Catching Fire

"No one is safe."

Catching Fire, Fatta Eld, är den andra boken i Suzanne Collins Hungerpelen trilogi. 

"
En cynisk teve-värld där deltagarna tävlar med livet som insats. Detta kan vara verklighetens underhållning i framtiden...
Katniss trodde att en vinst i Hungerspelen var lika med framgång, lycka och berömmelse, men istället skulle det bara leda till fruktan och att hon blev ökänd. Huvudstaden är inte nöjd med henne. Hennes prestationer på arenan har gjutit mod i rebellstyrkorna och i takt med att upproret växer sig starkare, ökar också riskerna för Katniss och de hon älskar, inklusive de två killar som slåss om hennes gunst. Varje val hon gör får ödesdigra konsekvenser. Och det är då huvudstaden blottar sin slutgiltiga fälla..."



Jag älskar verkligen den här serien och älskade verkligen Fatta Eld. Den är dramatisk och hemsk samtidigt som den är mycket spännande och effektivt ökar pulsen. Här och där är det tvistar som får en att bli förvånad, överraskar läsaren rejält. Boken har, precis som första delen, sorg och skräck och romans och humor men i den här är det med personligt för Katniss. I första boken var hon bara en del av Hungerspelen tillsammans med 23 andra - i den här gör regeringen allt för att tysta ner henne och få stopp på upproren. Från början till slut är tempot högt och den slutar otroligt spännande. Jag rekomenderar verkligen den här serien! Jag har gråtit, skrattat, spytt ut svordommar - haft varenda känsla man kan ha till den här boken. Hat, kärlek, förakt... allt. Jag ska genast börja på den sista delen Mockingjay (Revolt) och längtar så till att jag får reda på hur det går, inte bara för Katniss, utan hela hennes värld. Läs läs läs läs läs den nuuuu! Serien är underbar och passar alla!

Första stycket: "Jag håller hårt om pluntan trots att värmen från teet för länge sedan läckt ut i den iskalla luften. Mina muskler är hårt spända mot kylan. Om en flock vildhundar dök upp nu skulle jag inte ha en chans att hinna klättra upp i ett träd innan de anfaller. Jag borde resa mig, röra på mig och mjuka upp mina leder. Men i stället sitter jag lika orörlig som stenen under mig, medan gryningen börjar lysa upp skogen. Solen kan jag inte kämpa emot. Jag kan bara maktlös se på medan den släpar in mig i en dag som jag fasat för i månader."

Sista stycket: "'Är de inte i distrikt 12?' upprepar jag som om jag skulle kunna värja mig mot sanningen genom att säga så. 'Katniss,' säger Gale med låg röst. Jag känner igen det där tonfallet. Det är så han brukar låta när han går fram till sårade djur innan han utdelar nådastöten. Instinktivt höjer jag handen för att stänga ute hans ord, men han griper tag i min hand och kramar den hårt. 'Sluta', viskar jag. Men Gale är inte den som håller något hemligt för mig. 'Katniss, det finns inget Distrikt 12.'"

För att se recension av första boken The Hunger Games (Hungerspelen), tryck här.

Författare:

Trackback