
Genre: Romantik, drama.
Längd: 2 hr 11 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Emma Thompson, Kate Winslet, Hugh Grant, Alan Rickman, Imelda Staunton, Hugh Laurie.
Inspelningsår: 1995.
 
"När rika Mr. Dashwood dör, går förmögenheten till hans son och hans fru och tre döttrar lämnas fattiga. De måste flytta, och de två äldsta syskonen behöver hitta kärleken för att klara sig."
 
 
 
 
Sense and sensibility är ett utsökt kostymdrama. Lättsam stämning, passionerade skådespelare och vackert foto gör filmen oerhört mysig att titta på. Dessutom låter det viktorianska samhället tittaren att drömma sig bort. Det är fascinerande att följa den annorlunda livsstilen, och det är svårt att inte bli hopplöst förälskad i de raffinerade gentlemännens försynthet. 
 
Syskonen Dashwood förlorar sitt hem när fadern dör. 
 
Något som jag tycker väldigt mycket om med Sense and sensibility är hur väl den bygger upp intimitet. Nu för tiden används naken- och sexscener i nästan alla romantiska filmer, trots att det egentligen inte visar mer än åtrå. Men i Sense and sensibility får vi inte se någon fysisk kontakt mellan karaktärerna. Ändå förmedlas den djupaste passionen, och kärleken glöder hetare än i många andra filmer. Detta tack vare skådespelarnas utomordentliga prestationer och det faktum att vi får lära känna karaktärerna så väl, att det räcker med längtansfulla ögonkast för att hjärtat ska ta ett extra skutt. 
 
Finns det ett lyckligt slut för alla? 
 
Som helhet utstrålar Sense and sensibility sån värme att det är svårt att inte le genom hela filmen. Det är dessutom riktigt roligt att se så många begåvade kändisar i början av deras karriärer. 
 

Loving

Regissör: Jeff Nichols.
Genre: Drama, romantik, biografi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Joel Edgerton, Ruth Negga, Terri Abney, Alano Miller, Chris Greene.
Releasedatum: 14 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"I Virginia år 1958 var giftermål mellan svarta och vita inte bara något som många ansåg vara omoraliskt, det var även olagligt. När Richard och Mildred förälskar sig i varandra är de medvetna om omgivningens blickar. Men när de också gifter sig omvandlas ord till handling och de båda arresteras."
 
Filmens kraftfulla berättelse och snygga foto ger Loving stor potential. Men alltsammans känns för urvattnat för att jag ska gripas tag. Regissören saknar fingertoppskänsla, skådespelarnas kemi övertygar inte om karaktärernas desperata kärlek, och tempot är alldeles för långsamt. Det hela resulterar i en blek produktion som inte väcker några känslor hos mig.
 
Richard och Mildred förälskar sig i varandra. 
 
Trots att Loving är över två timmar lång, händer inte särskilt mycket av intresse. Istället återanvänds scenernas innehåll, och samma sak upprepas om och om igen. Det här hade inte ens kunnat lösas genom att klippa bort några onödiga scener. Däremot hade hela filmens utformning behövt göras om. Som det är nu staplas scenerna mest på varandra, istället för att säga något av vikt som fängslar. 
 
 Mitt i natten grips kärleksparet. 
 
Filmen saknar också en kulmination. Jag tycker om lågmälda filmer, så länge de bygger upp inför något som gör resan värd – men denna stegring lyser med sin frånvaro i Loving. Fast karaktärerna möter motgångar känns de aldrig särskilt påtagliga, och efter den överslätade slutscenen väcks den antiklimatiska känslan: ”var det allt?”.
 
Nu måste de kämpa för sin kärlek i högsta domstolen. 
 
Som helhet är Loving ett okej drama, som saknar det där lilla extra som gör att tittaren verkligen dras in det som sker.
 

24: Legacy, säsong 1

Längd: 8 hr 46 min.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, action.
Skådespelare: Corey Hawkins, Miranda Otto, Anna Diop, Teddy Sears, Ashley Thomas, Jimmy Smits.
Releasedatum: 24 juli 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Eric Carter tar med sig problem till USA när han återvänder hem från ett farligt uppdrag i Yemen. Han tvingas be CTU om hjälp för att rädda hans liv, så att han kan stoppa en av de största terroristattackerna på Amerikansk mark."
 
 
Första säsongen av 24: Legacy gör mig kluven. Den är spännande, med högt tempo och välkoreograferad action. Den är alltså långt ifrån att vara dålig – men får mig att sakna originalserien, som har helt annan kraft. Nya protagonisten Eric Carter må vara bad-ass, men han är ingen Jack Bauer. I själva verket framstår alla karaktärer i Legacy som bleka i jämförelse med de mer karismatiska individerna från 24. Rebecca Ingram, som spelas av Sagan om Ringen-stjärnan Miranda Otto, är den enda som jag verkligen fastnar för – men hon kan omöjligen bära upp ett 24 utan Kiefer Sutherland på egen hand.
 
Eric Carter är en blek Jack Bauer-wannabe. 
 
24: Legacy har samma struktur som originalserien, och använder därför både splitscreen, realtid och likartad stil på avsnitten. Precis som 24 består Legacy också av många olika handlingsparalleller som vävs samman. Några av dessa är riktigt fängslande, medan andra mest irriterar. Mitt största problem är dock att handlingen i sin helhet inte sticker ut. Den är enkel och spännande, men känns som en upprepning av det som vi redan har sett i 24. Den tillför inte något nytt, vilket gör att serien känns uttjatad redan innan handlingen kommit igång ordentligt.
 
Miranda Ottos karaktär ger serien liv. 
 
Som helhet är 24: Legacy en bra actionserie, men ställs den mot det kraftfullare originalet känns den urmjölkad och passé. 
 

Nytt i samlingen, #226

 
Ehm... ja. Jag gick lite bananas den här veckan.
 
Låt oss börja med recexen. Från Vox anlände Papperssjälar av Emma Johansson och från Harper Collins kom Legionen av Julie Kagawa. Sedan fick jag också Nivå: slutstrid av James Dashner från Semic, samt ett gäng filmer – Loving, Elle, Life och Smurfarna: den försvunna byn från Universal Sony, och Monster trucks från Fox.
 
Under veckan har jag också köpt en del –  jag fick uppenbarligen mer kontanter än jag kunde hantera när jag fyllde år. Det blev bland annat en order från CDON, som innehöll filmerna A monster calls, A dog's purpose, Sense and sensibility, The help och Rasmus på luffen, samt tredje säsongen och första volymen av fjärde säsongen av Vikings.
 
Jag beställde också böcker från Adlibris: The night circus, One of us is lying, Aristotle and Dante discover the secrets of the universe, Salt to the sea, A darker shade of magic, Under rose-tainted skies, P.S. I still love you, The crown's fate, The book thief och hela samlingen med A series of unfortunate events-böckerna. Phu, det var en munfull! 

Crooked Kingdom

Författare: Leigh Bardugo.
Serie: Six of Crows #2.
Längd: 536 sidor.
 
"Kaz och hans gäng har precis klarat av en kupp så vågad att inte ens de själva trodde att de skulle överleva. Men istället för att dela upp den stora belöningen, är de tillbaka till att kämpa för deras liv. Gamla rivaler och nya fiender framträder för att utmana Kaz list och gruppens lojalitet, och ett krig kommer att utkämpas för att avgöra Grishans framtid."
 
 
 
 
 
 
Crooked kingdom avslutar den mäktiga Six of crows-duologin med en skräll. Med rikt språk, fascinerande magisystem och en dynamisk grupp karaktärer fängslar Leigh Bardugo från början till slut. Det är en intensiv och intelligent konstruerad berättelse med högt tempo, gripande intriger och många oväntade vändningar. Detta är fantasy när den är som bäst. 
 
Jag brukar ha svårt för romaner som har många berättarperspektiv. Men trots att Crooked kingdom skildras ur en handfull olika synvinklar fungerar det riktigt bra. Karaktärerna är så komplexa, så livfulla och så äkta. De roar med kivande dialoger och fascinerar med mästerlig list. Deras briljanta uppbyggnad gör det omöjligt att inte förälska sig i var och en av dem, och jag förvånades över den genuina empatin jag kände för allesammans.
 
Som helhet är Crooked kingdom en magnifik avslutning på duologin. Under läsningen satt jag som på nålar, antingen med pulsen skenande i taket eller med hjärtat översvullet av kärlek för karaktärerna. Fast vissa partier av boken är långsamma, blev läsningen aldrig tråkig. Detta är ett måste för alla fantasyfans!
 

We bought a zoo

Regissör: Cameron Crowe.
Genre: Drama, komedi.
Längd: 2 hr 3 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Matt Damon, Scarlett Johansson, Elle Fanning, Thomas Haden Church, Colin Ford, Maggie Elizabeth Jones, John Michael Higgins.
Inspelningsår: 2011.
 
"Benjamin Mee beslutar efter sin hustrus tragiska bortgång, att starta ett nytt liv med sina två barn. De flyttar till en högst osannlik plats: ett hus vars ägor innefattar en fallfärdig djurpark med exotiska djur."
 
 
 
We bought a zoo är en småmysig må bra film, men den överdoserar på klyschor. Stereotypiska relationer, endimensionella karaktärer och förutsägbara händelser utgör filmens grundpelare. Resultatet blir ett relativt livlöst drama. Ändå går det inte att ogilla filmen.
 
Benjamin spenderar sina sista pengar till att köpa och driva ett zoo. 
 
Detta för att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, samt tack vare det magiska konceptet. Vem har inte drömt om att en dag släppa taget om allt för att levandegöra sin dröm? Handlingen rör sig visserligen långsamt framåt, men det är förtrollande att följa karaktärernas nya start i livet. Dessutom är det omöjligt att inte förälskas i filmens enda riktigt levande karaktär: lill-gamla Rosie, vars färgstarka personlighet ger liv åt den annars stillastående filmen.
 

Patriot Games

Regissör: Phillip Noyce.
Genre: Action, thriller.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Harrison Ford, Anne Archer, Sean Bean, Patrick Bergin, Samuel L. Jackson, James Fox.
Inspelningsår: 1992.
 
"Den förre CIA-analytikern Jack Ryan har rest med fru och barn till London. När Ryan ska möta sin familj hamnar han mitt i en terroristattack mot en medlem av kungafamiljen. Ryan hjälper stoppa angriparna och hyllas som hjälte. Men Ryans modiga ingripande gör honom till måltavla i terroristens ögon."
 
 
Patriot games är en småspännande men rätt typisk actionrulle. De duktiga skådespelarna förhöjer upplevelsen och det är roligt att se dem i sina yngre dagar. Dock håller inte handlingen hela vägen. Nu är det visserligen 25 år sedan Patriot games spelades in och handlingen har sedan dess hunnit tjatats sönder. Men jag vill ändå poängtera att hela konceptet känns relativt opersonligt och slitet. Detta är alltså en film som är trevlig för stunden, men som inte utmärker sig särskilt mycket.
 
Jack Ryan försöker skydda familjen från terrorister. 
 
Filmens styrkor hamnar också i skuggan av bleka skurkar och mängder logiska luckor. I exempelvis en scen transporterar en grupp poliser terroristen Sean. När bilen sedan attackeras av hans kompanjoner uppdagas att poliserna inte har ett enda vapen med sig. Hur tänkte de egentligen där? I vilken värld känns det smart att transportera en terrorist utan något som helst skydd? Oh well. Summan av kardemumman är att Patriot games är en okej actionfilm, men intrycket efteråt är relativt neutralt.
 

Planet Earth, säsong 1

Längd: 9 hr 23 min.
Antal avsnitt: 11 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Dokumentär.
Skådespelare: David Attenborough.
Inspelningsår: 2006.
 
"Denna dokumentärserie hyllar Jorden som aldrig förr. Planet Earth är inspelad i hd-format med banbrytande teknik och bjuder med oss till platser vi aldrig fått se förut för att uppleva bilder och ljud som vi kanske aldrig kommer att få vara med om igen."
 
 
 
 
Den första säsongen av Planet Earth tog över fem år att spela in, med fyrtio kamerateam färdande mellan mer än 200 platser på Jorden. I varje avsnitt berättas om ett nytt habitat, exempelvis polarisar eller grottor, och om vilket slags liv som finns på just den platsen. Närbilder på encelliga organismer kombineras med avlägsna vyer över planeten, och det är ofattbart hur teamet har fått ihop den enastående fotorepertoaren. Det hela är häpnadsväckande vackert.
 
Vi tar del av djur och natur i världens alla hörn. 
 
Att serien blivit kallad för ”mästerverk” är förtjänat. Ändå kan jag inte låta bli att gäspa efter att ha sett ett par avsnitt i rad. Planet Earth är nämligen rätt tröttsam att strecktitta på, och som tittare blir man lätt mättad på det likartade innehållet. Dessutom återanvänds vissa bilder mellan avsnitten, och klippningen mellan vissa scener känns ryckig. Jag hade också velat få mer slående kunskaper om planeten – som det är nu är det mer en vacker än lärorik tv-serie.
 

The Dressmaker

Regissör: Jocelyn Moorhouse.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 53 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kate Winslet, Judy Davis, Liam Hemsworth, Hugo Weaving, Caroline Goodall.
Releasedatum: 10 oktober 2016.
 
"Tilly är en världsberömd skräddare, men hon bär på smärtsamma minnen från sin uppväxt på landsbygden. Så en kväll står hon plötsligt på busstationen hemma i byhålan Dungatar, rättar till couturedräkten och muttrar: 'Jag är tillbaka, era jävlar'."
 
 
 
The dressmaker är en briljant utformad hämndhistoria. Detta viljestarka drama går sin egen väg, och bryter loss från mängden på ett uppfriskande sätt. Filmen har enastående foto, utsökta kostymer och härligt stolliga karaktärer som charmar sig in i tittarens hjärta. Samtliga skådespelare excellerar, men stjärnan är tveklöst mästerliga Kate Winslet, som strålar starkare än solen.
 
Tilly vill hämnas på de som drev henne från hemstaden. 
 
Den förvånansvärt mångsidiga filmen är som ett unikt hopplock av en handfull olika genrer. The dressmaker skiftar nämligen kraftigt mellan tårdrypande drama, passionerad romantik, skojfrisk komedi och blodigt vendetta. Det är en mörk må bra-film, strösslad med mystik och humor. The dressmaker följer ingen mall, utan beger sig in på outforskat område och skriker om uppmärksamhet. Att den ibland är svår att ta seriöst gör ingenting – alltihopa är så pass väl utfört att varenda scen underhåller eller berör.
 
Den begåvade sömmerskan syr mästerliga verk med en baktanke. 
 
Enastående The dressmaker fick både tårarna att rinna och skratten att klinga högt. Det är ett välkomponerat drama som ingen borde missa!
 

Monster Trucks

Regissör: Chris Wedge.
Genre: Familj, action.
Längd: 1 hr 40 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Lucas Till, Jane Levy, Thomas Lennon, Barry pepper, Rob Lowe, Danny Glover, Amy Ryan.
Releasedatum: 3 juli 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En dag upptäcker Tripp den bensinslukande varelsen Creech. För att skydda sin nya vän gömmer Tripp honom under motorhuven på sin senaste modell, vilket förvandlar den till en levande monstertruck med superkrafter. Tillsammans ger sig duon iväg på en resa för att återförena Creech med sin familj."
 
Att tramsiga Monster Trucks är en barnfilm för Nickelodeon märks tydligt. Skådespelarna artikulerar överdrivet och uppförstorar sina uttryck, manuset är klyschigt och det är lätt att gissa sig till vad som kommer att hända. Filmen följer en redan uttjatad mall, och bidrar inte med något nytt. Som vuxen har jag också svårt att tycka om bortskämda protagonisten Tripp, och både huvudkaraktär och sidkaraktärer känns bleka.
 
Tripp blir bästa vän med den mystiska Creech. 
 
Med det sagt kan jag inte undgå från att tycka om Monster Trucks. Den är faktiskt rätt söt och mysig, och påminner på något sätt om Herbie. Den nästan härligt barnsliga tonen väcker nostalgi, och jag kan inte låta bli från att charmas av det fult animerade monstret. Monster Trucks är småknäpp, men jag hade säkerligen älskat filmen om jag hade sett den för tolv år sedan, och just det faktum gör att jag inte kan tycka illa om den som vuxen. Om du är eller har ett barn runt 7-12 år, är sannolikheten stor att Monster Trucks passar som handen i handsken.
 

Life

Regissör: Daniel Espinosa.
Genre: Science fiction, thriller.
Längd: 1 hr 44 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Jake Gyllenhaal, Hiroyuki Sanada, Ryan Reynolds, Ariyon Bakare.
Releasedatum: 7 augusti 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"Ett team ombord på rymdstationen ISS är på väg att finna bevis för liv på planeten Mars. Allt eftersom forskningen fortskrider börjar deras metoder få oönskade konsekvenser, och livsformen de nyss upptäckt visar sig långt mer intelligent än någon hade kunnat föreställa sig."
 
Life har fått mycket kritik för uttjatad handling, logiska luckor, klyschigt manus, korkade karaktärer och förutsägbart händelseförlopp. Allt detta är sant, och fick även mig att himla med ögonen. Ändå kan jag inte undgå att tycka riktigt mycket om filmen.
 
Teamet försöker bevisa att det finns liv på Mars. 
 
Faktum är att jag verkligen gillade Life. Den är välspelad och riktigt spännande, och jag satt som på nålar under hela filmens gång. Intensiva och stundtals obehagliga actionscener gör tillsammans med den täta stämningen Life smått skrämmande. Dessutom är fotot riktigt snyggt, och de visuella effekterna väl utförda.
 
Besättningen kämpar för sin överlevnad. 
 
Life är alltså en scifi-film värd att se. Jag kan förstå varför den har fått kritik, men bryr mig inte särskilt eftersom jag verkligen underhölls. Som helhet är det en stadig alienfilm.
 

Logan

Regissör: James Mangold.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 17 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafne Keen, Boyd Holbrook, Stephen Merchant.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter."
 
Logan utspelas år 2029, alltså sex år efter Days of future past, och utmärker sig stort från resterande Xmen-filmer. Bland annat är den betydligt mer laddad och atmosfärisk. Med en lågmäld stämning i stil med postapokalyptiska tv-spelet The last of us, blir filmen kraftfull och intim i sin enkelhet, och på något sätt känns den mer smärtsam, mogen och tung än tidigare installationer.
 
Logan tar hand om en sjuk Charles. 
 
Logan är mer karaktärsdriven än franchisens föregående filmer. Brännpunkten har skiftat till individerna, och fokus ligger på deras relationer snarare än på effekter och storslagna kraftmätningar. Vi lär känna en mer sårbar Logan, vars melankoli förstärks av filmens förvånansvärda brutalitet. Logan är nämligen riktigt våldsam, och den ökade åldersgränsen tydliggörs i form av råa actionscener och hårdare språk.
 
En ny, ung mutant har mycket gemensamt med Logan. 
 
Filmen har egentligen bara två svagheter: antagonisten är underutvecklad och filmen aningen för lång. Bortsett från det är Logan briljant. Det är utan tvekan en av de starkare filmerna i franchisen. Detta oförglömliga actiondrama både roar och berör, och markerar ett mäktigt avslut för Charles och Logan. 
 

Nytt i samlingen, #225

 
Den här veckan har hyllorna fyllts med både recex och födelsedagspresenter. Jag fyllde nämligen 22 år i förrgår, och firade med sällskapsspel och alldeles för många sötsaker. Dagen i ära fick jag också en del pengar, som självfallet redan använts i en nördig beställning som förhoppningsvik dyker upp under veckan. Men nu till veckans haul!
 
Recex: Från Harper Collins fick jag Målarens musa av Lisa Strømme. Bookmark skickade Skugga av svek del ett och två av Diana Gabaldon, samt Döden på nilen av Agatha Christie. Från Natur&kultur kom The hate u give av Angie Thomas. Warner Bros skickade Kong: Skull Island, medan jag fick 24: Legacy säsong 1 och Logan Noir Edition av 20th Century Fox.
 
Födelsedag: Min kära mamma var faktiskt den enda som inte gav mig kontanter på födelsedagen. Av henne fick jag istället kläder, filmerna The fugitive och Patriot games, samt tredje säsongen av tv-serien Reign. Hon hade också köpt den illustrerade utgåvan av Harry Potter och de vises sten, som jag så länge velat ha. 

Badortsmysteriet

Författare: Agatha Christie.
OriginaltitelPeril at End House.
SerieHercule Poirot #8.
Längd: 239 sidor.
Bokförlag: Bookmark.
 
"Tre olyckshändelser på lika många dagar. För miss Nick ter sig livet i St. Loo allt annat än harmoniskt. När detektiven Hercule Poirot och hans vän Arthur blir vittnen till ett fjärde mordförsök tar de sig an det mystiska fallet. Kort därefter bjuder Nick in till fest – och en av gästerna skjuts till döds, iklädd Nicks sjal."
 
 
 
 
Badortsmysteriet är en fristående roman i serien om detektiven Poirot. För det mesta har jag svårt för deckare, då jag uppfattar dem som långrandiga och ointressanta – men Agatha Christie har en unik förmåga att fängsla mig från början till slut. Det är något visst över hennes sätt att skriva och konstruera berättelser, och allt jag läst av henne hittills har väckt intresse och engagerat. Badortsmysteriet är inte ett undantag.
 
Precis som hennes andra böcker har Badortsmysteriet ett behagligt språk som gör innehållet lätt att ta till sig. Texten har ett bra flyt, även i scenerna där inte mycket försiggår. Dessutom är bokens mysterium riktigt intressant att följa. Mordgåtan får läsaren att gissa ända till slutet, och vändningarna gör det omöjligt att veta helt säkert vem den skyldiga är innan Christie gör sitt avslöjande.
 
Något som jag tycker om särskilt med Badortsmysteriet är hur Poirots störtsköna personlighet framhävs. Hans självgoda förhållningssätt roar, och det är riktigt underhållande att läsa dialogerna mellan honom och vännen Arthur. Humorn lättar upp och förhöjer läsupplevelsen, och gör att de annars lite stela karaktärerna känns mer mänskliga.
 

Kong: Skull Island

Regissör: Jordan Vogt-Roberts.
Genre: Action, äventyr, fantasy.
Längd: 1 hr 59 mins.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Tom Hiddleston, Brie Larson, Samuel L. Jackson, John C. Reilly, John Goodman.
Releasedatum: 24 juli 2017.
Distributör: Warner Bros.
 
"En grupp bestående av forskare, soldater och äventyrare ger sig av för att utforska en aldrig tidigare kartlagd ö i Stilla havet. Men när de ger sig in på den mäktiga Kongs territorium urartar expeditionen snart till den ultimata kampen mellan människa och natur."
 
 
Kong: Skull Island är en reboot av klassiska King Kong, och följer alltså inte upp tidigare filmer om samma karaktär. Istället ämnar detta äventyr introducera den stora apan inför en crossover mellan Kong och Godzilla, som kommer ut år 2020. Men trots att Skull Island är den senaste filmen om King Kong, känns den gammal och efterapande – som en Jurassic Park-wannabe.
 
På mystiska Skull Island hittar människorna Kong. 
 
Kong: Skull Island är en typisk Hollywoodfilm med extra allt: större monster, fler explosioner och mer krystat manus. Mer fokus ligger på skjutande än handling, som vid det här laget är löjligt uttjatad. De många klyschorna och den bristande trovärdigheten gör det som sker barnsligt förutsägbart, och fast skådespelarna är uppenbart begåvade hade jag svårt att fastna för deras karaktärer. Precis som resten av filmen var de alldeles för bleka.
 
Klassiska "monsterkrossar-scener" finns såklart med. 
 
Filmens styrka är det visuella. Effekterna ser riktigt bra ut, och det snygga fotot häpnar med vackra vyer, smickrande vinklar och smidiga klippningar mellan scenerna. Visserligen övertygar inte monstren och miljön helt, och det syns ofta är de inte är verkliga. Ändå är det så pass välgjort att man som tittare förloras i skönheten.
 

Patch Adams

Regissör: Tom Shadyac.
Genre: Komedi, biografi, drama.
Längd: 1 hr 55 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Robin Williams, Monica Potter, Philip Seymour Hoffman, Bob Gunton, Daniel London.
Inspelningsår: 1998.
 
"Patch Adams är en läkare som inte ser ut, agerar eller tänker som någon annan läkare. Patch anser att humor är världens bästa medicin, och är beredd att göra vad som helst för att sina patienter ska skratta."
 
 
 
 
Patch Adams är en mysig och berörande komedi, med värmande humor och glädjespridande budskap. Det är en vacker film, som lugnar och muntrar upp, samt får tittaren att ta livet på lite mindre allvar. Patch Adams har dock brister som inte går att förbise.
 
Humorn är härlig men närvarar lite för ofta. 
 
Robin Williams är briljant, men tar lite väl mycket plats i Patch Adams. Det känns som att filmen handlar om ”Robin Williams går läkarprogrammet”, snarare än att han är en skådespelare som porträtterar en annan människa. Hans excentriska uttryckssätt gör skildringen karikatyrisk, och den smått överdrivna humorn som närvarar i varje scen gör att Patch aldrig känns som en verklig person. Att vi inte heller får se Patch göra något medicinskt tär på trovärdigheten. Jag förstår grejen med att förhöja patienternas livskvalitet med humor, men det känns verklighetsfrämmande att han som läkare aldrig vårdar med läkemedel eller behandlingsmetoder.
 
Förälskelsen mellan Patch och Carin känns inte äkta. 
 
Vidare känns filmen stundtals dåligt sammanhållen. Filmen som helhet är väldigt lättsam och humoristisk, och därför känns de mer allvarliga scenerna malplacerade. Jag tycker också att den sötsliskiga kärlekshistorien hade kunnat klippas bort helt, då den inte alls passar in i berättelsen. Också manuset hade kunnat finslipas på mer. De många klyschorna fick mig att himla med ögonen oräkneliga gånger.
 

Du känner mig så väl

Författare: David Levithan & Nina LaCour.
OriginaltitelYou know me well.
Serie: Fristående.
Längd: 237 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Mark och Kate råkar springa på varandra på stan. Det är Pridefestival och Mark har lämnat tryggheten i lugna förorten för att bege sig ut i den glittrande stadsnatten. Kate har missat chansen att träffa den person som hon på avstånd är förälskad i. Och Mark är samtidigt kär i sin bästa vän Ryan. Mark och Kates vänskap blir större än någon annan."
 
 
 
 
Du känner mig så väl berättas ur både Kates och Marks synvinklar. Båda tillhör HBTQ, och händelserna utspelar sig under Pride-veckan. Jag har inte tidigare läst en roman med så stort fokus på just HBTQ, och konceptet lät därför riktigt lovande. Dessvärre blev jag besviken på boken, främst på grund av tre anledningar.
 
1. Trovärdighet
Boken känns inte realistisk. Till exempel innehåller den vad jag kallar ”vänskap vid första ögonkastet”. Låt mig förklara: Mark och Kate blir bästa, förtroliga vänner efter att bara ha spenderat några timmar ihop. De har egentligen ingenting gemensamt. Ingenting, bortsett från just deras sexuella läggning. För mig kändes detta alldeles för verklighetsfrämmande.
 
2. Stereotyper
Å ena sidan tycker jag om romanens mångfald, och att den utspelas just under Pride-festivalen. Men karaktärerna är fruktansvärt stereotypiska. Du känner mig så väl är dessutom en karaktärsdriven bok, vilket gör det viktigare än någonsin att karaktärerna klaffar. Men på grund av klyschorna fick jag svårt att relatera till och fastna till dem.
 
3. Överdramatiskt språk
David Levithan är en fenomenal författare, och jag har älskat alla böcker som jag har läst av honom. Jag är mindre förtjust i Nina LaCour, men som helhet känns deras samarbete ändå som en bra idé. Dock är boken alldeles för överarbetad. Det känns som att den försöker för mycket att framstå som meningsfull, vilket får motsatt effekt och i slutändan faller platt och blir tråkigt. Dialogerna är överdramatiska och karaktärerna är löjligt poetiska när de talar. Ibland känns det nästan som att det är kärlekskranka, äldre män från 1800-talet som talar, snarare än dagens ungdomar. Det är för invecklat och lyriskt.
 
Som helhet är Du känner mig så väl okej. Jag gillar konceptet, och ville verkligen tycka om boken. Dessvärre föll läsningen platt, främst på grund av att karaktärerna inte höll måttet.
 

The Good Wife, säsong 7

Längd: 15 hr 11 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Julianna Marguiles, Matt Czuchry, Christine Baranski, Alan Cumming, Jeffrey Morgan.
Releasedatum: 21 november 2016.
Distributör: Paramount.
 
"Alicia går från att vara stressad försvarsadvokat till partner i den firma där hon startade sin karriär. Hon får en ny förtrogen vän, utforskar sina gränser, får ta del av en fantastisk bekännelse och stöttar sin man när han kandiderar till Vita Huset."
 
 
Briljanta The Good Wife är definitionen av bra drama. Välspelad, intelligent och sexig, fängslar den med en blandning av humor och spänning. De intrigfyllda rättsfallen håller tittaren på helspänn, och karaktärerna – som vi vid det här laget är djupt investerade i – fängslar varje minut. Att se seriens allra sista säsong känns nästan som att skiljas från en kär vän.
 
Nyintroducerade Jason är definitivt "swoony". 
 
Det är ett faktum att The Good Wife nu är över. Men trots att eftertexterna för sista gången har rullat förbi, känns det som att det borde finnas mer. Sista avsnittet slutar nämligen i cliffhanger, och få av seriens många lösa trådar knyts ihop. Därav blir avslutet öppet, och det är upp till tittaren att tolka det som händer i de sista scenerna. Jag är faktiskt kluven när det kommer till detta. Å ena sidan gav det en mäktig känsla att själv få dikta ihop fortsättningen. Men samtidigt känns det surrealistiskt och lite väl omskakande. 
 
Peter Florrick riskerar att hamna i fängelse. 
 
Allt som allt är The Good Wife enastående, och den sjunde säsongen är inget undantag. Det är med sorg i mitt hjärta som jag säger adjö till serien, men med glädje som jag blickar framåt mot spinoffen The Good Fight, som följer Diane Lockhart.
 

The Fugitive

Regissör: Andrew Davis.
Genre: Action, thriller.
Längd: 2 hr 10 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Harrison Ford, Tommy Lee Jones, Sela Ward, Jeroen Krabbé, Juliane Moore.
Inspelningsår: 1993.
 
"Dr. Richard Kimble blir felaktigt dömd för mordet på sin fru och är fast besluten att bevisa sin oskuld. Sam Gerard är en obeveklig spårhund till polischef. De är villebråd och jägare."
 
 
 
 
The Fugutive är klassisk 90-talsaction personifierad. Soundtracket och manusets stil utmärker tiden då filmen gjordes – ändå lyckas den mätas med moderna verk. Skillnaden är främst att The Fugitive inte gömmer sig bakom mängder specialeffekter och CGI. Istället står de kompetenta skådespelarna på egna ben, och handlingen får göra jobbet.
 
Kimble jagas av polisen. 
 
En del scener saknar driv och ibland känns filmen lite utdragen. Ändå är det spännande att följa jakten på Kimble. Konceptet är enkelt att förstå, och filmen som helhet är lättsmält och okomplicerad. Visserligen är handlingen uttjatad vid det här laget, och några rejäla klyschor närvarar, men det är att förvänta vid en film som denna. Ett lyckat koncept har ju en tendens att återanvändas.
  

De hemliga tecknen

Författare: Suzanne Collins.
Originaltitel: Gregor and the marks of secret.
SerieGregor från ovanjord #4.
Längd: 352 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"När Gregor återvänder till Underjord hopar sig problemen. Mössen, som länge har varit jagad av råttorna, har börjat försvinna och när en korg med övergivna musungar flyter i land blir det tydligt att något måste göras. Tillsammans med Luxa, Boots och de andra ger sig Gregor av för att ta reda på vad som har hänt. Sanningen visar sig vara långt värre än vad någon av dem hade kunnat ana."
 
De hemliga tecknen är bra. Språket tilltalar, texten har gott flyt och karaktärerna charmerar. Dessutom är romanen härligt åldersöverstigande. En enkel stilnivå och karaktärernas unga åldrar gör innehållet lätt för barn att ta till sig, medan en mörk ton och oräkneliga cliffhangers även lockar vuxna. Extra intressant med just De hemliga tecknen är den tydliga kopplingen till Förintelsen, under Andra världskriget. Detta är förstås utplacerat just för romanens äldre läsare, då yngre personer sannolikt inte drar de kopplingarna på samma sätt.
 
De hemliga tecknen är dock seriens hittills svagaste installation. På något sätt känns handlingen mer diffus, och helheten känns som utfyllnad. Det är som att De hemliga tecknen är uppladdningen inför den avslutande delen, snarare än en egen roman. Jag upplevde också att boken hade mindre humor än förväntat.
 

High-Rise

Regissör: Ben Wheatley.
Genre: Action, sci-fi.
Längd: 1 hr 58 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Tom Hiddleston, Jeremy Irons, Sienna Miller, Luke Evans, Elisabeth Moss, James Purefoy.
Releasedatum: 31 juli 2017.
Distirbutör: Universal Sony.
 
"Robert är den senaste bogästen i en nybyggd högteknologisk lyxskrapa i 1970-talets London. Här lever en urban elit bestående av en mängd olika yrkesgrupper ett sekluderat harmoniskt liv. Sakta börjar harmonin i huset att rubbas och små incidenter övergår till alltmer våldsamma händelser."
 
High-Rise är minst sagt en udda film. Den har inte riktigt en konkret handling, utan består snarare av ett antal osammanhängande och bisarra händelser, som tillsammans bildar en vrickad helhet. Det absurda tumultet är både skrattretande roligt, samtidigt som det spirar iväg lite väl långt med all förstörelse och våld. 
 
I lyxskrapan försegår många underliga saker. 
 
Jag fastnade inte för karaktärerna. Detta för att de helt enkelt är för knäppa, och jag inte kunde relatera till dem. Däremot tyckte jag om musiken, och jag anser ABBAs ”SOS” används på ett briljant sätt. Dessutom är fotot magiskt, och rent visuellt strålar filmen.
 
Dr. Robert Laing dras in i ett våldsamt kaos. 
 
Som helhet är High-rise en underlig film, helt utan självkontroll. Det är en galen kakafoni av händelser, som förundrar med sin absoluta avsaknad av sans.
 

Läst och sett – juli 2017

Nedan ser du vad som jag har recenserat under månaden. Klicka på bilderna för att komma till respektive inlägg, som står i betygsordning. 
 
Nya böcker: 10 st (9 recex).
Recenserade böcker:
 
 
 
Nya filmer: 12 st (8 recex).
Recenserade filmer:
 
 
 
Nya tv-serier: 1 st (0 recex).
Recenserade tv-serier:
 

Nytt i samlingen, #224

 
Jag har jobbat nästan varje dag den här månaden. Därför har jag inte hunnit visa det nya som tillkommit hyllan. Men idag är jag ledig, och tar mig därför tid att visa vad som dykt upp i brevlådan de senaste två veckorna. 
 
Från Modernista fick jag Midnattsstjärnan av Marie Lu. Det är en av årets mest efterlängtade böcker, då föregångaren – Rosensällskapet – var den bästa romanen jag läste i fjol. Jag fick också Du känner mig så väl av David Levithan och Nina LaCour, vilket jag också ser mycket fram emot. Jag är möjligen inte jätteförtjust i LaCour, men har älskat allt jag läst av Levithan.
 
Från Massolit fick jag I djupt vatten av Paula Hawkins, och Mina smala axlars längtan av Maria Frensborg anlände från Bonnier Carlsen. Jag har också fått ytterligare två böcker av Agatha Christia från Bookmark, nämligen Huset på udden och Badortsmysteriet.
 
Sedan fick jag också Rings från Paramount och High-rise från Scanbox, samt köpte ett gäng filmer från CDON. Dessa var The dressmaker, Allegiant, We bought a zoo, Patch Adams och den tredje säsongen av detektivserien Sherlock

Andras döttrar

Författare: Amy Gentry.
OriginaltitelGood as gone.
Serie: Fristående.
Längd: 263 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
"När Julie är tretton blir hon kidnappad från sitt hem. Familjen blir djupt skakad men lyckas ändå behålla hoppet om att Julie en dag ska komma tillbaka. En kväll många år senare ringer det på dörren,och en kvinna som presenterar sig som Julie stiger på. Men snart börjar Julies mamma tvivla på om flickan verkligen är deras försvunna dotter."
 
 
 
 
Enligt mig är Andras döttrar överskattad. Den gjorde mig nämligen uttråkad. Berättelsen känns uttjatad, och fast den innehåller en del känsloladdat material berördes jag aldrig. Detta bland annat på grund av karaktärerna. De är mycket svåra att relatera till, och deras stela skildring gjorde det svårt för mig att engagera mig i deras liv.
 
Boken är dessutom uppbyggd på ett förvirrande sätt. Nutid blandas med dåtid, perspektiven växlar fram och tillbaka och samma karaktär går under flera olika namn. Det hela kombineras till en osammanhängande röra.
 
Det största problemet med Andras döttrar är dock trovärdigheten. Det som händer känns väldigt verklighetsfrämmande, och jag kunde inte alls relatera med karaktärernas forcerade reaktioner. Eftersom alltihopa hade kunnat lösas genom ett enkelt DNA-prov på dottern, känner jag mig väldigt skeptisk mot hur saker och ting utvecklades. Jag förstår verkligen inte varför föräldrarna inte bara tog ett DNA-prov för att få bekräftelse, för att vara på den säkra sidan.
 
Jag är alltså besviken på Andras döttrar. Jag tyckte inte alls att den var lika bra som andra har framställt den.
 

Rings

Regissör: F. Javier Gutiérrez.
Genre: Rysare.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki, Vincent D'Onofrio, Aimee Teegarden.
Releasedatum: 19 juni 2017.
Distributör: Paramount.
 
"En collegeprofessor hittar den mystiska video som sägs döda alla som sett den efter sju dagar och snart sprids dens om löpeld. Hans studenter måste försöka bryta förbannelsen och bekämpa Samara innan hennes ondska släpps lös. Men hur ska hon stoppas när hon finns överallt?"
 
Jag har inte sett The Ring (2002) eller originalet, Ringu (1998). Men trots det hade jag förväntningar, vilka Rings inte bemötte. Det är nämligen uppenbart att detta är en mycket obehövlig efterföljare. Handlingen känns uttjatad och opersonlig, och filmen bidrar inte med något nytt till genren. Istället hopas klyschorna på varandra, och händelserna känns både förutsägbara och dumma. Rings är inte ens skrämmande, och det atmosfäriska obehaget som vanligtvis närvarar i rysare lyste med sin frånvaro.
 
Julia försöker rädda sin pojkvän från Samara. 
 
Manuset för Rings är inte det bästa. Det känns ogenomtänkt, nästintill slarvigt. Fast inte mycket händer känns händelseförloppet rörigt, och de olika handlingsspåren går inte väl ihop. Scenerna pryds av logiska luckor, och replikerna är tillgjorda. Utöver det irriterades jag av karaktärerna, som både är naiva och ointelligenta. De spelas av mediokra skådespelare, vars stela prestationer inte lyfter denna livlösa film.
 
Samara hittar sina offer oavsett var de är. 
 
Som helhet är Rings inte en bra film. Den floppar inte helt, men har inte tillräckligt för att intressera tittaren från början till slut.
 

Blodets förbannelse

Författare: Suzanne Collins.
OriginaltitelGregor and the curse of the warmbloods.
SerieGregor från ovanjord #3.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
"Gregor måste återvända till Underjord för att avvärja någon sorts pest. Snart sprider sig pesten okontrollerat och till och med en i Gregors familj blir drabbad. Nu är det upp till honom att fundera ut lösningen och hitta ett botemedel mot pest. Misslyckas han kommer alla varmblodiga varelser i Underjord att dö."
 
 
 
Gregor från ovanjord-serien är förvånansvärt gripande för att huvudsakligen vara riktad mot barn. Blodets förbannelse är inget undantag. Den fartfyllda boken kombinerar skickligt humor som får läsaren att skratta rakt ut, med nagelbitande spänning. Cliffhangers strösslas obarmhärtigt över sidorna och även som vuxen läsare är det svårt att förmå sig sluta läsa.
 
Innehållsmässigt har Blodets förbannelse samma struktur som seriens tidigare delar. Ändå blir läsningen aldrig tråkig. Jag fascineras av profetiorna och tycker mycket om att själv få grubbla och gissa vad som kommer att hända. Jag imponeras också över Collins språk, och hur skickligt hon sammanlänkat böckerna med varandra genom diskreta ledtrådar.
 
Det bästa med romanen är dock karaktärerna. De är underbara! Min personliga favorit är Boots, som är hur söt som helst, men även Gregor, Temp och de andra är lätta att fastna för. Detta bland annat för att deras sympati och härliga sinne för humor lättar upp stämningen i den annars relativt mörka middle grade-romanen. 
 
Som helhet tycker jag mycket om Blodets förbannelse. Det är inte ett litterärt mästerverk, men gör vad den ämnar göra: underhåller. Det är en lättsam men ändå tankeväckande läsning som fängslar såväl barn som vuxna.
 

Once Upon A Time, säsong 5

Längd: 15 hr 50 min.
Antal avsnitt: 23 avsnitt.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Fantasy, drama.
Skådespelare: Lana Parrilla, Robert Carlyle, Jared Gilmore, Jennifer Morrison, Ginnifer Goodwin.
Releasedatum: 2016–10–17.
 
"När Emma blir Den Mörka, suddas gränsen mellan gott och ont ut då hon börjar njuta av den berusade smaken av makt. Nu måste hela Storybrook ge sig ut på en skrämmande resa ner till underjorden, där de försöker rädda Hook från Hades."
 
 
 
Once upon a time är den klyschigaste serien som jag någonsin har sett. Kombinationen av ologiska sammanträffanden, tillgjort manus och ostiga dialoger gör den rent utav skrattretande löjlig. Serien motsäger sig hela tiden, hittar kryphål i allt och slår rekord i antalet gånger något har fått mig att himla med ögonen. Just den femte säsongen är, om möjligt, den klyschigaste säsongen hittills. Ändå kan jag inte låta bli att njuta av fånigheterna. För trots allt, går det inte att neka mysfaktorn.
 
Emmas stereotypiska utseende bekräftar att hon blivit ond. 
 
Fast Once upon a time aldrig har varit ett mästerverk, har den alltid lyckats underhålla. Men handlingen i den femte säsongen är svagare än tidigare. Kanske är det för att mitt intresse av berättelser som Svärdet i stenen och Herkules inte är särskilt starkt, men jag greps helt enkelt inte tag på samma sätt. Den känns också mer överdriven och ofokuserad, och jag saknar de tidigare säsongernas mer lågmälda tillvägagångssätt. Nu är varje avsnitt proppfullt med billiga effekter och förutsägbara vändningar, och någonstans däremellan kommer handlingen i kläm.
 
Merida och Mulan försöker stå emot Zelena. 
 
Denna del av Once upon a time är helt klart en guilty pleasure. Fast säsongen onekligen är dålig, kan jag inte ogilla den.
 

The Heart of Betrayal

Författare: Mary E. Pearson.
SerieThe Remnant Chronicles #2.
Längd: 470 sidor.
 
"Lia och Rafe är fångade i barbarernas kungarike. I ett desperat försök att rädda hennes liv har Kaden sagt till Komizaren att hon har gåvan, och hans intresse av henne växer sig större än någon kunnat förutspå. Nu måste Lia ta kraftfulla beslut, som kommer påverka hennes land och egna öde."
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker om The Heart of Betrayal. Något med Pearsons språk gör det omöjligt att slita sig. Ändå är jag besviken. Pearson får skickligt ihop några riktigt spännande scener framåt slutet, men transportsträckan dit är lång. Berättelsen rör sig långsamt framåt och jag skumläste vissa sekvenser för att inte tappa intresset. Detta är synd, för handlingen är egentligen väldigt gripande, men alldeles, alldeles för utdragen.
 
Jag tycker dock om att protagonisten Lia utvecklas så pass mycket. Vi fick inte riktigt lära känna henne särskilt väl utanför kärlekstriangeln i The Kiss of Deception, och här börjar hon kännas mer som en verklig person. Det visar sig att hon är riktigt rapp i käften, och det är riktigt underhållande att se henne stå på sig själv mot mäktiga herrar. Dessutom bryter hon sig loss från sin klyschiga roll som dam i nöd, och visar att även hon kan sparka rumpa. 
 
Som helhet är The Heart of Betrayal bra, men jag hade önskat mer.
 

T2 Trainspotting

Regissör: Danny Boyle.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 57 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ewan McGregor, Robert Carlyle, Ewen Bremner,  Jonny Lee Miller, Shirley Henderson.
Releasedatum: 2017–07–17.
Distributör: Universal Sony.
 
"Först kom det lysande tillfället. Sedan kom sveket. Nu har tjugo år passerat och mycket har förändrats, men en hel del är sig fortfarande likt. Renton måste återvända till den enda plats han någonsin kan betrakta som sitt hem – och där väntar de på honom: Spud, Sick Boy och Begbie."
 
Jag har faktiskt inte mycket att säga om T2 Trainspotting. Jag har inte sett föregångaren, och i detta fall känns det essentiellt för att förstå vad som försiggår. Jag hade nämligen riktigt svårt att begripa T2 och blev inte riktigt klok på den skruvade, men till synes tunna, handlingen. Jag tycker om många av skådespelarna och intresserades av karaktärerna, men utan vidare bakgrundsinformation kändes filmen som helhet rätt livlös och intetsägande. Som ny tittare gav T2 mig inte mycket att gå på.
 

Gryningsstjärna

Författare: Charlotte Cederlund.
Serie: Idijärvi #2.
Längd: 272 sidor.
Bokförlag: Opal.
 
"Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker."
 
 
 
 
 
 
 
Gryningsstjärna är en spännande och välskriven efterföljare till Middagsmörker. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och handlingen utvecklas successivt. Den typiska, antiklimatiska väntsträckan som mellanböcker ofta består av, närvarar inte. Istället är tempot högt och allt leder fram till en spännande klimax. Det finns två saker som gör att Gryningsstjärna sticker ut ur mängden: det fascinerande magisystemet och den tankeväckande skildringen av samernas samhälle och kultur. Dessa griper tag om tittaren, och intresserar från början till slut.
 
Men Gryningsstjärna är inte perfekt, och det går inte att neka att romanen har sina dippar. Vissa scener är rätt tråkiga och hade kunnat komprimeras, och jag hade personligen velat se mer komplexitet i berättelsen. Genom att lägga till fler lager och nyanser i både handling och karaktärer hade de känts mer trovärdiga, mer levande. Som det är nu uppfattas de ibland som endimensionella.
 
I sin helhet är Gryningsstjärna en bra roman, vars spännande slut bygger upp förväntan på fortsättningen.
 



RSS 2.0