Once upon a time, säsong 6

Längd: 15 hr 8 min.
Antal avsnitt: 22 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Fantasy, drama, äventyr.
Skådespelare: Jennifer Morrison, Lana Parrilla, Robert Carlyle, Ginnifer Goodwin, Josh Dallas, Jared Gilmore.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
 
Friden i Storybrooke blir kortlivad då den Onda drottningen återvänder med kaos som gör hennes tidigare grymheter bleka i jämförelse. Desperat att rätta sina fel kämpar Regina i den ultimata striden mot sin nemesis. Men kan en överleva om den andra förstörs?
 
 
 
 
 
Åh, vad jag tycker om Once upon a time! Det är en av de mest klyschiga, fåniga och fult animerade serierna som jag har sett – ändå älskar jag den av hela mitt hjärta. Det är den typen av serie som jag helt enkelt sväljer med hull och hår: logiska luckor och allt. En riktig guilty pleasure.
 
Regina möter den Onda Drottningen i en slutlig kamp. 
 
Det är något magiskt över den sjätte säsongen av Once upon a time. Det är en fröjd att vara tillbaka i Storybrooke: jag insåg inte hur mycket jag saknat den mysiga stämningen och härliga karaktärerna förrän första avsnittet tog sin början. Jag blev emellertid förskräckt när jag upptäckte att säsongen innehåller ett musikalavsnitt. Sådana brukar sällan bli bra. Men i Once upon a time blev jag överraskad. Låtarna i musikalavsnittet är original och sjungs av skådespelarna själva; något som lät förvånansvärt bra. Sen passade dessutom glättigheten som uppstår när karaktärer brister ut i sång faktiskt in i seriens sagolika tema. Det slutade med att musikalavsnittet blev en av mina favoriter.
 
Rumpelstiltskin upplever att han inte förtjänar sin sons kärlek. 
 
Som helhet är den sjätte säsongen av Once upon a time supermysig. Visst finns en hel del brister; som att det ibland känns som att saker och ting hittas på allt eftersom. Liksom, varför frukta döden när en puss på pannan läker såret efter ett svärd som körts igenom någons mage? Men vid den här typen av serie orkar jag inte ens bry mig: istället njuter jag av hela min själ.
 

New Girl, säsong 2

Längd: 9 hr 6 min.
Antal avsnitt: 25 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Zooey Deschanel, Jake Johnson, Max Greenfield, Hannah Simone, Lamorne Morris.
Releasedatum: 9 april 2014.
 
Kommer Jess och Nick att bli de någon gång? Medan Schmidt och Winston brottas med ytliga problem drabbas Nick av ett dödsfall i familjen.
 
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av New Girl är bättre än den första. Jag frustreras fortfarande av att serien är överdriven och högljudd; med många skrik och gräl. Jag kan inte heller påstå att jag någonsin skrattar till de omogna skämten. Men med skillnad från tidigare ser jag en viss charm med New Girl. När karaktärerna väl lugnar ner sig och blir mer sansade, är serien faktiskt rätt trevlig att koppla av till.
 
Det är inte lätt för Jess att bo med killarna på loftet. 
 
Det är dessutom roligt att se så många oväntade gästskådespelare i säsongen. Några exempel är Dylan O’Brien (The maze runner), Josh Gad (Beauty and the beast), Jaime Lee Curtis (Freaky Friday), Mary Lynn Rajskub (24) och sångerskan Taylor Swift. Sen är förstås de ledande skådespelarna också rätt duktiga, när det kommer till kritan.
 
Allt som allt är New Girl en serie som jag irriterar mig grymt mycket på, men som jag ändå vill se mer av.
 

Reign, säsong 3

Längd: 11 hr 56 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, fantasy, historisk fiktion.
Skådespelare: Adelaide Kane, Megan Follows, Torrance Coombs, Anna Popplewell, Craig Parker, Rachel Skarsten.
Releasedatum: 14 november 2016.
 
När Francis blir sämre börjar drottning Elizabeth planera hur hon kan ta tronen från Mary, medan Catherine fortsätter att sukta efter makt. De tre drottningarna har mycket gemensamt: deras kungariken står på spel och både deras inre och militära styrkor testas.
 
 
 
 
 
Åh, vad jag har saknat Regin. Det är en riktig guilty pleasure: trots att handlingen är överdramatisk och full av klyschor har jag svårt att slita mig. Jag tycker att serien har blivit så mycket bättre nu när fokus ligger på intriger och maktspel, snarare än kärleksdrama. Det är spännande att återigen följa karaktärerna, och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Att den tredje säsongen dessutom slutar med en cliffhanger, gör att jag sitter som på nålar och väntar på avslutningen.
 
Mary och Francis är Frankrikes regenter. 
 
Det enda som jag stör mig på är emellertid parallellen som drivs av karaktären Bash, som bidrar med fantasyelement till den annars renodlade dramaserien. Jag tycker att de övernaturliga inslagen är onödiga och malplacerade: de passar inte alls in med resten, och dramat är tillräckligt bärande utan det. Egentligen hade jag velat att Bash klippts bort helt från serien: både han och hans handlingsspår känns överflödigt.
 
Lola hålls gisslan av Englands drottning. 
 
Som helhet tycker jag om den tredje säsongen av Reign. Visst, serien är lite överdriven och "tonårsaktig", men den innehåller också en hel del intriger och oväntade vändningar – vilket är precis vad jag gillar. Jag ser fram emot att se den avslutande säsongen.
 

Be cool Scooby-Doo, säsong 1 volym 4

Längd: 2 hr 9 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Tecknat, äventyr.
Skådespelare: Frank Welker, Grey DiLisle, Kate Micucci.
Releasedatum: 26 februari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Mysteriegänget kämpar mot en arg jätte, en galen clown, en bitter bridezilla och massa fler. Problemlösarna dyker upp för att utreda rykande färska mysterier.
 
 
 
 
 
 
 
Be cool Scooby-Doo är inte en serie i min smak, men den här volymen var faktiskt bättre än föregångaren. Om det är för att kvalitén har höjts eller för att jag har börjat vänja mig vid serien går bara att resonera kring, men faktum är att jag tycker att den här volymen hade sina stunder. Den är helt enkelt lite småsöt, och den lättsamma stämningen är precis vad jag behöver just nu.
 
Shaggy och Scooby tvingas möta många läskiga varelser. 
 
Men att den fjärde volymen är bättre än tidigare gör inte serien bra. Jag har fortfarande svårt för den animerade stilen, och tycker att serien rent estetiskt är rätt ful. Sen saknar jag också karaktärernas personligheter från originalserien. Jag tycker att de har förstörts lite här. Fred är för manligt macho, medan Vilma och Daphne är stereotypiskt fåfänga.
 
Fred är Mysteriegängets ledare. 
 
Som helhet är den fjärde volymen av Be cool Scooby-Doo inte särskilt underhållande för vuxna att titta på, men jag kan tänka mig att serien är riktigt spännande för den avsedda målgruppen.
 

12 monkeys, säsong 1

Längd: 9 hr 18 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction.
Skådespelare: Aaron Stanford, Amanda Schull, Barbara Sukowa, Emily Hampshire, Todd Stashwick, Kirk Acevedo.
Releasedatum: 29 juni 2015.
 
Genom att använda en farlig och obeprövad metod för att resa i tiden färdas James Cole från en postapokalyptisk framtid till nutiden med uppdraget att hitta och eliminera källan till en dödlig epidemi som kommer att decimera människosläktet.
 
 
 
 
 
Åh. 12 monkeys har verkligen potential till att bli en riktigt bra serie. Konceptet är oerhört fascinerande, handlingen spännande och effekterna snygga. Jag tycker dessutom mycket om skådespelarna: speciellt Aaron Stanford, bland annat känd från Nikita och X-men. Dessvärre var mina förväntningar innan lite för höga.
 
James reser tillbaka i tiden för att hindra en epidemi från att döda mänskligheten. 
 
Hela idén med 12 monkeys är himla intressant, men beklagligtvis tröttande jag efter ett tag. Det som händer känns nämligen lite upprepande att tjatigt, och efter ett tag började jag undra när handlingen skulle drivas framåt och ta sig an något nytt. Den största delen av säsongen spenderar karaktärerna med att leta efter personer, oskadliggöra dem och börja om på nytt. I längden blev det lite tradigt. Det vänder emellertid i slutet, men då är det lite för sent.
 
År 2046 gäller det att döda eller bli dödad. 
 
En annan sak som påverkade min upplevelse av 12 monkeys negativt var avsaknaden av verklig fara och oväntade vändningar. Upplägget känns nämligen relativt linjärt, enkelt och förutsägbart. Sen finns förstås ett problem som ofta närvarar när tidsresor finns med i bilden: paradoxer, som ibland gör det svårt att koppla samman hur allt hänger ihop.
 
Vännerna försöker hitta orsaken till utbrottet. 
 
Som helhet tycker jag att den första säsongen av 12 monkeys är bra, men jag hade väntat mig något ännu bättre.
 

Skärgårdsdoktorn, säsong 2

Längd: 5 hr 50 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.
Inspelningsår: 1998.
 
"Det är sommar på Saltö. Johan Steen fortsätter att behandla skadade och sjuka öbor, Wilma uppvaktas av två killar, Sören försöker hitta en strandsatt, Axel lägger näsan i blöt och Eva kommer hem från Afrika."
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av Skärgårdsdoktorn är precis lika mysig som den första, om inte mysigare. Vid det här laget har tittaren verkligen lärt känna karaktärerna och när första avsnittet började kändes det lite som att komma hem efter en lång resa. Det som gjort att jag förälskat mig i serien är att den är så kravlös: det är lätt att hänga med i vad som händer och allt man behöver göra är bara att luta sig tillbaka och njuta.
 
Wilma hamnar lätt i skymundan när fadern har många att hjälpa. 
 
Skärgårdsdoktorn skildrar ett underbart Sverige: med gemytlig miljö, långa soliga dagar och fantastisk natur och gemenskap. Serien förmedlar sån värme, och får mig att längta efter sommar och solljus. Därtill har serien många intressanta fall, och trots att de är enklare och betydligt mindre dramatiska än i moderna sjukhusserier kan jag inte undgå att hänföras.
 
Som helhet är den andra säsongen av Skärgårdsdoktorn supermysig: ett måste för alla som vill ha en nostalgisk återblick eller väcka varma känslor inför sommaren.
 

Ronja Rövardotter (tv-serien)

Längd: 10 hr 44 min.
Antal avsnitt: 26 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Anime, äventyr.
Skådespelare: Gillian Anderson, Teresa Gallagher, Rasmus Hardiker, Giles New, Rufus Hound, Kelly Adams, Morwenna Banks, Bob Golding.
Releasedatum: 8 juni 2017.
 
"Ronja växer upp bland rövare. En dag möter hon pojken Birk, som flyttat in på den delen av borgen som ligger på andra sidan sprickan de kallar Helvetesgapet. Ronja och Birk blir vänner, men det är ingen enkel vänskap eftersom deras familjer är bittra fiender."
 
 
 
 
Tv-serien Ronja Rövardotter baseras på filmen med samma namn från 1984. Bakom serien ligger japanska Studio Ghibli, kända för mästerverk som bland annat Spirited away och Lånaren Arrietty. Men är en nytolkning av den svenska klassikern en flipp eller en flopp?
 
Mattis får en rövardotter. 
 
Lite av båda, faktiskt. Att se den klassiska, svenska berättelsen influerad av japansk mytologi är minst sagt intressant. Det är inte en kombination som jag hade väntat mig att se, men som fungerar förvånansvärt bra. Det mesta från originalfilmen finns med, ända ner till den varma berättarrösten, men varelsernas utseenden och beteenden har tolkats efter japansk kultur. Därtill har de ursprungliga låtarna ersatts av nykomponerad musik.
 
Ronja och pojken Birk blir vänner. 
 
Men tv-serien är lite för utdragen. Berättelsen som det tar ungefär två timmar för originalfilmen att skildra, sträcks här ut till nästan elva. Ändå har inget lagts till handlingsmässigt. Det händer i princip bara en utmärkande sak i varje avsnitt, vilket ger många långa transportsträckor mellan händelserna. Nu är jag krass, men i ärlighetens namn hade seriens avsnitt kunnat komprimeras från 26 stycken till 10, för att få en betydligt mer koncis och rapp story. Vidare förstörs karaktärerna lite. Exempelvis är Mattis rent utav odrägligt omogen.
 
Vildvittrorna sätter skräck i rövarna. 
 
Därtill är jag lite kluven till animeringarna. Miljöerna är fantastiska, med utsökt detaljrikedom och enastående färgåtergivning. Men karaktärerna ser inte lika äkta ut. De har en plastig, modern look som inte riktigt går hem. Därtill känns Ronja Rövardotter aningen fånig ibland. Dubbningen resulterar i klumpigt fördröjda repliker, och den anime-influerade stilen gör karaktärerna så pass uttrycksfulla att det ofta känns överdrivet.
 
Barnen försöker få familjerna att bli sams. 
 
Som helhet är tv-serieversionen av Ronja Rövardotter okej. Supermysig att se någon gång, men när det väl kommer till kritan föredrar jag originalfilmen. Detta för att den kan åtnjutas av hela familjen, varav tv-serien mer riktar sig mot en yngre generation.
 

Six feet under, säsong 2

Längd: 12 hr 5 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Michael C. Hall, Frances Conroy, Peter Krause, Lauren Ambrose, Freddy Rodríguez.
Releasedatum: 11 augusti 2004.
 
"När döden är det du lever på, vad är då meningen med ditt liv? För Nate, David, Ruth och Claire förtsätter världen utanför begravningsbyrån vara minst lika utmanande och oförutsägbar än den de är vana vid."
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av Six feet under är både stilmässigt och kvalitetsmässigt lik den första. Precis som sin föregångare är den tillräckligt bra för vilja se fortsättningen, men inte så pass bra att man fastnar och blir beroende. 
 
Nates relation med Brenda är inte den mest hälsosamma. 
 
Jag är relativt neutralt inställt gentemot Six feet under hittills. Den andra säsongen är smårolig och trivsam, med charmiga karaktärer och en del minnesvärda scener. Men sammantaget är den rätt stillsam, och det händer inte särskilt mycket. Visst är den småputtrig och trevlig, men inget sticker direkt ut. Därtill känner jag mig inte särskilt känslomässigt investerad. Varför vet jag inte riktigt, men även när serien är som mest känslosam har jag svårt att känna mig berörd. Jag är aldrig rädd för karaktärernas säkerhet och även när serien försöker intala mig att de är i fara kan jag inte förmå mig att tro på det.
 
Familjen måste hantera både egna och andras kriser. 
 
Som helhet är den andra säsongen av Six feet under bra. Men vid det här laget hade jag förväntat mig något mer.
 

Private practice, säsong 1

Längd: 6 hr 18 min.
Antal avsnitt: 9 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Kate Walsh, Tim Daly, Paul Adelstein, KaDee Strickland, AMy Brenneman, Audra McDonald.
Releasedatum: 3 december 2008.
 
"Livet i Seattle bleknar sakta bort medan den berömda kirurgen Addison planerar en omstart. Längtan efter ett enklare och soligare liv får henne att ta jobb på en hälsoklinik i Los Angeles tillsammans med sina gamla studiekamrater från läkarlinjen."
 
 
 
 
 
Private practice är en spin-off på Grey’s anatomy, som följer karaktären Addison efter att hon lämnat Grey Sloan Memorial. Serien är småmysig och lätt att ta till sig, men långt ifrån lika bra som sin föregångare.
 
Addison får inte ett varmt mottagande i Los Angeles. 
 
Private practice är en lugnare och mindre komplex version av Grey’s. Här är det centrala karaktärernas relationer snarare än medicin. Faktum är att Private practice innehåller väldigt lite läkarkonst: sjukhusmiljön har bytts mot en vårdcentral, läkarrockar mot vanliga kläder, kirurgi mot akupunktur. Det är något som jag inte riktigt hade förväntat mig, och de enkla, medicinska fallen bidrog varken till mycket fascination eller spänning.
 
Dell, Sam och de andra läkarna gör hembesök. 
 
När det kommer till karaktärerna har jag inte mycket att säga. Jag tycker inte illa om dem, men har inte heller fastnat. De flesta har rätt omogna beteenden, och fast de är runt 40 år gamla beter de sig som skvallriga, sexgalna 16-åringar. Addison är fortfarande helt okej, men Private practice förstörde henne lite för mig. Hon ska trots allt föreställa en världsberömd kirurg, och därför var den stagnerade övergången till ”vanlig” barnmorska något som jag inte upplevde som trovärdigt.
 
Serien försöker desperat göra innehållet mer spännande. 
 
Den första säsongen av Private practice är helt okej, så länge man inte stör sig på de smått krystade dialogerna och barnsliga karaktärerna. Serien passar dig som söker ett läkardrama fokuserat på relationer. 
 

Riverdale, säsong 1

Längd: 8 hr 52 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: K.J. Apa, Lili Reinhart, Camila Mendes, Cole Sprouse, Marison Nichols, Mädchen Amick.
Releasedatum: 12 februari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
"Invånarna i Riverdale är omskakade efter Jason Blossoms chockerande död – en händelse som drar upp allt fler hemligheter i den en gång idylliska småstaden."
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig kluvet inställd till den första säsongen av Riverdale. Det är helt klart en småspännande serie. Jag tycker om intrigerna och det finns alltid något som gör att tittaren vill veta mer. Men efter allt som jag har hört om serien, hade jag förväntat mig mer.
 
Vännerna försöker lösa mordmysteriet med livet i behåll. 
 
Riverdale är nämligen inte originell. Serien håller sig inom ramarna för vad vi har sett förut, karaktärerna är stereotypiska och den sötsliskigt melodramatiska berättelsen är på gränsen till barnslig. Därtill känns den klyschiga handlingen spretig: fokus hoppar fram och tillbaka mellan paralleller och får aldrig riktigt grepp. Den smått irriterande berättarrösten som integreras mellan scenerna förklarar dessutom situationerna på ett så övertydligt sätt att det nästan dumförklarar tittaren. 
 
Skolans artistgrupp Pussycats vill slå igenom stort. 
 
Som helhet är Riverdale en rätt typisk tonårsserie. Jag förstår inte riktigt hajpen kring den, men trots brister finns en viss nyfikenhet att se vidare.
 

It (limited steelbook)

Längd: 3 hr 7 min.
Antal avsnitt: 2 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare.
Skådespelare: Tim Curry, Harry Anderson, Dennis Christopher, Richard Masue, Annette O'Toole, Tim Reid.
Releasedatum: 22 januari 2018 (inspelningsår: 1990).
Distributör: Warner bros.
 
"I en småstad antar en ondskefull kraft formen av en clown som skrämmer livet ur barn och driver några till ett för tidigt slut. Det onda visar sig igen trettio år senare, nu ännu mer elakt, argt och dödligt. Och vänner som minns sin barndomsskräck samlas åter för att bekämpa det."
 
 
 
 
Efter att ha sett It från 2017 var jag nyfiken på originalet, och jag måste förvånat medge att den faktiskt är helt okej. På något sätt känns den mer påhittig om nytolkningen, och fast de ”kusliga” scenerna inte alls var obehagliga med dagens mått, utan snarare framstod som komiska, så tyckte jag att det var en trevlig upplevelse. De daterade effekterna har en viss charm, och trots att tittaren aldrig upplever någon spänning så underhålls man definitivt.
 
Pennywise lurar Georgie med en pappersbåt som lockbete. 
 
Miniserien är emellertid för lång, och trots att speltiden delas upp på två avsnitt så känns det som att en hel del scener hade kunnat klippas bort. Detta gäller särskilt den sista halvan. Det är nämligen intressantare att följa karaktärerna som barn, och en del av charmen försvinner när de är vuxna.
 
Som helhet är gamla It helt okej. Utdragen, ja. Daterad, definitivt. Men ändå underhållande. 
 

Shooter, säsong 1

Längd: 6 hr 38 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, action.
Skådespelare: Ryan Phillippe, Shantel VanSanten, Cynthia Addai-Robinson, Omar Epps, Lexy Kolker.
Releasedatum: 22 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"När krigsveteranen Bob Lee övertalas att återvända i tjänst, anklagas han för mordförsök på presidenten och hamnar på rymmen i jakt på den riktiga mördaren."
 
 
 
 
 
 
Tv-serien Shooter baseras på filmen med samma namn från 2007, som i sin tur är en tolkning av Stephen Hunters roman Point of Impact. Den första säsongen är helt okej, med några riktigt medryckande stunder. Men den grep samtidigt inte tag som jag hoppats, och långa transportsträckor mellan spännande scener gjorde att mitt intresse förlorades någonstans på vägen.
 
Bob Lee behöver riskera livet för att skydda sin familj. 
 
Shooter gör egentligen inget fel, men det känns som att jag har sett det förut. Jag upplevde mig som avskärmad från det som hände i serien just för att det inte är unikt. Med alla Mission impossible, Bourne-filmer och liknande är det vardagsmat med duktiga agenter som blir felaktigt anklagade och därför måste bryta dussintals lagar för att rentvå sitt namn. Det är alldagligt och inte alls särskilt spännande längre, vilket gör att både handlingen och karaktärerna i Shooter känns opersonliga och platta. Serien hade behövt ta ut svängarna och bege sig ut på outforskad mark för att inte bli en i mängden.
 
Erfarenheterna som krypskytt kommer väl till pass. 
 
Allt som allt är Shooter okej. Genomförandet är riktigt bra, men då vi har sett handling och karaktärer förut upplevs de som intetsägande eftersom de inte bidrar med något nytt. Som helhet gillar jag specifika scener ur serien, men inte säsongen som helhet.
 

Six feet under, säsong 1

Längd: 11 hr 55 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama, komedi.
Skådespelare: Michael C. Hall, Peter Krause, Frances Conroy, Lauren Ambrose, Freddy Rodíguez.
Releasedatum: 19 november 2003.
 
"Familjen Fisher driver en begravningsbyrå. När en buss dödar ägaren kastar den tragiska händelsen en skugga över hemkomsten av den förlorade sonen. Tillsammans med mamman Ruth måste brodern David och systern Claire ta tag i familjerörelsen."
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Six feet under är verkligen bra. Den är välspelad, och lite så där härligt underlig. Den har mörk humorn som roar, samtidigt som det satiriska innehållet får tittaren att tänka till ordentligt över hur det moderna samhället ser ut.
 
Familjen Fisher är vana vid död. 
 
Men det tog lång tid att komma in i serien. Handlingen är inte särskilt tydlig, och det tar ett tag att fastna för karaktärerna. Faktum är att det inte var förrän halvvägs igenom som jag började tycka om Six feet under. Men det är värt att kämpa sig igenom de där första, halvtråkiga avsnitten – för karaktärerna utvecklas och seriens riktning blir allt mer påtaglig. Visst har säsongen fortfarande svaga stunder, men helheten visade sig vara förvånansvärt engagerande.
 
Något som jag tycker är irriterande – i alla serier som använder tropen, och inte bara denna – är när karaktärer ser, pratar med eller integrerar med människor som dött. Självklart förstår jag att det är inbillning av något slag – men jag finner det oerhört orealistiskt, och det är något som jag inte kan undgå att himla med ögonen åt varje gång det sker. Tyvärr är detta element lite för återkommande i den första säsongen av Six feet under, och jag hoppas att det tagits bort från senare delar.
 
Som helhet tycker jag om den första säsongen av Six feet under. Jag upplever det som en serie som har väldigt mycket kvar att ge, och jag är säker på att den tids nog kommer att bli en favorit.
 
 

Hawaii five-0, säsong 7

Längd: 17 hr 11 min.
Antal avsnitt: 25 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Action, kriminalare, drama.
Skådespelare: Alex O'Loughlin, Scott Caan, Daniel Dae Kim, Grace Park, Taylor Wily, Chi McBride, Jorge Garcia.
Releasedatum: 8 januari 2018.
Distributör: Paramount.
 
"Öns elitära brottbekämpare måste möta deras dödligaste fall hittills. McGarret och FBI samarbetar för att fånga en schack-mördare, men blir snart pjäser i hans spel. Danny skyddar en komapatient, Chin reser till gränsen för att rädda hans systerdotter, Kono hittar ett traffickingföretag och Max säger farväl."
 
 
 
Åh, vad bra den sjunde säsongen av Hawaii five-0 är! Vanligtvis har jag svårt för kriminalserier, då avsnitten ofta liknar varandra och därför känns tradiga. Detta har varit fallet även för tidigare delar av Hawaii five-0 – men inte den sjunde säsongen. Den grep verkligen tag i mig!
 
Steves liv står ständigt på spel när han är i tjänst. 
 
Den sjunde säsongen av Hawaii five-0 är fartfylld och riktigt spännande. Varje avsnitt engagerar, och jag upplevde aldrig att innehållet svajade. Dessutom är dynamiken mellan karaktärerna superhärlig. Relationen mellan lagmedlemmarna – särskilt Steve och Danny – är rent utav hjärtevärmande, och jag kan inte undgå att le som ett fån åt deras samspel.
 
Kono backar aldrig undan från en fajt. 
 
Som du förstår var den sjunde säsongen av Hawaii five-0 en succé. Jag älskar miljön, karaktärerna och alla häftiga vändningar serien tar. Det här är utan tvekan min favoritsäsong, och efter sättet som den slutade på är jag grymt taggad på fortsättningen.
 

Vikings, säsong 4 volym 1

Längd: 14 hr 55 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, äventyr.
Skådespelare: Travis Fimmel, Gustaf Skarsgård, Katheryn Winnick, Alexander Ludwig, Clive Strander.
Releasedatum: 7 november 2016.
 
"Kung Ragnar återvänder från slagfältet svårt skadad. Nedstämd av sitt äktenskap med Aslaug och utmaningarna med sina söner, söker han sig till slaven Yidu. Samtidigt stanner Rollo kvar i Frankia, drottning Kwenthrith smider planer för att återta Mercia och gåtfulla Harald dyker upp."
 
 
 
 
 
Den första volymen av tv-serien Vikings fjärde säsong är riktigt spännande. Hämndfulla intriger varvas med blodiga slag, och ger avsnitten ett tempo som aldrig saktar ner. Volymen är dessutom välspelad och oerhört snygg att titta på. Fotot är utsökt, med makalösa vyer och kunniga klippningar. Därtill är effekterna grymma, kostymerna vackra och håruppsättningarna en dröm.
 
Björn ger sig ut på en resa för att hitta sig själv. 
 
Karaktärerna är mycket intressanta att följa. Det beror både på den fascinerande tiden de lever i: med annorlunda seder, fängslande mytologi och betagande livssätt. Men det har också grund i karaktärernas genomtänkta uppbyggnader. Deras komplexa personligheter gör nämligen deras liv fängslande att ta del utav. Karaktärer som Björn och Lagertha, till exempel, blir intressantare för varje avsnitt som går, just för att de ger tittaren upplevelsen av ett kontinuerligt utvecklande. Ragnar, däremot, har jag tröttnat på sedan länge.
 
Vikingarna suktar efter land, guld och makt. 
 
En av volymens nackdelar är att den är lite upprepande, och ibland önskar jag som tittare att något nytt och fräscht ska hända. Därtill är en stor brist – som jag har nämnt i mina tidigare recensioner – alla tidshopp. Mellan avsnitt eller enskilda scener kan flera år passera, och jag kan inte undgå att känna att jag gått miste om viktiga händelser och karaktärernas utveckling. Visst gör tidshoppen att händelserna rör sig snabbare framåt, men jag vet inte om det kompenserar för det som tittaren missar.
 
Lagertha kämpar på sidan om männen. 
 
Som helhet är den första volymen av Vikings fjärde säsong riktigt bra. Om du har tyckt om tidigare delar kommer du att älska den här.
 

Skärgårdsdoktorn, säsong 1

Längd: 5 hr 28 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.
Inspelningsår: 1997.
 
"När skärgården är som vackrast kommer en ny doktor, Johan Steen, till läkarpraktiken på Saltö. Med sig har han sin tolvåriga dotter Wilma. Johan får det inte lätt i sin nya roll. Både den gamle doktorn och skärgårdsborna är misstänksamma över att Johan gör saker på sitt sätt."
 
 
 
 
 
Den första säsongen av Skärgårdsdoktorn går att definiera med ett enda ord: mysig. Miljön är gemytlig, karaktärerna förtjusande och känslan i allmänhet är lättsam och puttrig. Jämför man med moderna läkarserier skulle man antagligen komma fram till att det inte händer mycket i Skärgårdsdoktorn. Den är mer lågmäld, och de medicinska fallen är inte särskilt dramatiska. Men det är en härlig serie, karakteristisk för sin tid.
 
Wilma och hennes pappa flyttar från Afrika till skärgården. 
 
Fast Johan Steel är läkare och serien handlar om hans tid på Skärgårdskliniken, skulle jag inte påstå att seriens fokus ligger på medicin. Istället är moraliska dilemman i centrum, tillsammans med karaktärernas anpassning till nya miljöer och människor. Serien förmedlar att visa respekt till sina medmänniskor och att våga stå upp för sig själv. Men sen har den förstås lättare, medicinska fall som gör att den ändå räknas till genren ”läkarserie”.
 
Skärgårdsdoktorn blir lite småkrystad ibland: med bristande trovärdighet och inte helt övertygande skådespelarprestationer. Men det är något som jag inte bryr mig om, eftersom det är en sån trevlig serie att slötitta på tillsammans med familjen.
 

The 100, säsong 4

Längd: 8 hr 47 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction, äventyr.
Skådespelare: Eliza Taylor, Paige Turco, Bob Morley, Marie Avgeropoulos, Henry Ian Cusick, Christoper Larkin.
Releasedatum: 13 november 2017.
Distributör: Warner bros.
 
"Jordens reaktorer smälter och kommer snart att sätta eld på atmosfären. Kommer människorna tillbringa sina sista dagar med att försöka överleva, eller kommer de att använda dem till att äntligen leva? Gränsen mellan rättvisa och hämnd är hårfin när överlevarna måste möta sina livs mörkaste ögonblick."
 
 
 
Eftersom den tredje säsongen av The 100 gjorde mig besviken, visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta av fortsättningen. Men det visade sig snart att jag inte behövde oroa mig. Serien gör här verkligen ett krafttag, och återetablerar sig som en av TV:s starkaste science fiction-serier. Den fjärde säsongen av The 100 sätter serien på kartan igen, och ökar tittarens engagemang för varje avsnitt som passerar.
 
Himlafolket måste ta till drastiska åtgärder för att överleva. 
 
Jag minns att jag hade svårt för skådespelarna i seriens början. På något sätt kändes det som att många av dem inte var redo att stå framför kameran. Men vid det här laget har de mognat, och jag upplever att de är bekvämare i sina roller. De framställer sina karaktärer med finess, och personer som jag har tyckt illa om i det förflutna är nu mina hjärtebarn. I takt med skådespelarnas utveckling, har även karaktärerna växt sig starkare och i den fjärde säsongen bryr jag mig genuint om dem allesammans. Vad jag i första säsongen skulle ha beskrivit som en tafatt skådespelarensemble, skulle jag idag säga är grym!
 
Clark försöker resonera med sina fiender. 
 
Den fjärde säsongen är riktigt spännande. Tempot är högt och scenerna intensiva. Trots att säsongen bara består av 13 avsnitt hinner det hända väldigt mycket. Inte heller falnar intresset, och den växande intensiteten stärker beroendet tills det är omöjligt att slita sig. Något som jag tyckte om var också att säsongen fick mig att känna. Den har ett väldigt tankeväckande koncept och väcker många moraliska frågor som är aktuella i vårt eget samhälle, vilket berörde djupt. Samtidigt finns inslag av humor som lättar upp stämningen emellanåt och fick mig att le som ett fån.
 
Murphy börjar bry sig om andra än sig själv. 
 
Det enda jag har att kritisera är slutet. Utan att avslöja vad som händer, kan jag berätta att vändningen kändes väldigt billig och den passade inte alls ihop med den kunskap vi har fått tidigare under seriens gång. När en viss världsbild har etablerats är det viktigt att den upprätthålls, men här bryts det vi har trott varit sant på ett sätt som känns desperat snarare än realistiskt. Och det gör mig nervös över hur väl utförd fortsättningen kommer att vara.
 
Octavia är en av seriens grymmaste karaktärer. 
 
Som helhet är den fjärde säsongen av The 100 riktigt gripande. Här bevisar serien att den är värd mer tid i rampljuset. Avsnitten är actionpackade och härligt intensiva. Synd är bara att slutet tyder på en fortsättning som inte håller samma kvalité. Men det får tiden avgöra.
 

The leftovers, säsong 1

Längd: 9 hr 17 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, science fiction.
Skådespelare: Justin Theroux, Amy Brenneman, Christopher Eccleston, Chris Zylka, Liv Tyler, Carrie Coon.
Releasedatum: 26 oktober 2015.
 
"Två procent av jordens befolkning har försvunnit. Hämtade av änglar? Kidnappade av utomjordingar? Eller något annat? Polischefen Kevin kämpar med att leva vidare, tre år efter den mystiska händelsen."
 
 
 
 
 
 
The leftovers baseras på boken med samma namn av Tom Perrotta, och är en av de underligaste serierna som jag har sett. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka, mest för mina förväntningar inte alls stämde överens med verkligheten. Jag hade förväntat mig ett spännande science fiction-mysterium, men det visade sig att The leftovers inte alls fokuserar på själva försvinnandet. Istället ligger fokus på befolkningens vardagliga liv, flera år efter händelsen – vilket är bra, men inte alls det jag hade väntat mig.
 
En kult försöker få individen att förstå sin obetydlighet. 
 
Jag är väldigt kluven när det kommer till den här serien. Den är så oerhört fascinerande och speciell – med underliga kulter, oförklarliga beteenden och förvildade hundar. Det som händer fängslar verkligen, fast jag aldrig riktigt är säker på vad som händer och varför. Det jag hade velat ha är fler svar. Antalet obesvarade frågor växer för varje avsnitt, men något svar ges aldrig. Och tyvärr grämer det mig, och jag hade sannolikt tyckt om serien mer om jag faktiskt förstått mig på den.
 
Ingen förstår varför försvinnandet hände. 
 
En stor anledning till att jag inte riktigt fastnade för The leftovers är att jag hade helt andra förväntningar. Det, och att det som händer är så oförståeligt. Samtidigt kan jag inte förtränga att serien är fascinerande – med underliga karaktärer, bra musik och förvånansvärt brutala scener. Jag ville hela tiden veta mer, även när jag var som mest uttråkad. Allt som allt rekommenderar jag The leftovers till dig som vill se en långsammare, karaktärsdriven serie snarare än ett actionfylld science fiction-mysterium.
 

Fear the walking dead, säsong 3

Längd: 11 hr 17 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Rysare, sci-fi, drama.
Skådespelare: Kim Dickens, Frank Dillane, Alycia Debnam-Carey, Mercedes Mason, Colman Domingo.
Releasedatum: 18 december 2017.
Distributör: Fox.
 
"Madison har återförenats med Travis, och Alicia är splittrad över sitt mord på Andres. Nicks första beslut som ledare resulterar i att Luciana blir attackerad, men de undkommer döden. Strand har satt sikte på att utnyttja den nya världens valuta, och Ofelias fångenskap sätter hennes överlevnadsförmåga på prov."
 
 
 
Det smärtar mig att medge att jag har riktigt svårt för Fear the walking dead. Jag vill verkligen tycka om serien, men upplever att den aldrig kommer igång. Tempot är långsamt och det som händer griper inte tag. Manuset känns inte särskilt arbetat och de många klyschorna får mig att tappa intresset allt mer.
 
Travis och Madison återförenas. 
 
Mitt största problem med Fear the walking dead är att jag inte fastnar för karaktärerna. Precis som The walking dead är spinoff-serien karaktärsdriven, men med skillnad från originalserien saknar denna starka heroer som tittaren verkligen ser upp till och hejar på. Skådespelarna känns relativt uttryckslösa i sina framställningssätt, och när jag tittar på avsnitten bryr jag helt enkelt inte om vad som händer med karaktärerna.
 
Gruppen behöver kämpa mot både zombier och människor. 
 
Som helhet är Fear the walking dead en serie som jag inte vet om jag kommer att fortsätta med. Kanske är det inte seriens fel att jag fastnar, utan att jag ser den i fel period av mitt liv. Men min aktuella uppfattning är att den är allmänt tråkig.
 

Grey's Anatomy, säsong 13

Längd: 15 hr 41 min.
Antal avsnitt: 24 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Ellen Pompeo, Justin Chambers, Chandra Wilson, James Pickens Jr, Jessica Capshaw, Sarah Drew.
Releasedatum: 16 oktober 2017.
 
"Att utföra medicinska mirakel varje dag gör att kirurgerna på Grey Sloan Memorial ser sig sjäva som ett släkte utöver de dödliga. Men det som fungerar på kirurgen, fungerar inte alltid i verkliga världen."
 
 
 
 
 
 
Grey’s anatomy är riktigt bra. Varje gång jag börjar titta på en ny säsong blir jag lika förvånad över att serien fortfarande håller efter alla dessa år. Visst har den börjat svacka, men avsnitten underhåller och det är allt som betyder något. På något sätt känner jag mig som hemma när jag tittar på den. Karaktärerna har blivit en del av mig.
 
Bailey och Alex är två av fyra som varit med från början. 
 
Istället för att rabbla på om hur mycket jag tycker om Grey’s anatomy – det här är trots allt min trettonde recension av serien, så förhoppningsvis vet ni redan det vid det här laget – tänkte jag ta upp säsongens brister. För trots att jag gillar den skarpt, anser jag att det är en av seriens svagare delar. Det beror bland annat på antalet utfyllnadsavsnitt. Den trettonde säsongen har nämligen rätt många avsnitt som egentligen inte har något syfte, och jag upplever att serien hade tjänat på att vara kortare och mer koncis. Därtill brister trovärdigheten ofta, och alla bråk mellan karaktärerna är rätt tröttsamt att följa. Jag stör mig särskilt på Amelias och Maggies gnäll, och vill ibland bara skrika åt dem att hålla tyst.
 
Dr. Minnick skapar många fiender på sjukhuset. 
 
Något ironiskt är att mitt favoritavsnitt också är det minst trovärdiga, nämligen säsongsfinalen. Det särskiljer sig från vanliga kirurgavsnitt och tar en mer explosiv vändning (no pun intended). Jag tycker att serien är som bäst när det händer något stort som involverar huvudkaraktärerna på personlig nivå, och det är precis det som sker här. Det är just sådant som gör serien så beroendeframkallande.
 
Den trettonde säsongen av Grey’s anatomy är alltså inte lika bra som tidigare delar, mest på grund av de småtråkiga utfyllnadsavsnitten. Men serien håller sig fortfarande uppe, och det är ljuvligt att återigen följa de familjära karaktärerna. 
 

RSS 2.0