The First Purge

Regissör: Gerard McMurray.
Genre: Action, rysare.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Y'lan Noel, Lex Scott Davis, Joivan Wade, Mugga, Patch Darragh, Marisa Tomei, Luna Lauren Velez.
Releasedatum: 12 november 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
För att få ner brottsligheten testas en sociologisk teori som låter aggression ventileras fritt under en natt i ett utvalt område. Men när förtryckarnas våld möter de marginaliserades vrede exploderar situationen ut ifrån teststadens gränser och sprider sig över landet.
 
 
 
 
The first purge är det senaste tillskott i Purge-franchisen, men berättelsen utspelas innan de föregående filmerna. The first purge agerar alltså som en slags ”prequel”. Jag är väldigt kluven gentemot filmen. Å ena sidan diggar jag verkligen konceptet, och fascineras av den skrämmande trovärdigheten i att anordna en ”kontrollerad” massaker. Filmen har en del starka scener och jag kan inte undgå att tycka om det satiriska budskapet.
 
 
Samtidigt saknar The first purge så himla mycket. Uppladdningen är långsam, handlingen monoton och trots en god grundidé blir det lätt för mycket av all meningslös våld. Därtill är karaktärerna stereotypiska och skådespelarna glänser inte i sina roller. Jag fängslades helt enkelt inte. Istället kändes filmen småfånig.
 
 
 
The first purge är alltså ojämn. Premissen är gripande, men det verkliga utförandet håller inte. Tyvärr var antalet gäspningar högre än antalet gånger som jag satt som på nålar.
 

Cliffhanger

Regissör: Renny Harlin.
Genre: Drama, action.
Längd: 1 hr 48 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Sylvester Stallone, John Lithgow, Michael Rooker, Janine Turner, Rex Linn, Caroline Goodall, Leon.
Inspelningsår: 1993.
 
Gabe är en bergsklättrare som hemsöks av minnerna från när hans vän föll tillsin död. När han återvänder till platsen, blir han inblandad i en komplott där en militär som krashat i bergen försöker få tag på 100 miljoner i stulna pengar.
 
 
 
 
 
Cliffhanger är en sån där film som är enkel att njuta till, men lika enkel att glömma. Härlig 90-talsaction, smått krystade skådespelarinsatser och komiska visuella effekter skapar hjärndöd underhållning, men tar också avstånd från det där lilla extra som krävs för att verkligen stimulera tittaren. Gillar du Stallone? Då borde du absolut se denna. Men är du någon som tar din tittarupplevelse på största allvar, borde du kanske leta vidare.
 
 
Cliffhanger har nämligen många brister. Trots att filmen är underhållande och småspännande, går det inte att bortse från det överdrivna manuset, de tillgjorda replikerna och den låga trovärdigheten. Därtill är sackar tempot ibland, och fast jag aldrig blev uttråkad så kan jag inte heller påstå att jag satt särskilt engagerad från början till slut. Cliffhanger är snarare en medelmåtta på alla punkter: bra, men inte bra.
 
 
Allt som allt tycker jag om Cliffhanger, och jag kan tänka mig att se filmen igen. Men på samma gång har jag redan hunnit glömma mycket av det som hände.
 

The Looming Tower

Längd: 7 hr 2 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Jeff Daniels, Tahar Rahim, Wrenn Schmidt, Bill Camp, Louis Cancelmi, Virginia Kull, Ella Rae Peck, Sullivan Jones, Peter Sarsgaard.
Releasedatum: 29 oktober 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Hotet från Al-Qaida växer i slutet av 1990-talet, och rivaliteten mellan CIA och FBI leder oundvikligen till tragedin 9/11 och kriget i Afghanistan.
 
 
 
 
 
The looming tower baseras på boken med samma namn av Lawrence Wright, och följer händelserna som ledde till terrorattackerna den 11 september 2011. Värt att nämna är emellertid att tv-serien är verklighetsbaserad, men inte verklighetstrogen. Den grundar sig alltså på de verkliga händelserna, men berättar en fiktiv berättelse. Med det sagt känns The looming tower realistisk, och enbart tittare som är väldigt insatta i historien kommer att kunna urskilja de selektiva avvikelserna.
 
 
Premissen för serien är intressant. Men den håller inte riktigt i längden. Fast det som händer är spännande och skapar viss nyfikenhet, upplevde jag aldrig att jag blev genuint engagerad. Det kan bero på att jag är van vid mer drama och tempo, men jag greps aldrig riktigt tag. Avsnitten är för stillsamma. För metodiska. Och har för många onödiga sidospår som aldrig verkar leda någon stans.
 
 
Som helhet hade The looming tower potential att bli en riktigt stark upplevelse: med ett genomtänkt koncept och en imponerande skådespelarensemble. Men manus är inte tillräckligt… wow. Jag hade förväntat mig något mer extraordinärt.
 

Love, Simon

Regissör: Greg Berlanti.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Nick Robinson, Jennifer Garner, Josh Duhamel, Katherine Langford, Alexandra Shipp, Logan Miller, Keiynan Lonsdale.
Releasedatum: 12 november 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Alla förtjänar en bra kärlekshistoria. Men för Simon är det lite mer komplicerat. Ingen vet att han är gay och han har heller ingen aning om vem det är som han har blivit kär i på nätet.
 
 
 
 
Love, Simon är en himla fin film. Lättsam. Söt. Och oerhört vacker. Det är den typen av film som får tittaren att känna sig alldeles varm och fluffig på insidan, samtidigt som det viktiga budskapet om att vara sig själv verkligen berör. Dessutom gör skådespelarna väldigt bra ifrån sig, och de levererar så pass trovärdiga insatser att karaktärerna och deras dialoger känns äkta.
 
 
Ändå hade jag hoppats på något mer. För hur mysig jag än tycker att Love, Simon är, kan jag inte neka att det känns som en väldigt typisk tonårs-romcom. Den har lite för många stereotyper och troper för att kännas egen. Och för varje scen som känns fantastiskt hjärtevärmande, finns där en klyschig motsvarighet som gör att helheten känns lite för ostig.
 
 
Allt som allt är Love, Simon bra, men inte riktigt så underbar som jag hade väntat mig. Den har både bra och dåliga delar, och kräver att du kan se förbi uttjatade troper för att verkligen njuta helhjärtat.
 

Jurassic World: Fallen kingdom

Regissör: J.A. Bayona.
Genre: Äventyr, science fiction.
Längd: 2 hr 9 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Rafe Spall, Justice Smith, Daniella Pineda, Toby Jones, James Cromwell, Jeff Goldblum.
Releasedatum: 22 oktober 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Tre år har gått sedan nöjesparken Jurassic World ödelades av förrymda dinosaurier. Människorna har övergivit Isla Nublar medan de överlevande dinosaurierna klarar sig på egen hand. När öns vilande vulkan börjar vakna till liv påbörjar Owen och Claire en räddningsmission för att rädda dinosaurierna från att utplånas.
 
 
Jurassic world: fallen kingdom är en helt acceptabel kvällsunderhållning. Men jag hade hoppats på mer. Bortsett från okej skådespelare och en visuell snygghet, har filmen inte mycket att bjuda på. Mycket beror på att den är så pass lik tidigare Jurassic-filmer, särskilt tvåan. Det finns inga nytänkande idéer, utan det känns snarare som att samma koncept upprepas gång på gång. Och visst görs det bra, men vill jag se samma grej igen tittar jag hellre på originaltrilogin en gång till.
 
 
Sen kan jag inte undgå att störa mig på de många klyschorna och förutsägbara ”vändningarna”. Det spelade ingen roll om det var en actionfylld flyktscen eller något som ämnade beröra: det kändes helt enkelt ”too much” och jag hade svårt att ta det som hände seriöst.  Trovärdigheten låg i botten från början till slut. Helt ärligt, var det här första gången som jag kände mig lite uttråkad till en Jurassic-film, vilket är himla tråkigt. Slutet av Jurassic World utlovade en så mycket mer intressant berättelse än vad som bjöds på här.
 
 
Som helhet är Jurassic world: fallen kingdom okej, men det märks att franchisen börjar spira utan kontroll. Det är inte en dålig film, men långt ifrån vad jag hade förväntat mig.
 

Ocean's 8

Regissör: Gary Ross.
Genre: Thriller, drama.
Längd: 1 hr 49 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Mindy Kaling, Sarah Paulson, Awkwafina, Rihanna, Richard Armitage.
Releasedatum: 5 november 2018.
Distributör: Warner bros.
 
Debbie Ocean har kokat ihop den största stöten i sin karriär. Stöten kommer att kräva de allra bästa, inklusive hennes tidigare partner Lou och en rad andra experter. Målet är ett diamanthalsband värt 150 miljoner dollar, som bärs av en världsberömd skådespelerska vid årets höjdpunkt: Met-galan.
 
 
Ocean’s 8 har blivit hård kritiserad. Och visst är den långt ifrån perfekt. Men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre: jag underhölls verkligen och kan definitivt tänka mig att se filmen igen.
 
 
Själva manuset är inte mycket att hurra över. Det innehåller många logiska luckor, förutsägbara vändningar och karaktärer som inte riktigt övertygar. Själva stöten som den kvinnliga brottsgruppen ska genomföra är måttligt exalterande, och upplösningen känns både simpel och lite rörig. Därtill tar det rätt lång tid innan handlingen kommer igång ordentligt. Jag förstår alltså den kritik som filmen har fått.
 
Ocean’s 8 litar emellertid på att ensemblen skådespelare kompenserar för manusets brister. Och med all rätt. Det är en fröjd att se så många välbekanta ansikten samverka. Med glimten i ögat roar de tittaren från början till slut. Jag är därtill allmänt svag för så kallade ”heist-filmer”, och därför tyckte jag att det var rätt fascinerande att följa karaktärernas intrigfyllda planerande fast det egentligen upptog för stor del av filmen.
 
 
Som helhet var Ocean’s 8 ungefär det som jag hade förväntat mig: varken mer eller mindre. Filmen underhåller. Skådespelarna imponerar. Och den lättsamma upplevelsen är behaglig att ta del utav. Men är filmen extraordinär? Nej.
 

Läst och sett – oktober 2018

 
Här under ser du vad som jag har recenserat under månaden. Om du klickar på titlarna kommer du till respektive recension. ♥
 
Lästa böcker:
1. Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren
2. Unravel me av Tahereh Mafi
3. Vem bryr sig? av Therése Lindgren
4. Kvinnan i fönstret av A.J. Finn
5. Så lärde jag mig att älska min kropp av Linda-Marie Nilsson
6. Mörkrets löfte av Rick Riordan
7. Köttets lustaav Robert Kirkman
8. Mot framtiden av Clara Henry
9. Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson
10. Ni vann aldrig av Lisa Jonsson
11. Jag är inte perfekt, tyvärr av Michaela Forni
 
Antal nya böcker: 42 stycken (9 recex).
 
 
Sedda filmer:
1. I feel pretty
2. Isle of dogs
3. Hur många lingon finns det i världen
4. Submergence
5. On Chesil beach
6. The seagull
7. The wall
 
Antal nya filmer: 13 stycken (8 recex).
 
 
Sedda tv-serier:
1. Homeland säsong 7
2. The walking dead säsong 8 
3. Famous in love säsong 1
 
Antal nya tv-serier: 5 stycken (3 recex).

Famous in love, säsong 1

Längd: 7 hr 2 min.
Antal avsnitt: 10 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama.
Skådespelare: Bella Thorne, Charlie DePew, Carter Jenkins, Georgie Floes, Niki Koss, Keith Powers, Pepi Sounuga, Perrey Reeves.
Releasedatum: 1 oktober 2018.
Distributör: Warner bros.
 
En vanlig collegestudent går på audution för rollen som nästa "it girl", och hennes liv förändras för alltid när hon får den, Nu måste hon styra upp sitt nya kändisliv och hantera den otvivelaktiga kemin till de två andra huvudrollsinnehavarna.
 
 
 
Den första säsongen av Famous in love baseras på romanen med samma namn, skriven av Rebecca Serle. Det är en smått underhållande serie, men oftast på grund av att man skrattar åt den istället för med den. Låt mig förklara närmare.
 
Paiges relation med vännerna kompliceras efter att hon blir känd. 
 
Allt med Famous in love känns fejk. Jag har aldrig sett så krystade skådespelare förut. Vartenda ord som kommer från deras läppar, varje rörelse de gör, känns onaturligt och ansträngt. Manuset följer samma spår, och fyller varje scen med klyschor och förutsägbara sammanträffanden. Trovärdigheten är i botten. Det är en serie som tror att den är ”cool”, vilket snarare får motsatt effekt och blir skrattretande. Famous in love känns nästan som en serie passande för Disney Channel.
 
Över en natt går Paige från okänd till stjärna. 
 
Ändå kan jag inte hata den första säsongen av Famous in love. Det är nästan att serien är så dålig att den blir bra: hjärnan skrek åt mig att ge upp, men mina händer vägrade att stänga av tv:n.
 

Nytt i samlingen, #281

 
Den här veckan har det trillat ner en hel del gobitar i brevlådan. Låt oss börja med recexen, ey? Från Warner bros anlände Oceans 8 och The big bang theory säsong 11. Sen kom Riverdale säsong 2 från Fox, Submergence från Scanbox samt Jurassic world: falling kingdom och On Chesil beach från Universal Sony. Övriga recex den här veckan har varit Tankar mellan sött och salt från Lilla Piratförlaget, samt Konstiga huset och Ett delat mysterium från Bookmark.
 
Sen köpte jag förstås "lite" själv också. Det som jag införskaffade var The raven boys, The unbecoming of mara dyer-trilogin, Alex approximately, Easy, A thousand pieces of you, Alienated, The treatment, Wanderlost, Never fade och In the after light, All our yesterdays, Under the never sky-trilogin, Cruel beauty, Ten tiny breaths, Golden, Don't look back och Geekerella

Brun flicka drömmer

Författare: Jacqueline Woodson.
OriginaltitelBrown girl dreaming.
Serie: Fristående.
Längd: 334 sidor.
Bokförlag: Natur&kultur.
 
Jaqueline Woodson skildrar sin uppväxt i South Carolina och i New York och hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 60-talet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Brun flicka drömmer är Jaqueline Woodsons memoar. Det är en intressant och kraftfull läsning, skriven i vers. Läsningen är tankeväckande, och känns genuin: det som står är rått, ocensurerat och äkta.
 
Jag är emellertid inte ett särskilt stort fan av självbiografiska böcker, och jag var faktiskt inte medveten om att Brun flicka drömmer var en sådan förrän efter att den anlänt. Det, i kombination med att boken är skriven i vers, gjorde att jag hade lite svårt att luta mig tillbaka och helhjärtat njuta av upplevelsen. Men detta beror som sagt enbart på egna preferenser och inte på boken som sådan.
 
Som helhet är alltså Brun flicka drömmer en bra och läsvärd bok, men inte riktigt en bok i min smak.
 

On Chesil Beach

Regissör: Dominic Cooke.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 50 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Saoirse Ronan, Billy Howle, Anne-Marie Duff, Adrian Scarborough, Rasmus Hardiker, Emily Watson.
Releasedatum: 15 oktober 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
Florence och Edwards olika bakgrund blir aldrig så tydlig som på bröllopsnatten. Det är en natt som ska definiera deras liv, och som utgör ramen för en berättelse om ungdom och kärlek i det tidigare 60-talet.
 
 
 
 
 
On Chesil Beach är utåt sett en vacker film. Den följer paret Florence och Edwards under två olika tider: nutid, som är deras bröllopsnatt, och dåtid, som skildrar hur de träffades och byggde upp sin relation. Miljöerna är därtill strålande och Saoirse Ronan, som med all rätt har synts i allt fler filmer på sistone, är makalös.
 
 
Men tittar man lite närmare saknar On Chesil Beach substans. Som vid så många kostymdraman är tempot långsamt, och det är inte mycket som försegår. Men det är inte nödvändigtvis stillsamheten som drar ner helheten, utan framförallt avsaknaden av känsla. Filmen griper inte riktigt tag, och som tittare bryr jag mig aldrig genuint om karaktärerna eller deras förhållande.
 
 
On Chesil Beach är alltså ett drama med potential. Men i mina ögon saknar den ”det”.
 

Unravel me

Författare: Tahereh Mafi.
Svensk titel: Rädda mig inte.
Serie: Shatter me #2.
Längd: 461 sidor.
 
Juliette och Adam lyckades rymma från Warner, och har nu anslutit sig till rebellerna. Nu kan de aktivt motarbeta Återetableringen och försöka laga deras förstörda värld.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Unravel me tar vid där Shatter me slutade, och följer Juliettes kamp mot Återetableringen. Det är en spännande och känslofylld roman: ena stunden fylld med action, den andra så het att fönstren nästan immar igen. Det som jag verkligen tycker om med boken är att den känns. Relationerna mellan karaktärerna är så intensiva, för Juliette känner allt så starkt, vilket också blir mer kraftfullt för läsaren.
 
Jag gillar också att karaktärerna utvecklas så pass mycket i denna. Warner får ett helt annat djup, Juliette är smått irriterande men känns mer trovärdig som person, Kenji är roligare än någonsin och till och med Adam utvecklar en helt annan komplexitet än tidigare. Det är underbart att se!
 
Sen påverkar såklart även det vackra språket helhetsintrycket. Boken är poetiskt skriven och innehållet är väldigt lätt att ta till sig, vilket gör läsningen smått beroendeframkallande. Det enda jag har att klaga på gällande Unravel me är att den har några småtråkiga delar. Därtill är miljön lite enformig, världsuppbyggnaden undermålig och på något sätt känns den som ett avtramp mot Ignite me, och inte riktigt som en ”egen” bok.
 
Allt som allt är Unravel me riktigt bra, och ett måste för alla som lockas av dystopier där action kombineras med romantik.
 

Submergence

Regissör: Wim Wenders.
Genre: Drama, romantik.
Längd: 1 hr 42 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Alicia Vikander, James McAvoy, Alexander Siddig, Reda Kateb, Jannik Schümann, Godehard Giese.
Releasedatum: 2018-10-15.
Distributör: Universal Sony.
 
Hon förbereder sig för ett djuphavsprojekt. Han arbetar som spion och ska snart resa iväg för att stoppa ett terrordåd. Efter att de skilts åt tillfångats James av jihadister. Danielle, tusentals meter under vattenytan, slits mellan kärleken till James och rädslan att hans intresse har svalnat, eftersom hon inte fått kontakt med honom.
 
 
 
En behaglig stämning. Vackra vyer. Briljanta skådespelare. Vad finns det att inte gilla? Tyvärr ligger alla gobitar på ytan, och analyserar man Submergence lite mer på djupet finns mycket att sakna.
 
 
Jag fastnade snabbt vid den avslappnade och stillsamma tonen som Submergence utstrålade. Dessvärre omvandlades den efter en tid till att bara kännas… tråkig. Tempot är väldigt långsamt och det händer inte mycket under filmens gång. Skådespelarnas insatser känns därtill lite teatriska, och jag övertygades aldrig av Danielles och James känslor för varandra. 
 
 
Svårast hade jag emellertid för handlingen, som är för tunn och spretig för min smak. Vi får följa två eller tre olika paralleller som helt enkelt inte klaffar med varandra. Sen känns det som att Submergencesaknar ett avslut; en klimax. Filmen slutar utan att det egentligen har hänt något nämnvärt, vilket gör att hela upplevelsen känns rätt intetsägande. Det är jättesynd, för Submergence hade sådan potential, men i slutändan föll alltsammans platt.
 
 
Allt som allt är Submergence ett drama med bra utgångsläge, men som saknar det exalterande narrativet som krävs för att verkligen gripa tag.
 

Jag är inte perfekt, tyvärr

Författare: Michaela Forni.
Serie: Fristående.
Längd: 222 sidor.
Bokförlag: Lava förlag.
 
Här blandar bloggaren och författaren Michaela Forni högt och lågt allt från råd och actionplaner när ångesten slår till, till hur det känns att faktiskt inte vilja leva längre. Boken är en kombinerad dagbok och självhjälpsbok och beskriver hur krav och perfektionism i dagens samhälle bidrar till en växande stress och oro.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är inte perfekt, tyvärr har en mycket passande titel. För i mina ögon är boken långt ifrån perfekt. Jag skulle inte gå så långt som att kalla den dålig… men jag fastnade helt enkelt inte.
 
En anledning till att jag inte greps tag av läsningen var författarens berättarröst. Forni blir aldrig särskilt personlig, och jag upplevde hennes beskrivningar som relativt ytliga. Fast jag varit med om liknande saker som hon, kunde jag inte alls relatera. Detta eftersom innehållet är så pass tunt, att det nästan känns som att bokens syfte enbart är att följa strömmen influenceras som berättar sin egen relation till psykisk ohälsa.
 
Jag upplever alltså inte boken som särskilt genomtänkt. Den saknar djup, och förenklar ångest lite för mycket i min smak. Som jag tolkade Forni, löstes hennes situation relativt enkelt – vilket förstås är jättebra för henne, men det skildrar inte riktigt en verklighetstrogen verklighet för många andra. Av samma anledning blev jag aldrig riktigt peppad. Istället för att inspireras av en jordnära läsning som vid Ibland mår jag inte så bra av Therese Lindgren (läs reecnsionen här), kände jag att Fornis glamourösa liv betonade allt som jag själv inte har.
 
Allt som allt var Jag är inte perfekt, tyvärr inte riktigt en bok i min smak. Jag upplevde den tyvärr som lite för ytlig och ”tjusig”, och inte alls så där rå och äkta som jag önskat.
 

Hur många lingon finns det i världen

Regissör: Lena Koppel.
Genre: Komedi, drama.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Sverrir Gudnason, Vanna Rosenberg, Mats Melin, Theresia Widarsson, Claes Malmberg, Cecilia Fors.
Releasedatum: 24 augusti 2011.
 
Alex är en slarver som varken tar ansvar för sig själv eller sina närmaste. Relationen med flickvännen är usel och han är arbetslös. När han kastas ut på gatan tvingas han söka ett jobb för sin överlevnad. Plötsligt befinner han sig som assistent till ett gäng funktionshindrade, och de får honom att se livet med nya ögon.
 
 
 
 
Hur många lingon finns det i världen är en mysig film. Lättsam, charmig och sådär typiskt svensk. Jag gillar den sorglösa tonen och att den inte tar sig själv på för stort allvar. Det var helt enkelt en trevlig tittarupplevelse.
 
 
Men är det en film man minns? Nja, inte riktigt. Hur många lingon finns det i världen sticker inte riktigt ut i förhållande till andra komedier. Jag stör mig också på skådespelarna: främst Sverrir Gudnason och Vanna Rosenberg som har huvudrollerna. De känns väldigt stela, och framför sina repliker på ett minst sagt krystat sätt.
 
 
Allt som allt är Hur många lingon finns det i världen helt okej. Filmen är inte spektakulär, men småmysig för stunden.
 

Så lärde jag mig att älska min kropp

Författare: Linda-Marie Nilsson.
Serie Fristående.
Längd: 152 sidor.
Bokförlag: Norstedts.
 
När Linda-Marie Nilsson lade upp en bild på sig själv i bikini blev det en världsnyhet. Kroppsaktivismen handlar om att alla har rätt till sin kropp och om att vara nöjd med sin kropp som den är, trots samhällets skeva ideal. Här delar hon med sig av sin egen historia.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har inte hört talats om Linda-Marie Nilsson tidigare, men efter att ha läst Så lärde jag mig att älska min kropp är jag ett omedelbart fan. Det var en stark läsning. Inspirerande. Lärorik. Välskriven. Och lätt att relatera till. Nilsson skriver också med en humor, som trots det allvarliga ämnet fick mig att dra på smilbanden.
 
Så lärde jag mig att älska min kropp är en självbiografisk bok, varpå den mestadels består av att Nilsson skildrar sina egna erfarenheter av fat-shaming och skeva kroppsideal. Boken innehåller emellertid också konkreta tips till läsaren, till exempel på hur man kan hantera hat från andra. Och från en själv. Det är intressant och väldigt tankeväckande att ta del av. Nackdelen är emellertid att läsningen känns stundtals upprepande och småtjatig, men det är något jag lätt skakar av mig.
 
Allt som allt tyckte jag om Så lärde jag mig att älska min kropp. Som en person som länge balanserat på gränsen till överviktig och som inte förrän nu på senare tid landat på den där ”idealvikten”, kunde jag både relatera och beröras av det Nilsson hade att berätta. Under det senaste året har jag gått ner från 68 kg till 53 kg, vilket är något som jag är oerhört stolt över. Samtidigt kan inte undgå att önska att jag kunde spola tillbaka tiden, och trycka den här boken i handen på mitt tonårs-jag. För det hade behövts. Det har inte varit en lätt resa. Och ärligt talat är resan ännu inte slut: än idag kämpar jag med mina egna hjärnspöken och min självbild. Jag vill dock tro att läsningen av den här boken är ett steg i rätt riktning.
 

I feel pretty

Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein.
Genre: Komedi.
Längd: 1 hr 45 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Amy Schumer, Michelle Williams, Tom Hopper, Rory Scovel, Emily Ratalkowski, Aidy Bryant, Busy Phillipps.
Releasedatum: 8 oktober 2018.
Distributör: Scanbox/Universal Sony.
 
Renee försöker varje dag att övervinna sin osäkerhet och känsla av otillräcklighet. Efter att ha ramlat och slagit i huvudet, vaknar hon upp helt övertygad om att hon är världens vackraste och driftigaste tjej. Med nytt självförtroende tar hon sig an livet. Men vad händer när hon upptäcker att hon är samma Renee som tidigare?
 
Jag satte på I feel pretty utan några förväntningar. I princip det enda som jag visste var att Amy Schumer hade huvudrollen, vilket i mina ögon inte var ett gott tecken. Detta eftersom jag enbart sett henne i överdrivna, festfokuserade filmer som inte alls fallit mig i smaken. Det var därför med stor förvåning som jag faktiskt gillade filmen. Riktigt mycket.
 
En smäll i huvudet är Renees väg till självförverkligande. 
 
I feel pretty är definitivt inget mästerverk, men långt över förväntan. Filmen är faktiskt riktigt rolig. Jag skrattade åt alla missförstånd, och njöt helt enkelt av den lättsamma stämningen. I feel pretty är så där plågsamt rolig. Du vet, ungefär som när man tittar på Mr. Bean, där man skäms för huvudkaraktären. Precis så var I feel pretty. Tro det eller ej, men Amy Schumer gör också riktigt bra ifrån sig, och jag diggar verkligen självsäkerheten hon förmedlar i sin roll.
 
I kosmetikabranschen betyder utseende allt. 
 
Sen är I feel pretty förstås inte utan brister. Den är förutsägbar, stundtals överdriven och ibland lite för klyschig.  Men bortsett från det är filmen riktigt bra. Det är en må bra-rulle med klockren humor och ett nyskapande koncept. Söker du en ny komedi, är det ett givet val.
 

Nytt i samlingen, #280

 
Den här veckan... gick jag bananas. Det är det enda som kan beskriva mitt köpfrenseri. Utan någon egentlig anledning bestämde jag mig för att skaffa hem några böcker som jag längtat efter hur länge som helst. Strax därpå kom Disney med ett riktigt bra erbjudande, och därför blev det några filmer också. 
 
Men vi kanske ska börja med recexen? Universal Sony skickade komedin I feel pretty med Amy Schumer i huvudrollen. Sen kom också Snöstorm och kanelhjärtan av en grupp författare och Legend av Stephanie Garber från B. Wahlströms, samt Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson från Natur&kultur. 
 
Och sen köpte jag som sagt lite eget. Filmerna som jag skaffade hem var Big hero 6, Atlantis, Herkules, Oliver & gänget och Bernard & Bianca. Sen klickade jag också hem Crazy rich asians av Kevin Kwan, The nightingale av Kristin Hannah, The bear and the nightingale av Katherine Arden, Made you up av Fransesca Zappia, The astonishing color of after av Emily Pan, A reaper at the gates av Sabaa Tahir, Immortal reign av Morghan Rhodes samt hela The thousandth floor-trilogin av Katharine McGee.

Mot framtiden: en simpel guide till att krossa patriarkatet

Författare: Clara Henry.
Serie Fristående.
Längd: 200 sidor.
Bokförlag: Forum.
 
Vad är feminism och varför behövs det? Har feminismen gått för långt? Hur skiljer man på ett catcall och en komplimang, och hur ska en egentligen förhålla sig till sin kropp, till sex och till olika privilegier?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mot framtiden är ett praktexempel på en bok som har något viktigt att säga, men som ändå inte riktigt lyckas fånga upp mitt engagemang. Boken är ett feministiskt manifest, och ett mycket intressant sådant. Jag lärde mig en hel del under läsningen och kan inte undgå att imponeras av Clara Henrys passion och styrka. Boken är insiktsfull och inspirerande, och fick mig att känna mig kraftfull och berättigad. Jag tycker också om att det allvarliga ämnet kombineras med Henrys karakteristiska humor.
 
Men något saknas. Och det jobbiga är att jag inte ens vet vad. Men jag kände mig helt enkelt inte engagerad av läsningen. Trots allt jag lärde mig, trots Henrys härliga berättarröst så kände jag mig som ett enda stort ”meh” gentemot boken. Det är inte mycket till argument, men på grund det kan jag inte undgå att känna mig neutralt inställd till boken. Den gjorde helt enkelt inte tillräckligt stort intryck och jag upplever att den inte tillräckligt tankeväckande eller revolutionerande för att jag skulle börja se på världen annorlunda. Allt som allt: en bra bok. För rätt person.
 

The Walking Dead, säsong 8

Längd: 12 hr 11 min.
Antal avsnitt: 16 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, rysare.
Skådespelare: Andrew Lincoln, Norman Reedus, Melissa McBride, Danai Gurira, Lauren Cohan, Chandler Riggs.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Världens grymhet har gått hårt åt Rick Grimes och resten av gruppen. De lever under Frälsarnas styre, och är trötta på att känna sig maktlösa. Men med Hilltop, Kingdom och Alexandria bakom sig, är Rick redo att leda ett fullskaligt krig för att säkra en bättre framtid. Målet är att störta Negan. Tillsammans.
 
 
 
Den åttonde säsongen av The walking dead har fått hård kritik. Och jag förstår varför. Den innehåller många logiska luckor. Fokus ligger inte längre på de levande döda. Karaktärernas sätt att agera känns inte alltid passande deras personligheter. Och konflikterna dras ut på alldeles för länge. Jag vet allt detta. Ändå kan jag inte undgå att sitta som på nålar och njuta helhjärtat av varje sekund.
 
Negan fortsätter att hota Ricks grupp. 
 
Fast säsongen är lågmäld, har den i mina ögon fullt ös från första avsnittet. Det är gripande, brutalt och mycket, mycket spännande. Stämningen är elektrisk, musiken ger mig gåshud och skådespelarna känns vid det här laget som min familj. Ja, The walking dead är inte vad den än gång vad. Men fan, vad bra den är ändå.
 
Alexandria, Hilltop och Kungariket måste samarbeta för att ta ner Saviors. 
 
Som ni förstår tycker jag alltså mycket om den åttonde säsongen av The walking dead. Det finns inte så mycket mer att säga: har du följt serien ända tills nu, så borde du absolut se vidare.
 

Ni vann aldrig: så tog jag mig levande genom högstadiet

Författare: Lisa Jonsson, Pernilla Karlsson.
Serie: Fristående.
Längd: Forum.
 
I sociala medier syns en glad tjej som sorglöst berättar om allt från smink till godis. Men det man inte ser på ytan är det som har präglat Lisa Jonssons liv allra mest. Skolan var rena helvetet. När hennes popularitet på Youtube växte, blev vardagen värre. Utfrysning, skitsnack och näthat blev en daglig verklighet.
 
 
 
 
 
 
 
 
Ni vann aldrig är en självbiografisk bok av Lisa Jonsson, mer känd under namnet Misslisibell. Boken skildrar hennes erfarenhet av mobbning under högstadiet, samt hur hon har påverkats av det efteråt. 
 
Ni vann aldrig är en okej bok, men inte riktigt lika gripande och kraftfull som många andra självbiografier och självhjälpböcker. Detta på grund av att Jonsson mest berättar om sitt eget liv, utan att ge mig upplevelsen att jag har något att lära. På grund av att jag själv har varit mobbad en stor del av min studieperiod, kan jag relatera till det som hon berättar. Ändå kände jag mig inte särskilt berörd. Kanske beror det på språket, som känns betydligt mer distanserat än i exempelvis Therése Lindgrens böcker. Kanske beror det på att Jonsson aldrig går särskilt djupt in i ämnet. Men av någon anledning föll den sammanlagda läsupplevelsen rätt platt för mig.
 
Det är faktiskt allt jag har att skriva om Ni vann aldrig. Boken är intressant att ta del utav, men i slutändan känner jag inte att den har vidgat mitt perspektiv eller bidragit med något utöver Jonssons egna berättelse.
 

Mörkrets löfte

Författare: Rick Riodan.
OriginaltitelThe dark prophecy.
Serie: Apollon #2.
Längd: 424 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
 
Apollon börjar tröttna på att ha akne, blodomlopp och en pytteliten mänsklig hjärna. Han lämpar tryggheten i halvblodslägret och tillsammans med Leo, Kalypso och bronsdraken Festus drar han västerut för att leta orakel. Attans otur att en ond romersk kejsare som gillar att tortera undersåtar, djur och före detta gudar står i vägen.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mina känslor gentemot Mörkrets löfte är kluvna. Ska vi börja med det som jag tyckte om? 
 
Humorn är bokens styrka. Jag älskar humorn. Karaktärerna är så där härligt kaxiga, händelserna underbart absurda och missförstånden som blossar upp till höger och vänster fick mig att le stort. Att sen varje kapitel inleds med en komisk haiku skadar inte heller. Jag gillar också det lättsamma språket och den engagerande berättarrösten, som grep tag redan vid första meningen.
 
Men Mörkrets löfte är inte särskilt originell. Boken började bra, men jag förlorade snabbt mitt intresse. Inte för att boken på något sätt blir sämre. Nej då, den håller en stadig nivå rakt igenom. Men jag har läst alltsammans förut och tillslut blir det väldigt mättat, förutsägbart och tradigt. Just i början var likheterna inte lika påtagliga eftersom det var ett tag sedan jag läste en roman av Riordan. Men för varje kapitel började mönstren lysa igenom allt starkare, vilket tyvärr drar ner helheten mycket. Mörkrets löfte är bra, men har inget som utmärker den i förhållande till Riordans andra böcker.
 
Alltså: i sin helhet är Mörkrets löfte en typisk Riordan-bok. For better and for worse.
 

Isle of dogs

Regissör: Wes Anderson.
Genre: Äventyr, komedi.
Längd: 1 hr 37 min.
Åldersgräns: 7 år.
Skådespelare: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton, Bob Balaban, Jeff Goldblum, Bill Murray, Greta Gerwig, Scarlett Johansson.
Releasedatum: 15 oktober 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Tolvårige Atari arbetar för stadens korrupte borgmästare. När alla hundar i staden skickas iväg till en soptipp, tar Atari saken i egna händer och beger sig dit i hopp om att hitta sin vakthund Spots. 
 
 
 
 
Isle of dogs är en riktigt svår film att recensera. Jag vet knappt vad jag tycker om filmen. Ena halvan av mig älskade den och är hänförd. Förundrad. I vördnad. Den andra halvan är inte lika imponerad. Låt mig förklara.
 
 
Isle of dogs är en stop motion-film som utspelas i ett dystopiskt Japan. I och med att filmen är använder enbildstagningar, ser rörelserna lite ryckiga ut – vilket kan störa en viss publik. Men personligen tycker jag att animeringstekniken är tjusande och läcker. Nu är dockornas skiften visserligen inte lika diskreta som i exempelvis Kubo och de två strängarna, men det hela är ändå riktigt snyggt gjort. Tillsammans med den episka musiken skapades genuin inlevelse.
 
 
När det kommer till själva handlingen vet jag knappt vad jag ska skriva. Isle of dogs är väldigt, väldigt annorlunda, och går inte riktigt att likställa med något annat som jag har sett. Stundtals är filmen väldigt rolig. Jag skrattade åt det rent absurda som hände. Jag lyckades också bli berörd, vilket förvånade mig. Men samtidigt… jag vet inte. Jag har svårt att registrera det som har hänt. Det var lite för bisarrt för mig, kanske.
 
 
Allt som allt tycker jag ändå att Isle of dogs är en bra film. Tror jag.
 

Nytt i samlingen, #279

 
Den här veckan har sååå mycket efterlängtat trillat ner i brevlådan. Jag är så taggad att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 
 
Det som jag har köpt själv under veckan är de två sista säsongerna av tv-serien Nashville (jag är inte redo för den att ta slut..!), samt böckerna Nevernight av Jay Kristoff och Stalking Jack the Ripper av Kerri Maniscalco.
 
Sen har några recex bidragit till den utökade samlingen. Krigsdramat The wall kom från Scanbox, The seagull från Sony samt äventyrskomedin Isle of dogs och den sjunde säsongen av American horror story från Fox. 
 
Mortal engines: de vandrande städerna av Philip Reeve, Nu och för alltid Lara Jean av Jenny Han och Fördelen med olycklig kärlek av Becka Arbertalli anlände också. Detta från B. Wahlströms, Lavenderlit respektive Rabén&Sjögren. Så mycket att se fram emot!

Köttets lustar

Författare: Robert Kirkman m.fl.
OriginaltitelThe heart's desire.
Serie The walking dead #4.
Längd: 144 sidor.
Bokförlag: Apart.
 
Livet i fängelset börjar bli intressant för Rick Grimes och resten av överlevarna. Relationerna hettar till för att sedan slockna efter natten, vilket förändrar allt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läste de tre första delarna ur The walking dead-serien för mer än fyra år sedan. Och det jag fick ut utav upplevelsen då var följande: ingenting. Nu på senare tid har mitt intresse för grafiska romaner emellertid växt, vilket återupplivat nyfikenheten för serien. Var den verkligen så tråkig som jag minns? Eller läste jag den bara i fel tidpunkt av mitt liv?
 
Det visade sig att det senare stämde. Precis som jag hade misstänkt uppskattade jag The walking dead betydligt mer nu. Jag tror att det beror på att grafiska romaner kräver ett helt annat sätt att läsa. Jag är van vid att läsa orden och snabbt skynda vidare, men nu behövde jag stanna till och ta mig tid att titta på bilderna också – vilket 19-åriga jag helt enkelt inte hade tålamod med.
 
Så vad tycker jag egentligen om Köttets lustar? Det är en bra bok. Spännande och precis lagom engagerande. Berättelsen blir visserligen ibland lite enformig då mycket fokus ligger på just våld och sex, men jag förlorade aldrig intresset. Jag är också djupt imponerad av illustrationerna. Tänk vilken tid det måste ha tagit att rita allt detta! Stor eloge och all respekt till grafikern.
 
Köttet lustar gör mig sugen att läsa vidare i The walking dead-serien. Är du nyfiken på att se vad som grundar den kritikerrosade succéserien rekommenderar jag den varmt.
 

The wall

Regissör: Doug Liman.
Genre: Drama, thriller, krig.
Längd: 1 hr 28 min.
Åldersgräns: 15 år.
Skådespelare: Aaron Taylor-Johnson, John Cena.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: Scanbox/Universal Sony.
 
De två soldaterna Allan och Shane är ute för att kontrollera en del av en rörledning i öknen i Irak efter kriget. Plötsligt blir de beskjutna. Shane skadas svårt och Allan får en kula i benet. De söker skydd bakom en sönderfallande mur och måste göra allt för att överleva en osynlig prickskytt som sitter med alla trumf på hand.
 
 
 
 
The wall fångade aldrig upp mitt intresse. Det syns så tydligt att det är en lågbudgetfilm. Miljön är begränsad, skådespelarna få och manuset händelsefattigt. Det finns inga påkostade specialeffekter och helheten känns helt enkelt… färglös.
 
 
Jag fastnade inte för karaktärerna. De är för bleka, och vaga i sin uppbyggnad. Som tittare lär vi inte känna dem ordentligt, och de frekventa dumdristiga besluten som tas av dem får dem att sjunka i mina ögon. Därtill är handlingen för enformig i min smak. Jag tycker faktiskt att The wall är rätt tråkig: ingenting leder någonstans.
 
Som helhet är jag besviken på The wall. Jag hade förväntat mig ett spännande och actionfyllt krigsdrama, men fick istället en stillsam och enformig B-film.
 

Ibland mår jag inte så bra

Författare: Therése Lindgren.
Serie: Fristående.
Längd: 220 sidor.
 
Therése berättar om sin bakgrund och varför hon ibland inte mår så bra. Hur känns panikångest? Vad kan man göra för att peppa sig själv? När ska man söka hjälp och vad finns det för hjälp av få? Hur kan någon som är så framgångsrik också må så dåligt?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i biografier. Generellt tycker jag att genren är rätt tråkig. Men jag fastnade för Ibland mår jag inte så bra. Som i verkligen fastnade.
 
Det var skrämmande lätt för mig att relatera till det som Therése Lindgren skriver om i Ibland mår jag inte så bra. Hennes ångest, självhat, prestationskrav… been there done that. Ibland kände jag igen mig så pass väl att det nästan var som att hon beskrev mig. Varje ord träffade rakt i hjärtat, för det här är precis jag.
 
Jag har läst några recensioner som kritiserar boken för att vara dåligt skriven. Jag håller inte med. Tvärt om så tycker jag om upplägget och språket. Lindgren vågar vara personlig och äkta. Samtidigt är jag överraskad av hennes förmåga att skapa stämning och gripa tag. Ett exempel är prologen. Där inleder Lindgren med en omsorgsfull beskrivning av Guldtuben, för att sen snabbt vända skildringen genom att avslöja att alltsammans berättats för henne i efterhand. Hon kunde aldrig närvara, på grund av att hennes ångest. Och sättet som hon beskriver det hela på är oerhört atmosfäriskt. Det sätter prägeln för hela boken.
 
För övrigt är Ibland mår jag inte så bra lätt att ta till sig. Therése kombinerar egna erfarenheter med saklig information, utan att det blir faktatungt som i hennes senare bok Vem bryr sig? Utifrån boken upplever jag dessutom Lindren som mycket insiktsfull och pedagogisk. Hennes genomtänkta sätt att skildra psykisk ohälsa på är både lärorikt, berörande och inspirerande.
 
Allt som allt är jag oerhört tacksam över att ha tagit del utav Ibland mår jag inte så bra. Jag hade verkligen inte förväntat mig att gilla boken så mycket som jag gjorde. Det är en bok som alla borde läsa.
 

Homeland, säsong 7

Längd: 10 hr 36 min.
Antal avsnitt: 12 stycken.
Åldersgräns: 15 år.
Genre: Drama, thriller.
Skådespelare: Claire Danes, Mandy Patinkin, Elizabeth Marvel, Linus Roache, Morgan Spector, Sandrine Holt.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: 20th Century Fox.
 
Med en paranoid president som står inför en utredning och ett land som är på gränsen till att slita sig självt i bitar, måste Carrie och Saul besluta vem de kan lita på. De måste avslöja sanningen och motarbeta en konspiration.
 
 
 
 
 
När jag gav mig in i seriens fortsättning, var jag osäker på vad jag hade att förvänta mig. Homeland har gått så himla mycket upp och ner. Vissa säsonger är briljanta. Andra rätt tråkiga. Det var därför med en blandning av upphetsning och viss reservation  som jag startade första avsnittet. Så hur var egentligen seriens sjunde och näst sista säsong?
 
 
Riktigt bra. Den sjunde säsongen av Homeland var definitivt över förväntan. Efter att ha blivit besviken på föregångaren var jag beredd på att serien successivt skulle vandra utför, men jag tyckte verkligen om den här installationen. Den är oerhört spännande att följa. Stämningen är så tät att man nästan kan ta på den, och actionscenerna fick mig nästan att tappa andan. Att säsongen dessutom innehåller många intriger, fick mitt konspirationsälskande jag att förälska mig ytterligare.
 
Men det som verkligen gör den sjunde säsongen av Homeland enastående, är skådespelarna. De. Är. Så. Bra! Särskilt Claire Danes. Säga vad man vill om henne – jag är själv inte ett särskilt stort fan – men hon kan verkligen agera. Det hon gör känns så äkta, så nära, så rått. Jag tror på det jag ser, och övertygas av alla känslor hon vill förmedla. Och det gäller de flesta skådespelarna i serien. De är sina karaktärer.
 
 
Som helhet är jag glatt överraskad över hur bra den sjunde säsongen av Homeland visade sig vara. Eller, överraskad och överraskad. Jag vet ju att Homelandär en fantastisk serie, men efter ett antal dippar vågade jag inte riktigt hoppas. Har du samma reservationer som jag hade, kan jag emellertid intyga dig redan nu att de är onödiga. Den sjunde säsongen är toppen. Se den.
 

Kvinnan i fönstret

Författare: A.J. Finn.
OriginaltitelThe woman in the window.
Serie: Fristående.
Längd: 457 sidor.
Bokförlag: Albert Bonnier.
 
Anna lever ensam. Om dagarna dricker hon vin och spionerar på grannarna. En dag flyttar familjen Russell in i huset på andra sidan gatan. Den perfekta familjen. Men en kväll blir Anna vittne till något hon inte borde ha sett. Och hennes värld faller samman. Vad såg hon? Har hon inbillat sig? Och vem är egentligen i fara?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läser sällan thrillers. Särskilt inte psykologiska thrillers. I min värld är det bara ett fint sätt att säga ”långsam spänningsroman som aldrig blir riktigt spännande”. Av den anledningen var mina förväntningar inför Kvinnan i fönstret inte särskilt höga. Samtidigt har lovorden regnat över boken, vilket gjorde att jag på samma gång inte kunde undgå att se fram emot läsningen. Och jag måste erkänna att den var förvånansvärt gripande.
 
Kvinnan i fönstret är inte en särskilt revolutionerande roman. Den har inte några chockerande vändningar, tempot är lite långsamt och det tog mig rätt lång tid att verkligen fastna. Ändå hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Protagonisten är väldigt intressant att läsa om, lätt att sympatisera för och förvånansvärt enkel att relatera till. Hennes ångest och oro är trovärdigt återgivna, och jag gillar verkligen att hennes berättarröst inte är helt pålitlig. Istället får man som läsare själv lista ut vad som stämmer och inte, vilket gör det hela ännu mer spännande. För övrigt tycker jag mycket om att kapitlen är korta, då det bidrog till ett himla bra flyt på texten.
 
Som helhet är Kvinnan i fönstret bra. Riktigt bra, om jag ska jämföra med tidigare psykologiska thrillers som jag har läst. När jag väl hade tagit mig igenom de där första, 100 sega sidorna var det svårt att lägga ifrån mig boken. Jag ville veta mer.
 

The seagull

Regissör: Michael Mayer.
Genre: Drama.
Längd: 1 hr 95 min.
Åldersgräns: 11 år.
Skådespelare: Elizabeth Moss, Saoirse Ronan, Michael Segen, Annette Bening, Corey Stoll, Mare Winningham, Brian Dennehy.
Releasedatum: 24 september 2018.
Distributör: Universal Sony.
 
En tragikomisk historia utspelar sig när vänner och familj samlas, eftersom alla är förälskade i någon som i sin tur är förälskad i någon annan.
 
 
 
 
 
Jag är så besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men vad det än var så levde The seagull inte upp till mina förväntningar.
 
 
The seagull baseras på den ryska pjäsen med samma namn av Anton Cekhov, som nått stora framgångar. Men filmen lyckas dessvärre inte lika väl. Jag vet inte riktigt varför, men jag engagerades helt enkelt inte: varken av handlingen eller karaktärerna. Istället upplevde jag tempot som tradigt och händelserna som få och ointressanta. Och trots de många duktiga skådespelarna fastnade jag helt enkelt inte för deras roller. De kändes för överdramatiserade. För intetsägande. För platta. Vilket den häpnadsväckande vackra miljön och det briljanta fotot tyvärr inte kompenserar för.
 
 
Det vore fel av mig att skriva att The seagull är en dålig film. Men det är en sådan där film som har potential, men aldrig kommer i närheten av att utnyttja den. Följden blir ett plattfall, där publikens genuina engagemang lyser med sin frånvaro.
 



RSS 2.0