Wither är första delen i trilogin av Lauren DeStefano. Dess efterföljare är Fever och Sever.

 

"Thanks to modern science, every newborn has become a ticking genetic time bomb - males only lives to age twenty-five, and females only live to age twenty. In this bleak landscape, young girls are kidnapped and forced into polygamous marriages to keep the population from dying out. When sixteen-year-old Rhine Ellery is taken by the Gatherers to become a bride, she enters a world of wealth and privilege. Despite her husband Lindenäs genuine love for her, and a tenuous trust among her sister wives, Rhine has one purpose: to escape - to find her twin brother and go home. But Rhine has more to contend with than losing her freedom. Linden's eccentric father is bent on finding an antidote to the genetic virus that is getting closer to taking his son, even if it means collecting corpses in order to test his experiments. With the help of Gabriel, a servant she is growing dangerously attached to, Rhine attempts to break free, in the limited time she has left."

 

 

Jag älskar dystopier. Det är min favoritgenré. Jag hade bara hört positiva recensioner för Wither så jag hade höga förhoppningar för boken. Men det blev inte som jag tänkt mig.

 

Det bästa med boken är dess omslag. Jag älskar hur det är symboliskt för bokens handling och att det är så vackert. Men om omslaget är det bästa så är det inte en bok som ska rekomenderas.

 

När jag läste på baksidan så tänkte jag: "Wow! Det måste vara en superbra bok, låter ju jättespännande!". Men... tänk så fel jag hade. För det första var det enormt jobbigt att komma in i bokens handling. Visst, boken hade en spännande poäng, men DeStefano framför den på fel sätt. Boken var väldigt seg och hade många och långa beskrivningar som gjorde boken ointressant.

 

Karaktärerna var dåligt gjorda och kändes orealistiska. Alla var så överdrivna. Det var som om varje karaktär fick varsin personlighet och inte fick visa något annat karaktärsdrag än det. Exempelvis Linden är för omedveten om det som försegår, Rhine är för lugn, Cicelyär för positiv (men hallååå; hon blev ju faktigst kidnappad och tvingad till äktenskap!?)... Ja, ni förstår poängen. Man fick helt enkelt inga känslor för någon av karaktärerna då de kändes fejk. Exempelvis Rhine hade alldeles för många irrationella känslor.

 

Visst, boken blev bättre efter kanske 250 sidor, men den var fortfarande extremt händelselös. För mycket inträffande av slump, ett sammanträffande. Så orealistiskt! Dessutom irriterade jag mig på att man hade så många frågor, om karaktärer, handling, miljöerna m.m. men att man aldrig fick svar! Det kändes helt enkelt som om DeStefano aldrig avslutade något och många delar i boken kändes extremt orealistiska.

 

För att avsluta kan jag bara skriva att jag är extremt besviken eftersom jag hade så stora förhoppningar. Jag kanske läser den andra boken, Fever, men det är ingenting jag känner att jag måste göra. Slutet var lika tråkigt som resten av boken. Så jag skriver någonting jag absolut inte trodde att jag skulle göra; läs inte Wither av Lauren DeStefano. För trots dess underbara handling blev det bottennapp.

 

Betyg: 5,5

Favoritkaraktär: Gabriel
Sidantal: 358
Första stycket: "I wait. They keep us in the dark for so long that we lose sense of our eyelids. We sleep huddled together like rats, staring out, and dream of our bodies swaying."
Sista stycket: "In the distance I see a lighthouse. The light washes over us and continues on its rotation. This time, I don't know where the light will guide us."
Författare: