Gemini

Regissör: Aaron Katz.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Lola Kirke, Zoë Kravitz, John Cho, Greta Lee, Ricki Lake, Michelle Forbes, Jessica Parker Kennedy.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Ett avskyvärd brott blir en prövning för den komplicerade relationen mellan en  personlig assistent och Hollywood-stjärnan som är hennes chef. För att lösa mysteriet måste hon se till att ligga före en målmedveten polis.
 
 
 
 
 
Gemini börjar rätt bra. Skådespelarna levererar starkt, handlingen känns annorlunda och fräsch och spänningen byggs successivt upp på ett skickligt sätt. Uppladdningen är helt enkelt gripande, och jag fastnade för stämningen.
 
Jill försöker hantera en stor förlust. 
 
Men det tog inte lång tid förrän jag tröttnat på filmen. Gemini saknar nämligen djup, och fast början var lovande gick det rätt fort för den att återgå till att bli förutsägbar och tråkig. Efter ett tag känns det helt enkelt som att inget händer. Inget tillförs handlingen, och själva upplösningen känns inte alls tillfredsställande.
 
Som helhet är Gemini en thriller med potential. Men ju längre tid som går, desto mer falnade intresset.
 

Nytt i samlingen, #278

 
Nu har det gått en månad sedan jag började på mitt nya jobb. Och det känns bra. Visst är det mycket att göra, och jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att i princip aldrig vara hemma. Men det är roligt, och jag trivs med mina kollegor.
 
Det jag grämer mig mest över med att arbeta heltid är att jag hamnar efter i min läsning. Tidigare har jag haft som vana att läsa det första jag gör på morgonen och det sista jag gör på kvällen, men nu för tiden har jag inte energi till det. Men jag hoppas att det vänder snart.
 
Det finns emellertid fördelar med att alltid ha fullt upp. En av dem är att jag inte alls har samma köpbehov som tidigare. Faktum är att jag inte klickat hem något på jättelänge, vilket gör mig lite stolt. Det hindrar mig emellertid inte från att be om recex, och jag lyser upp varje gång jag hittar ett paket i brevlådan.
 
Den här veckan har jag fått hem tre filmer, tre tv-serier och en bok. Från 20th Century Fox kom Deadpool 2, The walking dead säsong 8 och Homeland säsong 7. Sen kom Tully från Scanbox, Solo: a Star Wars story från Disney och första säsongen av Famous in love från Warner bros. Sist men inte minst skickade HarperCollins Kodnamn Alice av Kate Quinn. Jag ser grymt mycket fram emot alla dessa, men är lite extra taggad över fortsättningarna av TWD och Homeland. ♥

Tävling – Deadpool 2

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av Marvel-filmen Deadpool 2. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha filmen på bluray eller DVD.
 
I Deadpool 2 följer du när supersoldaten Wade kickar femtio nyanser av röv. Filmen är regisserad av David Leitch och i huvudrollerna syns bland annat Ryan Reynolds, Josh Brolin och Morena Baccarin. Den släpps 1 oktober 2018.
 
 
 
För chans att vinna filmen, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: vem tycker du är den bästa superhjälten?
2. Svara på frågan: vill du vinna filmen på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 30 september. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
 
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med telefonnummer och fullständig adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Pokémon: Indigo League, säsong 1

Längd: 18 hr 29 min.
Antal avsnitt: 52 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Anime, äventyr.
Skådespelare: Iku Ôtani, Rica Matsumoto, Rodger Parsons, Shin'ichirô Miki, Unshô Ishizuka, Kayzie Rogers.
Inspelningsår: 1997 (nyrelease: 30 oktober 2017).
 
Tioåriga Ash och hans sidekick Pikachu försöker se till att Ash blir en Pokémon-mästare. På vägen möter de Misty och Brock, och tillsammans kämpar de mot såväl fientliga pokémon som människor.
 
 
 
 
 
 
En stor del av min barndom definieras av Pokémon. Jag följde inte serien slaviskt och lyckades aldrig se avsnitten i rätt ordning, men varje gång jag upptäckte att serien visades på tv blev det automatiskt till dagens höjdpunkt. Men sedan dess har det gått många år. Därför var det ren och skär nostalgi att sträcktitta på den första säsongen av Pokémon: indigo league. Den här recensionen ska emellertid inte handla om nostalgi. Istället ska jag försöka hålla ett objektivt avstånd till serien för att ge dig en rättvis bedömning om dess kvalitét.
 
Tioåriga Ash vill bli en världsberömd Pokémon-tränare.
 
I början kände jag mig besviken på Pokémon: indigo league. De första avsnitten är extremt lika varandra och jag upplevde att i princip ingenting hände. Det kändes rätt snopet, för jag hade sett fram emot en mysig nostalgikick och inte att bli uttråkad. Men avsnitten blev successivt bättre. Allteftersom började det hända saker som stack ut från resten, och avsnitten fick mer karkatär. I slutändan tog det inte lång tid förrän jag var fast, och de där småtråkiga avsnitten i början glömdes snabbt bort.
 
Jag ska inte neka att säsongen ibland blir lite enformig. Det finns trots allt inte mycket till handling, och ofta är vändningarna både förutsägbara och övertydliga. Men ärligt talat bryr jag mig inte. Karaktärerna är söta som socker. Humorn bidrar med en hel del charm. Och serien är helt enkelt allmänt mysig att se på. Dessutom bidrar förstås de färgglada animeringarna också till tjusningen.
 
Allt som allt tycker jag faktiskt att den första säsongen av Pokémon: indigo league är bra. Kanske är det nostalgin som talar, men jag hade svårt att slita mig.
 

Lady Bird

Regissör: Greta Gerwig.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 34 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet, Beanie Feldstein.
Releasedatum: 10 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Christine kämpar emot, men är precis som sin galet kärleksfulla, envisa och viljestarka mamma, en sjuksköterska som arbetar outtröttligt för att hålla familjen flytande efter att Christines pappa förlorat jobbet.
 
 
 
 
 
Lady Bird är ett vackert drama. Det är en karaktärsdriven film, med lugn och trivsam atmosfär, och som känns så där härligt äkta. Lady Bird ger en genuin och trovärdig inblick i livet som tonåring, och lyckas underhålla och väcka viktiga tankar på samma gång. Det är en film med starkt budskap, kaxiga karaktärer och riktigt bra skådespelare. Ett drama som griper tag helt enkelt.
 
 
 
Det jag saknar i Lady Bird är en lite mer konkret handling. Narrativet är uppbyggt på ett lite annorlunda sätt, utan de distinkta stegringarna som ofta närvarar inom dramaturgin. Som det är nu får vi mest följa utvalda delar av Christines liv, men det går inte att tydligt peka på vad dramat handlar om. Det är liksom mer slätstruket, utan att det nödvändigtvis blir något negativt. Däremot hade jag önskat att Lady Bird tagit ut svängarna lite mer, och trots att jag gillar filmen skarpt så saknar den det lilla extra som annars kan göra en film ovärderlig.
 
 
 
Allt som allt är Lady Bird riktigt bra. Den gör allting rätt och är riktigt charmig. Det jag saknar är däremot det.
 

10x10

Regissör: Suzi Ewing.
Genre: Thriller.
Längd: 1 hr 23 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke, Olivia Chenery, Benjamin Hoetjes. Jason Maza.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Cathy blir attackerad, kidnappad och inlåst i ett litet rum. Men allt blir mer komplicerat när hennes mystiske angripare bara kräver en enda sak från henne: att få veta hennes namn. Efter ett tag står det klart att Cathy vet mer än hon låtsas om, och att hon inte är det verkliga offret.
 
 
 
 
Det finns mycket som jag tycker om med 10x10. Filmen börjar spännande och lyckas fånga upp mitt intresse som tittare. Därefter är det något visst med stämningen som engagerar, och skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Det är en thriller som helt enkelt förtjänar mer beröm än vad den har fått.
 
Cathy kidnappas av en mystisk förövare. 
 
Samtidigt förstår jag den hårda kritik som riktats mot 10x10. Filmen följer en förutsägbar och relativt händelselös mall. Därtill känns inte manuset särskilt genomtänkt eller väl sammanhållet. Trovärdigheten är extremt låg, det som händer är minst sagt långsökt och karaktärernas utvecklingar är så orealistiska som det kan bli. Faktum är att karaktärerna i allmänhet beter sig rätt absurt, och deras sätt att agera är långt ifrån logiskt. Det är också synd att en film som denna, med intressant premiss och bra skådespelare, inte allt får den upplösning som krävs för att själva tittarupplevelsen ska kännas ”värt det”.
 
Successivt uppdagas sanningen. 
 
Som helhet tycker jag ändå att 10x10 är okej. Bristen på logik drar ner helheten, men stämningen och skådespelarna gör att intresset ändå behålls fram till det antiklimatiska slutet.
 

Kärlekens magiska regler

Författare: Alice Hoffman.
OriginaltitelThe rules of magic.
SeriePractical magic #1.
Längd: 365 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
 
Susanna kan se att det är något speciellt med hennes barn, och hon sätter upp stränga regler som de måste följa. Inga nattliga promenader, inga svarta kläder, inga kråkor, inga böcker om magi och viktigast av allt: de får aldrig bli förälskade. Men när barnen besöker sin moster börjar familjens hemligheter komma till ytan och för första gången snuddar de vid sanningen om vilka de är.
 
 
 
 
 
 
 
Kärlekens magiska regler är en annorlunda roman. Eller, det kanske den inte är – för det är inte ofta som jag tar del av böcker inom genren ”magisk realism”. Men den var annorlunda för mig, och jag gillar verkligen att den blev som en frisk fläkt.
 
Det bästa med Kärlekens magiska regler är sättet som den är skriven på. Språket är oerhört vackert och stämningen byggs upp på ett fantastiskt sätt. Det är rent utav förtrollande. Jag fastnade också snabbt för konceptet och de första hundra sidorna satt jag som besatt.
 
Intresset behölls emellertid inte rakt igenom. Varför, vet jag inte ens. Men det är något som saknas. Upplägget känns inte helt klockrent, och det fanns partier som jag skummade igenom helt enkelt för att de inte tilltalade mig. Det är synd, för jag älskade verkligen Kärlekens magiska regler i början. Men det höll inte hela vägen.
 
Som helhet är Kärlekens magiska regler en bra bok. Definitivt. Men den hade behövt det där lilla extra för att verkligen engagera från början till slut.
 

Nytt i samlingen, #277

 
Nu har jag klarat av tre veckor på mitt nya jobb som kommunikatör. Hittills går det rätt bra, men jag är så trött om kvällarna att jag sällan orkar läsa. Men det hindrar mig inte från att utöka min samling... läslusten måste ju komma tillbaka någon gång, eller hur? 
 
Under veckan som passerat har tre böcker och en film anlänt. Från Marchetti förlag kom H.C. Andersen, som jag redan läst och recenserat. Sen kom också Allt det här är sant av Lydia Day Peñaflor från VoxbyOpal, samt Innan ni tog oss av Lisa Wingate från Lavender lit. Jag ser mycket fram emot båda dessa, men mitt hjärta klappar lite extra när jag tänker på att börja med Innan ni tog oss... Det verkar vara en fantastiskt gripande berättelse.
 
Sen kom också Lady Bird från Universal Sony. Jag såg den för några dagar sedan och tyckte om den. Recensionen dyker upp om fyra dagar. ♥

You were never really here

Regissör: Lynne Ramsay.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 29 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Dante Pereira-Olson, Judith Roberts, Frank Pando, John Doman.
Releasedatum: 3 september 2018.
Distributör: Scanbox.
 
Joe är en traumatiserad krigsveteran och hitman, som utför olika former av våldsamma uppdrag åt kunder med krav på diskretion. Han är känd för att vara effektiv och pålitlig, men när han får i uppdrag att hitta en politikers försvunna dotter, utvecklas fallet på ett oväntat sätt.
 
 
 
 
You were never really here överträffade mina förväntningar på samma gång som filmen gjorde mig besviken. Detta eftersom det är en bra film. Den lyckades verkligen fånga upp mitt intresse och jag ville hela tiden veta vart alltsammans skulle leda. Men den hade kunnat ta ut svängarna så mycket mer, och i slutändan blir det en thriller som kastar bort mycket av sin potential.
 
Joe mördar på beställning. 
 
Jag börjar att berätta om det som jag tyckte om. You were never really here är en spännande film: mörk, intrigisk och brutal. Samtidigt har den ett emotionellt djup som jag tycker om, och jag blev till min stora förvåning berörd. Därtill presterar Joaquin Phoenix riktigt bra, och han lyckas uttrycka Joes desperata, inre kamp på ett mins sagt övertygande sätt.
 
Ett lite annorlunda uppdrag blir att rädda en politikers dotter. 
 
Men trots att jag fängslades av filmen, kan jag inte neka att den var smått händelselös. Jag blev lite frustrerad, för You were never really here växlade kraftigt mellan att få mig att sitta som på nålar och tråka ut mig. Därtill upplevde jag den som lite smårörig, och det var inte alltid lätt att förstå vad som försiggick. Jag hade också velat ha ett tydligare budskap, samt ett annat soundtrack. Visst bidrog musiken till en hel del inlevelse, men oftast störde jag mig på de höga och stressande tonerna.
 
Den nära relationen till mamman håller ihop Joe. 
 
Allt som allt är You were never really here en bra film, men den har inte riktigt det där lilla extra som gör den ”wow”.
 

Sovande jättar

Författare: Sylvain Neuvel.
OriginaltitelSleeping giants.
Serie: Themisfilerna #1.
Längd: 343 sidor.
Bokförlag: Brombergs.
 
Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken under henne plötsligt försvinner i ett slukhål. Hon vaknar på botten av en djup grop. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en flicka i en gigantisk hand av metall. Sjutton år senare är mysteriet ännu inte löst. Men vissa slutar aldrig söka efter svar. Som Rose.
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker om Sovande jättar. Det är inte en bok för alla, men jag fastnade verkligen för premissen och greps tag direkt av berättelsen. Boken följer ett spännande science fiction-mysterium och som läsare ville jag hela tiden veta mer. Det var svårt att lägga ifrån sig romanen, och även fast jag var hur trött som helst intalade jag mig hela tiden ”ett kapitel till”.
 
Sovande jättar har en okonventionell berättarstil. Det narrativa upplägget liknar det i exempelvis Illuminae, och utgörs av intervjutranskriptioner, labbrapporter och dagboksanteckningar istället för vanlig löptext. Detta har både för- och nackdelar. Å ena sidan gör det boken annorlunda och speciell. Jag gillar att stilen känns som en fräsch fläkt i förhållande till den standardiserade romanen. Texten blir också lätt att ta till sig. Nackdelen är emellertid att det blir lite begränsande. Som läsare kommer man inte särskilt nära karaktärerna och det är svårt att känna med dem. Deras berättarröster är också väldigt liknande varandra, och det är inte alltid tydligt vem det är som talar. Därtill begränsade narrativet också vilken slags information som var möjlig att förmedla till läsaren, och efter ett tag kändes upplägget lite enformigt.
 
Som helhet tycker jag om Sovande jättar. Det är en annorlunda science fiction-roman, som är spännande på ett lågmält och tillbakadraget sätt. Boken slutar på ett mycket intrigant sätt, och jag ser mycket fram emot att ta del utav resten av Themisfilerna-trilogin: Gudarna vaknar och Bara människa
 

Cikada

Författare: Shaun Tan.
OriginaltitelCikada.
Serie: Fristående.
Längd: 32 sidor.
Bokförlag: Lilla Piratförlaget.
 
Cikada arbetar på ett kontor i ett högt hus. Han arbetar flitigt, dag ut och dag in. Han blir mobbad och osynliggjord av sina arbetskamrater. Han får ingen uppskattning av sin chef. Men en dag går Cikada ut på taget till huset, och något alldeles extraordinärt händer.
 
 
 
 
 
Cikada är en kort, minimalistisk roman som med 150 ord lyckades fånga mitt hjärta. Det är en bok i enklaste laget: 32 sidor med bara några få meningar på varje. Alltsammans tar bara någon minut att läsa. Ändå stannar Cikada kvar hos en. För trots det simpla upplägget har berättelsen ett förvånansvärt djup och ett stort budskap. 
 
Cikada är en kraftfull satir, som berör och väcker viktiga tankar. Vackert illustrerad med bleka, stora bilder upplevs den som rå och äkta. Cikada är en ögonöppnare. Den får läsaren att inse hur grå vår vardag verkligen är. Den träffade mig rakt i hjärtat och kommer finnas i mitt minne en lång tid framöver.
 
Som helhet är Cikada vacker och ärlig. Läsningen må vara någon minut, men budskapet sitter kvar en livstid.
 

Avengers: Infinity War

Regissör: Anthony Russo, Joe Russo.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 2 hr 29 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Zoe Saldana, Elizabeth Olsen, Tom Holland.
Releasedatum: 28 augusti 2018.
Distributör©Marvel.
 
The Avengers och deras allierade superhjältar riskerar allt i ett försök att besegra den mäktige Thanos innan hans förödande attacker har förstört hela universam. Deras största konfrontation genom tiderna väntar.
 
 
 
 
Avengers: Infinity war är inte en dålig film. Med det sagt tycker jag att samtliga filmer som har släppts av Marvel Studios på sistone har varit i princip likadana. Det är alltid superhjältar som ska rädda universum från förödande katastrofer. Det enda som skiljer filmerna åt är att slagsmålen blir större och större. Och missförstå mig inte: det hela är briljant snyggt gjort. De visuella effekterna är utsökta. Men det är tyvärr inte tillräckligt, när det nästan enbart är hjärndöd action som bygger upp filmen.
 
Iron man och Hulken förenar krafter med Doctor Strange. 
 
Mitt problem med de senaste Marvelfilmerna, inklusive denna, är att de känns själlösa. Jag upplever att den här typen av film görs av ren vana, alltid följer samma mall och aldrig bryter sig loss från gamla spår. Och det fungerar för vissa personer, men för mig blir det för enformigt. Jag hålls helt enkelt inte engagerad av den ytliga handlingen, utan behöver något som sticker ut och fångar upp min uppmärksamhet för att min hjärna inte ska stängas av och distraheras av annat. För mig är det inte tillräckligt att allt ser bra ut, jag behöver mer substans, mer hjärna.
 
Slagsmål efter slagsmål blir lite tröttsamt. 
 
Jag har också svårt för det höga antalet karaktärer. Det är inte så att jag inte kan hålla rätt på vem som är vem, utan snarare att de är så pass många att jag helt enkelt slutar bry mig. Jag måste emellertid nämna att några karaktärer har gyllene stunder i Avengers: Infinity war, och jag medger att jag skrattade till några gånger. Men som sagt, för övrigt blir filmen aldrig genuint spännande och jag kan inte förmå mig att faktiskt give a shit.
 
Elizabeth Olsen återvänder i rollen som Wanda. 
 
Som helhet är Avengers: Infinity war okej. Gillar du den här typen av superhjältefilmer så lär du ju tycka om den här också. Men söker du komplexitet, djup och substans… då tror jag att du redan förstår att du behöver fortsätta leta.
 

Alla bilder är copyrightskyddade av ©Marvel. 

Nytt i samlingen, #276

 
Tre filmer har landat i brevlådan under veckan. Från Scanbox fick jag den omtalade thrillern You were never really here, som följer en lönnmördare som ska rädda en politikers dotter från sexhandeln. Sen kom också 10x10 och Gemini från Universal Sony. Jag har inte hört något om dessa filmer, men de ser rätt spännande ut.
 
Utöver det anlände också sex stycken böcker: Flickvänsmaterial av Yrsa Walldén från VoxbyOpal, Sagan om Despereaux av Kate DiCamillo och Cikada från Lilla piratförlaget, OBS: flirt av Lovisa Wistrand och Det måste gå av Ulla Nissen från Hoi, samt Kvinnan i fönstret av A. J. Finn från Albert Bonnier. Jag ser fram emot att läsa alla dessa, och vet knappt var jag ska börja! 

Here and Now

Längd: 9 hr 4 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, komedi, science-fiction.
Skådespelare: Tim Robbins, Holly Hunter, Daniel Zovatto, Jerrika Hinton, Raymond Lee, Sosie Bacon, Peter Macdissi.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Relationerna i en familj med blandad härkomst testas, när ett av barnen börjar att se saker som resten inte kan se.
 
 
 
 
 
 
 
Here and now är en tv-serie från skaparna bakom bland annat Six feet under och Dexter, och det här är precis vad jag skulle kalla en dold pärla. Ingen pratar om den här serien. Ingen har ens hört talats om den, men ack så bra den är!
 
Audrey kämpar med att vara fyrbarnsmamma. 
 
Jag gillar Here and now skarpt. Det är en väldigt annorlunda dramaserie; djupt atmosfärisk och med en väldigt tilltalande dunkelhet. Den kombinerar skickligt verklighetstroget familjedrama med spännande, supernaturliga inslag. Det hela ger en kreativt och mysteriös uppbyggd serie som på något sätt påminner mig om Heroes: där stämningen utgjorde halva serien.
 
Syskonen Ramon och Kristen får båda genomlida livsförändrande händelser. 
 
Skådespelarna gör verkligen bra ifrån sig i Here and now. De lever sig in i sina roller och bidrar till sina karaktärers komplexitet. Och jag älskar verkligen karaktärerna. Allesammans är konstruerade med sådant djup att mitt intresse fångades direkt. De känns trovärdiga, starka, äkta. Och dynamiken i relationerna som de har till varandra är makalöst övertygande. 
 
Ashley är inte helt nöjd med sitt inrutade liv. 
 
Allt som allt är Here and now en spännande serie som inte alls fått den uppskattning som den förtjänar. Serien lades ner efter sin första säsong, vilket gör mig genuint upprörd: jag vill ju ha svar! Handlingen har inte fått chans att utvecklas och serien förlorar tyvärr mycket potential på grund av att det inte finns en förklarande fortsättning. Hursomhelst är jag tacksam över att ha fått tagit del av Here and now och kunna rekommendera den till dig. Gillar du mystiska, karaktärsdrivna serier med starka budskap, lär du älska denna.
 

A Game of Thrones – Kampen om Järntronen, volym 2

Författare: George R. R. Martin, Daniel Abraham.
Illustratör: Tommy Patterson.
OriginaltitelA game of thrones: graphic novel, vol. 2.
SerieA song of ice and fire grafiska romaner #7–12.
Längd: 180 sidor.
Bokförlag: Apart.
 
Besök Westeros och möt Tyrion, Jon Snow, Arya, Ned, Cersei, Sansa, Bran och resten av rollfigurerna från den välkända serien. Men bli inte för fäst vid dem.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den grafiska romanversionen av A game of thrones baseras på originalboken av George R. R. Martin. Just den här volymen utgår från den andra fjärdedelen, och består på så sätt i grund och botten av samma berättelse. Skillnaden är just mediet. Den grafiska romanen är förenklad, på gott och ont. Vissa saker är lättare att förstå i den här återgivningen, vilket gör det till ett bra alternativ för personer som inte vill ta sig an de enorma böckerna. Samtidigt sker detta förstås på bekostnad av viss komplexitet, och några relativt viktiga händelser har plockats bort. Så om du gillar den här tolkningen av berättelsen beror helt på i vilket syfte som du läser den.
 
Jag tycker att den andra volymen av grafiska A game of thrones är bra. Illustrationerna är riktigt vackra, och jag gillar färgvalen och detaljrikedomen. Det måste ha tagit en evighet att rita allt detta! Det enda som jag störde mig på var att många ansikten är rätt lika varandra. Därför blandade jag ofta ihop de olika karaktärerna, och det gällde att läsa noggrant för att veta vem som var vem.
 
När det kommer till själva storyn så är den förstås bra. Game of thrones är game of thrones, trots allt. Jag upplevde också att den här volymen hade högre tempo än sin föregångare, vilket förstås är förståeligt eftersom den första delen tar upp bokens början och det inte är förrän nu som berättelsen börjar utvecklas.
 
Något som jag emellertid inte vet om det beror på mig eller boken, är att jag ofta började skumläsa sidorna. Jag upplevde inte alltid texten i pratbubblorna som intressanta, och många gånger framgick ändå vad som hände genom bilderna. Detta kan dock bero på att jag redan är så bekant med berättelsen att jag helt enkelt inte hade något behov av att läsa noggrant.
 
Allt som allt är den andra volymen av grafiska A game of thrones bra. Den passar läsare som vill ha ett enkelt substitut för böckerna, samt er som vill få ett nytt perspektiv på berättelsen. För tro mig, trots att berättelsen i grund och botten är densamma, så skiljer sig mycket åt från originalromanerna och tv-serien.
 

Peter Rabbit

Regissör: Will Gluck.
Genre: Familj, komedi.
Längd: 1 hr 35 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: James Corden, Rose Byrne, Fayssal Bazzi, Domhnall Gleeson, Sia, Sam Neill, Margot Robbie, Daisy Ridley, Rose Byrne, Ewen Leslie, Elizabeth Debicki.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Pelle Kanin är en busig hjälte som ställer till med en gräslig röra för att ta tillbaka herr Karlssons gård och återfå grannen Beas uppmärksamhet.
 
 
 
 
 
Peter Rabbit är en familjefilm som baseras på Beatrix Potters klassiska berättelse med samma namn. Det är en gullig komedi, söt som socker, som passar dig med barnasinnet kvar. 
 
Bea tar hand om en grupp föräldralösa kaniner.
 
Det här är inte en film utan brister. Men det är en typen av film där bristerna är lätta att förbise. Peter Rabbit är fylld med logiska luckor, överdrivna händelser och har ett stundtals riktigt krystat manus. Men det är sådant man kan förvänta sig. Därför är det lätt att istället fokusera på det som är bra. Som de charmiga kaninerna, deras härliga humor och det förvånansvärda emotionella djupet. Förövrigt gör skådespelarna bra ifrån sig, trots att deras karaktärer är i ytligaste laget.
 
Kaninerna försöker få bort Beas nya kärleksintresse.
 
Allt som allt är Peter Rabbit helt okej. Det är inget mästerverk direkt, men en solid familjefilm som underhåller tittare i alla åldrar. Och ibland är det fullt tillräckligt.
 

The Good Fight, säsong 1

Längd: 7 hr 51 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, juridik.
Skådespelare: Christine Baranski, Rose Leslie, Cush Jumbo, Delroy Lindo, Sarah Steele, Nyambi Nyambi.
Releasedatum: 16 juli 2018.
Distributör: Paramount.
 
Diane tvingas bort från sin advokatbyrå och börjar på en ny. Hon rekryterar Maia, en lovande advokat vars föräldrar anklagas för bedrägeriet mot Diane. Diane återförenas med sin före detta kollega Lucca. Denna orädda grupp kvinnor har allt att bevisa och inget att förlora.
 
 
 
 
The good fight är en spinoff-serie som tar vid ett år efter finalen av The good wife. Eftersom The good wife är en av mina favoritserier, var jag lite nervös över att se denna. Skulle den verkligen hålla måttet? Svar: ja. Faktum är att det här är en av de bästa pågående dramaserierna just nu. Serien har tydliga anknytningar till The good wife, bland annat genom referenser i dialogerna samt gästskådespelare, men har inga problem med att stå på egna ben. Det är inte en serie som åker snålskjuts på sin föregångares framgång. Åh nej, den här serien bygger upp sin egen välgång från grunden och klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.
 
Diane lämnar sin gamla firma och anställer sin guddotter. 
 
The good fight är en professionell serie. Det finns inget ord som bättre beskriver det hela. Professionell. Här finns ingen onödig utfyllnad, inget trevande. Alla vet vad de gör. Manuset är intelligent skrivet, musiken kraftfullt komponerad och skådespelarna mer än kompetenta. I täten syns briljanta Christine Baranski (Mamma mia!), som på ett naturligt och okonstlat sätt tagit över huvudrollen efter Julianna Margulies. Med sig har hon bland annat Rose Leslie (Game of thrones) och Cush Jumbo (Remainder), som också imponerar stort och ger serien en riktigt fantastisk girl power! 
 
Den kvinnliga trion tvingas möta många prövningar. 
 
Allt som allt är den första säsongen av The good fight härligt komplex. Redan vid första avsnittet är det svårt att slita sig från skärmen. Tempot är högt, intrigerna många och som tittare har jag både underhållits och berörts. Visst kan jag inte undgå att sakna Alicia Florrick från The good wife, men med det sagt har serien inget som helst problem att hålla sig uppe på egen hand.
 

Läst och sett – augusti 2018

 
Här under ser du vad som jag har recenserat under månaden. Om du klickar på titlarna kommer du till respektive recension. 
 
Lästa böcker:
 1. Shatter me av Tahereh Mafi
 2. Kyssfaktorn av Helen Hoang
 3. Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
 4. Destroy me av Tahereh Mafi
 5. Stanna hos mig av Ayọ̀bámi Adébáyọ̀
 6. Magikernas tid av Cressida Cowell
 7. Fuckboy av Cecilia Salamon
 8. Love hurts 2 av Kim W. Andersson
 9. Heta möten av Cara Lockwood
10. Slaget om Salajak av Johan Theorin
11. Starcrossed av Josephine Angelini
 
Antal nya böcker: 27 stycken (19 recex).
 
 
Sedda filmer:
 1. Mamma Mia: here I go again
 2. A quiet place
 3. Thoroughbreds
 4. Sameblod
 5. Sister act
 6. Ready player one
 7. The avengers
 8. Vi hade i alla fall tur med vädret
 9. The vacation of our lives
10. Drömkåken
11. Rampage: big meets bigger
12. Austin Powers: hemlig internationell agent
13. The Cloverfield paradox
14. Saknaden
15. The 15:17 to Paris
16. Pacific rim: uprising
17. Ödets makt
 
Antal nya filmer: 9 stycken (9 recex).
 
 
Sedda tv-serier:
1. Weeds säsong 3
2. Orange is the new black säsong 2
 
Antal nya tv-serier: 3 stycken (2 recex).

Love hurts 2

Författare: Kim W. Andersson.
SerieLove hurts #2.
Längd: 132 sidor.
Bokförlag: Kolik/Apart.
 
Vad gör du när du vunnit första pris i lotteriet, men bara vill rymma med tjejen i den enorma hundkostymen? Hur mördar du bäst folk som pratar på biografen och hur ska du lyckas göra dig av med den där jobbiga rymdhjälten, när han tillverkat tre kloner av sig själv?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Love hurts 2 är en samling med fristående, grafiska noveller som alla på något sätt kretsar kring en kärleksberättelse med brutalt slut. Novellerna är korta (oftast mellan två till tio sidor), gjorda i serietidningsstil och är tryckta i färg.
 
Novellerna i Love hurts 2 varierar rejält i sin underhållningsgrad. Det som kännetecknar dem är emellertid författarens sätt att leka med uttjatade klyschor genom rätt så absurda vändningar. Just dessa vändningar gör mig kluven. Å ena sidan är det extremt kreativt, en frisk fläkt mot allt som finns där ute. Och jag imponeras verkligen över Anderssons förmåga att få ihop allt. Samtidigt var detta inte riktigt min grej. Det blev lite för överdrivet, och ibland tog berättelserna så pass underliga vändningar att jag inte riktigt förstod syftet med det hela.
 
Summan av kardemumman kan man väl säga att Love hurts 2 är en speciell novellsamling, som kräver rätt typ av läsare för att verkligen engagera. Personligen är jag lite besviken.
 

Sister act

Regissör: Emile Ardolino.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 36 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Whoopi Goldberg, Maggie Smith, Kathy Najimy, Wendy Makkena, Harvey Keitel, Bill Nunn.
Inspelningsår: 1992.
 
"En sångerska tvingas gömma sig i ett kloster för att undvika maffian. Innan hon vet ordet av förvandlar hon klostrets tondöva nunnekör till en kör av svängande systrar. Men när gruppen blir populär, äventyrar kändisskapet hennes identitet."
 
 
 
 
 
Sister act, som på svenska kallas En värsting till syster, är en lättsam film. Det är en rätt typisk 90-talskomedi – som är så där småmysig och trevlig att titta på, men inte nödvändigtvis särskilt haha-rolig. En hygglig må bra-film helt enkelt, vilket förstärks av medryckande musik och en kompetent ensemble skådespelare.
 
Abbedissan är inte särskilt förtjust i i Deloris. 
 
Det som gör filmen värd att se är främst karaktärerna. För att vara nunnor är de förvånansvärt excentriska, och det är svårt att inte charmas av deras personligheter. Där filmen brister är actionscenerna, som inte är de mest genomtänkta. Filmen innehåller därigenom en hel del logiska luckor, men för det mesta förlåter är det lätt att förlåta dem.
 
Deloris får fart på den tondöva kören. 
 
Som helhet är Sister act inte en banbrytande komedi, men trevlig att se en myskväll med familjen. 
 

Starcrossed

Författare: Josephine Angelini.
SerieStarcrossed #1.
Längd: 514 sidor.
 
När Helen möter Lucas för första gången, tänker hon två saker: att han är den vackraste killen hon någonsin har sett, och att hon vill döda honom. En gammal förbannelse innebär att Lucas och Helen är ödesbestämda att hata varandra. Men ibland är kärlek starkare än hat, och inte ens gudarna själva kan stoppa vad som händer sen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är väldigt besviken på Starcrossed. Jag hade visserligen inte förväntat mig ett mästerverk, men ändå. Boken är extremt klyschig. Den har i princip ingenting originellt, utan följer bara en mall för typiska ungdomsromanser med övernaturliga inslag. Handlingen grep aldrig tag i mig, och fast det är svårt att sätta fingret på varför så satt jag uttråkad och ointresserad för det mesta.
 
Starcrossed integrerar grekisk mytologi i handlingen. Det är förstås okej, men det gör också att boken indirekt konkurrerar med verk som Percy Jackson. Och den serien är svår att leva upp till. Starcrossedsaknar det där lilla extra som gör den speciell. Jag fastnade inte alls för karaktärerna, utan upplevde dem snarare som slätstrukna och livlösa. De förälskar sig för snabbt och deras dialoger var alldeles för stereotypiska. Det var på gränsen att jag upplevde läsningen som oseriös.
 
Man ska aldrig säga aldrig, men jag kommer sannolikt inte att läsa efterföljaren. Starcrossed är inte en hemsk bok, men det känns som att jag redan har läst berättelsen tjugo gånger tidigare. Jag hade behövt se mer komplexitet och originalitet för att känna ett behov av att läsa vidare.
 

Drömkåken

Regissör: Peter Dalle.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 38 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Björn Skifs, Suzanne Reuter, Zara Zetterqvist, Mikael Haack, Lena Nyman, Jan Malmsjö.
Inspelningsår: 1993.
 
När familjen befinner sig ute på sjön bestämmer sig Göran för att överraska fru och barn med att bli husägare. På exekutiv auktion gör han sitt livs fynd: drömkåken. Full av förväntan sätter han igång med renoveringen av den gamla trävillan. Det visar sig dock att drömkåken ruvar på en livsfarlig hemlighet.
 
 
 
 
Drömkåken är en småmysig film, men jag måste medge att jag är besviken. Jag har hört mycket gott om den, särskilt i samband med jämförelser med mer moderna, svenska komedier. Men Drömkåken var faktiskt inte särskilt rolig.
 
När familjen är bortrest köper Göran en villa. 
 
Det här är en trivsam film som passar tittare i alla åldrar. Det är en sån där småputtrig och rätt typisk, svensk komedi: med bra skådespelare och lättsmält handling. Men för mig känns det lite uttjatat. Det är inte eget eller nytt: utan sådant som vi har sett otaliga gånger tidigare. Jag är inte heller särskilt förtjust i det lite överdrivna konceptet, och trots att andra sagt att igenkänningsfaktorn är hög upplevde jag aldrig att jag kunde relatera till innehållet.
 
Som helhet är Drömkåkenokej. Den är lite gosig att titta på någon enstaka gång, men jag hade personligen förväntat mig mer av en så kallad ”klassiker”.
 

Slaget om Salajak

Författare: Johan Theorin.
SerieKrönikan om Jarmaland #1.
Längd: 351 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
I fjällborgen Salajak vaknar hwitergardet och sträcker ut sina vingar efter den långa dvalan. De välkomnar de hundra krigarna som återvänder hem från människornas värld med färskt kött. Samtidigt rymmer bröderna Egg från sin gård för att ansluta sig till hären som ska stoppa hwiterna.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag visste ingenting om Slaget om Salajak innan jag gav mig in i läsningen. Frågan är om boken höll måttet? Njae… 
 
Innan jag går för hårt mot Slaget om Salajak,vill jag passa på att nämna att jag har varit stressad på sistone. Som ett resultat har jag varit relativt disträ när jag har läst, så mitt omdöme kan ha påverkats av att jag helt enkelt inte kunnat fokusera ordentligt. Med det sagt, upplevde jag inte att Slaget om Salajak grep tag i mig. Jag hade svårt att komma in i romanen, bland annat på grund av mängden namn som introduceras på samma gång. Jag fastnade inte för karaktärerna, och handlingen känns lite osammanhållen, som att Theorin trevar fram lite osäkert. Något jag gillar är däremot att kapitlen är korta: det gör att läsningen upplevs gå snabbare.
 
Som helhet gjorde Slaget om Salajak inget stort intryck på mig. Det är inte en dålig bok, men den stack helt enkelt inte ut tillräckligt.
 

A quiet place

Regissör: John Krasinski.
Genre: Rysare, drama.
Längd: 1 hr 30 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe, Cade Woodward.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Paramount.
 
En familj måste leva sina liv i tystnad för att undfly mystiska varelser som hittar sina offer med hjälp av ljud. Samtidigt som de vet att minsta viskning eller fotsteg kan innebära deras död, är Evelyn och Lee fast beslutna att hitta ett sätt att skydda sina barn till varje pris.
 
 
 
 
A quiet place förtjänar alla lovord som den har fått. Det är en galet bra rysare! Filmen griper tag från första början, och trots den lågmälda tonen är den intensiv och ruggigt spännande. Atmosfären bokstavligen vibrerar av en härligt obehaglig stämning. Ändå blir A quiet place aldrig för mörk. Den fantastiska familjegemenskapen sätter en varm prägel som lättar upp i kontrast till de brutala händelserna.
 
Lee försöker lära sin son att överleva. 
 
Det här är – som förväntat – en film med väldigt lite dialog, vilket sätter lite extra krav på skådespelarna eftersom de enbart kan förlita sig på kroppsspråk och minspel. De sköter sig emellertid briljant. Emily Blunt, John Krasinski och de andra känns solklara i sina roller, och är så där självklart övertygande. Trots att de inte säger mycket lyckas de förmedla en bred räckvidd med känslor, och som tittare blev jag både berörd och underhållen.
 
Evelyn är gravid och ska snart föda sitt barn. 
 
För övrigt är A quiet place en mycket välgjord film, med intelligent manus, snyggt foto, genomtänkta ljudval och fantastisk detaljnivå. Att vi aldrig får någon förklaring på varifrån varelserna kommer eller vad de är, är inte något som stör mig. Tvärt om, så uppskattar jag att detta lämnas obesvarat. Detta eftersom det inte är monstren i sig som är skrämmande, utan den effekt de har på de efterlevande. Vidare är A quiet place inte rakt igenom logisk, men seriöst – vem bryr sig när resterande delar av filmen är så här bra?
 
De mystiska varelserna hör minsta ljud. 
 
Allt som allt är A quiet place en briljant rysare, och en av årets hittills bästa filmer.
 

The Avengers

Regssör: Joss Whedon.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 2 hr 23 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson.
Releasedatum: 5 september 2012.
 
När en oväntad fiende hotar hela Jordens säkerhet måste Nick Fury, chefen för den fredsbevarande byrån S.H.I.E.L.D, hitta ett team som tillsammans kan rädda Jorden från ett katastrofalt öde.
 
 
 
 
 
Jag är generellt kluven till Marvelfilmerna, och The Avengers är inte ett undantag. Å ena sidan levererar skådespelarna starkt och effekterna är rent utav grymma. Jag tycker också om humorn och sättet som karaktärerna kivas med varandra. Men jag har svårt att ta till mig helheten, och i slutändan känns The Avengers som en i mängden.
 
Tony Stark har tillgång till framskriden teknologi. 
 
Jag tycker nämligen att The Avengers inte bjuder på något nytt: vi har sett allt förr. Dessutom består den största delen av filmen av hjärndöd action, och alla långa slag blir i längden väldigt mättat och utmattande. Själva handlingen hamnar i skymundan och mitt intresse försvinner. Jag saknar djup, hjärna och hjärta – här finns inte mycket mer än fart och fläng.
 
Pang, pang och ännu mer pang. 
 
Som helhet är The Avengers okej. Den är definitivt värd att se om du tycker om actionpackade och fartfyllda science fiction-äventyr. Men om du vill se en film som får dig att tänka och känna, så är det inte rätt val.
 

Nytt i samlingen, #275

 
Sedan min senaste uppdatering, har jag fått tre paket. Det första var från Marvel Studios, och innehöll filmen Avengers: infinity war. Jag är kluven gentemot denna. Å ena sidan är jag inte särskilt förtjust i superhjältefilmer, mest på grund utav att jag upplever att de ofta är ytliga och saknar originalitet. Men samtidigt är jag inte den som ger upp. Någon gång måste det ju bli rätt, eller hur? Därför vill jag ändå ge filmen en chans.
 
Sen kom också Sömnernas sömn av Elin Säfström, från Gillaböcker förlag. Det är den tredje delen i En väktares bekännelser-serien. Jag har ännu inte läst Visheten vaknar, men nu när jag har den kompletta trilogin kan jag sträckläsa böckerna. Perfekt!
 
Utöver det kom även ett stort paket från Apart förlag, närmare bestämt innehållande tio grafiska romaner. Jag fick Love hearts 2 och Alena av Kim Andersson; volym två, tre och fyra av Game of thrones av George R. R. Martin samt volym fyra till åtta av The walking dead. Jag ser mycket fram emot de här böckerna, och hoppas att läsningen inspirerar till att utöka min samling av grafiska romaner ytterligare. 

Destroy me

Författare: Tahereh Mafi.
Svensk titelFalla sönder.
Serie: Shatter me #1,5.
Längd: 101 sidor.
 
Juliette har rymt från Återetableringen genom att förföra Warner och sedan sätta en kula i hans axel. Nu återhämtar han sig, samtidigt som han försöker hålla behålla ordningen bland sina soldater. Men hans första prioritet är att hitta Juliette och göra sig av med Adam, förrädaren som hjälpte henne att rymma.
 
 
 
 
 
 
 
 
Destroy me är en långnovell som utspelas mellan Shatter me och Unravel me, och därmed agerar brygga mellan de båda böckerna. Novellen berättas ur karaktären Warners synvinkel, och kastar läsaren direkt in i den senaste scenen vi såg honom i: stunden då han blev skjuten.
 
Jag brukar inte tycka om noveller. Detta eftersom det fjuttiga sidantalet ofta resulterar i en relativt intetsägande läsupplevelse. Men jag fastnade verkligen för Destroy me. Novellen tillför inte särskilt mycket handlingsmässigt, men jag älskar att lära mig mer om Warner. Och här utvecklas han verkligen som person. Vi får reda på mer om hans motiv och livsförhållande, vilket ökar hans komplexitet och blottar hans mänskliga sida. Genom att läsa Destroy me är det lättare att förstå hans sätt att agera, helt enkelt.
 
Det jag inte var särskilt förtjust i med Destroy me var emellertid utdragen från Juliettes dagbok. Då och då under novellens gång finns långa stycken från journalen som Juliette satt och skrev i under Shatter me, och jag tycker inte att det tillför något att ta del av dem. Det är snarare att de saktar ner tempot.
 
Allt som allt är Destroy me en bra novell, väl värd att läsas om du är nyfiken på vem Warner är som person. Men om du enbart är intresserad av att läsa romanerna i serien behöver du inte oroa dig: du missar inte något viktigt som du behöver veta för att förstå resten. 
 

Ödets makt

Regissör: Bronwen Hughes.
Genre: Romantik, komedi.
Längd: 1 hr 46 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Sandra Bullock, Maura Tierney, Steve Zahn, Blythe Danner, Ronny Cox.
Inspelningsår: 1999.
 
Två dagar återstår till bröllopet när Bens flygplan halkar av banan och lämnar honom strandsatt i New York. Mot bättre vetande liftar han med den lättsinniga Sarah. De råkar ut för missöden och en attraktion för dem samman.
 
 
 
 
 
 
Ödets makt var inte riktigt en film i min smak, av flera anledningar. För det första tycker jag inte om konceptet. Filmen handlar i princip om en man som försöker avgöra om han ska vara otrogen mot sin fästmö eller inte, vilket enligt mig sänder helt fel signaler. Därtill är nästan alla karaktärerna i filmen odrägliga, och samtliga har en orealistiskt negativ syn på äktenskap. Det finns ingenting tilltalande hos dem.
 
På vägen till sitt bröllop blir Ben förälskad i Sarah. 
 
Vidare känns inte manuset särskilt genomtänkt. Händelserna sker sporadiskt och saknar sammanhang, och helt ärligt blir det rätt tråkigt. Ödets makt räknas som komedi men det finns inget roligt med filmen. Den har ingenting viktigt att säga och det genomförandet gör den platt.
 
Allt som allt är Ödets makt en film som du kan skippa utan att ha missat något. 
 

Rampage: big meets bigger

Regissör: Brad Peyton.
Genre: Action, science-fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Dwayne Johnson, Naomie Harris, Malin Åkerman, Jeffrey Dean Morgan, Jake Lacy, Joe Manganiello, Marley Shelton, P.J. Byrne.
Releasedatum: 20 augusti 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Primatologen Davis fäster sig vid den smarta gorillan George. När ett genetiskt experiment förvandlar George och andra djur till farliga supervarelser försöker Davis hitta ett botemedel för att förhindra en global katastrof och för att rädda den förfärliga varelsen som en gång var hans vän.
 
 
Jag har svårt att ta Rampage: big meets bigger särskilt seriöst. Jag tycker om Dwayne Johnson och filmen börjar faktiskt helt okej. Men det dröjer inte länge förrän den övergår till det hjärndöda kaos som kännetecknar de flesta, moderna actionfilmerna idag.
 
Claire har egna planer för medlet som gör djuren stora och aggressiva. 
 
Det finns inget som utmärker Rampage. Handlingen är uttjatad, händelseförloppet förutsägbart och efter att ha sett de stora djuren slåss gång på gång på gång kan jag som tittare inte undgå att gäspa. Filmen är inte direkt dålig, och den har några scener som fängslar, men helheten gör inte särskilt stort intryck. Den är helt enkelt för lik alla andra ”monster”-filmer som finns idag.
 
George är ett av djuren som börjar förändras. 
 
Som helhet är Rampage: big meets bigger inte mycket att hurra över. Om du tycker om hjärndöd action, där stora monster slåss med varandra och där en stor, muskulös man räddar dagen – by all means, se den! Men vill du ha lite mer komplexitet i dina filmer bör du fortsätta leta.
 

Nytt i samlingen, #274

 
Newsflash! Jag har fått jobb! Som ni vet tog jag examen från högskolan för ett par månader sedan, och sedan dess har jag sommarjobbat parallellt som jag har sökt "riktiga" arbeten. Och nu har ett företag varit galna nog att anställa mig! Så från och med på måndag kan jag titulera mig kommunikatör, med ansvar för Mälardalens studentkårs kommunikation, marknadsföring, medlemsrekrytering och expedition. Fancy, ey?
 
Hur som helst. Jag har hunnit få hem lite grejor nu i början av veckan, från mina fina samarbetspartners. Brombergs skickade boken Sovande jättar (org. Sleeping giants) av Sylvain Neuvel. Jag har bara hört bra saker om den och ser galet mycket fram emot att sätta igång med läsningen. Det är första delen i en science fiction-trilogi, som utforskar om det finns liv utanför jorden.
 
Sen fick jag romance-romanen Förälskad i trubbel (eller Förälskad i bubbel om man slarvläser och kanske fått i sig lite bubbel själv) av Sarah Title, från Lovereads. Jag läste hennes tidigare roman, 30 dejter på 30 dagar, och tyckte att den var okej men inget speciellt. Jag har emellertid hört att denna ska vara bättre, så jag ser fram emot att ge författaren en ny chans.
 
Den sista boken som jag har fått under de här dagarna är Mörkrets löfte (org. The dark prophecy) av Rick Riordan, från Bonnier Carlsen. Behöver jag ens skriva mer? Det är Rick Riordan. Läs.
 
Sen har jag också fått en del att titta på. Tv-serien Here and now anlände tillsammans med Rampage: big meets bigger från Warner bros. Den potentiellt megagulliga Peter rabbit kom från Universal Sony. Och så fick jag den mycket efterlängtade rysaren A quiet place från Paramount. Dats it for now. Återkommer sannolikt snart igen med en ny hög. 





RSS 2.0