The leftovers, säsong 1

Längd: 9 hr 17 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Skådespelare: Justin Theroux, Amy Brenneman, Christopher Eccleston, Chris Zylka, Liv Tyler, Carrie Coon.
Releasedatum: 26 oktober 2015.
 
"Två procent av jordens befolkning har försvunnit. Hämtade av änglar? Kidnappade av utomjordingar? Eller något annat? Polischefen Kevin kämpar med att leva vidare, tre år efter den mystiska händelsen."
 
 
 
 
 
 
The leftovers baseras på boken med samma namn av Tom Perrotta, och är en av de underligaste serierna som jag har sett. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka, mest för mina förväntningar inte alls stämde överens med verkligheten. Jag hade förväntat mig ett spännande science fiction-mysterium, men det visade sig att The leftovers inte alls fokuserar på själva försvinnandet. Istället ligger fokus på befolkningens vardagliga liv, flera år efter händelsen – vilket är bra, men inte alls det jag hade väntat mig.
 
En kult försöker få individen att förstå sin obetydlighet. 
 
Jag är väldigt kluven när det kommer till den här serien. Den är så oerhört fascinerande och speciell – med underliga kulter, oförklarliga beteenden och förvildade hundar. Det som händer fängslar verkligen, fast jag aldrig riktigt är säker på vad som händer och varför. Det jag hade velat ha är fler svar. Antalet obesvarade frågor växer för varje avsnitt, men något svar ges aldrig. Och tyvärr grämer det mig, och jag hade sannolikt tyckt om serien mer om jag faktiskt förstått mig på den.
 
Ingen förstår varför försvinnandet hände. 
 
En stor anledning till att jag inte riktigt fastnade för The leftovers är att jag hade helt andra förväntningar. Det, och att det som händer är så oförståeligt. Samtidigt kan jag inte förtränga att serien är fascinerande – med underliga karaktärer, bra musik och förvånansvärt brutala scener. Jag ville hela tiden veta mer, även när jag var som mest uttråkad. Allt som allt rekommenderar jag The leftovers till dig som vill se en långsammare, karaktärsdriven serie snarare än ett actionfylld science fiction-mysterium.
 

Fear the walking dead, säsong 3

Längd: 11 hr 17 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi, drama.
Skådespelare: Kim Dickens, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason, Colman Domingo.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Fox.
 
"Madison har återförenats med Travis, och Alicia är splittrad över sitt mord på Andres. Nicks första beslut som ledare resulterar i att Luciana blir attackerad, men de undkommer döden. Strand har satt sikte på att utnyttja den nya världens valuta, och Ofelias fångenskap sätter hennes överlevnadsförmåga på prov."
 
 
 
Det smärtar mig att medge att jag har riktigt svårt för Fear the walking dead. Jag vill verkligen tycka om serien, men upplever att den aldrig kommer igång. Tempot är långsamt och det som händer griper inte tag. Manuset känns inte särskilt arbetat och de många klyschorna får mig att tappa intresset allt mer.
 
Travis och Madison återförenas. 
 
Mitt största problem med Fear the walking dead är att jag inte fastnar för karaktärerna. Precis som The walking dead är spinoff-serien karaktärsdriven, men med skillnad från originalserien saknar denna starka heroer som tittaren verkligen ser upp till och hejar på. Skådespelarna känns relativt uttryckslösa i sina framställningssätt, och när jag tittar på avsnitten bryr jag helt enkelt inte om vad som händer med karaktärerna.
 
Gruppen behöver kämpa mot både zombier och människor. 
 
Som helhet är Fear the walking dead en serie som jag inte vet om jag kommer att fortsätta med. Kanske är det inte seriens fel att jag fastnar, utan att jag ser den i fel period av mitt liv. Men min aktuella uppfattning är att den är allmänt tråkig.
 

Grey's Anatomy, säsong 13

Längd: 15 hr 41 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Ellen Pompeo, Justin Chambers, Chandra Wilson, James Pickens Jr, Jessica Capshaw, Sarah Drew.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
 
"Att utföra medicinska mirakel varje dag gör att kirurgerna på Grey Sloan Memorial ser sig sjäva som ett släkte utöver de dödliga. Men det som fungerar på kirurgen, fungerar inte alltid i verkliga världen."
 
 
 
 
 
 
Grey’s anatomy är riktigt bra. Varje gång jag börjar titta på en ny säsong blir jag lika förvånad över att serien fortfarande håller efter alla dessa år. Visst har den börjat svacka, men avsnitten underhåller och det är allt som betyder något. På något sätt känner jag mig som hemma när jag tittar på den. Karaktärerna har blivit en del av mig.
 
Bailey och Alex är två av fyra som varit med från början. 
 
Istället för att rabbla på om hur mycket jag tycker om Grey’s anatomy – det här är trots allt min trettonde recension av serien, så förhoppningsvis vet ni redan det vid det här laget – tänkte jag ta upp säsongens brister. För trots att jag gillar den skarpt, anser jag att det är en av seriens svagare delar. Det beror bland annat på antalet utfyllnadsavsnitt. Den trettonde säsongen har nämligen rätt många avsnitt som egentligen inte har något syfte, och jag upplever att serien hade tjänat på att vara kortare och mer koncis. Därtill brister trovärdigheten ofta, och alla bråk mellan karaktärerna är rätt tröttsamt att följa. Jag stör mig särskilt på Amelias och Maggies gnäll, och vill ibland bara skrika åt dem att hålla tyst.
 
Dr. Minnick skapar många fiender på sjukhuset. 
 
Något ironiskt är att mitt favoritavsnitt också är det minst trovärdiga, nämligen säsongsfinalen. Det särskiljer sig från vanliga kirurgavsnitt och tar en mer explosiv vändning (no pun intended). Jag tycker att serien är som bäst när det händer något stort som involverar huvudkaraktärerna på personlig nivå, och det är precis det som sker här. Det är just sådant som gör serien så beroendeframkallande.
 
Den trettonde säsongen av Grey’s anatomy är alltså inte lika bra som tidigare delar, mest på grund av de småtråkiga utfyllnadsavsnitten. Men serien håller sig fortfarande uppe, och det är ljuvligt att återigen följa de familjära karaktärerna. 
 

Weeds, säsong 1

Längd: 5 hr 3 min.
Antal avsnitt:
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, komedi.
Skådespelare: Mary-Louise Parker, Hunter Parrish, Alexander Gould, Kevin Nealon, Elizabeth Perkins.
Releasedatum: 25 april 2007.
 
"Den ensamstående mamman Nancy tjänar pengar genom att sälja marijuana, efter det att hennes man dött."
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är besviken på den första säsongen av Weeds. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men efter allt gott som jag hört hade jag i alla fall hoppats på mer. För att vara helt ärlig upplevde jag säsongen som oengagerade. Det händer inte särskilt mycket, och det finns inte mycket till handling. Jag hade dessutom svårt att fastna för karaktärerna.
 
Nancy säljer gräs för att betala räkningarna. 
 
Men säsongen har sina stunder, och den övergripande tonen är lättsam och småmysig. Men jag hade velat underhållas mer. Jag tror visserligen att Weeds kan komma att utvecklas till det bättre, men jag hade ändå förväntat mig en mer gripande inledning till serien. Den är inte dålig, men inte heller bra. 
 

Fargo, säsong 3

Längd: 8 hr 40 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Ewan McGregor, Carrie Coon, David Thewlis, Mary Elizabeth Winstead, Mary McDonnell.
Releasedatum: 30 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Rays enda glädje i livet är Nikki, en omoralisk men smart och vacker kvinna. När hon bestämmer sig för att hjälpa Ray att komma på fötter går saker snett när stöld leder till förödelse och mord."
 
 
 
 
 
Fargo är en riktigt egendomlig serie. På ett bra sätt. Den tredje säsongen är lågmäld men brutal, och det är oförklarligt tilltalande att se något så litet som brodersrivalitet kring ett frimärke eskalera till en komplex berättelse om mord och förföljelse. Seriens utveckling är rent utav briljant, och som tittare kan man aldrig gissa hur det hela kommer att sluta.
 
Polisen undersöker ett mord under mystiska omständigheter. 
 
Den här serien har en speciell förmåga att bygga upp stämningen. Det finns en bakomliggande intensitet i varje scen, samtidigt som den mörka humorn på något sätt både betonar och tar udden av allvaret. Den täta atmosfären förstärks dessutom av mästerligt komponerad musik, som perfekt återspeglar den känsla som serien förmedlar. Resultatet blir en till synes tillbakadragen, men i själva verket mycket spännande, säsong.
 
Rivaliteten utvecklas snart till en dödlig katt- och råttalek. 
 
I den här säsongen har Ewan McGregor huvudrollen. Eller huvudrollerna, borde jag kanske skriva. Han spelar nämligen båda bröderna Stussey – och gör det strålande. Även David Thewlis sticker ut, med sin lysande skildring av den härligt äckliga skurken Vargas. Resten av ensemblen gör dock också bra ifrån sig, och jag upplevde inte någon av skådespelarna som krystad. Istället lyckas de allesammans leva sig in i sina roller och göra karaktärerna riktigt intressanta att följa.
 
Varga livnär sig på att lura andra. 
 
Men den tredje säsongen av Fargo är inte fulländad. Tempot rör sig relativt långsamt framåt och vissa avsnitt känns utdragna. Därtill innehåller den logiska luckor, och det finns en del trådar som lämnas lösa. Jag hade gärna velat ha fler (och tydligare) svar.
 
Nikki vill få hämnd. 
 
Allt som allt är seriens tredje säsong spännande, oförutsägbar och så där härligt udda som bara Fargo kan vara.
 

Two and a half men, säsong 12

Längd: 5 hr 21 min.
Antal avsnitt: 15 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Ashton Kutscher, Jon Cryer, Conchata Ferrell, Maggie Lawson, Edan Alexander, Holland Taylor, Courtney Thorne-Smith, Melanie Lynskey.
Releasedatum: 7 september 2015.
 
"Walden Schmidt och sambon Alan Harper kämpar för att vara goda förebilder åt sitt fosterbarn Louis, samtidigt som de passar på att göra killiga grejer de gillar."
 
 
 
 
 
 
Two and a half men har tappat en hel del sedan serien startade, och nu är det hög tid för den att ta slut. Den tolfte säsongen kommer inte med något nytt, utan fortsätter på samma enformiga men likväl urspårade sätt. Visst blir det några fniss, men allt som allt är det helt enkelt inte roligt.
 
Alan och Walden gifter sig och adopterar Louis. 
 
Jag tycker mycket om både Cryer och Kutscher, och vill därför av hela mitt hjärta tycka om serien. Men det är bara att inse att de inte har vad som krävs för att bära upp den papperstunna handlingen. Det är egentligen inget fel på deras insatser, men de får helt enkelt inget att arbeta med.
 
Familjen samlas för att diskutera männens relation. 
 
Som helhet är den tolfte säsongen en besvikelse. Den bygger upp mot en klimax som aldrig kommer, och när eftertexterna rullar efter sista avsnittet kan jag inte undgå att känna ”vad det här allt?”. Det finns ingen riktig payoff, och det känns som att serien laddat upp för absolut ingenting.
 

The White Princess

Längd: 7 hr 34 min.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, historia.
Skådespelare: Jodie Comer, Jacob Collins-Levy, Michelle Fairley, Rebecca Benson, Essie Davis, Patrick Gibson.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Universal Sony.
 
"En berättelse om makt, familjerelationer, kärlek och svek, där en av de mest kaotiska perioderna i Englands historia skildras ur ett kvinnligt perspektiv."
 
 
 
 
 
 
The White Princess är en miniserie som baseras på boken med samma namn, av Philippa Gregory. Serien utspelas i samma värld som The White Queen, men du behöver inte ha sett systerserien för att förstå och uppskatta innehållet då kopplingarna är dunkla. Kort kan The White Princess förklaras som ett intrigfyllt kostymdrama med inslag av magi. Dessa magiska element tar dock inte överhanden, och kan lätt bortförklaras som vidskepelse. Du kan därför njuta av serien även om du inte tycker om övernaturligt. 
 
Prinsessan Elizabeth gifter sig motvilligt med kung Henry. 
 
Jag gillade verkligen The White Princess. Det är en spännande serie, vars handling faller mig precis i smaken eftersom jag gillar intriger och konspirationer. Jag tycker också om att den håller sig i gråzonen. Generellt brukar serier vinkla berättelsen vid krig, så att tittaren håller på en specifik sida. Men här uppvisar karaktärerna en komplexitet som fick mig att älska och hata dem på samma gång. Jag kunde omöjligen heja på en klan, då jag sympatiserade för allihop. Det gjorde också att det oundvikligt brutala slutet kändes ännu mer förödande, då man sedan länge förstått att någon måste förlora.
 
Kriget om tronen blir långt och brutalt. 
 
Något som både är seriens styrka och svaghet är att den utspelar sig under lång tid. Fördelen är att vi får se karaktärerna växa upp och att det ger tittaren ett bredare helhetsperspektiv. Men samtidigt går vi miste om en hel del utveckling. Mellan avsnitten, och till och med mellan enskilda scener, förändras karaktärerna. Deras livsförhållanden, relationer och motiv kan helt plötsligt vara annorlunda, vilket ger känslan av att man aldrig riktigt lär känna dem. Därtill brister seriens trovärdighet ibland, och det finns en del lösa trådar efter att den tagit slut.
 
Inom slottets murar sker tysta konspirationer. 
 
Allt som allt är The White Princess riktigt bra. Den ser väldigt påkostad ut, och griper tag med spännande handling, övertygande skådespelare och ett slut som omöjligt kan gissas fram i förväg. Om du tycker om historiska draman fylld med intriger, rekommenderar jag denna starkt.
 

Gilmore Girls: A year in the life

Längd: 5 hr 53 min.
Antal avsnitt: 4 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi, drama.
Skådespelare: Lauren Graham, Alexis Bledel, Scott Patterson, Kelly Bishop, Matt Czuchry, Sean Gunn.
Releasedatum: 27 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Lorelai driver fortfarande Dragonfly Inn, och bor nu med Luke. Hennes dotter Rory är 32 år och försöker få fart på sin karriär samtidigt som hon har problem med ex-pojkvänner. Matriarken Emily försöker vänja sig vid livet som änka. De konfronterar olösta konflikter och för förtroliga samtal om livet."
 
 
 
Gilmore girls: A year in the life spelades in ungefär nio år efter att originalserien lades ner, och utspelas ett decennium efter de avslutande händelserna. Ändå känns det som att jag knappt hunnit blinka. I samma sekund som första avsnittet började kände jag mig… hemma. Och den känslan försvann aldrig. A year in the life är en underbar fortsättning, och lyckas återfånga magin från tidigare säsonger.
 
Vi får följa Lorelai och Rory under ett helt år. 
 
Om du har sett och gillat Gilmore girls finns ingen tvekan om att du kommer att tycka om A year in the life. Den har samma mysiga stämning, vackra handling och intelligenta dialoger. Skådespelarna har samma fantastiska kemi till varandra, och trollbinder med sina dynamiska porträtteringar. Visst har karaktärerna förändrats – tio år har trots allt gått sedan vi såg dem senast – men de har kvar charmen som fick mig att förälska mig i dem i första taget.
 
Efter ett decennium vill Lorelai utveckla relationen med Luke. 
 
Gilmore girls har alltid varit rolig, och det är A year in the life också. Avsnitten värmer in på djupet och flera gånger skrattade jag så att jag höll på att storkna. Men det som förvånade mig var hur mycket serien berörde. Karaktärernas konflikter och tragedierna som de tar sig igenom blev till ett känslomässigt crescendo. Flera gånger kom jag på mig själv med att torka bort tårar från kinden.
 
Paris och Rory besöker sin gamla skola. 
 
Den enda ”svagheten” som jag noterade är att A year in the life är mer självupptagen är originalserien. Jag vet inte hur jag bättre kan förklara det. Sättet som skådespelarna visas upp på känns lite väl demonstrativt och krystat. Men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre. Fast det blev lite underligt kunde jag inte undgå att gilla det. Gilmore girls skulle kunna vara hur egenkär som helst: jag skulle ändå älska det.
 
Familjen genomgår både lycka och tragedi. 
 
A year in the life är en mysig och glädjefylld efterföljare till Gilmore girls. Den gjorde mig rent utav lycklig, och lyckades besvara frågor som jag inte ens visste att jag hade. Dessutom är fördelningen mellan hjärtevärmande och hjärtekrossande stunder perfekt balanserat. Cliffhangern i slutet (tillsammans med Grahams kommentar i Pratar som fort jag kan) får mig därtill att tvivla på att detta är slutet.
 

Game of Thrones, säsong 7

Längd: 7 hr 37 min.
Antal avsnitt: 7 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, drama.
Skådespelare: Lena Headey, Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Sophie Turner, Maisie Williams.
Releasedatum: 11 december 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Den långa vintern är här. Arméer drabbar samman och gamla konflikter kommer upp till ytan."
 
 
 
 
 
 
 
Game of thrones är, och kommer sannolikt alltid att vara, min favorit. Jag har aldrig sett en sån mäktig och episk serie. Det skarpsinniga och actionfyllda manuset fulländas med makalösa skådespelare. Allt är dessutom oerhört vackert filmat, och effekterna slutar aldrig att imponera. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte avgudar den här storslagna serien. Men med det sagt, ser jag den sjunde säsongen som en av de svagaste delarna.
 
Jon tar sig för första gången utanför Norden. 
 
Nu kommer resten av recensionen vara negativ, men ha i minnet att jag som sagt älskar serien av hela mitt hjärta. Men det hindrar mig inte från att vara kritisk. Den sjunde säsongen är mer påskyndad än tidigare delar. Exempelvis förvrängs det geografiska perspektivet genom snabbresor, där karaktärerna transporteras på ett ögonblick mellan platser, istället för att vi får ta del utav resan som tidigare. Det resulterar visserligen i ett ökat tempo, men gör samtidigt att händelserna känns hopklämda. Det skapar även viss förvirring, eftersom platserna känns närmare varandra än vad de är.
 
En stor strid äger rum i "The Spoils of War". 
 
Jag upplevde även säsongen som en transportsträcka mot avslutningen. Det ökade tempot tillåter snabbare utveckling mot slutmålet, och bara ”oviktiga” karaktärer avlider. Alla huvudpersonerna känns trygga, som att de skyddas av att deras berättelse ännu inte är avslutad. Till exempel tvivlar jag på att Gendry försvinner innan han återförenas med Arya, precis som att Tormund måste få träffa Brienne igen. Det gör att säsongen känns tryggare än resten av serien, varpå den inte väckte lika starka känslor hos mig som tittare.
 
Littlefinger konspirerar för att uppnå sina mål. 
 
Det jag nämnt ovan är mest petitesser, men något som jag faktiskt störde mig på en hel del var säsongens markanta försök att lura tittaren. Missförstå mig inte, jag tycker om att bli lurad. Men här blev det alldeles för uppenbart och det gick att syna det hela långt i förväg. Exempelvis kändes inte Aryas bemötande mot Sansa det minsta trovärdigt, vilket gjorde senare vändning förutsägbar.
 
Is möter till slut eld i ett episkt slag. 
 
I den här recensionen har jag som sagt valt att framhäva mer kritiska tankar än annars. Detta eftersom ni redan vet hur mycket jag älskar serien. Den sjunde säsongen är inte ett undantag. Den är spännande (särskilt avsnittet ”The Spoils of War”!), välgjord och beroendeframkallande. Men, mina förväntningar efter den sjätte, intensiva säsongen var lite för höga för att kunna tillmötesgås. 
 

NCIS, säsong 14

Längd: 16 hr 13 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Kriminalare, thriller.
Skådespelare: Mark Harmon, Pauley Perrette, Sean Murray, Wilmer Valderrama, Jennifer Esposito, Emily Wickersham, Brian Dietzen, Duane Henry.
Releasedatum: 20 november 2017.
Distributör: Paramount.
 
"Gibbs och resten av insatsstyrkan fortsätter att lösa kriminalfall som rör USA:s marinkår. Två nya agenter ansluter sig till familjen: Nicholas Torres och Alexandra Quinn. Officern Clayton Reeves blir också del av teamet."
 
 
 
 
Det är allmänt känt att skådespelaren Michael Weatherly, som spelade Tony, valde att lämna NCIS i seriens förra säsong. Jag var väl förberedd på att det skulle kännas annorlunda utan honom, men ändå var jag inte redo för tomrummet han efterlämnat sig. Trots att han ersatts av tre nya gruppmedlemmar, känns det som att något saknas. Weatherly var en sån stor del av serien att NCIS känns mer slätstruken utan karaktärens härliga humor.
 
Ellies bröder visar sig vara överbeskyddande. 
 
De nya skådespelarna i säsongen är Jennifer Esposito, Wilmer Valderrama och Duane Henry. De gör helt okej ifrån sig. Jag kan inte påstå att jag älskar dem eller deras karaktärer, men jag störs inte heller av dem. Men precis som Emily Wickersham, som ersatte Cote de Pablo i seriens tionde säsong, känns de lite reserverade. Det får mig att undra hur länge serien egentligen kommer att kunna fortsätta, nu när energiska karaktärer som Tony, och snart även Abbey, inte längre finns med.
 
Alexandra Quinn är en av säsongens nya karaktärer. 
 
Den fjortonde säsongen är generellt spännande. Men den saknar avsnitt som verkligen sticker ut och utmärker sig. De flesta följer den gamla vanliga mallen, och personifieras inte på något vis. Strukturen känns därför upprepande, och det blir lite enformigt att titta på. Jag hade helt enkelt velat se kriminalfall som involverar protagonisterna mer. Vidare är jag besviken på säsongsfinalen, som kändes förvånansvärt blek.
 
Nicholas Torres tycker att det är svårt att arbeta på kontor. 
 
Allt som allt är den fjortonde säsongen av NCIS bra, men det märks att serien måste anstränga sig för att hållas på fötter. Den bjuder helt enkelt inte på något speciellt.
 

The Big Bang Theory, säsong 10

Längd: 7 hr 50 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Johnny Galecki, Jim Parsons, Kaley Cuoco, Simon Helberg, Kunal Nayyar, Mayim Bialik.
Releasedatum: 9 oktober 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Leonard och Penny finner sig själva i ett repetitivt mönster när de återskapar sitt bröllop. Sheldon och Amy experimenterar med att bo ihop. Howard och Bernadette förbereder babyns ankomst, och Raj erbjuder föräldraråd - vare sig de vill det eller inte."
 
 
 
 
The big bang theory är en av mina favoriter. Det är en underhållande och lättsam serie, som är behaglig att sträcktitta på. Fast serien på senare tid har tappat lite av den kreativitet och nördighet som gör serien speciell, väcker den tionde säsongen många skratt. Det är dessutom underbart att återigen få se karaktärerna: Sheldon är min bae.
 
Bernadette och Howard väntar barn. 
 
Säsongen är dock ojämn och den har några utfyllnadsavsnitt som inte bidrar med särskilt mycket. Dessutom störde jag mig rätt mycket på Raj, som i mitt tycke bara var charmig när han inte kunde prata med kvinnor i seriens början. Nu är han mest ett störande moment som jag allra helst skulle vilja ha bort.
 
Sheldon börjar lära sig förförelsens konst. 
 
Allt som allt tycker jag mycket om den tionde säsongen av The big bang theory. Visst börjar serien tunnas ut, men den underhåller icke desto mindre. Säsongen bjuder på många skratt och en riktigt fin säsongsfinal.
 

Westworld, säsong 1

Längd: 10 hr 16 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science-fiction.
Skådespelare: Evan Rachel Wood, Thandie Newton, James Marsden, Jeffrey Wright, Ed Harris.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"I en nöjespark med Vilda västern-tema får gästerna betala dyrt för äventyr med androider som värdar."
 
 
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Westworld är minst sagt påkostad: med snyggt foto, fantastiska miljöer, bra musik och enastående skådespelare. Men det som verkligen griper tag är det annorlunda konceptet och den komplexa handlingen. Det intelligenta manuset leker med tidslinjer, lurar tittaren och väcker existentiella frågor som ifrågasätter vad som gör oss människa. 
 
Dolores är en av parkens värdar. 
 
Westworld är en mycket bra serie. Det unika upplägget gör att allt känns nytt och fräscht, och det är spännande att se hur säsongen utvecklar sig. Serien lider inte brist på våld, men det är den lågmälda detaljrikedomen i bakgrunden som gör att man verkligen fastnar. Alltsammans är så snyggt hopvävt och genomtänkt att det känns som att varje liten beståndsdel har ett större syfte.
 
Han som driver parken har dolda planer. 
 
Ändå ger jag inte serien toppbetyg. Varför, kanske du frågar dig? Jo, för det första upplevde jag säsongen som stundtals tradig. Det var inte ofta, men i några avsnitt hände inte särskilt mycket. Men den viktigare anledningen är att den saknade WOW-faktor. Fast jag tyckte riktigt mycket om den, blev säsongen aldrig en ny besatthet.
 
Gästerna får göra vad de vill med parkens värdar. 
 
Allt som allt är den första säsongen av Westworld en riktigt stark början på en lovande serie. Den passar sig som söker mystisk och tankeväckande science fiction, med riktigt tuffa kvinnliga karaktärer.
 

Legion, säsong 1

Längd: 6 hr 48 min.
Antal avsnitt: 8 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, science fiction.
Skådespelare: Dan Stevens, Rachel Keller, Amber Midthunder, Aubrey Plaza, Bill Irvin, Jean Smart.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Efter diagnosen som schizofren har David åkt in och ut ur mentalsjukhus. När han möter en ny patient börjar han inse att rösterna i hans huvud kanske är på riktigt. Med hjälp av okonventionella metoder påbörjar David en resa för att finna sig själv som elder till en värld full av möjligheter och fara."
 
 
 
Det här var inte en serie i min smak. Helt ärligt förstod jag mig inte riktigt på Legion. Jag vet inte riktigt vad den vill säga mig: allt jag vet är att den försöker för mycket. Resultatet blir ett virrvarr av händelser som utåt sett inte verkar höra ihop.
 
David måste handskas med underliga krafter. 
 
Seriens upplägg känns rörigt. Dessutom är handlingen oklar, och det finns inte något som driver berättelsen framåt. Det hela blir rätt tråkigt att titta på, och jag kom ofta på mig själv med att distraheras av annat. Det berodde också på att jag inte alls fastnade för karaktärerna, som porträtterades av mediokra skådespelare och vars personlighetsdrag var inkonsekventa.
 
Vännerna försöker hjälpa David hantera sin schizifreni. 
 
Jag är alltså väldigt besviken på den första säsongen av Legion. Eftersom serien baseras på Marvel Comics hade jag hoppats på en häftig superhjälteserie, men istället blev det ett ologiskt plattfall.
 

The Vampire Diaries, säsong 8

Längd: 10 hr 40 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, urban fantasy.
Skådespelare: Paul Wesley, Ian Somderhalder, Candice King, Kat Graham, Zach Roering.
Releasedatum: 18 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Damon och Enzo blir besatta av en mörk och onaturlig kraft medan Bonnie, Stefan och Caroline går ihop med Alaric för att försöka hitta dem. Och det verkar vara upp till Matt att rädda Mystic Falls."
 
 
 
 
 
Jag föredrar onekligen början av The vampire diaries, där serien inte är urspårad. Men fast den åttonde – och sista – säsongen inte når upp till ”den gamla, goda tiden”, är den förvånansvärt fängslande.
 
Stefan har stängt av sin mänsklighet. 
 
Efter seriens katastrofala sjunde säsong hade jag inte räknat med någon försoning. Men här rycker serien upp sig, och återfick lite av den där myspysiga känslan som föregående säsong led brist om. Säsongen bygger även upp en nyfikenhet som gör att tittaren alltid vill veta vad som händer härnäst, och fast det mesta är lätt att förutse är det svårt att slita sig.
 
Lyckan är ofta god men kortvarig. 
 
Den åttonde säsongens svaghet är dock de många klyschorna. Därtill är upplägget rörigt och själva slutet är både antiklimatiskt och lite smått förvirrande. Men som helhet är jag ändå glatt förvånad. The vampire diaries avslutas visserligen inte med perfektion, men är så pass tilldragande att jag gläds över att ha dett den.
 

Empire, säsong 3

Längd: 13 hr 11 min.
Antal avsnitt:
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, musik.
Skådespelare: Terrence Howard, Taraji Henson, Bryshere Gray, Jussie Smollett, Trai Byers.
Releasedatum: 23 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Medan Lucious lanserar Empires streamingtjänst startar hans halvbror Tariq en mordutredning. Romansen mellan Angelo och Cookie hettar till, medan bröderna Lyon kämpar med pillermissbruk och kärlek."
 
 
 
Empire är inte en särskilt välkänd serie, men den förtjänar verkligen att bli sedd. Det är nämligen en lysande, karaktärsdriven serie som har allt: action, romantik, humor och drama, drama, drama.
 
Cookies och Lucious mörka förflutna hemsöker dem än idag. 
 
Den tredje säsongen är riktigt het, mycket tack vare skådespelarna. Huvudrollsinnehavarna Taraji Henson (Dolda tillgångar) och Terrence Howard (Crash) är briljanta, och deras magiska tolkningar av rollerna gör det omöjligt att inte fastna för karaktärerna. Tillsammans med spännande intriger och härlig humor blir det nästintill omöjligt att slita sig.
 
Kärlek och girighet styr familjemedlemmarna. 
 
Den tredje säsongen av Empire har dessutom mäktig musik som snyggt integreras i seriens handling. Det är till stor del den som gör serien till vad den är – låtarna har sådan kraft att de med enkla ton-ändringar manipulerar tittarens känslor. De är även så pass medryckande att de går på repeat här hemma. Några av mina favoriter från säsongen är Over everything, Cold cold man, Crazy crazy 4 u, Need freedom, Feels so good, Throne och The father and the son.
 
En av säsongens gästskådespelare är sångerskan Mariah Carey. 
 
Dessvärre är säsongen rätt förutsägbar. Samtidigt känns det som att den har förlorat lite av seriens originalitet: den berörde mig inte lika mycket som tidigare delar, och det känns som att något saknas. Jag har också svårt för den uttjatade tropen i slutscenen – jag hade hoppats på att serien skulle ta en annan vändning.
 
Familjens intriger får allvarliga konsekvenser. 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av Empire ståtlig. Eftersom jag tycker om intriger och drama passar den mig alldeles utmärkt. Empire är en riktigt sexig serie, som jag rekommenderar varmt. Den har bra musik, härlig humor och mycket spänning – vad väntar du på?
 

The Strain, säsong 3

Längd: 7 hr 20 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, rysare.
Skådespelare: Corey Stoll, David Bradley, Kevin Durand, Jonathan Hyde, Richard Sammel.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Ephs biovapen höll till en början varelserna tillbaka, men nu har de utvecklats till ett av de största hoten någonsin mot mänskligheten. Han slår sig samman med Dutch i jakt på strigois svagheter. Under tiden upptäcker Abraham en mystisk last från Egypten."
 
 
Den första säsongen av The strain var händelsefull, med annorlunda handling och intressanta karaktärer. Den andra säsongen var snäppet sämre, och nu – vid den tredje säsongen – har jag nästan förlorat intresset helt.
 
Vasiliy bekämpar strigoi i tunnlarna under staden. 
 
Serien utvecklas nämligen inte längre. Istället står den och trampar på samma ställe, vilket blir enformigt och förutsägbart. Sen har också skrivandet försämrats, då fler klyschor och krystade dialoger trängts in i manuset. Jag saknar dessutom de få skådespelarna från första säsongen som verkligen gjorde intryck – kvar finns nu bara en medioker B-ensemble.
 
Abraham försöker samarbeta med Quinlan. 
 
Allt som allt är den tredje säsongen av The strain okej. Serien är fortfarande småspännande, men går för mycket runt i cirklar för att hålla kvar intresset. 
 

This is us, säsong 1

Längd: 12 hr 55 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Milo Ventimiglia, Mandy Moore, Sterling Brown, Chrissy Metz, Justin Hartley.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
Distributör: 20th Century Fox.
 
"Jack och Rebecca väntar trillingar. Men vid förlossningen uppstår komplikationer, och hela deras världsbild krossas. Men de tar de suraste citronerna som livet har att erbjuda, och gör det till något som liknar lemonad."
 
 
This is us är en tankeväckande må bra-serie som både underhåller och berör. Handlingen är lätt att hänga med i, och skådespelarna gör sina livs starkaste insatser. 
 
Familjen Pearson måste ta sig igenom mycket. 
 
Mest fastnar jag för den annorlunda dramaturgin. Serien utspelas nämligen inte kronologiskt. Istället äger den rum över flera decennier, och sammanflätar skickligt karaktärernas tidslinjer genom att växla mellan olika tidsperioder av deras liv. Istället för att använda paralleller ur det förflutna som ett komplement, är tillbakablickarna minst lika omfattande och viktiga som det nutida handlingsspåret.
 
Kate kämpar med att gå ner i vikt. 
 
Säsongens svaghet är att den ibland upplevs som utdragen. Den är också rätt förutsägbar och lite väl sentimental ibland. Men för övrigt är This is us en riktigt bra. Det är en hjärtevärmande serie som griper tag från första avsnittet och passar hela familjen.
 

Pretty Little Liars, säsong 7

Längd: 14 hr 1 min.
Antal avsnitt: 20 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, mysterium.
Skådespelare: Troian Bellisario, Ashley Benson, Lucy Hale, Shay Mitchell, Sasha Pieterse, Ian Harding.
Releasedatum: 4 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"När problem dyker upp måste lögnarna samarbeta för att få svar på den avgörande frågan. Efter att ha begått ett dödligt misstag vill lögnarna inget hellre än att få slut på spelet, innan det gör slut på dem."
 
 
 
Pretty little liars är inte en bra serie. Den är fånig. Överdramatiserad. Förutsägbar. Den har alldeles för många sammanträffanden, fler logiska luckor än jag kan räkna till och återanvänder för ofta material från tidigare avsnitt. På något sätt känns det som att skaparna inte haft en plan, utan att de kommit på allt eftersom som serien spelats in. Ändå fastnar jag.
 
 
Pretty little liars är nämligen en riktig guilty pleasure. Det spelar ingen roll hur dåligt utförd den är, på något sätt nästlar den ändå in sig i tittarens hjärta. Karaktärerna är charmiga, humorn underhåller och intrigerna är riktigt spännande att följa. Fast svagheterna är fler än styrkorna uppstår ett beroende som inte går att bli av med. Man vill hela tiden veta mer: hur det går för karaktärerna, vad som ska hända härnäst och vem som är A.
 
 
Att serien är långt ifrån perfekt går alltså att förlåta. Men det jag inte kan bortse ifrån är slutet. Och det är för att det är katastrofalt dåligt. Jag tror faktisk att jag aldrig har varit med om ett så klumpigt utformat avsnitt. Jag hade kunnat acceptera de obesvarade frågorna och onödiga scenerna om det inte vore för det rent utav bedrövliga avslöjandet. Efter 160 avsnitts uppladdning var jag beredd på ett chockerande avslöjande, så när jag fick se den desperat utformade finalen var det som att all energi rann ur mig. Serien har aldrig varit särskilt trovärdig eller följdriktig, men detta tog allt till en helt ny nivå. Bra mysterier låter tittaren spekulera kring vem som är skyldig, men här är det bokstavligen omöjligt att gissa. Ärligt talat hade jag hellre lämnats oväntades om A:s identitet, än att behöva leva med den här besvikelsen. 
 
 
Den sjunde säsongen är faktiskt väldigt spännande. Trots många brister höll den mig sittandes som på nålar från avsnitt till avsnitt. Men slutet är bland det sämsta som jag har sett. Riktigt uselt.
 

Lethal Weapon, säsong 1

Längd: 13 hr 9 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare.
Skådespelare: Damon Wayans, Clayne Crawford, Keesha Sharp, Kevin Rahm, Michelle Mitchenor.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Den före detta marinsoldaten Martin Riggs paras ihop med paragrafryttaren Roger Murtaugh."
 
 
 
 
 
Lethal weapon är en förvånansvärt charmig serie. Karaktärerna är rent utav förtjusande, med härligt sinne för humor och fantastisk kemi till varandra. Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb när det kommer till att levandegöra sina roller, och det är just tack vare dem som serien fungerar så väl.
 
Galna Riggs gör livet komplicerat för stillsamma Murtaugh. 
 
Det är nämligen karaktärerna som gör Lethal weapon lätt att tycka om, då den för övrigt inte sticker ut särskilt mycket. Serien följer en typisk mall, med relativt låg trovärdighet. Den har även många överdrivna actionscener, inte särskilt intressanta kriminalfall och lite enformigt upplägg. Men detta är en personlig preferens. Jag tröttnar nämligen väldigt snabbt på kriminalare med fristående avsnitt, och hade hellre följt ett enda fall under säsongens gång istället för nya fall i varje avsnitt. Som det är nu känns det knappt som att det finns en ordentlig handling, och jag saknar starkare samband mellan avsnitten.
 
Trots att de ger varandra problem, ställer vännerna alltid upp för varandra. 
 
Allt som allt är den första säsongen av Lethal weapon bra. Dock hade jag behövt se en mer distinkt handling för att inte tröttna på upplägget med de fristående avsnitten. Fallen är inte tillräckligt intressanta för att minnas efteråt, utan det är helt och hållet karkatärerna som gör serien.
 

Big Little Lies

Längd: 6 hr 10 min.
Antal avsnitt: 7 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Alexander Skarsgård, Laura Dern.
Releasedatum: 25 september 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"De tillsynes perfekta liven hos tre mödrar är en fasad som döljer något helt annat under ytan."
 
 
 
 
 
Big little lies är galet bra. Det var länge sedan som jag såg en serie med sådant djup och sådan insiktsfullhet. Det är ett väldigt atmosfäriskt drama, med tryckande stämning och mörk humor. Manuset är oerhört intelligent uppbyggt och karaktärernas komplexitet gör dem så verkliga att det känns som att jag skulle kunna ta på dem. Ingenting i deras vardag är enkelt, och att följa deras omskakande liv bakom fasaderna tog verkligen andan ur mig.
 
Vännerna Jane, Madeline och Celeste har hemligheter för varandra. 
 
Big little lies börjar försiktigt. Första avsnittet är lite fumligt, och det tar ett litet tag för serien att komma på fötter. Men allteftersom vi lär känna karaktärerna tätnar intrigerna, avsnitten blir allt mer intensiva och det dröjde inte länge innan Big little lies blev hela min värld. En stor anledning till det är den makalösa stjärnensemblen. Dern, Witherspoon, Kidman, Woodley… de imponerar bortom alla förväntningar. Allt som går att säga är: WOW, vilka talanger!
 
Renatas dotter trakasseras i skolan. 
 
Det här är en kraftfull serie, som både underhåller och berör. Den berättar ett viktigt – och tyvärr också väldigt aktuellt – budskap, och gör stort intryck med sin starka komplexitet. Allt som allt: enastående.
 

RSS 2.0