Nu har jag precis läst ut den första boken i 'Vampyrerna i Morganville' serien av Rachel Caine; Glashuset. I serien finns det tretton böcker hittils varav tre av dem finns svensköversatta. Böckerna är Glass Houses (Glashuset), The Dead Girls' Dance (Döda flickors dans), Midnight Alley (Midnattsgränden), Feast of Fools, Lord of Misrule, Carpe Corpus, Fade Out, Kiss of Death, Ghost Town, Bite Club, Last Breath, Black Dawn och till sist Bitter Blood. De svenska översättningarna publiseras av Styxx Fantasy bokförlag.

"När Claire Danvers kommer till Morganville för att plugga på college tror hon att hennes största problem är de brutala tjejerna i elevhemmet. Men Claire inser snart att det finns värre saker i Morganvilles nattmörker - starka, hungriga krafter som törstar efter blod och gör vad som helst för att få det de vill.
Claire finner skydd i Glashuset tillsammans med tre andra udda karaktärer: gotharen Eve, rebellen Shane och den mystiske Michael osm försvinner varje morgon och dyker upp igen vid solnedgången. Men frågan är om ens deras gemensamma krafter räcker för att hålla dem vid liv tills solen går upp?"



Jag kan börja med att skriva att jag gillade boken, utan tvekan. Men den var inte toppen och platsar inte på min top 5 - lista. Anledningarna till dessa är inte många, men betydelsefulla.

För det första kändes boken på många ställen oäkta. Visst - det finns inte paranormala ingredienser som vampyrer och sådant i vårat eget samhälle men det är inte det jag syftar till. Utan många saker karaktärerna gör eller hur de reagerar känns helt enkelt lite fejt om man ser i vilken situation de är i.

En annan anledning var att jag hade svårt att komma in i boken. Jag tyckte att början var väldigt seg och rätt obetydlig, vilket gjorde att det var jobbigt att läsa. Mina favoritböcker har spännande händelser från första till sista sidan vilket gör att en sån här bok inte platsar att bli kvalad.

Men jag gillade boken ändå. Varför?

En av anledningarna var att när jag väl kommit in en bit i boken kunde jag inte sätta ner den. Den gjorde mig beroende att fortsätta läsa vilket gjorde att jag läste ut den på fyra sittningar. Ju närmare slutet jag närmade mig destu mer spännande blev den. Och jag ska inte ens börja tala om sista sidan!

Jag hade hört innan att den var "som Twilight, men med mer bett" och jag kan faktigst skriva att det stämmer på
vissa ställen. Det fanns en hängande Twilight känsla men inte alls lika gulligull som i Stephenie Meyers bok. Under dem delarna kändes de scenerna mycket mer verkliga än Twilight.

Rachel Caine utmärker sig dock inte i sin skrivteknik. Den är inte särskillt orginell, vilket såklart inte är ett måste men som kan hjälpa en att känna någonting för boken. Hon skiver inte på ett krångligt sätt, men samtidigt inte lättsamt.

En annan anledning till att jag gillade boken var att jag gillade många av karakärerna. Inte alla, men många. Jag tyckte att de var välbeskrivna och fick egna karaktärsdrag utifrån hur de agerade och vad de sade.

Hur som helst så rekomenderar jag verkligen den här boken till alla vampyrälskare. Inga glittriga vampyrer här inte, utan så som de ska vara: blodtörstiga och farliga. Kommer garanterat att läsa Döda Flickors Dans.

Betyg: 6/10

Antal sidor: 312
Favoritkaraktär: Amelie
Mest spännande scen: När Claire dras in i skåpbilen av Monica och hennes vänner.
Första meningen: "Samma dag som Claire flyttade in i Glashuset stal någon hennes tvätt."
Sista meningen: "Kniven sänktes och de skrek i kör."
Författare: