“What is destined with House of Night?”

Fakta:
Ödet (Destined) är den nionde delen i House of Night serien av P.C Cast och Kristin Cast. I serien ska det bli totalt 12 böcker men det finns även en spin-off serie som utspelar sig om det som skett innan Zoeys tid på Nattens Hus. Böckerna i serien är Marked (Vampyrens Märke), Betrayed (Sveket), Chosen (Utvald), Untamed (Svart Ängel), Hunted (Jagad), Tempted (Frestad), Burned (Bränd), Awakened (Uppvaknandet), Destined (Ödet) och Hidden (ej utkommen). De resterande två böckerna har inte fått några titlar ännu. I spin-off serien finns hittills Dragons Oath, Lenobias Vow och Neferets Curse. Även faktaböcker för House of Night finns vid titlarna The Fledgling Handbook 101 och Nyx in the House of Night. Boken är publiserad av Bonnier Carlsen.

Handling:
”Gamla vänner är plötsligt Zoeys fiender och fiender har blivit vänner. Det enda som är som vanligt är att Neferet försöker komma åt Zoey.
Hennes senaste vapen är skapad av ondskan själv och oemotståndlig för en tonårstjej: En supersnygg, ny elev på skolan - Aurox! Han saknar egen vilja och följer Neferets minsta vink. Och så är det något märkligt bekant med honom. Som om Zoey har träffat honom tidigare ... Är det hennes öde att falla för det där som känns så bekant i honom - eller att bestämma själv?”

Som många vet så har jag sedan första boken älskat House of Night serien. Många tycker att den börjar spinna ur och att den blir långdragen men jag har inte störst ett dugg av detta. Förrän nu.

Ja, jag gillade den här boken. Skarpt. Jag läste ut den på två sittningar och känner verkligen att jag vill ha fortsättningen. Men den ligger inte i samma klass som de andra böckerna. Den är fortfarande bra och läsvärd, men jag börjar oroa mig för hur de slutgiltiga tre böckerna kan bli om det skulle börja bli sämre och sämre.

En anledning till att den inte är i alls samma klass som de andra böckerna i serien är alla dessa upprepningar i boken. Det är inte så att det förstör innehållet men det stör lite grann. Om någonting händer så får man läsa om hela händelsen igen (och kanske igen) när någon karaktär ska berätta om den för de andra. Detta kan förstås bli lite tröttsamt i längden om det fortsätter i de andra böckerna.

Men däremot tycker jag att P.C och Kristin Cast är väldigt duktiga till att anpassa sig till den moderna tiden. Trots att böckerna har mycket uråldriga känslor så känns det verkligen som om det händer i nutiden. Både för att det utspelar sig i miljöer man känner igen och för att de tar med nyheter från verkligheten. De pratar till exempel om tv-serien True Blood som många gillar, och det gör att man lättare sätts in i boken när det finns delar av verklighet i den.

Boken var i stora drag ganska förutsägbar vilket förstås kan vara irriterande, men eftersom jag älskar sätter P.C och Kristin Cast skriver på så slätar det ut sig. De skriver så ungdomligt och oromantiserat, vilket då betyder att de inte försöker försköna beskrivningarna eller vad karaktärerna säger. Detta gör förstås att det blir lättsamt att läsa, både för att det är förståligt med detta talarspråk, men även för att det är lätt att ta in det som står och snabbt fortsätta till nästa sida.

Jag tvekar inför vad jag ska skriva om boken. Ja, den var seg. Men under varje seg scen låg spänning inbäddat om du förstår vad jag menar? Så trots att det inte hände någonting ibland så fanns det en dold förväntning som gjorde att även de mest händelselösa händelserna blev spännande och höjde pulsen. Och på något sätt kändes det som om denna bok var som en förlängning av boken tidigare, Awakened (Uppvaknandet), och inte en enskild bok. Men det behöver kanske inte vara negativt?

Som vanligt älskar jag alla karaktärerna och deras karaktärsdrag. Jag gillar hur vissa har bytt sida och kämpar för att hålla sig på en rak stig. Ja, för vad ärlig så älskhatade jag boken. Den var underbart bra men fantastiskt tråkig. Ja, det låter konstigt, men jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig.

Jag gillar dessutom hur man får läsa ur så många olika karaktärers synvinklar; Aurox, Neferet, Kalona, Dragon, Zoey, Stevie Rae, Shaunee, Refaim, Stark och många fler. Det gör boken mer levande än att man bara får läsa vad Zoey tänker.

En sak som jag måste kommentera bara är omslaget. Det engelska omslaget är så fantastiskt vackert och så symboliskt och säker mycket om boken (men man förstår det bara när man läst den). Men urs och fy så hemskt det svenska omslaget ser ut. Visst, även det är symboliskt för boken och säger en hel del, men jag tycker att det är så fruktansvärt fult. Det finns ett till engelskt omslag som liknar det svenska, men där har de åtminstone en snygg kille som Aurox och inte en skum och creepy typ som på det svenska. Var bara tvungen att kommentera detta. Bättre omslag tack!

Men trots att den för det mesta av tiden var rätt förutsägbar fanns det flera tvister som ledde till uppenbarelser och nya mysterier – vilket jag älskade. Och slutet; vilket slut! En fantastisk tvist som förändrade mycket; hur man hade sett saker och ting tidigare, och allt man hade byggt upp hur man trodde att resten av böckerna skulle se ut förändrades. Återigen byttes sidor från de mest oväntade håll och en plan; mystisk och otroligt spännande, avslöjades tillslut. Men tyvärr platsar Ödet inte en plats bland mina top 5 böcker. Men jag kan faktiskt inte skriva annat än att jag längtar otroligt mycket till nästa bok (som troligen lär heta Gömd eller något liknande) kommer ut. Men sorgligt nog lär det ta ett tag eftersom Hidden, den engelska varianten, släpps 16 oktober 2012 och jag väntar på den svenska boken.

Betyg: 7,5/10

Favoritkaraktär: Kalona
Favoritscen: Epilogen
Första meningen: ”Jag tror att min mamma är död.”
Sista stycket: ”Bevara minnet av läkningen som skedde här i natt. Ni kommer att behöva den styrkan och ron för nästa kamp. Jag slöt ögonen, sänkte huvudet och tänkte: Jäklar också. Slut. För den här gången…”
Antal sidor: 421
Författare: