Flatliners

Regissör: Niels Arden Oplev.
Genre: Drama, science fiction, rysare.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev, James Norton, Kiersey Clemons, Kiefer Sutherland.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En grupp läkarstudenter framkallar hjärtstopp för att få uppleva livet efter döden. Men när deras experiment blir farligare börjar deras förflutna komma ikapp dem.
 
 
 
 
 
 
Flatliners är en nytolkning av filmen med samma namn från 1990. Den har ett väldigt intressant koncept, och balanserar skickligt science fiction och verklighet. I början. I början är filmen förvånansvärt gripande: jag fastnade både för handling, karaktärer och stilen. Skådespelarna fungerar väl och den allmänna känslan var tilldragande. Men tyvärr höll det inte hela vägen.
 
Studenterna stannar sina hjärtan för att uppleva döden. 
 
Allt eftersom filmen fortlöper blir den mer klyschig och överdriven. Det som jag till en början tyckte var ett intressant och realistiskt återgivet scifi-koncept började luta allt mer åt skräck/fantasy-hållet, vilket inte riktigt är my cup of tea. Därtill kändes budskapet efter ett tag väldigt predikande och övertydligt.
 
Experimentet får oanade konsekvenser. 
 
Som helhet är Flatliners okej. Jag tyckte verkligen om början, men fick lite svårt för alla rysarinslag i filmens senare halva. Inte för att det någonsin blev skrämmande, utan på grund av att det fick hela konceptet att kännas too much. Om Flatliners hade förblivit drama, skulle jag nog ha tyckt om den mer.
 

The killing of a sacred deer

Regissör: Yorgos Lanthimos.
Genre: Drama.
Längd: 2 hr 0 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Sunny Suljic.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Kirurgen Steven verkar lycklig med hustrun Anna och barnen Kim och Bob. Men han är samtidigt vän med sextonårige Martin. Denne allvarligt lagde tonåring hälsar på Steven på sjukhuset, dyker upp i hans hem och bjuder hem honom till middag med sin mamma. Martin verkar ha någon hållhake på sin framgångsrike vän: frågan är vad den udda vänskapen grundar sig i, och vad den kan få för konsekvenser.
 
The killing of a sacred deer är inte en film i min smak. Det är synd, för den verkade så lovande: med intressant handling, bra skådespelare och en härligt mystisk känsla. Men dramat är alldeles för udda. 
 
Martins pappa dog under en av Stevens operationer. 
 
Jag tycker om hemlighetsfulla filmer som inte avslöjar allt direkt, men ren obegriplighet har jag svårt för. The killing of a sacred deer är en enda stor metafor, och komplexiteten gör det hela svårt att ta till sig. På ett plan kan jag inte undgå att fascineras, men merparten av mig tycker mest att det är jobbigt med de bisarra händelserna. När eftertexterna börjar rulla finns alldeles för många frågetecken kvar. Att tempot dessutom är långsamt och musiken mest påminner om påfrestande oväsen bidrar också till att jag inte fastnar.
 
En efter en börjar familjemedlemmarna förlora förmågan att gå. 
 
Som helhet skulle The killing of a sacred deer kunna klassas som mästerverk: men det kräver rätt typ av tittare. För att verkligen njuta av filmen behöver du tycka om egendomliga draman med syfte att satiriskt alludera snarare än underhålla.
 

Morrigan Crows magiska förbannelse

Författare: Jessica Townsend.
SerieNevermoor #1.
OriginaltitelThe trials of Morrigan Crow.
Längd: 346 sidor.
Bokförlag: Semic.
 
Morrigan för otur med sig, och får skulden för allt som händer. Men det värsta är att hon kommer att dö på sin elfte födelsedag. I sista stund blir hon räddad av Jupiter North, som för henne till staden Nevermoor. Där ska hon tävla mot hundratals andra barn i farliga prövningar."
 
 
 
 
 
 
 
 
Morrigan Crows magiska förbannelse är en förvånansvärt stark debut. Jessica Townsend har verkligen lyckats. Språket är tilltalande, texten flyter på bra och världen känns genomtänkt. Fast delar påminner om Harry Potter har författaren gett romanen en unik prägel. Det hela känns kreativt sammansatt och som läsare blir man uppslukad av alltsammans.
 
Det här är en bok som passar såväl unga som vuxna. Den är mystisk, spännande och rent utav magisk. Jag tycker dessutom om oförutsägbarheten, och fastnar lite extra för de läckra testerna som Morrigan behöver klara för att komma in på skolan i Nevermoor. I min mening utklassar Morrigan Crows magiska förbannelse de flesta andra böckerna i sin genre. Jessica Townsend är bättre än Caleb Krisp. Bättre än Lemony Snicket. Bättre än Rick Riordan.
 
Som helhet är Morrigan Crows magiska förbannelse definitivt läsvärd. Jag ser mycket fram emot en fortsättning.
 

Philomena

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 33 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clark, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Sean Mahon, Michelle Fairley.
Releasedatum: 16 april 2014.
 
"Den cyniske journalisten Martin blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par."
 
 
 
Philomena är en gripande berättelse baserad på den självbiografiska romanen av Martin Sixsmith. Det är en film med mycket hjärta, som berör djupt utan att bli alltför sentimental. Dessutom kombineras de sorgliga bitarna med varm humor, vilket gör upplevelsen till en känslomässig berg- och dalbana.
 
Philomena försöker hitta sin förlorade son. 
 
Filmen har en härlig atmosfär, mycket tack vare den charmiga skådespelarduon. Både Coogan och Dench över övertygande i sina roller, men Dench slår alla rekord och är rent utav fantastisk. Hon gör sin karaktär stark och sårbar på samma gång, och som tittare är det lätt att sympatisera med henne.
 
Det enda som gör att jag inte förälskar mig i filmen är tempot. Philomena känns aningen utdragen, vilket tyvärr drar ner helheten. Men allt som allt är det en tankeväckande och minnesvärd film.
 

New Girl, säsong 2

Längd: 9 hr 6 min.
Antal avsnitt: 25 stycken.
Åldersgräns: 11 år.
Genre: Komedi.
Skådespelare: Zooey Deschanel, Jake Johnson, Max Greenfield, Hannah Simone, Lamorne Morris.
Releasedatum: 9 april 2014.
 
Kommer Jess och Nick att bli de någon gång? Medan Schmidt och Winston brottas med ytliga problem drabbas Nick av ett dödsfall i familjen.
 
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av New Girl är bättre än den första. Jag frustreras fortfarande av att serien är överdriven och högljudd; med många skrik och gräl. Jag kan inte heller påstå att jag någonsin skrattar till de omogna skämten. Men med skillnad från tidigare ser jag en viss charm med New Girl. När karaktärerna väl lugnar ner sig och blir mer sansade, är serien faktiskt rätt trevlig att koppla av till.
 
Det är inte lätt för Jess att bo med killarna på loftet. 
 
Det är dessutom roligt att se så många oväntade gästskådespelare i säsongen. Några exempel är Dylan O’Brien (The maze runner), Josh Gad (Beauty and the beast), Jaime Lee Curtis (Freaky Friday), Mary Lynn Rajskub (24) och sångerskan Taylor Swift. Sen är förstås de ledande skådespelarna också rätt duktiga, när det kommer till kritan.
 
Allt som allt är New Girl en serie som jag irriterar mig grymt mycket på, men som jag ändå vill se mer av.
 

Grejen med kärlek

Författare: Julie James.
OriginaltitelThe thing about love.
Serie: FBI/US attorney #7.
Längd: 429 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
FBI-agenterna Jessica och John har ett gemensamt förflutet. Hon var advokat och han en kaxig militärkille när de möttes på utbildningen för blivande agenter. De var båda vinnarskallar och rök ihop första dagen. Sex år sedan blir de tilldelade ett undercoverfall, där de ska jobba som partners. Plötsligt kan hettan från deras ständiga rivalitet resultera i något mycket mer komplicerat.
 
 
 
 
 
 
 
Grejen med kärlek är en fristående roman i Julie James serie om FBI-agenter och advokater. Jag tror faktiskt inte att jag har läst något om agenter tidigare. Kriminalare och poliser, javisst! Men agenter? Nej. Och skillnaden mellan dem är markant. Vanliga så kallade deckare kretsar ofta kring ett mysterium som ska lösas. Det gör inte Grejen med kärlek. Istället får vi ta del av agenternas undercover-arbete, och det hela lutar mer åt genren romantiskt drama än thriller. Trots att det ibland blir lite väl långa beskrivningar över deras förberedelser och fall, tror jag att jag föredrar den här typen av romaner framför klassiska deckare. Det känns fräschare, på något sätt.
 
Det här är alltså romance som har sex som inslag men inte huvudfokus. Läsningen är fortfarande het och laddad, men med mer handling runt om. Karaktärerna är dessutom lätta att tycka om, och språket är lätt att ta till sig.
 
Förutom att agent-delen blir lite tung ibland, som jag nämnde ovan, finns inte mycket att klaga på. Det vore i så fall det lite abrupta slutet, som inte känns särskilt trovärdigt. Berättelsen får inte riktigt tid på sig att avrunda och som läsare övertygades jag inte över karaktärernas känslor för varandra. Men allt som allt tycker jag att Grejen med kärlek var en trevlig läsning. Boken passar dig som tycker att agenter och kärlek är den perfekta kombinationen.
 

The mountain between us

Regissör: Hany Abu-Assad.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 52 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Idris Elba, Kate Winslet, Beau Bridges.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Två främligar blir strandade på ett avgläset, snötäckt berg efter en flygkrasch. De påbörjar en farlig resa genom ödemarken där de måste lita på varandra för att överleva i den tuffa naturen.
 
 
 
 
 
 
The mountain between us är ett snyggt filmat drama. Winslet och Elba gör båda två riktigt bra ifrån sig, och det är just deras talanger som gör filmen sevärd. För övrigt är det nämligen inte mycket som engagerar. Tempot är långsamt och det händer inte särskilt mycket under filmens gång. Jag hade hoppats på en ny Everest eller The revenant där hjärtat satt i halsgropen hela tiden – men detta visade sig vara långt ifrån det. 
 
Flyget som Ben och Alex skulle ta har blivit inställt. 
 
Jag vill börja med att klargöra att The mountain between us är en helt okej film: den är definitivt småspännande, och bara det faktum att huvudrollerna spelas av två briljanta stjärnor gör att intresset behålls rakt igenom. Men filmen hade kunnat vara så mycket bättre. Jag hade velat se starkare passion, större trovärdighet, mer verklig fara och ett mer intensivt händelseförlopp. Som det är nu hade filmen lätt kunnat kortas ner en halvtimme utan att förlora innehåll. Jag upplever dessutom The mountain between us som något ofokuserad: det är som att den inte riktigt har bestämt sig för om den ska vara ett romantiskt drama eller en överlevnadsfilm. Resultatet blir att konceptet faller lite platt.
 
En olycka gör att duon måste kämpa för sin överlevnad. 
 
Som helhet är The mountain between us helt okej. En fin film. Mild. Men jag hade förväntat mig mer.
 

Reign, säsong 3

Längd: 11 hr 56 min.
Antal avsnitt: 18 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, fantasy, historisk fiktion.
Skådespelare: Adelaide Kane, Megan Follows, Torrance Coombs, Anna Popplewell, Craig Parker, Rachel Skarsten.
Releasedatum: 14 november 2016.
 
När Francis blir sämre börjar drottning Elizabeth planera hur hon kan ta tronen från Mary, medan Catherine fortsätter att sukta efter makt. De tre drottningarna har mycket gemensamt: deras kungariken står på spel och både deras inre och militära styrkor testas.
 
 
 
 
 
Åh, vad jag har saknat Regin. Det är en riktig guilty pleasure: trots att handlingen är överdramatisk och full av klyschor har jag svårt att slita mig. Jag tycker att serien har blivit så mycket bättre nu när fokus ligger på intriger och maktspel, snarare än kärleksdrama. Det är spännande att återigen följa karaktärerna, och skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Att den tredje säsongen dessutom slutar med en cliffhanger, gör att jag sitter som på nålar och väntar på avslutningen.
 
Mary och Francis är Frankrikes regenter. 
 
Det enda som jag stör mig på är emellertid parallellen som drivs av karaktären Bash, som bidrar med fantasyelement till den annars renodlade dramaserien. Jag tycker att de övernaturliga inslagen är onödiga och malplacerade: de passar inte alls in med resten, och dramat är tillräckligt bärande utan det. Egentligen hade jag velat att Bash klippts bort helt från serien: både han och hans handlingsspår känns överflödigt.
 
Lola hålls gisslan av Englands drottning. 
 
Som helhet tycker jag om den tredje säsongen av Reign. Visst, serien är lite överdriven och "tonårsaktig", men den innehåller också en hel del intriger och oväntade vändningar – vilket är precis vad jag gillar. Jag ser fram emot att se den avslutande säsongen.
 

Lyras färd

Författare: Philip Pullman.
Serie: Boken om stoft #1.
OriginaltitelLa belle sauvage.
Längd: 494 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Lyra är bara sex månader gammal, undangömd i ett nunnekloster, eftersökt av mörkare krafter. Pojken Malcolm blir en oväntad hjälte när han räddar Lyra och kämpar för att undkomma förföljare och vattenmassor.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lyras färd är den första delen i en ny trilogi som utspelar sig innan Den mörka material-serien, också känd som Guldkompassen. Här får vi följa två nya protagonister – Malcolm och Alice – som försöker föra en sex månader gammal Lyra till säkerhet.
 
Jag tycker oerhört mycket om Philip Pullmans sätt att skriva. Hans språk och beskrivningar är nästan poetiska, och den värld som han har byggt upp är rent utav magiskt. Det finns något mycket tilltalande med hela konceptet med daemoner, och som läsare satt jag fullständigt fascinerad av boken.
 
Lyras färd är emellertid långsam, och handlingen är lite slätstruken. Boken är dessutom väldigt dialogtung, och jag saknade välutvecklat innehåll som verkligen höll mig engagerad. Halvvägs igenom hade jag helt enkelt tappat intresset, vilket är synd eftersom jag annars älskar Pullmans berättelser. 
 
Som helhet är Lyras färd okej. Det är roligt att återvända till den värld som Pullman byggt upp, men berättelsen känns inte helt genomtänkt.
 

Nytt i samlingen, #260

 
Den här veckan har tre böcker anlänt: Bröderna Grimms sagovärd från Bonnier Carlsen, Happy food av Niklas Ekstedt och Henrik Ennart från Bookmark, samt En annan Alice av Liane Moriarty från Albert Bonnier. Sen kom även ett filmrecex: Flatliners från Universal. Jag ser mycket fram emot alla dessa! 
 
Sen har jag förstås köpt en del själv också. Den här gången blev det filmerna Panic room, The king's speech, Cliffhanger, The butler, Into the woods, Sune-trilogin och Erin Brockovich.

Tävling – Twin Peaks: A limited event series

 
I samarbete med Fox lottar jag ut tre exemplar av tv-serien Twin Peaks: a limited event series. Vinnarna får själva bestämma om de vill ha serien på bluray eller DVD.
 
Twin Peaks: a limited event series utspelar sig 25 år efter händelserna i Twin Peaks och bygger vidare på handlingen. Den innehåller 18 avsnitt med exklusivt extramaterial bakom kulisserna. I huvudrollerna syns bland annat Kyle Maclachlan, Sheryl Lee, Michael Horse och Chrysta Bell. Serien släpps 9 april 2018.
 
 
För chans att vinna serien, kommentera detta inlägg och:
1. Svara på frågan: vad är det mest mystiska du har varit med om?
2. Svara på frågan: vill du vinna serien på bluray eller DVD?
3. Ange din mejladress.
 
Tävlingen avslutas midnatt 13 april. Sena bidrag blir ogiltiga.
 
 
 
 
Vinnare: Helena (bluray), Elina (bluray), Emelie (DVD).
 
De tre vinnarna lottas fram av mig och beslutet kan inte överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl när tävlingen är avslutad och behöver svara på mejlet med telefonnummer och fullständig adress. Tävlingen är endast öppen för deltagare bosatta i Sverige, och alla under 18 år behöver ha målsmans tillstånd för att delta. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.

Murder on the Orient Express

Regissör: Kenneth Branagh.
Genre: Drama, kriminalare.
Längd: 1 hr 54 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Kenneth Branagh, Penelope Cruz, Willem Dafoe, Judi Dench, Johnny Depp, Josh Gad, Leslie Odom Jr, Michelle Pfeiffer, Daisy Ridley.
Releasedatum: 9 april 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Alla är misstänkta när ett mord begås på en extravagant tågresa genom Europa. Tiden är knapp och en ensam man måste lösa pusslet innan mördaren slår till igen.
 
 
 
 
 
Murder on the Orient Express är ett bra drama. Trots mordhistorien är berättelsen lättsam att ta till sig, vilket till stor del beror på filmens inslag av humor och det oerhört vackra fotot. Därtill är skådespelarensemblen briljant, och det är riktigt roligt att se så många talanger i en och samma film. Branagh utgör en bra Poirot, och förmedlar en skarpsinnighet värt att jämföra med Sherlock Holmes.
 
Hercule Poirot försöker lösa mysteriet mitt i snöstormen. 
 
Filmens styrka är upplösningen, som känns väldigt tillfredsställande. Vägen dit är emellertid lite hackig och utdragen – och det känns som att handlingen hade potential till att engagera tittaren mer. Som det är nu är filmen bra, men intresset falnar emellanåt på grund av det långsamma tempot.
 
Varje passagerare blir misstänkt i Poirots undersökning. 
 
Allt som allt är jag positivt överraskad av Murder on the Orient Express. Det är ett enkelt men genomtänkt morddrama.
 

Be cool Scooby-Doo, säsong 1 volym 4

Längd: 2 hr 9 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Tecknat, äventyr.
Skådespelare: Frank Welker, Grey DiLisle, Kate Micucci.
Releasedatum: 26 februari 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Mysteriegänget kämpar mot en arg jätte, en galen clown, en bitter bridezilla och massa fler. Problemlösarna dyker upp för att utreda rykande färska mysterier.
 
 
 
 
 
 
 
Be cool Scooby-Doo är inte en serie i min smak, men den här volymen var faktiskt bättre än föregångaren. Om det är för att kvalitén har höjts eller för att jag har börjat vänja mig vid serien går bara att resonera kring, men faktum är att jag tycker att den här volymen hade sina stunder. Den är helt enkelt lite småsöt, och den lättsamma stämningen är precis vad jag behöver just nu.
 
Shaggy och Scooby tvingas möta många läskiga varelser. 
 
Men att den fjärde volymen är bättre än tidigare gör inte serien bra. Jag har fortfarande svårt för den animerade stilen, och tycker att serien rent estetiskt är rätt ful. Sen saknar jag också karaktärernas personligheter från originalserien. Jag tycker att de har förstörts lite här. Fred är för manligt macho, medan Vilma och Daphne är stereotypiskt fåfänga.
 
Fred är Mysteriegängets ledare. 
 
Som helhet är den fjärde volymen av Be cool Scooby-Doo inte särskilt underhållande för vuxna att titta på, men jag kan tänka mig att serien är riktigt spännande för den avsedda målgruppen.
 

Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin

Författare: Elsa Beskow.
SeriePetter och Lotta #1-3.
Längd: 90 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin fyller 100 år och denna samlingsvolym innehåller tre av berättelserna om de tre tanterna, farbror Blå, Petter och Lotta och lilla Prick.
 
 
Berättelserna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin är magiska. Jag växte upp med sagorna av Elsa Beskow och har älskat dem så länge jag kan minnas. De utgör en stor del av min barndom, och genom att återvända till Beskows värld fick jag en underbar nostalgikick. Trots att jag nu är 23 år gammal njuter jag helhjärtat av att läsa Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin.
 
Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin är en samlingsvolym med barnbokseriens tre första romaner: Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Tant Bruns födelsedag och Petter och Lotta på äventyr. Språket är enkelt utan att på något sätt dumförklara läsaren, och illustrationerna är oerhört vackra. På varje uppslag finns en stor och detaljrik färgbild på ena sidan, och en siluettbild under texten på den andra – och det finns så mycket hjärta i de här bilderna att det nästan blir överväldigande.
 
Som helhet är Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin supermysig: en riktig klassiker. Boken passar perfekt för högläsning och rekommenderas varmt till alla generationers läsare. 
 

Thor: Ragnarok

Regissör: Taika Waititi.
Genre: Fantasy, äventyr, action.
Längd: 2 hr 10 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Idris Elba, Jeff Goldblum, Tessa Thompson.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör©Marvel.
 
Thor hålls fängslad på andra sidan universum utan sin mäktiga hammare. Han för en kamp mot tiden för att ta sig tillbaka till Asgård för att stoppa Ragnarök: förstörelsen av hans hemvärld, nu i händerna på den hänsynslösa Hela.
 
 
 
 
Thor: Ragnarok är utan tvekan den bästa delen i trilogin om Thor. Den är mer sammanhållen än föregångarna, och har riktigt charmig humor. Dessutom tycker jag om många av skådespelarna i sidrollerna: bland annat Cate Blanchett, Jeff Goldblum och Tessa Thompson som förhöjer upplevelsen med sin närvaro. Sen är förstås effekterna grymma, men det är ju knappast en överraskning.
 
Hulken är inte lika kraftfull i sin mänskliga gestaltning. 
 
Sen är Marvel förstås Marvel, och det blir lätt överdrivet och lite för mycket i min smak. Handlingen har vi sett förut, och just eftersom hela grejen med hjältar som räddar världen är rätt uttjatat vid det här laget så finns inte en känsla av överhängande fara. Vi vet att de kommer att stoppa boven och att allt slutar lyckligt, och det tar udden av spänningen.
 
Thor måste bekämpa storskaliga monster. 
 
Allt som allt är Thor: Ragnarok helt okej. Jag gillar skådespelarna och humorn, men fastnar inte helt för att sådana här typer av filmer lätt känns too much för mig. Men tycker du om Marvel så ska du självfallet inte missa denna!
 
 
- Alla bilder är copyrightskyddade av Marvel och Disney. 

Läst och sett – mars 2018

 
Här under ser du vad som jag har recenserat under månaden. Om du klickar på titlarna kommer du till respektive recension. ♥
 
Lästa böcker:
 1. De kommer ändå inte tro mig av Ulla M. Nissen – 7
 2. Alla hjärtans mirakel av Simona Ahrnstedt – 6
 3. Förbannade kärlek av Colleen Hoover – 6
 4. Sunt förnuft, vilt hjärta av Veronica Almer – 5
 5. Fandom av Anna Day – 5
 6. Hasselskogen av Melissa Albert – 4½
 7. Döden är inget skämt av Karl Modig – 4½
 8. Det handlar om oss av Åsa Ringdahl – 4
 9. The darkest minds av Alexandra Bracken – 4
 
Nya böcker: 27 stycken (19 recex).
 
 
Sedda filmer:
 1. Victoria & Abdul – 7
 2. Can't buy me love – 6½
 3. G. I. Joe: Retaliation – 5½
 4. The snowman – 5½
 5. Final portrait – 5½
 6. Svampbob Fyrkant: filmen – 5½
 7. Geostorm – 5½
 8. My friend Dahmer – 5
 9. Justice league – 4
10. Deep – 3
11. The little hours –  1
 
Nya filmer: 27 stycken (10 recex).
 
 
Sedda tv-serier:
3. 12 monkeys säsong 1 – 5½
4. Riverdale säsong 1 – 5½
 
Nya tv-serier: 0 stycken (0 recex).

Nytt i samlingen, #259

 
Så skönt med långhelg! Jag behöver visserligen arbeta vidare på examensarbetet, men ska försöka ta det lite lugnt så här i början av kursen – innan det hinner hetta till ordentligt. 
 
Den här veckan har jag fått hem två bokrecex: Midnattsljus av Charlotte Cederlund från Opal, samt Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed från LavenderLit. Sen kom också tre filmer från Universal och 20th Century Fox, nämligen The killing of a sacred deer, Murder on the orient express och The mountain between us. Jag ser mycket fram emot alla dessa!
 
Sen fick jag också några äldre DVD-filmer från min pappa: The out of towners, Entrapment, I spy och Training day. Jag har inte sett någon av titlarna, men har hört gott om flera. 

12 monkeys, säsong 1

Längd: 9 hr 18 min.
Antal avsnitt: 13 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Science fiction.
Skådespelare: Aaron Stanford, Amanda Schull, Barbara Sukowa, Emily Hampshire, Todd Stashwick, Kirk Acevedo.
Releasedatum: 29 juni 2015.
 
Genom att använda en farlig och obeprövad metod för att resa i tiden färdas James Cole från en postapokalyptisk framtid till nutiden med uppdraget att hitta och eliminera källan till en dödlig epidemi som kommer att decimera människosläktet.
 
 
 
 
 
Åh. 12 monkeys har verkligen potential till att bli en riktigt bra serie. Konceptet är oerhört fascinerande, handlingen spännande och effekterna snygga. Jag tycker dessutom mycket om skådespelarna: speciellt Aaron Stanford, bland annat känd från Nikita och X-men. Dessvärre var mina förväntningar innan lite för höga.
 
James reser tillbaka i tiden för att hindra en epidemi från att döda mänskligheten. 
 
Hela idén med 12 monkeys är himla intressant, men beklagligtvis tröttande jag efter ett tag. Det som händer känns nämligen lite upprepande att tjatigt, och efter ett tag började jag undra när handlingen skulle drivas framåt och ta sig an något nytt. Den största delen av säsongen spenderar karaktärerna med att leta efter personer, oskadliggöra dem och börja om på nytt. I längden blev det lite tradigt. Det vänder emellertid i slutet, men då är det lite för sent.
 
År 2046 gäller det att döda eller bli dödad. 
 
En annan sak som påverkade min upplevelse av 12 monkeys negativt var avsaknaden av verklig fara och oväntade vändningar. Upplägget känns nämligen relativt linjärt, enkelt och förutsägbart. Sen finns förstås ett problem som ofta närvarar när tidsresor finns med i bilden: paradoxer, som ibland gör det svårt att koppla samman hur allt hänger ihop.
 
Vännerna försöker hitta orsaken till utbrottet. 
 
Som helhet tycker jag att den första säsongen av 12 monkeys är bra, men jag hade väntat mig något ännu bättre.
 

Skärgårdsdoktorn, säsong 2

Längd: 5 hr 50 min.
Antal avsnitt: 6 stycken.
Åldersgräns: 7 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Samuel Fröler, Ebba Hultkvist, Sten Ljunggren, Helena Brodin, Göran Engman, Tove Nordin.
Inspelningsår: 1998.
 
"Det är sommar på Saltö. Johan Steen fortsätter att behandla skadade och sjuka öbor, Wilma uppvaktas av två killar, Sören försöker hitta en strandsatt, Axel lägger näsan i blöt och Eva kommer hem från Afrika."
 
 
 
 
 
 
Den andra säsongen av Skärgårdsdoktorn är precis lika mysig som den första, om inte mysigare. Vid det här laget har tittaren verkligen lärt känna karaktärerna och när första avsnittet började kändes det lite som att komma hem efter en lång resa. Det som gjort att jag förälskat mig i serien är att den är så kravlös: det är lätt att hänga med i vad som händer och allt man behöver göra är bara att luta sig tillbaka och njuta.
 
Wilma hamnar lätt i skymundan när fadern har många att hjälpa. 
 
Skärgårdsdoktorn skildrar ett underbart Sverige: med gemytlig miljö, långa soliga dagar och fantastisk natur och gemenskap. Serien förmedlar sån värme, och får mig att längta efter sommar och solljus. Därtill har serien många intressanta fall, och trots att de är enklare och betydligt mindre dramatiska än i moderna sjukhusserier kan jag inte undgå att hänföras.
 
Som helhet är den andra säsongen av Skärgårdsdoktorn supermysig: ett måste för alla som vill ha en nostalgisk återblick eller väcka varma känslor inför sommaren.
 

Det handlar om oss

Författare: Åsa Ringdahl.
Serie: Fristående.
Längd: 318 sidor.
Bokförlag: Hoi förlag.
 
Johan verkar ha allt, men framtiden är inte så perfekt som den ser ut. För Malin innebär flytten till Östersund att hon kan träna och tävla sin häst med siktet inställt på SM i dressyr. Han gillar verkligen inte hästtjejer. Hon gillar verkligen inte hockeykillar. Men när de träffas händer det omöjliga: de faller för varandra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det handlar om oss är inte riktigt min typ av roman. Den är helt okej för att vara en debut – men jag hade svårt för boken av flera skäl.
 
För det första tycker jag att konceptet är rätt dumt. Karaktärerna dömer varandra baserat på deras intressen, vilket enligt mig är befängt. Bara för att exempelvis Johans pappas nya flickvän är en hästtjej, har han bestämt sig för att hata alla hästtjejer. Detsamma gäller Malin och hennes inställning mot hockeykillar. Även om jag bortser från den delen har jag svårt för karaktärerna. De litar mer på omgivningens åsikter än varandra, vilket leder till en hel del frustrerande kommunikationsproblem. Och sånt har jag sällan tålamod för.
 
Sen tycker jag också att Det handlar om oss har en väldigt simpel handling, och språket föll mig inte riktigt i smaken. Det är talspråkligt, med korta meningar och ”pratiga” ordval. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, men jag föredrar personligen mer skriftspråkliga romaner.
 
Som helhet är Det handlar om oss okej. Om du inte frustreras av kommunikationssvårigheter och böcker med verbal stil, så kan du säkert gilla den mer.
 

Justice League

Regissör: Zack Snyder.
Genre: Action, fantasy.
Längd: 1 hr 59 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Gal Gadot, Ezra Miller, Jason Momoa, Ray Fisher, Jeremy Irons.
Releasedatum: 26 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Batman tar hjälp av Wonder woman för att bekämpa en ny fiende. Tillsammans försöker de bygga upp ett team av superhjältar, med Aquaman, Cyborg och The flash. Men kan de lyckas rädda planeten i tid?
 
 
 
 
 
Justice League är helt okej: betydligt bättre än vad ryktet föreslår. Skådespelarna är duktiga, effekterna fungerar och humorn håller filmen uppe på sina fötter. Sen är förstås handlingen inget nytt. Vid det här laget finns så många superhjältefilmer att själva konceptet i sig känns uttjatat. Men förväntar man sig verkligen något annat när man sätter sig för att titta på filmen?
 
Wonder woman slår ihop sig med en grupp andra superhjältar. 
 
Bortsett från X-men har jag generellt svårt för filmer som handlar om personer med superkrafter. Varför? För att det så himla lätt blir för mycket. Effekter, actionscener och stunts prioriteras ofta framför ett starkt manus, och helheten brukar bli så pass överdriven att det blir svårt för mig att behålla intresset. Justice League är inte ett undantag, och det fanns stunder då jag behövde kämpa för att inte distraheras av annat. Men det är förstås ett fel som ligger hos mig, och inte i filmen själv. Vidare föredrar jag personligen när fokus ligger på en enda superhjälte istället för en grupp. Detta för att det lätt blir rörigt med flera.
 
Som helhet är Justice League okej. Den bjuder inte på något nytt och fräscht, men levererar på de punkter som man kan förvänta sig. Är du sugen på en actionpackad fantasyfilm så kommer du med största sannolikhet tycka om den. Är du däremot som jag och har svårt för superhjältefilmer så säger det sig själv att Justice League inte lär vara en större hit.
 

Nytt i samlingen, #258

 
Den här veckan har fyra böcker landat i brevlådan. Ormen i Essex av Sarah Perry anlände från Albert Bonnier. Jag vet inte vad den handlar om, men om handlingen är i närheten lika fantastisk som omslaget kommer det att bli en ny favorit. Sen kom Allt ska brinna av Sofia Nordin från Rabén&Sjögren, och 14 år till salu av Caroline Engvall från Southside Stories.
 
Sist men inte minst fick jag den efterlängtade Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse av Jessica Townsend från Semic. Boken är författarens debut och handlar om Morrigan, som har en förbannelse som gör att hon anklagas för allt dåligt som händer i staden som hon bor i. Förbannelsen innebär också att hon är dömd att dö på sin elfte födelsedag. Mycket mer än så vet jag inte, men jag har bara hört bra saker om boken och ser väldigt mycket fram emot att läsa den! 

Deep

Regissör: Julio Soto Gurpide.
Genre: Barn, komedi.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: Barntillåten.
Skådespelare: Justin Felbinger, Stephen Hughes.
Releasedatum: 8 februari 2018.
Distributör: Scanbox.
 
När den lekfulla Bläckis ställer till problem för sin fiskkoloni får han order av stammens ledare Kraken att ge sig iväg efter hjälp. Han tar med sig sina vänner: en kaxig räka och en korkad prickfisk.
 
 
 
 
 
 
Deep är lite småsöt, men inte mycket mer än så.
 
Bläckis måste hitta någon som kan rädda Kraken och resten av fiskarna i kolonin. 
 
Det här är en film för barn – inte för hela familjen. Manuset är väldigt simpelt, animeringarna mediokra och de många stereotyperna fick mig att sucka högt. Som vuxen blir jag aldrig intresserad av handlingen, och för att vara krass satt jag rätt uttråkad. Deep har som sagt sina stunder, men det håller inte för att bära helheten.
 
Deep är säkert jättebra för en ung publik, men för mig som vuxen håller det inte.
 

The Darkest Minds

Författare: Alexandra Bracken.
Serie: The darkest minds #1.
Längd: 488 sidor.
 
"En dag när Ruby vaknar har något förändrats. Något som får hennes föräldrar att ringa polisen och skicka henne till Thurmund: ett brutalt koncetrationsläger. Den mystiska sjukdomen som dödat de flesta barnen i landet tog inte hennes liv, men gav henne något annat: skrämmande krafter som inte kan kontrolleras."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är riktigt beskriven på The darkest minds. Det är inte en dålig bok, men hade hoppats på att få en ny favorit. Denna är på sin höjd okej. 
 
Boken börjar bra. Det intressanta konceptet är på många sätt likt X-men, och det verkade som att jag hade en spännande läsning framför mig. Men när jag hade läst ungefär hundra sidor började jag undra när handlingen skulle komma igång. Det hände inte särskilt mycket, tempot var långsamt och jag började bli uttråkad. Världen kändes underutvecklad, krafterna hade inte förklarats särskilt väl och karaktärerna var fortfarande så där enkelt stereotypiska. Det fanns fortfarande hopp om att allt det skulle ändras, men för varje sida jag läste falnade intresset allt mer. Och när sista sidan väl var läst, var det med stor besvikelse som jag medgav för mig själv att läsningen inte alls hade varit särskilt tillfredsställande.
 
The darkest minds är en väldigt klyschig dystopi, som inte bjuder på något eget. Handlingen – den lilla som finns – är förutsägbar, och som läsare förvånades jag aldrig. Självklart finns också en kärlekstriangel, men bristen på kemi är påtaglig. Det finns egentligen inget som indikerar att karaktärerna är förälskade i varandra, förutom att de stirrar på varandras läppar emellanåt. Och ena killen i dramat är så uppenbart bad guy att det blir löjligt.
 
Som helhet är jag väldigt besviken. Jag hade förväntat mig en actionfylld, nervkittlande dystopi, men fick istället ett klyschigt kärleksdrama med stora tempoproblem. Det händer väldigt lite i förhållande till bokens längd, och ärligt talat så förstår jag inte riktigt varför The darkest mind har blivit så omtalad. Jag vill läsa resten av trilogin, men det beror på att få en känsla av avslut, snarare än att jag är nyfiken på fortsättningen. 
 

Victoria & Abdul

Regissör: Stephen Frears.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 51 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Tim Pigott-Smith, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Michael Gambon.
Releasedatum: 12 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
När Abdul reser från Indien för att delta i drottning Victorias guldjubileum får hon ett gott öga för honom. Drottningen ifrågasätter de begränsningar som hennes ställning medför, och de bildar en osannolik allians som hennes hov och innersta cirkel gör allt för att bryta.
 
 
 
 
Victoria & Abdul är ett lättsamt och fint drama. Filmen har en varm ton, upplyftande humor och känns allmänt trivsam. Den lyckades också beröra mig så pass att jag fick tårar i ögonen, mycket tack vare de duktiga skådespelarna. Kemin mellan Judi Dench och Ali Fazal är härlig, och det fanns stunder då allt jag ville var att ge dem en stor gruppkram. Vidare är Victoria & Abdul oerhört snyggt filmad, och miljöerna är enastående vackra.
 
Drottning Victoria blir nära vän med tjänaren Abdul. 
 
Det som Victoria & Abdul faller lite på är att den känns aningen tom ibland. Tempot är relativt långsamt och jag hade gärna sett mer djup och fler konflikter. Därtill lämnades flera frågor obesvarade i slutet, och jag hade velat ha färre lösa trådar. 
 
Hushållet konspirerar för att få bort Abdul från slottet. 
 
Som helhet är Victoria & Abdul ett rofyllt drama som både underhåller och berör. Det är en må bra-film som passar hela familjen.
 

Ronja Rövardotter (tv-serien)

Längd: 10 hr 44 min.
Antal avsnitt: 26 stycken.
Åldersgräns: Barntillåten.
Genre: Anime, äventyr.
Skådespelare: Gillian Anderson, Teresa Gallagher, Rasmus Hardiker, Giles New, Rufus Hound, Kelly Adams, Morwenna Banks, Bob Golding.
Releasedatum: 8 juni 2017.
 
"Ronja växer upp bland rövare. En dag möter hon pojken Birk, som flyttat in på den delen av borgen som ligger på andra sidan sprickan de kallar Helvetesgapet. Ronja och Birk blir vänner, men det är ingen enkel vänskap eftersom deras familjer är bittra fiender."
 
 
 
 
Tv-serien Ronja Rövardotter baseras på filmen med samma namn från 1984. Bakom serien ligger japanska Studio Ghibli, kända för mästerverk som bland annat Spirited away och Lånaren Arrietty. Men är en nytolkning av den svenska klassikern en flipp eller en flopp?
 
Mattis får en rövardotter. 
 
Lite av båda, faktiskt. Att se den klassiska, svenska berättelsen influerad av japansk mytologi är minst sagt intressant. Det är inte en kombination som jag hade väntat mig att se, men som fungerar förvånansvärt bra. Det mesta från originalfilmen finns med, ända ner till den varma berättarrösten, men varelsernas utseenden och beteenden har tolkats efter japansk kultur. Därtill har de ursprungliga låtarna ersatts av nykomponerad musik.
 
Ronja och pojken Birk blir vänner. 
 
Men tv-serien är lite för utdragen. Berättelsen som det tar ungefär två timmar för originalfilmen att skildra, sträcks här ut till nästan elva. Ändå har inget lagts till handlingsmässigt. Det händer i princip bara en utmärkande sak i varje avsnitt, vilket ger många långa transportsträckor mellan händelserna. Nu är jag krass, men i ärlighetens namn hade seriens avsnitt kunnat komprimeras från 26 stycken till 10, för att få en betydligt mer koncis och rapp story. Vidare förstörs karaktärerna lite. Exempelvis är Mattis rent utav odrägligt omogen.
 
Vildvittrorna sätter skräck i rövarna. 
 
Därtill är jag lite kluven till animeringarna. Miljöerna är fantastiska, med utsökt detaljrikedom och enastående färgåtergivning. Men karaktärerna ser inte lika äkta ut. De har en plastig, modern look som inte riktigt går hem. Därtill känns Ronja Rövardotter aningen fånig ibland. Dubbningen resulterar i klumpigt fördröjda repliker, och den anime-influerade stilen gör karaktärerna så pass uttrycksfulla att det ofta känns överdrivet.
 
Barnen försöker få familjerna att bli sams. 
 
Som helhet är tv-serieversionen av Ronja Rövardotter okej. Supermysig att se någon gång, men när det väl kommer till kritan föredrar jag originalfilmen. Detta för att den kan åtnjutas av hela familjen, varav tv-serien mer riktar sig mot en yngre generation.
 

My friend Dahmer

Regissör: Marc Meyers.
Genre: Drama, biografi.
Längd: 1 hr 47 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Ross Lynch, Alex Wolff, Tommy Nelson, Harrison Holzer, Liam Koeth, Dallas Roberts, Anne Heche.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
"Mördare, nekrofil och kannibal. 1992 dömdes Jeff Dahmer till sexton livstidsstraff. Men hur blev det så? Detta är historien om Dahmers tidigare liv, en berättelse om en blyg tonåring som gör allt för att passa in. Den mörka bakgrunden till ett förskräckligt livsöde, förvandlingen från ung man till monstruös mördare."
 
 
 
My friend Dahmer är ett verklighetsbaserat drama som utgår från den grafiska romanen med samma titel, skriven av Derf Backderf. Det är en speciell film. Trots att jag aldrig hade hört talas om Jeffrey Dahmer innan, tyckte jag att det var oerhört intressant att ta del av hans liv. Skådespelarna gör superba insatser, och den spända stämningen gör att jag satt på helspänn hela tiden. Men dessvärre är det inte tillräckligt för att skapa ett helhjärtat engagemang.
 
Jeff har alltid ett varmt leende på läpparna. Eller inte. 
 
Tempot är långsamt och själva narrativet är faktiskt rätt tråkigt. Berättarelementen upprepas, vilket gör att inte mycket hinner hända trots speltiden. Därtill finns hela tiden känslan av att något kommer hända: men det slutar alltid i antiklimax. Det blir helt enkelt mycket väntan på ingenting, och jag är lite besviken över att vi aldrig fick ta del utav stunden då Jeffrey faktiskt blev mördare. My friend Dahmer hade potential till att bli så mycket mer om filmskaparna bara vågat ta steget längre. Nu blir det istället ett relativt slätstruket drama utan någon riktig konflikt.
 
Klasskompisarna utmanar Jeff till att skämma ut sig. 
 
Som helhet tycker jag om My friend Dahmer förvånansvärt mycket. Berättelsen är gripande och jag tyckte att det var intressant att följa Jeff Dahmers liv. Men just eftersom spänningen aldrig ledde någonvart, har jag svårt att sätta ett betyg högre än ”okej”.
 

Förbannade kärlek

Författare: Colleen Hoover.
Serie: Fristående.
Originaltitel: Ugly love.
Längd: 380 sidor.
Bokförlag: Lovereads.
 
"När Tate flyttar är Miles den första hon träffar. De upptäcker attraktion, och de enas om det perfekta upplägget: sex. Relationen är enkel, så länge Tate håller sig till två villor: Fråga aldrig om det förflutna, förvänta dig aldrig en framtid."
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förbannade kärlek är en fantastisk roman som jag ogillar. Lät det underligt? Det är för att jag känner mig väldigt kluven. Ena halvan av mig tycker mycket om boken, medan den andra halvan inte gör det.
 
Detta är en väldigt typisk romance. Du vet, med en medgörlig kvinnlig protagonist som faller för en bad boy med tragiskt förflutet. Det händer inte mycket mer än att de har sex och försöker hålla sig borta från varandra. Ändå fastnade jag. Jag gillar Hoovers språk skarpt. Texten är lätt att ta till sig och kräver inte mycket tankeverksamhet. Sidorna flög förbi och allt som allt underhölls jag av läsningen.
 
Boken berättas ur två perspektiv. Tates berättarröst tycker jag om, men jag har svårare för Miles. Faktum är att jag skummade igenom hans kapitel. Hans berättelse utspelar sig nämligen sex år innan händelserna i boken och handlar bara om hans besatthet av en tjej, vilket känns upprepande och innehållslöst. Hans perspektiv är dessutom skrivna i vers, vilket jag tyckte var rätt störande. 
 
Vidare hade jag gärna velat se större bredd på bokens innehåll. Tate studerar till att bli specialistsjuksköterska, men vi får inte ta del av hennes tid på skolan eller jobbet. Istället är romansen helt i fokus, och det framstår som att Tate tänker på Miles hela sin vakna tid. Och visst förstår jag att det är den typen av roman, det är trots allt romance, men hennes besatthet kändes inte särskilt trovärdig. Jag hade hellre velat läsa om hennes liv utanför relationen.
 
I sin helhet är Förbannade kärlek en bra roman. Det är inte en bok utan brister, men en bok som är svår att inte njuta till.
 

Geostorm

Regissör: Dean Devlin.
Genre: Action, science fiction.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Gerard Butler, Jim Sturgess, Abbie Cornish, Alexandra Maria Lara, Andy Garcia, Ed Harris.
Releasedatum: 5 mars 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Efter att Jorden drabbats av naturkatastrofer har världens ledare skapat ett nätverk av satelliter som kontrollerar det globala klimatet. Men det system som byggdes för att skydda dem angriper nu istället Jorden. Det blir en kamp mot klickan för att ta reda på vem som är det verkliga hotet innan en geostorm drabbar världen och förintar allt.
 
 
 
Geostorm har fått hård kritik och det är lätt att förstå varför. Men så länge jag underhålls har jag lätt att ignorera brister, och faktum är att Geostorm grep tag i mig. Tempot är högt, skådespelarna duktiga och effekterna snygga. Jag har en svag punkt för katastroffilmer, och trots att Geostorm fick mig att rulla med ögonen fler gånger än jag kan räkna till satt jag fängslad ända till slutet.
 
Jake försöker rädda Jorden från total katastrof. 
 
Geostorm är som bäst i början, där spänningen byggs upp på ett snyggt sätt. Men allteftersom blir filmen mer överdriven, mer klyschig och mindre trovärdig. Manuset är fyllt med uttjatade troper och det som sker på skärm är varken logiskt eller särskilt sammanhållet. Inte heller kände jag någon rädsla för karaktärerna. Trots katastroferna upplevde jag aldrig att de var i verklig fara, och även om de hade varit det så skulle jag troligen inte bry mig. Karaktärerna är nämligen ytligt uppbyggda. Kritiken som filmen har fått är alltså inte tagen ur luften: det finns stora hål. Men ser man bortom dem är Geostorm värd att ge en chans.
 
Stad efter stad ödeläggs av stormar, vågor, is och eld. 
 
Som helhet tycker jag inte att Geostorm är så dålig som många har gjort sken utav. Den har påtagliga brister som är svåra att bortse från, men lyckas ändå underhålla och skapa ett starkt intresse av att veta mer. Om du stör dig på filmer vars trovärdighet ligger i botten ska du nog skippa denna. Men om du är ute efter en actionpackad film med storskalade katastrofer har du hittat rätt. 
 

Nytt i samlingen, #257

 
Den här veckan har det anlänt några recex. Samtidigt blev jag attackerad av bokrean...
 
Warner bros skickade Justice league, medan Victoria & Abdul anlände från Universal. Sen fick jag också Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan och Dark matter av Blake Crouch från Massolit, Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker från Forum och Sagor om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin av Elsa Beskow från Bonnier Carlsen. Jag är uppväxt med Elsa Beskows berättelser om de tre tanterna, och ser riktigt mycket fram emot ett nostalgiskt återseende. 
 
Sen köpte jag alltså några böcker från Adlibris bokrea... och några böcker som inte var rabatterade men som ville följa med hem ändå. Jag köpte Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman, The name of the wind av Patrick Rothfuss, Skärvor av minnen av Laurie Halse Anderson, Dumplin' av Julie Murphy, Starcrossed av Josephine Angelini, The call av Peadar O'Guilin samt Mörk ängel och Blod & stjärnstoft av Laini Taylor. De två sistnämnde äger jag redan men i "fel" format, så jag passade på att rätta till det nu när de var prissänkta. 



RSS 2.0