Själlös är den första boken i Parasollprtektoratetet, en serie av Gail Carriger. Böckerna i serien hittills är Soulless (Själlös), Changeless (Chanslös), Blameless (ej utkommen), Heartless (ej utkommen) och Timeless (ej utkommen). Själlös är inte bara första boken i serien utan också Carrigers debut. Publiserad av Styxx Fantasy förlag.

"Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjogofem år och fortfarande ungmö - ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig och frispråkig och - värst av allt - halvitalienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: finns det te?"



Jag älskade boken Själlös! Det är verkligen en helt underbar bok som lätt hamnar på topplistan inom urban Fantasy.

Från början hade jag lite problem med att sätta mig in i boken på grund av Carrigers sätt att skriva. Men strax därefter blev jag smått beroende och läste ut boken på två sittningar. Carriger är mycket väldetaljerad och har ett superb ordförråd och kunskaper om de gamla tiderna. Hon skriver på ett mycket komiskt sätt i även de allra mest spännande scenerna vilket gör det mer lättsamt, härligt och levande att läsa om Tarabotti.

Jag älskar att läsa böcker som utspelar sig i en äldre tid, vilket den här gjorde. Jag gillar klänningarna, hur allt såg ut och hur alla uppförde sig. Jag tycker att det är läckert och ibland komiskt att se hur allt förändrats. Och Carriger förstorade allt så. Hon gjorde att jag inte bara gillar artonhundratalet utan älskar det gammaldags miljöerna. Carrigers sätt att skriva är förvånandevärt unikt och eget vilket gör att jag bara älskar älskar älskar henne.

Skrivtekniken å sido var handlingen även den fantastisk. En utmärkt ide till berättelse och ett minst lika bra framförande av den. Förutom komik som boken garanterat har var tempot högt och hade mycket spänning och passion vilket gjorde att det var extremt svårt att sätta ifrån sig boken.

Jag älskar alla karaktärerna, ja alla. Det fanns ingen som jag ogillade eller tyckte var för illa beskriven för att gilla. De kändes alla så levande, så äkta och därför älskade jag dem allesammans.

Trots en mycket spännande handling och en underbar berättelse måste jag ändå skriva att det var Carrigers speciella sätt att skriva som gjorde boken så läsvärd. Jag rekomenderar verkligen alla (ja återigen alla, paranormalälskare eller inte) att läsa den här boken. Du kommer inte att ångra det.

Om jag kommer läsa nästa bok? Ja, jag längtar som in i bomben på att Chanslös kommer ut. Ja, jag läser dem på svenska och ångrar det för en gångs skull inte. Eftersom boken utspelar sig i en äldre miljö beskrev Carriger med många ord jag aldrig hört talas om tidigare och om jag då skulle läst på engelska skulle jag nog fått ett problem med förståelsen. Så om du inte är expert på äldre engelska ord så rekomenderar jag dig att läsa den på svenska. Önskar bara att översättningen av resten av serien kunde gå snabbare - vill läsa de andra nuuuuu.

Favoritkaraktär: Lord Maccon.
Karaktär jag gillade minst: Måste väl ändå skriva Mr MacDougall om någon.
Favoritdel: Epilogen.
Första meningen: "Miss Alexia Tarabotti hade inte roligt."
Sista stycket: "Alexia log ner mot hans nakna bröstkorg och såg honom än en gång rakt i ögonen. Det gula var tillbaka. 'Alltid.'"
Betyg: 7,5/10

Författare: